Tillbaks på akuten

 
God morgon hörni!
 
Vaknade upp något mör idag efter att ha jobbat mitt första pass på akuten sen i sommras igår kväll. Det var väldigt kul att komma tillbaks och träffa alla goa kollegor men det är klart att helgen blir lite kort om man jobbar även på lördagen. Kom snabbt in i skrivandet igen så det var inga problem men sen kom ju såklart tröttheten smygande där vid 7. Känns skönt i alla fall att få ett litet tillskott till kassan lagom till all julhandel och dessutom lär jag snart behöva uppdatera garderoben ytterligare. Gick i alla fall upp idag och fixade i ordning lite frukost till mig och Vincent och satte mig sen med datorn vid matbordet för att fila lite på morgondagens graviduppdatering.
 
 
Idag skall vi hålla oss inomhus då regnet öser ner utanför fönstret. Jag har lovat Vincent att vi skall bygga torn med klossar så fort jag knapprat färdigt här på datorn. Sen vid 16 är det dags för veckans höjdpunkt, nämligen körövning. Varför går alltid veckorna så långsamt och helgerna så fort? Hoppas ni alla får en trevlig söndag!
 



Första trimestern med lillasyskonet

Det är rätt intressant det här med att gå ut med att man väntar smått. Jag har ju vetat om att det ligger en liten i magen sen i slutet av juli men för alla andra så börjar ju liksom resan först nu. Första trimestern är verkligen inte en rolig tid (konstant oro för missfall bland annat) men jag tycker ändå att jag klarade mig igenom de första 12 veckorna relativt bra.
 
 
Redan innan vi fick plusset på stickan började brösten ömma och sedan har det pendlat lite upp och ner under veckorna. Jag har även varit tröttare än vanligt (vilket kanske har märkts i inläggen här på bloggen) och sällan lagt mig många minuter efter 21 på kvällarna vilket gett 0 tid till att t.ex. plugga. Magen har varit väldigt svullen om kvällarna men jag har inte upplevt att jag fått "riktig" mage lika tidigt som med Vincent. Då köpte jag mina första mammabyxor redan i vecka 10 medan jag nu egentligen fortfarande klarar mig med en toffs i knapphålet. Jag använder dock ändå helst mammabrallorna jag köpte i vecka 13. Tror att det har att göra med att jag väger mindre inför denna graviditeten men jag kommer säkert få en minst lika stor kanonkula med denna bebisen tillslut ändå, haha.
 
Hormoner kan verkligen ställa till med mycket och i början var mitt humör och mitt tålamod inte att leka med. Jag kände knappt igen mig själv. Dessutom innebär hormonsvallningarna tyvärr även att jag haft 5 migränanfall på 2 månader. Inte kul! Illamåendet har jag inte kommit undan heller men även denna gång har jag tack och lov sluppit att kräkas. Som tur är har illamåendet nästan helt släppt nu och som jag skrev i måndags så mår jag nu oförskämt bra. Det enda som egentligen hänger kvar sen första trimestern är lite trötthet och dessutom är jag kissenödig jämt och ständigt.
 
Nu håller jag tummar och tår för att jag skall få känna mig sådär gravidglowig som de sägs att man skall vara under andra trimestern och jag hoppas få må bra så länge det bara går så att jag orkar med skolan och slipper bli sjukskriven som sist. Det har jag verkligen inte lust med!
 
  Vincent lyssnar om det finns en bebis i hans mage också :'D // Minikulan för någon vecka sen

Goa kirurger

Att vara en läkarstudent på operation är verkligen ett stort lotteri. Ibland får man stå i ett hörn av operationssalen, möjligtvis ståendes på en pall för att se liiite bättre, och man ser i realiteten inget annat än kirurgernas egna händer i såret och där kan man stå i 2 timmar och kämpa mot gäspningarna. Läkarna ignorerar ens existens och det är bara att glömma att ställa frågor. En sådan operation var jag på i måndags och de är verkligen helt värdelösa. 
 
Sen kan man å andra sidan ha turen att man får scrubba in och stå med i såret tillsammans med snälla, trevliga och kompetenta kirurger som gärna tar sig tiden att peka ut viktiga strukturer och svarar på alla något förvirrande frågor som kan ploppa ut ur en läkarstudents mun. En sån operation hade jag förmånen att vara med på igår och efter en sådan operation är man helt stensäker på att man skall bli kirurg (i alla fall för stunden). Stämningen på salen var.. mysig? Kan man säga så om en operation? Sköterskor, läkare och narkospersonal var trevliga och pratade skämtsamt med varandra och vi läkarstudenter blev verkligen inkluderade i "gänget". Att dessutom få stoppa in fingret i ett sår och med fingertoppen känna på den pulserande halspulsådern är rätt coolt ändå.
 
Hade även ett litet gravidmoment inne på salen när jag mot slutet av operationen kände hur jag blev alldeles kallsvettig och illamående och fick sätta mig på en stol med huvudet mellan knäna. Direkt var det en av undersköterskorna som var ute och hämtade stark saft till mig och alla var så måna om mig och undrade hur jag mådde. De var verkligen hur gulliga som helst. Som tur var slapp jag svimma (har än så länge sluppit det trots att jag fått liknande känningar tidigare) och efter en stund kunde jag resa mig och titta på när de slöt operationssåret på håll. Ja som sagt, är alla operationer så här kan jag utan tvekan tänka mig att bli kirurg.
 


Vecka 16

Så var det dags för min första riktiga veckouppdatering här på bloggen. Gjorde ju något liknande med Vincent så vill gärna dokumentera även den här graviditeten så gott det går med både bilder och text. Jag byter veckor på måndagar än så länge (får se om jag flyttas någon dag på rutinultraljudet eller inte) och går alltså idag in i vecka 16.
 
Barnet:
Barnet är nu stort som en avokado, drygt 10 cm lång från huvud till rumpa, och jag kan redan känna livmoderns kant några centimeter nedanför naveln. Bebisen kan höra och kan rycka till vid plötsliga rörelser utanför magen. Hen har fortfarande gott om plats att röra på sig och alla leder fungerar så i livmodern är det full aktivitet där bebisen kan sparka, göra volter, rynka på pannan och suga på tummen m.m. Barnets naglar har börjat bildas och på den tunna huden finns fjunliknande lanugohår. Jag har den här graviditeten köpt en doppler så att jag kan lyssna på bebisens hjärta och man hör verkligen att det är liv och rörelse där inne då det sprakar till varje gång proben får sig en liten kick.
 
Jag:
Själv är jag redan några veckor in i andra trimestern och jag mår verkligen oförskämt bra, bortsett från den eviga förkylningen som aldrig vill släppa då såklart. Är lite tröttare än vanligt och orkar inte riktigt hålla samma tempo men jämfört med hur otroligt trött jag var med Vincent i magen så har jag inget att klaga på. Har redan sen vecka 12/13 trott att jag känt lite fladder i magen och några gånger har jag varit 100% säker på att det faktiskt varit bebis som rört sig men det är bara ett par gånger. Längtar sååå efter riktiga buffar som kommer lite mer regelbundet och jag tror inte att det kommer dröja särskilt länge till nu. Nu har också den första trimesterns magsvullnad bytts ut mot en liten kula som finns där redan på morgonen när jag vaknar vilket är supermysigt. 
 
Veckans magbild kommer här:
 

Menskoppar till indiska flickor

Visste du att en flicka i Indien i genomsnitt missar 5 dagar/månaden i skolan pga mens? Att menstruerande kvinnor ofta anses som sjuka, de isoleras och förbjuds vidröra exempelvis mat då de anses smittsamma och smutsiga? Att 83% av flickorna aldrig har hört talas om mens innan de får sin första blödning?
 
Jag har två klasskamrater som dragit igång ett projekt för att hjälpa dessa utsatta flickor och jag kände att jag bara måste uppmärksamma och sprida det till så många som möjligt. De har startat en insamling för att bekosta menskoppar och kommer tillsammans med organisationen MACHA (Mother and Child Health Association) åka till Kolkata, Indien, för att utbilda flickor och pojkar om mens och dela ut menskoppar. Det är helt absurt att mens skall få vara en sån stor skam för dessa flickor och att de skall missa skolan och möjlighet till utbildning pga detta. 
 
Ni kan läsa mer om projektet HÄR och kan redan här och nu swisha en peng till 123 1159 656 (märk betalningen med MENSKOPP) för att vara med och bidra till en bättre framtid för dessa tjejer. På bara någon vecka har insamlingen nått 87 192,50 kr!! En menskopp kostar 138,75 kr men alla bidrag är välkomna.
 



Kärleksbombad

Alltså wow! Först vill jag bara börja med att säga stort TACK för alla fina kommentarer som fullkomligt haglat in här på bloggen, instagram och på facebook efter onsdagens inlägg. Blir helt mållös och känner mig så otroligt tacksam över att jag har så fina släktingar, vänner, bekanta, klasskamrater och kollegor som glädjs med oss och vårt lilla mirakel. Tack tack tack, från djupet av mitt hjärta!
 
 
Min tanke är att bloggen från och med nu kommer att inkludera även uppdateringar om graviditeten men för er som inte är så intresserade av att läsa om det så kommer jag givetvis fortsätta att skriva om livet som läkarstudent. 
 
Så för att landa lite på jorden igen så tänkte jag berätta lite om veckan i Borås. Som ni kanske har märkt så har jag varit superduperförkyld i 2 veckor nu och i måndags vaknade jag upp med en sån enorm smärta över vänstra kinden att jag bara ville gråta. Jag har med andra ord inte haft min allra bästa vecka rent måendemässigt den här veckan vilket har varit lite synd eftersom den i övrigt har varit väldigt bra.
 
Jag har på förmiddagarna varit på KAVA (kirurgisk akutvårdsavdelning) vilket varit lite sisådär då jag inte haft något inlogg till datorn och alltså mest suttit och lyssnat på ronden som gått i en väldans fart och inte lärt mig speciellt mycket. På eftermiddagarna däremot har jag varit på akuten och det är ju bara så kul! Jag har gjort min allra första rektalpalpation (och faktiskt förstått vad det var jag kände), jag har för första gången under utbildningen stött på akut sjuka barn vilket varit väldigt intressant (i Göteborg finns det ju en separat barnakut), jag har åter igen tagit egna patienter, skickat röntgenremisser, dikterat anteckningar och druckit x antal koppar te tillsammans med de fantastiskt goa AT-läkarna och ST-läkarna.
 
 
Igår slapp jag KAVA då jag var schemalagd mellan 12-21. Vi hade det relativt lugnt med patienter på akuten men som tur var fick jag och Jagoda, som också varit i Borås i veckan, lite privatundervisning av ST-läkaren när det fanns lite dötid. Jag fick bland annat ta en patient där jag verkligen kände mig helt säker och trygg i bedömningen av diagnos, vilken undersökning jag ville göra och vilken behandling som skulle ges. Patientens anamnes och status stämde så väl med vad vi fått lära oss. Det är en sån otrolig mäktig känsla varje gång det händer och man känner sig verkligen som en läkare på riktigt. Jag tror ni andra läkarstudenter förstår vad jag menar ;)
 
Nu är det fredag och jag sitter hemma och skall försöka plugga en stund innan jag tar helg. Har en sån himla go känsla i kroppen och trots att förkylningen fortfarande biter sig kvar känns livet rätt underbart just nu. Stor fredagskram till er alla!!
 
 

FYRA

Jisses vad svårt det är att hålla tyst när det enda man vill är att ropa så alla hör. När alla ens tankar kretsar kring en enda sak men ingen annan vet. När man inte mår så bra men får komma med andra ursäkter för att förklara varför man mår som man gör. När byxorna bara blir tajtare och det ser ut som att man ätit alldeles för mycket bullar fast man själv vet att det beror på något helt annat. I tre långa månader har vi gått och burit på den bästa hemligheten av alla. I april blir vi åter igen föräldrar till ett nytt litet liv, då blir tre nämligen fyra.

 

Vi är givetvis överlyckliga även fast det är rätt svårt att greppa att det faktiskt ligger en liten i magen. Vincent pussar och klappar redan på magen och pratar om bebisen som kommer när snön har smält och blommorna kommer upp ur jorden. Alldeles ljuvlig är han min goa unge.

Jag tänkte att jag tar och lämnar det hela där och så kan jag berätta lite senare om hur jag mått hittills och sådär. Vilken spännande resa vi har framför oss. Tänk att jag och Tom skall bli tvåbarnsföräldrar och att Vincent skall få bli storebror!



Osynlig kandis

Som läkarstudent kan man ibland känna sig som om man vore osynlig. Man är en "kandis" som mest bara finns där och svansar efter läkaren utan att göra allt för mycket väsen av sig. Extra tydligt blir det när man slängs in på en ny avdelning och inte riktigt har lärt sig avdelningens rutiner eller lärt känna personalen. De allra flesta läkare är väldigt duktiga på att få oss att känna oss inkluderade i verksamheten (särskilt de unga läkarna) men ibland stöter man som sagt på läkare som knappt noterar att man är där. Idag tog nog priset i osynlighet då följande situation ägde rum:
 
Vi var halvvägs igenom ronden, jag, min AT-läkare/handledare och avdelningens specialistläkare då specialistläkaren stannar upp och läser på min namnskylt, "Alice?! Har du varit här tidigare?". Jag sneglar lite frågande på min handledare och svarar sedan att "ja, jag var här hela förmiddagen igår och rondade med dig?".
 
Skoj med läkare som inte ens märker att man är där, *suck*. Dags att göra lite mer väsen av mig kanske? Visserligen har jag inte känt mig på topp då jag fortfarande inte är frisk men alltså hur osynlig kan man få lov att vara egentligen? Vi fick oss ett gott skratt i alla fall, jag och min handledare.
 

Pendlare

Måndag, ny vecka och vart befinner jag mig? Jo, i Borås. Nu är det nämligen dags för utlokaliseringsvecka och jag skall alltså få komma till ett "mindre" sjukhus vilket i mitt fall innebär 4 dagars pendling till Borås. Förutom den enorma logistiken som det innebär för oss som har barn på förskolan så skall det blir väldigt roligt att få se något annat än Sahlgrenskas väggar i några dagar och förhoppningsvis hinner jag lära mig massor som vanligt. Tycker tiden går vansinnigt fort nu när veckorna är så pass fullsmockade som de varit den senaste tiden och gissningsvis är denna vecka inget undantag. 7.30-16.45 och dessutom nästan 1 timmes pendling fram och tillbaks på det. Jag är så tacksam över att jag slipper åka så här långt varje dag.

Nu skall jag klämma i mig min lunchlåda och fortsätta dagen här tillsammans med min handledare på akuten. Tjenixen!





Årets förkylning

Hallå, hallå! Jag lever! Ja det är väl ungefär så jag känner efter de senaste dagarnas ultramegaförkylning. Kan inte ens komma ihåg senast jag varit så här dålig. Det började med halsont i slutet på förra veckan och lagom till helgen var förkylningen i full blom. Valde ändå med min aningens optimistiska inställning om att det säkert skulle vända att åka iväg på kämpalek (om ni inte vet vad det är kan ni läsa om förra årets kämpalek HÄR) och hajk med mina scouter vilket så här i efterhand var urbota dumt. Ibland är det verkligen inte bra att vara envis. Det hela slutade med att jag i princip helt tappade rösten och trots att det nu börjat vända så låter jag fortfarande som en man och är givetvis helt urpumpad på all energi. 
 
Har trots förkylning dock släpat mig till skolan eftersom vi har haft kursens enda två dagar av plastikkirurgi denna veckan (ja jag vet, perfect timing). Det har varit två väldigt bra dagar och jag har återigen fått sy (!!). Väl hemma i måndags totaldäckade jag i soffan och världens bästa sambo har varit helt magisk och tagit hand om allt här hemma. Idag har jag en sååå efterlängtad självstudiedag vilket innebär vilavilavila i soffan hela dagen. Snart är jag förhoppningvis på banan igen.
 
 Från i fredags när vi var ute på byxshopping och det bara var halsen som gjorde ont