Går det att ha någon fritid när man är läkarstudent?

Fick en fråga innan påsk från en av er läsare som funderar på att söka läkarprogrammet till hösten och som undrade lite kring hur tidskrävande jag tycker att programmet är och hur jag lyckas bibehålla en balans mellan skola och allt annat som skall rymmas i livet utan att bli fullkomligt tokig. Kändes som en alldeles ypperlig fråga att göra ett blogginlägg av så här kommer svaret till dig och alla ni andra som har liknande funderingar.
 
Att plugga på universitetet är verkligen en helt annan femma än att plugga på gymnasiet. Det fick jag lära mig den hårda vägen när jag började på läkarprogrammet här i Göteborg. Det krävs en helt annan studieteknik och motivation till att göra saker men jag upplevde också att jag helt plötsligt hittat hem, att jag äntligen var på väg någonstans och det var med stor glädje jag satte mig ner och pluggade översiktlig anatomi under termin 1.
 
Man brukar säga att heltidsstudier skall uppta 40 timmar i veckan, precis som en vanlig arbetsvecka, och det är väl ändå en bra mall att utgå ifrån. Min upplevelse är att det både tar mindre och mer tid än detta och jag skall alldeles strax förklara vad jag menar. När man är student på universitetet är man nämligen aldrig ledig. Det finns alltid mer att lära sig. Jag är bara inne på tredje dagen på neurologikursen och jag har redan massor som jag skulle vilja göra men som jag inte hunnit och orkat med.
 
Obligatorisk hisspegelselfie på väg upp till medicinavdelningen i höstas
 
 
Det är dock inte meningen att man skall kunna ALLT utan lära sig att sålla bland all information och ta till sig det som verkligen är viktigt. Jag hade med mig "kunna allt"-inställningen från grundskolan och gymnasiet och jag kan säga att efter att jag kuggat min första tenta var jag helt förstörd. Sakta men säkert har jag dock provat mig fram till en studieteknik som passar mig och hittat ett bra sätt att både kunna tillräckligt och samtidigt inte gå under av all press.
 
Överlag skulle jag alltså säga att jag lägger betydligt mindre tid än 40 timmar i veckan på skolan men detta kan ju självklart variera från vecka till vecka. Jag tycker det är viktigt att sätta en tydlig gräns mellan skola och fritid så att man till största möjliga mån kan vara "ledig" och fokusera på annat utan dåligt samvete. För mig är det ganska lätt. När jag gör Vincents förskoleschema bestämmer jag indirekt när min skoldag börjar och när den slutar för direkt när jag hämtat V på förskolan ligger 100% fokus på honom (och möjligen också på att hålla ordning på kaoset där hemma).
 
Vissa dagar kan jag sitta någon timme efter att Vincent gått och lagt sig också på kvällen men oftast är jag då alldeles för trött. Som småbarnsförälder är ju de sista timmarna innan sängdags så otroligt viktiga för att orka med och ladda om så allra oftast prioriterar jag att stänga ner hjärnan på kvällarna och kolla ett serieavsnitt på Netflix.
 
När det gäller kurskamraterna så känns det överlag som att de flesta har saker vid sidan av studierna och det finns en hel del som liksom jag har barn hemma. Många ägnar stor tid åt träning, andra forskar eller jobbar extra och ytterligare några är kåraktiva med allt vad det innebär. Jag upplever alltså att de allra flesta i allra högsta grad fixar att ha en god balans i livet trots läkarstudier på heltid.
 
Jag skall dock inte sticka under stolen med att läkarprogrammet är tufft. Det är en enorm mängd kunskap som skall in i huvudet på relativt kort tid (5,5 år visserligen men ni som läser till läkare förstår nog vad jag menar!). Under veckorna innan tentan blir det dessutom extra intensivt och pluggtid prioriteras högt på listan. Vi har haft kursare i klassen som fått ta uppehåll då det blivit för mycket och själv har jag absolut känt mig stressad och ångestfylld stundtals. Detta är dock absolut inget som fått mig att ångra mitt val och jag känner mig så otroligt stolt över att ha kommit så långt som jag gjort och lärt mig så fantastiskt mycket. Man kan alltid (och bör enligt min mening, den psykiska hälsan är oerhört viktig att vårda) ta uppehåll om det börjar kännas övermäktigt, det är det väldigt många som gör då utbildningen är så lång ändå.
 
Är läkarprogrammet något som du känner dig sugen på och du tror att läkaryrket skulle passa dig så skulle jag inte låta just arbetsbelastningen avskräcka dig. Antal timmar jag lägger per vecka har ju givetvis ökat nu under de kliniska kurserna då vi har mer obligatorisk praktik men jag upplever att det kan variera mycket från kurs till kurs. Så länge man lyckas hitta en bra studieteknik, lyckas lära sig vara nöjd med att prestera på en lagom nivå och lär sig att tillåta sig själv att också vara ledig och ta hand om sig själv klarar man sig nog alldeles utmärkt.
 
Stort lycka till och hoppas att vi ses ute på klinikerna inom en snar framtid! Skriv gärna tillbaks och berätta hur det går, KRAM!
 
Min största motivation att lyckas med det jag gör får jag av denna lilla pojke (gammal bild från för ca 1,5 år sedan)
 
Jag skulle bli fantastisk glad om det finns andra läkarstudenter där ute som skulle vilja dela sin uppfattning om detta ämne för att ge en bättre bild av hur det är att balansera läkarstudier med privatliv här nere i kommentarsfältet! Alla är vi olika och har olika upplevelser och tankar.




Vägen till antagningsbeskedet

Jag kan inte minnas att jag velat bli något speciellt när jag växte upp. Jag hade definitivt inga tankar på att bli något inom vården i alla fall. Min mamma gillar att påminna mig om historien då jag var inlagd på sjukhus när jag var liten. Jag var i femårsåldern och en i personalen hade frågat mig om jag inte skulle bli doktor när jag blev stor varpå jag hade svarat "Det går ju inte, jag är ju tjej". Snacka om att mina föräldrar skämdes, haha. Där flög allt prat om jämställdhet ut genom fönstret.
 
Det var nog egentligen någon gång på högstadiet som jag verkligen började fundera på vad jag skulle vilja jobba med i framtiden. Redan på den tiden var google min bästa vän och jag sökte mig till en massa information om olika yrken och fastnade för biomedicinsk analytiker. Jag tyckte det lät väldigt kul att få jobba med att hjälpa patienter och analysera blodprov m.m. för att hjälpa till att diagnosticera olika sjukdomar. Är inte riktigt säker på hur det kom sig att jag sedan började fundera på att bli läkare men vad jag kan minnas så dök tanken upp i mitt huvud i slutet av 9an. Yrkesvalet kändes dock långt bort men jag var hur som helst ambitiös i skolan och hade siktet inställt på en gymnasieskola i Göteborg med gott rykte men också höga intagningspoäng och lyckades gå ut högstadiet med MVG i alla ämnen.
 
Jag slutar 9an, här på bild med min mycket snygga kusin Evelina!
 
På gymnasiet höjdes kraven. Alla mina klasskamrater var väldigt duktiga i skolan och det märktes att både skolan och jag ställde betydligt högre krav på mig själv. Tanken på att faktiskt söka till läkarprogrammet växte sig starkare och starkare och för mig fanns det bara en väg dit, nämligen att få MVG i allt. Dessa enorma krav på en 17 åring med klassisk "duktig flicka"-personlighet blev en dag helt enkelt för mycket. Under vårterminen i tvåan diagnosticerades jag med måttlig egentlig depression. Jag mådde i perioder fruktansvärt dåligt, hade knappt ork att ta mig upp ur sängen på morgonen och livet kändes tomt och meningslöst. Jag fick träffa både läkare och kurator på BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin) och började med antidepressiv medicin och sen kämpade jag på. Jag hade ett otroligt stöd från mina fantastiska föräldrar, från Tom (som jag träffat när jag gick i 9an) och även från mina fantastiska lärare på gymnasiet.
 
Den där bruttan som har förgyllt gymnasietiden även med härliga minnen och som fortfarande är min stöttepelare i livet <3
Det pratades om att jag kanske borde ta ett uppehåll från skolan eller att jag kanske borde skita i betygen men det fanns inte på kartan för mig. Det var inte ett alternativ. Såhär i efterhand kan jag omöjligt förstå hur jag klarade det men på något sätt gjorde jag det, trots att jag efter endast några månader på BUP blev utslängd eftersom jag fyllde 18. Som tur var fick jag kontakt med en fantastisk psykolog på Psykologiska Institutet i Göteborg där jag gick i KBT nästan ända fram till studenten.
 
Under vårterminen var det alltså dags att söka till universitetet. Det var jag och en till i min klass som bestämt oss för att söka till läkarprogrammet i Göteborg vilket var extra roligt. Vi hade dessutom några dagars praktik som jag lyckats fixa på en vårdcentral hos en av våra familjevänner som jobbade där som läkare. Efter tre dagar på vårdcentralen var jag SÅLD. Det var givetvis läkarprogrammet jag skulle söka till och det var med en smått euforisk blick som jag gick därifrån på eftermiddagarna hem till mina föräldrar för att berätta om min dag.
 
Första spegelselfin med scrubs på praktiken i 3an
 
Studenten kom och jag var så lycklig. Lycklig över att ha lämnat allt det mörka bakom mig, lycklig över att äntligen vara färdig med grundskolan och lycklig över att veta att jag lyckats, depressionen till trots, gå ut med MVG i alla ämnen ännu en gång. Gymnasietiden kommer för alltid vara en av de bästa men också den värsta tiden i mitt liv. Nu väntade en sommar med jobb inom hemtjänsten som jag tyckte var en alldeles ypperlig start på min karriär inom vården.
 
 
Det var strålande sol den där dagen mitt i juli. Jag var på jobbet och mellan varje brukare jag varit hos försökte jag uppdatera antagning.se's hemsida. Tydligen var jag inte ensam om detta då sidan bara laddade och laddade utan att det hände något. Jag låg bra till i mitt schema så jag bestämde mig för att ta en kort rast innan jag gick in till nästa brukare och satte mig på en bänk ute i solen. Ännu en gång uppdaterade jag sidan och jag väntade och väntade. Helt plötsligt dök sidan upp på skärmen. Jag loggade in snabbt som bara den och där, där stod det ANTAGEN, Läkarprogrammet Göteborgs Universitet 330 hp. Lyckan rusade genom kroppen och tårarna brände bakom ögonen när jag läste det om och om igen för att se så att det verkligen stämde. Jag klarade det! Jag kom in! Jag skulle bli läkare!


Tar jag all VAB själv?

Vi har ju vabbat en hel del under början av 2017 och jag fick en fråga om det är jag som tar de mesta av VAB-dagarna och hur vi i så fall tänker kring det. Svaret på frågan är att jag tar låååångt ifrån alla dagarna men det beror lite på vilken kurs jag läser. Har jag inget obligatoriskt (eller superviktigt) i skolan så är jag oftast den som är hemma. Detta beror på två saker:
 
1. Jag förlorar ingen inkomst om jag är hemma. Jag får alltså lika mycket studiemedel som alla andra i slutet på månaden, så länge jag sköter mina studier när det kommer till resultat såklart.
 
2. Toms arbetsplats är inte så tillmötesgående när det gäller sjukledighet och barn och vi är helt enkelt rädda för att förlora vår enda riktiga inkomst om Tom är hemma för mycket.
 
Det är väldigt tråkigt att det skall behöva vara så såklart och att vara hemma med sjukt barn är ju både en laglig rätt likväl som det är en självklarhet. Har inte skrivit så mycket om vår privatekonomi här av uppenbara anledningar men när Vincent var liten bebis var Tom arbetslös under en ganska långt tid så vi har varit nere i det träsket och är inte så sugna på att hamna där igen om vi kan undvika det.
 
Vincent blir extremt gosig när han är sjuk och lite gos tackar man ju aldrig nej till!
 
Detta innebär att under Vincents första höst på förskolan (det är mest under vinterhalvåret som VAB egentligen är ett problem eftersom förskolevirusen haglar) när jag läste patologi och mestadels hade föreläsningar så tog jag nästan all VAB. Jag var alltså i princip hemma varannan vecka hela hösten och det var SKITTUFFT, men det gick. Den här terminen har istället Tom tagit majoriteten av VAB-dagarna då jag har obligatorisk praktik och endast får ha frånvaro 2 dagar (av 6 veckor på internmedicin och av 10 dagar på psykiatri) och ibland har vi, när Vincent nästan varit helt frisk, fått hjälp av släkt och vänner. Ni märker ju att det inte finns så mycket utrymme för VAB-dagar och jag själv får absolut under inga som helst omständigheter bli sjuk. Det krävs rätt mycket ska ni veta för att man skall stanna hemma för egen del nu för tiden.
 
De otaliga VAB-perioderna under vinterhalvåret är nog egentligen det enda som faktiskt är riktigt jobbigt stundtals med att ha barn och plugga. Jag är så otroligt tacksam över det nätverk vi har runt oss som stöttar upp när det verkligen krisar och jag säger som jag sagt varje dag den senaste månaden, jag är SÅ glad att det snart är vår! Bye bye vinterkräkis och influensa!



3 frågor man alltid får när man säger att man läser till läkare

Att fråga någon vad de jobbar med/pluggar till är en vanlig ice breaker när man träffar folk som man inte riktigt känner. När jag berättar att jag läser till läkare har jag märkt att det ofta är samma frågor som återkommer i dessa samtal. Jag tänkte nämna de 3 vanligaste som jag brukar få höra:
 
1. Jaha har du läst 6 terminer, då är det inte så långt kvar va?
 
Tyvärr har jag hoppat på en av de längsta utbildningarna som finns i Sverige och varje gång man snällt får förklara att man bara läst halvvägs möts man rätt ofta av "hur i hela friden orkar du med en så lång utbildning"-blicken", något jag flera gånger frågat mig själv. Blicken brukar jag oftast besvara med ett snabbt "men utbildningen går så fort" vilket varken brukar övertyga frågeställaren eller mig själv någe vidare bra.
 
2. Då måste du haft väldigt bra betyg då eller?
 
En väldigt märklig fråga egentligen som sätter de flesta svenskar i en besvärlig sits. Svenskar gillar oftast inte att skryta om sina framgångar. Det är som att fråga vad någon man inte alls känner har för lön, man gör det bara inte.
 
3.Vad vill du bli för sorts läkare då?
 
Om det är någon fråga som verklligen ställs ofta så är det just den här. Redan från termin 1 har jag fått svara på den trots att jag då knappt satt min fot på ett sjukhus. Misstolka mig rätt, jag förstår absolut att folk är nyfikna på vad man har för mål med sin karriär men jag är ledsen att behöva berätta att de flesta läkarstudenter har för lite kött på benen för att kunna göra det valet redan nu. Vi skall först gå klart hela utbildningen, jobba som underläkare, göra vår AT, skriva AT-tentan och få vår legitimation och först efter det har vi möjlighet att påbörja en specialistutbildning. För mig där termin 8 känns som en livstid bort så är tanken på vilken specialitet jag skall välja så ofantligt långt fram i tiden. Kanske blir jag barnläkare, kanske gastroenterolog, kanske hamnar jag på en gemytlig liten vårdcentral på någon mindre ort. Jag har ingen aning eftersom jag inte provat på något av det. Något jag också får förklara såklart, om och om igen.
 
Snabbselfie på akuten i förra veckan
 
Överlag tycker jag att de flesta blir intresserade när man berättar att man är läkarstudent vilket givetvis är väldigt kul. Jag svarar gärna på frågor eftersom jag älskar min utbildning men ibland kan det också vara skönt att inte vara "läkarstudenten" hela tiden. Man är ju så mycket mer än bara sitt (blivande) yrke.


Studieuppehåll/Mammaledighet på Läkarprogrammet

Fick en fråga från en av er läsare igår som jag tänkte att fler av er kanske är nyfikna på. Den löd såhär:
 
Hej, undrar lite hur du gjorde med mammaledighet med din son och skolan? Kunde du välja precis när du ville 'hoppa' in i plugget igen eller måste man börja där man avslutade? 
 
Det korta svaret på den frågan är nej, du kan inte riktigt komma och gå som du vill. Låt mig förklara varför. Eftersom kurserna är i princip identiska från termin till termin skall det egentligen inte vara något som hindrar dig från att sluta mitt i och sedan återuppta studierna igen där man slutade. Man får trixa lite så man blir omregistrerad på kursen och så men annars skall det bara vara att köra på.
 
Vad det i praktiken betyder är att du måste vänta på att kursen du läste går igen så du kan haka på. På läkarprogrammet går kurserna varje termin eftersom vi har intag både på hösten och på våren men jag vet att det finns många högskole- och universitetsutbildningar som bara har intagning en gång om året. Superbra om man vill vara hemma exakt ett år. Mindre bra om man bara vill vara hemma ett halvår eller säg 14 månader.
 
 
Som student är man alltså lite mer bunden till terminstiderna. Du kan dock läsa om oavslutade kurser men får då heller inget CSN för de poäng du redan tagit. Det var detta jag gjorde.
 
Jag läste anatomi (termin fyra, den börjar dock redan i slutet på termin tre) när jag blev sjukskriven på grund av enorm utmattning och trötthet under min graviditet. Jag hade tagit mig igenom ungefär halva kursen då. Jag gick hemma hela restrerande del av termin fyra och födde sen Vincent den 1 Augusti (om någon av er mot förmodan har missat det ^^).
 
Throwback till när mina bänkpolare köpte en semla till preggot för att jag såg så trött ut *infoga tjugo smileys med hjärtögon här*
 
Sen var jag hemma två terminer men när anatomin drog igång där i maj fick jag haka på och vara mammaledig på 100% och sedan läsa på distans så gott det gick. Jag läste alltså om hela anatomikursen vilket jag tyckte passade mig bäst. Jag jobbade sedan i sommras de sista två månaderna innan Vincent fyllde ett och sedan började han förskolan i samma veva som min skola drog igång på riktigt.
 
Resultatet av det hela är att jag var sjukskriven 4-5 månader (juni-juli inräknat) och mammaledig 10 månader. Totalt studieuppehåll (eftersom jag valde att gå om) blev därför 3 terminer. Mina gamla kursare läser just nu termin 7 vilket gör mig både imponerad och lite avundsjuk. Samtidigt har jag fått uppleva något de flesta i min gamla klass inte gjort än och jag skulle inte byta bort det mot något i hela världen. Att vara mamma är fantastiskt.
 
"The glamourous life of a mother"
 
Jag fick mycket hjälp av studievägledaren på läkarprogrammet här i Göteborg. Hon hjälpte mig i princip med allt praktiskt som hade med sjukskrivning, mammaledighet och återupptag av studier att göra. Mitt tips är alltså att gå dit om man blir gravid som student. Alla utbildningar är olika och förutsättningarna varierar även med tanke på beräknat förlossningsdatum. Hade jag bara inte blivit sjukskriven hade det varit en piece of cake för mig att komma tillbaka till studierna eftersom Vincent föddes på sommarlovet.
 
Detta blev ett lååångt svar på en kort fråga men hoppas du fick svar på det du undrade. Jag pratar även om mammaledigheten i den ack så tråkiga videon jag lagt upp på min youtubekanal (ni hittar den HÄR). Måste få tummen ur och ersätta den med något lite mer spännande. Undrar du eller någon annan något annat som berör läkarstudier eller kombinationen läkarstudier-mammaliv är det bara att posta en kommentar eller skicka ett mail på alice@alvert.se. Puss på er!
 
Om ni vill läsa mer om hur det är att plugga på läkarprogrammet kan ni bland annat kika HÄR eller ta en titt under kategorien "Studier och Jobb" som ni finner i menyn längst upp på sidan




Specialitet??

Fick en fråga från Jenny som jag tänkte att fler kanske är nyfikna på:
 
Hej igen!!
En ytterligare fråga ang dina studier! Vilken specialitet är du mest intresserad av? Har du någon du gillar redan eller vilka skulle du kunna tänka dig? 
Kram !!
 
Strax efter "Vad pluggar du?" och "Hur långt har du kvar?" (följt av oooj är det sååå länge?) så är detta en av de vanligaste frågorna jag får när man börjar prata sysselsättning. I alla fall innan jag fick barn. Oftast brukar det låta något i stil med "Skall du bli någon speciell läkare, typ kirurg, eller skall du bara bli allmänläkare?". Detta är en vanlig missuppfattning tyvärr bland "vanligt folk" haha. Nu låter det som jag är värsta översittaren men givetvis inser jag ju att man som vårdpersonal lever i en liten bubbla, en egen värd där konstiga termer och den speciella jargongen kanske varken förstås eller uppskattas i världen utanför.
 
När man läser till läkare blir alla likadana, om man kan säga så. Man får sin läkarlegitimation och jobbar som Legitimerad läkare. Detta efter en 5,5 år lång utbildning, AT (allmäntjänstgöring) på ca 18 månader och ett examensprov. Efter detta kan man, om man vill, specialicera sig i ytterligare ca 5 år (varierar lite beroende på vilken specialitet du väljer). Allmänmedicin är en specialitet och de som jobbar som allmänläkare har således också specialicerat sig, precis som ortopederna, akutläkarna eller barnläkarna.
 
 
Själv så vet jag faktiskt inte riktigt. Har funderat på barnläkare med inriktning på för tidigt födda barn men ärligt talat så vet jag ju inget om det direkt. Längre fram i utbildningen så kommer vi att läsa olika kurser såsom kirurgi och psykiatri och då ingår placeringar ute på sjukhus och vårdcentralen så det är väl kanske först då jag verkligen får möjlighet att få ett hum om vad jag vill göra i framtiden.
 
Av det lilla jag har sett så har det mesta verkat väldigt roligt (att vara på operation är ju t.ex. extremt häftigt) och även fast jag kanske inte tror att allmänmedicin är min grej så har de grymma arbetstider utan jour, nattpass och jobb på julafton vilket ju såklart lockar en mamma med småbarn. Något som såklart också spelar in när man väljer specialitet i framtiden. Vissa specialiteter är väldigt jourtunga medan andra har ett lite mer kontorsliknande schema.
 
Så, som svar på frågan så finns det mycket som jag skulle kunna tänka mig. Helst hade jag velat jobba på sjukhus och där lockar både kirurgi, pediatrik (barn) och kardiologi (hjärta) men detta kan ändras både en och sju gånger under utbildningen i takt med att jag får se och testa på olika specialiteter. Det jag inte är så sugen på är psykiatri och allmänmedicin men vem vet, kanske hamnar jag på en vårdcentral ändå. Inget huggs ju i sten förrän om cirkus 5 år ändå så ingen stress.
 
Tack Jenny för frågan förresten! Tycker det är såå roligt att ni skriver och frågar mig saker. Ni får ju se mycket av mig här i bloggen men jag ser ju inte er så ofta. Är det något ni undrar så fråga på!
 
 
 


Min tatuerade sambo

 
Fick för ett tag sedan frågan om vad det står på Toms tatueringar när jag la upp denna bilden i bloggen och tänkte visa er lite snabbt.
 
Själv är jag inget riktigt fan av tatueringar och skulle nog aldrig göra en själv, men Tom är vuxen och får bestämma över sin egen kropp. Det är ju han som får leva med dem resten av livet, inte jag. Det jag är glad över är väl att det ligger mycket tanke bakom alla tre och att de inte är gjorda "på fyllan" eller något annat dumt.
 
 
Toms första tatuering är på vänster underarm och där står det Mihmet Credo på Latin vilket betyder "Jag tror på mig själv". Något jag tycker att han borde printa in även i hjärnan. Särskilt nu i "jag ska bli pappa"-tider ;) Lite självförtroende boost skulle nog både jag och han behöva ibland.
 
 
Andra tatueringen sitter på hans högra underarm. Kanske lite mer klassisk tatuering med orden "Kärleken övervinner allt" också dessa på Latin. Jag vägrade nämligen låta honom tatuera in något som personligen förknippas med mig då man ju aldrig vet vad som skulle kunna hända i framtiden och att han då kanske skulle behöva gå med en tatuering han ångrade.
 
Känner jag min man rätt så tror jag dock att denna tatuering står för mycket av det vi har gått igenom tillsammans under åren och kommer att gå igenom. Fina gubben min. Haha nu blir jag nästan lite tårögd. Härliga hormoner!
 
 
Sist har vi tatueringen på vänster axel som han gjorde förra sommaren på Kreta. Det är ett omegatecken med texten "Jag är Fri" på gammalgrekiska skrivet under.
 
Så där har vi min inkade man på bild. Ni får jättegärna ställa fler frågor och önska saker som jag skall skriva om. Det tycker jag bara är roligt!



"Hur är det att plugga på läkarprogrammet?"

Fick en läsarfråga från "Beatrix" som jag tänkte att jag skulle svara på såhär i ett (väldigt långt) inlägg:
 
"Hej! Jag är en blivande läkarstudent och undrar lite hur schemat ser ut. Hur länge går man varje dag? Är alla föreläsningar obligatoriska? Hur är det på dagarna? Kan man plugga efter skolan? Hur är det? :)
 
Tack på förhand! (Lycka till m. graviditet & förlossning!! :D)" 

 

Måste börja med att säga stort grattis till antagningen till en sjukt spännande utbildning! Kommer ihåg känslan när jag fick mitt antagningsbesked och ryser typ fortfarande i kroppen.


Min uppfattning är att alla lärosäten fungerar väldigt olika. Alla gör på "sitt eget sätt" och det är därför det kan vara lite trixigt att t.ex. byta från ett lärosäte till ett annat i mitten på utbildningen, trots att det ju handlar om samma program. Därför kan jag ju bara svara för hur det är i Göteborg där jag har pluggat/pluggar. Jag har dessutom "bara" läst fyra terminer av elva så mina erfarenheter får ju stå för den tiden ;)

Hur länge man går varje dag varierar från kurs till kurs. Läkarprogrammet är ju uppdelat i olika kurser som läses en i taget och varje kursledning har sin egen lilla filosofi över hur just deras scheman skall se ut. Vissa kurser tycker förmiddagsföreläsningar mellan 9-12 och sedan självstudier eller seminarier på eftermiddagen är idealiskt medans andra kör på 8-16 en period för att under någon vecka köra seminarier och labbar i ett.

Är du intresserad av hur ett schema för de olika kurserna kan se ut så rekommenderar jag att kolla in GUL som är vår läroplattform där du kan klicka dig in på respektive termin och kolla in kurserna. Där ligger nya och gamla scheman/studiehandledningar och annat smått och gått uppe.

Rent generellt så brukar föreläsningarna bestå av 45 min föreläsning och sen 15 minuter rast (alla kurser gör dock inte så) och de flesta föreläsningar är 2-3 timmar. Många delar ut powerpointen de har på föreläsningen som man kan anteckna på och annars finns de oftast på GUL för att skriva ut.

 

 
Inga föreläsningar är iprincip obligatoriska. Man skall alltså kunna klara sig på den rekommenderade kurslitteraturen och de obligatoriska momenten så som labbar, seminarier och gruppundervisning. Att använda sig av äldrekursares anteckningar (anteckningsgruppen.se eller kandidaterna.se) är även ett mycket populärt sätt att ta in missade förläsningar då de flesta föreläsares föreläsningar inte förändras så mycket från termin till termin.

Jag själv skulle dock verkligen rekommendera att gå på de flesta föreläsningarna. Föreläsarna tar upp det som är viktigast att veta och man har möjlighet att ställa frågor och annat. Dessutom är det i alla fall lättare och går snabbare för mig att få med allt viktigt på en tre timmars föreläsning än att försöka att utifrån målbeskrivningen plugga in allt på egen hand.
 
 
Det är väldigt många som sitter kvar i skolan i grupprum och biblioteket för att plugga tillsammans och även fast jag inte lyckats göra det så mycket (jag vill heeem efter skolan!!) så är det en sjukt bra grej eftersom man då kan vara "färdig" med skolan när man kommer hem. Sammanhållningen (i iaf vår klass) har varit superhärlig och de flesta delar med sig av anteckningar osv i vår gemensamma facebookgrupp.
 
   
Jag pluggar i biblioteket! En ovanlig syn men gud så mysigt och skönt det är :)
 
Föreläsarna varierar i kvalitée och du kommer att ha både favoriter och syndabockar men som sagt så är det guld värt att plugga med andra klasskamrater och läsa andras anteckningar, särskilt om det är något du inte riktigt förstår. Många föreläsare kan man även mejla om man har frågor vilket ju är toppen! 

På rasterna och under lunchen så hänger man med sina klasskompisar (om man nu känner för det haha). De flesta går och köper sig lite kaffe eller annan fika och på lunchen delas klassen upp i lunchlådeätare och caféätare (finns massa goda luncher att köpa för studentvänlig penning). Många brukar även passa på att ställa frågor till föreläsarna nere vid tavlan på rasterna.
 
Praktiken är något av de helt klart roligaste inslagen som inträffar ungefär en gång i månaden de fyra första terminerna (okej inte termin tre då då). Vi har varit placerade på två olika vårdcentraler och en sjukhusavdelning och fått "skugga" läkare och pröva på enklare saker som lyssna på hjärta/lungor, ta blodtryck, ta lättare anamnes osv. Annars är man ganska nedgrävd i teori under de första åren innan man kommer in på de kliniska kurserna.
 
   
 
Mycket mer spännande än så är det väl kanske inte en vanlig vecka haha. Jag hoppas att det inte var alltför mycket babbel och att du fick någon vettig info. Tveka inte att ställa fler frågor om du/ni undrar något!
 
Nu skall jag laga lunch till mig och min kula!! 


Beskrivningar på syprojekten

Jag fick en fråga häromdan från Ellen och tänkte att jag skulle svara på den i ett inlägg då det säkert är fler som undrar.
 
"Men gud vad fina!! Och mysigt med bebispyssel. Vad hittade du beskrivningar?"
 
Om vi börjar med babynestet jag gjort så hittade jag många beskrivningar som länkade till den här som jag slutligen utgick ifrån. Jag ökade dock längden med 5 cm. Mitt slutresultat ser ut såhär:
 
 
 
 
Min kära vän Isabella tipsade mig dessutom om att göra en huvudkudde att ha i nestet för att undvika pllatt bakhuvud på bebisen vilket jag nog ska fixa också.
 
Till amningskudden (som är en kopia på den amerikanska "boppy pillow") använde jag en mall som jag skrev ut från nätet på denna sidan. Dock använde jag mig inte av instruktioner och modellerade lite så att jag istället fick ett örngottsliknande överdrag och inte ett med dragkedja som det egentligen skulle vara. Innerkudden gjorde jag helt enkelt efter samma mall.
 
 
Slutligen har jag gjort ett portabelt skötunderlägg med fickór för blöjor och våtservetter som skall finnas med i skötväskan. Mönstret är här helt eget men jag inspirerades av en så kallad "changing clutch" som jag hittade här. Detta projekt var nog det lurigaste då jag fick sprätta och göra om flera gånger men jag är meganöjd med resultatet.
 
 
 
 
 
Jag använde mig av bomullstyg och plastad frotté med vadd som blev över från babynestet som vaddering emellan.
 
Har ni några frågor om mina syprojekt är ni välkommna att ställa dem såklart!




Frågestund

Jag tänkte dra igång en liten frågestund här på bloggen. Det skall man visst göra när man har blogg för att blotta sina innersta hemligheter. Det finns säkert både en och annan som har frågor om läkarutbildningen, har något ni vill att jag skall berätta om eller undrar vilken färg jag har på min tandborste. Med risk att jag inte får en enda fråga så tycker jag att vi drar igång. Fråga på så kommer svar i ett senare inlägg ;) 

Seså passa på nu att fråga det ni alltid undrat ;) Vill ni hellre mejla kan ni göra det till alice@alvert.se