Att få tid för varandra

Jag hann bara jobba en vecka innan det var dags för karantän igen med lite hosta och rivig hals. Nu har hela familjen varit hemma sen i måndags och det gör mig enormt stressad. Stressad över att ekonomin blir drabbad men framförallt att det känns som att jag sviker min arbetsplats när jag går hemma och är lite småförkyld. Igår lovade regeringen att vi inom någon vecka skall börja testa betydligt fler inom vården vilket inte är en dag försent. Vården behöver ju inte krypa på knäna redan innan vågen av cronapatienter sköljer över oss i Borås?
 
Men.. det finns givetvis mycket positivt med att få tid över till familjen också. Vi har fått stanna upp i livet och sätta det mesta på paus vilket gör att vi kunnat umgås mycket alla fyra och pyssla på här hemma. Tom har jobbat på bra med hallen som nu äntligen börjar ta form på riktigt. Vi har alltså snart levt med ett renoveringsobjekt till hall i två år nu så att nu se hur visionen växer fram framför mina ögon är magiskt. Skall visa er lite före- och efterbilder när allt är klart.
 
 
Även jag och Tom har fått mer energi och tid för varandra. Vanligtvis är jag ju brutalt trött på kvällarna när jag kommer hem och vi har dessutom en hel massa saker att göra både med hemmet och barnen. Nu har vi hela dagarna på oss att tillsammans göra alla dessa saker så på kvällarna har vi kunnat krypa upp i soffan och sitta och prata om allt mellan himmel och jord eller kolla på tv tillsammans. Så mysigt verkligen!
 
Nu är i alla fall barnen helt friska och jag hoppas att vi alla kan få hålla oss friska nu över påskveckan då jag ska jobba både långfredagen och påskafton. Nog för att det är supermysigt att få tid med familjen men jag älskar ju också mitt jobb och att få utvecklas varje dag i mitt yrke. Hoppas ni alla har en fortsatt fin onsdagskväll!
 




Vårkänslor

Hur härligt är det inte med vårkänslan som infunnit sig nu den senaste veckan? Det känns verkligen lägligt med lite varmare väder nu mitt i denna coronahysteri. Barnen är fortfarande hemma med lätta förkylningssymtom. Tom har vabbat nästan hela veckan men igår var jag hemma med barnen och vi passade på att vara ute så mycket vi bara kunde eftersom dem verkligen börjat klättra på väggarna här hemma utan tillräcklig stimulans. Dessutom har vi hunnit med att grilla både en och två gånger i veckan vilket ju om något är ett tecken på att sommaren är på väg.
 
 
Att barnen och Tom gått hemma hela veckan märks dock ganska tydligt. Vårt hem ser ut som kriget verkligen. Tanken var igår när jag var hemma att jag skulle göra ett ordentligt röj på nedervåningen men eftersom vädret var så fint så slutade det istället med att jag röjde ute i trädgården istället. Idag är det lite kyligare ute så det får väl bli dagens projekt istället. Får se hur mycket jag lyckas få gjort dock då Tom är iväg hela dagen för att hjälpa våra vänner som bygger hus att resa deras husstomme och lär vara borta större delen av dagen.
 
Veckan på jobbet har varit lugn. Alla mina läkarkollegor som varit sjuka är tillbaks på jobbet igen och än har inte det stora tryck som finns på sjukvården i Stockholm kommit till Borås. Vi räknar väl med att vi ligger efter med ett par veckor  och förbereder oss på det värsta men vi får se. Än så länge njuter vi av att ha det lugnt och kunna flexa ut i tid.
 
 
Jag tänkte att jag skulle passa på att fråga er om det är något speciellt ni skulle vilja att jag gör ett inlägg om? Vet att jag fått en del nya läsare den senaste tiden vilket verkligen är roligt. Kommentera gärna om det är något som ni hade velat se här och har ni några frågor så kan vi ju samla ihop några såna till en frågestund lite längre fram. Ta hand om er och glöm inte att tvätta händerna, stanna hemma om ni är det minsta sjuka och undvik att besöka era äldre släktingar!


Karantän

Tre dagar fick jag jobba efter semestern innan förkylningssymtomen kom smygande. Det var bara att smsa chefen och säga att jag var tvungen att stanna hemma och isolera oss. Även Tom och barnen har varit snoriga men ingen av oss har varit speciellt sjuka. Tror inte riktigt vi haft Coronaviruset men vi håller ju givetvis oss ändå hemma 48 timmar efter sista symtom som de plikttroga samhällsmedborgare vi är.
 
Jag har snabbt insett att jag verkligen inte är en karantänmänniska, om det nu finns sådana överhuvutaget. Det började krypa i mig redan första dagen av att bara luffsa runt hemma och det har resulterat i att vi nu målat om Vincents rum, planterat om blommor, rensat i skåp och lådor, grejat med den aldrig avslutade renoveringen i hallen samt planerat upp projekt med huset som skulle kunna hålla oss sysselsatta i många år framöver. Jag har fått tacka nej till både play dates och grillkvällar med vänner och jag känner mig så otroligt tråkig men jag gissar att vi inte är ensamma om att verkligen inte vilja få nåt nytt virus om det går att undvika. Det slår hårt på ekonomin att vara hemma och vabba eller sjukskriva sig för minsta lilla symtom (+48 timmar!!) och dessutom behövs jag verkligen på jobbet nu där vi ju också har hög sjukfrånvaro. Nä, nu vill jag ha vår och sommar fort som bara den så att i alla fall några av dessa virus dör ut och vi så smått kan återgå till någon form av normalitet igen.
 
 
Nu är ju äntligen frisk i alla fall och imorgon skall jag få komma tillbaks till jobbet. Jag håller tummar och tår för att jag inte skall bli sjuk nu mer framöver men skall jag vara uppriktig så tror jag ju inte det dröjer jättelänge innan jag faller dit igen. Tom kommer ta den mesta av vabben framöver i och med att jag ju behövs i vården i dessa tider men optimalt hade ju varit om vi fick nååågra dagar för barnen på förskolan så att han också kunde jobba lite grann. Så mycket för att njuta av att äntligen ha börjat tjäna pengar! Givetvis ett ilandsproblem i dessa svåra tider, det inser jag också, men ibland måste man bara få vara lite bitter över sina egna småproblem också.



Fjällsemester och väntan på AT-beskedet

Nu är vi hemma igen efter en underbar vecka i Idre med familjen. Det har varit helt fantastiskt att bara få åka skidor, luffsa runt i underställ och umgås med familjen en hel vecka. En riktigt härlig och välbehövlig paus och dessutom min allra första betalda semester. Vincent åkte skidor för första gången och för varje dag som gick blev han bara bättre och bättre och från att vara en riktig bambi på hal is som varken kunde svänga eller bromsa åkte han sista dagen själv ner från toppen via skicross-banan. Jag är verkligen helt otroligt stolt över honom. Charlie fick inte åka skidor detta året utan var hemma antingen med mormor eller med Tom men han var lika glad för det och var alldeles till sig av all snö utomhus. Här kommer lite härliga mobilbilder från veckan:
 
Jag och mamma åkte en dag senare eftersoom jag hade AT-intervju på måndagen (mer om det i slutet av inlägget) och hade en jättemysig biltur tillsammans
 
"Jag visste inte att Aske fanns på riktigt mamma!" utbrast en överlycklig Vincent när de sista dagen på skidskolan fick träffa Aske ren
 Utsikten från vår fina stuga vi bodde i under veckan
 
 
Och så var det ju det där med AT-intervjun. I måndags var det så dags. Jag och Emelie hade under söndagen suttit och peppat varandra och förberett oss på olika former av intervjufrågor tillsammans. Det var knappt så att jag kunde somnapå söndagskvällen och hjärtat slog hårt när jag begav mig mot sjukhuset påmåndag morgon. Jag är så glad att jag och Emelie fått intervju samma tid. Det kändes tryggt och aningens lugnare att ha henne vid min sida. 
 
Intervjuprocessen började med att ca 10 stycken nervösa underläkare samlades i huvudentrén för att bli upphämtade och lotsade vidare till ett litet konferensrum där vi fick en presentation om AT-upplägget i Borås. Därefter blev vi fotograferade och fick sedan sätta oss för att mingla med lite kaffe och mackor tillsammans med några AT-läkare som vi kunde ställa frågor till medan vi väntade på att en och en få gå på individuella intervjuer.
 
Intervjun var ganska så formell. De gick igenom ett papper med olika frågor som jag försökte svara så gott jag kunde på utan att det skulle låta inövat. De jag minns var:
 
- Berätta lite om dig själv
- Hur är du i en grupp?
- Är du bra på att skapa nya relationer?
- Beskriv en vårdsitation då du gjort något bra
- Beskriv en vårdsituation där du gjort något som du önskat du hanterat annorlunda
- Vilka egenskaper tycker du gör någon till en bra läkare
- Varför vill du göra AT just i Borås?
- Hur tar du kritik?
- Är du bra på att själv ge kritik?
- Hur hanterar du stressiga situationer?
 
De frågade mig säkert 2-3 gånger om jag verkligen inte hade jobbat mer än en månad som underläkare vilket kändes lite märkligt då de ju kallat mig baserat på uppgifterna i mitt CV. Jag hade inte en jättebra känsla när intervjun var klar. Det kändes som att jag babblat på lite för mycket och att de helt enkelt tyckte att jag hade för lite erfarenhet.
 
 Känslan efter intervjun
 
Veckan gick och nervositeten steg en aning. Jag intalade mig själv och sa till de flesta att jag egentligen inte trodde jag skulle få någon AT denna omgång men innerst inne hade ju ändå ett litet hopp tänts. Torsdagen kom och de 20 av oss 40 som intervjuats som fått erbjudande skulle få sitt besked. Dagen gick och mejlinkorgen ekade tom. Emelie hörde av sig och berättade glatt att hon fått AT och jag blev så otroligt glad för hennes skull. Hon försökte trösta mig med att jag inte skulle ge upp hoppet eftersom det fortfarande fanns en chans att någon skulle tacka nej till sin plats (om de fått AT någon annan stans som de hellre vill ha t.ex.).
 
Det leder oss fram till idag. Jag hade precis blivit klar med ronden och hade satt mig med mina kollegor i personalrummet när det plingade till i telefonen. Jag tog upp den och såg att jag fått ett nytt mejl. "Du har ett nytt meddelande från västra götalandsregionen, klicka här för att läsa". Med en puls på säkert 100 klickade jag på länken. Var det nu jag skulle få mitt slutgiltiga besked, att jag inte fått AT denna omgång? Nä, i mejlet möttes jag av texten " Hej Alice! Vi vill erbjuda dig anställning som AT-läkare". Jag skrek rätt ut. JAG HAR FÅTT AT!! WAAH!!! 
 
Resten av dagen har jag svävat på moln. Jag kan inte fatta att jag sitter här bara två månader efter examen med en AT-anställning som väntar på mig i augusti. Jag har redan lovat några av er att jag skall skriva ett inlägg om mina bästa AT-sökartips så det kommer så småningom, även fast jag inte är helt säker på att jag gjort något alldeles extra för att förtjäna detta. Nä, jag är så otroligt tacksam, glad och stolt så det känns som jag skall spricka! Nu är det dags för mig att fira med en god natts sömn, det bästa som finns för en heltidsarbetande småbarnsförälder. Champagnen ligger på kylning till en kväll när jag orkar hålla ögonen öppna längre än till klockan 21.


Semester vs arbetsintervju

Ibland blir jag lite trött på mig själv. Varje år har alla AT-orter sina intervjuer samlade till en vecka på hösten och en vecka på våren. Jag var fullt medveten om detta. Ändå var jag dum nog att inte kolla upp exakt vilken vecka det var innan vi bokade vår skidresa till Idre med familjen. När Emelie så snällt påpekade att det faktiskt var just vecka 11 för en månad sen fick jag lite lätt panik men lugnade mig sedan och tänkte att det nog ändå inte spelade någon roll eftersom jag nog inte skulle få AT denna omgång ändå. Medelväntetiden för AT på de ställen jag sökt är ungefär ett år.
 
Charlie hjälpte mig att inventera bland skidutrustningen i förra veckan
 
Nu idag plingade det dock till i min mejlkorg och där var det, erbjudandet om en AT-intervju i nästa vecka i Borås (där jag jobbar nu). Med både glädje, panik och ångest ringde jag mamma och meddelade de både bra och dåliga nyheterna. Planen har varit att vi skall åka upp till fjällen på söndag nämligen och min intervju ligger på måndag förmiddag. Mamma lugnade mig en smula och nu försöker vi hitta en lösning så att jag kan åka upp en dag senare. Det lutar åt att jag och mamma åker själva och att pappa, brorsan, Tom och barnen åker redan på söndagen. Åh jag blir så trött på mig själv!
 
Jag är såklart fantastiskt glad att jag faktiskt fått en AT-intervju och att de vill träffa just mig av flera hundra sökande. Nu är det ju inte alls säkert att jag får tjänsten men jag kan ju givetvis inte heller tacka nej till att gå på intervjun. Förutom glädje är jag också FRUKTANSVÄRT nervös. Intervjuer är verkligen inte min grej (är det någons grej ens?) och en allt för stor del av mig vill bara springa och krypa in under sängen och gömma mig. Jag och Emelie, som också fått intervju i Borås, skall dock försöka sitta tillsammans och köra lite intervjufrågor med varandra i helgen för att preppa, om det nu går. Ni får väldigt väldigt gärna hålla tummarna för mig på måndag förmiddag i alla fall! Någon som sitter på riktigt bra intervjutips?




Firar första lönen

I helgen hade vi mycket att fira. Första lönen efter examen ramlade ju in för en vecka sen och sen fyllde Tom år i söndags. Planen var egentligen att fira med en middag på tu man hand under lördagen men då vi inte lyckades få barnvakt tog vi istället med oss barnen och lunchade på en kinabuffé i Kungsbacka med efterföljande glass. Det är alltid lite av en chansning att ta med barn på resturang måste jag säga men vi hade en mysig stund tillsammans och så får vi planera in en date night en annan helg helt enkelt.
 
För mig är det så otroligt viktigt att ta tillvara på tiden med barnen nu i och med att jag är borta så länge på vardagarna. Jag försöker vara så närvarande som möjligt den korta tiden vi har på kvällarna och på helgerna vill jag gärna få ladda med massa mys för att orka med en hel arbetsvecka, så det är roligt att få åka och hitta på saker med hela familjen tillsammans såhär. På söndagen sen så överraskade vi Tom med en famijebrunch hemma innan våra familjer kom för en födelsedagsfika under eftermiddagen. En väldigt härlig helg helt enkelt och en bra uppladdning inför veckan! Sista veckan innan semestern!
 


Första sjukdagen

Kände mig ovanligt trött igår på jobbet. När klockan närmade sig 16 började jag känna mig frusen och hade lite ont i kroppen. Jag fyllde min termos med te innan jag packade ihop mina grejer och stämplade ut för dagen. Väl hemma tog jag en Naproxen för att orka med kvällsbestyren hemma och efter barnen somnat kröp jag upp under en filt i soffan och satt och pratade med Josefin resten av kvällen som var på besök. Tog tillslut tempen som dessvärre låg på 38,4 (trots febernedsättande) och när kvällen började närma sig sitt slut var tempen uppe på 39 grader. Tog två Alvedon och gick sen och la mig.
 
Natten har varit svettig, bokstavligt talat. Vaknade tidigt imorse för att försöka sjukanmäla mig vilket var lättare sagt än gjort då både administratören och min chef är iväg på semester. Fick tillslut tag på min överläkare och passade även på att lämna över en rapport om en patient jag pysslat lite med igår (det här med att inte ta med jobbet hem är lättare sagt än gjort när man får vara ensam läkare på avdelningen).
 
 
Har varit feberfri än så länge idag och har egentligen inga andra symtom vilket är lite skumt. Ligger och hoppas för allt i världen att jag inte smittats av influensan som gått på avdelningen i veckan men börjar tro mer på att jag fått en släng av den oklara febern som bägge barnen haft nattetid förra veckan där dom varit som vanligt dagtid. Just nu är jag mest trött och tänker försöka maxa vilan idag medan barnen är på förskolan. 
 
Blir jag hemma imorgon också kommer jag dessutom för första gången någonsin få sjukpenning. Kan knappt beskriva hur skönt det känns att faktiskt få kunna vara hemma och vara sjuk/vabba utan att behöva oroa mig för när eller om jag kommer kunna ta igen det jag missar. En av många saker jag inte saknar ett dugg med att vara student även fast det innebär en kortare rapport till överläkaren nerbäddad i sängen.



Jag är läkare!

I ett hem fyllt av vackra blombuketter sitter jag nu uppkrupen i soffan och försöker ta in de tre senaste dygnens händelser. Jag har för sjuttsingen tagit LÄKAREXAMEN!
 
Så fin mugg jag fick av min kompis Emelie med ett citat från Lotta på bråkmakaregatan "Det är konstigt med mej. Jag kan så mycket!"
 
Det är ju helt sjukt! Jag, läkare liksom. Dessutom att veta att jag nu aldrig mer behöver spendera kväll efter kväll med tentaläsning eller att jag äntligen slipper känslan av att aldrig få vara 100% ledig är magiskt. Visst har jag haft sommarlov och mammaledigheter som gett mig andrum i plugget och fokus på andra saker, men jag har alltid vetat att jag skall tillbaks till skolbänken. Ja, fram tills nu då. Men nu tänkte jag berätta lite om min examen så vi börjar väl från början helt enkelt.
 
I torsdags hade vi vår absolut sista dag i skolan. En timmes OBGYN munta (muntlig tenta) där man parvis skulle gå in i fyra olika rum där man kunde få egentligen vilken fråga som helst relaterat till kursinnehållet. Jag var verkligen helt orimligt nervös innan det var vår tur att börja men när vi lämnade rum efter rum med en bra känsla i magen så började istället pirret att komma. "Sista kvarten på läkarprogrammet" han flera av oss utropa innan vi skyndade in i det sista av de fyra rummen. Efter muntan var slut bjöd kursledningen på fika och lättnaden över hur bra det hade gått var enorm.
 
 
På kvällen sedan vankades det examensbal. En fantastiskt härlig kväll med god mat, fina och roliga tal och en hel del prat om både gamla minnen och framtidsplaner. Jag blev inte allt för långvarig när väl själva middagen var över och dansen tog vid då denna småbarnsmorsa fortfarande är ganska trött efter denna never ending förkylningssoppa som resten av familjen hamnat i. Jag skulle dessutom orka hålla i firandet i två dagar till så tyckte ändå det kändes rimligt att landa i sängen kring midnatt.
 
 
På fredagen var det så äntligen dags att ta examen. Det var verkligen en så härligt bubblande lycklig stämning bland oss alla när vi stod uppställda utanför portarna till den stora salen där cermonin skulle äga rum och väntade på att få tåga in. När musiken började spela så fick jag faktiskt försöka hålla en och annan glädjetår borta. Vi fick lyssna på flera tal som uppmanade oss att ta vara på oss själva, rå om varandra och fortsätta våga drömma och några från klassen hade dessutom gått ihop och spelade och sjöng fantastiskt fint. Tillslut var det dags för diplomutdelning där vi en och en fick våra namn upplästa och fick gå fram och ta emot ett diplom för att sen samlas med resten av klassen uppe på scen och tillsammans läsa den första läkaretiska regeln. Efter en hel del fotograferande tågade vi sedan ut och jag fick krama om mamma, pappa och Tom och skåla med lite bubbel ute i foajen.
 
 
Efter minglet tog jag och Tom vagnen till Linné där vi mötte upp våra syskon på en restaurang för en härlig kväll med god mat och en massa skratt.
 
 
Så igår gick vi upp när barnen väckte oss och började direkt med förberedelserna inför examensmottagningen vi skulle ha hemma hos oss. Jag och mamma hade bakat i förväg men vi skulle göra snittar, fylla kakor med diverse goa fyllningar, dekorera, hämta stolar, koka kaffe m.m. så det fanns att göra om man säger så. Mamma, pappa och Gabriel anslöt efter ett tag och trots att vi jobbade stenhårt i flera timmar blev det ändå lite halvpanik när första gästerna knackade på dörren klockan tre och allt inte var riktigt färdigt. Efter en halvtimme sisådär så var dock allt i sin ordning och vi hade en riktigt härlig eftermiddag och kväll med vänner och familj. Mellan 40-50 personer blev det i vårt lilla radhus men det gick faktiskt över förväntan och alla var nöjda med fikat som vi slitit med. Jag fick en hel hög med fina presenter och en massa vackra blommor som jag inte alls hade väntat mig och blev så rörd av att se alla som kommit hit bara för att fira med mig. Vi hade en helt perfekt eftermiddag och kväll tillsammans och jag somnade med ett leende på läpparna från öra till öra.
 
 
Den senaste veckan har jag fulkomligt bombarderats av lyckönskningar och varma hälsningar från så mycket människor och i och med att jag själv haft så fullt upp har jag inte kunnat svara alla personligen men jag är från djuper av mitt hjärta så otroligt tacksam för ert stöd under hela denna resan och att ni velat vara med och fira ett av mitt livs största händelser och bedrifter med mig. 
 
Jag är så förbaskat stolt över att jag har klarat av det här och jag hade i min vildaste fantasi aldrig kunnat föreställa mig när jag började för 12 år sedan att jag här, 7,5 år senare, skulle stå 26 år gammal med två barn och man, ett litet radhus och en läkarexamen i hamn. Vill bara kunna åka tillbaks till mitt ynngre jag i alla de svåra och prövande stunderna och berätta att det kommer gå bra, du kommer att fixa detta.
 
Så slutligen så vill jag bara avsluta detta inlägg som jag i så många år drömt om att få skriva med att svara en av er läsare som frågade om jag kommer att fortsätta att blogga efter examen. Givetvis kommer jag att göra det (för det hoppas jag att det är mer än hen som vill?). Att kunna blicka tillbaks på hela denna resa via bloggen är verkligen SÅ roligt och än är ju resan bara påbörjad. Nu vänder vi blad och påbörjar ett nytt kapitel och jag hoppas och tror att både ni och jag är redo för att se vad framtiden har att ge. Allt kan ju givetvis hända och någon gång kanske jag känner att bloggen fylt sitt syfte men den tiden är i alla fall inte nu.
 
Tack älskade läsare för alla era kommentarer och mejl de här åren. Det betyder verkligen mycket ska ni veta!
 
Mvh, Dr Alvert


Muntapluggar, jobbar och slänger ut julen

God morgon! Tiden tickar på i en rasande fart. Nu är det mindre än en vecka kvar till examen. Igår var mamma här hela eftermiddagen och vi bakade inför nästa helgs examensfirande. Det blir ett firande i tre dagar. Först med balen efter den avslutande muntan på torsdag, sen själva examen på fredagen där jag, Tom och våra syskon skall gå ut och äta efteråt och sen skall vi ha öppet hus hemma hos oss på lördagen. Mycket att fixa och dona men ni vet ju att jag tycker sånt är roligt. Att ta examen känns så mycket större på något sätt än att ta studenten så det är klart att det skall firas ordentligt. Ni som har tagit examen från högskola eller universitetet, hur firade ni?
 
Det har ju inte blivit så mycket pluggande för min del över julen och jag har sedan långt tidigare inbokat jobb både ikväll/inatt och på måndag och tisdag så helt plötsligt så har jag inte särskilt mycket pluggtid kvar innan muntan. Gick igenom några dokument med muntafrågor som gamla kursare haft och skrev ner dessa på ett A4 som jag nu betar av i tur och ordning. Nu är det inte många punkter kvar på listan så förhoppningsvis känner jag mig tillräckligt förberedd på torsdag när det är dags. Alla säger att de brukar vara jättesnälla på muntan, som man dessutom gör två och två, men det är klart man blir nervös ändå då detta är det sista som är kvar innan examen.
 
 
Nu skall jag sitta instängd här i vårt lilla kontor i några timmar innan det är dags för mig att göra mig i ordning inför jobbet. I mina pluggpauser tänkte jag försöka mig på att rensa ut det som är kvar av julen här hemma. Man får verkligen se till att göra det mesta av tiden man har hehe.




2020!

God fortsättning och gott nytt år på er! Vi hade ett relativt lugnt nyårsfirande då både barnen och mannen blivit sjuka och tolvslaget firade jag in med en sovande 1,5åring på bröstet. Inte fy skam det heller!
 
Godingarna mös en stund tillsammans i soffan framför Netflix tidigare under nyårskvällen
 
Vi har haft en jättemysig jul i Bosared och bara försökt varva ner och vara med familjen nu under julledigheten. Tyvärr har vi som sagt varit lite otursförföljda och samtliga pojkar i familjen har åkt på någon riktigt hemsk och utdragen man cold så jag har inte sovit ordentligt en enda natt sen vi kom hem. Jag känner mig SÅ sliten. Kräktes ur mig lite frustration i förmiddags på messenger till Josefin och nu, helt oannonserat, dök hon upp utanför min dörr strax efter vi ätit middag med två chokladkakor och några peppande kramar. Hur fint är inte det då? Det är ju verkligen inte så att jag bor på vägen hem från hennes jobb precis. Vad har jag gjort för att förtjäna en sån bra vän?
 
 
På tisdag drar skolan igång igen och ärligt talat så har jag hittills inte rört varken böcker eller föreläsningsanteckningar. Sjukstuga och sömnbrist är en stor faktor givetvis men min pluggmotivation är också i botten just nu. Jag kan verkligen inte förmå mig att plugga till den avslutande muntan i gynekologi, även fast jag både tycker ämnet är kul och muntan inte skall vara särksilt svår. Det är på riktigt 5 riktiga skoldagar kvar till examen (14 dagar om man räknar helg och själstudiedagar) och ändå känns det som att jag är i färd med att bestiga Mount Everest. Jag är bara så totalt less på att vara student nu och det skall bli så förbaskat skönt att ta examen och lämna studietiden bakom mig. Känns så otroligt stort att lilla jag skall ta läkarexamen om bara två veckor. Studenten kan slänga sig i väggen för detta är stort på riktigt! Och har jag klarat 5,5 års slit och tårar så klarar jag nog 5 dagar till. Heja heja!
 
Ny frilla lagom till examen förresten! Känns så skönt att få klippa av allt det slitna som jag sparade ut till bröllopet!


Tenta och jobbsökande

Det var länge sedan jag var så lugn och avslappnad en helg. Att vara 100% ledig och inte ha plugget hängande över sig (eller bröllopsplanering för den delen) känns väldigt ovant men otroligt skönt. Tänk att det är så här det kommer vara sen när jag börjar jobba? 
 
Så mysigt att bara få hänga med barnen och pyssla hemmavid
 
Anledningen till ledigheten (om nu en ledig helg räknas som ledighet) är att jag i fredags skrev barntentan. Det var en enorm tenta verkligen och ärligt talat så vet jag inte riktigt hur det gick. Det kändes liksom varken bra eller dåligt så vi får helt enkelt vänta och se. Jga är så glad att jag läser pediatriken först och gyn sist för gyn examineras med en munta som tydligen skall vara väldigt svår att bli underkänd på så länge man plugat och hängt med under kursen. Kuggar jag pediatriken nu så har jag ju faktiskt två omtentatillfällen på mig att klara den innan examen vilket ändå känns bra.
 
Men en liten uppdatering på jobbsökarfronten då? Efter tentan åkte jag iväg på mitt livs första underläkarjobbsintervju. Visserligen bara för det där sommarvicket men jag fick ett otroligt gott intryck av kliniken och läkarchefen och det verkade som att hen var väldigt intresserad av mig också så det kändes väldigt positivt. Tidigare i veckan fick jag dock napp på ett av alla miljontals mejl jag skickat iväg och fick bokat in en till intervju på tisdag, denna gång för ett vick som tar vid direkt efter examen. Jobbet är på en spännande klinik men tyvärr inte alls på det sjukhuset jag helst vill till. I dagsläget känner jag dock bara att jag vill ha ett jobb, vilket som helst, så att jag slipper gå arbetslös direkt efter examen. Alla meriter är väl bra meriter dessutom.
 
När jag kom ut från tentasalen och slog på telefonen igen så plingade det däremot till ännu en gång i min mejlkorg. Jag skrek nästan rakt ut av glädje när jag läste att de ville erbjuda mig en intervju på ett av de ställen som ligger på min absoluta "vikariat jag väldigt gärna vill ha"-topplista. Så nu, inom loppet av en vecka, så kommer jag att hinna gå på tre olika intervjuer och jag håller verkligen verkligen tummarna för att de andra intervjuerna också går bra så att jag kan få släppa den här jobbsökarångesten som bara blivit större för varje dag som gått.
 
Imorgon väntar läkarprogrammets sista upprop för läkarprogrammets sista kurs. Hur märkligt är inte det? Dessvärre kommer jag nog behöva vabba imorgon då Vincent har fått feber så jag missar denna stora händelse men oavsett så är det verkligen nu som nedräkningen mot den där examen kan börja. Ska bli så spännande att äntligen få läsa obstetrik och gynekologi som jag sett fram emot nästan hela läkarutbildningen. Den som väntar på något gott ;)



Jakten på ett underläkarvikariat

Och så var det ju det där med jobbsökandet. Jag hade ju inbillat mig att det inte skulle bli så svårt att få ett underläkarvik. Alla hade ju sagt att det löser sig på ett eller annat sätt. Nu sitter jag i alla fall här och blir mer och mer stressad för varje dag som går över att det ekar tomt i min mejlinkorg. Nu äntligen igår eftermiddag fick jag min första intervju inbokad men tyvärr bara för ett sommarvikariat. Nu efter bröllopet har jag ju definitivt inte råd med att vara arbetslös så jag håller verkligen tummar och tår för att det löser sig. I värsta fall kanske jag får kolla med mina nuvarande chefer och se om jag kan få jobba så många pass som möjligt som sekreterare/personlig assistent samtidigt som jag söker underläkarvik.
 
 
Nu har jag pratat med lite gamla kursare och fått lite fler kontaktuppgifter så jag skall slänga iväg ett gäng mejl till och sen är det väl bara att ligga på, ringa runt och jaga svar. Hade jag bara inte behövt bo kvar i Göteborg så hade det nog varit betydligt lättare men nu hoppas jag att ni håller tummarna för mig och att jag hittar något vik inom pendlingsavstånd istället. Har ni några tips tar jag tacksamt emot dem!
 
Någon mer som närmar sig examen och börjat fundera kring jobb och sommarjobb? Hur känns det för er?


Sex dagar

Sex dagar... det är SEX DAGAR kvar till bröllopet (!!) och därav tystnaden här inne. Jag lovar er att jag kommer uppdatera er mer om läget i skolan och ge er massa detaljer om bröllopet så fort livet balanserat sig en aning men just nu går all ledig tid till förberedelser och allt annat bröllopsrelaterat. Dessutom söker jag jobb för fullt men som sagt... det kommer fler inlägg om allt detta inom några veckor, så håll ut!
 
Ville bara kika in i alla fall, säga hej och även heja på er alla som också är mitt inne i terminen och kämpar med plugget. Ni är grymma allihopa! Puss och kram!
 
 




Undersöker bebisar på BB

Sitter hemma i vårt lilla kontor och jobbar idag. Just det här rummet är det fulaste rummet i hela huset och gissningsvis ganska nära orginalskick från när vårt hus byggdes. Ända sen vi flyttade in i fjol har rummet använts som förråd och rummet har i princip inte använts alls. För några veckor sedan fick vi ett litet ryck jag och Tom och städade äntligen ur hela rummet. Det är fortfarande extremt fult (tänk plastmatta, strukturtapet som använts som klösbräda av en katt och blått tak) men här inne har vi vårt lilla kontor samt en gästsäng för om någon skulle sova över, vilket händer förvånande ofta.
 
 
Igår var jag och min klasskompis Freja på BB och undersökte bebisar. Vi var bara schemalagda mellan 9-10.30 men tiden bara sprang iväg och när jag kom på att slänga en blick på klockan var hon redan 11.15 och jag fick rusa ner i källaren för att byta om och åka till jobbet. Det var obeskrivligt mysigt att få träffa alla dessa sprillans nya små knoddar, få undersöka dem från topp till tå och få önska de nyblivna föräldrarna grattis till en superfin bebis och stort lycka till. Jag hade kunnat hålla på i veckor känns det som. Man glömmer bort hur otroligt små de är så där bara timmar efter födseln. Vilken otrolig ynnest att ha fått möjlighet att få vara med på detta som student! Jag svävade som på moln resten av dagen och hade det inte varit för den kopiösa mängden sprit vi gnider in oss med mellan varje patient så hade jag nog fortfarande kunnat känna den där doften som bara små nyfödingar har.
 
 
Vid en vanlig läkarkontroll på BB ingår det en grundlig genomgång av bebisen från topp till tå. Man bedömer barnets allmäntillstånd, lyssnar på hjärta och lungor, känner på fontanellerna, tittar i ögon och munn, bedömer barnets muskelkraft och nyföddhetsreflexer, tittar över hudkostymen och navelstumpen, tittar på ryggraden, känner på magen, känner efter pulsar (SÅÅ svårt!!), undersöker höfterna samt kontrollerar könsorgenat och ändtarmsöppningen. Allt medan man pratar med ljus och barnslig röst, haha.
 
Jag känner att jag absolut har en fördel gentemot många i klassen då jag redan har barn. Jag vågar ta i barnen utan att vara rädd för att de ska gå sönder och jag har ett humm mellan tummen och pekfingret om hur barnen skall utvecklas för att vara "normala". Det ger en väldigt bra grogrund för allt det där andra som man skall lära sig som man ju inte behöver tänka på som förälder när man genomför en läkarundersökning. Hade jag inte haft egna barn hade nog inte gårdagen varit lika genomhärlig som den var. Jag bara njöt av varje sekund!


Välkomna hit!

Det verkar som att fler nyfikna ansikten hittat hit sen terminen drog igång. Superroligt verkligen och jag har redan fått en hel del frågor om studierna som jag givetvis tänkte besvara men som också gett mig idéer till lite nya inlägg så håll utkik. Som ni vet har jag ju haft väldigt mycket det senaste så bloggen har fått prioriteras ner men jag har verkligen inte glömt bort er, det lovar jag. Ni hittar mig dessutom på instagram (@alvert1993) där jag uppdaterar lite mer frekvent.

Min helg har i alla fall varit rätt lugn. Helgens planer med bland annat femårskalas för Vincent fick snabbt ställas in då båda barnen blivit sjuka så vi har mest strosat runt i pyjamas och myst. Rätt skönt efter en omtumlande första skolvecka. Veckans föreläsningar har varit en blandning av höstens kurser på temat graviditet, förlossning, neonatologi, funktionshinder och genetik m.m. som en slags introvecka gemensam för hela klassen. Imorgon är det upprop för pediatrikkursen (barnkursen) som min klasshalva ska läsa med föreläsningsveckor till att börja med och sedan praktikveckor. Ser verkligen fram emot denna kursen men det känns helt klart ovant att börja plugga igen. Hoppas på att snart landa i att vara student igen och hitta nya rutiner för mig och familjen. Kommer verkligen bli en rolig, spännande, stressig och fartfylld höst.






Min MÖHIPPA!!

Det är nu två veckor sen en av de bästa dagarna i hela mitt liv. I lördags, på jobbet, blev jag nämligen kidnappad för MIN MÖHIPPA! Dagen blev ännu mer magisk än vad jag någonsin kunnat föreställa mig och jag är SÅ tacksam för varenda en som var med och gjorde dagen helt perfekt. Tänkte att jag skulle berätta lite kort om vad vi gjorde:
 
Jag satt som sagt på jobbet och hade jobbat sedan 6.45 när mina två tärnor och bästa vänner Josefin och Elin klampar in vid 9-snåret och säger till mig att jag får sluta jobba och följa med dem. Jag fick snällt skriva klart det diktatet jag höll på med och sen gå och byta om. Tjejerna hade tryckt egna t-shirt som det stod "bride squad" på och jag fick en ursöt klänning som det stod "the bride" på. På baksidan hade de tryckt min möhippehashtag. 
 
 
Ute på parkeringen precis utanför ambulansintaget fick jag en liten flaska bubbel att svepa och sen hoppade vi in i Elins bil. Jag fick ganska så snabbt ögonbindel på mig samt hörlurar med hög musik. Jag dansade och sjöng inne i bilen tillmusiken vilket mina tärnor hade väldigt roligt åt då de inte alls lyssnade på samma musik.
 
 
När bilen var parkerad blev jag ledd, fortsatt både blind och döv, till Josefins lägenhet där resten av möhippegänget stod utanför och skrek SURPRISE när tjejerna drog av mig ögonbindeln. Redan här svävade jag på moln och skrattade och grät om vartannat. Vi gick upp till lägenheten och hade en härlig brunch tillsammans, lekta med andra ord (Alvert edition vilket gick på temat sjukhus, blogg, fotografi, mamma och scouting där tjejerna fick försöka förklara och jag skulle gissa), jag fick presentera alla på 15 sekunder, tjejerna delade ett fint minne de hade med mig och jag fick säga tre bra saker med Tom. 
 
 
Efter lunchen bar det iväg för uppdrag på stan där jag fick samla poäng för drinkbiljetter. Jag trodde inte riktigt att det skulle vara min grej men jag hade SÅ KUL! Uppdragen var anpassade helt efter mig och i olika svårighetsgrader så att jag aldrig behövde känna att jag behövde göra något som kändes för skämmigt samtidigt som jag kunde utmana mig själv lite om jag ville. Tillsammans med mitt lilla bride squad traskade vi runt på Göteborgs gator, blåste såpbubblor och dansade till musik från vår medhavda högtalare.
 
 
Efter någon timme hoppade vi på spårvagnen mot en hemlig destination som visade sig vara laserdome och tvåkamp. Vi kämpade så svetten rann och alla tjejer hade både skrapsår och blåmärken när vi slutligen fick slappa i vårt eget privata loungerum dit vi beställde in lite mat och fick möjlighet att duscha. Efter lite vila tog vi på oss festkläder och mellanlandade på en mysig pub innan det var dags för middag på Lounge. Tanken var först att stanna och dansa när nattklubben öppnade men efter middagen var vi alla så otroligt trötta och nöjda med dagen (som för mig började redan 4.45) att vi beslöt oss för att åka hem och lägga oss.
 
 
Jag känner mig så otroligt tacksam över att ha så fina vänner i mitt liv och att de alla tillsammans var med och skapade denna dag som jag för alltid kommer bära med mig och minnas med glädje och kärlek. Jag är faktiskt lite ledsen att den är över för när får man chansen att få en sån dag igen? Det händer ju inte! Tusen tack alla goa tjejer och nu är jag om möjligt ännu mer taggad inför världens bästa bröllopsdag och bröllopsfest!


Mitt nya jobb

Sitter just nu uppkrupen i soffan med en kopp te och filar på festprogrammet till bröllopet. Det känns som att mer och mer saker börjar falla på plats just nu och det är så himla kul. Längtar verkligen något enormt till vår stora dag, att få fira kärleken med alla personer som vi tycker om och att få bli fru. Det känns helrätt att äntligen ta steget nu efter 10 år tillsammans och hus och två barn på det dessutom.
 
 
 
Soffan jag sitter i är däremot inte hemma hos mig. Jag kom ju på att jag helt glömt att berätta att jag fått ännu ett extrajobb, som personlig assistent, där jag jobbat lite ströpass sedan i våras. Nu kanske ni tror att det enda jag gör är att jobba men så är det ju givetvis inte. Under sommaren har det väl blivit ca 4 pass per månad totalt sett som personlig assistent och sekreterare (några fler nu i augusti dock). Som personlig assistent jobbar jag nästan enbart kvällar och nätter. Nätter är sovande med uppvak för mediciner givetvis och vi får hjälp av mamma och pappa ca 1 timme på morgonen innan jag hinner hem och byter av dem så att de kan åka till jobbet. Föräldraledigheten har verkligen inte gjort gott för vår ekonomi så alla slantar in är som sagt välkomna.
 
Det är väldigt härligt att jag fått testat många olika vårdyrken innan jag börjar jobba som läkare. Jag har hunnit med att vara vårdbiträde både på äldreboende och inom hemtjänsten, jobba som sekreterare och nu som personlig assistent. Jag tror verkligen att det kommer nyansera mitt arbete som läkare väldigt fint och ge mig en större förståelse för andra yrkeskategorier som jag jobbar sida vi sida med. Det är vad jag hoppas i alla fall! Är så trött på den heriarkin som tyvärr fortfarande finns på många vårdinrättningar men jag hoppas att min generation läkare får vara med och bryta mönstret.
 
Nu skall jag sluta svamla och fortsätta jobba med festprogrammen innan det är dags att gå och lägga sig!




Tillbaks till verkligheten

Sista dagen är kommen på semestern. Eller ja, min semester tog slut redan i fredags då jag jobbat på akuten både igår och idag. Sitter just nu på rast nere i akutens lunchrum och har precis laddat min termos med lite mer te då ögonlocken börjar bli tunga. Alla småslantar vi kan skrapa ihop nu inför bröllopet är väldigt välkomna och det är rätt roligt att få byta ut familjelivet mot sjukhuslivet en stund och traska runt i mina älskade blå scrubs men just idag så hade det ändå varit lite härligt med en myskväll i soffan med min blivande man innan det är dags att kicka igång vardagen igen.
 
 
I veckan var vi iväg och köpte Toms kostym till bröllopet. Jag fick vara med till en början men blev ganska så snabbt förpassad till fikahörnet inne på Holmens Herrekipering medan mamma, mammas bästa vän, expediten och Tom fortsatte att tissla och tassla borta vid provrummen. Ni skulle sett smajlet i deras ansikten när de tillslut gick fram till kassan för att betala med vetskapen om att jag inte alls visste vad de hade valt. Kontrollbehovet går lite bananas inom mig av att inte veta men samtidigt är det ju också väldigt fint att han inte sett min klänning och jag inte sett hans kostym innan vår stor dag. Känner på mig att jag kommer börja storböla så fort jag får syn på honom där innan vigseln.
 
 
I veckan har vi dessutom hunnit fira Vincent som nu fyllt hela 5 år. Kan ni ens förstå att tiden gått så fort? Han är verkligen en så stor och klok kille nu och på tisdag börjar han sitt sista år på förskolan innan det är dags för skolan och förskoleklass. Mitt lillla stora hjärta! Blir alldeles blödig av alla gamla bilder som ploppar upp på timehop nu för tiden på en nyfödd liten krabat och jag slungas direkt tillbaks till den tiden som helt nybliven ung mamma med alla känslor och minnen som hör till.
 
Födelsedagstårtan! // Alltså titta bara! Här är han bara 3 dagar gammal <3
 
Nä nu är det nog dags att traska tillbaks till datorn igen. 2 timmar till, sen får jag gå hem!


Semesteruppdatering

Hej mitt i semestern! För oss har tre veckors ledighet passerat men än har vi en vecka på oss att hänga hela lilla familjen innan vardagen drar igång igen. Vincent kommer gå på förskolan en vecka själv innan det är dags för brorsan att skolas in. Skall verkligen bli spännande att se hur det kommer att gå. Rent spontant så känns det som att det kommer gå kanonbra då han gärna ville stanna och leka (läs: Blev fly förbannad) när vi lämnade Vincent på föris innan semestern.
 
 
Vi har haft en väldigt härlig semester hittills men den här veckan har vi dessvärre haft lite otur. Tom har fått ett skov av sin gikt (en akut inflammation i en eller flera leder i kroppen som leder till stark smärta, framförallt nattetid) vilket gjort oss ganska begränsade i vad vi kunnat hitta på. Han har dessutom haft så pass ont att han inte kunnat sova om nätterna utan istället sovit långa perioder på förmiddagarna så jag har fått rodda med det mesta som gäller hem och barn. Hoppas verkligen för allas skull att det klingar av snart för det tär på både tålamod, humör och energi här hemma (och ärligt talat skulle jag inte tacka nej till att få sova ut en morgon eller två på semestern, haha). Han är i alla fall sjukskriven vilket innebär att han kan spara två av sina semesterveckor men jag har ju tyvärr ingen mer semester i år :/ Nåja, det är bara att gilla läget och försöka göra det bästa av situationen helt enkelt.
 
Har ju hunnit fylla år bland annat ;) 
 
Bröllopsplaneringen går sakta men säkert framåt. Igår var vi och hämtade våra vigselringar i Kungsbacka. Jag har valt en ganska tunn och nätt ring som jag verkligen är nöjd med. Tyvärr passar den inte alls min förlovningsring som vi köpte i Turkiet och som "bara" är på 14 K (18 K är standard i Sverige). Den har både fel färg, är alldeles för stor för mitt finger och har en väldigt svår form så tanken är nog att köpa en jubileumsring när vi firar 10 år som förlovade istället och ha jämte vigselringen. Min riktiga förlovningsring får nog snällt flytta till andra handens långfinger.
 
 
Det mesta av min tankeverksamhet går till bröllopet just nu. Det är så mycket saker som måste fixas och dessutom vill man inte heller att det drar iväg i kostnader allt för mycket. Det mesta av planeringen sköter jag själv men jag får givetvis hjälp av både Tom, mamma och mina tärnor i den mån det går att delegera uppgifter. Jag skulle verkligen ljuga om jag sa att det inte gör mig stressad, för det gör det. Det är ju bara 2,5 månad kvar till vår stora dag. Samtidigt är det fantastiskt roligt och jag ser så mycket fram emot att få se alla idéer och allt slit flätas samman. Oavsett vad så vet jag ju att dagen kommer bli helt fantastisk!
 
 Ett av de lite större bröllopsprojekten!



Nybliven läkare

Igår kväll var jag hemma hos min gamla klasskompis Emelie och fikade. Hon bjöd på mackor, nybakta kanelbullar och te och sen pratade vi länge och väl, delvis om mitt stundande bröllop men framförallt om hennes första vecka som LÄKARE. Japp, hon tog ju examen tillsammans med min gamla klass nu i juni och efter några veckors välförtjänt ledighet så är hon nu tillbaks på vårdcentralen hon jobbat som läkarassistent i två sommrar men med den stora skillnaden att hon nu får bära en namnskylt där det står läkare. Ursäktar i förväg min entusiasm kring detta men HUR COOLT är inte det?!!
 
Hon har hittills tydligen mest fått introduktion och fått gå bredvid en erfaren kollega men igår hade hon så smått fått börja ta egna patienter på sitt egna läkarrum. Hon har redan byggt upp en signeringskorg med blodprov att signera, skrivit ut recept med hennes signatur och skickat remiss i hennes namn. Nu är det liksom på riktigt. Det förväntas att hon skall fråga om i princip allt vilket gör mig lite lugn då det ju känns som att man kan mindre och mindre ju närmare man kommer examen. Det är ju ganska så logiskt egentligen att man får mjukstarta nästan som en betald läkarstudent för att sen med mer på fötterna sakta bli mer och mer självständig men tyvärr så tror jag inte alla får en lika bra start som hon fått. På sjukhusen är det nog mer så att man slängs in i en redan fungerande verksamhet och snabbt förväntas hitta sin roll. Så roligt för henne i alla fall att hon verkar trivas och fått så bra bemötande på hennes första underläkarvik. Att det istället för ytterligare en månad med studiestöd istället trillar in en full lön i slutet av månaden är ju inte heller så tokigt kan jag tänka mig.
 
Möttes av en magisk solnedgång över Göteborg när jag körde hem! 
 
Hon sa att hon inte riktigt har förstått än att hon inte skall tillbaks till skolan i höst och det är ju klart att det blir så när man slutar så här innan sommaren precis som vanligt. När hösten drar igång och en annan bänkar sig i skolbänken så kommer hon dock vara ute och hjälper sjuka människor må bättre på riktigt. Vilken känsla efter 5,5 års slit!


Tidigare inlägg