Den åldrande patienten

Ojojoj, ögonlocken är SÅ tunga! Tänkte att jag skulle kika in här en kortis bara men sen blir det sängen för mig direkt. Den här stafettpinneöverlämningen kunde ju ha gått lite smidigare än vad den gjort. Nu har Tom blivit ordentligt sjuk och fick feber inatt så det var ju såklart inget tal om att han skulle hjälpa till med C på natten. Min hjärna känns som en mosad potatis just nu med 2 dagars föreläsningar inbankat i en trött och snorig hjärna.
 
Kursen jag läser nu är läkarprogrammets kortaste. 5 dagar har vi på oss att bli fullfjädrade geriatriker tydligen och kursledningen borde nästan få en stående ovation då de lyckats klämma in 4 obligatoriska seminarier och en tenta på dessa dagar. Puh! Hittills har vi haft föreläsningar om bl.a. osteoporos (benskörhet), konfusion (akut förvirring), läkemedel och palliativ vård och imorgon är det dags att bege sig ut på avdelningarna. Om jag inte fått det hela om bakfoten så skall vi där bli tilldelade patienter att studera och presentera på seminarier på eftermiddagen (imorgon och på torsdag) men det återstår att se imorgon. Det har funnits prick 0 tid och energi att plugga till den där tentan på fredag i och med sjukstugan här hemma men jag tror å andra sidan inte tentan blir allt för svår då kursen är så pass kort.
 
 
Det har i alla fall gått finfint för Charlie hemma med pappa. Han har inga problem att ta flaskan med ersättning och verkar inte heller rata bröstet när vi väl ammar vilket gör mig väldigt glad. Har kommit undan med att bara pumpa en gång kring lunch de här två dagarna och kommer nog att fortsätta med det ett tag så att inte produktionen sinar för snabbt. Tanken är ju att även ge lite ersättning på natten framöver så att jag skall kunna sova och då känns det säkrast att göra en långsam utfasning. Det har i alla fall varit underbart att få komma hem på eftermiddagarna och se båda barnen skina upp som solar när de får syn på en. Mammahjärtat smälter verkligen och det är väl så det skall vara? Härligt att vara iväg men ännu härligare att få komma hem!
 
Nä nu får det vara slut på rapport! God natt hörni :)



Skolbänken, här kommer jag!

Det gick nästan inte att somna igår. Söndagsångesten var verkligen påtaglig. Det har varit så mycket blandade känslor de senaste dygnen men nu så är äntligen dagen kommen. Det är dags att bänka sig i skolbänken igen.
 
Väskan är packad med matlåda, anteckningblock, pennor, näsdukar och bröstpump. Inte kanske det som normalt finns i de flesta universitetsstuderandes väskor, heh. Skall försöka att pumpa så lite som möjligt för att få brösten att förstå det nya läget men gissar att jag måste lätta på trycket åtminstone en gång under dagen inne på valfri sjukhustoalett. Glammigt värre! Dessutom är min näsa alldeles illröd efter att jag legat och snorat hemma hela helgen så jag känner att det där ack så viktiga första intrycket på mina nya klasskamrater kommer vara lite sisådär. Men har jag skrivit tenta 2 veckor innan beräknad födsel så klarar jag nog detta lätt som en plätt.
 
Nåväl, nu känner jag mig mest taggad på att äntligen få börja plugga igen! Jag har ju inte något annat val egentligen än att få detta att fungera?! Nu skall här rivas av två kurser innan jul och sen har jag bara 1 år kvar på den här utbildningen. Nu kör vi!




Avslutar med flaggan i topp?!

Ja här ligger man återigen i en hög av snorpapper och tycker synd om sig själv. Många tycker nog hösten är en riktigt mysig årstid men vi småbarnsföräldrar fasar för ett halvår fyllt av sjukdomar och vabbande.
 
Det hela började med att Vincent blev sjuk i tisdags och viruset satte sig återigen på hans stämband vilket ledde till krupphosta, svårt att andas och en natt tillbringad på akuten för honom och Tom. Det är 4e gången nu på 3 år som vi fått söka akut med vårt lilla kruppbarn men läkarna vill inte skriva ut kortison till oss att ha hemma då de gärna vill ha koll på honom när anfallen kommer eftersom han blir så pass påverkad i andningen jämfört med många andra barn. 
 
Redan igår kände jag hur det rev som om jag svalt ett gäng osthyvlar i halsen och efter en relativt lugn förmiddag idag hemma med barnen så bröt slutligen förkylningen ut i full blom under eftermiddagen och nu ligger jag som sagt uppe i sovrummet framför tvn och väntar på att Vincent skall gå och lägga sig så att jag kan gå ner och lassa ner en halvliter glass med kolasås i en skål och trycka i mig.
 
Sjuk mamma och pigg bebis!
 
Dagen har därför inte varit särskilt produktiv. Har suttit och pluggat en liten stund medan Charlie sov och Vincent tittade på tv och sen var jag bara tvungen att få komma ut i det ljuvliga vädret så jag passade på att rensa bort de halvdöda växterna ur mina pallkragar och i växthuset. Till min stora förvåning hittade jag dessutom 3 små morötter växandes mitt bland jordgubbsplantorna vilket är väldigt skumt då jag inte planterat några morötter alls i år. Hade velat fått klippt gräset också men där tog krafterna slut och resten av dagen har spenderats i soffan tillsammans med barnen.
 
 
Må detta elände vara över lika fort som det kom så jag får vara frisk lagom till skolstarten på måndag. Fint sätt att avsluta denna mammaledighet, tycker ni inte?!


Barnkalas

I lördags hade vi ett försenat 4årskalas för Vincent och hans kompisar. Vi hade lovat honom att han skulle få ha ett barnkalas i år men så har vi ju renoverat hela sommaren och inte varit så sugna på att bjuda hem en massa barn till slipdamm och byggmaterial liggandes huller om buller.
 
Kalaset blev otroligt lyckat och faktiskt inte så jobbigt som jag hade föreställt mig utan faktiskt ganska trevligt trots att det ju såklart var rätt intensivt med så mycket barn, småsyskon och föräldrar här hemma. Till mat bjöd vi på grillspett med köttbullar, korv och grönsaker med potatiskroketter till och tillefterrätt serverades tårta och glass med tillbehör.
 
 
Efter maten hade vi presentöppning och så lite dans och fri lek fram tills att det var dags för fiskedamm. Tom hade fäst en påsklämma på sitt kastspö och med hans hjälp fick de kasta ut från balkongen på övervåningen och sedan veva upp var sin godispåse som jag satt fast i klämman nere på altanen. Väldigt populärt bland barnen vill jag lova! Nästa gång hoppas vi dock kunna ha ett kalas lite närmare hans födelsedag hehe.

Inför skolstarten

Sista skälvande mammaledighetsveckan är här och det är antagligen därför det varit så tyst här inne. Mår nog egentligen inte alls särskilt bra med en kombinerad sömnbrist tillsammans med oro och stress inför omställningen i nästa vecka. Jag är 100% säker på att det kommer bli kanonbra men ångest tar ju å andra sidan sällan hänsyn till rationellt tänkande. Så, jag försöker göra det bästa jag kan av det hela och hoppas på ett bättre mående om några veckor när den stora förändringen ligger bakom mig. Jag sysselsätter mig så gott det går och njuter av att få vara hemma med mina små. Idag t.ex. somnade C i min famn efter att han ätit och i vanliga fall brukar jag lägga över honom i hans säng men idag så bara njöt jag av att ha honom vilandes med sin kind mot min bröstkorg.
 
Eftersom att jag fortfarande helammar och vi inte ännu börjat ge C några större mängder mat så har vi under den senaste veckan börjat vänja honom vid att ta ersättning på flaska. I början tittade han på mig som att jag var dum i huvudet och bara spottade ut det han fick trots att jag blandat ut ersättningen med bröstmjölk men nu verkar det som att han börjar få kläm på det hela. Förhoppningsvis fattar även brösten galoppen snart också så att jag slipper spendera varje rast i skolan med att pumpa på toaletten. Tanken och förhoppningen är sen att fortsätta amma den tiden som jag är hemma om bebis och bröst vill.
 
 
Jag har även så smått börjat läsa lite igen. Inte på något sätt för att jag tror jag behöver förbereda mig något särskilt inför de kurser jag skall läsa utan mer för att väcka hjärnan ur denna bebisbubblan. Aldrig har det varit mer intressant att läsa om patofysiologin bakom osteoporos (benskörhet) som efter ett halvårs studieuppehåll hehe.
 
 
Sömnen kommer bli svårare att komma till rätta med dock. Jag och Tom pratade lite om det igår och kom fram till att vi nog får dela upp nätterna till att börja med så att jag förhoppningsvis får några fler timmar sammanhängande sömn. Annars vet jag inte hur jag skall få in nått i huvudet!
 
Nä nu skall jag äta tacos med familjen. Vi hörs!



Det är tack vare bloggen

Jag har inte många vänner med barn i samma ålder som Vincent. Nu är det ju kanske inte så konstigt då jag bara var 21 när han föddes men jag kan ändå tycka att det är rätt tråkigt att jag inte har fler mammakompisar. Jag upplever, särskilt som mamma, att åldern bara är en siffra och håller tummarna för att vi skall träffa lite mer folk i närheten med barn som vi kan umgås med. 
 
När jag var gravid med Vincent träffade jag Elin som idag är en av mina närmsta vänner. Det är rätt roligt egentligen då hon sett en bild jag lagt upp på min blogg där jag varit och hämtat ut ett paket på hemköp och sett att vi bodde i samma område. Är verkligen helt otroligt tacksam att bloggen lett till den vänskapen. Hur som helst så var Elin också gravid och vi fick barn med 3 dagars mellanrum, jag en liten Vincent och hon en liten Isabella. Nu är vi båda tvåbarnsmammor och ingen av oss bor kvar i vårt gamla bostadsområde längre men umgås ju en hel del ändå.
 
I förra veckan var Elin och barnen här och lekte då hon och barnen var lediga. Olivia, som hennes yngsta dotter heter, är helt överförtjust i bebisar och skall gosa, klappa och hålla i Charlie så mycket det bara går när vi ses. Så himla go alltså.
 
 
I måndags sågs vi igen då vi följde med Elin för att köpa en diskmaskin på IKEA. Vi lyckades få med oss både diskmaskin och alla 4 barnen med oss ut till bilarna igen efter lite lunch trots att barnen trissade upp varandra en del men det gick ändå förvånansvärt smidigt måste jag säga. Elin är lugn som en filbunke så hon smittade nog av sig lite på mig.
 
 
Det är så kul att se att ens vänners barn kan leka så bra med ens egna och vi hoppas att det kan fortsätta så i många år till. Nu med Charlie har jag lite fler vänner som har barn i samma ålder så det skall bli riktigt kul att få följas åt och se när de växer upp! Förhoppningsvis har vi en och annan lekkamrat där också :)

Jag kommer missa så mycket

Det är mycket tankar som snurrar i huvudet just nu. Satt för några dagar sedan med Geriatrikschemat och skrev in i min och Toms gemensamma kalender och plötsligt blev det så påtagligt att min föräldraledighet faktiskt snart är slut. Om inte ens 2 veckor är det dags för mig att bänka mig i skolbänken igen och det är verkligen med blandade känslor.
 
 
Det är rätt beslut. Det hade inte känts bra att vänta ytterligare ett halvår och det hade dessutom blivit extremt dyrt för mig att skjuta på jobb ytterligare. Jag är sugen på att dra igång hjärnan igen och äntligen bli klar med denna evighetslånga utbildning. Samtidigt har jag ångest, det kan jag inte förneka. Jag är inte det minsta orolig för att Tom inte skulle fixa barnen hemma, det kommer han lösa alldeles strålande, utan jag tänker istället på allt jag kommer missa med Charlie. Han kommer lära sig krypa, sitta, äta, stå och kanske till och med gå under det kommande halvåret och jag är livrädd för att kanske inte få vara där och se honom ta alla dessa milstolpar. Dessutom kan jag (högst egoistiskt) bli ledsen över att han kanske inte kommer fortsätta att ha lika tät anknytning till mig som han haft tidigare då ju Tom ganska naturligt blir hans första anknytningsperson. Nu unnar jag ju dem verkligen det bandet de förhoppningsvis kommer ha kvar resten av livet men ja.. det är så svårt att förklara. Det är väl avundsjuka skulle jag tro.
 
 
Slutligen så ammar jag ju fortfarande. Amningen har funkat så otroligt bra den här gången och jag är verkligen inte redo att ge upp den än, men det finns en ganska stor risk att Charlie föredrar flaska framför bröstet och självmant väljer att sluta utan att det finns så mycket jag kan göra åt saken.
 
Som sagt, mycket tankar som snurrar just nu när dagarna tickar på. Jag kan för mitt liv inte förstå hur 6 månader kan gå så här fort?! Det har varit fantastiskt att ha fått spendera detta halvår med mina fantastiska barn. Nu går vi in i nästa fas och jag håller tummar och tår för att det inte skall bli allt för jobbigt för någon av oss. Jag får ta igen allt gos jag missar om kvällarna och på helgerna och sen hoppas jag få en del fritid nästa termin då jag ju skall skriva mitt examensarbete. Helt slut är ju dessutom inte mammaledigheten då jag ju skall vara hemma även nästa sommar! Får längta tills dess :)
 
 Charlie fick smaka på livets första gröt igår och blev superarg när han inte fick mer!


Vardagsrummet är färdigt!

Är ni redo för en massiv bildbomb från vardagsrummet? Nu står det nämligen (bortsett från några smådetaljer) äntligen klart och vi är verkligen mer än nöjda. Delade redan igår lite bilder på instagram och fick riktigt härlig respons vilket verkligen känns skönt efter 4 månaders slit. Inte hade vi kunnat tro att det skulle ta så pass lång tid men med facit i hand är det inte så konstigt med tanke på allt vi gjort och förutsättningarna vi haft. Det saknas fortfarande lite tavlor och så men alla stora möbler är på plats och rummet har verkligen blivit som jag visualiserat det i huvudet men nog pladdrat.. här kommer bilderna!
 
Vi börjar med två "före-" och efterbilder för att det är så härligt effektfullt och tillfredställande:
 
 
Och sen lite fler bilder på det färdiga resultatet:
 
 

Fredagsstatus

- I tisdags kom äntligen soffan!!! Hann bara hjälpa Tom att lasta av den från skåpbilen innan jag skulle iväg till skolan men nu har jag hunnit slappa i den några kvällar och är rackarns nöjd måste jag ändå säga. I början kändes den väldigt stor men har börjat vänja mig och det känns kul att ha en soffa som många kommer få plats i när man har gäster över t.ex. Sen tyvärr så får man ju lite vad man betalar för och vi har valt en ganska privärd soffa så vi får se hur den håller sig över åren.
 
Don´t mind skrotupplaget på altanen.. vi skall åka och slänga skräp imorgon!
 
- Vår tvättmaskin har brakat ihop och när Tom pratade med en servicetekniker imorse trodde hen inte att det var någon idé att laga den så nu står vi inför att köpa ny tvättmaskin. SÅÅ tråkig utgift just nu men det är ju sånt som händer när man äger sitt eget boende. Vi som verkligen skulle behöva spara pengar nu efter renoveringen..
 
- Idag är båda barnen hostiga och snörvliga. Charlie har sovit jättedåligt hela veckan så jag har väl varit uppe ca 1 gång i timmen och antingen stoppat om/gett nappen eller ammat. Trodde jag skulle bryta ihop totalt i onsdags och psyket var verkligen i obalans men sen mådde jag lite bättre igår igen så nu känner jag mig "bara" trött. Har aldrig längtat så mycket efter helgen känns det som!
 
 
- Ikväll, om inte stormen ställer till det, kommer mina föräldrar hem efter dryga veckan i Kroatien. Vi har varit kattvakt vilket har inneburit dagliga besök fram och tillbaka med barnen hem till mamma och pappa för att släppa in och ut katten eftersom de inte har någon kattlucka. Måste erkänna att det ska bli rätt skönt att slippa springa dit varje dag men jag unnar dem verkligen denna välförtjänta semester i solen trots att man är aningens avundsjuk ;) Tror dessutom vi har en viss liten 4åring som saknar sin mormor och morfar en del!
 
- Igår hade vi grannen över efter förskolan så barnen fick leka av sig lite. De har en kille på snart 2,5 och en bebis på 7,5 månad. Vincent har verkligen längtat efter att få bjuda över L till oss men vi har ju renoverat hela sommaren så de har än så länge bara kunnat leka i trädgården. Vet inte vem av dem som var gladast över att äntligen få kunna leka hemma hos oss och de kilade snabbt upp på övervåningen och röjde runt på Vincents rum medan mammor och bebisar satt kvar i vardagsrummet och pratade. Är så glad att vi fått så trevliga grannar med barn i (ungefär) samma ålder!



AT-mässan

I tisdags lämnade jag för första gången bebisbubblan på över 5 månader för att bänka mig i en förläsningssal på medicinareberget. Mötte upp Emelie som sitter och jobbar med sitt examensarbete i längan för att gå på terminens AT-mässa som anordnas för oss på termin 9-11 av Sveriges läkarförbund. Vi fick först en föreläsning om AT-upplägget, löneförhandling och tips och trix om hur man skall tänka när man söker AT och sedan var det dags att armbåga sig fram bland resten av studenterna och de olika landstingens representanter utanför. 
 
 
Föreläsningen tycker jag var givande men väl på själva mässan kände jag mig mest uppgiven. Det är ju tyvärr så att jag inte har så mycket valmöjligheter när det kommer till AT i och med att jag varken kan flytta eller veckopendla och alla AT-möjligheter inom pendlingsavstånd bjussar på saftiga kötider vilket i slutändan leder till en förskjutning i framförallt löneutveckling. Att välja AT framförallt på grund av avståndet känns ju sådär när man ser hur mycket möjligheter som finns men det är väl bara att acceptera läget. Förhoppningsvis kommer jag att trivas oavsett var jag hamnar!

Handsprit mot magsjuka?

*Texten är uppdaterad efter faktafel*

Visst känns det som att mer eller mindre alla går och blir sjuka nu så fort hösten kikat fram? Här hemma har barnen så smått börjat hosta och själv har jag ont i halsen så jag väntar bara på att sjukstugan skall dra igång. Till er lyckliga få som ännu inte blivit sjuka vill jag bara säga grattis och njut så länge det varar ;D
 
Det viktigaste att tänka på för att undvika att själv bli smittad och att inte smitta andra är att tvätta händerna med tvål och vatten. Detta duger oftast alldeles utmärkt för att förebygga smittspridning. Handsprit biter tyvärr inte på alla virus men funkar ändå på de flesta virus som orsakar förkylning och influensa. Vid t.ex. magsjuka (calicivirus) biter inte handsprit alls och där är det istället mekanisk nötning som är det viktigaste för att helt enkelt få bort viruset. Gnugga ordentligt på händerna och mellan fingrarna och glöm heller inte bort tummarna, det är lättare hänt än vad man faktiskt tror. Utöver själva handtvätten så är det ju givetvis bra att försöka hosta och nysa i armvecket istället för rakt ut eller i handen och snyta sig i papper som sedan slängs direkt (och glöm inte att tvätta händerna!).
 
 
Ja där fick ni en liten snabblektion i handhygien! Tyvärr så är det ju nästan omöjligt att hålla sig undan virus när man har barn på förskolan trots handtvättning men barn skall ju bli sjuka för att bygga upp sitt immunförsvar så det är väl bara att bita i det sura äpplet. Hellre att de är sjuka mycket nu än när de börjar skolan och riskerar att halka efter liksom. Håller tummarna dock för att sömnen inte blir lika kaotisk för C som den blev sist för jag är redan trött som det är. På tal om det så är det nog dags att släcka lampan nu.






Var är soffan?

Lördag idag och tyvärr fortfarande sofflösa. Vi har haft en hel del krångel med MIO men detta tar nog priset. Soffan var efter en veckas försening sagd att levereras under denna veckan. När fredagen kom hade vi inte hört ett knyst om någon soffleverans så Tom åkte faktiskt in till butiken men fick där svaret att deras sista leverans för veckan inte kommit än och att de skulle höra av sig under eftermiddagen. Vid 16 igår fick vi ett samtal om att soffan inte skulle komma denna vecka heller. Suck. Så vi fortsätter helt enkelt att använda vår skara med omaka fåtöljer och korgstolar i helgen och så hoppas vi på en soffa tidigt i nästa vecka.
 
Vi fortsätter att pyssla färdigt i vardagsrummet i alla fall. I tisdags åkte vi en sväng till IKEA och handlade fåtöljer, bokhylla, gardiner osv. Det var ett enda tetris att få in allt i bilen och jag satt med en palm i ansiktet hela vägen hem men ännu en gång blev vi överraskade av hur mycket vår lilla bil rymmer. Mattan som vi fick med oss hem passade dock inte in så den fick Tom åka och lämna tillbaks och istället har vi köpt två mattor på mattlandet.
 
 
Tänkte att jag skulle bjussa på en ytte pytte sneak peak på fåtöljhörnan:
 
 
Vet inte hur många gånger jag tänkt säga det men detta kommer bli SÅ bra! Bara den där rackarns soffan kan hitta hit snart...

Första kvällen i vardagsrummet

Det är en riktigt grå dag som vi vaknar upp till idag, både på grund av nattens valresultat och regnet som bara öser ned utanför fönstret. Hade mamma och pappa över på kvällsmat och valvaka igår kväll och vi hade det väldigt mysigt valresultat till trots.
 
Jag och barnen har varit i Bosared i helgen och varit på släktmiddag för att fira min farmor som fyller 80 år. Tyvärr kunde Tom inte följa med då han skulle fira sin pappa som fyllt 50 år men när vi kom hem igår så hade han burit ner fåtöljer och TV från vårt provisoriska vardagsrum på övervåningen så att vi kunde sitta allihopa runt vårt nya soffbord och följa valet på TVn.
 
Så himla mysigt att vi nu äntligen kan börja använda vardagsrummet igen och att det jag visualiserat i nästan ett halvår nu faller på plats. I veckan skall soffan komma och vi skall åka en sväng till IKEA och mattlandet men sen är det liksom färdigt. Ska bli så kul att få visa er!
 
 
Just nu sover Charlie och Vincent är på förskolan (idag istället för på torsdag då de skulle ha invigning av "sagogrottan" på förskolan idag) så jag har krupit upp med en stor kopp te i fåtöljen framför TVn. Efter en natt med dålig sömn och regn smattrande på fönsterbläcket känns det som en rätt bra aktivitet. Huset börjar äntligen kännas som hemma nu och jag bara njuter!



Det där examensarbetet..

Det är något med mig och sena blogginlägg alltså. Det är väl lite så att det är den enda tid som jag har på dagen att faktiskt sitta ner för mig själv och skriva. Här kommer hur som helst ännu lite kvällstankar.
 
Jag var hemma hos min före detta klasskompis Emelie igår och åt middag. Det är verkligen så roligt att kunna få en liten inblick i den värden igen när man just nu lever ett helt annat liv. Hon har i alla fall påbörjat T10 nu vilket är terminen då vi skriver våra examensarbeten. Jag har länge känt mig så grymt stressad över detta arbete och inte alls lyckats få grepp om vad det egentligen är man skall pyssla med under en hel termin, så det känns ju perfekt att få följa mina gamla kursare och se vad de hittar på. Fick läsa Emelies projektplan bland annat och det känns redan lite klarare. Än har jag ju tid på mig att hitta ett arbete som jag tycker är intressant men som ändå kan ge mig lite tid över att umgås med familjen. Jag hoppas att det kommer bli kul och att jag som sagt inte kommer känna mig fullt så förvirrad när terminen väl drar igång i januari.
 
 Höggravid läkarkandis på hudkursen.. här 2 veckor innan beräknat datum!
 
Det känns så otroligt häftigt att de påbörjat sin näst sista termin. Jag är visserligen bara en termin bakom men det känns som om skillnaden mellan att vara T9a och T10a är superstor även fast jag är fullt medveten om att så inte är fallet. För mig känns det som att jag fortfarande är mitt i utbildningen medan det känns som att mina gamla kursare snart är klara. Helt orimlig känsla men ändå.
 
Nä nu skall jag sluta pladdra på här och stänga ner datorn. Sov gott alla fina!

Liseberg och öppna förskolan

Det är väl typiskt att vi på den första varma och soliga dagen på nästan en månad bokat in vårt årliga Lisebergsbesök med våra vänner. Ja igår var vi på Liseberg och hade kanske hoppats på lite halvtaskigt väder för att slippa långa köer men uppenbarligen så var det fler som tänkte i de banorna. Vi hade hur som helst en härlig dag och var rätt slut i fötterna när vi kom hem efter en hel dags traskande. Vincent körde premiär både med sockervadd och ett åk i Flumeride. Jag måste säga att jag är rätt impnerad att han vågade åka den och var rätt rädd att han väl i båten skulle tycka att den var för läskig men han kom skrattandes ut från attraktionen med blöta kläder så jag gissar att det var en succé.
 
 
Idag startade vi veckan med en förmiddag på öppna förskolan. En riktig guldgruva för oss föräldralediga om du frågar mig. Sångstund, pyssel, lek och bus utanför hemmets fyra väggar får dagen att gå supersnabbt och dessutom kan man slippa renoveringskaoset för en stund. Det är på riktigt så nära att bli klart här hemma nu men det behövs ett ordentligt röj och ett lass till tippen för att bli av med en massa skräp. Förstår ni hur skönt det skall bli när det är klart??! 
 
 
Nu inväntar vi bara att Tom skall komma hem från jobbet så att jag och Charlie kan kila iväg till scouterna. Ni får ha en fortsatt trevlig måndagskväll!


Mammaoro

Att vara mamma innebär en konstant oro. När barnen är precis nyfödda sitter man och tittar så bebisen säkert andas och oroar sig för om hen får i sig ordentligt med mat. När bebisen är lite större börjar oro för diverse milstolpar och det blir ett himla jämförande med andras barn vem som kan rulla runt och vem som kan sitta utan stöd.
 
När barnet blir ännu lite större och börjar interagera med andra börjar oron för det sociala samspelet, om barnet kommer väl överens med både vuxna och barn eller om det t.ex. kommer bli utfryst. I den oron har jag själv varit ett tag. V är en försiktig liten killen som inte tar så mycket plats i nya situationer och mammaoron slog till direkt när vi var tvugna att byta förskola i och med flytten. Därför blev jag så otroligt glad när jag lämnade Vincent på förskolan tidigare i veckan och vi inte ens han komma ut på gården förrän en pojke ropade på Vincent som hoppade upp på hans cykel och så var de iväg innan jag ens han säga hej då. 
 
På väg till förskolan imorse med mina pojkar
 
Jag försöker så gott jag kan att inte applicera min oro på Vincent och har fått acceptera det faktum att oron aldrig kommer att ta slut. Det hör liksom till föräldraskapet. Alla föräldrar vill ju att deras barn skall må bra och lyckas i livet.
 
Bytet av förskola har i alla fall helt klart gått över förväntan som ni kanske hör. Första 1,5 veckan var väl lite svår men sakta men säkert lossnar det och han pratar alltid så gott om förskolan så det märks att han trivs. Pedagogerna verkar engagerade och trevliga och idag hade de ordnat så att de skulle fira Vincents födelsedag i efterskott på hans avdelning. Är inte det fint? Kanske kan jag släppa lite på oron.. i alla fall tills det är dags för nästa sak att oroa sig över ;D
 

Sned i nacken

Hösten verkar ha kommit hit till Göteborg ungefär lika snabbt som sommaren kom i maj. Det har nog nästan regnat här till och från i två veckor nu. Jag har absolut inget emot lite regn men det hade ju varit trevligt med lite sensommarkvällar ute på altanen eftersom vi ju fortfarande inte fått vår soffa. Tom fick ett sms från MIO i förra veckan att leveransen blivit uppskjuten en vecka (som om vi inte väntat länge nog redan..) så nu beräknas den levereras i vecka 37. Håll ut!!
 
Har precis kommit hem från fysioterapeuten (sjukgymnasten) med Charlie. Vi upptäckte redan när han bara var någon månad att han var sned i nacken. Han låg hela tiden med huvudet åt vänster både när han satt i babysittern, när han låg på rygg och när han låg på magen. Vår BVC-sköterska rekommenderade oss att söka sjukgymnast för bedömning och vi var där i juni på kontroll. Väl där kunde fysioterapeuten konstatera en svaghet i ena sidans muskulatur och en skallasymmetri där det skiljde en halv centimeter mellan höger och vänster sida. Inte en jättestorskillnad men ändå ett tecken på den snedheten som vi upplevt.
 
 
Nu idag var vi som sagt där igen på ett återbesök. All träning vi gjort hade lönat sig för nu var skillnaden bara 4 mm och vi upplever honom inte alls lika sned som han var för 2 månader sen, även fast han absolut har en favoritsida. Vi fick lite nya övningar för att träna upp hans nackstyrka ytterligare men beslutade sedan att inte boka något mer återbesök utan att vi istället fick höra av oss om vi kände att vi behövde komma in. Charlie var helt färdig efter besöket och somnade mot min axel precis innan vi skulle gå haha. 
 
Visst har han blivit stor min lilla kille??!
 
Nu sover Charlie uppe i sin spjälsäng och jag och Vincent har just ätit lite lunch och tänkte spela lite spel. Hoppas ni alla får en fin men regnig måndag!
 
 



I efterskott

God morgon! 
 
Vad roligt att få höra att det är fler studenter och blivande studenter här inne. Bloggen har ju legat lite på is sen Charlie föddes så det är extra kul att se att det ändå hänger kvar läsare här. Nu är tanken att jag skall uppdatera lite oftare igen då jag saknar bloggen alldeles för mycket så jag skall försöka blanda typen av inlägg här trots att jag ju fortfarande är mammaledig ett tag till. Vad är ni sugna på att läsa om?
 
Igår hade vi Toms föräldrar här en stund och firade Vincents födelsedag i efterskott då de varit iväg i Frankrike på semester. Jag och Vincent hade bakat morotskaka efter förskolan som verkligen blev supermumsig (länk till receptet hittar ni HÄR, jag gräddade dock bara ca 50 min) och så blev det givetvis lite presentöppning.
 
 
Idag var planen att gå till öppna förskolan med barnen men så vaknade Vincent för en stund sedan och var lite snuvig så vi blir nog hemma och vilar istället. Ganska skönt ändå med en slapparfredag då Charlie sovit urkasst på nätterna med uppvak minst varannan timme i ca 3 veckor nu (sen han blev sjuk). Skall bli helt magiskt underbart med helg vill jag lova!

Terminen drar igång

Nu drar universiteten runt om i landet igång sina utbildningar och nästa vecka är det dags för mina nya kurskamrater att dra igång sin 9onde termin. Jag har ju dock redan läst halva terminen så för mig väntar knappt 2 månaders mammaledighet till innan jag hoppar på utbildningen igen. Visst är det inte bara jag som tycker tiden gått grymt fort. Fattar inte att jag snart "sitter i skolbänken" igen och då för att köra ända in i mål och ta läkarexamen. Det är så ruskigt nära nu!
 
Lillplutten.. tänk att han där väger över 8 kg nu??!!
 
Om 1,5 vecka börjar dessutom alla nya T1or på läkarprogrammet i Göteborg. Kommer precis ihåg känslan jag hade i magen när det började närma sig skolstart för mig, trots att det ju nu var 6 år sedan (så här skrev jag om min första vecka på läkarprogrammet då). Ett nervöst men gjädjefyllt pirr. Jag kommer även ihåg att jag drömde om uppropsdagen några dagar innan och kan än idag minnas delar av den drömmen. Om någon av er blivande T1or läser här så skall ni bara veta att ni har ett grymt äventyr framför er och trots att 5,5 år känns som en evighet så kommer tiden bara susa förbi.
 
 
Nu är jag ju inte riktigt färdig än och tur är väl det. Jag känner nog att jag behöver vänja mig lite vid tanken på att jag faktiskt snart är färdig läkare. När Vincent var och tog bort gipset (halleluja!!) i måndags på sjukhuset var hans läkare min gamla kurskamrat från klassen som tog examen i januari. Vi båda kände igen varandra och det var en minst sagt konstig känsla att sitta där och veta att det om inte lång tid alls kommer vara jag som sitter där och tar emot patienter. Så skumt!
 
För tre veckor sedan när vi var på omkontroll och bytte gips
 
Nä jag längtar faktiskt lite smått efter att få använda hjärnan igen trots att jag verkligen njuter av att få vara hemma med mina små. Det kommer nog bli motigt att lämna pojkarna hemma den första tiden och sätta sig på bussen till skolan men det blir nog bra i slutändan. Bara jag får sova bättre än vad jag gör nu ;)
 
Har vi några studenter som läser min blogg? Vad pluggar du och vilken termin? Om inte, finns det någon som funderar på att plugga något speciellt? Hade varit så spännande att få höra!


Förlossningen med Charlie, del 3

Det här är tredje delen av min förlossningsberättelse med Charlie. Första delen kan du läsa här och andra delen kan du läsa här.
 
Okej, bättre sent än aldrig! Här kommer tredje och sista delen av min förlossningsberättelse:
 
Charlie ligger alldeles varm på mitt bröst och börjar ganska så snabbt att skrika. Känslan att ha sin alldeles nyfödda bebis på bröstet går bara inte att beskriva med ord. Jag är så lycklig över att han äntligen är här och så otroligt lättad över att han äntligen är ute efter de mest smärtsamma minutrarna i hela mitt liv. Trots hela härligheten med en alldeles nyfödd bebis på mitt bröst kan jag inte undgå att lägga märke till hur stressade barnmorskan och undersköterskan är. Jag förstår av det dem säger att det kommit ganska mycket blod och de jobbar snabbt. Jag får Oxytocin både intramuskulärt (detta får alla) och intravenöst eftersom blödningen är så pass stor vilket skall få livmodern att snabbt dra ihop sig. De vill ganska så direkt att jag försöker krysta ut moderkakan (ifall det är den som står och blöder) och 22.39 slinker den obehagligt ut och Felicia konstaterar att moderkakan är hel och livmodern är väl kontraherad. Jag försöker så gott jag kan att bara fokusera på min lilla bebis och att jag trots allt är i trygga händer och som väl är verkar blödningen avta något när moderkakan väl är ute. I journalen står det att jag förlorade 1100 ml blod vilket är 100 ml mer än vad som anses som normal blodförlust vid en förlossning.
 
 
Medan jag och Tom bekantar oss med lilla Charlie skall barnmorskan sy de två bristningar jag fick under förlossningen. Eftersom jag fortfarande blöder tar det lite extra lång tid. Vid förlossningen med Vincent kände jag absolut ingenting när barnmorskan sydde men den här gången gör det betydligt ondare då det är svårt att lägga bedövning. Tillslut får Tom ta Charlie och jag grabbar tag i lustgasen igen och andas mig igenom denna inte särskilt trevliga stund.
 
 
När jag är ihopsydd lämnar de oss själva en liten stund med Charlie för att hämta förlossningsbrickan. Jag känner mig ganska så slutkörd i kroppen och tänker att det nog blir bra med lite påfyllning av energiförråden. Jag får amma lillen för första gången och han får ett riktigt fint tag vilket gör mig väldigt glad då amningen krånglade så mycket med hans storebror. Vi kalasar loss på förlossningsbrickan men jag känner mig bara tröttare och när det är dags för vägning och mätning av lillen känns ögonlocken ordentligt tunga och jag orkar knappt lyssna på vad de säger borta vid skötbordet.
 
 
Sen är det dags för mig att gå upp och kissa. Det är viktigt att komma upp och göra det efter en förlossning då det kan vara svårt och särskilt om man fått ryggbedövning. Felicia säger åt mig att ta det försiktigt då jag känner mig lite yrslig och de hjälper mig att komma upp på sängkanten i sittande. Jag sitter och dinglar med benen ett tag och försöker sen ställa mig upp men inser snabbt att det inte alls går eftersom det känns som jag skall svimma och ber om att få lägga mig ner igen.
 
Vi försöker på nytt en stund senare och nu har Felicia varit och hämtat en rullstol. Jag får hjälp att komma över i den och så körs jag in på toaletten. Så fort jag kommit över till toastolen och börjat kissa känner jag hur kroppen blir alldeles kall och jag blir fruktansvärt illamående. Jag hänger mig över Felicia som sitter på huk framför mig och den enda tanken som går i mitt huvud är att jag inte får spy ner min barnmorska. Alla ljud hörs mer och mer avlägsna och jag hör Felicia upprepa mitt namn gång på gång och hon får något svagt grymtande till svar från mig. Felicia säger att jag måste tillbaks till rullstolen och jag säger att det aldrig kommer att gå, att jag vill lägga mig på golvet. Ytterligare en person kallas in på rummet och med gemensamma krafter (jag vet inte riktigt hur) får de över mig till rullstolen och vidare upp i sängen. 
 
Allt snurrar och jag orkar inte öppna ögonen men märker att de kopplar upp blodtrycksmanchett och mäter min syremättnad på fingret. Jag får dropp och undersköterskan hämtar ett glas stark saft som jag tvingar i mig. Jag får också en blöt handduk på pannan och det känns som att min kropp väger 2 ton. Efter en liten stund när droppet börjat gå in orkar jag i alla fall öppna ögonen och prata och det är dags för mig att bli nedrullad till BB. Felicia berättar att Tom tyvärr inte kan stanna och jag frågar direkt vem som då skall ta hand om min bebis, för jag orkar ju inte ens lyfta mina egna armar.
 
 
De lägger i alla fall Charlie bredvid mig i sängen och han sover så sött tätt intill mig och sedan rullar de ner hela sängen till mitt BB-rum. Jag får stränga direktiv om att inte försöka ställa mig upp själv utan att ringa på klockan och sen med tårar i ögonen får jag säga hej då till Tom som beger sig hemåt. Jag slocknar ganska så snabbt vilket inte är särskilt konstigt efter nattens händelser och det är som att Charlie känner på sig att hans mamma är så sliten för han är så lugn och snäll hela natten. Mot morgonen ligger jag vaken en stund med Charlie i famnen och det är inte förrän nu, efter att jag återhämtat mig från blodtrycksfallet och blodförlusten en smula, som det slår mig hur mycket jag älskar denna lilla kille. Glädjetårarna bara rinner.
 
 
Älskade lillebror, välkommen till jorden!




Söndag

Ojoj vilken vecka! Hur kan man ha sån otur att man blir dunderförkyld första veckan efter semestern? Har verkligen kämpat mig igenom veckan men nu är både jag och Charlie i princip friska och det ser ut som att Tom och Vincent klarat sig från sjukdom denna gång.
 
Inskolningen på nya förskolan har gått toppenbra för Vincent i alla fall, trots att jag varit ett vrak. Redan i torsdags lämnade jag honom för första gången själv och det gick hur bra som helst. Han ville inte ens gå hem när jag kom och hämtade honom igen efter 5 timmar. Jag brukar tycka att det är lite löjligt med alla instagrammammor som längtar efter sina barn så fort de lämnat dem på förskolan men i torsdags kände jag verkligen så. Det kändes helt fel att vara ensam hemma med Charlie efter en hel sommar tillsammans. Det var nog mycket oro i botten dessutom över hur det skulle gå men nu gick det ju strålande så jag tror inte det blir lika jobbigt att lämna i nästa vecka.
 
 
Det går undan med renoveringen nu vilket verkligen är SÅ kul. Golvet är på plats och igår var vi på MIO och beställde soffa (!!!!!). Nu är det väl egentligen mest småfix kvar så som lister, foder, eluttag och så skall vi lägga matta i trappan. Jag har redan spånat en del på inredning och vet på ett ungefär hur jag vill ha det men sen får vi se vad vi har råd med också, hehe. Det kommer bli så roligt att få visa er lite före- och efterbilder här om några veckor.



Sommarförkylning

God morgon!
 
Idag är första dagen tillbaks i vardagsrutinerna igen. Tom är på jobbet och jag och barnen har just ätit frukost ute på altanen. Det hela hade varit ganska mysigt om det inte var för att både jag och Charlie gått och blivit tokförkylda. Charlie började hosta redan i torsdags och igår började även jag känna mig hängig. Vincent verkar än så länge helt opåverkad så den här dagen kommer nog bli lååååång. Helst hade man ju bara velat dra täcket över huvudet och sova några dygn men det går ju inte riktigt med två barn att ta hand om. Nä fy, sommarförkylningar är verkligen inte skoj.
 
 
Om inte Vincent hinner bli sjuk skall han skolas in på sin nya förskola imorgon. Tror som vanligt att det är jag som är mest nervös över det men jag tror det kommer bli jättebra. Det är mycket spring i hans ben och det blir nog skönt för oss alla när han får komma iväg några timmar i veckan och leka och busa med jämnåriga.
 
Nu skall jag försöka leka en liten stund med Vincent innan Charkie vaknar trots att det känns som hela mitt huvud är fyllt med snor. Måtte denna förskylning gå över snabbt!

Vardagsrummet växer fram

Nu är vi halvvägs igenom Toms sista semestervecka. Det känns verkligen tråkigt att tiden gått så ruskit fort men å andra sidan skall det bli lite skönt att komma in i vardagsrutiner igen. Vi har dessutom haft en riktig toppensemester så jag kan verkligen inte klaga.
 
Idag har vi hållt på och grejat i vardagsrummet men också hunnit med en fika och lekstund hemma hos min lillebror som ju bor i vår gamla lägenhet. Det känns väldigt konstigt att åka tillbaks dit och så fort man svänger in på parkeringen ramlar en massa gamla fina minnen över en. Den lägenheten kommer alltid ha en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Blir enormt sentimental och känslosam när jag tänker på allt vi fått uppleva där men jag inser ju också att vi kommer skapa minst lika många fina minnen i vårt lilla radhus.
 
 
Nu börjar vardagsrummet ta form hemma. Vi har verkligen fått upp farten nu den sista veckan och särskilt Tom har jobbat på ordentligt för att hinna med så mycket som möjligt innan han börjar jobba igen. Vi alla är så sjukt trötta på detta renoveringskaos och det känns som att vardagsrummet är den pusselbit som saknas för att radhuset verkligen skall kännas "hemma". 
 
Bilder från i helgen.. nu har vi kommit betydligt längre!
 
Det är inte lätt att renovera med småbarn och det är kanske inget jag skulle rekommendera andra att göra med tanke på både brist på tid och ork, men oj vad bra det kommer bli när det är klart. Idag har vi målat tak och väggar och i helgen skall gamla golvet rivas och så hoppas vi få det nya på plats i nästa vecka. Sen är det ju egentligen fritt fram att köpa soffa även fast det saknas lister och dörrkarmar samt att trappan behöver en uppfräschning. Alltså soffa.. ni som följt mig ett tag vet ju hur mycket jag brukar hänga i soffan om kvällarna så det ska bli så UNDERBART att äntligen få köpa en. Blir alldeles pirrig när jag ser hur fint det börjar bli och så himla stolt över oss som faktiskt gjort detta alldeles själva (med viss hjälp av min pappa och Toms farbror). Ser verkligen fram emot att visa er bilder när det är klart!


Fyraåringen

Hipphipphurra för vår fyraåring idag! Visst är det inte klokt hur tiden kunnat gå så fort att jag fått vara mamma till denna lilla vildingen i 4 år! Kan knappt förstå det. Nu har Vincent passerat både bebisstadiet och småbarnsstadiet och är nu ett.. barn?! Han är för det första så stor och växer fortfarande ur sina jeans så fort man köpt nya och det är knappt så jag orkar bära honom längre. Sen är han så otroligt klok och påhittig och som alla andra fyraåringar full av en massa bus.
 
Det senaste halvåret har vi fått möta treårstrots som heter duga och det är mycket jobbiga känslor som ryms i den kroppen kan jag lova. Å andra sidan så njussar han påså oändligt med kärlek och är en sån glädjespridare att det gör ont i hjärtat ibland bara man tittar på honom. Min fina lilla Vincent!
 
Dagen började med frukost på sängen förlillkillen och paketöppning. På kvällen kom sen min familj och Toms farbror på kvällsmat och marängsviss och Vincent lekte länge och väl med morbror Gabriel och den nya tågbanan han fick utav honom. Nu sover lille födelsedagskillen gott i sin säng och jag skall ta och kika på lite Netflix innan jag somnar jag också. God natt hörni!
 
 

Bruten arm

Hallå från semesterkaoset! Här gick man och trodde att man skulle få vila upp sig på semestern men jag har nog inte varit så här trött sen Charie föddes. Anledningen heter bruten arm. Tyvärr så är det den älskade lilla snart 4åringen som brutit armen och han har haft det ganska kämpigt, speciellt nattetid, så jag har inte sovit särskilt bra med tröstande av ledsen kille samtidigt som jag ju har en liten bebis som äter 2-3 gånger på natten. Känns som jag skulle behöva sova i en vecka för att komma ikapp.
 
 
Nu mår Vincent mycket bättre som tur är och leker på rätt obekymmrat trots gipset så jag håller tummarna för en lugn natt men jag skall inte ropa hej än. Är så otroligt stolt över honom och över hur tappert han tagit sig igenom allt detta. Mitt hjärta bara brister varje gång jag tänker på den kvällen/natten och att se honom ha så ont och vara så rädd.
 
Vi har utöver de senaste dagarnas händelser haft en fantastiskt härlig semester hela lilla familjen. Första veckan spenderades som sagt i Bosared med våra vänner. Vi hade fantastiskt väder (ja som resten av Sverige ju) och badade flera gånger varje dag, spelade badminton och kubb ute på gräsmattan, lagade kanongod mat, hade vattenkrig, busade med barnen och spelade kort på kvällarna tills ögonen gick i kors och vi fick ramla i säng. Dessutom firade jag en alldeles förträfflig 25årsdag där.
 
 
På söndagen åkte vi hem och laddade om och åkte sedan iväg igen på tisdagen mot Vimmerby och Astrid Lindgrens värld. Vi bodde strax utanför Vimmerby i min vän Elins mammas hus och hade två helt fantastiska dygn där trots den enorma hettan som slog till lagom tills vi skulle spendera två hela dagar utomhus haha. Vi alla klarade oss utan varken vätskebrist eller solbränna men på torsdag eftermiddag ramlade Vincent när han skulle hoppa ur skrindan och föll som sagt så oturligt att han bröt armen. 
 
 
Både jag och Tom såg direkt på Vincent att det var nått som inte stämde och vi sökte upp sjukstugan på ALV som rekommenderade oss att ta oss till vårdcentralen för att få armen röntgad. Det var alldels fruktansvärt att försöka lirka in Vincent i sin bakåtvända bilstol och spänna fast honom då han skrek och grät så fort vi rörde hans arm. Får ont i magen bara jag tänker på det. Väl på vårdcentralen fick vi beskedet att överarmen var bruten och att vi måste bedömmas av en ortoped på sjukhuset i Västervik, nästan en timme bort i fel riktning.
 
På sjukhuset fick vi komma in relativt snabbt till gipsrummet och fick reda på att benbrottet var "fint" och inte behövde fixas till vilket fick mig att andas ut en smula. Sen fick vi sitta och vänta en bra stund innan de kom in och gipsade hans arm då de behövde vara 3 stycken. Vincent fick lugnande medicin och fick ligga och andas lustgas på mask medan läkaren och en av sköterskorna gipsade armen. Tom höll Vincent i den andra handen och jag stod och vaggade Charlie som precis hade lyckats somna i min famn. Både läkaren och sköterskorna var helt fantastiska med Vincent och fick honom på andra tankar trots att han var både ledsen, rädd, trött och smärtpåverkad. Strax efter 8 sätter vi oss äntligen i bilen igen och påbörjar en lååååång bilresa hem med en sovande bebis, en ledsen 4åring och två mycket trötta föräldrar. 
 
Resten av veckan har vi bara försökt att landa i vardagen igen och försökt vila så mycket som möjligt. Det har varit mycket tv-tittande och slappande i sängen under takfläkten. Vincent behöver ju hjälp med det mesta då han bara har en hand men han har redan lärt sig att hoppa upp och sätta sig på stolen/toaletten, klättra upp i sängen och ställa sig upp från golvet vilket gör mig sjukt imponerad. Nu väntar gips i 3-4 veckor (mer exakt får vi reda på i slutet av veckan på kontrollen på sjukhuset) och sen hoppas jag vi slipper mer sjukhusbesök i år. Vi har fått så det räcker och blir över nu tycker jag!



Äntligen semester!

Semester har aldrig känts så underbart! Äntligen är hela familjen samlad på ett ställe och vi kan njuta av tiden tillsammans. Igår fyllde vi bilen till max med allt ni någonsin kan tänka er att en småbarnsfamilj på fyra skulle kunna behöva på en vecka och styrde återigen mot Bosared. Det är inte klokt hur mycket som ryms i vår lilla Citroën med lite våld och hederligt tetrisbyggande. Hur som helst.. vi har haft en helt magisk dag här ute på landet idag. Avslutade dagen med att ta ett dopp i sjön och nu njuter vi av kvällslugnet när båda barnen somnat framför TVn med lite snacks.
 
 
Mamma och pappa åkte hem för några timmar sedan så nu är det bara jag, Tom och barnen här men redan imorgon förmiddag anländer våra första gäster och sen blir det fullt hus under dagen. Dessutom är det ju folk i de andra husen här i "byn" så vi får nog trängas på bryggan i veckan om det fortsätter vara så här fint väder. Kan det bli en mycket bättre första semestervecka med sol och bad, grillning, sällskap av fina vänner och bus med mina två goa barn? Tror nog inte det!
 

Ljuvligt

Tjuvstartade semestern redan i söndags och drog med båda barnen till Bosared där mamma och pappa njuter av sin sista semestervecka. Det är som vanligt helt ljuvligt att få vara här trots den lite mindre ljuvliga förkylningen Tom så snällt smittat mig med. Förkylning på sommaren är ju verkligen ingen hit alltså men jag har fått avlastning här med barnen så jag har kunnat vila lite grann och nu hoppas jag vakna imorgon och känna mig piggare.
 
 
Tom gör sin allra sista arbetsvecka nu och vi åker hem till honom imorgon då vi skall till BVC för Charlies tremånadersvaccin. Redan på lördag åker vi dock tillbaks hit och stannar en hel vecka tillsammans med några vänner vilket skall bli riktigt mysigt. Det har blivit lite av en sommartradition att spendera en vecka här med våra vänner. Skall bli helt underbart att få ha semester hela familjen i 4 veckor nu innan Vincent börjar förskolan och Tom går tillbaks till jobbet. Har haft några rätt slitiga veckor hemma nu med båda barnen och vi alla kommer nog njuta av att ha Tom på hemmaplan.
 
Nu skall jag återgå till att njuta av kvällen tillsammans med päronen framför tvn!


Förlossningen med Charlie, del 2

Det här är andra delen av min förlossningsberättelse med Charlie. Första delen kan du läsa här.
 
Vid ca 18.30 ringer vi på klockan vid dörren till avdelning 312. Vi blir visade till ett undersökningsrum dit jag sakta men säkert tar mig då varje liten rörelse gör att jag får värk på värk med mycket lite vila mellan. Vid varje värk fokuserar jag på att försöka slappna av och andas lugnt och fast det gör ont är det helt klart hanterbart.
 
I undersökningsrummet får vi träffa den underbara barnmorskan Kajsa som kopplar upp mig på CTGt som jag får ligga med en stund. När Kajsa kommer tillbaks en liten stund senare pratar vi om mina tankar inför förlossningen och det märks så tydligt att hon läst igenom min journal noga och att hon verkligen lyssnar på det jag har att säga.
 
 
Kajsar gör en vaginalundersökning och berättar att jag är 4 centimeter öppen vilket ju är tur med tanke på att hon redan skrivit in oss på förlossningsavdelningen. Blir återigen så otroligt glad och lättad över att få träffa någon som tar mig på allvar och jag kan äntligen släppa den stress jag gått och burit på i flera veckor om att inte hinna in till förlossningen bakom mig. Kajsa visar även Tom hur han kan hjälpa till att trycka på mina knän för att stabilisera bäckenet under värkarna och på så sätt minska smärtan en aning.
 
Vi blir visade till vårt förlossningsrum och Kajsa går iväg för att hämta en sjukhusskjorta till mig så att jag kan byta om. Det känns så surrealistiskt att kliva in i det där rummet och veta att här skall vi om bara några timmar få möta vår andra son. Jag som alltid velat prova att sitta och guppa på pilatesboll under förlossningen sätter mig genast på denna för att nästan lika snabbt inse att det inte alls är något för mig. Jag behöver sitta stilla för att värkarna inte skall storma över mig likt en hjord gnuer. Jag byter således om och placerar mig i sängen.
 
 
Värkarna gör så pass ont nu att jag ber om lustgas. Kajsa finns vid min sida och hjälper mig efter varje värk att släppa spänningen i kroppen och Tom trycker på mina knän under värkarna och bara finns där vid min sida vilket är så skönt och tryggt. De får hela tiden påminna mig att fortsätta ta djupa andetag under hela värken med lustgasen då jag efter ett tag dåsar bort och "glömmer" att andas, hehe. Lustgasen är verkligen hatkärlek för mig för den hjälper ju en att ta sig igenom värken men jag blir samtidigt både illamående och yr. Mellan värkarna pratar vi och skrattar och allt känns bara så rätt. Kajsa frågar efter ett tag om det är okej att hon lämnar oss en stund och hon får okej av oss. Det märks att det är mycket att göra på förlossningen så att hon håller ett sånt lugn och tar sig den tiden med oss gör mig så himla glad och trygg.
 
 
Vid 21 gör det riktigt riktigt ont och jag tänker att det kanske snart närmar sig. I värkvilan pratar jag lite med Tom om att kanske fråga efter epidural och han ringer på klockan. Vi pratar med Kajsa och jag ber henne undersöka mig för att se hur långt det är kvar och det visar sig att jag bara är öppen 6-7 centimeter vilket kommer lite som en chock. Hur skall jag klara 10 centimeter om det redan gör såhär ont? De kontaktar i alla fall narkosen som dyker upp efter en väääääldigt lång halvtimme och då är jag öppen 8 centimeter. Det gör så ont så att jag inte vet vart jag skall ta vägen. I värkvilan rullar tårarna ner för mina kinder och trots att Kajsa redan har slutat så står hon där vid min sida och hjälper mig genom värkarna i väntan på att bedövningen skall läggas. Jag frågar Kajsa om hon inte skall gå hem snart även fast jag egentligen vill att hon stannar men hon viftar bara bort frågan och säger att hon snart skall gå.
 
Barnmorskan Felicia och en läkerstudent kommer in och presenterar sig mitt i tumultet när narkosen kommit på plats och jag hör hur Tom hälsar artigt men själv är jag så fokuserad bara på att ta mig igenom värk efter värk. Även narkosläkaren kommer in och presenterar sig och förklarar att de kommer lägga en spinalbedövning då en epiduralbedövning inte kommer hinna värka. Hon tvättar av ryggen och jag får instruktioner att kuta ut ryggen mot henne och ligga helt stilla.
 
När spinalen är lagd säger narkosläkaren att "nu borde den snart börja värka" men när jag får en värk gör den precis lika ont som de andra och med smått panik i rösten snyfter jag fram att "den hjälper ju inte, varför hjälper den inte?". Jag sneglar på narkosläkaren som försiktigt mummlar fram att den borde börja hjälpa nu. När nästa värk kommer känner jag plötsligt hur den inte alls gör lika ont och värken efter det känner jag inte alls mer än att jag ser hur kurvan på CTG-apparaten höjer sig. Jag blir alldeles salig och tänker att det här nog är det bästa beslut jag tagit i hela mitt liv, haha. Jag får äntligen en chans att pusta ut en smula och få säga hej då till Kajsa (med tårar brännande bakom ögonen såklart) som nu lämnar över mig till Felicia.
 
I min journal stod det att jag inte ville ha läkarstudent med vid min förlossning (eftersom jag ju är läkarstudent själv och skulle kunna riskera att träffa någon jag känner) och nu när jag är talbar igen påpekar jag detta för Felicia och studenten men säger sen att nu är det liksom försent så hon får gärna stanna. Vi hinner prata och skoja lite en stund alla fyra och jag frågar bland annat Tom om han tagit något kort. Här är jag alltså, bara 20 minuter innan Charlie är född. Oförskämt fräsch ändå måste jag säga.
 
 
Jag säger även till Felicia att jag funderat på om jag skulle vilja ta emot bebisen själv när han kommer ut men att jag inte riktigt vet om jag vågar. Hon tycker absolut att jag skall göra det om jag vill och lugnar mig med att hon kommer coacha mig när det väl är dags.
 
När klockan närmar sig 22 får jag lite krystimpulser. Det är inte samma överväldigande våg som jag känt med Vincent men jag känner ändå så väl igen känslan. Efter några värkar frågar jag om det är okej för mig att trycka på när jag får krystimpulserna och vid 22.15 provkrystar jag för första gången med min hejjarklack bestående av Felicia, läkarstudenten, en undersköterska och Tom.
 
Jag släpper lustgasen helt i krystningsskedet vilket så här i efterhand nog var lite dumt. För er som inte vet det så tar en ryggbedövning inte bort smärtan i underlivet när huvudet skall ut och det blir jag verkligen varse om nu. Smärtan blir bara värre och värre ju närmare huvudet kommer utgången så att säga. Det känns som jag bara krystar värk efter värk och det inte händer någonting. När huvudet står precis i öppningen och tänjer brinner det som eld i underlivet och jag får panik. Jag klarar inte EN sekund mer av den smärtan och skriker rätt ut. Jag är fullt medveten om att det alldeles snart är över men jag kan bara inte lugna ner mig. Undersköterskan spänner ögonen i mig med hennes ansikte bara centimeter från mitt och säger att jag måste vara lugn och jag bara skakar och skriker att "det går inte, det gör sååå ont". Det är inte många minuter jag har den smärtan men där och då känns det som jag skall gå av på mitten. Efter ännu några förfärliga krystvärkar (har verkligen inget tidsperspektiv på detta alls eftersom det kändes som om tiden stod still) kommer huvudet ut och Felicia säger att "nu får du ta emot honom". Jag tar tag och tänker i några sekunder att han nog måste ha fastnat innan jag inser att jag själv ju måste trycka på och så äntligen kommer han ut och jag drar upp honom på mitt bröst. 22.37 den 14e april föds så vår älskade lilla lillebror.
 
 
Fortsättning följer..

Stulit en dator

Yes, jag har äntligen fått tag i en dator. Mina föräldrar är på semester i England och idag när jag vattnade deras blommor passade jag på att norpa mammas dator över helgen. Efter det att jag skrev första delen av min förlossningsberättelse har jag inte lyckats ha igång min egen dator i mer än några minuter innan den startat om sig så jag har väl kanske insett att den datorn gjort sitt och det är dags att bita i det sura äpplet och köpa mig en ny. Kanske inte det första man vill lägga pengarna på när man nyss flyttat och håller på att renovera men å andra sidan klarar jag mig verkligen inte utan en fungerande dator.
 
 
Jag har verkligen såååå mycket jag vill skriva om här inne. Det bara kliar i fingrarna och det känns verkligen som en liten del i livet saknas. Saknar att dela med mig av bilder och tankar med er och att få skriva av mig när det känns tufft och få pepp och stöd av alla härliga människor som fortsätter att kika in här trots att det ekar ganska så tomt. Jag försöker uppdatera flitigt på snapchat och instagram istället men det är ju kinte riktigt samma sak. Nä när jag väl får köpt mig en ny dator får jag se till att uppdatera bloggen lite oftare igen.
 
 
Livet just nu rullar på i full fart. Dagarna susar förbi och lille Charlie växer så det knakar. Nu är han redan 2,5 månad och när vi var på hans tvåmånaderskontroll vägde han in på stadiga 6,4 kilo. Lilla köttbullen min! Om en vecka är det dags för dop och förberedelserna är i full gång. Jag har varit så otroligt stressad över det hela men nu börjar det kännas som mycket faller på sin plats. Igår bakade jag bullar med Charlie sovandes i bärselen så allt går bara man vill.
 
 
Även Vincent har blivit så stor på så kort tid. Han har verkligen blivit en stor kille och gör så stora framsteg hela tiden. Jag är så löjligt stolt över honom. Det är dock inte helt lätt att handskas med en snart fyraåring och alla hans känslostormar när man har både en bebis att ta hand om och när man sover alldeles för dåligt. Jag gör mitt bästa och det räcker gott och väl.
 
Renoveringen rullar inte på lika snabbt men sakta men säkert går det ändå framåt. När vi flyttade in i radhuset var det ju helt magiskt väder ute varje dag och vi saknade inte att ha ett ordentligt vardagsrum särskilt mycket men nu när vi haft både kallare och blötare dagar och jag dessutom går hemma hela dagarna med båda barnen längtar jag en hel del tills vi får köpa oss en härlig soffa som man kan slänga sig i på kvällarna framför en bra film. Det är dessutom väldigt tråkigt att inte kunna sitta i vardagsrummet när man har gäster (vilket jag har nästan hela tiden känns det som) utan vi får förpassa oss till köket istället. Nu är det dock gips på alla väggar och tak så nästa moment är slipning och spackling innan vi äntligen får börja tapetsera och måla. Tar bilder fortlöpande som jag skall visa er så småningom!
 
Nu skall jag krypa ner bredvid Charlie i sängen och sova för att ladda batterierna inför en fullspäckad helg. Nu vet ni i alla fall att jag inte har glömt bort er och att jag förhoppningsvis är tillbaks på banan snart igen! Stor kram till alla er som fortsatt kikar in här. Ni är guld värda!



Förlossningen med Charlie, del 1

Nu hörni är det äntligen dags för min förlossningsberättelse med Charlie. Önskar jag fått chansen att skriva den tidigare då minnet sviker en ganska så fort men livet (och datorhaveri) har kommit mellan. Bättre sent än aldrig dock så nu kör vi! Tänker att jag delar upp förlossningen i tre delar; tiden innan vi åkte in till förlossningen, tiden fram till Charlie föddes samt tiden efter förlossningen. Här kommer del 1:
 
Klockan 4.20 den 14e april, 7 dagar över tiden, vaknar jag ännu en gång för att gå upp och kissa (livet som höggravid japp). När jag torkar mig får jag en droppe rött blod på pappret och skiner genast upp som en sol för att i nästa sekund inse att jag mest troligen blivit galen av allt väntande. Jag kryper ner i sängen igen och vaknar på morgonen utan några som helst känningar om att en förlossning skulle vara på gång. Inga värkar och inget mer blod.
 
Just denna morgonen är jag dock inte särskilt nedstämd utan mest förväntansfull. Klockan 9.30 har jag nämligen tid på Östra sjukhuset för information och lottning i SWEPI-studien. Kortfattat är det en studie som jämför igångsättning en eller två veckor efter beräknat förlossningsdatum. Jag är verkligen inställd på att jag inte skall ha turen på min sida så jag blir väldigt förvånad när datorn lottar mig till grupp A och jag får bokat en tid för en igångsättning redan dagen därpå. 
 
 
Jag lämnar sjukhuset som svävande på moln (vilket ju verkligen är en bedrift med tanke på att jag är extremt höggravid haha) och ringer direkt till Tom för att berätta de goda nyheterna. Det pirrar ordentligt i magen och det känns nästan lite surrealistiskt att tänka att det här troligen är den sista dagen som mamma till bara en liten kille. Jag går förbi pressbyrån på väg till bilen och köper mig en daimstrut för att fira och sätter mig i dörröppningen på bilen och smaskar i mig den samtidigt som jag ringer mamma och skriver till några vänner på messenger om igångsättningen.
 
När jag kommer hem till lägenheten igen har Tom och Vincent precis tagit bussen iväg till hemmakväll (det är ju ändå lördag) för att handla lite lördagsgodis som vi skall smaska på den sista kvällen innan bebisen är här. Jag slänger mig på sängen och fortsätter att skriva på messenger i väntan på att Tom och Vincent skall komma hem. Tillslut klampar de in genom dörren, Vincent med godispåsen i högsta hugg, och jag sätter mig på huk framför honom för att se vad han har köpt och känner hur det rinner till mellan benen (klockan är då 11.56). Jag kilar in på toaletten och tar på mig en binda utan att säga nått till Tom men när jag går ut från toaletten igen och det fortsätter att rinna inser jag vad det är som har hänt och jag säger till Tom att jag tror mitt vatten har gått. Toms spontana reaktion är ett snopet "näää" eftersom han just handlat en massa chips och godis inför kvällen och jag börjar skratta över komiken i det hela eftersom vi ju precis fått tid för igångsättning.
 
Ganska så direkt ringer vi till mina föräldrar som snabbt kommer och plockar upp Vincent och så ringer vi även förlossningen som ber oss avvakta värkar och om inga värkar drar igång komma in för en kontroll på Östra vid halv fyra-fyra då de just nu är rätt mycket folk på antenatalen. Jag lägger mig återigen i sängen och inväntar värkar men det händer absolut ingenting. Med Vincent drog värkarna igång bara en timme efter att vattnet gick så jag blir verkligen otålig när timmarna går och inget händer.
 
 
Strax efter 15 sätter vi oss i bilen och åker mot Östra. På antenatalen får jag bekräftat att vattnet faktiskt har gått (jo tack jag vet, det rinner liksom konstant mellan benen) och får sedan sitta med en CTG-kurva för att registrera sammandragningar och fosterrörelser. Allt ser fint ut och ännu mer snopna får vi lämna sjukhuset i väntan på att det skall dra igång.
 
 
Jag och Tom bestämmer oss för att åka till MAX som ligger bara några hundra meter bort för att hålla oss i närheten ifall det drar igång. Redan när vi rullar in på parkeringen (ca 16.45) känner jag hur jag börjar få värkar och nu gör de "ont" till skillnad från de sammandragningar jag haft tidigare. Jag börjar klocka dem och de kommer väldigt oregelbundet men direkt ganska så tätt med 2-4 minuter mellan. Vi beställer mat och jag sitter och klockar värkar och när vi ätit upp och jag skall ställa mig upp forsar det ut en massa vatten så att mina byxor blir alldeles sjöblöta.
 
 
Tom får snabbt springa ut i bilen och hämta handduk och nya byxor från vår BB-väska och jag stapplar in på MAX kundtoalett för att byta om. Vi sätter oss i bilen igen och Tom undrar om vi skall åka hem och hämta nya byxor till mig. Efter att ha kollat hur lång tid sträckan tar att köra på google maps så väljer vi att göra det, allt medan jag klockar värkar som så fort jag rör på mig kommer supertätt. Väl hemma ringer jag in till förlossningen igen och berättar att vi är på väg in och de hälsar att vi är så välkomna till avdelning 312.
 
Fortsättning följer! :D