Bosaredsveckan 2020

Två veckor av semestern har redan passerat. Tiden går alldeles för fort! Första veckan låg vi som sagt hemma med snor rinnandes ur både min och barnens näsor men den här veckan har vi varit med våra vänner i Bosared och som vanligt haft en helt magisk vecka. Vädret var verkligen inte på topp men vi lyckades ändå få några solglimtar här och var och då kunde vi vara ute och promenera, fiska, spela badminton, hoppa studsmatta och sitta och avnjuta en gofika. Annars höll vi oss inomhus med spel, god mat, lek och bus med barnen och avslutade varje kväll med ett härligt dopp i vår vedeldade badtunna. Här kommer en liten bomb med mobilbilder från veckan!
 
Bakade bullar som blev väldigt uppskattade, så uppskattade att jag fick baka en omgång till eftersom de första försvann illa kvickt haha!
Mitt favoritrum i vår stuga; Verandan. Att få sitta där och äta frukost eller bara ta en fika och titta ut genom de gamla fönsterna är som balsam för själen verkligen.
Blev några promenader/joggingturer under veckan. Min favorittur går till denna lilla bro. Där är allt knäpptyst och man kan stå och titta ut över den spegelblanka sjön. Så vackert!
Morfars traktor är alltid en favorit hos barnen. Skall bara be pappa lära mig hur man kör den också så även jag kan åka ut på tur med busungarna!
Stående på menyn varje år är grillad fläskfilé och saffranspasta med örtparmesan. Det är SÅ gott!
Världens goaste vänner! Så tacksam för er alltså <3
  
Under hela veckan hade vi vänner som kom och gick och några av dem ser vi väldigt sällan så då blir det extra roligt att få hålla denna tradition levande och fortsätta ses i alla fall en gång per år. Det är verkligen ett annat lugn man kommer in i när man får vara ute på landet. Inga måsten eller projekt att ta tag i utan det är bara att varva ner och njuta av mat och trevligt sällskap. Barnen ÄLSKAR dessutom att varadär och efter att ha haft en riktig bråkfylld vecka när de var sjuka har de nu lekt massor med varandra och man ser att de njutit lika mycket som vi.
 
Nu väntar sista semesterveckan och så tjuvstartar jag min sista månad på neuro/stroke med en jour på söndag. Jag är nog lite knäpp för jag längtar tillbaks till jobbet och tycker att det skall bli kul även fast det är vemodigt att ledigheten gått så rasande fort. Jag längtar inte att behöva gå upp klockan 5.30 varje morgon och släpa iväg två trötta barn till förskola/skola men jag trivs himlans bra med mina kollegor och börjar bli duktig på riktigt på det jag gör och det skall jag försöka passa på och njuta av innan ATn drar igång i slutet av augusti och jag återigen kommer vara ny på jobbet konstant. Det kommer verkligen bli en utmaning men också säkert väldigt kul.
 
Nu skall jag lämna de halvuppackade resväskorna och de miljontals prylarna som redan ligger utspridda över halva vårt hem och gå upp och kika på film uppe i min säng. Bosared är ett av mina absoluta favoritställen på denna jord men min säng ligger nog på en bra andraplats i alla fall!
 
 




Semester!

Jadå, så var det äntligen dags för livets första sommarsemester. Att gå från att år efter år behöva jobba för att överleva medan alla andra går på efterlängtad ledighet till att nu kunna glassa runt hemma med full lön känns så bra. Det hela hade dock känts ännu bättre om det inte för det faktum att både jag och pojkarna två dagar in på semestern dragit på oss ännu en härlig sommarförkylning. Jag som var så extremt trött på den förra hann ju knappt bli frisk innan vi nu ligger här och snorar igen. Så otroligt tröttsamt! De få semesterplaner vi hade för veckan har vi fått ställa in. Barnen klättrar på väggarna hemma och bråkar konstant.. Snälla låt oss få bli friska nu så vi vågar oss ut igen och träffa folk och hitta på grejer.


Nästa vecka har vi bokat in vår traditionsenliga vecka i sommarstugan med våra vänner. Det är ju många dagar kvar tills dess så vi hinner nog bli friska tills dess och jag är ju mycket hellre sjuk denna veckan än nästa så att vi hade behövt ställa in allt. 

För att avsluta med något roligare så började i alla fall min semester med en superhärlig helg (innan snoret invaderade). Först ett dygn hos Josefin där vi tog en 4 timmar (!!) lång kajaktur (fikastund inräknad dock). Jag som aldrig paddlat kajak tidigare hade ställt in mig på att vi skulle kantra det första vi gjorde men vi höll oss faktiskt i båten under hela turen och det enda missöde som inträffade var två blåsor på vänstertummen som ett ivrigt paddlande orsakat. På söndagen sen hade vi en supermysig dag med familjen där vi åkte och badade, åt glass och avslutade med middag på Pinchos med våra vänner för att fira in sommarlovet för barnen. Mer av den varan och mindre av snorigheter tycker jag för resten av semestern nu! 





Midsommar 2020

Vilken otroligt fin midsommarhelg vi haft! Sol och regn om vartannat precis som det skall vara och dessutom helt friska hela familjen för en gångs skull. Jag och Vincent har nämligen precis hämtat oss från en riktigt hemsk sommarförkylning. Totalt var jag hemma ca 1,5 vecka och höll på att bli fullständigt galen mot slutet när snuvan bara inte ville ge med sig. Tillslut fick jag äntligen testat mig och tack och lov var provet negativt så att jag kunde vara på jobbet i alla fall två dagar innan midsommar.
 
Vi firade midsommar i liten skala i år tillsammans med Toms familj. Hade en underbar dag ute på deras altan där vi kunde prata och skratta medan barnen sprang runt och busade. Charlie slocknade fram emot sju medan Vincent höll sig vaken en bra stund in på kvällen innan även han ville gåå och lägga sig. Vi sov sedan över hemma hos svärföräldrarna och hade en mysig frukost tillsammans innan vi gav oss hemåt igen.
 
 
Igår gjorde vi verkligen minsta möjliga. Städade en del och lekte med barnen. På kvällen kröp jag och Tom upp i soffan och tittade på film tillsammans. Idag har också varit en lugn dag men Vincent har haft en lekkompis över och så kom Josefin på eftermiddagen och vi fikade hemmagjord jordgubb- och rabarberpaj (mums!!) och sen gick vi en långpromenad genom Lindome och pratade ikapp. Sen Coronan kom, jag började jobba i Borås och hon flyttade in hos sin sambo (vilket innebär längre avstånd mellan oss) har vi inte kunnat ses lika ofta som vi brukat göra och det är verkligen tråkigt. Saknar henne så det gör ont ibland men så finns hon ju alltid bara ett telefonsamtal bort. Fint att få ha en sådan människa i sitt liv som bara alltid finns där tycker jag.
 
Hoppas ni alla haft en trevlig coronamidsommar och att ni njuter lika mycket som jag gör av att sommaren äntligen är här. En vecka kvar till semstern nu för min del. Det ska bli underbart!
 



Coronarenoverar

Sommarvärmen har äntligen flyttat hit och förhoppningsvis är den här för att stanna. Jag gick med Emelie och hennes kollegor på rehabkliniken ner till grillen på sjukhusområdet vid lunch idag och kunde sitta ute och äta i skuggan av ett stort träd och det var bara så otroligt härligt. Innanför sjukhusets tjocka tegelväggar är det dock fortfarande kallt så västen som jag lämnade i skåpet imorse fick jag snabbt springa tillbaks och hämta när jag kom på mig själv med att sitta och huttra inne på läkarexpeditionen när jag satt och dikterade epikriser (sammanfattande slutanteckingar från ett vårdtillfälle).
 
 
Vi har som de flesta andra nu i coronatider varit i full gång med renovering hemma. När man inte kan åka iväg och hitta på en massa blir det ju en hel del tid hemma och man får verkligen en spark i baken att ta tag i saker som vi länge gått och pratat om att göra. Planen för sommaren är att måla om vår fisgula (och ganska så skitiga) husfasad och vi insåg ganska så snabbt att vi inte skulle kunna tvätta och skrapa bort färgresterna från förrådsfasaden utan att få med oss hälften av plankorna på köpet, så det fick helt enkelt bli ett "riva ner och sätta nytt"-projekt som sparkades igång för några veckor sedan.
 
 
Vi har verkligen haft roligt jag och Tom medan vi jobbat och vi har fått hjälp lite då och då med barnvakt för att få kunna jobba lite längre ostörda perioder vilket givetvis underlättat massor. Jag som aldrig någonsin isolerat, reglat eller hanterat en spikpistol är många erfarenheter rikare efter detta projekt vill jag lova. Vi är ju inte riktigt klara än men verkligen på god väg. Det är verkligen så härligt att komma hem varje dag och mötas av vårt nya snygga förråd som ju är det första man ser av radhuset från gångvägen. Härnäst väntar målning av förrådet samt tvätt och målning av resten av huset vilket nog kommer att ta sitt lilla tag om vi inte lyckas skaka fram en snäll liten barnvakt igen, så vi håller verkligen tummarna för en riktigt fin och solig sommar. 


Min första jour på stroken

Söndag kväll och vilken dag vi fått. Trots att vi vaknade till frostbitet gräs utanför dörren blev det att slänga av sig jackan när vi var ute och lekte på lekplatsen med barnen på eftermiddagen. Vilken sommarvärme?! Trots vackert väder så känner jag mig dock helt slutkörd. Troligen en kombination av den senaste tidens känslomässiga påfrestningar och den månatliga hormonobalansen som gör att jag hela dagen bara längtat efter att få stänga in mig ensam i mitt sovrum, krypa ner under täcket och slumra resten av dagen.
 
Tänkte att jag skulle berätta lite om mina allra första jourpass förresten. Långfredagen och påskafton jobbade jag nämligen 8-12 (som snarare blev 8-13/14) som rondjour på stroken. Att gå rondjour innebär att man rondar de inneliggande patienterna på sin egen avdelning och löser de mest akuta sakerna som inte kan vänta till på måndag. På stroken har man under vardagarna endast hand om halva strokeavdelningens patienter (en modul som vi kallar det) men under rondjourerna rondar man hela avdelningens patienter. Under fredagarna gör ordinarie personal på respektive modul en "inför helg"-anteckning som berättar kort om patienten, aktuellt status samt plan och om något måste göras under helgen. Sen skriver man om patienten skall rondas eller enbart rondas vid behov om något särskilt skulle uppstå. Detta är till stor hjälp för de som går rondjourerna sen under helgen.
 
 
Förutom en underläkare är det även en specialist på plats. Är det inte en specialist utan endast en ST-läkare så finns det en bakjour i hemmet att ringa. Man är alltså inte ensam på sjukhuset även fast man är betydligt mycket färre än vad man brukar vara (från 4-6 läkare på stroken och 2 på neurologen till 2 läkare totalt på bäggge avdelningar). Jag var rätt så nervös inför mitt första jourpass. Framförallt var jag nervös över att jag inte riktigt visste hur man brukade lägga upp arbetet på jouren samt för att få alldeles för mycket frågor som jag inte kunde svara på av sköterskorna. Som tur var gick det väldigt bra. Vi hade det väldigt lugnt på neurologen vilket gjorde att jag kunde få bra med stöd av mina överläkare utan att känna att jag störde dem. Jag försökte så gott jag kunde att lösa de frågetecken som uppstod och kände jag mig alldeles för osäker bad jag om att få återkomma. Inte värre än så helt enkelt.
 
Under mitt första jourpass hamnade jag dock i en väldigt obehaglig situation. En patient blev akut dålig och jag fick inte tag i min överläkare på telefon. Jag gav mig inte och ringde tillslut medicinjouren istället men då som tur var dök min överläkare upp i dörren och vi kunde tillsammans ta hand om patienten vilket kändes betydligt mycket tryggare. Pulshöjande helt klart men också väldigt lärorikt. Det är ju helt klart när vi utmanas som vi blir starkare tror jag.
 
Något besviken är jag dock när jag läst igenom mitt kollektivavtal och insett att jour under påskhelgen inte ger något som helst extra påslag jämfört med en helt vanlig helg (jour ger inte ob tydligen?). Nu hade vi ju inte så mycket påskplaner ändå men familjen var ju ledig och jag hade ju kunnat nöja mig med att jobba en av dagarna om jag hade vetat det i förväg.
 
Nu skall jag faktiskt ta och göra precis det som jag längtat efter hela dagen. Jag skall hoppa in och ta en lång och varm dusch, sen skall jag krypa ner i sängen och dricka en kopp te och bara mysa tills ögonlocken faller ihop. Ha en fin söndagskväll på er!




Morfar

Livet har varit på paus ett tag. För snart två veckor sedan somnade min älskade morfar in. Han hade varit sjuk en längre tid och fick lugnt och stilla somna omgiven av familj, men trots att man trodde att man var beredd slår tomheten och saknaden till som om någon rivit hjärtat mitt itu.
 
Igår, på Charlies födelsedag, var det begravning. Ett otroligt vackert avsked för en otroligt vacker person. Jag fick äran att sjunga två sånger som morfar hade önskat och rösten höll som tur var trots ögon fyllda av tårar. 
 
Jag tänkte inte skriva så mycket mer om det här. Det känns alldeles för nära och för privat. Jag har fått så mycket fina kommentarer och mejl den senaste tiden med massor av idéer till nya inlägg så det lovar jag att det kommer så småninngom. Luften blir lättare att andas för varje dag som går men det får ta den tid som krävs. Så länge skickar jag en stor kram till alla er fina där ute som följer mig. Krama dina nära och njut av varje dag ni har tillsammans! 
 
Jag älskar dig Morfar!
 


Att få tid för varandra

Jag hann bara jobba en vecka innan det var dags för karantän igen med lite hosta och rivig hals. Nu har hela familjen varit hemma sen i måndags och det gör mig enormt stressad. Stressad över att ekonomin blir drabbad men framförallt att det känns som att jag sviker min arbetsplats när jag går hemma och är lite småförkyld. Igår lovade regeringen att vi inom någon vecka skall börja testa betydligt fler inom vården vilket inte är en dag försent. Vården behöver ju inte krypa på knäna redan innan vågen av cronapatienter sköljer över oss i Borås?
 
Men.. det finns givetvis mycket positivt med att få tid över till familjen också. Vi har fått stanna upp i livet och sätta det mesta på paus vilket gör att vi kunnat umgås mycket alla fyra och pyssla på här hemma. Tom har jobbat på bra med hallen som nu äntligen börjar ta form på riktigt. Vi har alltså snart levt med ett renoveringsobjekt till hall i två år nu så att nu se hur visionen växer fram framför mina ögon är magiskt. Skall visa er lite före- och efterbilder när allt är klart.
 
 
Även jag och Tom har fått mer energi och tid för varandra. Vanligtvis är jag ju brutalt trött på kvällarna när jag kommer hem och vi har dessutom en hel massa saker att göra både med hemmet och barnen. Nu har vi hela dagarna på oss att tillsammans göra alla dessa saker så på kvällarna har vi kunnat krypa upp i soffan och sitta och prata om allt mellan himmel och jord eller kolla på tv tillsammans. Så mysigt verkligen!
 
Nu är i alla fall barnen helt friska och jag hoppas att vi alla kan få hålla oss friska nu över påskveckan då jag ska jobba både långfredagen och påskafton. Nog för att det är supermysigt att få tid med familjen men jag älskar ju också mitt jobb och att få utvecklas varje dag i mitt yrke. Hoppas ni alla har en fortsatt fin onsdagskväll!
 



Vårkänslor

Hur härligt är det inte med vårkänslan som infunnit sig nu den senaste veckan? Det känns verkligen lägligt med lite varmare väder nu mitt i denna coronahysteri. Barnen är fortfarande hemma med lätta förkylningssymtom. Tom har vabbat nästan hela veckan men igår var jag hemma med barnen och vi passade på att vara ute så mycket vi bara kunde eftersom dem verkligen börjat klättra på väggarna här hemma utan tillräcklig stimulans. Dessutom har vi hunnit med att grilla både en och två gånger i veckan vilket ju om något är ett tecken på att sommaren är på väg.
 
 
Att barnen och Tom gått hemma hela veckan märks dock ganska tydligt. Vårt hem ser ut som kriget verkligen. Tanken var igår när jag var hemma att jag skulle göra ett ordentligt röj på nedervåningen men eftersom vädret var så fint så slutade det istället med att jag röjde ute i trädgården istället. Idag är det lite kyligare ute så det får väl bli dagens projekt istället. Får se hur mycket jag lyckas få gjort dock då Tom är iväg hela dagen för att hjälpa våra vänner som bygger hus att resa deras husstomme och lär vara borta större delen av dagen.
 
Veckan på jobbet har varit lugn. Alla mina läkarkollegor som varit sjuka är tillbaks på jobbet igen och än har inte det stora tryck som finns på sjukvården i Stockholm kommit till Borås. Vi räknar väl med att vi ligger efter med ett par veckor  och förbereder oss på det värsta men vi får se. Än så länge njuter vi av att ha det lugnt och kunna flexa ut i tid.
 
 
Jag tänkte att jag skulle passa på att fråga er om det är något speciellt ni skulle vilja att jag gör ett inlägg om? Vet att jag fått en del nya läsare den senaste tiden vilket verkligen är roligt. Kommentera gärna om det är något som ni hade velat se här och har ni några frågor så kan vi ju samla ihop några såna till en frågestund lite längre fram. Ta hand om er och glöm inte att tvätta händerna, stanna hemma om ni är det minsta sjuka och undvik att besöka era äldre släktingar!


Karantän

Tre dagar fick jag jobba efter semestern innan förkylningssymtomen kom smygande. Det var bara att smsa chefen och säga att jag var tvungen att stanna hemma och isolera oss. Även Tom och barnen har varit snoriga men ingen av oss har varit speciellt sjuka. Tror inte riktigt vi haft Coronaviruset men vi håller ju givetvis oss ändå hemma 48 timmar efter sista symtom som de plikttroga samhällsmedborgare vi är.
 
Jag har snabbt insett att jag verkligen inte är en karantänmänniska, om det nu finns sådana överhuvutaget. Det började krypa i mig redan första dagen av att bara luffsa runt hemma och det har resulterat i att vi nu målat om Vincents rum, planterat om blommor, rensat i skåp och lådor, grejat med den aldrig avslutade renoveringen i hallen samt planerat upp projekt med huset som skulle kunna hålla oss sysselsatta i många år framöver. Jag har fått tacka nej till både play dates och grillkvällar med vänner och jag känner mig så otroligt tråkig men jag gissar att vi inte är ensamma om att verkligen inte vilja få nåt nytt virus om det går att undvika. Det slår hårt på ekonomin att vara hemma och vabba eller sjukskriva sig för minsta lilla symtom (+48 timmar!!) och dessutom behövs jag verkligen på jobbet nu där vi ju också har hög sjukfrånvaro. Nä, nu vill jag ha vår och sommar fort som bara den så att i alla fall några av dessa virus dör ut och vi så smått kan återgå till någon form av normalitet igen.
 
 
Nu är ju äntligen frisk i alla fall och imorgon skall jag få komma tillbaks till jobbet. Jag håller tummar och tår för att jag inte skall bli sjuk nu mer framöver men skall jag vara uppriktig så tror jag ju inte det dröjer jättelänge innan jag faller dit igen. Tom kommer ta den mesta av vabben framöver i och med att jag ju behövs i vården i dessa tider men optimalt hade ju varit om vi fick nååågra dagar för barnen på förskolan så att han också kunde jobba lite grann. Så mycket för att njuta av att äntligen ha börjat tjäna pengar! Givetvis ett ilandsproblem i dessa svåra tider, det inser jag också, men ibland måste man bara få vara lite bitter över sina egna småproblem också.




Fjällsemester och väntan på AT-beskedet

Nu är vi hemma igen efter en underbar vecka i Idre med familjen. Det har varit helt fantastiskt att bara få åka skidor, luffsa runt i underställ och umgås med familjen en hel vecka. En riktigt härlig och välbehövlig paus och dessutom min allra första betalda semester. Vincent åkte skidor för första gången och för varje dag som gick blev han bara bättre och bättre och från att vara en riktig bambi på hal is som varken kunde svänga eller bromsa åkte han sista dagen själv ner från toppen via skicross-banan. Jag är verkligen helt otroligt stolt över honom. Charlie fick inte åka skidor detta året utan var hemma antingen med mormor eller med Tom men han var lika glad för det och var alldeles till sig av all snö utomhus. Här kommer lite härliga mobilbilder från veckan:
 
Jag och mamma åkte en dag senare eftersoom jag hade AT-intervju på måndagen (mer om det i slutet av inlägget) och hade en jättemysig biltur tillsammans
 
"Jag visste inte att Aske fanns på riktigt mamma!" utbrast en överlycklig Vincent när de sista dagen på skidskolan fick träffa Aske ren
 Utsikten från vår fina stuga vi bodde i under veckan
 
 
Och så var det ju det där med AT-intervjun. I måndags var det så dags. Jag och Emelie hade under söndagen suttit och peppat varandra och förberett oss på olika former av intervjufrågor tillsammans. Det var knappt så att jag kunde somnapå söndagskvällen och hjärtat slog hårt när jag begav mig mot sjukhuset påmåndag morgon. Jag är så glad att jag och Emelie fått intervju samma tid. Det kändes tryggt och aningens lugnare att ha henne vid min sida. 
 
Intervjuprocessen började med att ca 10 stycken nervösa underläkare samlades i huvudentrén för att bli upphämtade och lotsade vidare till ett litet konferensrum där vi fick en presentation om AT-upplägget i Borås. Därefter blev vi fotograferade och fick sedan sätta oss för att mingla med lite kaffe och mackor tillsammans med några AT-läkare som vi kunde ställa frågor till medan vi väntade på att en och en få gå på individuella intervjuer.
 
Intervjun var ganska så formell. De gick igenom ett papper med olika frågor som jag försökte svara så gott jag kunde på utan att det skulle låta inövat. De jag minns var:
 
- Berätta lite om dig själv
- Hur är du i en grupp?
- Är du bra på att skapa nya relationer?
- Beskriv en vårdsitation då du gjort något bra
- Beskriv en vårdsituation där du gjort något som du önskat du hanterat annorlunda
- Vilka egenskaper tycker du gör någon till en bra läkare
- Varför vill du göra AT just i Borås?
- Hur tar du kritik?
- Är du bra på att själv ge kritik?
- Hur hanterar du stressiga situationer?
 
De frågade mig säkert 2-3 gånger om jag verkligen inte hade jobbat mer än en månad som underläkare vilket kändes lite märkligt då de ju kallat mig baserat på uppgifterna i mitt CV. Jag hade inte en jättebra känsla när intervjun var klar. Det kändes som att jag babblat på lite för mycket och att de helt enkelt tyckte att jag hade för lite erfarenhet.
 
 Känslan efter intervjun
 
Veckan gick och nervositeten steg en aning. Jag intalade mig själv och sa till de flesta att jag egentligen inte trodde jag skulle få någon AT denna omgång men innerst inne hade ju ändå ett litet hopp tänts. Torsdagen kom och de 20 av oss 40 som intervjuats som fått erbjudande skulle få sitt besked. Dagen gick och mejlinkorgen ekade tom. Emelie hörde av sig och berättade glatt att hon fått AT och jag blev så otroligt glad för hennes skull. Hon försökte trösta mig med att jag inte skulle ge upp hoppet eftersom det fortfarande fanns en chans att någon skulle tacka nej till sin plats (om de fått AT någon annan stans som de hellre vill ha t.ex.).
 
Det leder oss fram till idag. Jag hade precis blivit klar med ronden och hade satt mig med mina kollegor i personalrummet när det plingade till i telefonen. Jag tog upp den och såg att jag fått ett nytt mejl. "Du har ett nytt meddelande från västra götalandsregionen, klicka här för att läsa". Med en puls på säkert 100 klickade jag på länken. Var det nu jag skulle få mitt slutgiltiga besked, att jag inte fått AT denna omgång? Nä, i mejlet möttes jag av texten " Hej Alice! Vi vill erbjuda dig anställning som AT-läkare". Jag skrek rätt ut. JAG HAR FÅTT AT!! WAAH!!! 
 
Resten av dagen har jag svävat på moln. Jag kan inte fatta att jag sitter här bara två månader efter examen med en AT-anställning som väntar på mig i augusti. Jag har redan lovat några av er att jag skall skriva ett inlägg om mina bästa AT-sökartips så det kommer så småningom, även fast jag inte är helt säker på att jag gjort något alldeles extra för att förtjäna detta. Nä, jag är så otroligt tacksam, glad och stolt så det känns som jag skall spricka! Nu är det dags för mig att fira med en god natts sömn, det bästa som finns för en heltidsarbetande småbarnsförälder. Champagnen ligger på kylning till en kväll när jag orkar hålla ögonen öppna längre än till klockan 21.


Semester vs arbetsintervju

Ibland blir jag lite trött på mig själv. Varje år har alla AT-orter sina intervjuer samlade till en vecka på hösten och en vecka på våren. Jag var fullt medveten om detta. Ändå var jag dum nog att inte kolla upp exakt vilken vecka det var innan vi bokade vår skidresa till Idre med familjen. När Emelie så snällt påpekade att det faktiskt var just vecka 11 för en månad sen fick jag lite lätt panik men lugnade mig sedan och tänkte att det nog ändå inte spelade någon roll eftersom jag nog inte skulle få AT denna omgång ändå. Medelväntetiden för AT på de ställen jag sökt är ungefär ett år.
 
Charlie hjälpte mig att inventera bland skidutrustningen i förra veckan
 
Nu idag plingade det dock till i min mejlkorg och där var det, erbjudandet om en AT-intervju i nästa vecka i Borås (där jag jobbar nu). Med både glädje, panik och ångest ringde jag mamma och meddelade de både bra och dåliga nyheterna. Planen har varit att vi skall åka upp till fjällen på söndag nämligen och min intervju ligger på måndag förmiddag. Mamma lugnade mig en smula och nu försöker vi hitta en lösning så att jag kan åka upp en dag senare. Det lutar åt att jag och mamma åker själva och att pappa, brorsan, Tom och barnen åker redan på söndagen. Åh jag blir så trött på mig själv!
 
Jag är såklart fantastiskt glad att jag faktiskt fått en AT-intervju och att de vill träffa just mig av flera hundra sökande. Nu är det ju inte alls säkert att jag får tjänsten men jag kan ju givetvis inte heller tacka nej till att gå på intervjun. Förutom glädje är jag också FRUKTANSVÄRT nervös. Intervjuer är verkligen inte min grej (är det någons grej ens?) och en allt för stor del av mig vill bara springa och krypa in under sängen och gömma mig. Jag och Emelie, som också fått intervju i Borås, skall dock försöka sitta tillsammans och köra lite intervjufrågor med varandra i helgen för att preppa, om det nu går. Ni får väldigt väldigt gärna hålla tummarna för mig på måndag förmiddag i alla fall! Någon som sitter på riktigt bra intervjutips?



Firar första lönen

I helgen hade vi mycket att fira. Första lönen efter examen ramlade ju in för en vecka sen och sen fyllde Tom år i söndags. Planen var egentligen att fira med en middag på tu man hand under lördagen men då vi inte lyckades få barnvakt tog vi istället med oss barnen och lunchade på en kinabuffé i Kungsbacka med efterföljande glass. Det är alltid lite av en chansning att ta med barn på resturang måste jag säga men vi hade en mysig stund tillsammans och så får vi planera in en date night en annan helg helt enkelt.
 
För mig är det så otroligt viktigt att ta tillvara på tiden med barnen nu i och med att jag är borta så länge på vardagarna. Jag försöker vara så närvarande som möjligt den korta tiden vi har på kvällarna och på helgerna vill jag gärna få ladda med massa mys för att orka med en hel arbetsvecka, så det är roligt att få åka och hitta på saker med hela familjen tillsammans såhär. På söndagen sen så överraskade vi Tom med en famijebrunch hemma innan våra familjer kom för en födelsedagsfika under eftermiddagen. En väldigt härlig helg helt enkelt och en bra uppladdning inför veckan! Sista veckan innan semestern!
 


Första sjukdagen

Kände mig ovanligt trött igår på jobbet. När klockan närmade sig 16 började jag känna mig frusen och hade lite ont i kroppen. Jag fyllde min termos med te innan jag packade ihop mina grejer och stämplade ut för dagen. Väl hemma tog jag en Naproxen för att orka med kvällsbestyren hemma och efter barnen somnat kröp jag upp under en filt i soffan och satt och pratade med Josefin resten av kvällen som var på besök. Tog tillslut tempen som dessvärre låg på 38,4 (trots febernedsättande) och när kvällen började närma sig sitt slut var tempen uppe på 39 grader. Tog två Alvedon och gick sen och la mig.
 
Natten har varit svettig, bokstavligt talat. Vaknade tidigt imorse för att försöka sjukanmäla mig vilket var lättare sagt än gjort då både administratören och min chef är iväg på semester. Fick tillslut tag på min överläkare och passade även på att lämna över en rapport om en patient jag pysslat lite med igår (det här med att inte ta med jobbet hem är lättare sagt än gjort när man får vara ensam läkare på avdelningen).
 
 
Har varit feberfri än så länge idag och har egentligen inga andra symtom vilket är lite skumt. Ligger och hoppas för allt i världen att jag inte smittats av influensan som gått på avdelningen i veckan men börjar tro mer på att jag fått en släng av den oklara febern som bägge barnen haft nattetid förra veckan där dom varit som vanligt dagtid. Just nu är jag mest trött och tänker försöka maxa vilan idag medan barnen är på förskolan. 
 
Blir jag hemma imorgon också kommer jag dessutom för första gången någonsin få sjukpenning. Kan knappt beskriva hur skönt det känns att faktiskt få kunna vara hemma och vara sjuk/vabba utan att behöva oroa mig för när eller om jag kommer kunna ta igen det jag missar. En av många saker jag inte saknar ett dugg med att vara student även fast det innebär en kortare rapport till överläkaren nerbäddad i sängen.




Jag är läkare!

I ett hem fyllt av vackra blombuketter sitter jag nu uppkrupen i soffan och försöker ta in de tre senaste dygnens händelser. Jag har för sjuttsingen tagit LÄKAREXAMEN!
 
Så fin mugg jag fick av min kompis Emelie med ett citat från Lotta på bråkmakaregatan "Det är konstigt med mej. Jag kan så mycket!"
 
Det är ju helt sjukt! Jag, läkare liksom. Dessutom att veta att jag nu aldrig mer behöver spendera kväll efter kväll med tentaläsning eller att jag äntligen slipper känslan av att aldrig få vara 100% ledig är magiskt. Visst har jag haft sommarlov och mammaledigheter som gett mig andrum i plugget och fokus på andra saker, men jag har alltid vetat att jag skall tillbaks till skolbänken. Ja, fram tills nu då. Men nu tänkte jag berätta lite om min examen så vi börjar väl från början helt enkelt.
 
I torsdags hade vi vår absolut sista dag i skolan. En timmes OBGYN munta (muntlig tenta) där man parvis skulle gå in i fyra olika rum där man kunde få egentligen vilken fråga som helst relaterat till kursinnehållet. Jag var verkligen helt orimligt nervös innan det var vår tur att börja men när vi lämnade rum efter rum med en bra känsla i magen så började istället pirret att komma. "Sista kvarten på läkarprogrammet" han flera av oss utropa innan vi skyndade in i det sista av de fyra rummen. Efter muntan var slut bjöd kursledningen på fika och lättnaden över hur bra det hade gått var enorm.
 
 
På kvällen sedan vankades det examensbal. En fantastiskt härlig kväll med god mat, fina och roliga tal och en hel del prat om både gamla minnen och framtidsplaner. Jag blev inte allt för långvarig när väl själva middagen var över och dansen tog vid då denna småbarnsmorsa fortfarande är ganska trött efter denna never ending förkylningssoppa som resten av familjen hamnat i. Jag skulle dessutom orka hålla i firandet i två dagar till så tyckte ändå det kändes rimligt att landa i sängen kring midnatt.
 
 
På fredagen var det så äntligen dags att ta examen. Det var verkligen en så härligt bubblande lycklig stämning bland oss alla när vi stod uppställda utanför portarna till den stora salen där cermonin skulle äga rum och väntade på att få tåga in. När musiken började spela så fick jag faktiskt försöka hålla en och annan glädjetår borta. Vi fick lyssna på flera tal som uppmanade oss att ta vara på oss själva, rå om varandra och fortsätta våga drömma och några från klassen hade dessutom gått ihop och spelade och sjöng fantastiskt fint. Tillslut var det dags för diplomutdelning där vi en och en fick våra namn upplästa och fick gå fram och ta emot ett diplom för att sen samlas med resten av klassen uppe på scen och tillsammans läsa den första läkaretiska regeln. Efter en hel del fotograferande tågade vi sedan ut och jag fick krama om mamma, pappa och Tom och skåla med lite bubbel ute i foajen.
 
 
Efter minglet tog jag och Tom vagnen till Linné där vi mötte upp våra syskon på en restaurang för en härlig kväll med god mat och en massa skratt.
 
 
Så igår gick vi upp när barnen väckte oss och började direkt med förberedelserna inför examensmottagningen vi skulle ha hemma hos oss. Jag och mamma hade bakat i förväg men vi skulle göra snittar, fylla kakor med diverse goa fyllningar, dekorera, hämta stolar, koka kaffe m.m. så det fanns att göra om man säger så. Mamma, pappa och Gabriel anslöt efter ett tag och trots att vi jobbade stenhårt i flera timmar blev det ändå lite halvpanik när första gästerna knackade på dörren klockan tre och allt inte var riktigt färdigt. Efter en halvtimme sisådär så var dock allt i sin ordning och vi hade en riktigt härlig eftermiddag och kväll med vänner och familj. Mellan 40-50 personer blev det i vårt lilla radhus men det gick faktiskt över förväntan och alla var nöjda med fikat som vi slitit med. Jag fick en hel hög med fina presenter och en massa vackra blommor som jag inte alls hade väntat mig och blev så rörd av att se alla som kommit hit bara för att fira med mig. Vi hade en helt perfekt eftermiddag och kväll tillsammans och jag somnade med ett leende på läpparna från öra till öra.
 
 
Den senaste veckan har jag fulkomligt bombarderats av lyckönskningar och varma hälsningar från så mycket människor och i och med att jag själv haft så fullt upp har jag inte kunnat svara alla personligen men jag är från djuper av mitt hjärta så otroligt tacksam för ert stöd under hela denna resan och att ni velat vara med och fira ett av mitt livs största händelser och bedrifter med mig. 
 
Jag är så förbaskat stolt över att jag har klarat av det här och jag hade i min vildaste fantasi aldrig kunnat föreställa mig när jag började för 12 år sedan att jag här, 7,5 år senare, skulle stå 26 år gammal med två barn och man, ett litet radhus och en läkarexamen i hamn. Vill bara kunna åka tillbaks till mitt ynngre jag i alla de svåra och prövande stunderna och berätta att det kommer gå bra, du kommer att fixa detta.
 
Så slutligen så vill jag bara avsluta detta inlägg som jag i så många år drömt om att få skriva med att svara en av er läsare som frågade om jag kommer att fortsätta att blogga efter examen. Givetvis kommer jag att göra det (för det hoppas jag att det är mer än hen som vill?). Att kunna blicka tillbaks på hela denna resa via bloggen är verkligen SÅ roligt och än är ju resan bara påbörjad. Nu vänder vi blad och påbörjar ett nytt kapitel och jag hoppas och tror att både ni och jag är redo för att se vad framtiden har att ge. Allt kan ju givetvis hända och någon gång kanske jag känner att bloggen fylt sitt syfte men den tiden är i alla fall inte nu.
 
Tack älskade läsare för alla era kommentarer och mejl de här åren. Det betyder verkligen mycket ska ni veta!
 
Mvh, Dr Alvert


Muntapluggar, jobbar och slänger ut julen

God morgon! Tiden tickar på i en rasande fart. Nu är det mindre än en vecka kvar till examen. Igår var mamma här hela eftermiddagen och vi bakade inför nästa helgs examensfirande. Det blir ett firande i tre dagar. Först med balen efter den avslutande muntan på torsdag, sen själva examen på fredagen där jag, Tom och våra syskon skall gå ut och äta efteråt och sen skall vi ha öppet hus hemma hos oss på lördagen. Mycket att fixa och dona men ni vet ju att jag tycker sånt är roligt. Att ta examen känns så mycket större på något sätt än att ta studenten så det är klart att det skall firas ordentligt. Ni som har tagit examen från högskola eller universitetet, hur firade ni?
 
Det har ju inte blivit så mycket pluggande för min del över julen och jag har sedan långt tidigare inbokat jobb både ikväll/inatt och på måndag och tisdag så helt plötsligt så har jag inte särskilt mycket pluggtid kvar innan muntan. Gick igenom några dokument med muntafrågor som gamla kursare haft och skrev ner dessa på ett A4 som jag nu betar av i tur och ordning. Nu är det inte många punkter kvar på listan så förhoppningsvis känner jag mig tillräckligt förberedd på torsdag när det är dags. Alla säger att de brukar vara jättesnälla på muntan, som man dessutom gör två och två, men det är klart man blir nervös ändå då detta är det sista som är kvar innan examen.
 
 
Nu skall jag sitta instängd här i vårt lilla kontor i några timmar innan det är dags för mig att göra mig i ordning inför jobbet. I mina pluggpauser tänkte jag försöka mig på att rensa ut det som är kvar av julen här hemma. Man får verkligen se till att göra det mesta av tiden man har hehe.



2020!

God fortsättning och gott nytt år på er! Vi hade ett relativt lugnt nyårsfirande då både barnen och mannen blivit sjuka och tolvslaget firade jag in med en sovande 1,5åring på bröstet. Inte fy skam det heller!
 
Godingarna mös en stund tillsammans i soffan framför Netflix tidigare under nyårskvällen
 
Vi har haft en jättemysig jul i Bosared och bara försökt varva ner och vara med familjen nu under julledigheten. Tyvärr har vi som sagt varit lite otursförföljda och samtliga pojkar i familjen har åkt på någon riktigt hemsk och utdragen man cold så jag har inte sovit ordentligt en enda natt sen vi kom hem. Jag känner mig SÅ sliten. Kräktes ur mig lite frustration i förmiddags på messenger till Josefin och nu, helt oannonserat, dök hon upp utanför min dörr strax efter vi ätit middag med två chokladkakor och några peppande kramar. Hur fint är inte det då? Det är ju verkligen inte så att jag bor på vägen hem från hennes jobb precis. Vad har jag gjort för att förtjäna en sån bra vän?
 
 
På tisdag drar skolan igång igen och ärligt talat så har jag hittills inte rört varken böcker eller föreläsningsanteckningar. Sjukstuga och sömnbrist är en stor faktor givetvis men min pluggmotivation är också i botten just nu. Jag kan verkligen inte förmå mig att plugga till den avslutande muntan i gynekologi, även fast jag både tycker ämnet är kul och muntan inte skall vara särksilt svår. Det är på riktigt 5 riktiga skoldagar kvar till examen (14 dagar om man räknar helg och själstudiedagar) och ändå känns det som att jag är i färd med att bestiga Mount Everest. Jag är bara så totalt less på att vara student nu och det skall bli så förbaskat skönt att ta examen och lämna studietiden bakom mig. Känns så otroligt stort att lilla jag skall ta läkarexamen om bara två veckor. Studenten kan slänga sig i väggen för detta är stort på riktigt! Och har jag klarat 5,5 års slit och tårar så klarar jag nog 5 dagar till. Heja heja!
 
Ny frilla lagom till examen förresten! Känns så skönt att få klippa av allt det slitna som jag sparade ut till bröllopet!


Tenta och jobbsökande

Det var länge sedan jag var så lugn och avslappnad en helg. Att vara 100% ledig och inte ha plugget hängande över sig (eller bröllopsplanering för den delen) känns väldigt ovant men otroligt skönt. Tänk att det är så här det kommer vara sen när jag börjar jobba? 
 
Så mysigt att bara få hänga med barnen och pyssla hemmavid
 
Anledningen till ledigheten (om nu en ledig helg räknas som ledighet) är att jag i fredags skrev barntentan. Det var en enorm tenta verkligen och ärligt talat så vet jag inte riktigt hur det gick. Det kändes liksom varken bra eller dåligt så vi får helt enkelt vänta och se. Jga är så glad att jag läser pediatriken först och gyn sist för gyn examineras med en munta som tydligen skall vara väldigt svår att bli underkänd på så länge man plugat och hängt med under kursen. Kuggar jag pediatriken nu så har jag ju faktiskt två omtentatillfällen på mig att klara den innan examen vilket ändå känns bra.
 
Men en liten uppdatering på jobbsökarfronten då? Efter tentan åkte jag iväg på mitt livs första underläkarjobbsintervju. Visserligen bara för det där sommarvicket men jag fick ett otroligt gott intryck av kliniken och läkarchefen och det verkade som att hen var väldigt intresserad av mig också så det kändes väldigt positivt. Tidigare i veckan fick jag dock napp på ett av alla miljontals mejl jag skickat iväg och fick bokat in en till intervju på tisdag, denna gång för ett vick som tar vid direkt efter examen. Jobbet är på en spännande klinik men tyvärr inte alls på det sjukhuset jag helst vill till. I dagsläget känner jag dock bara att jag vill ha ett jobb, vilket som helst, så att jag slipper gå arbetslös direkt efter examen. Alla meriter är väl bra meriter dessutom.
 
När jag kom ut från tentasalen och slog på telefonen igen så plingade det däremot till ännu en gång i min mejlkorg. Jag skrek nästan rakt ut av glädje när jag läste att de ville erbjuda mig en intervju på ett av de ställen som ligger på min absoluta "vikariat jag väldigt gärna vill ha"-topplista. Så nu, inom loppet av en vecka, så kommer jag att hinna gå på tre olika intervjuer och jag håller verkligen verkligen tummarna för att de andra intervjuerna också går bra så att jag kan få släppa den här jobbsökarångesten som bara blivit större för varje dag som gått.
 
Imorgon väntar läkarprogrammets sista upprop för läkarprogrammets sista kurs. Hur märkligt är inte det? Dessvärre kommer jag nog behöva vabba imorgon då Vincent har fått feber så jag missar denna stora händelse men oavsett så är det verkligen nu som nedräkningen mot den där examen kan börja. Ska bli så spännande att äntligen få läsa obstetrik och gynekologi som jag sett fram emot nästan hela läkarutbildningen. Den som väntar på något gott ;)




Jakten på ett underläkarvikariat

Och så var det ju det där med jobbsökandet. Jag hade ju inbillat mig att det inte skulle bli så svårt att få ett underläkarvik. Alla hade ju sagt att det löser sig på ett eller annat sätt. Nu sitter jag i alla fall här och blir mer och mer stressad för varje dag som går över att det ekar tomt i min mejlinkorg. Nu äntligen igår eftermiddag fick jag min första intervju inbokad men tyvärr bara för ett sommarvikariat. Nu efter bröllopet har jag ju definitivt inte råd med att vara arbetslös så jag håller verkligen tummar och tår för att det löser sig. I värsta fall kanske jag får kolla med mina nuvarande chefer och se om jag kan få jobba så många pass som möjligt som sekreterare/personlig assistent samtidigt som jag söker underläkarvik.
 
 
Nu har jag pratat med lite gamla kursare och fått lite fler kontaktuppgifter så jag skall slänga iväg ett gäng mejl till och sen är det väl bara att ligga på, ringa runt och jaga svar. Hade jag bara inte behövt bo kvar i Göteborg så hade det nog varit betydligt lättare men nu hoppas jag att ni håller tummarna för mig och att jag hittar något vik inom pendlingsavstånd istället. Har ni några tips tar jag tacksamt emot dem!
 
Någon mer som närmar sig examen och börjat fundera kring jobb och sommarjobb? Hur känns det för er?


Sex dagar

Sex dagar... det är SEX DAGAR kvar till bröllopet (!!) och därav tystnaden här inne. Jag lovar er att jag kommer uppdatera er mer om läget i skolan och ge er massa detaljer om bröllopet så fort livet balanserat sig en aning men just nu går all ledig tid till förberedelser och allt annat bröllopsrelaterat. Dessutom söker jag jobb för fullt men som sagt... det kommer fler inlägg om allt detta inom några veckor, så håll ut!
 
Ville bara kika in i alla fall, säga hej och även heja på er alla som också är mitt inne i terminen och kämpar med plugget. Ni är grymma allihopa! Puss och kram!
 
 



Undersöker bebisar på BB

Sitter hemma i vårt lilla kontor och jobbar idag. Just det här rummet är det fulaste rummet i hela huset och gissningsvis ganska nära orginalskick från när vårt hus byggdes. Ända sen vi flyttade in i fjol har rummet använts som förråd och rummet har i princip inte använts alls. För några veckor sedan fick vi ett litet ryck jag och Tom och städade äntligen ur hela rummet. Det är fortfarande extremt fult (tänk plastmatta, strukturtapet som använts som klösbräda av en katt och blått tak) men här inne har vi vårt lilla kontor samt en gästsäng för om någon skulle sova över, vilket händer förvånande ofta.
 
 
Igår var jag och min klasskompis Freja på BB och undersökte bebisar. Vi var bara schemalagda mellan 9-10.30 men tiden bara sprang iväg och när jag kom på att slänga en blick på klockan var hon redan 11.15 och jag fick rusa ner i källaren för att byta om och åka till jobbet. Det var obeskrivligt mysigt att få träffa alla dessa sprillans nya små knoddar, få undersöka dem från topp till tå och få önska de nyblivna föräldrarna grattis till en superfin bebis och stort lycka till. Jag hade kunnat hålla på i veckor känns det som. Man glömmer bort hur otroligt små de är så där bara timmar efter födseln. Vilken otrolig ynnest att ha fått möjlighet att få vara med på detta som student! Jag svävade som på moln resten av dagen och hade det inte varit för den kopiösa mängden sprit vi gnider in oss med mellan varje patient så hade jag nog fortfarande kunnat känna den där doften som bara små nyfödingar har.
 
 
Vid en vanlig läkarkontroll på BB ingår det en grundlig genomgång av bebisen från topp till tå. Man bedömer barnets allmäntillstånd, lyssnar på hjärta och lungor, känner på fontanellerna, tittar i ögon och munn, bedömer barnets muskelkraft och nyföddhetsreflexer, tittar över hudkostymen och navelstumpen, tittar på ryggraden, känner på magen, känner efter pulsar (SÅÅ svårt!!), undersöker höfterna samt kontrollerar könsorgenat och ändtarmsöppningen. Allt medan man pratar med ljus och barnslig röst, haha.
 
Jag känner att jag absolut har en fördel gentemot många i klassen då jag redan har barn. Jag vågar ta i barnen utan att vara rädd för att de ska gå sönder och jag har ett humm mellan tummen och pekfingret om hur barnen skall utvecklas för att vara "normala". Det ger en väldigt bra grogrund för allt det där andra som man skall lära sig som man ju inte behöver tänka på som förälder när man genomför en läkarundersökning. Hade jag inte haft egna barn hade nog inte gårdagen varit lika genomhärlig som den var. Jag bara njöt av varje sekund!


Tidigare inlägg