Strokeavdelningen

Till neurologikliniken där jag jobbar hör två avdelningar, neurologiavdelningen och strokeavdelningen. Mina två första veckor har jag som sagt varit placerad på neurologen och jag hade precis börjat komma in i lite rutiner och lärt mig namnen på flera av sjuksköterskorna och undersköterskorna när det var dags för mig att byta avdelning.
 
Denna veckan har jag då alltså varit på stroken istället. Efter bara en vecka där vågar jag mig kanske inte riktigt på att dra några enorma slutsatser men det verkar ändå som att tempot är BETYDLIGT mycket lugnare där än vad det varit på neurologen. Jag har hunnit sitta och prata en del med mina kollegor, hunnit ta en lugn kopp te i personalrummet och inte jobbat över en enda dag. Det har varit ganska så passande i och med att jag inte alls mått hundra under veckan. Har känt mig otroligt trött och frusen hela veckan och det hela har inte riktigt velat släppa förrän nu i fredags då jag äntligen började känna mig som mig själv. Jag har under veckan bland annat fått eftermiddagsronda själv med sköterskan vilket var både kul och lite läskigt men det gick galant och det jag inte kunde svara på fick jag helt enkelt bara be om att få återkomma om efter att jag pratat med min överläkare. Inte svårare än så. 
 
 
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte sitter med lite söndagsångest just nu. Det är långa och tuffa veckor jag har just nu med att vänja mig vid den långa pendlingen och allt nytt på jobbet. Det blir lite lättare för varje dag som går men det kommer nog ta betydligt längre tid än dessa tre veckor att vänja mig vid mitt nya liv som arbetande. Om två veckor väntar dock första betalda semesterveckan någonsin (!!). Då blir det en vecka i fjällen med familjen.. DET ska bli underbart!!



Första sjukdagen

Kände mig ovanligt trött igår på jobbet. När klockan närmade sig 16 började jag känna mig frusen och hade lite ont i kroppen. Jag fyllde min termos med te innan jag packade ihop mina grejer och stämplade ut för dagen. Väl hemma tog jag en Naproxen för att orka med kvällsbestyren hemma och efter barnen somnat kröp jag upp under en filt i soffan och satt och pratade med Josefin resten av kvällen som var på besök. Tog tillslut tempen som dessvärre låg på 38,4 (trots febernedsättande) och när kvällen började närma sig sitt slut var tempen uppe på 39 grader. Tog två Alvedon och gick sen och la mig.
 
Natten har varit svettig, bokstavligt talat. Vaknade tidigt imorse för att försöka sjukanmäla mig vilket var lättare sagt än gjort då både administratören och min chef är iväg på semester. Fick tillslut tag på min överläkare och passade även på att lämna över en rapport om en patient jag pysslat lite med igår (det här med att inte ta med jobbet hem är lättare sagt än gjort när man får vara ensam läkare på avdelningen).
 
 
Har varit feberfri än så länge idag och har egentligen inga andra symtom vilket är lite skumt. Ligger och hoppas för allt i världen att jag inte smittats av influensan som gått på avdelningen i veckan men börjar tro mer på att jag fått en släng av den oklara febern som bägge barnen haft nattetid förra veckan där dom varit som vanligt dagtid. Just nu är jag mest trött och tänker försöka maxa vilan idag medan barnen är på förskolan. 
 
Blir jag hemma imorgon också kommer jag dessutom för första gången någonsin få sjukpenning. Kan knappt beskriva hur skönt det känns att faktiskt få kunna vara hemma och vara sjuk/vabba utan att behöva oroa mig för när eller om jag kommer kunna ta igen det jag missar. En av många saker jag inte saknar ett dugg med att vara student även fast det innebär en kortare rapport till överläkaren nerbäddad i sängen.

Uppdatering efter första veckan

Inne på dag två på min andra vecka på neurologen nu. Nu har jag äntligen börjat lära mig att hitta lite grann i byggnaden och jag börjar känna igen och bygga en relation till personalen som jobbar på avdelningen vilket är kul. Jag vet inte om det bara är jag som har otur/tur (det beror ju på hur man ser det) men ingen dag är verkligen den andra lik och varje dag händer det något utöver det vanliga känns det som. Det kan handla om att en patient plötsligt blir oväntat svårt sjuk, vi får svar på en utredning som visar något helt annat än förväntat, ett viktigt provsvar har missats från akuten m.m. Som sagt så vet jag ju inte hur det brukar vara där men jag antar att det inte är varje dag som man måste springa fram och tillbaka och ringa 5 olika konsulter för att lösa akut uppkomna problem. 
 
Nu känns det i alla fall som jag verkligen bidrar till arbetet på avdelningen även fast det går långsamt. Jag hajar fortfarande till när en sjuksköterska säger till en patient att "här kommer läkaren" och det känns fortfarande otroligt ovant att presentera sig själv som underläkare när jag dikterar eller pratar i telefon men det är också en härlig känsla för den påminner mig om att jag faktiskt lyckats ta mig hela vägen hit, till min läkardröm. Jag behöver dessutom fråga min överläkare om i princip alla beslut jag tar och även fast det är frustrerande att ibland fråga om småsaker som jag kanske egentligen hade kunnat lösa själv så känns det ändå rimligt att man bara drygt en vecka in i karriären frågar om det mesta. Tids nog står jag ju också där, mallig och allvetandes som färdig specialist, hehe.
 
 
Nu har jag även fått ordinera mina allra första läkemedel helt själv. Det blev något så glamoröst som laxerande medel mot en långvarig förstoppning och medicin mot influensa. Jag har också fått signera otaliga anteckningar som inte skall kontrasigneras av någon annan och jag har skickat iväg remisser med min egen namnteckning på. Smågrejer för någon men stora saker för en nybliven underläkare.
 
Men nu är det dags att stänga ner här och sova. Är något så fruktansvärt trött på kvällarna efter jobbet men jag hoppas att det kommer att stabilisera sig lite med tiden när jag vant mig vid min nya dygnsrytm och hjärnan inte är så överbelastad av ny information. Imorgon har Emelie lurat med mig på fysioterapeuternas lunchträning som tydligen är en stående programpunkt för personalen varje onsdag. Är rätt så nervös över hur det ska gå med tanke på att jag inte tränat sedan i september. Önska mig lycka till!
 


Ensam på avdelningen

Tredje dagen och idag var jag för första gången ensam läkare på avdelningen de sista två timmarna på dagen. Inte kanske helt rimligt när man inte ens jobbat som underläkare en vecka men jag hade i alla fall en ansvarig överläkare som jag kunde ringa om (eller snarare när) jag hade några frågor. Eftermiddagsronden var redan avklarad innan mina avdelningskollegor försvann iväg på utbildning så jag hade egentligen "bara" ansvar för att skriva ut en patient som skulle gå hem innan jag slutade. Det är något som säkert går snabbt och lätt för en som är van men för mig går allting fortfarande givetvis väääldigt långsamt. 
 
När klockan började närma sig 16.30 hade jag ännu inte stämt av med överläkaren angående min patient och när jag väl gjort det fick jag komplettera med ytterligare undersökningar och remisser. Klockan han bli 16.15 innan jag äntligen kunde stämpla ut. När jag tog en snabb kik på mitt ansikte i spegeln i vårt omklädningsrum såg jag att jag var helt röd i ansiktet vilket troligen var en kombo av att vara väldigt väldigt trött och att jag dessutom sprungit fram och tillbaks mellan patienten, läkarexpeditionen och överläkarens kontor i över en timme. Trots att hjärnan kändes helt mos och det var otroligt frustrerande att bli lämnad själv när man fortfarande är så pass ny att man egentligen behöver fråga om så mycket saker att man hade behövt en kollega på plats, så kändes det ändå häftigt att se att jag faktiskt klarade min uppgift och att patienten tillslut fick gå hem. Helt plötsligt kände jag mig som en läkare på riktigt och inte bara som en förrymd läkarstudent. Jag hoppas dock att det dröjer liiiite mer än tre dagar till innan jag lämnas själv nästa gång så att jag hinner bli lite mer varm i kläderna i alla fall!
 
Ja, som ni ser, en styck väldigt trött underläkare som bara vill gå hem för dagen
 

Första dagarna som underläkare

Första två dagarna som underläkare på neurologen i Borås är över och jag känner mig som en urkramad disktrasa. Förutom att jag börjat nytt jobb så går jag ju upp en timme tidigare än vanligt och har dessutom nästan två timmars pendlingstid per dag så jag är något sliten men hoppas på att komma in i en rutin snart i alla fall.
 
Mina två första dagar som underläkare har verkligen varit röriga. Det här med introduktion är väl ingenting som är jätteuppstyrt utan jag har blivit inslängd på avdelningen och känner mig ganska mycket som en förvirrad läkarstudent men som helt plötsligt förväntas prestera något för verksamheten. Men vi tar det från början:
 
Igår var min första dag. Jag hade preppat väskan, barnens och mina kläder låg framlagda och klockan var satt lite extra tidigt för att ha god marginal för att hinna lämna barnen på förskolan. GPSen sa att jag borde vara framme 10 minuter innan jag skulle börja men givetvis lyckas jag köra fel på vägen till Borås och kom med andan i halsen 10 minuter försent. Jag får träffa min chef som ger mig ett skåp i omklädningsrummet där jag kan byta om och sen går vi en rundtur på kliniken och jag får hälsa på en hel drös med människor som jag nu inte kommer ihåg namnet på. Efter rundturen får jag sitta en stund med administratören som hjälper mig att testa att logga in i alla olika datorsystem men jag hinner inte vara kvar särskilt länge då sittronden på avdelningen börjar.
 
En sittrond är ett möte mellan läkare och den sjuksköterska som har ansvar för respektive patient. Ofta är även patientansvarig underrsköterska med. Man går igenom allt som har med patienten att göra så som hur hen mår, vad som hänt under natten, frågetecken som uppkommit och så tittar man igenom om det finns svar på de prover och undersökningar man har beställt sen innan. Efter det lägger man upp en plan för vad som behöver göras med just den patienten innan hen är färdigbehandlad och kan skrivas ut från sjukhuset. Min första sittrond kändes lite som ett slag i ansiktet. Visserligen satt jag mest bara med och lyssnade men det var LÄNGESEDAN jag läste neurologikursen och det var mycket rent praktiskt i rondrutinen som gick alldeles för snabbt  för att jag skulle hänga med på vissa patienter. Jag inser ju att det mesta kommer klarna nu den närmsta tiden och att också jag kommer kunna sitta där och ronda avdelningen, men det finns MYCKET att lära innan jag är där, i alla fall när det kommer till det rent praktiska. När det kommer till medicinska kunskapsluckor finns det ju faktiskt en överläkare som jag skall fråga så fort jag inte vet.
 
Efter sittronden är det dags för gårond. Vid gåronden går man runt till alla patienter och hälsar på dem. Man ser lite hur dem mår och kompletterar med frågor och lättare undersökningar om det behövs. Hos första patienten vi går in till hälsar vi på patienten varpå överläkaren presenterar mig som student. ST-läkaren rättar henne snabbt och överläkaren ursäktar sig medan jag sakta sjunker genom jorden. Det är ju bara min allra första dag som LÄKARE men visst, det är väl inga problem att råka bli presenterad som student, eller? Till resten av patienterna på gåronden är jag noga att själv presentera mig med förnamn OCH titel.
 
Efter rondarbetet delar vi upp arbete mellan oss. Jag blir ganska så snabbt satt på att diktera en epikris, vilket är en sammanfattande anteckning för en patient som blir utskriven från sjukhuset. När jag skall gå och lämna utskrivningspappret till patienten har jag en fråga som jag behöver ställa till mina kollegor men bägge är spårlöst borta och jag bestämmer mig istället för att smsa Emelie och möta upp henne för att gå på lunch. En mycket välbehövlig paus efter en minst sagt fullsmockad förmiddag.
 
 Hur jag ser vs hur det känns att gå första dagen som läkare på sjukhuset 
 
Under eftermiddagen gick jag som sagt in till min patient för att ha ett utskrivningssamtal. Patienten har lite frågor som jag tack och lov faktiskt kan svara på då vi pratat om just det under ronden och för första gången på hela dagen känns det som att jag är hemma. Att prata med patienter är jag bra på och tycker är roligt och det är något som inte alls känns lika främmande som att försöka hitta ett provsvar i lablistan eller fundera ut vilken information som skall vara med i en röntgenremiss. Eftermiddagen rullar på. Jag arbetar extremt långsamt och har säkert en miljon frågor till min stackars ST-läkare men det går i alla fall framåt. Det är extremt mycket att göra på avdelningen och två minuter innan jag skall sluta frågar ST-läkaren som sitter begravd med arbetsuppgifter om inte jag kan göra två snabba grejer åt honom. Så, 20 minuter senare, stämplar jag slutligen ut efter min första dag och inser att det här med övertid är något jag antagligen kommer behöva vänja mig vid.
 
Min andra dag har varit något bättre. Jag kände till lite grann om varje patient från gårdagen och kunde hänga med betydligt bättre på ronden även fast rondrutinerna för mig fortfarande är rätt oklara. Jag vet ju att man omöjligt kan lära sig allt på en gång men det är frustrerande att känna att man står vid basen av mount everest och tittar upp. Min taktik är att vara öppen med min okunnighet och våga fråga om allt jag inte kan ännu för att förhoppningsvis skynda på inlärningsprocessen och slippa göra för mycket misstag på vägen. Mina kollegor är ju säkert vana vid nya och gröna underläkare så även fast man känner sig jobbig så har man ju rätt att be om hjälp när man inte klarar något på egen hand.
 
Jag har i alla fall oavsett fått presentera mig som läkare för allra första gången för både patienter och personal. Jag har signerat mina allra första anteckningar och jag har fått skriva under med min egen namnteckning på remisser som skickats iväg. Det känns stort och sjukt roligt! Det skall verkligen bli spännande att se hur lång tid det tar för mig att bli varm i kläderna i avdelningsarbetet.