Äntligen semester!

Semester har aldrig känts så underbart! Äntligen är hela familjen samlad på ett ställe och vi kan njuta av tiden tillsammans. Igår fyllde vi bilen till max med allt ni någonsin kan tänka er att en småbarnsfamilj på fyra skulle kunna behöva på en vecka och styrde återigen mot Bosared. Det är inte klokt hur mycket som ryms i vår lilla Citroën med lite våld och hederligt tetrisbyggande. Hur som helst.. vi har haft en helt magisk dag här ute på landet idag. Avslutade dagen med att ta ett dopp i sjön och nu njuter vi av kvällslugnet när båda barnen somnat framför TVn med lite snacks.
 
 
Mamma och pappa åkte hem för några timmar sedan så nu är det bara jag, Tom och barnen här men redan imorgon förmiddag anländer våra första gäster och sen blir det fullt hus under dagen. Dessutom är det ju folk i de andra husen här i "byn" så vi får nog trängas på bryggan i veckan om det fortsätter vara så här fint väder. Kan det bli en mycket bättre första semestervecka med sol och bad, grillning, sällskap av fina vänner och bus med mina två goa barn? Tror nog inte det!
 



Ljuvligt

Tjuvstartade semestern redan i söndags och drog med båda barnen till Bosared där mamma och pappa njuter av sin sista semestervecka. Det är som vanligt helt ljuvligt att få vara här trots den lite mindre ljuvliga förkylningen Tom så snällt smittat mig med. Förkylning på sommaren är ju verkligen ingen hit alltså men jag har fått avlastning här med barnen så jag har kunnat vila lite grann och nu hoppas jag vakna imorgon och känna mig piggare.
 
 
Tom gör sin allra sista arbetsvecka nu och vi åker hem till honom imorgon då vi skall till BVC för Charlies tremånadersvaccin. Redan på lördag åker vi dock tillbaks hit och stannar en hel vecka tillsammans med några vänner vilket skall bli riktigt mysigt. Det har blivit lite av en sommartradition att spendera en vecka här med våra vänner. Skall bli helt underbart att få ha semester hela familjen i 4 veckor nu innan Vincent börjar förskolan och Tom går tillbaks till jobbet. Har haft några rätt slitiga veckor hemma nu med båda barnen och vi alla kommer nog njuta av att ha Tom på hemmaplan.
 
Nu skall jag återgå till att njuta av kvällen tillsammans med päronen framför tvn!

Förlossningen med Charlie, del 2

Det här är andra delen av min förlossningsberättelse med Charlie. Första delen kan du läsa här.
 
Vid ca 18.30 ringer vi på klockan vid dörren till avdelning 312. Vi blir visade till ett undersökningsrum dit jag sakta men säkert tar mig då varje liten rörelse gör att jag får värk på värk med mycket lite vila mellan. Vid varje värk fokuserar jag på att försöka slappna av och andas lugnt och fast det gör ont är det helt klart hanterbart.
 
I undersökningsrummet får vi träffa den underbara barnmorskan Kajsa som kopplar upp mig på CTGt som jag får ligga med en stund. När Kajsa kommer tillbaks en liten stund senare pratar vi om mina tankar inför förlossningen och det märks så tydligt att hon läst igenom min journal noga och att hon verkligen lyssnar på det jag har att säga.
 
 
Kajsar gör en vaginalundersökning och berättar att jag är 4 centimeter öppen vilket ju är tur med tanke på att hon redan skrivit in oss på förlossningsavdelningen. Blir återigen så otroligt glad och lättad över att få träffa någon som tar mig på allvar och jag kan äntligen släppa den stress jag gått och burit på i flera veckor om att inte hinna in till förlossningen bakom mig. Kajsa visar även Tom hur han kan hjälpa till att trycka på mina knän för att stabilisera bäckenet under värkarna och på så sätt minska smärtan en aning.
 
Vi blir visade till vårt förlossningsrum och Kajsa går iväg för att hämta en sjukhusskjorta till mig så att jag kan byta om. Det känns så surrealistiskt att kliva in i det där rummet och veta att här skall vi om bara några timmar få möta vår andra son. Jag som alltid velat prova att sitta och guppa på pilatesboll under förlossningen sätter mig genast på denna för att nästan lika snabbt inse att det inte alls är något för mig. Jag behöver sitta stilla för att värkarna inte skall storma över mig likt en hjord gnuer. Jag byter således om och placerar mig i sängen.
 
 
Värkarna gör så pass ont nu att jag ber om lustgas. Kajsa finns vid min sida och hjälper mig efter varje värk att släppa spänningen i kroppen och Tom trycker på mina knän under värkarna och bara finns där vid min sida vilket är så skönt och tryggt. De får hela tiden påminna mig att fortsätta ta djupa andetag under hela värken med lustgasen då jag efter ett tag dåsar bort och "glömmer" att andas, hehe. Lustgasen är verkligen hatkärlek för mig för den hjälper ju en att ta sig igenom värken men jag blir samtidigt både illamående och yr. Mellan värkarna pratar vi och skrattar och allt känns bara så rätt. Kajsa frågar efter ett tag om det är okej att hon lämnar oss en stund och hon får okej av oss. Det märks att det är mycket att göra på förlossningen så att hon håller ett sånt lugn och tar sig den tiden med oss gör mig så himla glad och trygg.
 
 
Vid 21 gör det riktigt riktigt ont och jag tänker att det kanske snart närmar sig. I värkvilan pratar jag lite med Tom om att kanske fråga efter epidural och han ringer på klockan. Vi pratar med Kajsa och jag ber henne undersöka mig för att se hur långt det är kvar och det visar sig att jag bara är öppen 6-7 centimeter vilket kommer lite som en chock. Hur skall jag klara 10 centimeter om det redan gör såhär ont? De kontaktar i alla fall narkosen som dyker upp efter en väääääldigt lång halvtimme och då är jag öppen 8 centimeter. Det gör så ont så att jag inte vet vart jag skall ta vägen. I värkvilan rullar tårarna ner för mina kinder och trots att Kajsa redan har slutat så står hon där vid min sida och hjälper mig genom värkarna i väntan på att bedövningen skall läggas. Jag frågar Kajsa om hon inte skall gå hem snart även fast jag egentligen vill att hon stannar men hon viftar bara bort frågan och säger att hon snart skall gå.
 
Barnmorskan Felicia och en läkerstudent kommer in och presenterar sig mitt i tumultet när narkosen kommit på plats och jag hör hur Tom hälsar artigt men själv är jag så fokuserad bara på att ta mig igenom värk efter värk. Även narkosläkaren kommer in och presenterar sig och förklarar att de kommer lägga en spinalbedövning då en epiduralbedövning inte kommer hinna värka. Hon tvättar av ryggen och jag får instruktioner att kuta ut ryggen mot henne och ligga helt stilla.
 
När spinalen är lagd säger narkosläkaren att "nu borde den snart börja värka" men när jag får en värk gör den precis lika ont som de andra och med smått panik i rösten snyfter jag fram att "den hjälper ju inte, varför hjälper den inte?". Jag sneglar på narkosläkaren som försiktigt mummlar fram att den borde börja hjälpa nu. När nästa värk kommer känner jag plötsligt hur den inte alls gör lika ont och värken efter det känner jag inte alls mer än att jag ser hur kurvan på CTG-apparaten höjer sig. Jag blir alldeles salig och tänker att det här nog är det bästa beslut jag tagit i hela mitt liv, haha. Jag får äntligen en chans att pusta ut en smula och få säga hej då till Kajsa (med tårar brännande bakom ögonen såklart) som nu lämnar över mig till Felicia.
 
I min journal stod det att jag inte ville ha läkarstudent med vid min förlossning (eftersom jag ju är läkarstudent själv och skulle kunna riskera att träffa någon jag känner) och nu när jag är talbar igen påpekar jag detta för Felicia och studenten men säger sen att nu är det liksom försent så hon får gärna stanna. Vi hinner prata och skoja lite en stund alla fyra och jag frågar bland annat Tom om han tagit något kort. Här är jag alltså, bara 20 minuter innan Charlie är född. Oförskämt fräsch ändå måste jag säga.
 
 
Jag säger även till Felicia att jag funderat på om jag skulle vilja ta emot bebisen själv när han kommer ut men att jag inte riktigt vet om jag vågar. Hon tycker absolut att jag skall göra det om jag vill och lugnar mig med att hon kommer coacha mig när det väl är dags.
 
När klockan närmar sig 22 får jag lite krystimpulser. Det är inte samma överväldigande våg som jag känt med Vincent men jag känner ändå så väl igen känslan. Efter några värkar frågar jag om det är okej för mig att trycka på när jag får krystimpulserna och vid 22.15 provkrystar jag för första gången med min hejjarklack bestående av Felicia, läkarstudenten, en undersköterska och Tom.
 
Jag släpper lustgasen helt i krystningsskedet vilket så här i efterhand nog var lite dumt. För er som inte vet det så tar en ryggbedövning inte bort smärtan i underlivet när huvudet skall ut och det blir jag verkligen varse om nu. Smärtan blir bara värre och värre ju närmare huvudet kommer utgången så att säga. Det känns som jag bara krystar värk efter värk och det inte händer någonting. När huvudet står precis i öppningen och tänjer brinner det som eld i underlivet och jag får panik. Jag klarar inte EN sekund mer av den smärtan och skriker rätt ut. Jag är fullt medveten om att det alldeles snart är över men jag kan bara inte lugna ner mig. Undersköterskan spänner ögonen i mig med hennes ansikte bara centimeter från mitt och säger att jag måste vara lugn och jag bara skakar och skriker att "det går inte, det gör sååå ont". Det är inte många minuter jag har den smärtan men där och då känns det som jag skall gå av på mitten. Efter ännu några förfärliga krystvärkar (har verkligen inget tidsperspektiv på detta alls eftersom det kändes som om tiden stod still) kommer huvudet ut och Felicia säger att "nu får du ta emot honom". Jag tar tag och tänker i några sekunder att han nog måste ha fastnat innan jag inser att jag själv ju måste trycka på och så äntligen kommer han ut och jag drar upp honom på mitt bröst. 22.37 den 14e april föds så vår älskade lilla lillebror.
 
 
Fortsättning följer..


Stulit en dator

Yes, jag har äntligen fått tag i en dator. Mina föräldrar är på semester i England och idag när jag vattnade deras blommor passade jag på att norpa mammas dator över helgen. Efter det att jag skrev första delen av min förlossningsberättelse har jag inte lyckats ha igång min egen dator i mer än några minuter innan den startat om sig så jag har väl kanske insett att den datorn gjort sitt och det är dags att bita i det sura äpplet och köpa mig en ny. Kanske inte det första man vill lägga pengarna på när man nyss flyttat och håller på att renovera men å andra sidan klarar jag mig verkligen inte utan en fungerande dator.
 
 
Jag har verkligen såååå mycket jag vill skriva om här inne. Det bara kliar i fingrarna och det känns verkligen som en liten del i livet saknas. Saknar att dela med mig av bilder och tankar med er och att få skriva av mig när det känns tufft och få pepp och stöd av alla härliga människor som fortsätter att kika in här trots att det ekar ganska så tomt. Jag försöker uppdatera flitigt på snapchat och instagram istället men det är ju kinte riktigt samma sak. Nä när jag väl får köpt mig en ny dator får jag se till att uppdatera bloggen lite oftare igen.
 
 
Livet just nu rullar på i full fart. Dagarna susar förbi och lille Charlie växer så det knakar. Nu är han redan 2,5 månad och när vi var på hans tvåmånaderskontroll vägde han in på stadiga 6,4 kilo. Lilla köttbullen min! Om en vecka är det dags för dop och förberedelserna är i full gång. Jag har varit så otroligt stressad över det hela men nu börjar det kännas som mycket faller på sin plats. Igår bakade jag bullar med Charlie sovandes i bärselen så allt går bara man vill.
 
 
Även Vincent har blivit så stor på så kort tid. Han har verkligen blivit en stor kille och gör så stora framsteg hela tiden. Jag är så löjligt stolt över honom. Det är dock inte helt lätt att handskas med en snart fyraåring och alla hans känslostormar när man har både en bebis att ta hand om och när man sover alldeles för dåligt. Jag gör mitt bästa och det räcker gott och väl.
 
Renoveringen rullar inte på lika snabbt men sakta men säkert går det ändå framåt. När vi flyttade in i radhuset var det ju helt magiskt väder ute varje dag och vi saknade inte att ha ett ordentligt vardagsrum särskilt mycket men nu när vi haft både kallare och blötare dagar och jag dessutom går hemma hela dagarna med båda barnen längtar jag en hel del tills vi får köpa oss en härlig soffa som man kan slänga sig i på kvällarna framför en bra film. Det är dessutom väldigt tråkigt att inte kunna sitta i vardagsrummet när man har gäster (vilket jag har nästan hela tiden känns det som) utan vi får förpassa oss till köket istället. Nu är det dock gips på alla väggar och tak så nästa moment är slipning och spackling innan vi äntligen får börja tapetsera och måla. Tar bilder fortlöpande som jag skall visa er så småningom!
 
Nu skall jag krypa ner bredvid Charlie i sängen och sova för att ladda batterierna inför en fullspäckad helg. Nu vet ni i alla fall att jag inte har glömt bort er och att jag förhoppningsvis är tillbaks på banan snart igen! Stor kram till alla er som fortsatt kikar in här. Ni är guld värda!

Förlossningen med Charlie, del 1

Nu hörni är det äntligen dags för min förlossningsberättelse med Charlie. Önskar jag fått chansen att skriva den tidigare då minnet sviker en ganska så fort men livet (och datorhaveri) har kommit mellan. Bättre sent än aldrig dock så nu kör vi! Tänker att jag delar upp förlossningen i tre delar; tiden innan vi åkte in till förlossningen, tiden fram till Charlie föddes samt tiden efter förlossningen. Här kommer del 1:
 
Klockan 4.20 den 14e april, 7 dagar över tiden, vaknar jag ännu en gång för att gå upp och kissa (livet som höggravid japp). När jag torkar mig får jag en droppe rött blod på pappret och skiner genast upp som en sol för att i nästa sekund inse att jag mest troligen blivit galen av allt väntande. Jag kryper ner i sängen igen och vaknar på morgonen utan några som helst känningar om att en förlossning skulle vara på gång. Inga värkar och inget mer blod.
 
Just denna morgonen är jag dock inte särskilt nedstämd utan mest förväntansfull. Klockan 9.30 har jag nämligen tid på Östra sjukhuset för information och lottning i SWEPI-studien. Kortfattat är det en studie som jämför igångsättning en eller två veckor efter beräknat förlossningsdatum. Jag är verkligen inställd på att jag inte skall ha turen på min sida så jag blir väldigt förvånad när datorn lottar mig till grupp A och jag får bokat en tid för en igångsättning redan dagen därpå. 
 
 
Jag lämnar sjukhuset som svävande på moln (vilket ju verkligen är en bedrift med tanke på att jag är extremt höggravid haha) och ringer direkt till Tom för att berätta de goda nyheterna. Det pirrar ordentligt i magen och det känns nästan lite surrealistiskt att tänka att det här troligen är den sista dagen som mamma till bara en liten kille. Jag går förbi pressbyrån på väg till bilen och köper mig en daimstrut för att fira och sätter mig i dörröppningen på bilen och smaskar i mig den samtidigt som jag ringer mamma och skriver till några vänner på messenger om igångsättningen.
 
När jag kommer hem till lägenheten igen har Tom och Vincent precis tagit bussen iväg till hemmakväll (det är ju ändå lördag) för att handla lite lördagsgodis som vi skall smaska på den sista kvällen innan bebisen är här. Jag slänger mig på sängen och fortsätter att skriva på messenger i väntan på att Tom och Vincent skall komma hem. Tillslut klampar de in genom dörren, Vincent med godispåsen i högsta hugg, och jag sätter mig på huk framför honom för att se vad han har köpt och känner hur det rinner till mellan benen (klockan är då 11.56). Jag kilar in på toaletten och tar på mig en binda utan att säga nått till Tom men när jag går ut från toaletten igen och det fortsätter att rinna inser jag vad det är som har hänt och jag säger till Tom att jag tror mitt vatten har gått. Toms spontana reaktion är ett snopet "näää" eftersom han just handlat en massa chips och godis inför kvällen och jag börjar skratta över komiken i det hela eftersom vi ju precis fått tid för igångsättning.
 
Ganska så direkt ringer vi till mina föräldrar som snabbt kommer och plockar upp Vincent och så ringer vi även förlossningen som ber oss avvakta värkar och om inga värkar drar igång komma in för en kontroll på Östra vid halv fyra-fyra då de just nu är rätt mycket folk på antenatalen. Jag lägger mig återigen i sängen och inväntar värkar men det händer absolut ingenting. Med Vincent drog värkarna igång bara en timme efter att vattnet gick så jag blir verkligen otålig när timmarna går och inget händer.
 
 
Strax efter 15 sätter vi oss i bilen och åker mot Östra. På antenatalen får jag bekräftat att vattnet faktiskt har gått (jo tack jag vet, det rinner liksom konstant mellan benen) och får sedan sitta med en CTG-kurva för att registrera sammandragningar och fosterrörelser. Allt ser fint ut och ännu mer snopna får vi lämna sjukhuset i väntan på att det skall dra igång.
 
 
Jag och Tom bestämmer oss för att åka till MAX som ligger bara några hundra meter bort för att hålla oss i närheten ifall det drar igång. Redan när vi rullar in på parkeringen (ca 16.45) känner jag hur jag börjar få värkar och nu gör de "ont" till skillnad från de sammandragningar jag haft tidigare. Jag börjar klocka dem och de kommer väldigt oregelbundet men direkt ganska så tätt med 2-4 minuter mellan. Vi beställer mat och jag sitter och klockar värkar och när vi ätit upp och jag skall ställa mig upp forsar det ut en massa vatten så att mina byxor blir alldeles sjöblöta.
 
 
Tom får snabbt springa ut i bilen och hämta handduk och nya byxor från vår BB-väska och jag stapplar in på MAX kundtoalett för att byta om. Vi sätter oss i bilen igen och Tom undrar om vi skall åka hem och hämta nya byxor till mig. Efter att ha kollat hur lång tid sträckan tar att köra på google maps så väljer vi att göra det, allt medan jag klockar värkar som så fort jag rör på mig kommer supertätt. Väl hemma ringer jag in till förlossningen igen och berättar att vi är på väg in och de hälsar att vi är så välkomna till avdelning 312.
 
Fortsättning följer! :D



Ett jobbigt avsked?!

Det är verkligen urtråkigt att det ekar så tomt här inne just nu. Jag har SÅ mycket som jag vill skriva om och dela med mig av men så extremt lite tid att sätta mig ner i lugn och ro och skriva ett inlägg. Vincent går och lägger sig kring 7 på kvällarna och jag måste i säng senast klockan 10 för att vara människa dagen därpå i och med att jag vaknar några gånger per natt för att amma och under dessa tre timmar skall jag hinna med SÅ mycket att bloggen hamnar långt ner på listan tyvärr.
 
 
Idag gjorde Vincent sin absolut sista dag på förskolan. Nu väntar ett långt sommarlov och i augusti skall han börja på sin nya förskola här i Lindome istället. Det känns på ett sätt otroligt skönt att vi nu helt lämnat det gamla bakom oss och kan blicka framåt mot vårt nya liv här men samtidigt känns det jobbigt att han skall behöva lämna sina vänner och pedagoger som han känner så väl och få "börja om" på ett nytt ställe.
 
 
Just nu är det nog mest jag som tycker att det hela känns lite jobbigt dock då Vincent bara verkar tycka det skall bli kul och spännande att få börja på nya förskolan. Jag är så otroligt stolt över den lille killen alltså. Han har flyttat, blivit storebror och lämnat sin förskola inom loppet av 2 månader och tagit det hela så otroligt bra. Jag är nog faktiskt den som tagit det hårdast med flytten men så är jag inte särskilt bra överlag på att hantera stora förändringar i livet och blir lätt väldigt känslosam och sentimental. Nä, ibland önskar jag att jag var lite mer som min 4åring som ser varje dag som ett nytt äventyr.
 
Vi firade i varje fall in sommarlovet idag med att bjuda hem mina föräldrar och min bror på pannkaksmiddag och hade det jättemysigt tillsammans ute på vår altan en bra stund innan det var dags för dem att dra sig hemåt igen. Nu skall jag och pojkarna vara hemma ensamma fram till i mitten av juli då Tom går på semester. Tur att det är sommar så vi kan vara ute mycket om dagarna så att vi inte börjar klättra på väggarna här hemma. 
 
 
Nu har klockan slagit 10 så då är det dags att krypa ner bredvid min sovande lillskatt och få mig några timmars sömn innan det är matdags. Nattinatt!

Nyblivna underläkare

Nu var det lite drygt 2 månader sen jag skrev min sista tenta innan jag gick på mammaledighet. Tiden har gått så grymt fort och ändå så känns studentlivet på sjukhuset såååå långt bort. I fredags fick mina gamla klasskamrater fira in sommarlov och att de nu klarat av ännu en termin. Att vara klar med 9 terminer är lite extra speciellt. Då får man nämligen jobba som underläkare. Kan ni alltså tänka er att JAG hade kunnat jobba som läkare redan denna sommaren? Hur sjukt är inte det, jag kan ju ingenting?! Vem skulle vilja anställa mig liksom? Visst, jag är godkänd i alla kurser hittills men som på så många högskoleutbildningar så glömmer man ju helt katastrofalt mycket av det man hunnit lära sig direkt när man lämnar tentasalen.
 
 
På ett sätt är jag så glad att "slippa" slängas ut i verkligheten i sommar just på grund av att jag känner mig lite som en bluff av någon anledning men en liten del av mig är ju såklart pyttis avis på mina vänner som nu för första gången får testa på det som vi alla kämpat för i så många år nu. Någon gång måste man ju helt enkelt ge sig ut i arbetslivet, hur läskigt det än må kännas.
 
För mig väntar dock drygt 4 månaders mammaledighet till innan jag är tillbaks i skolbänken igen och det känns faktiskt väldigt bra. När jag väl är tillbaks igen är det bara dryga året kvar som läkarstudent och det kommer säkerligen att susa förbi och sen är det äntligen dags för mig att prova mina vingar. Vad spännande det skall bli! Tills dess skall jag njuta av att få vila hjärnan från allt pluggande och bara umgås med mina älskade pojkar. Det är inte fy skam det heller!
 


Vardagsrummet före kofoten

Fick frågan om det inte finns lite före-bilder från innan renoveringen och visst finns det det. Har tyvärr inte tagit jättemycket bilder men det räcker nog för att ni skall få er en bild av hur det såg ut. Det syns dock inte alls hur extremt slitet det var men tro mig, det såg inte alls trevligt ut. Här har ni det oerhört vackra (obs obs mycket ironi) vardagsrummet och hallen som förhoppningsvis inom inte allt för lång tid ser betydligt mer hemtrevligt ut:
 
 
Idag har det varit min tur att få svinga kofoten och med lite blod och svett (inga tårar dock som tur är) så rev jag ner hela innertaket i hallen och vardagsrummet. Visst är det okej att skryta lite grann i alla fall? Hade betong och damm i hela håret och innanför både tröjan och bhn, haha, så att få ta en ordentlig långdusch ikväll var helt magiskt. Nu är det bara golvet kvar som skall rivas men det sparar vi tills taket och väggarna är färdiga. Dessutom skall ytterdörren bytas och hallfönstret byggas igen men annars så är det uppbyggnad som gäller från och med nu. Det kommer bli så otroligt fint när det väl är klart, eller det är visionen i alla fall. Kan hur som helst inte bli mycket värre än det var så det är ju en tröst ändå.
 
 
Nu skall jag krypa ner i sängen brevid min lilla bebis och sova!

Renoveringen är igång!

Ja om ni undrar hur man ser till så att man får så lite tid för sig själv som det bara går så tar man och skaffar en bebis, gärna med ett äldre syskon som kräver sitt, och flyttar till ett radhus med renoveringsbehov och dessutom låter det där äldre syskonet gå kvar på gamla förskolan 3 dagar i veckan vilket innebär att du får spendera nästan 1/5 av tiden barnet är på förskolan i bilen. Antingen tar man hand om något av barnen och gör man inte det finns det ju cirkus en miljon saker att göra här hemma.
 
Dagarna rullar på i ett och både jag och Tom ramlar bokstavligen i säng på kvällarna. Tom är nu i full gång med att riva i vardagsrummet och hallen och jag har tagit det större ansvaret för barnen och hemmet. Tröttheten till trots så njuter vi ändå till fullo av vårt lilla radhus och våra två pojkar. Vi har verkligen fått en otroligt snäll och lugn bebis. Jag vet nog inte om vi hade lyckats få ihop allt om Charlie varit som Vincent var som knappt gick att lägga ifrån sig och som ofta var ledsen och hade magknip stackarn.
 
Charlie och Vincent (dock svårfångad på bild) är med och bygger medan jag fixar middagen
 
Vi försöker att göra lagom mycket för att inte slita ut oss fullständigt. Vi kör små projekt varje dag både vad gäller renovering och att komma i ordning här hemma men ser även till att umgås med barnen, sitta och avnjuta middag tillsammans ute på altanen och ligga i 30 min och slökolla på tv/mobilen innan vi skall sova. Vi har dessutom haft en hel del besök vilket inneburit fika, grillning och lek för Vincent och det är ju bara för härligt att vädret fortfarande är helt rackarns magiskt. Sen får det vara att tvätthögen bara växer sig större, disbänken nästan aldrig är tom på disk och att jag duschar alldeles för sällan. Det viktigaste är ju faktiskt att jag och min familj mår bra. Egentiden den kommer så småningom. Det vet jag ju att den gjorde i takt med att Vincent blev äldre så jag oroar mig inte så mycket, men några extra timmars sömn hade faktiskt inte suttit fel, hehe.



Att ta sig ut med två småttingar

God morgon!
 
Onsdag idag vilket innebär hemmadag med båda barnen för mig. Såg inte jättemycket fram emot de långa dagarna hemma ensam med båda barnen när vi bodde i lägenheten men här känns det betydligt enklare. Det är liksom inget jätteprojekt när vädret är fint att bara slänga på sig skorna, stoppa Charlie i vagnen och gå ut i trädgården eller till en lekplats i närheten. Inga trappor det skall kånkas i, inga barnvagnsförråd att öppna där dörren knappt går att få upp och behövs det en kissepaus/mellanmålspaus/drickapaus kan man bara snabbt smita in igen utan att upprepa hela "kånka två barn upp för två trappor"-proceduren.
 
 
Eftersom vädret ser ut att även idag bli fint är planen att så småningom bege oss ut på en promenad bort till affären och köpa lite nödvändigheter (tvättmedel och annat roligt) och sedan fortsätta hem till mamma som har sin lediga dag på onsdagar. Ikväll kommer dessutom Josefin hit och kikar på nya lyan så dagen kommer nog gå i ett.
 
Vet förresten att det är flera av er som är sugna på en förlossningsberättelse och jag lovar, det kommer. Det har bara inte funnits varken tid eller energi nog att sätta mig och skriva den, av förklarliga skäl, men både för er och min egen skull så vill jag verkligen skriva ner den. Får se hur lång tid det tar bara, hehe. 

Husägare

Ja här sitter jag i skuggan på altanen med Charlie sovandes i vagnen bredvid blickandes ut över min alldeles egna lilla trädgård och bara njuter. I fredags var det ju äntligen dags för oss att skriva på de sista papperna, få nycklar och med hjälp av ett härligt gäng flytta in alla våra grejer i vårt alldeles egna radhus. Det känns helt magiskt att vi äntligen är här!
 
Givetvis bjöd vi alla "flyttgubbarna" på pizza som tack för hjälpen. 13 personer och en bebis fick tydligen plats i vårt kök!
 
 Obligatorisk IKEA-trip för inhandling av förnödenheter
 
Helgen har verkligen gått i ett. Jag är fortfarande helt fysiskt och mentalt slut idag men tror också det har att göra med att jag inte riktigt får sova så bra på nätterna just nu. Än ligger det påsar och prylar nästan överallt men jag och Tom har bestämt oss för att inte stressa allt för mycket utan ta en sak i taget i den mån vi har tid och orkar. 
 
Kan inte riktigt påstå att det känns som hemma här än. Både jag och Tom tycker det känns lite som att vi lånat någons hus och flyttat in våra saker i det men så kändes det å andra sidan när vi flyttade till lägenheten också så tids nog vänjer man väl sig. Någon som däremot älskat att bo här från första stund är Vincent. Han trivs verkligen som fisken i vattnet, framförallt med vår nya lilla trädgård, och vi har egentligen inte upplevt någon "separationsångest" från hans sida alls. Kanske kommer det om några veckor när han även slutar på förskolan men det återstår att se. Är glad att det gått så bra för honom då det var ett stort orosmoment från min sida.
 
Provisoriska utemöbler!
 
Lilla guldklimpen som blir en månad gammal idag <3
 
Pallkragarna där jag och Vincent satt jordgubbar, smultron, potatis, persilja och sallad. Så mysigt att äntligen kunna odla eget!
 
Lilla tomatplantan inne i växthuset
 
 Snabb bild på köksbänken. Får återkomma med fler bilder senare!
 
Nu skall jag fortsätta att njuta av lugnet och vila en stund här i skuggan innan det är dags att åka och hämta på förskolan igen och ta båda barnen med mig till Charlies första läkarbesök på BVC. Känner mig fortfarande ganska stressad så fort jag skall iväg och ha med mig båda barnen men hoppas att det lägger sig så småningom. Stress och sömnbrist är verkligen ingen bra kombination har jag märkt nämligen så något av det måste helt enkelt förbättras (gärna båda hehe). Det är fantastiskt mysigt med en nyfödd hemma men det är helt klart inte en dans på rosor, särskilt inte med äldre syskon som såklart också kräver sitt. Nu skall vi landa här i huset hela lilla familjen och förhoppningvis känns det snart mer som "hemma" för oss alla och jag kan släppa lite på den värsta stressen både vad gäller barn och hus. Hoppas ni alla får en riktigt härlig och solig måndag!


Flyttdag nummer 1

Ojoj vilken dag! Har precis kommit hem till mamma och pappa igen efter att ha kört en sista vända till lägenheten och tömt kylskåpet på mat. Idag har jag, Tom, Gabriel (min lillebror) och pappa tömt hela lägenheten på grejer så när som på soffan och soffbordet som skall lämnas kvar till Gabriel som ju köpt lägenheten av oss. Det har varit riktigt slitigt (särskilt eftersom det varit så galet varmt) men nu är vi redo för den stora inflyttningsdagen imorgon då vi äntligen skall skriva på de sista papperna och få nycklarna till huset.
 
Det var verkligen skumt att gå runt en sista gång i den tomma lägenheten och liksom säga hej då till alla fina minnen där. Fick verkligen hålla tillbaks tårarna. Jag känner mig som en känslobergochdalbana just nu då jag samtidigt som jag känner vemod och sorg över slutet på ett kapitel känner sån sjuk längtan och pirrighet över att få påbörja nästa.
 
 
Dagen har verkligen gått i ett så jag är kolossalt trött. Charlie och Vincent har varit med mamma och min kusin Lisa nästan hela dagen men jag har såklart fått åka hem med jämna mellanrum för att amma. Har nog burit lite mer än vad som är okej knappt 4 veckor efter förlossningen men imorgon skall jag ta det betydligt lugnare eftersom jag då istället skall agera arbetsledare på plats i huset och dirigera flytthjälpen till rätt rum. Vi har rekryterat nästan hela Gabriels grabbgäng att hjälpa oss eftersom de ändå tänkt ställa upp och hjälpa Gabriel flytta in i lägenheten så på kvällen sen skall vi bjuda igen med grillning och öl. 
 
Det hela känns så surrealistiskt på något sätt. Har trots att vi väntat så länge på att få flytta in inte riktigt kunnat greppa att vi faktiskt inte skall bo i lägenheten längre. Man vet ju alltid vad man har men inte vad man får och det ÄR skrämmande. Är lite rädd för att vi skall kliva över tröskeln imorgon och tänka "vad sjutton har vi gjort?" liksom.
 
Nä, det här kommer bli så sjukt kul och jag vet ju att det så småningom kommer skapas lika fantastiska minnen i detta hus som i lägenheten och jag hoppas att det ganska så snart kommer kännas som "hemma". Nu skall jag ansluta mig till resten av familjen och äta pizza innan det är dags att krypa ner med Charlie i sängen och sova. Imorgon kör vi!

Dags att vända blad

Så var det äntligen fredag och jag har överlevt de första tre dagarna ensam med barnen. Igår var det dags för första lämningen på förskolan och det var med ren och skär viljestyrka som jag gick upp när klockan ringde vid 7 eftersom natten bjudit på en hel del uppvak och amningssessioner. På något magiskt sätt så lyckades jag ändå få med mig båda barnen med mat i magen till förskolan i tid och efter en kort promenad i det fina vädret gick jag hem och sov med Charlie i knappt en timme innan det var dags att dra ut igen för vägning på BVC. Efter det var det hem igen för lunch och sen dags för hämtning av liten treåring igen. Dagen gick verkligen i ett.
 
 
 
Idag har vi varit hemma alla tre igen. Hemma i flyttkaoset vill säga. Om exakt en vecka har vi ett nytt ställe att börja kalla vårt hem och det känns helt overkligt. Ju närmare flytten vi kommer desto mer separationsångest känner jag att jag får. Jag börjar nästan böla bara vid tanken på att vi inte längre kommer att promenera runt i det här området, handla på vårt lokala lilla Hemköp, leka ute på gården med Vincent, bada i vårt badkar, ta bussen snabbt in till stan eller laga mat i vårt älskade kök vi renoverat precis som vi ville ha det.
 
I onsdags efter middagen tog vi med barnen ut på en promenad och stannade för att leka på en av gårdarna några gator bort och jag och Tom konstaterade båda två att det hela känns lite konstigt att det liksom är slut nu. Det är dags att vända blad. Nu vet jag ju att mycket kommer bli så mycket bättre i vårt nya hem men det är allt med en liten tår i ögat som vi stänger detta kapitlet bakom oss och går vidare. Sex fina år har vi fått här och så många fantastiska, svåra, jobbiga och lyckliga minnen vi lämnar i den här lägenheten. Inte konstigt att man känner lite separationsångest.
 
Första barnvagnspromenaden med Vincent
 
Byggkaos när vi renoverade köket
 
Drinkar med bästa Josefin inför en kväll på stan
 
Vacker solnedgång från balkongen
 
Fredagsmys med pappa i soffan (som inte får följa med till huset heller)
 
 Plusset med Charlie som jag slog in för att överraska Tom med
 
 Matlagning tillsammans med min lille medstjälpare
 
Nu svävade jag iväg lite grann men känns på något sätt viktigt att dokumentera dessa känslor inför framtiden. I helgen skall det packas, tvättas och köras skräp och i mitten på nästa vecka flyttar jag och barnen hem till mina föräldrar så att Tom kan packa ihop det sista i lugn och ro medan jag och barnen slipper leva i kartonger. På torsdag fyller vi sedan släp och bilar för att så fort vi får nycklarna på fredag kunna börja bära in i huset. Det här skall bli så sjukt spännande, läskigt och kul. Skall försöka hålla er uppdaterade om hur det går men annars hittar ni mig som vanligt på Snapchat (Alvert93) och Instagram (alvert1993).
 
Nu skall jag njuta av fredagskvällen med lite choklad framför Let's dance och ladda upp inför sista helgen i lägenheten. Ha en fortsatt underbar fredag hörni!



Slut på pappadagarna

Idag var det dags för Tom att gå tillbaks till jobbet efter 2,5 vecka hemma med mig och barnen. Hur är det ens möjligt att tiden kan gå så fort egentligen? Charlie föddes väl typ igår? Vet hur som helst inte vem som hade mest "söndagsångest" över slutet på pappadagarna igår kväll, Tom för att han nu kommer vara så många timmar borta från kidsen eller jag över att ha fulla ansvaret för 2 barn på hemmaplan?
 
Startade första dagen ensam med barnen på bästa sätt med Charlies första vakennatt. Mellan 2 och 5 var jag vaken med en stackars kille som var lite täppt i näsan och inte kunde komma till ro och somna. Tillslut letade jag upp Näsfridan (snorsug för er icke-föräldrar) och tack och lov så hjälpte det honom att andas lite bättre så att jag tillslut kunde få ett par timmars sömn innan det var dags att gå upp med Vincent.
 
Dagen har knallat på i bättre takt än vad jag trott och förutom en liten cirkus vid lunchen som slutade med att jag fick gå runt och amma bebis samtidigt som jag lagade mat och tröstade 3,5åring som ramlat och slagit i armbågen och några små känslostormar under dagen från min stora kille som verkligen testar på tålamodet när man inte sovit ordentligt så måste jag väl ändå säga att vi haft en rätt mysig dag.
 
 
Kom till och med ut en sväng på förmiddagen och gick en promenad till affären för att inhandla lite frukt inför morgondagens förskoleutflykt. Japp, imorgon skall jag för första gången lämna och hämta på förskolan med Charlie på armen. Vet inte riktigt hur jag skall lyckas med bedriften att komma i tid till förskolan med två glada, påklädda och matade barn men på något sätt så kommer det väl att gå. Får ställa klockan med god marginal så kanske jag själv hinner hoppa i något annat än myskläder men det ser jag nog bara som en bonus i så fall.
 
 
Trots svettigheten det innebär att rodda två barn själv på dagarna så ser jag ändå så mycket fram emot mitt halvår som mammaledig. Inte nog med att jag får följa Charlies utveckling på första parkett utan jag får även möjlighet att umgås mer med min stora kille. Mina två hjärtan vad jag älskar er!

Kaoset hemma

Ja då var kaoset ett faktum. Inte nog med att vi lever i vår lilla bebisbubbla där halvdruckna kaffekoppar, kräkhanddukar och diverse av Vincents leksaker slåss om bästa platsen på soffbordet så har vi nu även börjat flyttpacka. Högen med flyttlådor i vardagsrummet växer sig större och större medan lådor, garderober och väggar töms på grejer vi förhoppningsvis kan klara oss utan i två veckor.
 
 
Helt plötsligt så känns det mer verkligt att vi verkligen skall flytta ifrån vår älskade lilla lägenhet och både jag och Tom ser verkligen så galet mycket fram emot den här flytten. Det kommer nog allt kännas lite sorgset att lämna stället där vi bott i nu snart 6 år, där både Vincent och Charlie spenderat sin första tid i livet och där vi har så många fina minnen. Å andra sidan skall det bli SÅ skönt att slippa kånka saker upp och ner för alla dessa trappor, att inte behöva gå 200 meter bara för att slänga soporna, att bara kunna öppna dörren och släppa ut barnen i trädgården medan man lagar mat, att kunna köra tvättmaskinen och diskmaskinen samtidigt (för mycket för våra säkringar just nu haha), att kunna grilla.. ja skall jag fortsätta?? Vi är ju båda uppvuxna i hus och även fast det är mycket som är rackarns smidigt med lägenhet så känns det bara helrätt att vi äntligen skall få flytta tillbaks till ett hus igen. Hoppas att ni inte tycker det är allt för tråkigt med flyttuppdateringar för det lär bli en hel del av den varan framöver!


Ett dygn på landet

Det ekar lite tomt här inne just nu, delvis på grund av att vi har fullt upp med att bara vara här och nu med vår nya lilla familjemedlem men kanske framförallt för att min dator fullkomligt havererat. Den är verkligen enormt seg just nu och stänger dessutom av sig så fort den får lite för mycket att jobba med vilket är sjukt frustrerande. Har inte riktigt lust att lägga pengar på en ny dator just nu så får hoppas på att en ominstallation på något magiskt vis skall daska nytt liv i den igen.
 
Idag har vi kommit hem efter att ha spenderat ett oerhört mysigt dygn i vår sommarstuga.  Min mamma är ledig varannan onsdag och frågade om vi inte ville följa med henne ner och mysa lite och vi var inte sena att hänga på. Var nästan lite surrealistiskt att kliva över tröskeln då det ju var alldeles nyss vi var där, men då med lillebror fortfarande i tryggt förvar i magen. Minns att vi sa då att vi skulle vara fyra nästa gång vi kom dit. Fick flashbacks från när Vincent var mini då vi spenderade en hel del av hans första tid i sommarstugan eftersom Vincent var en ganska så skrikig bebis och vi kände oss väldigt instängda i lägenheten. Ljuvligt att få mysa där ett helt dygn i alla fall utan en massa måsten och dessutom att få ha sin egen mamma nära till hands som avlastning vilket aldrig är fel.
 
 
Passade även på att åka förbi mormor och morfar en sväng och visa upp deras nya barnbarnsbarn och de blev verkligen överaskade och glada.
 
 
Nu är vi som sagt på hemmaplan igen och laddar inför helgen då vi äntligen skall ta tag i flyttpackandet. Nu är det ju bara två ynka veckor kvar innan vi får nycklarna till radhuset och förutom att vi ju rensat en hel del och fyllt några lådor med saker vi inte använder har vi inte packat en grej. Det kanske är dags nu liksom?! Första steget blir att åka till IKEA och inhandla flyttlådor så det får bli morgondagens projekt efter att vi varit och vägt lillen på BVC imorgon. Nu skall jag ta och mata Charlie som jag hör håller på att vakna till i babysittern och sen skall jag ta med mig honom och mysa i sängen framför Robinson med lite godis som Tom så snällt är iväg och handlar. Hoppas ni får en mysig torsdagskväll!!

Han har fått ett namn

Tänk, om bara några timmar blir vår lilla kille en hel vecka gammal. En vecka som fullkomligt susat förbi. Det är rätt intressant det här hur tiden kan upplevas gå så olika fort. Sista veckan som gravid var ju inte direkt lika susande om man säger så. Vi har fått en så snäll liten bebis som mest bara sover och äter men de senaste dagarna har han börjat vara lite mer vaken på förmiddagarna i alla fall och det är så ljuvligt att få titta in i hans små pigga ögon. Längtar så efter att få lära känna hans lilla personlighet mer samtidigt som jag försöker njuta till tusen av att han är så pytteliten.
 
Igår hade vi våra första besökare här hemma i form av Toms syster och pojkvän samt min bästa vän Josefin, Charlies gudmor. För ja, nu har lillebror äntligen fått ett namn. Känns lite konstigt att säga hans namn fortfarande då "lillebror" är så invant vid det här laget men det kommer nog snabbt att landa här hemma. 
 
 
Idag har vi istället haft Toms släktingar på besök och på eftermiddagen packade vi in oss i bilen och körde hem till mina föräldrar för att byta däck på bilen. Vi fick ju liksom inte riktigt gjort det förra helgen eftersom jag låg och födde barn. Vi har även passat på att spendera mycket tid ute på gården de senaste dagarna eftersom vädret verkligen varit magiskt och annars luffsar vi mest runt här hemma i vår lilla bubbla. Min kropp är ju långt ifrån återhämtad än och därför känns det ganska skönt att ha möjligheten att sätta sig ner och vila en stund utan en massa måsten. Precis som under graviditeten får jag betala i form av framförallt värk om jag tar ut mig för mycket så försöker att hålla ett lagom tempo.
 
 
Ja vilken vecka! Så mysig och härlig på så många sätt och det känns så lyxigt att få gå hemma hela familjen och bara få bekanta sig med allt det nya. Ser fram emot ännu en familjevecka innan vi skall försöka hitta tillbaks till någon form av vardag igen. Skulle ljuga om jag sa att det inte skämmer mig lite att Tom skall tillbaks till jobbet och jag skall ha hand om båda barnen själv men det kommer säkert gå bra. Dessutom närmar sig flytten till vårt radhus nu med stormsteg så det känns verkligen som att framtiden är ett oskrivet blad. Vi har verkligen en spännande tid framför oss!
 
Nu skall jag sluta svamla och stänga ner datorn för att få lite välbehövlig sömn. För trots att Charlie än så länge sover rätt bra på nätterna så är man ju ändå rätt slutkörd såhär på kvällen. God natt och sov gott hörni! 



Hej från bebisbubblan!

Vill bara börja med att tacka så hemskt mycket för alla gratulationer och lyckönskningar som vi överösts med de senaste dagarna. Är verkligen helt överväldigad och så otroligt tacksam! Vi börjar så sakta att landa här hemma i allt det nya. Vardagen rullar ju liksom på på ett helt annat sätt när man redan har barn och lillebror har mycket snabbare än vad jag upplevde med Vincent blivit en sån självklar del av livet. Vi njuter verkligen här hemma av varje sekund i denna bubbla och att få ha ett litet sovande knyte på bröstet. Det är nästan så att jag och Tom slåss om vem som skall hålla i honom just nu eftersom vi ju båda är så mycket mer medvetna denna gång om hur snabbt tiden går när man har en liten nyföding.
 
 
Bebbisbubblan kommer ju dock med mycket saker som är mindre trevligt också och det skall inte stickas under stolen med. Att vara nyförlöst är ingen dans på rosor och det talas det ju extremt lite om överlag tycker jag. Mjölkstas, såriga bröstvårtor, eftervärkar, svag och ömmande rygg, degmage, svullet underliv.. ja man kanske inte är på tiptop rent kroppsligt än även fast det verkligen går åt rätt håll. Den enorma hormonomställningen som slår till efter ca 3 dagar har inte heller varit helt lätt med mycket känslor, både total lycka och överväldigande kärlek men också känsla av ensamhet och otillräcklighet. Jag har dessutom svullnat upp något extremt och får deja vu från graviditeten med Vincent med korvfingrar och strumpränder på anklarna.
 
 
Allt går dock åt rätt håll och sakta men säkert återhämtar sig ju kroppen. Det är helt fantastiskt vad kvinnokroppen kan klara av egentligen. Som tur är har jag världens bästa distraktion från de saker som är lite kämpiga i form av en 4 kilos guldklimp. Nu känns det ju inte riktigt som man skall ropa hej än när han inte ens är en vecka gammal men än så länge har vi hand om en väldigt lugn och extremt sömnig bebis som endast gör väsen av sig när han måste vara naken eller om det kniper till lite i magen. Det känns som att man kan sitta och bara titta på honom i all evighet och att se hur snabbt Vincent tagit sig an sin roll som storebror får hjärtat att nästan spricka av kärlek. Vilken vinstlott jag dragit i livet att ha fått bli mamma till dessa två killar alltså!
 
 
Nu skall jag ta och borsta tänderna och krypa ner i sängen, utan halsbränna och liggandes på rygg ÄNTLIGEN! Det ni!

Han är här!

Ja jag gissar att ni redan listat ut vid det här laget att lillebror äntligen är här. Bara en timme efter att jag kommit hem efter att ha varit och fått information om SWEPI-studien och fått tid för igångsättning dagen därpå gick nämligen mitt vatten och 22.37 den 14e april var vi så äntligen tvåbarnsföräldrar.
 
Litet SF-mått men ut kom en stor kille på 4120g och 53 cm lång. Helt perfekt!
 
Vi mår alla bra och stannade på BB 1,5 dygn då jag förlorade en del blod och inte var helt pigg. Nu har vi precis kommit hem, ätit lite lunch och fått hem världens stoltaste storebror. Tom och lillen, som ännu inte har något namn, ligger just nu och sover i sängen och jag och V sitter och fikar framför Netflix i soffan. Skall givetvis berätta mer om allt när vi landat lite men just nu njuter vi bara av att få vara i denna bubbla.
 
Är så kär i denna lilla böna så det känns på riktigt som att hjärtat skall sprängas och att då få se mina två hjärtan tillsammans är nästan bara för mycket. Mina älskade barn. Kärleken är obeskrivlig!
 


BF + 6 och lite goda nyheter

För varje dag som går så börjar man liksom tvivla på att det faktiskt finns en bebis där inne överhuvudtaget. Igår fick jag upp hoppet en smula då jag under förmiddagen hade en hel del starka sammandragningar men det hela la sig vid lunch och fortfarande lyser värkarna med sin frånvaro.
 
I ärlighetens namn så är det inte själv graviditeten som gör att man blir så less egentligen utan det är framförallt det psykiska som är extremt jobbigt. Att ständigt gå och vänta på att något kanske händer, att varje morgon vakna upp besviken över att inget hänt, att möta alla kommentarer som får en att känna sig fullkomligt värdelös på att framkalla värkar (som om jag självmant väljer att gå över tiden liksom?) och att inte kunna planera in något alls på flera veckor och låta livet stå på paus eftersom det ju kan hända "när som helst nu" tär verkligen på psyket. Upplever att jag blir mer och mer introvert ju längre jag lever i den här bubblan och jag känner inte alls igen mig själv. Vill ha tillbaks mitt glada och ognälliga jag, bums!
 
Magen i vecka 33! Känner mig absolut inte lika fräsig med 41-veckorsmagen X'D
 
 
För att lätta upp stämningen tänkte jag i alla fall dela med mig av lite goda nyheter också. Igår ringde jag och anmälde mig till SWEPI-studien och skall redan imorgon förmiddag få komma på informationsmöte och lottning på Östra. Antingen kommer jag då alltså att sättas igång redan på söndag eller så får jag vänta ytterligare en vecka. Det är alltså 50% chans att bebis kommer redan på söndag/måndag vilket alltid är något att hänga upp sig på.
 
Igår kom även resultatet på hudtentan som jag skrev där i vecka 39 (känns som typ 2 månader sen haha) och tro det eller ej men jag blev godkänd, och det med råge! Blev så glad att jag gjorde en liten segerdans i soffan igår och jag är så ruskigt stolt över mig själv. Det känns helt fantastiskt skönt att få gå på mammaledighet utan att ha en enda grej efter mig i skolan!
 
Nu skall jag återgå till min väntar på värkar-bubbla och kika på Paw Patrol med Vincent i soffan! Det är ju fredag den 13onde idag så idag lär det väl inte bli någon bebis ändå, hehe.

BF + 5, vattkoppor och igångsättning

God morgon såhär 5 dagar över tiden! Bebis fortfarande i magen och nu har jag även Vincent hemma på heltid fram till förlossningen då det går vattkoppor på hans avdelning. Alltså tajmingen! Bröt ihop totalt när jag fick reda på det i tisdags när jag hämtade honom på eftermiddagen eftersom jag inte vet hur jag skall orka aktivera min busiga kille nu som höggravid. Håller verkligen tummar och tår för att det drar igång snarast nu så att vi istället kan få vara hemma hela familjen.
 
Igår var jag hos barnmorskan för förhoppningsvis sista gången. Fick vräka ur mig lite av alla mina tankar och även fast min BM inte kan göra så mycket så var det ändå skönt att någon ville lyssna lite på alla mina miljoner tankar som snurrar runt i huvudet nu när man bara går och väntar och känner efter. Allt såg fint ut med bebisen i alla fall och mitt SF-mått låg på 35 cm så jag följer fortfarande min kurva. Min BM gissade på att bebisen kommer väga 3700g så vi får väl se sen när han kommer ut om han är större än brorsan trots allt (Vincent vägde 3390g).
 
 
Fick även information om den så kallade SWEPI-studien som genomförs nu på flera sjukhus i Sverige. Kort sammanfattat vill man titta på skillnaden mellan att sättas igång en eller två veckor över tiden efter det att man nått 40 fullgångna graviditetsveckor. Tänkte att jag skall ringa och anmäla mig idag och i så fall kommer jag få komma in på informationssamtal på söndag eller måndag och då också lottas att antingen sättas igång direkt (eller dagen efter lite beroende på hur mogen man är) alternativt att sättas igång som vanligt efter två veckor. Med min vanliga otur så lär jag väl givetvis bli slumpad till den sena gruppen, hehe. Förhoppningen är ju trots allt ändå att jag kommer igång av mig själv innan dess så jag slipper sättas igång alls.
 
 
Nu skall jag dricka upp mitt te och sen får jag nog samla krafterna och bege mig ut på gården med Vincent en stund. Vi kan ju inte sitta i pyjamas framför tvn heeela dagen lång.
 
Ps. Följ mig på snapchat (Alvert1993) och instagram (alvert93) om ni är nyfikna och vill ha fler uppdateringar om "läget" ;)



BF+3 och ingen bebis i sikte

God morgon alla goa! Märker på statistiken att ni är precis lika nyfikna som vi är på när lillebror tänkt titta ut så jag måste tyvärr meddela att han han fortfarande ligger tryggt inne i magen och gosar. Tre dagar över tiden idag och varje dag känns på riktigt som en vecka. Från ingenstans så känner jag mig helt plötsligt sjukt otymplig och har svårt att ens få på mig strumporna på morgonen. Känner även att kroppen börjar svullna en aning och får lite panikkänslor över det hela även fast min rationella sida vet att det inte kommer att bli lika illa som det var sist. 
 
Nu börjar kommentarer som "känner du något än?" och "skulle inte bebisen varit ute typ igår?" så smått ramla in och tro mig, hade jag fått bestämma hade han kommit redan förra veckan. Visst, sammandragningarna som kommer gör ibland lite mer ont än vanligt men igår hade jag t.ex. ovanligt lite sammandragningar och det kändes verkligen som att det här kan dröja bra många dagar till.
 
Igår hade jag Vincent hemma eftersom det var studiedag för hans del. Sjukt dålig tajming om du frågar mig eftersom jag känner mig som världens sämsta och tråkigaste mamma just nu. Orken är slut och jag får så extremt dåligt samvete när han vill fäktas med mig med sina svärd eller sitta och leka med bilar i hans garage och jag måste säga nej för att jag helt enkelt inte har energi nog. Nä, det skall bli otroligt skönt att snart få tillbaks min egen kropp igen även fast jag är högst medveten om att det väntar helt nya utmaningar på andra sidan förlossningen.
 
På eftermiddagen sen kom Josefin hem till mig för att pigga upp mig en smula. Vincent fick leka av sig lite och när han gått och lagt sig satte vi oss och försökte muta ut bebisen med kladdkaka och alkoholfritt bubbel. Josefin har ju spenderat 2 månader i Asien på resande fot och kom hem för en vecka sedan och vi var lite oroliga att hon inte skulle hinna träffa mig med den stora kulan men nu har vi redan hunnit ses två gånger, haha.
 
BF + 1 med altanhäng i solen hos päronen // BF + 2 med gårdagens bebismuta
 
Idag är planen att göra absolut INGENTING. Känner i hela kroppen att det är precis en sån dag jag behöver. Sitter just nu i sängen framför gårdagens robinsonavsnitt och har faktiskt lite molvärk i ryggen men har ju inbillat mig sååååå många gånger att det är något på g så tror tyvärr bara detta är klassisk "jag rörde mig lite för mycket igår fast jag inte borde för att jag är höggravid"-värk. Imorgon väntar besök hos barnmorskan och då hoppas jag få lite besked om hur vi går vidare om han fortsätter envisas med att bo kvar där inne. Önskar er en trevlig tisdag!!  

"Ingen graviditet är den andra lik"

Fick en kommentar för någon vecka sedan om jag hade några tankar kring varför mina graviditeter varit så extremt olika och jag tyckte det var en väldigt intressant fråga så tänkte att jag skulle lyfta den här i ett eget inlägg.
 
Mina två graviditeter har varit som natt och dag. Med Vincent blev jag sjukskriven på grund av trötthet i vecka 19 och låg i princip och sov/vilade större delen av den graviditeten. Magen började synas väldigt tidigt och jag köpte mina första mammabyxor redan i vecka 10 om jag inte minns fel. Jag gick upp över 30 kg och var så svullen att jag på fullaste allvar gick på bröllop någon månad innan BF i foppatofflor. Med den enorma magen kom givetvis en massa bristningar och min hy var katastrofdålig med finnar överallt. Mot slutet var jag så ofantligt less att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen och allt var fysiskt och psykiskt väldigt väldigt tungt.

Vecka 11 med Vincent i magen och alldeles för små byxor!
 
Med lillebror hade jag ett helt annat utgångsläge. Jag var fast besluten innan vi ens började försöka skaffa barn att ge en graviditet de bästa möjliga förutsättningarna för att inte historien skulle upprepa sig själv. Jag skulle inte säga att jag var världens atlet när jag blev gravid men cyklade ändå till och från skolan varje dag och vägde dessutom 5 kg mindre än när jag blev gravid med Vincent.
 
Under graviditeten har jag mått väldigt bra, särskilt under första och andra trimestern. Magen syntes betydligt senare den här gången och jag har under hela graviditeten varit mindre vilket gjort att jag inte fått några nya bristningar. Om det har att göra med att jag nu endast gått upp 14 kg totalt jämfört med mina 30 sist eller om bebis helt enkelt bara ligger annorlunda är det ingen som riktigt vet. Denna gång har jag inte tyckt att den fysiska biten varit lika jobbig som sist utan det som varit jobbigast har varit att hjärnan fungerar så mycket sämre när man är gravid. Har verkligen fått brottas med det eftersom jag ju pluggade in i det sista och det har i perioder varit mycket frustrerande att känna sig oskarp i sinnet.

Bild från förra helgen i Bosared där det fortfarande låg snö på marken
 
På mig stämmer verkligen "ingen graviditet är den andra lik" på pricken. Det är mycket krämpor man bara måste acceptera när man är gravid och visst har jag fått min beskärda del av dem. Halsbränna, urinläckage, foglossning, migrän, humörsvängningar, sömnsvårigheter.. ja listan kan göras lång. Vissa har en "piece of cake"-graviditet och vissa har det skit rätt igenom och det finns inte så mycket att göra åt saken. Här kommer dock en liten lista på saker som jag gjort som jag tror hjälpt mig att må bättre den här graviditeten:
 
- Jag har hållt igång, mycket tack vare att jag har en liten 3åring att jaga efter och försökt tänka lite mer på vad jag stoppat i mig. En liten promenad i sakta mak klarar de flesta av (med undantag givetvis) och det gör så gott för både kropp och knopp.
- Jag har varit höggravid på vintern/våren och sluppit svälla upp mitt på högsommaren. Nu har ju inte alla lika lätt att bli gravida men att bebis föds nu under våren är absolut ingen slump om man säger så ;D (Vincent är född 1/8)
- Jag har använt stödstrumpor nästan varje dag från tidigt i graviditeten för att minska svullnad och trötta fötter
- Jag har sluppit stressa över den ekonomiska biten som var ett stort orosmoment första graviditeten
- Jag har både gamla och nya vänner som är gravida runt mig som jag kan ventilera mina tankar med
- Jag har lättare kunnat se förbi det jobbiga eftersom jag ju vet vad man får ut i slutändan av den här resan!!
 
En kombination av ren tur, förberedelser och att jag aktivt gjort saker för att minska besvär jag haft är nog sammanfattningen av det hela och jag säger som jag sagt så många gånger förut, jag är så OTROLIGT tacksam över att jag fått må så bra större delen av den här resan och jag är så stolt över vad jag och min kropp klarar av. Det skall bli mycket spännande att se om även de båda förlossningarna skiljer sig lika mycket som graviditeterna gjort! Snart vet vi!


BF är här!

9 långa månader har så äntligen nått sitt slut. Idag är dagen som lillebror är beräknad att födas enligt rutinultraljudet. Nu är nedräkningen avklarad och om han inte väljer att titta ut idag börjar vi räkna upp igen. I Göteborg får man välja mellan igångsättning och överburenhetskontroller i en vecka till när man gått två veckor över tiden och är det nått jag verkligen inte har lust med så är det att vara gravid längre än det absolut är nödvändigt så för mig är det nu max 2 veckor kvar (förhoppningsvis betydligt mindre tid än så). Än så länge har jag dock inga som helst känningar på att han skulle vilja ta sig ut men det hade jag å andra sidan inte med Vincent heller innan det drog igång med ett brak.
 
Men nu skall vi inte hänga läpp, dagen är inte slut än. Idag skall vi på släktkalas i Stenungsund och dessutom är det ju lördag, Vincents favoritdag på hela veckan, vilket innebär lördagsgodis så det får nog bli en trip till Hemmakväll idag för hela lilla familjen innan vi åker hem igen. Ikväll skall jag och Tom, förutom att proppa i oss godis, titta på senaste Beckfilmen på cmore. Mysmysmys och bara massa positiv energi som sagt!
 
Känns ju nästan som igår jag fick det där plusset på stickan??

Berg- och dalbanan i vecka 40

Usch vilken fruktansvärd dag jag hade igår. Egentligen inget fel på själva dagen men hade sovit katastrofdålig på natten då jag hölls vaken mellan 10-02 av en galning till bebis som gång på gång borrade ner sitt huvud ner i mitt bäcken vilket framkallade en massa nervsmärtor som strålade ut i ljumskar, höfter, rumpa och ända ut i tårna. Det gjorde så fruktansvärt ont och även fast jag lyckades slumra till mellan varven vaknade jag varje gång jag fick en ny "elstöt". Var därför helt slut under dagen och det tillsammans med skitvädret påverkade verkligen mitt humör som det senaste ju varit på topp. 
 
alvert93 på snapchat för den som vill följa mig där!
 
Fick i alla fall lite finbesök i form av Carolin och hennes lilla Frank några timmar mitt på dagen vilket fick tiden att gå men på kvällen sen höll jag nästan på att bryta ihop. Vi går bara och väntar och väntar och igår kände jag för första gången att "Nä fasen, han kommer stanna där inne i två veckor till.. han kommer inte alls komma inom de närmsta dagarna", vilket verkligen fick mig att deppa ihop totalt. För varje dag om går kommer vi ju närmare flytten och jag vill verkligen kunna vara i bebisbubblan i några veckor utan att behöva tänka på att packa flyttlådor.
 
Idag vaknade jag som tur var mer utvilad och med ett mycket bättre humör. Tog en promenad i solen (!!) efter förskolan och fyllde på med en massa positiv energi så nu känns livet lite lättare igen. Dagarna går verkligen upp och ner såhär i slutet helt klart. Får fortfarande lite panik över tanken på att kanske behöva gå över mer än med Vincent (7 dagar och en timme för att vara exakt) och ni kan väl hålla tummarna för mig att det inte blir så. Nu skall det bli fantastiskt med helg eftersom dagarna brukar gå betydligt mycket fortare än under veckorna (det är väl konstigt?) och jag skall bara fokusera på att försöka behålla min positivitet och inte sugas upp i "han kommer aldrig komma"-känslorna. Han kommer komma och det ganska så snart dessutom. Snart är han här i min famn!
 



Fyller frysen

Aj aj aj min stackars rygg! Energin jag haft de senaste dagarna har gjort att jag nog halvt tappat omdömet för vad min stackars tunga kropp orkar med så här i vecka 40. Vaknade redan strax efter 5 imorse och kunde för mitt liv inte somna om. Slösurfade ett tag på mobilen (läs googlade olika tecken på att förlossningen är på gång och hur man gör för att man inte skall bli galen när man går över BF) och gav tillslut upp och gick upp och gjorde mig lite frukost. När Vincent vaknade var han fortfarande lite hostig så jag bestämde mig i sista stund för att hålla honom hemma en dag extra.
 
Såå, idag har det alltså bara varit jag och lilleman hela dagen lång. Vi har i ärlighetens namn mest hängt framför tvn då jag efter att ha varit vaken någon timme fullständigt säckade ihop. Vid lunch fick jag dock lite nytänding och ställde mig och gjorde världens största lass med korv stroganoff att ha i frysen till efter förlossningen. Inte nog med det så hade jag i ett svagt ögonblick även råkat lova Vincent att vi skulle baka så efter att lunchen var undandiskad var det bara att dra fram bakgrejerna.
 
Nu sitter jag med värmedyna bakom ryggen och har tryckt i mig en Alvedon eftersom jag fick så extremt ont i ryggen och här får ja nog sitta ett tag och vila. Att jag gång på gång skall vara så dum och röja runt tills kroppen säger ifrån?! Nä, när Vincent är på föris imorgon skall jag minsann passa på och vila! Men, nu har jag i alla fall fyllt på frysen med en massa gott till efter förlossningen (om hallongrottorna inte blir uppätna innan dess vill säga.... you'll never know).

Vår påskhelg

God morgon hörni! Vår påsktrip till Bosared blev lite kortare än tänkt då V lyckades bli ordentligt förkyld med krupphosta och feber. Vi bestämde oss därför för att inte chansa och sova över till måndagen utan åkte hem redan i söndags kväll ifall det skulle behövas en trip till barnakuten (vilket vi tack och lov slapp). Idag är vi därför hemma alla tre. Tom tar VAB trots att jag är "ledig" vilket är rätt skönt just med tanke på att jag själv både är höggravid och småförkyld.
 
Trots sjukdom har vi ändå haft en finfin påskhelg. Inledde påsken med att åka på en överraskningsfest för Jakob i Stenungsund och OM han blev överraskad stackarn. Tog lång tid för honom att förstå att alla varit med på lurandet så att säga och att ingen var på "hans sida". Michaela, som ju är gravid med BF bara ett par veckor efter mig, hade tillsammans med en kompis fixat en himla massa smarrig mat och tilltugg och festen blev väldigt lyckad vad jag förstått även fast jag och Tom lämnde relativt tidigt för att köra mot Bosared.
 
 
Våra dagar i Bosared har även de fyllts med en massa god mat, alldeles för mycket godis, lite välbehövlig vila för mig och en massa bus för Vincent med mina kusiner. Lyckades även bege mig ut på en liten skogspromenad i snön tillsammans med min pappa och trots en del värk från diverse kroppselar var det så välbehövligt och uppfriskande. Tänk nästa gång vi åker ner dit så har vi med oss två barn! 
 
 
Idag står det storhandling och barnmorskebesök på schemat. Kände mig ovanligt pigg igår, troligen på grund av det magiska vädret och det verkar ändå som att humöret håller i sig även idag. Är supertaggad på förlossning och går som vanligt och känner efter alldeles för mycket. Hade passat väldigt bra en dag som denna när man mår bra och känner sig relativt pigg och utvilad (minus nästäppa då) men gissningsvis har jag ingen sån tur. Får väl försöka använda min energi till att tvätta och plocka här hemma istället! Vänta, vänta, vänta. Det är det enda man kan göra! 
 


Vecka 40

Och så igår var det slutligen dags att gå in i vecka 40. Den allra sista veckan innan BF. Veckan som man väntat på och längtat efter sen det där plusset på stickan. Idag är det 5 dagar kvar till beräknat och ju närmare jag kommer dessto mer overkligt börjar det kännas. Jag har verkligen svårt att greppa att vi inom 3 veckor (absolut max) har en liten liten bebis här hemma och att jag skall få genomgå ännu en livsomvälvande förlossning. Livet kommer inom kort aldrig mer vara sig likt. Var mycket mer "redo" för några veckor sedan känns det som haha.
 
Barnet:
Ja lillebror är ju fullgången, fixerad sedan länge med huvudet långt ner i bäckenet och ligger antagligen bara och laddar batterierna inför förlossningen. Magen är sååå spänd och tung just nu men samtidigt så kan jag inte sluta tycka att den är rätt fin. Där inne ligger min lilla skatt och honom har jag fått äran att bära och ta hand om i 9 långa månader. Njuter av att få sitta och känna honom böka runt där inne och att klappa på magen. Har vad jag kan se inte fått en enda ny bristning den här graviditeten men hade ju en hel del från graviditeten med Vincent och har egentligen inte så mycket emot dem. De är bara beviset på att jag fått bära dessa två små underverk.
 
Jag:
Förutom att jag nu varit förkyld och täppt i näsan hela veckan så mår jag väldigt bra. Jag hade ALDRIG i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att jag skulle kunna må såhär bra i vecka 40 faktiskt med tanke på hur miserabel jag var när jag väntade Vincent. Visst blir man alldeles galen av denna eviga väntan på att nått skall sätta igång och visst är jag rätt trött på att vara gravid men jag är väldigt långt ifrån att sitta i duschen med kallt vatten rinnandes över mina svullna ben, storbölandes. Jag är snarare pirrig och förväntansfull i kombination med tröttheten och otåligheten. Äh, det är så svårt att förklara! 
 
Nu är jag dock som sagt fortfarande lite förkyld och V har även han blivit rätt dålig så man kan ju hoppas att vi alla får bli friska lagom till att det drar igång. Annars är du välkommen ut när du vill älskade lilla vän. Vi är många som väntar på dig och längtar efter att äntligen få träffa dig!
 
Bilderna är lite ur fokus idag men jag orkade bara inte ta om dem så det får helt enkelt duga!!
 
Så roligt att ni vill vara med och gissa när lillebror kommer ut förresten! Såhär ser den uppdaterade listan ut just nu. Många gissar på den 9onde så kanske är det det magiska datumet??
 
När kommer lillebror?
  • 1e April - Mamma och Tom (Inget litet aprilskämt i alla fall!)
  • 7e April - Ellen
  • 8e April - Klara och Nina
  • 9e April - Malin, Angelica och Hannah
  • 10e April - Jag
  • 11e April - K
Var gärna med och gissa om du inte redan gjort det!!

BB-väskan

Nu är vi verkligen på nedräkning med bara 8 dagar kvar till BF (beräknad förlossning på gravidspråk). Sitter just nu i bilen mot Stenungsund för att hälsa på lite vänner innan vi ikväll styr skutan mot Bosared för att fira påsk där tillsammans med min familj och mina kusiner. Bilen är verkligen sprängfylld med prylar eftersom vi inte riktigt vågar åka iväg flera dagar utan att ha med oss BB-väskan bara utifall att.
 
På tal om BB-väskan så tänkte jag visa er vad vi (okej jag, Tom har helt gett mig fria händer) packat såhär andra gången gillt:

 
Jag försökte verkligen packa så lite som möjligt den här gången men det är ju också svårt just eftersom man inte i förväg kan veta hur länge man får stanna. Vi kan ju lika gärna gå hem efter 6-8 timmar (så kallad tidig hemgång) som att vi behöver stanna några dagar om jag eller bebis inte skulle må tipptopp. Får vi stanna mer än ett par dagar får jag nog skicka Tom att komplettera med saker hemifrån.
 
Har packat två filtar, en varmare och en tunn variant, lite beroende på hur varmt det är när vi ska hem (det snöade ju liksom bara för några dagar sedan??) och hur varmt det är på sjukhuset. För bebis skötsel har jag packat en tvättlapp, en "kräkhandduk", amningsnapp, amningskupor, torra tvättlappar, babyolja och två blöjor (vilket man ju får men bara för att ha till hemfärden "just in case").
 
 
I klädväg till lillpysen har jag packat 2 pyjamaser, en outfit att åka hem i, 2 par strumpor, ett par vantar, en tunn och en tjock mössa samt en overall. Lillebror kommer alldeles säkert ändå bara ligga hud mot hud i början men kan ju i alla fall inte åka hem naken och får vi besök kanske en pyjamas kan vara bra att ha.
 
Till mig och Tom har jag packat så lätt som möjligt. Här är listan på det som ligger i den väskan för den som är nyfiken:
 
Mobiltelefon och plånbok
Mobilladdare
Kamera + videokamera
Tandborstar + Tandkräm
Deo
Borste
Hårsnoddar + Hårnålar
Lypsyl
Schampo + Balsam
Bröstvårtssalva
Alvedon och ipren
2 Trosor
2 par strumpor
Morgonrock
Amningsbh
Amningslinne
Myskläder
Kalsonger + strumpor + tshirt till Tom
 
Det vi inte lagt i är snacks men jag får väl skicka Tom till pressbyrån om vi inte hinner komplettera med det senare. Gissningsvis kommer ju det hela gå så snabbt att det sista man tänker på är att äta godis men det kan ju å andra sidan vara gott att ha nått sen efter förlossningen.
 
Är det något vi missat? Ge oss gärna era bästa tips!



När kommer bebisen? Var med och gissa!

Okej hörni, jag skriver mycket om att jag inte tror att bebisen kommer kika ut tidigare den här gången heller men nu tänkte jag att det vore kul att låta er vara med och gissa. Med Vincent gjorde jag en liten gissningslista på datum och tittar man på den så ser man att en person faktiskt gissade helt rätt och det var min kära mor. Frågade därför henne häromdagen när hon tror bebisen kommer och hon sa den 1e april... hmm kanske inte riktigt mitt favoritdatum (även fast jag måste erkänna att det hade varit liiiiiite coolt då både Tom och Vincent är födda den 1e mars resp 1e Augusti).
 
Vincent föddes 7 dagar efter beräknat och bebisen är beräknad till den 7e. När tror du att lillebror tänkt titta ut? Ge mig er bästa gissning! (Som lite kuriosa kan tilläggas att jag själv föddes ca 2 veckor efter beräknat datum men att min lillebror (andra barnet) kom ca 2 veckor innan).
 
När kommer lillebror?
  • 1e April - Mamma och Tom
  • 10e April - Jag