Vårkänslor

Hur härligt är det inte med vårkänslan som infunnit sig nu den senaste veckan? Det känns verkligen lägligt med lite varmare väder nu mitt i denna coronahysteri. Barnen är fortfarande hemma med lätta förkylningssymtom. Tom har vabbat nästan hela veckan men igår var jag hemma med barnen och vi passade på att vara ute så mycket vi bara kunde eftersom dem verkligen börjat klättra på väggarna här hemma utan tillräcklig stimulans. Dessutom har vi hunnit med att grilla både en och två gånger i veckan vilket ju om något är ett tecken på att sommaren är på väg.
 
 
Att barnen och Tom gått hemma hela veckan märks dock ganska tydligt. Vårt hem ser ut som kriget verkligen. Tanken var igår när jag var hemma att jag skulle göra ett ordentligt röj på nedervåningen men eftersom vädret var så fint så slutade det istället med att jag röjde ute i trädgården istället. Idag är det lite kyligare ute så det får väl bli dagens projekt istället. Får se hur mycket jag lyckas få gjort dock då Tom är iväg hela dagen för att hjälpa våra vänner som bygger hus att resa deras husstomme och lär vara borta större delen av dagen.
 
Veckan på jobbet har varit lugn. Alla mina läkarkollegor som varit sjuka är tillbaks på jobbet igen och än har inte det stora tryck som finns på sjukvården i Stockholm kommit till Borås. Vi räknar väl med att vi ligger efter med ett par veckor  och förbereder oss på det värsta men vi får se. Än så länge njuter vi av att ha det lugnt och kunna flexa ut i tid.
 
 
Jag tänkte att jag skulle passa på att fråga er om det är något speciellt ni skulle vilja att jag gör ett inlägg om? Vet att jag fått en del nya läsare den senaste tiden vilket verkligen är roligt. Kommentera gärna om det är något som ni hade velat se här och har ni några frågor så kan vi ju samla ihop några såna till en frågestund lite längre fram. Ta hand om er och glöm inte att tvätta händerna, stanna hemma om ni är det minsta sjuka och undvik att besöka era äldre släktingar!



Karantän

Tre dagar fick jag jobba efter semestern innan förkylningssymtomen kom smygande. Det var bara att smsa chefen och säga att jag var tvungen att stanna hemma och isolera oss. Även Tom och barnen har varit snoriga men ingen av oss har varit speciellt sjuka. Tror inte riktigt vi haft Coronaviruset men vi håller ju givetvis oss ändå hemma 48 timmar efter sista symtom som de plikttroga samhällsmedborgare vi är.
 
Jag har snabbt insett att jag verkligen inte är en karantänmänniska, om det nu finns sådana överhuvutaget. Det började krypa i mig redan första dagen av att bara luffsa runt hemma och det har resulterat i att vi nu målat om Vincents rum, planterat om blommor, rensat i skåp och lådor, grejat med den aldrig avslutade renoveringen i hallen samt planerat upp projekt med huset som skulle kunna hålla oss sysselsatta i många år framöver. Jag har fått tacka nej till både play dates och grillkvällar med vänner och jag känner mig så otroligt tråkig men jag gissar att vi inte är ensamma om att verkligen inte vilja få nåt nytt virus om det går att undvika. Det slår hårt på ekonomin att vara hemma och vabba eller sjukskriva sig för minsta lilla symtom (+48 timmar!!) och dessutom behövs jag verkligen på jobbet nu där vi ju också har hög sjukfrånvaro. Nä, nu vill jag ha vår och sommar fort som bara den så att i alla fall några av dessa virus dör ut och vi så smått kan återgå till någon form av normalitet igen.
 
 
Nu är ju äntligen frisk i alla fall och imorgon skall jag få komma tillbaks till jobbet. Jag håller tummar och tår för att jag inte skall bli sjuk nu mer framöver men skall jag vara uppriktig så tror jag ju inte det dröjer jättelänge innan jag faller dit igen. Tom kommer ta den mesta av vabben framöver i och med att jag ju behövs i vården i dessa tider men optimalt hade ju varit om vi fick nååågra dagar för barnen på förskolan så att han också kunde jobba lite grann. Så mycket för att njuta av att äntligen ha börjat tjäna pengar! Givetvis ett ilandsproblem i dessa svåra tider, det inser jag också, men ibland måste man bara få vara lite bitter över sina egna småproblem också.

Viktiga lärdomar

Nu har jag knappt halva tiden kvar på neurologen och det känns verkligen ambivalent att jag skall lämna sjukhuset över sommaren för att bege mig till medicin i Varberg och sen komma tillbaks i augusti igen. Jag tror att det blir bra för mig att få lära mig lite medicin inför ATn och att testa på en helt annan klinik men samtidigt känns det också väldigt onödigt att jag nu skall lära mig ett helt nytt journalsystem enbart för 4 månaders jobb. Hursomhelst.. jag har lärt mig en hel del under min första 1,5 månad som underläkare och jag känner mig verkligen som en helt annan person än den rädda underläkaren som klev in genom sjukhusdörrarna i början av februari. Jag tänkte summera några av sakerna som jag lärt mig åt er:
 
- Det är bäst att ta hissen upp till femte våningen om man är lite sen till morgonmötet för att slippa stå och flåsa medan alla andra står tyst och lyssnar på rapporten
 
- Västar är något av en lyxvara på sjukhuset och att man får vara snabb om man vill ha en som inte är i storlek XL
 
 
- Man skall INTE välja varm choklad i kaffeapparaten i personalrummet om man inte gillar choklad med kaffesmak
 
- Det går alldeles utmärkt att svara "jag får återkomma om det" på de flesta frågor som sjuksköterskorna ställer för att man inte har en blekaste vad man skall svara
 
- De flesta konsulter äter inte upp en levande om man ringer för att fråga dumma frågor
 
- Det finns endast mobiltelefontäckning i ena änden av korridoren på strokeavdelningen
 
- Det är väldigt lätt att blanda ihop patienterna man har hand om och att det kan vara bra att dubbelkolla vilket rum patienten man skall gå in till ligger INNAN man går in och börjar förklara vilken utredning man skall göra och sedan inser att det inte är rätt patient som man pratar med (yes, I did that!)
 
- Är man snäll och trevlig mot sjuksköterskor, undersköterskor och sekreterare så blir de inte lika arga när man kommer med jobbiga frågor
 
- Kvaliteten på ett diktat är direkt korrelerad till 1. Hur många timmar du jobbat, 2. Hur många koppar te du druckit och 3. Om det fanns några kakor i personalrummet


Corona och alla dessa förkylningssymtom

Det går ju inte att driva en vårdinriktad blogg utan att prata om coronaviruset (eller SARS-CoV-2 som det ju egentligen heter #kulpåfest). Innan vi åkte till Idre var det ingen samhällsspridning och vi pratade lite skämtsamt om smittan på jobbet. Under semesterveckan sedan fick vi följa nyhetsuppdateringarna som kom som på löpande band och väl tillbaks på jobbet igen har det varit en helt annan stämning både på sjukhuset och i samhället. Det hela känns faktiskt rätt så overkligt. Särskilt om man tittar på hur de har det i Kina och Italien med höga dödssiffror, utegångsförbud och sjukvård som inte räcker till. Där är vi som tur är inte än och förhoppningen är ju nu med alla insatser att vi kan bromsa smittspridningen en aning så att sjukvården skall hänga med.
 
På jobbet är det än så länge ganska lugnt. De har mycket att göra på akuten men vi har ovanligt få patienter faktiskt. Ingen vill söka vård i onödan vilket ju är klokt. Det som märks tydligast hos oss är bristen på personal. Eftersom rekommandationerna är så strikta från folkhälsomyndigheten och sjukhusledningen måste folk vabba och stanna hemma vid minsta lilla förkylningssymtom vilket gjorde att vi idag var en tunn skara med läkare som samlades på morgonmötet. Jag har också fått jobba till stor del som ensam läkare på avdelningen under dagen. I och med att vi har så få patienter och att jag hunnit bli betydligt mer varm i kläderna som läkare så har det inte varit några konstigheter men det är ju klart att man blir lite orolig för hur det skall utveckla sig de närmsta veckorna om det är så pass mycket sjukfrånvaro och när troligen antalet patienter som läggs in bara kommer att öka, men det är ett problem som sjukhusledningen jobbar febrilt med att lösa såklart.
 
Hisselfie från i måndags när jag precis hunnit ta mig en kopp te på strokeavdelningen innan jag blev ombedd att komma över till neurologavdelningen istället då läkaren som skulle vara där blivit hemskickad med halsont och snuva
 
Men... jag vill ändå tro att vi svenskar har en stor solidaritetskänsla. Det är fint att se alla facebookinlägg om folk som vill hjälpa andra och jag tror stenhårt på att vi tillsammans med gemensam kraft kan bromsa detta tillräckligt för att vi inom vården skall mäkta med. Det kommer vara en stor prövning nu framöver och det kommer vara tufft för väldigt många både ekonomiskt, fysiskt och psykiskt men låt oss ta hand om varandra mitt i allt elände och visa att vi finns här för varandra. Stor kram till er alla där ute. Var rädda om er och håll er uppdaterade på de senaste rekommendationerna från politiker och myndigheter!

Fjällsemester och väntan på AT-beskedet

Nu är vi hemma igen efter en underbar vecka i Idre med familjen. Det har varit helt fantastiskt att bara få åka skidor, luffsa runt i underställ och umgås med familjen en hel vecka. En riktigt härlig och välbehövlig paus och dessutom min allra första betalda semester. Vincent åkte skidor för första gången och för varje dag som gick blev han bara bättre och bättre och från att vara en riktig bambi på hal is som varken kunde svänga eller bromsa åkte han sista dagen själv ner från toppen via skicross-banan. Jag är verkligen helt otroligt stolt över honom. Charlie fick inte åka skidor detta året utan var hemma antingen med mormor eller med Tom men han var lika glad för det och var alldeles till sig av all snö utomhus. Här kommer lite härliga mobilbilder från veckan:
 
Jag och mamma åkte en dag senare eftersoom jag hade AT-intervju på måndagen (mer om det i slutet av inlägget) och hade en jättemysig biltur tillsammans
 
"Jag visste inte att Aske fanns på riktigt mamma!" utbrast en överlycklig Vincent när de sista dagen på skidskolan fick träffa Aske ren
 Utsikten från vår fina stuga vi bodde i under veckan
 
 
Och så var det ju det där med AT-intervjun. I måndags var det så dags. Jag och Emelie hade under söndagen suttit och peppat varandra och förberett oss på olika former av intervjufrågor tillsammans. Det var knappt så att jag kunde somnapå söndagskvällen och hjärtat slog hårt när jag begav mig mot sjukhuset påmåndag morgon. Jag är så glad att jag och Emelie fått intervju samma tid. Det kändes tryggt och aningens lugnare att ha henne vid min sida. 
 
Intervjuprocessen började med att ca 10 stycken nervösa underläkare samlades i huvudentrén för att bli upphämtade och lotsade vidare till ett litet konferensrum där vi fick en presentation om AT-upplägget i Borås. Därefter blev vi fotograferade och fick sedan sätta oss för att mingla med lite kaffe och mackor tillsammans med några AT-läkare som vi kunde ställa frågor till medan vi väntade på att en och en få gå på individuella intervjuer.
 
Intervjun var ganska så formell. De gick igenom ett papper med olika frågor som jag försökte svara så gott jag kunde på utan att det skulle låta inövat. De jag minns var:
 
- Berätta lite om dig själv
- Hur är du i en grupp?
- Är du bra på att skapa nya relationer?
- Beskriv en vårdsitation då du gjort något bra
- Beskriv en vårdsituation där du gjort något som du önskat du hanterat annorlunda
- Vilka egenskaper tycker du gör någon till en bra läkare
- Varför vill du göra AT just i Borås?
- Hur tar du kritik?
- Är du bra på att själv ge kritik?
- Hur hanterar du stressiga situationer?
 
De frågade mig säkert 2-3 gånger om jag verkligen inte hade jobbat mer än en månad som underläkare vilket kändes lite märkligt då de ju kallat mig baserat på uppgifterna i mitt CV. Jag hade inte en jättebra känsla när intervjun var klar. Det kändes som att jag babblat på lite för mycket och att de helt enkelt tyckte att jag hade för lite erfarenhet.
 
 Känslan efter intervjun
 
Veckan gick och nervositeten steg en aning. Jag intalade mig själv och sa till de flesta att jag egentligen inte trodde jag skulle få någon AT denna omgång men innerst inne hade ju ändå ett litet hopp tänts. Torsdagen kom och de 20 av oss 40 som intervjuats som fått erbjudande skulle få sitt besked. Dagen gick och mejlinkorgen ekade tom. Emelie hörde av sig och berättade glatt att hon fått AT och jag blev så otroligt glad för hennes skull. Hon försökte trösta mig med att jag inte skulle ge upp hoppet eftersom det fortfarande fanns en chans att någon skulle tacka nej till sin plats (om de fått AT någon annan stans som de hellre vill ha t.ex.).
 
Det leder oss fram till idag. Jag hade precis blivit klar med ronden och hade satt mig med mina kollegor i personalrummet när det plingade till i telefonen. Jag tog upp den och såg att jag fått ett nytt mejl. "Du har ett nytt meddelande från västra götalandsregionen, klicka här för att läsa". Med en puls på säkert 100 klickade jag på länken. Var det nu jag skulle få mitt slutgiltiga besked, att jag inte fått AT denna omgång? Nä, i mejlet möttes jag av texten " Hej Alice! Vi vill erbjuda dig anställning som AT-läkare". Jag skrek rätt ut. JAG HAR FÅTT AT!! WAAH!!! 
 
Resten av dagen har jag svävat på moln. Jag kan inte fatta att jag sitter här bara två månader efter examen med en AT-anställning som väntar på mig i augusti. Jag har redan lovat några av er att jag skall skriva ett inlägg om mina bästa AT-sökartips så det kommer så småningom, även fast jag inte är helt säker på att jag gjort något alldeles extra för att förtjäna detta. Nä, jag är så otroligt tacksam, glad och stolt så det känns som jag skall spricka! Nu är det dags för mig att fira med en god natts sömn, det bästa som finns för en heltidsarbetande småbarnsförälder. Champagnen ligger på kylning till en kväll när jag orkar hålla ögonen öppna längre än till klockan 21.



Semester vs arbetsintervju

Ibland blir jag lite trött på mig själv. Varje år har alla AT-orter sina intervjuer samlade till en vecka på hösten och en vecka på våren. Jag var fullt medveten om detta. Ändå var jag dum nog att inte kolla upp exakt vilken vecka det var innan vi bokade vår skidresa till Idre med familjen. När Emelie så snällt påpekade att det faktiskt var just vecka 11 för en månad sen fick jag lite lätt panik men lugnade mig sedan och tänkte att det nog ändå inte spelade någon roll eftersom jag nog inte skulle få AT denna omgång ändå. Medelväntetiden för AT på de ställen jag sökt är ungefär ett år.
 
Charlie hjälpte mig att inventera bland skidutrustningen i förra veckan
 
Nu idag plingade det dock till i min mejlkorg och där var det, erbjudandet om en AT-intervju i nästa vecka i Borås (där jag jobbar nu). Med både glädje, panik och ångest ringde jag mamma och meddelade de både bra och dåliga nyheterna. Planen har varit att vi skall åka upp till fjällen på söndag nämligen och min intervju ligger på måndag förmiddag. Mamma lugnade mig en smula och nu försöker vi hitta en lösning så att jag kan åka upp en dag senare. Det lutar åt att jag och mamma åker själva och att pappa, brorsan, Tom och barnen åker redan på söndagen. Åh jag blir så trött på mig själv!
 
Jag är såklart fantastiskt glad att jag faktiskt fått en AT-intervju och att de vill träffa just mig av flera hundra sökande. Nu är det ju inte alls säkert att jag får tjänsten men jag kan ju givetvis inte heller tacka nej till att gå på intervjun. Förutom glädje är jag också FRUKTANSVÄRT nervös. Intervjuer är verkligen inte min grej (är det någons grej ens?) och en allt för stor del av mig vill bara springa och krypa in under sängen och gömma mig. Jag och Emelie, som också fått intervju i Borås, skall dock försöka sitta tillsammans och köra lite intervjufrågor med varandra i helgen för att preppa, om det nu går. Ni får väldigt väldigt gärna hålla tummarna för mig på måndag förmiddag i alla fall! Någon som sitter på riktigt bra intervjutips?

Firar första lönen

I helgen hade vi mycket att fira. Första lönen efter examen ramlade ju in för en vecka sen och sen fyllde Tom år i söndags. Planen var egentligen att fira med en middag på tu man hand under lördagen men då vi inte lyckades få barnvakt tog vi istället med oss barnen och lunchade på en kinabuffé i Kungsbacka med efterföljande glass. Det är alltid lite av en chansning att ta med barn på resturang måste jag säga men vi hade en mysig stund tillsammans och så får vi planera in en date night en annan helg helt enkelt.
 
För mig är det så otroligt viktigt att ta tillvara på tiden med barnen nu i och med att jag är borta så länge på vardagarna. Jag försöker vara så närvarande som möjligt den korta tiden vi har på kvällarna och på helgerna vill jag gärna få ladda med massa mys för att orka med en hel arbetsvecka, så det är roligt att få åka och hitta på saker med hela familjen tillsammans såhär. På söndagen sen så överraskade vi Tom med en famijebrunch hemma innan våra familjer kom för en födelsedagsfika under eftermiddagen. En väldigt härlig helg helt enkelt och en bra uppladdning inför veckan! Sista veckan innan semestern!
 


En kopp te

Det är en otrolig omställning att gå från att ha varit student (och mammaledig) på heltid i över sju år till att börja heltidsarbeta. Jag har varit så fruktansvärt trött efter jobbet varenda dag av alla nya intryck och av de tidiga mornarna att jag gärna stupat i säng redan vid nio. Äntligen har jag förstått den riktiga innebörden av fredagsfeeling, alltså känslan av att vara helt slutkörd och veta att det väntar två lediga dagar att vila upp sig på innan det är dags för en ny vecka. Vilken lycka!
 
Jag börjar dock mer och mer komma in i jobbet nu. Jag har bra koll på arbetsrutinerna på avdelningen och börjar bygga upp relation med både sekreterare och sköterskor även på strokeavdelningen. Tur är väl det för när jag slängde ett öga på schemat fram till maj så ser det ut som att jag skall vara kvar på stroken fram tills jag slutar. Jag börjar så sakteligen bli varm i kläderna när det kommer till det här att faktiskt vara läkare också. Tycker fortfarande det känns lite skumt att presentera mig som läkare för patienterna eftersom jag känner mig lite utav en bluff men jag tänker att fake it til you make it passar ganska så bra in här.
 
 
Jag har i alla fall fått väldigt trevliga och stöttande kollegor. Det är ju verkligen A och O när man är underläkare att känna att man har någon att fråga utan att skämmas. För visst kommer det många, säkert för andra helt uppenbara frågor från mig flera gånger varje arbetspass. Idag blev jag lite extra glad när en av överläkarna var och hämtade kaffe till alla kollegor som satt och lunchade i matsalen (som jag brukar tacka nej till eftersom jag ju inte dricker kaffe) och hen ställer fram en kopp te till mig utan att jag behövt be om det. Det kanske låter banalt men jag tyckte det var himla fint av hen att ha lagt det på minnet!
 
Nu är jag lite nyfiken.. hur har ni känt det när ni börjat på ett nytt jobb? Kan ni känna igen er i det jag skriver eller är det bara jag som gärna hade skippat de första 6 veckorna och varit mer självgående redan från start?

Strokeavdelningen

Till neurologikliniken där jag jobbar hör två avdelningar, neurologiavdelningen och strokeavdelningen. Mina två första veckor har jag som sagt varit placerad på neurologen och jag hade precis börjat komma in i lite rutiner och lärt mig namnen på flera av sjuksköterskorna och undersköterskorna när det var dags för mig att byta avdelning.
 
Denna veckan har jag då alltså varit på stroken istället. Efter bara en vecka där vågar jag mig kanske inte riktigt på att dra några enorma slutsatser men det verkar ändå som att tempot är BETYDLIGT mycket lugnare där än vad det varit på neurologen. Jag har hunnit sitta och prata en del med mina kollegor, hunnit ta en lugn kopp te i personalrummet och inte jobbat över en enda dag. Det har varit ganska så passande i och med att jag inte alls mått hundra under veckan. Har känt mig otroligt trött och frusen hela veckan och det hela har inte riktigt velat släppa förrän nu i fredags då jag äntligen började känna mig som mig själv. Jag har under veckan bland annat fått eftermiddagsronda själv med sköterskan vilket var både kul och lite läskigt men det gick galant och det jag inte kunde svara på fick jag helt enkelt bara be om att få återkomma om efter att jag pratat med min överläkare. Inte svårare än så. 
 
 
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte sitter med lite söndagsångest just nu. Det är långa och tuffa veckor jag har just nu med att vänja mig vid den långa pendlingen och allt nytt på jobbet. Det blir lite lättare för varje dag som går men det kommer nog ta betydligt längre tid än dessa tre veckor att vänja mig vid mitt nya liv som arbetande. Om två veckor väntar dock första betalda semesterveckan någonsin (!!). Då blir det en vecka i fjällen med familjen.. DET ska bli underbart!!



Första sjukdagen

Kände mig ovanligt trött igår på jobbet. När klockan närmade sig 16 började jag känna mig frusen och hade lite ont i kroppen. Jag fyllde min termos med te innan jag packade ihop mina grejer och stämplade ut för dagen. Väl hemma tog jag en Naproxen för att orka med kvällsbestyren hemma och efter barnen somnat kröp jag upp under en filt i soffan och satt och pratade med Josefin resten av kvällen som var på besök. Tog tillslut tempen som dessvärre låg på 38,4 (trots febernedsättande) och när kvällen började närma sig sitt slut var tempen uppe på 39 grader. Tog två Alvedon och gick sen och la mig.
 
Natten har varit svettig, bokstavligt talat. Vaknade tidigt imorse för att försöka sjukanmäla mig vilket var lättare sagt än gjort då både administratören och min chef är iväg på semester. Fick tillslut tag på min överläkare och passade även på att lämna över en rapport om en patient jag pysslat lite med igår (det här med att inte ta med jobbet hem är lättare sagt än gjort när man får vara ensam läkare på avdelningen).
 
 
Har varit feberfri än så länge idag och har egentligen inga andra symtom vilket är lite skumt. Ligger och hoppas för allt i världen att jag inte smittats av influensan som gått på avdelningen i veckan men börjar tro mer på att jag fått en släng av den oklara febern som bägge barnen haft nattetid förra veckan där dom varit som vanligt dagtid. Just nu är jag mest trött och tänker försöka maxa vilan idag medan barnen är på förskolan. 
 
Blir jag hemma imorgon också kommer jag dessutom för första gången någonsin få sjukpenning. Kan knappt beskriva hur skönt det känns att faktiskt få kunna vara hemma och vara sjuk/vabba utan att behöva oroa mig för när eller om jag kommer kunna ta igen det jag missar. En av många saker jag inte saknar ett dugg med att vara student även fast det innebär en kortare rapport till överläkaren nerbäddad i sängen.

Uppdatering efter första veckan

Inne på dag två på min andra vecka på neurologen nu. Nu har jag äntligen börjat lära mig att hitta lite grann i byggnaden och jag börjar känna igen och bygga en relation till personalen som jobbar på avdelningen vilket är kul. Jag vet inte om det bara är jag som har otur/tur (det beror ju på hur man ser det) men ingen dag är verkligen den andra lik och varje dag händer det något utöver det vanliga känns det som. Det kan handla om att en patient plötsligt blir oväntat svårt sjuk, vi får svar på en utredning som visar något helt annat än förväntat, ett viktigt provsvar har missats från akuten m.m. Som sagt så vet jag ju inte hur det brukar vara där men jag antar att det inte är varje dag som man måste springa fram och tillbaka och ringa 5 olika konsulter för att lösa akut uppkomna problem. 
 
Nu känns det i alla fall som jag verkligen bidrar till arbetet på avdelningen även fast det går långsamt. Jag hajar fortfarande till när en sjuksköterska säger till en patient att "här kommer läkaren" och det känns fortfarande otroligt ovant att presentera sig själv som underläkare när jag dikterar eller pratar i telefon men det är också en härlig känsla för den påminner mig om att jag faktiskt lyckats ta mig hela vägen hit, till min läkardröm. Jag behöver dessutom fråga min överläkare om i princip alla beslut jag tar och även fast det är frustrerande att ibland fråga om småsaker som jag kanske egentligen hade kunnat lösa själv så känns det ändå rimligt att man bara drygt en vecka in i karriären frågar om det mesta. Tids nog står jag ju också där, mallig och allvetandes som färdig specialist, hehe.
 
 
Nu har jag även fått ordinera mina allra första läkemedel helt själv. Det blev något så glamoröst som laxerande medel mot en långvarig förstoppning och medicin mot influensa. Jag har också fått signera otaliga anteckningar som inte skall kontrasigneras av någon annan och jag har skickat iväg remisser med min egen namnteckning på. Smågrejer för någon men stora saker för en nybliven underläkare.
 
Men nu är det dags att stänga ner här och sova. Är något så fruktansvärt trött på kvällarna efter jobbet men jag hoppas att det kommer att stabilisera sig lite med tiden när jag vant mig vid min nya dygnsrytm och hjärnan inte är så överbelastad av ny information. Imorgon har Emelie lurat med mig på fysioterapeuternas lunchträning som tydligen är en stående programpunkt för personalen varje onsdag. Är rätt så nervös över hur det ska gå med tanke på att jag inte tränat sedan i september. Önska mig lycka till!
 


Ensam på avdelningen

Tredje dagen och idag var jag för första gången ensam läkare på avdelningen de sista två timmarna på dagen. Inte kanske helt rimligt när man inte ens jobbat som underläkare en vecka men jag hade i alla fall en ansvarig överläkare som jag kunde ringa om (eller snarare när) jag hade några frågor. Eftermiddagsronden var redan avklarad innan mina avdelningskollegor försvann iväg på utbildning så jag hade egentligen "bara" ansvar för att skriva ut en patient som skulle gå hem innan jag slutade. Det är något som säkert går snabbt och lätt för en som är van men för mig går allting fortfarande givetvis väääldigt långsamt. 
 
När klockan började närma sig 16.30 hade jag ännu inte stämt av med överläkaren angående min patient och när jag väl gjort det fick jag komplettera med ytterligare undersökningar och remisser. Klockan han bli 17.15 innan jag äntligen kunde stämpla ut. När jag tog en snabb kik på mitt ansikte i spegeln i vårt omklädningsrum såg jag att jag var helt röd i ansiktet vilket troligen var en kombo av att vara väldigt väldigt trött och att jag dessutom sprungit fram och tillbaks mellan patienten, läkarexpeditionen och överläkarens kontor i över en timme. Trots att hjärnan kändes helt mos och det var otroligt frustrerande att bli lämnad själv när man fortfarande är så pass ny att man egentligen behöver fråga om så mycket saker att man hade behövt en kollega på plats, så kändes det ändå häftigt att se att jag faktiskt klarade min uppgift och att patienten tillslut fick gå hem. Helt plötsligt kände jag mig som en läkare på riktigt och inte bara som en förrymd läkarstudent. Jag hoppas dock att det dröjer liiiite mer än tre dagar till innan jag lämnas själv nästa gång så att jag hinner bli lite mer varm i kläderna i alla fall!
 
Ja, som ni ser, en styck väldigt trött underläkare som bara vill gå hem för dagen
 

Första dagarna som underläkare

Första två dagarna som underläkare på neurologen i Borås är över och jag känner mig som en urkramad disktrasa. Förutom att jag börjat nytt jobb så går jag ju upp en timme tidigare än vanligt och har dessutom nästan två timmars pendlingstid per dag så jag är något sliten men hoppas på att komma in i en rutin snart i alla fall.
 
Mina två första dagar som underläkare har verkligen varit röriga. Det här med introduktion är väl ingenting som är jätteuppstyrt utan jag har blivit inslängd på avdelningen och känner mig ganska mycket som en förvirrad läkarstudent men som helt plötsligt förväntas prestera något för verksamheten. Men vi tar det från början:
 
Igår var min första dag. Jag hade preppat väskan, barnens och mina kläder låg framlagda och klockan var satt lite extra tidigt för att ha god marginal för att hinna lämna barnen på förskolan. GPSen sa att jag borde vara framme 10 minuter innan jag skulle börja men givetvis lyckas jag köra fel på vägen till Borås och kom med andan i halsen 10 minuter försent. Jag får träffa min chef som ger mig ett skåp i omklädningsrummet där jag kan byta om och sen går vi en rundtur på kliniken och jag får hälsa på en hel drös med människor som jag nu inte kommer ihåg namnet på. Efter rundturen får jag sitta en stund med administratören som hjälper mig att testa att logga in i alla olika datorsystem men jag hinner inte vara kvar särskilt länge då sittronden på avdelningen börjar.
 
En sittrond är ett möte mellan läkare och den sjuksköterska som har ansvar för respektive patient. Ofta är även patientansvarig underrsköterska med. Man går igenom allt som har med patienten att göra så som hur hen mår, vad som hänt under natten, frågetecken som uppkommit och så tittar man igenom om det finns svar på de prover och undersökningar man har beställt sen innan. Efter det lägger man upp en plan för vad som behöver göras med just den patienten innan hen är färdigbehandlad och kan skrivas ut från sjukhuset. Min första sittrond kändes lite som ett slag i ansiktet. Visserligen satt jag mest bara med och lyssnade men det var LÄNGESEDAN jag läste neurologikursen och det var mycket rent praktiskt i rondrutinen som gick alldeles för snabbt  för att jag skulle hänga med på vissa patienter. Jag inser ju att det mesta kommer klarna nu den närmsta tiden och att också jag kommer kunna sitta där och ronda avdelningen, men det finns MYCKET att lära innan jag är där, i alla fall när det kommer till det rent praktiska. När det kommer till medicinska kunskapsluckor finns det ju faktiskt en överläkare som jag skall fråga så fort jag inte vet.
 
Efter sittronden är det dags för gårond. Vid gåronden går man runt till alla patienter och hälsar på dem. Man ser lite hur dem mår och kompletterar med frågor och lättare undersökningar om det behövs. Hos första patienten vi går in till hälsar vi på patienten varpå överläkaren presenterar mig som student. ST-läkaren rättar henne snabbt och överläkaren ursäktar sig medan jag sakta sjunker genom jorden. Det är ju bara min allra första dag som LÄKARE men visst, det är väl inga problem att råka bli presenterad som student, eller? Till resten av patienterna på gåronden är jag noga att själv presentera mig med förnamn OCH titel.
 
Efter rondarbetet delar vi upp arbete mellan oss. Jag blir ganska så snabbt satt på att diktera en epikris, vilket är en sammanfattande anteckning för en patient som blir utskriven från sjukhuset. När jag skall gå och lämna utskrivningspappret till patienten har jag en fråga som jag behöver ställa till mina kollegor men bägge är spårlöst borta och jag bestämmer mig istället för att smsa Emelie och möta upp henne för att gå på lunch. En mycket välbehövlig paus efter en minst sagt fullsmockad förmiddag.
 
 Hur jag ser vs hur det känns att gå första dagen som läkare på sjukhuset 
 
Under eftermiddagen gick jag som sagt in till min patient för att ha ett utskrivningssamtal. Patienten har lite frågor som jag tack och lov faktiskt kan svara på då vi pratat om just det under ronden och för första gången på hela dagen känns det som att jag är hemma. Att prata med patienter är jag bra på och tycker är roligt och det är något som inte alls känns lika främmande som att försöka hitta ett provsvar i lablistan eller fundera ut vilken information som skall vara med i en röntgenremiss. Eftermiddagen rullar på. Jag arbetar extremt långsamt och har säkert en miljon frågor till min stackars ST-läkare men det går i alla fall framåt. Det är extremt mycket att göra på avdelningen och två minuter innan jag skall sluta frågar ST-läkaren som sitter begravd med arbetsuppgifter om inte jag kan göra två snabba grejer åt honom. Så, 20 minuter senare, stämplar jag slutligen ut efter min första dag och inser att det här med övertid är något jag antagligen kommer behöva vänja mig vid.
 
Min andra dag har varit något bättre. Jag kände till lite grann om varje patient från gårdagen och kunde hänga med betydligt bättre på ronden även fast rondrutinerna för mig fortfarande är rätt oklara. Jag vet ju att man omöjligt kan lära sig allt på en gång men det är frustrerande att känna att man står vid basen av mount everest och tittar upp. Min taktik är att vara öppen med min okunnighet och våga fråga om allt jag inte kan ännu för att förhoppningsvis skynda på inlärningsprocessen och slippa göra för mycket misstag på vägen. Mina kollegor är ju säkert vana vid nya och gröna underläkare så även fast man känner sig jobbig så har man ju rätt att be om hjälp när man inte klarar något på egen hand.
 
Jag har i alla fall oavsett fått presentera mig som läkare för allra första gången för både patienter och personal. Jag har signerat mina allra första anteckningar och jag har fått skriva under med min egen namnteckning på remisser som skickats iväg. Det känns stort och sjukt roligt! Det skall verkligen bli spännande att se hur lång tid det tar för mig att bli varm i kläderna i avdelningsarbetet.
 



Hej då VAC!

Så var det dags att säga hej då till Vårdadministrativt centrum. Nästan fyra år (och jag som gått runt och sagt fem år hela veckan, hehe oups) har jag varit timmis där och spenderat otaliga timmar bakom datorskärmen med lurarna på för att försöka tolka vad sjutton det är läkaren mummlar bakom diktafonen. Veckan har gått i en rasande fart och det var med en otroligt härlig fredagsfeeling som jag packade ihop mina saker, lämnade tillbaks mina lånade hörlurar och stämplade ut för allra sista gången. 
 
 
Min oro för att bli dåligt bemött efter beskedet om att jag sagt upp mig har varit helt obefogad i alla fall. Jag har bara fått lyckönskningar från både nya och gamla kollegor under veckan. Jag har dessutom jobbat stenhårt och vi lyckades skriva av alla diktat som legat kvar under lång tid på både gynakuten och gynmottagningen och mina teamkollegor var så tacksamma för hjälpen och önskade mig lycka till framöver. Känns väldigt härligt att lämna en tom diktatlista efter mig och det där dåliga samvetet är nu som bortblåst.
 
 
Nu skall jag bara njuta av en välförtjänt helg vilket skall bli riktigt skönt. Har inte riktigt vant mig vid det här med "helg-mode" än. Har ju liksom alltid haft plugget hängandes över mig. Imorgon skall jag ha ett mysdygn med Josefin och jag skall hjälpa henne att måla om hennes walk-in closet. Efter det blir det nog i vanlig ordning både kladdkaka och bubbel skulle jag gissa. Vad ska ni hitta på i helgen?

Det blir aldrig som man tänkt sig

Visst är det märkligt hur livet aldrig blir som man har tänkt sig? Ibland blir det sämre, ibland blir det bättre och ibland blir det bara.. annorlunda. Jag som så länge varit inställd på att starta min läkarkarriär i maj på Varbergs sjukhus med tre lugna månader som sekreterare fram tills dess står nu helt plötsligt med ett kontrakt för ett underläkarvik på ett helt annat sjukhus med start om en vecka. Vad är det som händer? Det var min kära vän Emelie, som jobbar på SÄS, som hade pratat gott om mig för sin chef. Hen hade i sin tur fört ordet vidare och så i onsdags ringde min telefon och jag blir erbjuden ett tremånaders vick bara sådär, rätt upp och ner. Det bara går ju inte att tacka nej till ett jobb som serveras på silverfat, mitt framför näsan på en?!
 
Skylten som bara ligger och väntar på att få användas!
 
Det var dock med en otroligt stor klump i magen som jag under torsdagen sen lyfte luren för att ringa till min nuvarande chef och säga upp mig. Jag visste hur glada de var över att jag skulle komma och jobba hos dem och att de verkligen såg fram emot att få min hjälp att fylla en av deras sjukluckor. Nä, det kändes verkligen inte kul. När jag lagt på luren igen efter samtalet med min chef ringde jag upp både mamma och Josefin och grät en skvätt och efter det så kändes det väl åtminstone lite bättre. Ibland får man helt enkelt ta beslut som är rätt beslut för en själv men fel för någon annan. Faktiskt var det nog en ganska bra lärdom för mig som är van vid att aldrig sätta mig själv i första rummet.
 
Så, en vecka blev det tillslut som jag jobbar som sekreterare innan det är dags att hoppa ur boet och testa vingarna på riktigt. Jag gjorde min första dag som sekreterare idag och var extremt nervös över hur jag skulle bli bemött av kollegorna men faktiskt var de som jag pratade med väldigt förstående och önskade mig lycka till. Nu skall jag ge järnet denna veckan och skriva så mycket som jag bara hinner så att i alla fall jag kan känna att jag avslutar min 4,5 år långa sekreterarkarriär med ett lite bättre samvete.
 
 
Är både taggad och supernervös inför starten på sjukhuset i nästa vecka. Det känns faktiskt precis som liknelsen med fågelungarna, jag bara måste hoppa ut och testa. Gör jag inte det så kommer jag aldrig lära mig flyga och jag kommer heller aldrig få känna den härliga känslan av att faktiskt inse att jag kan, men visst är det nervöst och pirrigt att stå där och dingla med benen. Hoppas bara att jag slipper allt för många kraschlandningar, haha!


Lite forskningstid

Livets första vecka som läkare sysselsätter jag mig med forskning. Är tillbaks på labbet där jag spendera hela termin 10 och jag skall vara medförfattare och stötta en kollega som är specialist i gynekologi i sitt arbete som bland annat innefattar mitt examensarbete. Väldigt roligt faktiskt att allt mitt slit jag lagt ner faktiskt nu kommer till användning och  att jag med all den tid jag lagt ner och den kunskap jag fått kan hjälpa någon annan. Projektet kommer pågå en bra tid framöver så detta kommer ju bli lite av ett sidoprojekt för mig men jag kunde verkligen inte tacka nej till att få stå med som författare till min första vetenskapliga artikel direkt. Det är stort och väger tungt i CVt.

Det känns konstigt att vara tillbaks på sjukhuset förresten, trots att jag var där senast förra veckan. Allt är precis som förut och ändå är allt annorlunda. Jag är inte längre student där och det känns verkligen skumt, som att jag inte hör hemma där längre. Lunchade med min forskningskollega och en annan läkare idag som jag gått med på operation och mottagning som student för bara ett par veckor sen och jag upplevde att hen tittade på mig på ett helt annat sätt när jag inte längre bar läkarstudentskylten. Så märkligt ändå. Skall bli spännande att se sen hur det känns att ta på sig skylten det står LÄKARE på.

Lite kvällstankar bara från mig uppkrupen i soffan med min nya snugrug jag fick i examenspresent av Tom. Han känner mig verkligen så väl den mannen 🥰 Hoppas ni alla har en mysig kväll!




Jag är läkare!

I ett hem fyllt av vackra blombuketter sitter jag nu uppkrupen i soffan och försöker ta in de tre senaste dygnens händelser. Jag har för sjuttsingen tagit LÄKAREXAMEN!
 
Så fin mugg jag fick av min kompis Emelie med ett citat från Lotta på bråkmakaregatan "Det är konstigt med mej. Jag kan så mycket!"
 
Det är ju helt sjukt! Jag, läkare liksom. Dessutom att veta att jag nu aldrig mer behöver spendera kväll efter kväll med tentaläsning eller att jag äntligen slipper känslan av att aldrig få vara 100% ledig är magiskt. Visst har jag haft sommarlov och mammaledigheter som gett mig andrum i plugget och fokus på andra saker, men jag har alltid vetat att jag skall tillbaks till skolbänken. Ja, fram tills nu då. Men nu tänkte jag berätta lite om min examen så vi börjar väl från början helt enkelt.
 
I torsdags hade vi vår absolut sista dag i skolan. En timmes OBGYN munta (muntlig tenta) där man parvis skulle gå in i fyra olika rum där man kunde få egentligen vilken fråga som helst relaterat till kursinnehållet. Jag var verkligen helt orimligt nervös innan det var vår tur att börja men när vi lämnade rum efter rum med en bra känsla i magen så började istället pirret att komma. "Sista kvarten på läkarprogrammet" han flera av oss utropa innan vi skyndade in i det sista av de fyra rummen. Efter muntan var slut bjöd kursledningen på fika och lättnaden över hur bra det hade gått var enorm.
 
 
På kvällen sedan vankades det examensbal. En fantastiskt härlig kväll med god mat, fina och roliga tal och en hel del prat om både gamla minnen och framtidsplaner. Jag blev inte allt för långvarig när väl själva middagen var över och dansen tog vid då denna småbarnsmorsa fortfarande är ganska trött efter denna never ending förkylningssoppa som resten av familjen hamnat i. Jag skulle dessutom orka hålla i firandet i två dagar till så tyckte ändå det kändes rimligt att landa i sängen kring midnatt.
 
 
På fredagen var det så äntligen dags att ta examen. Det var verkligen en så härligt bubblande lycklig stämning bland oss alla när vi stod uppställda utanför portarna till den stora salen där cermonin skulle äga rum och väntade på att få tåga in. När musiken började spela så fick jag faktiskt försöka hålla en och annan glädjetår borta. Vi fick lyssna på flera tal som uppmanade oss att ta vara på oss själva, rå om varandra och fortsätta våga drömma och några från klassen hade dessutom gått ihop och spelade och sjöng fantastiskt fint. Tillslut var det dags för diplomutdelning där vi en och en fick våra namn upplästa och fick gå fram och ta emot ett diplom för att sen samlas med resten av klassen uppe på scen och tillsammans läsa den första läkaretiska regeln. Efter en hel del fotograferande tågade vi sedan ut och jag fick krama om mamma, pappa och Tom och skåla med lite bubbel ute i foajen.
 
 
Efter minglet tog jag och Tom vagnen till Linné där vi mötte upp våra syskon på en restaurang för en härlig kväll med god mat och en massa skratt.
 
 
Så igår gick vi upp när barnen väckte oss och började direkt med förberedelserna inför examensmottagningen vi skulle ha hemma hos oss. Jag och mamma hade bakat i förväg men vi skulle göra snittar, fylla kakor med diverse goa fyllningar, dekorera, hämta stolar, koka kaffe m.m. så det fanns att göra om man säger så. Mamma, pappa och Gabriel anslöt efter ett tag och trots att vi jobbade stenhårt i flera timmar blev det ändå lite halvpanik när första gästerna knackade på dörren klockan tre och allt inte var riktigt färdigt. Efter en halvtimme sisådär så var dock allt i sin ordning och vi hade en riktigt härlig eftermiddag och kväll med vänner och familj. Mellan 40-50 personer blev det i vårt lilla radhus men det gick faktiskt över förväntan och alla var nöjda med fikat som vi slitit med. Jag fick en hel hög med fina presenter och en massa vackra blommor som jag inte alls hade väntat mig och blev så rörd av att se alla som kommit hit bara för att fira med mig. Vi hade en helt perfekt eftermiddag och kväll tillsammans och jag somnade med ett leende på läpparna från öra till öra.
 
 
Den senaste veckan har jag fulkomligt bombarderats av lyckönskningar och varma hälsningar från så mycket människor och i och med att jag själv haft så fullt upp har jag inte kunnat svara alla personligen men jag är från djuper av mitt hjärta så otroligt tacksam för ert stöd under hela denna resan och att ni velat vara med och fira ett av mitt livs största händelser och bedrifter med mig. 
 
Jag är så förbaskat stolt över att jag har klarat av det här och jag hade i min vildaste fantasi aldrig kunnat föreställa mig när jag började för 12 år sedan att jag här, 7,5 år senare, skulle stå 26 år gammal med två barn och man, ett litet radhus och en läkarexamen i hamn. Vill bara kunna åka tillbaks till mitt ynngre jag i alla de svåra och prövande stunderna och berätta att det kommer gå bra, du kommer att fixa detta.
 
Så slutligen så vill jag bara avsluta detta inlägg som jag i så många år drömt om att få skriva med att svara en av er läsare som frågade om jag kommer att fortsätta att blogga efter examen. Givetvis kommer jag att göra det (för det hoppas jag att det är mer än hen som vill?). Att kunna blicka tillbaks på hela denna resa via bloggen är verkligen SÅ roligt och än är ju resan bara påbörjad. Nu vänder vi blad och påbörjar ett nytt kapitel och jag hoppas och tror att både ni och jag är redo för att se vad framtiden har att ge. Allt kan ju givetvis hända och någon gång kanske jag känner att bloggen fylt sitt syfte men den tiden är i alla fall inte nu.
 
Tack älskade läsare för alla era kommentarer och mejl de här åren. Det betyder verkligen mycket ska ni veta!
 
Mvh, Dr Alvert



Första dagen på nya jobbet

Nu har jag precis kommit hem efter att ha jobbat i 24 timmar. Visserligen en sovande natt (som dock just inatt innebar en hel del uppvak utöver medicinutdelningarna) men jag har nog aldrig på pappret "jobbat" så länge någonsin. 7.30 blev jag avlöst på mitt jobb som personlig assistent imorse och 7.55 klev jag genom dörrarna på vårdadministrativt centrum där jag skall jobba som sekreterare fram till mitt underläkarvik drar igång i maj.
 
Det är ju lite knöligt att förklara exakt vad jag fått för jobb i och med att jag ju är kvar på samma ställe men ändå har en ny chef, nya kollegor, nya arbetsrutiner, annorlunda arbetstider osv. För att göra en låååång historia väldigt kort så hade VAC inte behov av någon mer heltidsanställd på trauma/akuten där jag varit timmis sen 2015 men det fanns en lucka på en annan del av VAC som skriver på avtal för gynakuten och gynmottagningen och de blev verkligen glada när de kunde fylla den luckan med mig. Jag kommer sitta i VACs lokaler i Mölndal och alltså skriva på distans åt gyn och jobbar mån-fre under kontorstider.
 
 
Dagen har flutit på bra i alla fall. Jag fick börja med en liten introduktion till jobbet av min sektionsledare och sen fick jag vara med och presentera mig själv på verksamhetens APT. Efter det satt jag en stund med min handledare som visade mig lite lathundar och annat smått och gått och sen fick jag börja skriva lite diktat själv. Jag upptäckte snabbt att det inte var särskilt krångligt. Jag kan ju redan alla konstiga ord på gyn eftersom jag precis läst den kursen och har dessutom jobbat en hel del som sekreterare tidigare så det var mest små praktiska frågor som jag behövde ställa till min handledare. Det här ska nog bli tre bra månader!
 
Nu har jag precis tryckt i mig lite middag här hemma och det är dags att hugga in i muntapluggandet igen. Längtar såå tills den är över och jag är fri från allt var tentaplugg heter. Jag skall bara försöka hålla ut några dagar till!

Muntapluggar, jobbar och slänger ut julen

God morgon! Tiden tickar på i en rasande fart. Nu är det mindre än en vecka kvar till examen. Igår var mamma här hela eftermiddagen och vi bakade inför nästa helgs examensfirande. Det blir ett firande i tre dagar. Först med balen efter den avslutande muntan på torsdag, sen själva examen på fredagen där jag, Tom och våra syskon skall gå ut och äta efteråt och sen skall vi ha öppet hus hemma hos oss på lördagen. Mycket att fixa och dona men ni vet ju att jag tycker sånt är roligt. Att ta examen känns så mycket större på något sätt än att ta studenten så det är klart att det skall firas ordentligt. Ni som har tagit examen från högskola eller universitetet, hur firade ni?
 
Det har ju inte blivit så mycket pluggande för min del över julen och jag har sedan långt tidigare inbokat jobb både ikväll/inatt och på måndag och tisdag så helt plötsligt så har jag inte särskilt mycket pluggtid kvar innan muntan. Gick igenom några dokument med muntafrågor som gamla kursare haft och skrev ner dessa på ett A4 som jag nu betar av i tur och ordning. Nu är det inte många punkter kvar på listan så förhoppningsvis känner jag mig tillräckligt förberedd på torsdag när det är dags. Alla säger att de brukar vara jättesnälla på muntan, som man dessutom gör två och två, men det är klart man blir nervös ändå då detta är det sista som är kvar innan examen.
 
 
Nu skall jag sitta instängd här i vårt lilla kontor i några timmar innan det är dags för mig att göra mig i ordning inför jobbet. I mina pluggpauser tänkte jag försöka mig på att rensa ut det som är kvar av julen här hemma. Man får verkligen se till att göra det mesta av tiden man har hehe.


Bye bye läkarstudent

Så var dagen äntligen här! Sista praktikdagen på läkarprogrammet är över och nu kommer jag aldrig mer att presentera mig själv som läkarstudent för en patient. Alltså hur galet är inte det? När jag lämnade sjukhuset efter att jag bytt om en sista gång i det unkna kandisomklädningsrummet i källaren kom en liten lyckotår i ögonvrån och jag fick ett par skumma blickar slängda mot mig när jag gick där med världens största leende på läpparna. Jag kommer nog absolut sakna att vara kandis då och då för det är ett fantastiskt privilegium att få vara med om så mycket och ändå inte ha något ansvar men jag känner mig färdig och redo att ge mig ut i verkligheten nu. Det är dags att ta all kunskap jag samlat på mig och börja bygga upp erfarenheten istället.
 
Har fått bära skylten med mitt gamla namn eftersom den nya skylten jag beställde verkar ha kommit bort i posten men nu är det slut med det! 
 
I tisdags fick jag stå sterilklädd på operation i 5 timmar och hjälpa till att assistera genom att hålla i hakar, klippa trådar, hjälpa till att suga och sy några stygn i underhudsfettet. Vi blev serverade saft genom ett sugrör som var inpetat från sidan på våra munskydd och även fast jag var vrålhungrig när jag lämnade operation strax innan 15 så var det en väldigt spännande och lärorik dag. Igår var jag istället med på lite patientsamtal på avdelningen på förmiddagen och ett mindre ingrepp på operation och sen fick jag vara med en av handledarna på mottagningen och träffa och undersöka patienter på eftermiddagen vilket också var väldigt kul.
 
Idag var jag slutligen med på en robotoperation. Det var verkligen SÅ häftigt att få möjligheten att sitta med vid roboten och se buken genom kameran i 3D-vy och det kändes precis så SCI-FI som det låter. Läkaren styr alltså olika redskap som sitter på en bläckfiskliknande maskin med sina händer och fötter i en stor VR-maskin kan man säga och detta möjliggör operation på väldigt känsliga och svåråtkomliga ställen. Jag fick som grädde på moset sluta lite tidigare idag pga en inställd operation så efter en fika med mina handledare önskade vi varandra lycka till, jag fick min sista påskrift på min lilla dagislapp och sen var det alltså dags att åka hem.
 
 
 
Jag kan fortfarande komma ihåg känslan första gången jag var ute på praktik en månad in i utbildningen (hittade en länk till inlägget om dagen HÄR och fick mig ett gott skratt, herregud vad längesen det var!). Bara att få ta på sig scrubsen var så stort och jag minns hur konstigt det var att presentera sig som läkarstudent för det kändes som att jag var en bedragare. Jag kunde ju verkligen ingenting men patienterna tittade direkt på mig på ett sätt jag inte alls var van vid. Jag brukar ju fortfarande säga att det känns som att jag inte kan någonting men tänker jag tillbaks på den Alice som gjorde sin första dag där på vårdcentralen så inser jag ju hur mycket som faktiskt har hänt sen dess. Det skall bli spännande att se hur det känns om ytterligare 7,5 år!

Sista praktikveckan är här

Jag hade svårt att somna igår. Dels berodde det nog på att jag druckit några koppar te med Josefin medan vi kalasade loss på en alldeles perfekt kladdig kladdkaka (väldigt känslig mot koffein här ja) men dels så började tankarna snurra när jag låg där i sängen och försökte somna. Jag insåg plötsligt att detta är sista veckan jag har praktik som student, NÅGONSIN! Visst har jag insett detta även tidigare rent logiskt men jag har inte känt känslan av att det nu faktiskt bara inom några dagar är slut. Förrän igår kväll. Fick fjärilar i magen av tanken och det hela känns så overkligt. Så många veckor jag haft praktik där varje vecka inneburit ett nytt ställe att lära sig och man känt sig ivägen var man än står och att gång på gång bli presenterad som "student" eller "blivande kollega". Ibland har det känts frustrerande men oftast väldigt skönt. Jag är här för att lära mig och inte för att prestera någonting alls egentligen.

Jag somnade i alla fall tillslut och nu sitter jag på bussen in till skolan för mina tre sista skälvande praktikdagar som LÄKARSTUDENT. Nu skall jag verkligen njuta av att få vara den där blivande kollegan för om mindre än två veckor är det LÄKARE det står på min namnsskylt (även fast jag ju börjar jobba först i maj hehe).





2020!

God fortsättning och gott nytt år på er! Vi hade ett relativt lugnt nyårsfirande då både barnen och mannen blivit sjuka och tolvslaget firade jag in med en sovande 1,5åring på bröstet. Inte fy skam det heller!
 
Godingarna mös en stund tillsammans i soffan framför Netflix tidigare under nyårskvällen
 
Vi har haft en jättemysig jul i Bosared och bara försökt varva ner och vara med familjen nu under julledigheten. Tyvärr har vi som sagt varit lite otursförföljda och samtliga pojkar i familjen har åkt på någon riktigt hemsk och utdragen man cold så jag har inte sovit ordentligt en enda natt sen vi kom hem. Jag känner mig SÅ sliten. Kräktes ur mig lite frustration i förmiddags på messenger till Josefin och nu, helt oannonserat, dök hon upp utanför min dörr strax efter vi ätit middag med två chokladkakor och några peppande kramar. Hur fint är inte det då? Det är ju verkligen inte så att jag bor på vägen hem från hennes jobb precis. Vad har jag gjort för att förtjäna en sån bra vän?
 
 
På tisdag drar skolan igång igen och ärligt talat så har jag hittills inte rört varken böcker eller föreläsningsanteckningar. Sjukstuga och sömnbrist är en stor faktor givetvis men min pluggmotivation är också i botten just nu. Jag kan verkligen inte förmå mig att plugga till den avslutande muntan i gynekologi, även fast jag både tycker ämnet är kul och muntan inte skall vara särksilt svår. Det är på riktigt 5 riktiga skoldagar kvar till examen (14 dagar om man räknar helg och själstudiedagar) och ändå känns det som att jag är i färd med att bestiga Mount Everest. Jag är bara så totalt less på att vara student nu och det skall bli så förbaskat skönt att ta examen och lämna studietiden bakom mig. Känns så otroligt stort att lilla jag skall ta läkarexamen om bara två veckor. Studenten kan slänga sig i väggen för detta är stort på riktigt! Och har jag klarat 5,5 års slit och tårar så klarar jag nog 5 dagar till. Heja heja!
 
Ny frilla lagom till examen förresten! Känns så skönt att få klippa av allt det slitna som jag sparade ut till bröllopet!

Utelåst och skräckseminariet

Så var sista skoldagen för i år avklarad och jag har officiellt mitt absolut sista jullov! Firade detta på bästa sätt genom att komma hem med båda barnen till huset och inse att jag glömt hemnycklarna i morse och alltså var utelåst. Tom är dessutom iväg på julbord och kommer inte hem förrän sent inatt. Efter några samtal lyckades jag i alla fall lösa en nyckelöverlämning mellan min man och min mamma och så packade jag in mig själv och barnen i bilen igen för fredagsmys på Mc Donalds i väntan på att mamma skulle sluta jobbet. 
 
Jag har haft gynekologi den här veckan med placering på operation, gynmottagningen och abortmottagningen. Jag vet inte om det är för att jag till 100% har lessnat på att vara student nu eller på att jag fick gå med en läkare som var otroligt duktig på sitt jobb men mindre bra på handledning men det har verkligen inte alls varit kul att gå till skolan den här veckan. Antagligen är det en kombination av de båda. När jag haft förlossningsplaceringarna har det ändå varit så pass roligt att jag lite glömt av att jag faktiskt är där i egenskap av student men att stå (ja, STÅ) en hel dag på operation och titta på när två läkare genomför tre framfallsoperationer i rad, ja då blir man ju lite less. Det är en helt annan sak att få vara intvättad och sitta med och få hålla en hake eller klippa trådändarna när operatören syr men att bara stå som ett fån och titta på sin tredje operation den dan av exakt samma åkomma, då börjar man verkligen fundera över om det inte finns bättre sätt att spendera sin tid på. Mvh, bitter tjej.
 
 
Men.. nu är veckan över och lättnaden är enorm. Ett av seminarierna jag hade idag var ett examinationsseminarium i klinisk genetik och hela klassen har stressat upp sig något otroligt över detta i flera veckor. Det har gått lösa rykten från äldrekursare om folk som blivit korsförhörda framför sina kurskamrater och ökända examinatorer som man skall akta sig för om man inte vill bli kuggad. Det har gått så långt att folk varit mer nervösa inför seminariet än de varit för den avslutande muntan för kursen i januari. Som väl var fick vi en väldigt trevlig examinator och seminariet kändes lättsamt och vi fick faktiskt frågor som var rimliga och relevanta. Lättnaden gick dock inte att ta miste på när vi alla lämnade grupprummet 1,5 timme senare, godkända. Det var för övrigt sista gången jag var på medicinareberget som student. Känns märkligt ändå i och med att det känns som igår som jag traskade in där för mitt allra första upprop på läkarprogrammet. Det är verkligen många "sista gången" nu!
 
 
Jag känner mig i alla fall otroligt glad efter en minst sagt uttömmande dag och nu skall jag ta en välförtjänt julledighet och bara njuta av att få fira jul med min lilla familj. Hoppas ni alla har det fint i julstöket och inte stressar allt för mycket. Nu är det dags att krypa ner i sängen och sova. Som jag har längtat!


En dag till jullovet

Det är bara några dagar till jul och för mig är det bara en dag kvar innan jag får ta ett välförtjänt sista jullov. Visserligen kommer jag behöva plugga lite grann ändå men jag slipper ju i alla fall jobba vilket man verkligen inte kommer kunna räkna med framöver. Jag skall bara klara av två seminarier imorgon men sen är det jullov för hela slanten och oj vad jag ska njuta.
 
När man får ta sig en kopp varm choklad på OBGYN-administrationens lunchrum efter en frusen förmiddag uppe på operation!
 
På tal om jobb så damp mitt anställningsavtal ner i brevlådan idag. Jag inser att det var ett tag sen jag uppdaterade er på jobbfronten och nu när min vår och sommar är spikad så kan jag ju berätta hur allt löste sig i slutändan. Jag kommer börja mitt första underläkarvikariat i maj. Jag hade givetvis velat börja jobba direkt efter examen men som jag skrivit tidigare fick jag erbjudande om ett riktigt bra vick på sjukhuset jag vill göra min AT så småningom och kunde bara inte tacka nej till det. För att ni skall förstå hur meriterande detta vicket är så kan jag ju bara nämna att det vid den senaste AT-antagningsprocessen antogs 10 AT-läkare och 6 utav dessa vickade på kliniken jag skall jobba på.
 
Under februari, mars och april skall jag jobba heltidstjänst på mitt jobb som sekreterare. Istället för att jobba på akuten som jag ju brukar så skall jag arbeta för en annan del av vårdadministrativt centrum och sitta på kontoret i Mölndal och skriva diktat på distans för gynakuten. Mina chefer verkar supertaggade på att jag skall komma dit och jobba och efter att ha fått upp lönen lite grann så känns det faktiskt ganska trevligt att få jobba där en tid och "vila lite" innan allvaret drar igång. Har jag väntat 7,5 år på att börja jobba som läkare så kan jag väl vänta 3 månader till trots att det känns litte surt att sitta och skriva diktat när man nu äntligen fått det där examensbeviset. Känns oavsett väldigt skönt att ha löst tiden efter examen nu och förhoppningen är ju att få fortsätta jobba på sjukhuset sen fram tills det att jag får min AT.
 

Nätter på förlossningen

Som många säkert redan sett på min instagram (alvert1993 heter jag ju där) hade jag min förlossningsvecka förra veckan. Vi läkarstudenter som är placerade i Göteborg under OBGYN-kursen har tre obligatoriska nattjourer vi skall gå på förlossningen. Jag var väldigt tudelad när det började närma sig mina nätter. Å ena sidan var jag ASTAGGAD på att få vara med på förlossningen men å andra sidan visste jag hur mycket nattjourerna skulle ställa till det för mig och familjen. Det hela hade väl känts lite mer okej om man fick ordentligt med ob-tillägg som ju tillkommer när man går nätter sen som läkare men det var bara att gilla läget och preppa med en massa gott att äta.
 
 
Efter mina tre nätter så kan jag inte vara annat än helnöjd med min placering. Jag har fått se många vaginala förlossningar och även gått med på några akuta snitt. Det har varje gång varit en fantastisk känsla att få se ett litet nyfött barn komma till världen och läggas i mammas eller pappas famn för allra första gången. Jag har varit nära att börja gråta flera gånger och jag är så sjukt imponerad över alla de starka kvinnor jag träffat som kämpat sig igenom något av det tuffaste någon någonsin kan göra. Kvinnor alltså!
 
 
Jag har dessutom blivit så otroligt trevligt bemött av både barnmorskor, läkare och undersköterskor och alla har varit så extremt måna om att jag skall få se och lära mig så mycket som möjligt. Den där vanliga känslan av att man är lite ivägen som kandidat har verkligen inte infunnit sig alls på förlossningen. Jag har också blivit så himla fint bemött av de patienter jag träffat och jag är oerhört tacksam över att jag har fått vara med och dela denna magiska stund med dem.
 
För de som undrar vad jag som student gjort så har det faktiskt mest varit att vara med och observera. Tanken är att vi även skall få öva på att undersöka gravida kvinnor och det har jag inte fått göra en enda gång vilket ju är lite tråkigt för mig men det blev liksom aldrig riktigt läge för det och så kan det ju vara ibland. Jag har även försökt vara behjälplig med det jag kunnat göra som att stötta kvinnan på olika sätt och hjälpt barnmorskan genom att t.ex. hämta varma handdukar. Jag har helt enkelt känt mig delaktig i teamet kring patienten och det har varit otroligt lärorikt och kul. Jag blev ju inte mindre sugen på förlossningsläkarbanan efter de nätterna om man säger så.
 
 
 
Själva nattgrejen gick över förväntan faktiskt. Jag lyckades sova bra stunder på dagarna men var trots det väldigt trött på eftermiddagarna innan det var dags att åka. Under helgen sen bröt givetvis en riktig monsterförkylning ut och det var väl nästan väntat att lite sömnbrist skulle vara droppen för kroppen så här i snorsäsongen. Jag är fortfarande rätt snuvig men det värsta är i alla fall över och jag har ju liksom inte riktigt tid att vara sjuk så den här veckan har än så länge gått hyffsat bra med rejäla doser av nässpray och handdesinfektion.
 
Jag har ett kvällspass kvar med förlossningsjouren vilket skall bi kul och en dag på MVC imorgon men annars så är det bara gynpraktik kvar nu innan examen. Tiden går så sjukt fort när man har roligt!



Jobbigt att göra gynundersökningar?

Fick en intressant kommentar på mitt inlägg om praktiken på gynakuten som jag tänkte att jag kunde besvara i ett eget inlägg. Signaturen "A" skriver:
 
Känner du själv att det är jobbigt att undersöka såpass ändå privata områden? Hur vänjer man sig att inte tycka det är jobbigt?

Jag själv har känt mig själv obekväm i liknande situationer och då fått dåligt samvete för en riktig läkare ska ju inte känna så och man ska vara professionell och inte visa sig nervös inför en patient som säkert tycker situationen är jobbig.
Hur hanterar man det?
 
Det är ju precis som A skriver allra viktigast att man är professionell i sitt arbete och detta gäller väl särskilt i de situationer som patienten kan uppleva det extra jobbigt. Vår uppgift är ju att utföra vårt arbete på ett bra och säkert sätt med så lite obehag tillfogad patienten som möjligt. Sedan finns det en till aspekt i det hela och det är att vi själva tycker att det är jobbigt. Vi har kanske inte gjort momentet så många gånger förut och vi gör det ju egentligen inte för patientens skull primärt utan för att vi skall lära oss och bli bättre läkare.
 
Man skall absolut först och främst ha respekt för patientens integritet och autonomi som vi så fint kallar det inom läkarkåren, alltså patientens rätt till självbestämmande. Jag tror dock överlag att vi som läkarstudenter stjälper oss själva en hel del när vi hamnar i dessa obekväma situationerna och jag skall förklara lite vad jag menar med det.
 
Dels så förutsätter vi att patienten tycker att situationen är väldigt jobbig. Detta stämmer säkert i vissa fall men absolut inte i alla. Det finns många som tycker att en gynundersökning kanske inte är det trevligaste man kan göra men att det ändå inte är en så stor grej. Har vi däremot bestämt oss för att "patienter tycker att gynundersökningar är svinjobbiga" så bemöter vi undermedvetet alla patienter på det sättet och blir kanske mer osäkra än vad vi hade behövt vara vilket i värsta fall smittar av sig på patienten. Det är därför bättre att intala sig själv att om jag bara gör undersökningen som man skall på ett respektfullt sätt så kommer undersökningen inte alls att vara särskilt jobbig. Ser du säker ut och förvissar patienten om att allt kommer att gå bra så blir det hela dessutom en behagligare upplevelse för patienten. Winwin!
 
Samma tankesnurra hamnar vi ofta i när det kommer till det här med att vi läkarstudenter egentligen "inte bidrar" med någonting mer än att vi skall lära oss. Här måste vi komma ihåg att enda möjligheten för oss att lära oss är att utföra ett moment och det är faktiskt jätteviktigt att vi tar tillvara på de chanser vi får att i lugn och ro, under god översyn av en handledare, testa olika tekniker och undersökningar. Får vi inte öva blir vi inga bra läkare och det drabbar alla våra framtida patienter negativt.
 
Så, så länge patienten inte tycker att det är jättejobbigt (autonomin är som sagt viktig) så finns det ingen anledning för oss att tveka på att göra saker som studenter. Det är verkligen viktigt att komma ihåg! Visst finns det många lägen där även jag backar pga omständigheter och när nervositeten tar överhand men jag tror som sagt på att man för det första skall identifiera varför det känns jobbigt och, om det mest ligger hos en själv och egentligen inte så mycket hos patienten, försöka övervinna sin egen rädsla och helt enkelt bara köra. Bli bara inte besviken på dig själv för att du blir nervös och inte känner dig proffessionell! Övning ger färdighet och det är svårt att helt styra över sin egen nervositet. Ta en vända och fundera på vad det är som gör dig nervös och jobba med det så kommer det att bli bättre ju säkrare du blir. Säker blir du dock bara om du vågar göra.. ja du förstår.
 
Tilläggas kan ju också till alla ni livmoderbärare som läser inlägget att en läkare som arbetar med att titta på underliv hela dagarna har sett det mesta. Det är också helt okej att tacka nej till att studenter närvarar eller undersöker dig men tycker du att det är okej så skall du veta att varenda en av oss uppskattar det otroligt mycket och du hjälper oss att hjälpa andra människor i framtiden!
 
 
Jag hade tyckt att det var jättespännande om ni själva kunde svara på vad ni skulle tycka som gynpatient att bli undersökta av en T11-student? Varför/varför inte? Om det känns jobbigt, finns det något som du tror hade gjort att det skulle kunna kännas bättre för dig? (Ren nyfikenhet bara och absolut inget dömmande åt något håll)

Rädda den akut sjuka patienten

Lillördag idag och VAB för mig. Har varit hemma med Charlie som inte riktigt varit sig själv de senaste dagarna/veckan. Lite förkyld men framförallt otroligt mammig, gnällig och sover kasst så hela familjen är ganska så sliten kan jag lova. Idag har dock Charlie varit mer som vanligt så imorgon testar vi förskola för honom. Jag får så dåligt samvete gentemot Vincent när det blir så här då han blir så åsidosatt, så jag frågade faktiskt mamma igår om hon inte kunde hämta Vincent från förskolan idag vilket hon mer än gärna gjorde och så hade de en riktigt härlig och lugn myskväll bara han och hon. De har verkligen ett speciellt band Vincent och min mamma och han byter säkert ut oss alla dagar i veckan mot mys med mormor.
 
Tidigare i veckan hade vi simuleringsövning på simulatorcentrum på Östra sjukhuset. Vi har haft simulering två gånger tidigare under programmet (termin 6 och 8) och vill du läsa mer om mitt första besök där och lite om hur det går till kan du läsa det HÄR inlägget. Det som var annorlunda denna gången var dock att vi fick simulera fall tillsammans med sjuksköterskor på sista terminen. Av sekretesskäl kan jag inte avslöja något om fallen men de var realistiska fall som vi säkerligen kommer stöta på ute i verkligheten både på vårdcentral och på sjukhus.
 
Fick bli en gammal bild i brist på sjukhusselfies.. bättring Alice!
 
Simuleringen under termin 8 kommer jag ihåg som väldigt stressig och jobbig och jag kände mig inte alls peppad när jag var klar med dagen. Den här gången lämnade jag simulatorcentrum med ett stort leende. Simuleringarna gick jättebra, jag kände att jag hade utvecklats mycket i min ledarroll och att arbetet i teamet flöt på väldigt bra och det var framförallt både kul och lärorikt att få göra det tillsammans med en annan yrkeskategori som vi ju alltid kommer jobba sida vid sida med. Nä, det var verkligen superkul trots att man såklart blir stressad och att allt inte alltid blir som man tänkt sig. Nu känner jag mig ändå bra förberedd på att börja öva på att handskas med såna akuta situationer ute i verkligheten.
 
Men nu mina vänner är det dags att sova. Innan veckan är slut skall jag hinna beta av 6 seminarier nämligen och eftersom jag ju inte dricker kaffe så får jag satsa på att försöka vara så utvilad som möjligt, hehe. God natt!


Att göra gynundersökningar

Nu har första praktikveckan på gynkursen passerat. För min del har det inneburit två dagar på gynakuten, en dag på reproduktionsmedicin, en dags VAB (såklart!) och så avslut idag med en mentometerdugga där jag hade rätt på alla frågor förutom en riktig kuggis där 91% av klassen svarade fel. Jag tycker det var väldigt skönt att duggan kändes så pass lätt vilket betyder att jag, trots att jag inte hunnit plugga så mycket som jag hade önskat, ligger i fas med vad jag bör kunna. Eftersom jag både har ett litet extra intresse för just denna specialitet och jag dessutom både gjort examensarbete inom området OCH genomgått två egna graviditeter och förlossningar har jag rätt mycket gratis med mig från början.
 
Själva praktiken har varit rolig och lärorik. Jag har framförallt fått chansen att få öva på att göra gynundersökningar och att tolka ultraljudsbilder. Att göra en gynundersökning är inte särskilt svårt rent praktiskt och jag känner mig inte så osäker på vad det är jag skall göra. Däremot så är det ju en väldigt speciell och obehaglig upplevelse för patienten (ingen gillar väl att ligga i gynstol liksom) så man känner sig verkligen otroligt ödmjuk och tacksam för alla tillfällen man får att öva. Ultraljudstolkning är däremot svårt på riktigt. Urinblåsan är lätt att se eftersom den innehåller vätska som blir svart på ultraljud. Resten är dessto svårare då allt går i någon slags gråskala där bilden kränger hit och dit så fort läkaren rör ultraljudsproben minsta lilla. Jag börjar få kläm på hur livmoderhalsen och livmodern ser ut och ibland är jag snabb på att se äggstockarna men jag behöver MYCKET mer övning innan jag kan uttala mig om de ser normala ut eller ej. Som tur är så är det inte något krav som ställs på oss under denna kursen i alla fall.
 
 
Dagen på reproduktionsmedicin var riktigt spännande. Repro är stället dit par eller ensamstående kommer för att göra infertilitetsutredning, insemination och IVF. Jag fick bland annat vara med när ägg plockades ut ur äggstockarna, vara med på informationssamtal inför uppstart av IVF samt vara med när ett embryo återinsattes i livmodern igen. På väggen i korridoren sitter en stor anslagstavla fullproppad med fotografier på bebisar som blivit till med hjälp av personalen på repro och det var riktigt häftigt att inse att det pyttelilla embryot som vi fick se i mikroskopet innan det sattes in kanske blir ett av dessa barn. Det är ju helt magiskt att man faktiskt kan hjälpa så pass många att bli föräldrar som annars aldrig hade fått den möjligheten på "naturlig väg".
 
Nu skall jag dock njuta av att det är fredag och jag tror nog att jag skall duka upp en kopp te och lite fredagsgotte på en bricka och krypa upp i sängen och titta på en bra film! Hoppas ni får en fin kväll!

Sista föreläsningen

Igår hade vi den absolut sista föreläsningen på hela läkarprogrammet!! Dagen till ära hade vi etikdag och pratade om svåra samtal man stöter på när det handlar om att skaffa (eller inte skaffa) barn. Det hela lättades upp en aning med att klassen försett sig med champagneglas och bubbel och föreläsningen avslutades med jubel och applåder. Det har varit mycket att fira i veckan och jag klagar verkligen inte!
 
 
Idag har jag självstudier och sitter uppe på kontoret med datorn och pluggar på hypocampus. För er som inte vet vad hypocampus är så är det en hemsida för läkarstudenter och nya läkare med material samlats från alla kurserna på läkarprogrammet där man kan läsa på och quiza sig själv inom olika områden. Många av skaparna har pluggat i Göteborg och därför så matchar innehållet på sidan ganska bra det vi lär oss under våra föreläsningar och just nu är jag bara så opepp på att sitta och ögna igenom massa föreläsningshandouts så då passar quiz på hypocampus mig mycket bättre.
 
Ni andra som pluggar (både läkarstudenter och andra), vad är era go to pluggtips när motivationen tryter? Vill ni läsa mina motivationstips hittar ni ett inlägg om det HÄR.



Sista skriftliga tentan är...

Igår, ganska så direkt efter att jag postat förra inlägget fick jag ett meddelande i messenger från min klasskompis om att tentaresultatet för barnkursen kommit. Givetvis hade jag just den här gången glömt bort min tentakod så snabbt som ögat mejlade jag kursadministratören. Efter några minuter hade hon svarat och jag kunde med bultande hjärta öppna resultatdokumentet... och jag är GODKÄND!!!!!!!
 
Sista skriftliga tentan är därmed gjord på läkarprogrammet och det känns så OTROLIGT skönt. Ringde Tom och mamma direkt och delade nyheten och svävade sen som på moln resten av dagen. Aldrig mer skall jag skriva en tenta på universitetet och jag är så glad att jag slipper den fruktansvärda stressen av att ha en omtenta hängandes över mig precis innan examen. Nu väntar bara en munta i slutet av den här kursen och sen är jag klar.
 
Tom kom hem med blommor till mig efter jobbet och på kvällen, efter att barnen somnat, satt vi uppe och spelade spel, drack bubbel och åt choklad. Jag är så obeskrivligt stolt över mig själv att jag tagit mig så här långt trots så många hinder och motgångar längs vägen. Både motivation och självförtroendet har pendlat upp och ner men när jag nu står här, med snart 5,5 års universitetsstudier godkända, så känner jag mig otroligt stark. Ingenting är omöjligt hörni!