Mina bästa CV-tips
Ja nu har ju alla sommarjobb antagligen redan dragit igång och det är väl inte riktigt läge att börja tänka på AT-ansökningarna än, men kan man egentligen vara ute i för god tid? Jag fick ju som sagt AT relativt fort (i alla fall om man tittar på medel här i VGR) och en stor del av det hänger ju på en bra ansökan som gjorde att jag faktiskt fick möjligheten av flera hundra sökande att bli en av 40 som blev kallade för intervju. Jag tänkte därför lista några av mina bästa tips som jag läst mig till och som de även tipsat om på AT-mässan de år jag gått på den. Alla tips kanske inte passar just dig men detta är i alla fall det som jag hade i huvudet när jag filade på mitt CV. Givetvis går dessa att anpassa även till andra CVn än för en läkartjänst. Då drar vi väl igång!
1. Lägg lite tid på din layout. Ett CV som direkt sticker ut och fångar uppmärksamhet gör rekryteraren intresserad. CV-mallarna som ligger som default i word är ju helt ärligt inte särskilt roliga. Nu gick inte jag så långt att jag skickade CVt med snigelpost med en massa glitterkonfetti i kuvertet men jag la en hel del tid på att kika på CVn på google bildsök som jag tyckte om och sedan gjorde jag en enkel design själv i word. Jag har ersatt texten i bilden nedanför men så här såg mitt CV ut det här året.
2. Ha med en bild och skriv ditt namn klart och tydligt så att rekryteraren snabbt får en bild av dig i sitt huvud. Här är ju smaken lite olika och det beror helt klart vilken tjänst man söker men jag personligen föredrar en bild som inte är allt för stel eftersom jag ju inte är sån som person. Välj en bild som du verkligen tycker speglar DIG och som du känner dig bekväm med. Undvik om möjligt selfies eller bilder med väldigt stökig bakgrund.
3. Ta med RELEVANT information och gå inte för långt bak i tiden om det inte är så att det tillför något. Du behöver inte rada upp alla dina sommarjobb du haft utan det räcker gott och väl med dem som faktiskt gett dig bra erfarenhet inför tjänsten du söker. Jag har uteslutit både mitt sommarjobb som jordgubbssäljare (irrelevant) och mitt sommarjobb inom hemtjänsten (sjukt länge sedan) från mitt CV.
4. Fundera ut vad du har för andra erfarenheter utöver jobb och utbildning som skulle vara relevanta för tjänsten. Har du något som ger dig ledarerfarenhet, samarbetsförmåga, planering, stresstålighet osv så kan SKA du använda det till din fördel. Jag plockade t.ex. fram mitt engagemang i ett doktorandprojekt som jag är med och stöttar samt mitt engagemang inom scouterna och ungdomsrådet i kyrkan.
5. Låt CVt vara så luftigt som möjligt och håll det till en sida. Det blir skönare och enklare att läsa och skulle det vara för mycket text finns det en risk att rekryteraren tappar intresset. Hen läser mååånga ansökningar per dag så det är ditt jobb att göra ditt CV så lättläst som möjligt och ge en så attraktiv bild av dig som arbetstagare och din kompetens som du kan. Lämna långa beskrivningar om vad du fått ut av ditt givande jobb inom äldrevården till ditt personliga brev. Du ska lämna rekryteraren nyfiken att läsa mer om dig.
Och bonustipset, som ni ju kan se att jag nappade på ovan men som verkligen är en smaksak, är att skriva en halvsmörig sammanfattande text precis i början av CVt för att snabbt fånga intresset av rekryteraren och belysa nyckelpunkterna i din kompetens. Återigen, rekryteraren blir nyfiken och vill läsa mer och alla vet ju att upprepning är en av de viktigaste faktorerna för att komma ihåg nya saker.
Nästa inlägg i denna serie kommer bli tips för ditt personliga brev! Vill du läsa om hur jag fick AT så pass snabbt kan ni läsa föregående inlägg HÄR.
Den konstanta tröttheten
Måndag och som vanligt har jag suttit hela dagen och gäspat på jobbet. Varje fredag har jag som ambition att äntligen vila upp mig inför kommande vecka men så är helgerna lite för korta med alldeles för många projekt på gång och så sitter man där helt plötsligt på måndagsronden och funderar på om det inte är helg snart? Är det bara jag som gör detta misstag om och om igen?
Mina kollegor tycker att jag skall börja dricka kaffe. Jag står dock fortfarande på mig och hävdar med bestämdhet att kaffe är något av det äckligaste som finns på denna jord. Lukten av kaffe kan jag tycka är god men jag får knappt i mig en tesked kaffe om jag så somnar sittandes. Istället dricker jag kopiösa och antagligen ohälsosamma mängder te. Tepåsarna är väl inte de mest fantasirika på sjukhuset heller men det är i alla fall drickbart och jag upplever att jag i alla fall inbillningsvis blir lite piggare.
Alltid min termosmugg fylld med te i bilen på morgonen!
För ett par veckor sedan så fick jag ett par löparskor av min pappa i present. Jag har bara hunnit använda dem ett par gånger men av tidigare erfarenhet vet jag att jag brukar bli mycket piggare av att träna regelbundet så nu skall jag bara få rutin på detta och öva upp flåset. Känns helt klart som ett av de bästa sätten att motionera nu när det både blir varmare och man gärna håller sig ifrån allt vad gym heter även fast jag har en stor förkärlek för styrketräning. Te och lite löpning och så vårsolens härliga strålar. Det får bli mitt recept på antigäspmedicin. Hoppas verkligen det blir bättring snart för det är bra segt att vara konstant trött.
Hur gör ni för att hålla er pigga trots jobb, barn och allt däremellan? Sitter ni på några hemliga knep får ni mer än gärna dela med er.
Från kandis till överläkare
Man inser ganska snabbt när man börjat läsa till läkare att det är en väldigt lång och smått komplicerad väg till att bli den där färdiga specialisten som de flesta av oss har som mål att bli. Ganska så snabbt får man ändå lära sig vad skillnaden mellan en underläkare och en ST-läkare är och att man måste skriva den där AT-tentan för att få sin legitimation men för de allra flesta andra, inklusive annan vårdpersonal, förblir läkarstudentens snåriga väg fram till överläkarpositionen en rörig sörja av olika läkarbenämningar. Jag tänkte därför för er som inte läser på läkarprogrammet eller redan jobbar som läkare köra en liten "Vad är du för en sorts läkare då?"-crash course. Varning för mycket text!
Läkarstudenten
Med iver och nyfikenhet påbörjar läkarstudenten den långa resan. 5,5 års studier där de första 2-2,5 åren mest består av teoretisk undervisning. Under den senare delen av utbildningen varvas teori inom olika ämnesområden så som kirurgi, neurologi, psykiatri och gynekologi mfl med praktik inom respektive verksamhet. Detta innebär att du vid ett universitetssjukhus eller på en vårdcentral som sammarbetar med universiteten kan stöta på en av dessa kandidater som genom att prata och undersöka patienter får komplettera sin teoretiska kunskap. Läkarstudenten har inget eget patientansvar mer än i utbildningssyfte men har tystnadsplikt som all annan vårdpersonal.
Underläkaren
Egentligen ett namn på alla läkare som inte är specialister. När man pratar om underläkare i praktiken menar man dock oftast läkare som jobbar innan AT. Dessa får utöva läkaryrket efter ansökan till socialstyrelsen om så kallat "särskilt förordnande". Man skiljer på underläkare innan och efter examen. Efter nio fullföljda terminer får man lov att jobba som läkare i Sverige. Ofta innebär det ett sommarvick mellan terminerna på en sjukhusavdelning. Det är inte mycket som skiljer underläkare innan och efter examen utan det som framförallt sticker ut är att lönen skiljer sig med ganska många tusenlappar (vilket är under all kritik och något som fackförbundet jobbar hårt med). Man får heller inte jobba som underläkare på vårdcentral innan examen utan då krävs att du har ett examensbevis.
Underläkaren tar sina första stapplande steg ut i sitt yrke och skall omvandla all inhämtad kunskap till handling och beslutsfattande. En underläkare skall alltid (i de bästa av världar) ha handledning av äldre kollegor och i princip fråga om det mesta då dennes erfarenhet är så knapphändig än. Underläkaren har eget ansvar för sina patienter men skall som sagt få mycket stöd. Finns det brister i handledningen av underläkaren och något går fel är det inte i första hand läkaren som får skulden utan verksamheten som inte sett till att underläkaren fått tillräckligt stöd för att handlägga patienterna på ett bra sätt.
AT-läkaren
Allmäntjänstgöring är något som alla läkare behöver göra för att få sin läkarlegitimation (än så länge i alla fall, det kommer blir ändring på detta om några år). Alla söker alltså AT men tyvärr finns det färre AT-platser än vad det utbildas underläkare och därför är söktrycket enormt. Detta gör att man oftast inte kan få AT direkt efter examen och så länge får man vikariera som underläkare där tiden underläkaren vickat sedan blir meriterande när den söker AT. Medelväntetiden mellan examen och AT ligger nu på över 10 månader i hela Sverige. I västra götaland landar den siffran på över ett år och i Stockholm nästan 1,5 år. Det finns alltså de som får AT tidigare än så men lika många har väntat betydligt mycket längre. Även detta är något som fackförbundet jobbar stenhårt med att förändra.
Skillnaden mellan en underläkare och en AT-läkare är att man har en strukturerad utbildningsplan och regelbunden handledning och utbildning. AT-läkaren förväntas precis som underläkaren att fråga om det mesta men målet är att denne successivt skall bli mer och mer självständig. AT består av fyra block: Medicin, kirurgi, psykiatri och allmänmedicin (alltid sista blocket). Den måste även vara minst 18 månader lång. I slutet av allmäntjänstgöringen görs ett digitalt prov som kallas eAT-provet. Blir AT-läkaren godkänd på denna och har alla fyra block godkända får denne sin legitimation.
Legitimerade läkaren
Som legitimerad läkare har man enligt lagen rätt att utöva läkaryrket. Man får t.ex. en egen förskrivarkod och kan skriva ut recept på läkemedel och man får skriva vårdintyg för psykiatrisk tvångsvård. Det finns de som jobbar som leg. läkare ett tag inom en viss specialitet i väntan på att få en ST där men annars är det väldigt få kliniskt verksamma läkare som "stannar" karriären här.
ST-läkare
Nu är det äntligen dags för läkaren att nischa sig. Hittills har denne fått en bra baskunskap i och med grundutbildningen och ATn men nu påbörjas specialiseringen och det är faktiskt dags att välja "vad man vill bli när man blir stor" så att säga. Det är inte ett helt lätt val då det idag finns 44 basspecialiteter att välja mellan. Specialisttjänstgöringen är minst 5 år. Att ha en ST-tjänst innebär, precis som under ATn, att man har rätt till handledning och utbildning och man har även här en utbildningsplan med olika delmål som skall godkännas för att få sitt specialistbevis. Man förväntas ta stort eget ansvar och dessutom handleda sina yngre UL- och AT-kollegor, för att inte glömma alla kandisar. ST-läkaren ansöker efter avklarad tjänstgöring till socialstyrelsen om specialistkompetens. Vissa specialistföreningar anordnar även frivilliga specialistexamenstillfällen där man får testa sin kunskap med en specialisttentamen men detta är alltså inget krav för att få jobba som specialistläkare.
Specialisten
Framme, äntligen! Nu kan läkaren tillräckligt mycket för att utöva läkaryrket självständigt inom en viss specialitet och har i uppgift att handleda alla sina yngre kollegor och sprida sin visdom och mångåriga erfarenhet. Specialistbeviset kommer med olika skyldigheter och rättigheter inom olika specialiteter som inte får göras av "underläkare". En specialistläkare kan efter en tid få titeln överläkare. Överläkaren har mångårig (varierar men kan vara ca 5år) klinisk erfarenhet som specialist och har medicinskt ledningsansvar på sin klinik tillsammans med de andra överläkarna. Det finns även de som väljer att dubbelspecialisera sig vilket alltså innebär att man "börjar om" eller kompletterar med ännu en ST-tjänst.
Som kortast tar alltså vägen från kandis till överläkare ca 17 år men som ni säkert förstår kan denna tid bli betydligt mycket längre. Lägg till 1-3års vick innan AT+ST samt en eller två föräldraledigheter så är man snart uppe i över 20 år. Puhh.. min resa har ju bara börjat.
Långt inlägg men hoppas ni fått i alla fall några frågetecken utredda! Det är verkligen inte lätt det här med karriärsvägar inom olika yrkesgrupper, särskilt om man inte själv jobbar inom branschen.
Hej då VAC!
Så var det dags att säga hej då till Vårdadministrativt centrum. Nästan fyra år (och jag som gått runt och sagt fem år hela veckan, hehe oups) har jag varit timmis där och spenderat otaliga timmar bakom datorskärmen med lurarna på för att försöka tolka vad sjutton det är läkaren mummlar bakom diktafonen. Veckan har gått i en rasande fart och det var med en otroligt härlig fredagsfeeling som jag packade ihop mina saker, lämnade tillbaks mina lånade hörlurar och stämplade ut för allra sista gången.
Min oro för att bli dåligt bemött efter beskedet om att jag sagt upp mig har varit helt obefogad i alla fall. Jag har bara fått lyckönskningar från både nya och gamla kollegor under veckan. Jag har dessutom jobbat stenhårt och vi lyckades skriva av alla diktat som legat kvar under lång tid på både gynakuten och gynmottagningen och mina teamkollegor var så tacksamma för hjälpen och önskade mig lycka till framöver. Känns väldigt härligt att lämna en tom diktatlista efter mig och det där dåliga samvetet är nu som bortblåst.
Nu skall jag bara njuta av en välförtjänt helg vilket skall bli riktigt skönt. Har inte riktigt vant mig vid det här med "helg-mode" än. Har ju liksom alltid haft plugget hängandes över mig. Imorgon skall jag ha ett mysdygn med Josefin och jag skall hjälpa henne att måla om hennes walk-in closet. Efter det blir det nog i vanlig ordning både kladdkaka och bubbel skulle jag gissa. Vad ska ni hitta på i helgen?
Det blir aldrig som man tänkt sig
Visst är det märkligt hur livet aldrig blir som man har tänkt sig? Ibland blir det sämre, ibland blir det bättre och ibland blir det bara.. annorlunda. Jag som så länge varit inställd på att starta min läkarkarriär i maj på Varbergs sjukhus med tre lugna månader som sekreterare fram tills dess står nu helt plötsligt med ett kontrakt för ett underläkarvik på ett helt annat sjukhus med start om en vecka. Vad är det som händer? Det var min kära vän Emelie, som jobbar på SÄS, som hade pratat gott om mig för sin chef. Hen hade i sin tur fört ordet vidare och så i onsdags ringde min telefon och jag blir erbjuden ett tremånaders vick bara sådär, rätt upp och ner. Det bara går ju inte att tacka nej till ett jobb som serveras på silverfat, mitt framför näsan på en?!
Skylten som bara ligger och väntar på att få användas!
Det var dock med en otroligt stor klump i magen som jag under torsdagen sen lyfte luren för att ringa till min nuvarande chef och säga upp mig. Jag visste hur glada de var över att jag skulle komma och jobba hos dem och att de verkligen såg fram emot att få min hjälp att fylla en av deras sjukluckor. Nä, det kändes verkligen inte kul. När jag lagt på luren igen efter samtalet med min chef ringde jag upp både mamma och Josefin och grät en skvätt och efter det så kändes det väl åtminstone lite bättre. Ibland får man helt enkelt ta beslut som är rätt beslut för en själv men fel för någon annan. Faktiskt var det nog en ganska bra lärdom för mig som är van vid att aldrig sätta mig själv i första rummet.
Så, en vecka blev det tillslut som jag jobbar som sekreterare innan det är dags att hoppa ur boet och testa vingarna på riktigt. Jag gjorde min första dag som sekreterare idag och var extremt nervös över hur jag skulle bli bemött av kollegorna men faktiskt var de som jag pratade med väldigt förstående och önskade mig lycka till. Nu skall jag ge järnet denna veckan och skriva så mycket som jag bara hinner så att i alla fall jag kan känna att jag avslutar min 4,5 år långa sekreterarkarriär med ett lite bättre samvete.
Är både taggad och supernervös inför starten på sjukhuset i nästa vecka. Det känns faktiskt precis som liknelsen med fågelungarna, jag bara måste hoppa ut och testa. Gör jag inte det så kommer jag aldrig lära mig flyga och jag kommer heller aldrig få känna den härliga känslan av att faktiskt inse att jag kan, men visst är det nervöst och pirrigt att stå där och dingla med benen. Hoppas bara att jag slipper allt för många kraschlandningar, haha!
Lite forskningstid
Livets första vecka som läkare sysselsätter jag mig med forskning. Är tillbaks på labbet där jag spendera hela termin 10 och jag skall vara medförfattare och stötta en kollega som är specialist i gynekologi i sitt arbete som bland annat innefattar mitt examensarbete. Väldigt roligt faktiskt att allt mitt slit jag lagt ner faktiskt nu kommer till användning och att jag med all den tid jag lagt ner och den kunskap jag fått kan hjälpa någon annan. Projektet kommer pågå en bra tid framöver så detta kommer ju bli lite av ett sidoprojekt för mig men jag kunde verkligen inte tacka nej till att få stå med som författare till min första vetenskapliga artikel direkt. Det är stort och väger tungt i CVt.
Det känns konstigt att vara tillbaks på sjukhuset förresten, trots att jag var där senast förra veckan. Allt är precis som förut och ändå är allt annorlunda. Jag är inte längre student där och det känns verkligen skumt, som att jag inte hör hemma där längre. Lunchade med min forskningskollega och en annan läkare idag som jag gått med på operation och mottagning som student för bara ett par veckor sen och jag upplevde att hen tittade på mig på ett helt annat sätt när jag inte längre bar läkarstudentskylten. Så märkligt ändå. Skall bli spännande att se sen hur det känns att ta på sig skylten det står LÄKARE på.
Lite kvällstankar bara från mig uppkrupen i soffan med min nya snugrug jag fick i examenspresent av Tom. Han känner mig verkligen så väl den mannen 🥰 Hoppas ni alla har en mysig kväll!
Jag är läkare!
I ett hem fyllt av vackra blombuketter sitter jag nu uppkrupen i soffan och försöker ta in de tre senaste dygnens händelser. Jag har för sjuttsingen tagit LÄKAREXAMEN!
Så fin mugg jag fick av min kompis Emelie med ett citat från Lotta på bråkmakaregatan "Det är konstigt med mej. Jag kan så mycket!"
Det är ju helt sjukt! Jag, läkare liksom. Dessutom att veta att jag nu aldrig mer behöver spendera kväll efter kväll med tentaläsning eller att jag äntligen slipper känslan av att aldrig få vara 100% ledig är magiskt. Visst har jag haft sommarlov och mammaledigheter som gett mig andrum i plugget och fokus på andra saker, men jag har alltid vetat att jag skall tillbaks till skolbänken. Ja, fram tills nu då. Men nu tänkte jag berätta lite om min examen så vi börjar väl från början helt enkelt.
I torsdags hade vi vår absolut sista dag i skolan. En timmes OBGYN munta (muntlig tenta) där man parvis skulle gå in i fyra olika rum där man kunde få egentligen vilken fråga som helst relaterat till kursinnehållet. Jag var verkligen helt orimligt nervös innan det var vår tur att börja men när vi lämnade rum efter rum med en bra känsla i magen så började istället pirret att komma. "Sista kvarten på läkarprogrammet" han flera av oss utropa innan vi skyndade in i det sista av de fyra rummen. Efter muntan var slut bjöd kursledningen på fika och lättnaden över hur bra det hade gått var enorm.
På kvällen sedan vankades det examensbal. En fantastiskt härlig kväll med god mat, fina och roliga tal och en hel del prat om både gamla minnen och framtidsplaner. Jag blev inte allt för långvarig när väl själva middagen var över och dansen tog vid då denna småbarnsmorsa fortfarande är ganska trött efter denna never ending förkylningssoppa som resten av familjen hamnat i. Jag skulle dessutom orka hålla i firandet i två dagar till så tyckte ändå det kändes rimligt att landa i sängen kring midnatt.
På fredagen var det så äntligen dags att ta examen. Det var verkligen en så härligt bubblande lycklig stämning bland oss alla när vi stod uppställda utanför portarna till den stora salen där cermonin skulle äga rum och väntade på att få tåga in. När musiken började spela så fick jag faktiskt försöka hålla en och annan glädjetår borta. Vi fick lyssna på flera tal som uppmanade oss att ta vara på oss själva, rå om varandra och fortsätta våga drömma och några från klassen hade dessutom gått ihop och spelade och sjöng fantastiskt fint. Tillslut var det dags för diplomutdelning där vi en och en fick våra namn upplästa och fick gå fram och ta emot ett diplom för att sen samlas med resten av klassen uppe på scen och tillsammans läsa den första läkaretiska regeln. Efter en hel del fotograferande tågade vi sedan ut och jag fick krama om mamma, pappa och Tom och skåla med lite bubbel ute i foajen.
Efter minglet tog jag och Tom vagnen till Linné där vi mötte upp våra syskon på en restaurang för en härlig kväll med god mat och en massa skratt.
Så igår gick vi upp när barnen väckte oss och började direkt med förberedelserna inför examensmottagningen vi skulle ha hemma hos oss. Jag och mamma hade bakat i förväg men vi skulle göra snittar, fylla kakor med diverse goa fyllningar, dekorera, hämta stolar, koka kaffe m.m. så det fanns att göra om man säger så. Mamma, pappa och Gabriel anslöt efter ett tag och trots att vi jobbade stenhårt i flera timmar blev det ändå lite halvpanik när första gästerna knackade på dörren klockan tre och allt inte var riktigt färdigt. Efter en halvtimme sisådär så var dock allt i sin ordning och vi hade en riktigt härlig eftermiddag och kväll med vänner och familj. Mellan 40-50 personer blev det i vårt lilla radhus men det gick faktiskt över förväntan och alla var nöjda med fikat som vi slitit med. Jag fick en hel hög med fina presenter och en massa vackra blommor som jag inte alls hade väntat mig och blev så rörd av att se alla som kommit hit bara för att fira med mig. Vi hade en helt perfekt eftermiddag och kväll tillsammans och jag somnade med ett leende på läpparna från öra till öra.
Jag är så förbaskat stolt över att jag har klarat av det här och jag hade i min vildaste fantasi aldrig kunnat föreställa mig när jag började för 12 år sedan att jag här, 7,5 år senare, skulle stå 26 år gammal med två barn och man, ett litet radhus och en läkarexamen i hamn. Vill bara kunna åka tillbaks till mitt ynngre jag i alla de svåra och prövande stunderna och berätta att det kommer gå bra, du kommer att fixa detta.
Så slutligen så vill jag bara avsluta detta inlägg som jag i så många år drömt om att få skriva med att svara en av er läsare som frågade om jag kommer att fortsätta att blogga efter examen. Givetvis kommer jag att göra det (för det hoppas jag att det är mer än hen som vill?). Att kunna blicka tillbaks på hela denna resa via bloggen är verkligen SÅ roligt och än är ju resan bara påbörjad. Nu vänder vi blad och påbörjar ett nytt kapitel och jag hoppas och tror att både ni och jag är redo för att se vad framtiden har att ge. Allt kan ju givetvis hända och någon gång kanske jag känner att bloggen fylt sitt syfte men den tiden är i alla fall inte nu.
Tack älskade läsare för alla era kommentarer och mejl de här åren. Det betyder verkligen mycket ska ni veta!
Mvh, Dr Alvert
Första dagen på nya jobbet
Nu har jag precis kommit hem efter att ha jobbat i 24 timmar. Visserligen en sovande natt (som dock just inatt innebar en hel del uppvak utöver medicinutdelningarna) men jag har nog aldrig på pappret "jobbat" så länge någonsin. 7.30 blev jag avlöst på mitt jobb som personlig assistent imorse och 7.55 klev jag genom dörrarna på vårdadministrativt centrum där jag skall jobba som sekreterare fram till mitt underläkarvik drar igång i maj.
Det är ju lite knöligt att förklara exakt vad jag fått för jobb i och med att jag ju är kvar på samma ställe men ändå har en ny chef, nya kollegor, nya arbetsrutiner, annorlunda arbetstider osv. För att göra en låååång historia väldigt kort så hade VAC inte behov av någon mer heltidsanställd på trauma/akuten där jag varit timmis sen 2015 men det fanns en lucka på en annan del av VAC som skriver på avtal för gynakuten och gynmottagningen och de blev verkligen glada när de kunde fylla den luckan med mig. Jag kommer sitta i VACs lokaler i Mölndal och alltså skriva på distans åt gyn och jobbar mån-fre under kontorstider.
Dagen har flutit på bra i alla fall. Jag fick börja med en liten introduktion till jobbet av min sektionsledare och sen fick jag vara med och presentera mig själv på verksamhetens APT. Efter det satt jag en stund med min handledare som visade mig lite lathundar och annat smått och gått och sen fick jag börja skriva lite diktat själv. Jag upptäckte snabbt att det inte var särskilt krångligt. Jag kan ju redan alla konstiga ord på gyn eftersom jag precis läst den kursen och har dessutom jobbat en hel del som sekreterare tidigare så det var mest små praktiska frågor som jag behövde ställa till min handledare. Det här ska nog bli tre bra månader!
Nu har jag precis tryckt i mig lite middag här hemma och det är dags att hugga in i muntapluggandet igen. Längtar såå tills den är över och jag är fri från allt var tentaplugg heter. Jag skall bara försöka hålla ut några dagar till!
Muntapluggar, jobbar och slänger ut julen
God morgon! Tiden tickar på i en rasande fart. Nu är det mindre än en vecka kvar till examen. Igår var mamma här hela eftermiddagen och vi bakade inför nästa helgs examensfirande. Det blir ett firande i tre dagar. Först med balen efter den avslutande muntan på torsdag, sen själva examen på fredagen där jag, Tom och våra syskon skall gå ut och äta efteråt och sen skall vi ha öppet hus hemma hos oss på lördagen. Mycket att fixa och dona men ni vet ju att jag tycker sånt är roligt. Att ta examen känns så mycket större på något sätt än att ta studenten så det är klart att det skall firas ordentligt. Ni som har tagit examen från högskola eller universitetet, hur firade ni?
Det har ju inte blivit så mycket pluggande för min del över julen och jag har sedan långt tidigare inbokat jobb både ikväll/inatt och på måndag och tisdag så helt plötsligt så har jag inte särskilt mycket pluggtid kvar innan muntan. Gick igenom några dokument med muntafrågor som gamla kursare haft och skrev ner dessa på ett A4 som jag nu betar av i tur och ordning. Nu är det inte många punkter kvar på listan så förhoppningsvis känner jag mig tillräckligt förberedd på torsdag när det är dags. Alla säger att de brukar vara jättesnälla på muntan, som man dessutom gör två och två, men det är klart man blir nervös ändå då detta är det sista som är kvar innan examen.
Nu skall jag sitta instängd här i vårt lilla kontor i några timmar innan det är dags för mig att göra mig i ordning inför jobbet. I mina pluggpauser tänkte jag försöka mig på att rensa ut det som är kvar av julen här hemma. Man får verkligen se till att göra det mesta av tiden man har hehe.
Bye bye läkarstudent
Så var dagen äntligen här! Sista praktikdagen på läkarprogrammet är över och nu kommer jag aldrig mer att presentera mig själv som läkarstudent för en patient. Alltså hur galet är inte det? När jag lämnade sjukhuset efter att jag bytt om en sista gång i det unkna kandisomklädningsrummet i källaren kom en liten lyckotår i ögonvrån och jag fick ett par skumma blickar slängda mot mig när jag gick där med världens största leende på läpparna. Jag kommer nog absolut sakna att vara kandis då och då för det är ett fantastiskt privilegium att få vara med om så mycket och ändå inte ha något ansvar men jag känner mig färdig och redo att ge mig ut i verkligheten nu. Det är dags att ta all kunskap jag samlat på mig och börja bygga upp erfarenheten istället.
Har fått bära skylten med mitt gamla namn eftersom den nya skylten jag beställde verkar ha kommit bort i posten men nu är det slut med det!
I tisdags fick jag stå sterilklädd på operation i 5 timmar och hjälpa till att assistera genom att hålla i hakar, klippa trådar, hjälpa till att suga och sy några stygn i underhudsfettet. Vi blev serverade saft genom ett sugrör som var inpetat från sidan på våra munskydd och även fast jag var vrålhungrig när jag lämnade operation strax innan 15 så var det en väldigt spännande och lärorik dag. Igår var jag istället med på lite patientsamtal på avdelningen på förmiddagen och ett mindre ingrepp på operation och sen fick jag vara med en av handledarna på mottagningen och träffa och undersöka patienter på eftermiddagen vilket också var väldigt kul.
Idag var jag slutligen med på en robotoperation. Det var verkligen SÅ häftigt att få möjligheten att sitta med vid roboten och se buken genom kameran i 3D-vy och det kändes precis så SCI-FI som det låter. Läkaren styr alltså olika redskap som sitter på en bläckfiskliknande maskin med sina händer och fötter i en stor VR-maskin kan man säga och detta möjliggör operation på väldigt känsliga och svåråtkomliga ställen. Jag fick som grädde på moset sluta lite tidigare idag pga en inställd operation så efter en fika med mina handledare önskade vi varandra lycka till, jag fick min sista påskrift på min lilla dagislapp och sen var det alltså dags att åka hem.
Jag kan fortfarande komma ihåg känslan första gången jag var ute på praktik en månad in i utbildningen (hittade en länk till inlägget om dagen HÄR och fick mig ett gott skratt, herregud vad längesen det var!). Bara att få ta på sig scrubsen var så stort och jag minns hur konstigt det var att presentera sig som läkarstudent för det kändes som att jag var en bedragare. Jag kunde ju verkligen ingenting men patienterna tittade direkt på mig på ett sätt jag inte alls var van vid. Jag brukar ju fortfarande säga att det känns som att jag inte kan någonting men tänker jag tillbaks på den Alice som gjorde sin första dag där på vårdcentralen så inser jag ju hur mycket som faktiskt har hänt sen dess. Det skall bli spännande att se hur det känns om ytterligare 7,5 år!
Sista praktikveckan är här
Jag hade svårt att somna igår. Dels berodde det nog på att jag druckit några koppar te med Josefin medan vi kalasade loss på en alldeles perfekt kladdig kladdkaka (väldigt känslig mot koffein här ja) men dels så började tankarna snurra när jag låg där i sängen och försökte somna. Jag insåg plötsligt att detta är sista veckan jag har praktik som student, NÅGONSIN! Visst har jag insett detta även tidigare rent logiskt men jag har inte känt känslan av att det nu faktiskt bara inom några dagar är slut. Förrän igår kväll. Fick fjärilar i magen av tanken och det hela känns så overkligt. Så många veckor jag haft praktik där varje vecka inneburit ett nytt ställe att lära sig och man känt sig ivägen var man än står och att gång på gång bli presenterad som "student" eller "blivande kollega". Ibland har det känts frustrerande men oftast väldigt skönt. Jag är här för att lära mig och inte för att prestera någonting alls egentligen.
Jag somnade i alla fall tillslut och nu sitter jag på bussen in till skolan för mina tre sista skälvande praktikdagar som LÄKARSTUDENT. Nu skall jag verkligen njuta av att få vara den där blivande kollegan för om mindre än två veckor är det LÄKARE det står på min namnsskylt (även fast jag ju börjar jobba först i maj hehe).
2020!
God fortsättning och gott nytt år på er! Vi hade ett relativt lugnt nyårsfirande då både barnen och mannen blivit sjuka och tolvslaget firade jag in med en sovande 1,5åring på bröstet. Inte fy skam det heller!
Godingarna mös en stund tillsammans i soffan framför Netflix tidigare under nyårskvällen
Vi har haft en jättemysig jul i Bosared och bara försökt varva ner och vara med familjen nu under julledigheten. Tyvärr har vi som sagt varit lite otursförföljda och samtliga pojkar i familjen har åkt på någon riktigt hemsk och utdragen man cold så jag har inte sovit ordentligt en enda natt sen vi kom hem. Jag känner mig SÅ sliten. Kräktes ur mig lite frustration i förmiddags på messenger till Josefin och nu, helt oannonserat, dök hon upp utanför min dörr strax efter vi ätit middag med två chokladkakor och några peppande kramar. Hur fint är inte det då? Det är ju verkligen inte så att jag bor på vägen hem från hennes jobb precis. Vad har jag gjort för att förtjäna en sån bra vän?
På tisdag drar skolan igång igen och ärligt talat så har jag hittills inte rört varken böcker eller föreläsningsanteckningar. Sjukstuga och sömnbrist är en stor faktor givetvis men min pluggmotivation är också i botten just nu. Jag kan verkligen inte förmå mig att plugga till den avslutande muntan i gynekologi, även fast jag både tycker ämnet är kul och muntan inte skall vara särksilt svår. Det är på riktigt 5 riktiga skoldagar kvar till examen (14 dagar om man räknar helg och själstudiedagar) och ändå känns det som att jag är i färd med att bestiga Mount Everest. Jag är bara så totalt less på att vara student nu och det skall bli så förbaskat skönt att ta examen och lämna studietiden bakom mig. Känns så otroligt stort att lilla jag skall ta läkarexamen om bara två veckor. Studenten kan slänga sig i väggen för detta är stort på riktigt! Och har jag klarat 5,5 års slit och tårar så klarar jag nog 5 dagar till. Heja heja!
Ny frilla lagom till examen förresten! Känns så skönt att få klippa av allt det slitna som jag sparade ut till bröllopet!
Utelåst och skräckseminariet
Så var sista skoldagen för i år avklarad och jag har officiellt mitt absolut sista jullov! Firade detta på bästa sätt genom att komma hem med båda barnen till huset och inse att jag glömt hemnycklarna i morse och alltså var utelåst. Tom är dessutom iväg på julbord och kommer inte hem förrän sent inatt. Efter några samtal lyckades jag i alla fall lösa en nyckelöverlämning mellan min man och min mamma och så packade jag in mig själv och barnen i bilen igen för fredagsmys på Mc Donalds i väntan på att mamma skulle sluta jobbet.
Jag har haft gynekologi den här veckan med placering på operation, gynmottagningen och abortmottagningen. Jag vet inte om det är för att jag till 100% har lessnat på att vara student nu eller på att jag fick gå med en läkare som var otroligt duktig på sitt jobb men mindre bra på handledning men det har verkligen inte alls varit kul att gå till skolan den här veckan. Antagligen är det en kombination av de båda. När jag haft förlossningsplaceringarna har det ändå varit så pass roligt att jag lite glömt av att jag faktiskt är där i egenskap av student men att stå (ja, STÅ) en hel dag på operation och titta på när två läkare genomför tre framfallsoperationer i rad, ja då blir man ju lite less. Det är en helt annan sak att få vara intvättad och sitta med och få hålla en hake eller klippa trådändarna när operatören syr men att bara stå som ett fån och titta på sin tredje operation den dan av exakt samma åkomma, då börjar man verkligen fundera över om det inte finns bättre sätt att spendera sin tid på. Mvh, bitter tjej.
Men.. nu är veckan över och lättnaden är enorm. Ett av seminarierna jag hade idag var ett examinationsseminarium i klinisk genetik och hela klassen har stressat upp sig något otroligt över detta i flera veckor. Det har gått lösa rykten från äldrekursare om folk som blivit korsförhörda framför sina kurskamrater och ökända examinatorer som man skall akta sig för om man inte vill bli kuggad. Det har gått så långt att folk varit mer nervösa inför seminariet än de varit för den avslutande muntan för kursen i januari. Som väl var fick vi en väldigt trevlig examinator och seminariet kändes lättsamt och vi fick faktiskt frågor som var rimliga och relevanta. Lättnaden gick dock inte att ta miste på när vi alla lämnade grupprummet 1,5 timme senare, godkända. Det var för övrigt sista gången jag var på medicinareberget som student. Känns märkligt ändå i och med att det känns som igår som jag traskade in där för mitt allra första upprop på läkarprogrammet. Det är verkligen många "sista gången" nu!
Jag känner mig i alla fall otroligt glad efter en minst sagt uttömmande dag och nu skall jag ta en välförtjänt julledighet och bara njuta av att få fira jul med min lilla familj. Hoppas ni alla har det fint i julstöket och inte stressar allt för mycket. Nu är det dags att krypa ner i sängen och sova. Som jag har längtat!
En dag till jullovet
Det är bara några dagar till jul och för mig är det bara en dag kvar innan jag får ta ett välförtjänt sista jullov. Visserligen kommer jag behöva plugga lite grann ändå men jag slipper ju i alla fall jobba vilket man verkligen inte kommer kunna räkna med framöver. Jag skall bara klara av två seminarier imorgon men sen är det jullov för hela slanten och oj vad jag ska njuta.
När man får ta sig en kopp varm choklad på OBGYN-administrationens lunchrum efter en frusen förmiddag uppe på operation!
På tal om jobb så damp mitt anställningsavtal ner i brevlådan idag. Jag inser att det var ett tag sen jag uppdaterade er på jobbfronten och nu när min vår och sommar är spikad så kan jag ju berätta hur allt löste sig i slutändan. Jag kommer börja mitt första underläkarvikariat i maj. Jag hade givetvis velat börja jobba direkt efter examen men som jag skrivit tidigare fick jag erbjudande om ett riktigt bra vick på sjukhuset jag vill göra min AT så småningom och kunde bara inte tacka nej till det. För att ni skall förstå hur meriterande detta vicket är så kan jag ju bara nämna att det vid den senaste AT-antagningsprocessen antogs 10 AT-läkare och 6 utav dessa vickade på kliniken jag skall jobba på.
Under februari, mars och april skall jag jobba heltidstjänst på mitt jobb som sekreterare. Istället för att jobba på akuten som jag ju brukar så skall jag arbeta för en annan del av vårdadministrativt centrum och sitta på kontoret i Mölndal och skriva diktat på distans för gynakuten. Mina chefer verkar supertaggade på att jag skall komma dit och jobba och efter att ha fått upp lönen lite grann så känns det faktiskt ganska trevligt att få jobba där en tid och "vila lite" innan allvaret drar igång. Har jag väntat 7,5 år på att börja jobba som läkare så kan jag väl vänta 3 månader till trots att det känns litte surt att sitta och skriva diktat när man nu äntligen fått det där examensbeviset. Känns oavsett väldigt skönt att ha löst tiden efter examen nu och förhoppningen är ju att få fortsätta jobba på sjukhuset sen fram tills det att jag får min AT.
Nätter på förlossningen
Som många säkert redan sett på min instagram (alvert1993 heter jag ju där) hade jag min förlossningsvecka förra veckan. Vi läkarstudenter som är placerade i Göteborg under OBGYN-kursen har tre obligatoriska nattjourer vi skall gå på förlossningen. Jag var väldigt tudelad när det började närma sig mina nätter. Å ena sidan var jag ASTAGGAD på att få vara med på förlossningen men å andra sidan visste jag hur mycket nattjourerna skulle ställa till det för mig och familjen. Det hela hade väl känts lite mer okej om man fick ordentligt med ob-tillägg som ju tillkommer när man går nätter sen som läkare men det var bara att gilla läget och preppa med en massa gott att äta.
Efter mina tre nätter så kan jag inte vara annat än helnöjd med min placering. Jag har fått se många vaginala förlossningar och även gått med på några akuta snitt. Det har varje gång varit en fantastisk känsla att få se ett litet nyfött barn komma till världen och läggas i mammas eller pappas famn för allra första gången. Jag har varit nära att börja gråta flera gånger och jag är så sjukt imponerad över alla de starka kvinnor jag träffat som kämpat sig igenom något av det tuffaste någon någonsin kan göra. Kvinnor alltså!
Jag har dessutom blivit så otroligt trevligt bemött av både barnmorskor, läkare och undersköterskor och alla har varit så extremt måna om att jag skall få se och lära mig så mycket som möjligt. Den där vanliga känslan av att man är lite ivägen som kandidat har verkligen inte infunnit sig alls på förlossningen. Jag har också blivit så himla fint bemött av de patienter jag träffat och jag är oerhört tacksam över att jag har fått vara med och dela denna magiska stund med dem.
För de som undrar vad jag som student gjort så har det faktiskt mest varit att vara med och observera. Tanken är att vi även skall få öva på att undersöka gravida kvinnor och det har jag inte fått göra en enda gång vilket ju är lite tråkigt för mig men det blev liksom aldrig riktigt läge för det och så kan det ju vara ibland. Jag har även försökt vara behjälplig med det jag kunnat göra som att stötta kvinnan på olika sätt och hjälpt barnmorskan genom att t.ex. hämta varma handdukar. Jag har helt enkelt känt mig delaktig i teamet kring patienten och det har varit otroligt lärorikt och kul. Jag blev ju inte mindre sugen på förlossningsläkarbanan efter de nätterna om man säger så.
Själva nattgrejen gick över förväntan faktiskt. Jag lyckades sova bra stunder på dagarna men var trots det väldigt trött på eftermiddagarna innan det var dags att åka. Under helgen sen bröt givetvis en riktig monsterförkylning ut och det var väl nästan väntat att lite sömnbrist skulle vara droppen för kroppen så här i snorsäsongen. Jag är fortfarande rätt snuvig men det värsta är i alla fall över och jag har ju liksom inte riktigt tid att vara sjuk så den här veckan har än så länge gått hyffsat bra med rejäla doser av nässpray och handdesinfektion.
Jag har ett kvällspass kvar med förlossningsjouren vilket skall bi kul och en dag på MVC imorgon men annars så är det bara gynpraktik kvar nu innan examen. Tiden går så sjukt fort när man har roligt!
Jobbigt att göra gynundersökningar?
Fick en intressant kommentar på mitt inlägg om praktiken på gynakuten som jag tänkte att jag kunde besvara i ett eget inlägg. Signaturen "A" skriver:
Känner du själv att det är jobbigt att undersöka såpass ändå privata områden? Hur vänjer man sig att inte tycka det är jobbigt?
Jag själv har känt mig själv obekväm i liknande situationer och då fått dåligt samvete för en riktig läkare ska ju inte känna så och man ska vara professionell och inte visa sig nervös inför en patient som säkert tycker situationen är jobbig.
Hur hanterar man det?
Jag själv har känt mig själv obekväm i liknande situationer och då fått dåligt samvete för en riktig läkare ska ju inte känna så och man ska vara professionell och inte visa sig nervös inför en patient som säkert tycker situationen är jobbig.
Hur hanterar man det?
Det är ju precis som A skriver allra viktigast att man är professionell i sitt arbete och detta gäller väl särskilt i de situationer som patienten kan uppleva det extra jobbigt. Vår uppgift är ju att utföra vårt arbete på ett bra och säkert sätt med så lite obehag tillfogad patienten som möjligt. Sedan finns det en till aspekt i det hela och det är att vi själva tycker att det är jobbigt. Vi har kanske inte gjort momentet så många gånger förut och vi gör det ju egentligen inte för patientens skull primärt utan för att vi skall lära oss och bli bättre läkare.
Man skall absolut först och främst ha respekt för patientens integritet och autonomi som vi så fint kallar det inom läkarkåren, alltså patientens rätt till självbestämmande. Jag tror dock överlag att vi som läkarstudenter stjälper oss själva en hel del när vi hamnar i dessa obekväma situationerna och jag skall förklara lite vad jag menar med det.
Dels så förutsätter vi att patienten tycker att situationen är väldigt jobbig. Detta stämmer säkert i vissa fall men absolut inte i alla. Det finns många som tycker att en gynundersökning kanske inte är det trevligaste man kan göra men att det ändå inte är en så stor grej. Har vi däremot bestämt oss för att "patienter tycker att gynundersökningar är svinjobbiga" så bemöter vi undermedvetet alla patienter på det sättet och blir kanske mer osäkra än vad vi hade behövt vara vilket i värsta fall smittar av sig på patienten. Det är därför bättre att intala sig själv att om jag bara gör undersökningen som man skall på ett respektfullt sätt så kommer undersökningen inte alls att vara särskilt jobbig. Ser du säker ut och förvissar patienten om att allt kommer att gå bra så blir det hela dessutom en behagligare upplevelse för patienten. Winwin!
Samma tankesnurra hamnar vi ofta i när det kommer till det här med att vi läkarstudenter egentligen "inte bidrar" med någonting mer än att vi skall lära oss. Här måste vi komma ihåg att enda möjligheten för oss att lära oss är att utföra ett moment och det är faktiskt jätteviktigt att vi tar tillvara på de chanser vi får att i lugn och ro, under god översyn av en handledare, testa olika tekniker och undersökningar. Får vi inte öva blir vi inga bra läkare och det drabbar alla våra framtida patienter negativt.
Så, så länge patienten inte tycker att det är jättejobbigt (autonomin är som sagt viktig) så finns det ingen anledning för oss att tveka på att göra saker som studenter. Det är verkligen viktigt att komma ihåg! Visst finns det många lägen där även jag backar pga omständigheter och när nervositeten tar överhand men jag tror som sagt på att man för det första skall identifiera varför det känns jobbigt och, om det mest ligger hos en själv och egentligen inte så mycket hos patienten, försöka övervinna sin egen rädsla och helt enkelt bara köra. Bli bara inte besviken på dig själv för att du blir nervös och inte känner dig proffessionell! Övning ger färdighet och det är svårt att helt styra över sin egen nervositet. Ta en vända och fundera på vad det är som gör dig nervös och jobba med det så kommer det att bli bättre ju säkrare du blir. Säker blir du dock bara om du vågar göra.. ja du förstår.
Tilläggas kan ju också till alla ni livmoderbärare som läser inlägget att en läkare som arbetar med att titta på underliv hela dagarna har sett det mesta. Det är också helt okej att tacka nej till att studenter närvarar eller undersöker dig men tycker du att det är okej så skall du veta att varenda en av oss uppskattar det otroligt mycket och du hjälper oss att hjälpa andra människor i framtiden!
Jag hade tyckt att det var jättespännande om ni själva kunde svara på vad ni skulle tycka som gynpatient att bli undersökta av en T11-student? Varför/varför inte? Om det känns jobbigt, finns det något som du tror hade gjort att det skulle kunna kännas bättre för dig? (Ren nyfikenhet bara och absolut inget dömmande åt något håll)
Rädda den akut sjuka patienten
Lillördag idag och VAB för mig. Har varit hemma med Charlie som inte riktigt varit sig själv de senaste dagarna/veckan. Lite förkyld men framförallt otroligt mammig, gnällig och sover kasst så hela familjen är ganska så sliten kan jag lova. Idag har dock Charlie varit mer som vanligt så imorgon testar vi förskola för honom. Jag får så dåligt samvete gentemot Vincent när det blir så här då han blir så åsidosatt, så jag frågade faktiskt mamma igår om hon inte kunde hämta Vincent från förskolan idag vilket hon mer än gärna gjorde och så hade de en riktigt härlig och lugn myskväll bara han och hon. De har verkligen ett speciellt band Vincent och min mamma och han byter säkert ut oss alla dagar i veckan mot mys med mormor.
Tidigare i veckan hade vi simuleringsövning på simulatorcentrum på Östra sjukhuset. Vi har haft simulering två gånger tidigare under programmet (termin 6 och 8) och vill du läsa mer om mitt första besök där och lite om hur det går till kan du läsa det HÄR inlägget. Det som var annorlunda denna gången var dock att vi fick simulera fall tillsammans med sjuksköterskor på sista terminen. Av sekretesskäl kan jag inte avslöja något om fallen men de var realistiska fall som vi säkerligen kommer stöta på ute i verkligheten både på vårdcentral och på sjukhus.
Fick bli en gammal bild i brist på sjukhusselfies.. bättring Alice!
Simuleringen under termin 8 kommer jag ihåg som väldigt stressig och jobbig och jag kände mig inte alls peppad när jag var klar med dagen. Den här gången lämnade jag simulatorcentrum med ett stort leende. Simuleringarna gick jättebra, jag kände att jag hade utvecklats mycket i min ledarroll och att arbetet i teamet flöt på väldigt bra och det var framförallt både kul och lärorikt att få göra det tillsammans med en annan yrkeskategori som vi ju alltid kommer jobba sida vid sida med. Nä, det var verkligen superkul trots att man såklart blir stressad och att allt inte alltid blir som man tänkt sig. Nu känner jag mig ändå bra förberedd på att börja öva på att handskas med såna akuta situationer ute i verkligheten.
Men nu mina vänner är det dags att sova. Innan veckan är slut skall jag hinna beta av 6 seminarier nämligen och eftersom jag ju inte dricker kaffe så får jag satsa på att försöka vara så utvilad som möjligt, hehe. God natt!
Att göra gynundersökningar
Nu har första praktikveckan på gynkursen passerat. För min del har det inneburit två dagar på gynakuten, en dag på reproduktionsmedicin, en dags VAB (såklart!) och så avslut idag med en mentometerdugga där jag hade rätt på alla frågor förutom en riktig kuggis där 91% av klassen svarade fel. Jag tycker det var väldigt skönt att duggan kändes så pass lätt vilket betyder att jag, trots att jag inte hunnit plugga så mycket som jag hade önskat, ligger i fas med vad jag bör kunna. Eftersom jag både har ett litet extra intresse för just denna specialitet och jag dessutom både gjort examensarbete inom området OCH genomgått två egna graviditeter och förlossningar har jag rätt mycket gratis med mig från början.
Själva praktiken har varit rolig och lärorik. Jag har framförallt fått chansen att få öva på att göra gynundersökningar och att tolka ultraljudsbilder. Att göra en gynundersökning är inte särskilt svårt rent praktiskt och jag känner mig inte så osäker på vad det är jag skall göra. Däremot så är det ju en väldigt speciell och obehaglig upplevelse för patienten (ingen gillar väl att ligga i gynstol liksom) så man känner sig verkligen otroligt ödmjuk och tacksam för alla tillfällen man får att öva. Ultraljudstolkning är däremot svårt på riktigt. Urinblåsan är lätt att se eftersom den innehåller vätska som blir svart på ultraljud. Resten är dessto svårare då allt går i någon slags gråskala där bilden kränger hit och dit så fort läkaren rör ultraljudsproben minsta lilla. Jag börjar få kläm på hur livmoderhalsen och livmodern ser ut och ibland är jag snabb på att se äggstockarna men jag behöver MYCKET mer övning innan jag kan uttala mig om de ser normala ut eller ej. Som tur är så är det inte något krav som ställs på oss under denna kursen i alla fall.
Dagen på reproduktionsmedicin var riktigt spännande. Repro är stället dit par eller ensamstående kommer för att göra infertilitetsutredning, insemination och IVF. Jag fick bland annat vara med när ägg plockades ut ur äggstockarna, vara med på informationssamtal inför uppstart av IVF samt vara med när ett embryo återinsattes i livmodern igen. På väggen i korridoren sitter en stor anslagstavla fullproppad med fotografier på bebisar som blivit till med hjälp av personalen på repro och det var riktigt häftigt att inse att det pyttelilla embryot som vi fick se i mikroskopet innan det sattes in kanske blir ett av dessa barn. Det är ju helt magiskt att man faktiskt kan hjälpa så pass många att bli föräldrar som annars aldrig hade fått den möjligheten på "naturlig väg".
Nu skall jag dock njuta av att det är fredag och jag tror nog att jag skall duka upp en kopp te och lite fredagsgotte på en bricka och krypa upp i sängen och titta på en bra film! Hoppas ni får en fin kväll!
Sista föreläsningen
Igår hade vi den absolut sista föreläsningen på hela läkarprogrammet!! Dagen till ära hade vi etikdag och pratade om svåra samtal man stöter på när det handlar om att skaffa (eller inte skaffa) barn. Det hela lättades upp en aning med att klassen försett sig med champagneglas och bubbel och föreläsningen avslutades med jubel och applåder. Det har varit mycket att fira i veckan och jag klagar verkligen inte!
Idag har jag självstudier och sitter uppe på kontoret med datorn och pluggar på hypocampus. För er som inte vet vad hypocampus är så är det en hemsida för läkarstudenter och nya läkare med material samlats från alla kurserna på läkarprogrammet där man kan läsa på och quiza sig själv inom olika områden. Många av skaparna har pluggat i Göteborg och därför så matchar innehållet på sidan ganska bra det vi lär oss under våra föreläsningar och just nu är jag bara så opepp på att sitta och ögna igenom massa föreläsningshandouts så då passar quiz på hypocampus mig mycket bättre.
Ni andra som pluggar (både läkarstudenter och andra), vad är era go to pluggtips när motivationen tryter? Vill ni läsa mina motivationstips hittar ni ett inlägg om det HÄR.
Sista skriftliga tentan är...
Igår, ganska så direkt efter att jag postat förra inlägget fick jag ett meddelande i messenger från min klasskompis om att tentaresultatet för barnkursen kommit. Givetvis hade jag just den här gången glömt bort min tentakod så snabbt som ögat mejlade jag kursadministratören. Efter några minuter hade hon svarat och jag kunde med bultande hjärta öppna resultatdokumentet... och jag är GODKÄND!!!!!!!
Sista skriftliga tentan är därmed gjord på läkarprogrammet och det känns så OTROLIGT skönt. Ringde Tom och mamma direkt och delade nyheten och svävade sen som på moln resten av dagen. Aldrig mer skall jag skriva en tenta på universitetet och jag är så glad att jag slipper den fruktansvärda stressen av att ha en omtenta hängandes över mig precis innan examen. Nu väntar bara en munta i slutet av den här kursen och sen är jag klar.
Tom kom hem med blommor till mig efter jobbet och på kvällen, efter att barnen somnat, satt vi uppe och spelade spel, drack bubbel och åt choklad. Jag är så obeskrivligt stolt över mig själv att jag tagit mig så här långt trots så många hinder och motgångar längs vägen. Både motivation och självförtroendet har pendlat upp och ner men när jag nu står här, med snart 5,5 års universitetsstudier godkända, så känner jag mig otroligt stark. Ingenting är omöjligt hörni!
