Tillbaks på akuten

 
God morgon hörni!
 
Vaknade upp något mör idag efter att ha jobbat mitt första pass på akuten sen i sommras igår kväll. Det var väldigt kul att komma tillbaks och träffa alla goa kollegor men det är klart att helgen blir lite kort om man jobbar även på lördagen. Kom snabbt in i skrivandet igen så det var inga problem men sen kom ju såklart tröttheten smygande där vid 7. Känns skönt i alla fall att få ett litet tillskott till kassan lagom till all julhandel och dessutom lär jag snart behöva uppdatera garderoben ytterligare. Gick i alla fall upp idag och fixade i ordning lite frukost till mig och Vincent och satte mig sen med datorn vid matbordet för att fila lite på morgondagens graviduppdatering.
 
 
Idag skall vi hålla oss inomhus då regnet öser ner utanför fönstret. Jag har lovat Vincent att vi skall bygga torn med klossar så fort jag knapprat färdigt här på datorn. Sen vid 16 är det dags för veckans höjdpunkt, nämligen körövning. Varför går alltid veckorna så långsamt och helgerna så fort? Hoppas ni alla får en trevlig söndag!
 



Första trimestern med lillasyskonet

Det är rätt intressant det här med att gå ut med att man väntar smått. Jag har ju vetat om att det ligger en liten i magen sen i slutet av juli men för alla andra så börjar ju liksom resan först nu. Första trimestern är verkligen inte en rolig tid (konstant oro för missfall bland annat) men jag tycker ändå att jag klarade mig igenom de första 12 veckorna relativt bra.
 
 
Redan innan vi fick plusset på stickan började brösten ömma och sedan har det pendlat lite upp och ner under veckorna. Jag har även varit tröttare än vanligt (vilket kanske har märkts i inläggen här på bloggen) och sällan lagt mig många minuter efter 21 på kvällarna vilket gett 0 tid till att t.ex. plugga. Magen har varit väldigt svullen om kvällarna men jag har inte upplevt att jag fått "riktig" mage lika tidigt som med Vincent. Då köpte jag mina första mammabyxor redan i vecka 10 medan jag nu egentligen fortfarande klarar mig med en toffs i knapphålet. Jag använder dock ändå helst mammabrallorna jag köpte i vecka 13. Tror att det har att göra med att jag väger mindre inför denna graviditeten men jag kommer säkert få en minst lika stor kanonkula med denna bebisen tillslut ändå, haha.
 
Hormoner kan verkligen ställa till med mycket och i början var mitt humör och mitt tålamod inte att leka med. Jag kände knappt igen mig själv. Dessutom innebär hormonsvallningarna tyvärr även att jag haft 5 migränanfall på 2 månader. Inte kul! Illamåendet har jag inte kommit undan heller men även denna gång har jag tack och lov sluppit att kräkas. Som tur är har illamåendet nästan helt släppt nu och som jag skrev i måndags så mår jag nu oförskämt bra. Det enda som egentligen hänger kvar sen första trimestern är lite trötthet och dessutom är jag kissenödig jämt och ständigt.
 
Nu håller jag tummar och tår för att jag skall få känna mig sådär gravidglowig som de sägs att man skall vara under andra trimestern och jag hoppas få må bra så länge det bara går så att jag orkar med skolan och slipper bli sjukskriven som sist. Det har jag verkligen inte lust med!
 
  Vincent lyssnar om det finns en bebis i hans mage också :'D // Minikulan för någon vecka sen

Goa kirurger

Att vara en läkarstudent på operation är verkligen ett stort lotteri. Ibland får man stå i ett hörn av operationssalen, möjligtvis ståendes på en pall för att se liiite bättre, och man ser i realiteten inget annat än kirurgernas egna händer i såret och där kan man stå i 2 timmar och kämpa mot gäspningarna. Läkarna ignorerar ens existens och det är bara att glömma att ställa frågor. En sådan operation var jag på i måndags och de är verkligen helt värdelösa. 
 
Sen kan man å andra sidan ha turen att man får scrubba in och stå med i såret tillsammans med snälla, trevliga och kompetenta kirurger som gärna tar sig tiden att peka ut viktiga strukturer och svarar på alla något förvirrande frågor som kan ploppa ut ur en läkarstudents mun. En sån operation hade jag förmånen att vara med på igår och efter en sådan operation är man helt stensäker på att man skall bli kirurg (i alla fall för stunden). Stämningen på salen var.. mysig? Kan man säga så om en operation? Sköterskor, läkare och narkospersonal var trevliga och pratade skämtsamt med varandra och vi läkarstudenter blev verkligen inkluderade i "gänget". Att dessutom få stoppa in fingret i ett sår och med fingertoppen känna på den pulserande halspulsådern är rätt coolt ändå.
 
Hade även ett litet gravidmoment inne på salen när jag mot slutet av operationen kände hur jag blev alldeles kallsvettig och illamående och fick sätta mig på en stol med huvudet mellan knäna. Direkt var det en av undersköterskorna som var ute och hämtade stark saft till mig och alla var så måna om mig och undrade hur jag mådde. De var verkligen hur gulliga som helst. Som tur var slapp jag svimma (har än så länge sluppit det trots att jag fått liknande känningar tidigare) och efter en stund kunde jag resa mig och titta på när de slöt operationssåret på håll. Ja som sagt, är alla operationer så här kan jag utan tvekan tänka mig att bli kirurg.
 


Vecka 16

Så var det dags för min första riktiga veckouppdatering här på bloggen. Gjorde ju något liknande med Vincent så vill gärna dokumentera även den här graviditeten så gott det går med både bilder och text. Jag byter veckor på måndagar än så länge (får se om jag flyttas någon dag på rutinultraljudet eller inte) och går alltså idag in i vecka 16.
 
Barnet:
Barnet är nu stort som en avokado, drygt 10 cm lång från huvud till rumpa, och jag kan redan känna livmoderns kant några centimeter nedanför naveln. Bebisen kan höra och kan rycka till vid plötsliga rörelser utanför magen. Hen har fortfarande gott om plats att röra på sig och alla leder fungerar så i livmodern är det full aktivitet där bebisen kan sparka, göra volter, rynka på pannan och suga på tummen m.m. Barnets naglar har börjat bildas och på den tunna huden finns fjunliknande lanugohår. Jag har den här graviditeten köpt en doppler så att jag kan lyssna på bebisens hjärta och man hör verkligen att det är liv och rörelse där inne då det sprakar till varje gång proben får sig en liten kick.
 
Jag:
Själv är jag redan några veckor in i andra trimestern och jag mår verkligen oförskämt bra, bortsett från den eviga förkylningen som aldrig vill släppa då såklart. Är lite tröttare än vanligt och orkar inte riktigt hålla samma tempo men jämfört med hur otroligt trött jag var med Vincent i magen så har jag inget att klaga på. Har redan sen vecka 12/13 trott att jag känt lite fladder i magen och några gånger har jag varit 100% säker på att det faktiskt varit bebis som rört sig men det är bara ett par gånger. Längtar sååå efter riktiga buffar som kommer lite mer regelbundet och jag tror inte att det kommer dröja särskilt länge till nu. Nu har också den första trimesterns magsvullnad bytts ut mot en liten kula som finns där redan på morgonen när jag vaknar vilket är supermysigt. 
 
Veckans magbild kommer här:
 

Menskoppar till indiska flickor

Visste du att en flicka i Indien i genomsnitt missar 5 dagar/månaden i skolan pga mens? Att menstruerande kvinnor ofta anses som sjuka, de isoleras och förbjuds vidröra exempelvis mat då de anses smittsamma och smutsiga? Att 83% av flickorna aldrig har hört talas om mens innan de får sin första blödning?
 
Jag har två klasskamrater som dragit igång ett projekt för att hjälpa dessa utsatta flickor och jag kände att jag bara måste uppmärksamma och sprida det till så många som möjligt. De har startat en insamling för att bekosta menskoppar och kommer tillsammans med organisationen MACHA (Mother and Child Health Association) åka till Kolkata, Indien, för att utbilda flickor och pojkar om mens och dela ut menskoppar. Det är helt absurt att mens skall få vara en sån stor skam för dessa flickor och att de skall missa skolan och möjlighet till utbildning pga detta. 
 
Ni kan läsa mer om projektet HÄR och kan redan här och nu swisha en peng till 123 1159 656 (märk betalningen med MENSKOPP) för att vara med och bidra till en bättre framtid för dessa tjejer. På bara någon vecka har insamlingen nått 87 192,50 kr!! En menskopp kostar 138,75 kr men alla bidrag är välkomna.
 



Kärleksbombad

Alltså wow! Först vill jag bara börja med att säga stort TACK för alla fina kommentarer som fullkomligt haglat in här på bloggen, instagram och på facebook efter onsdagens inlägg. Blir helt mållös och känner mig så otroligt tacksam över att jag har så fina släktingar, vänner, bekanta, klasskamrater och kollegor som glädjs med oss och vårt lilla mirakel. Tack tack tack, från djupet av mitt hjärta!
 
 
Min tanke är att bloggen från och med nu kommer att inkludera även uppdateringar om graviditeten men för er som inte är så intresserade av att läsa om det så kommer jag givetvis fortsätta att skriva om livet som läkarstudent. 
 
Så för att landa lite på jorden igen så tänkte jag berätta lite om veckan i Borås. Som ni kanske har märkt så har jag varit superduperförkyld i 2 veckor nu och i måndags vaknade jag upp med en sån enorm smärta över vänstra kinden att jag bara ville gråta. Jag har med andra ord inte haft min allra bästa vecka rent måendemässigt den här veckan vilket har varit lite synd eftersom den i övrigt har varit väldigt bra.
 
Jag har på förmiddagarna varit på KAVA (kirurgisk akutvårdsavdelning) vilket varit lite sisådär då jag inte haft något inlogg till datorn och alltså mest suttit och lyssnat på ronden som gått i en väldans fart och inte lärt mig speciellt mycket. På eftermiddagarna däremot har jag varit på akuten och det är ju bara så kul! Jag har gjort min allra första rektalpalpation (och faktiskt förstått vad det var jag kände), jag har för första gången under utbildningen stött på akut sjuka barn vilket varit väldigt intressant (i Göteborg finns det ju en separat barnakut), jag har åter igen tagit egna patienter, skickat röntgenremisser, dikterat anteckningar och druckit x antal koppar te tillsammans med de fantastiskt goa AT-läkarna och ST-läkarna.
 
 
Igår slapp jag KAVA då jag var schemalagd mellan 12-21. Vi hade det relativt lugnt med patienter på akuten men som tur var fick jag och Jagoda, som också varit i Borås i veckan, lite privatundervisning av ST-läkaren när det fanns lite dötid. Jag fick bland annat ta en patient där jag verkligen kände mig helt säker och trygg i bedömningen av diagnos, vilken undersökning jag ville göra och vilken behandling som skulle ges. Patientens anamnes och status stämde så väl med vad vi fått lära oss. Det är en sån otrolig mäktig känsla varje gång det händer och man känner sig verkligen som en läkare på riktigt. Jag tror ni andra läkarstudenter förstår vad jag menar ;)
 
Nu är det fredag och jag sitter hemma och skall försöka plugga en stund innan jag tar helg. Har en sån himla go känsla i kroppen och trots att förkylningen fortfarande biter sig kvar känns livet rätt underbart just nu. Stor fredagskram till er alla!!
 
 

FYRA

Jisses vad svårt det är att hålla tyst när det enda man vill är att ropa så alla hör. När alla ens tankar kretsar kring en enda sak men ingen annan vet. När man inte mår så bra men får komma med andra ursäkter för att förklara varför man mår som man gör. När byxorna bara blir tajtare och det ser ut som att man ätit alldeles för mycket bullar fast man själv vet att det beror på något helt annat. I tre långa månader har vi gått och burit på den bästa hemligheten av alla. I april blir vi åter igen föräldrar till ett nytt litet liv, då blir tre nämligen fyra.

 

Vi är givetvis överlyckliga även fast det är rätt svårt att greppa att det faktiskt ligger en liten i magen. Vincent pussar och klappar redan på magen och pratar om bebisen som kommer när snön har smält och blommorna kommer upp ur jorden. Alldeles ljuvlig är han min goa unge.

Jag tänkte att jag tar och lämnar det hela där och så kan jag berätta lite senare om hur jag mått hittills och sådär. Vilken spännande resa vi har framför oss. Tänk att jag och Tom skall bli tvåbarnsföräldrar och att Vincent skall få bli storebror!



Osynlig kandis

Som läkarstudent kan man ibland känna sig som om man vore osynlig. Man är en "kandis" som mest bara finns där och svansar efter läkaren utan att göra allt för mycket väsen av sig. Extra tydligt blir det när man slängs in på en ny avdelning och inte riktigt har lärt sig avdelningens rutiner eller lärt känna personalen. De allra flesta läkare är väldigt duktiga på att få oss att känna oss inkluderade i verksamheten (särskilt de unga läkarna) men ibland stöter man som sagt på läkare som knappt noterar att man är där. Idag tog nog priset i osynlighet då följande situation ägde rum:
 
Vi var halvvägs igenom ronden, jag, min AT-läkare/handledare och avdelningens specialistläkare då specialistläkaren stannar upp och läser på min namnskylt, "Alice?! Har du varit här tidigare?". Jag sneglar lite frågande på min handledare och svarar sedan att "ja, jag var här hela förmiddagen igår och rondade med dig?".
 
Skoj med läkare som inte ens märker att man är där, *suck*. Dags att göra lite mer väsen av mig kanske? Visserligen har jag inte känt mig på topp då jag fortfarande inte är frisk men alltså hur osynlig kan man få lov att vara egentligen? Vi fick oss ett gott skratt i alla fall, jag och min handledare.
 

Pendlare

Måndag, ny vecka och vart befinner jag mig? Jo, i Borås. Nu är det nämligen dags för utlokaliseringsvecka och jag skall alltså få komma till ett "mindre" sjukhus vilket i mitt fall innebär 4 dagars pendling till Borås. Förutom den enorma logistiken som det innebär för oss som har barn på förskolan så skall det blir väldigt roligt att få se något annat än Sahlgrenskas väggar i några dagar och förhoppningsvis hinner jag lära mig massor som vanligt. Tycker tiden går vansinnigt fort nu när veckorna är så pass fullsmockade som de varit den senaste tiden och gissningsvis är denna vecka inget undantag. 7.30-16.45 och dessutom nästan 1 timmes pendling fram och tillbaks på det. Jag är så tacksam över att jag slipper åka så här långt varje dag.

Nu skall jag klämma i mig min lunchlåda och fortsätta dagen här tillsammans med min handledare på akuten. Tjenixen!





Årets förkylning

Hallå, hallå! Jag lever! Ja det är väl ungefär så jag känner efter de senaste dagarnas ultramegaförkylning. Kan inte ens komma ihåg senast jag varit så här dålig. Det började med halsont i slutet på förra veckan och lagom till helgen var förkylningen i full blom. Valde ändå med min aningens optimistiska inställning om att det säkert skulle vända att åka iväg på kämpalek (om ni inte vet vad det är kan ni läsa om förra årets kämpalek HÄR) och hajk med mina scouter vilket så här i efterhand var urbota dumt. Ibland är det verkligen inte bra att vara envis. Det hela slutade med att jag i princip helt tappade rösten och trots att det nu börjat vända så låter jag fortfarande som en man och är givetvis helt urpumpad på all energi. 
 
Har trots förkylning dock släpat mig till skolan eftersom vi har haft kursens enda två dagar av plastikkirurgi denna veckan (ja jag vet, perfect timing). Det har varit två väldigt bra dagar och jag har återigen fått sy (!!). Väl hemma i måndags totaldäckade jag i soffan och världens bästa sambo har varit helt magisk och tagit hand om allt här hemma. Idag har jag en sååå efterlängtad självstudiedag vilket innebär vilavilavila i soffan hela dagen. Snart är jag förhoppningvis på banan igen.
 
 Från i fredags när vi var ute på byxshopping och det bara var halsen som gjorde ont

Det märks att det är höst

Det märks att det är höst när..
 
1. ..det börjar virvla runt löv på marken
 
2. .. man aldrig vet vad man skall ta på sig på morgonen då det antingen nästan är minusgrader eller så behöver man knappt jacka.
 
3. ..VAB-säsongen dragit igång
 
Japp idag är jag hemma för andra dagen i rad med en liten hostig kille. Tom har tagit stor del av vabben hittills denna termin så vi kände väl lite att det var min tur trots att det innebär en massa jobbigt i skolan. Blir så stressad av att bara tänka på att försöka hitta ett tillfälle att ta igen det jag missat att jag helt enkelt försöker att låta bli. Tänk om läkarprogrammet bara hade varit en aningens mer barnkompatibelt, vad otroligt mycket lättare mitt liv hade varit då. Samtidigt förstår jag ju varför utbildningen ser ut som den gör och varför nästan allt är obligatoriskt men ändå.. ibland kan man väl få stånka och stöna lite grann.
 
 
Har lyckats plugga lite hemma idag i alla fall (med betoning på lite hehe) medan Vincent satt bredvid och ritade. Har denna vecka påbörjat min tvåveckorsplacering på urologen (specialitet rörande urinvägar samt manliga genitalia) så jag lyckades plöja några sidor i urologikapitlet i boken i alla fall innan tuschpennor kom farandes över bordet och vi fick hitta på något annat. Får se om jag orkar fortsätta där jag slutade när lillkillen somnat. En stor kopp te och en glassbåt kanske kan sätta fart på motivationen ;)


När man får barnvakt

Igår hade jag och Tom en barnfri kväll då Vincent fick ha fredagsmys och sova över hemma hos mormor och morfar. Lite lugn och ro för oss föräldrar och lycka för treåringen som verkligen älskar att hänga med mina föräldrar. De har verkligen ett starkt band till varandra och det gör mig så otroligt glad. Jag och Tom passade på att gå ut och äta en bit mat och väl hemma igen kunde jag mätt och belåten ramla i säng. Är så trött nu för tiden så jag tackar och bockar ofta när klockan slår 21 och skamgränsen är passerad för att få gå och lägga sig.
 
Imorse fick vi en mycket efterlängtad sovmorgon och vid 9 nån gång gick jag upp och fixade lite mysfrukost till oss som vi mumsade i oss innan det var dags att hämta hem Vincent igen.
 
 
Strax efter 13 fick vi besök av några vänner och deras bedårande 2månaders son. Jag njöt för fulla muggar av att snosa bebislukt och jag fick såna flashbacks till när Vincent var liten då vi tagit fram Vincents gamla babysitter som bebisen fick sitta i en stund medan vi fikade. Vi satt nog och tjötade bort ett par timmar där i soffan innan de till slut begav sig hemåt och vi kunde ägna oss åt lite familjemys resten av eftermiddagen och kvällen.
 
Nu har jag precis smällt i mig lite hemmalagad nudelwok med grönsaker och kyckling och tänkte sätta på en film här i soffan (som jag antagligen kommer somna ifrån hehe) tillsammans med en liten slatt ben&jerrys som jag vet finns begravd någonstans i frysen. Mysig lördagskväll i sin enkelhet. Ha en go kväll hörni!
 
 

"Vill du sy ihop?"

Idag kan nog ingenting förstöra mitt glada humör. Efter en förmiddag på avdelningen med vårt vanliga underläkararbete var det sen dags för vår enda "lediga" eftermiddag de senaste 4 veckorna med de fina ordet SJÄLVSTUDIER skrivet i schemat. Jag valde till skillnad från resten av mina kamrater på avdelningen att inte åka hem utan satte mig inne på "vårt" kontor för att plugga på avdelningen. En av patienterna som vi hade hand om skulle nämligen eventuellt opereras på eftermiddagen och min förhoppning var att jag skulle få vara med på den operationen då jag inte hunnit vara så mycket på operation under veckorna på avdelningen. Tur var väl det för visst kom vår överläkare in och hämtade mig vid strax efter 2 och tillsammans traskade vi upp till operationssalarna.
 
Fick vara med och se en jättespännande operation och fick stå med i såret, tvättad och sterilklädd, för att se så bra som möjligt. När operationen var klar vände sig överläkaren sig till mig och undrade om jag ville sy ihop och givetvis ville jag det. Så nu har jag alltså sytt ihop mitt allra första operationssår. Ganska så nöjd tjej som cyklade hem strax efter 4 vill jag lova.
 
 Före vs efter jag varit på operation. Såhåå glad läkarstudent med den snygga randen på kinden efter munskyddet! 
 
Har kommit fram till att kirurgi är rätt roligt ändå. Har kanske inte trott att det skulle passa mig men det växer verkligen i mina ögon och dagens lyckorus är ju kanske ännu ett tecken på att jag i varje fall inte helt skall utesluta kirurg från min lista på specialiteter jag kan tänka mig.



Så tacksam för svensk sjukvård

Ofta slås jag över hur fantastiskt lyckligt lottad jag är som får bo i Sverige och ha tillgång till svensk sjukvård. Det klagas ofta hit och dit på långa köer, ointresserade läkare, besparingar m.m. och jag förringar inte att det inte finns fantastiskt stor förbättringspotential även här men vi bor i ett land där sjukvård bara kostar en bråkdel av det faktiska priset. Vi har ett snabbspårssystem där patienter med misstänkt cancer utreds bara inom ett par veckor. Vi har gratis sjukvård för alla barn och gratis mödravård. Vi har läkare som inte bara tar emot patienter som kan betala för sig utan alla, oavsett socioekonomisk status, är välkomna.
 
Något av det mest fantastiska är att åker du t.ex. till Spanien och blir allvarligt sjuk kan Sverige stå för vården även fast du befinner dig i ett annat land. Det kanske låter självklart när jag skriver det men faktum är att det är få länder i världen som har denna trygghet. Jag har tyvärr fått bevittna dessa orättvisor med egna ögon och det är rent ut sagt för jävligt att se personer bli nekade vård i andra länder bara på grund av att läkarna enbart bryr sig om de patienter som ger bäst klirr i kassan. Idag var en sån dag med möten som fick det att bränna bakom ögonen på grund av orättvisan i världen.
 
 
Att vara på avdelning innebär att man får dela många människors öden. Många helt fantastiska och en del väldigt tragiska som ni kanske märker. Frustrationen att inte kunna hjälpa alla är stor men jag är så glad att jag, trots svensk sjukvårds många brister, ändå är en del av den. Tillsammans hoppas jag att vi kan jobba för en ännu mer jämnlik vård för oss alla.

Balansen mellan skolan och allt annat

Det är lördag kväll. Skålen bredvid mig i sängen är fylld med chips och jag skall alldeles strax sätta på nått serieavsnitt på Netflix. Jag njuter av att det är helg, att jag kan få umgås med min familj hela dagen lång och framförallt att jag slipper ställa klockan på 5.45 imorgon. Veckan har varit så sjukt lärorik och rolig och antagligen är just denna placeringen en av de roligare under hela kursen men det är klart att det tar på krafterna också. Därför känns det extra härligt att balansera ut vardagen på sjukhuset med hemmastrosande och mys med mina två killar.
 
 
Det är inte helt lätt det där med balans alltid. Jag tycker det brukar vara rätt knepigt så här efter sommaren när man är van vid en annan rutin att komma in i höstlunken igen. Som jag säkert berättat innan så försöker jag vara noga med att planera in min skoltid så att jag kan vara ledig till 100% när jag väl är hemma med Vincent sen. Hittills har det dock varit rätt svårt under kirurgikursen då jag redan har så långa dagar i skolan och det inte riktigt finns tid över för plugg. Här låter jag dock mitt sunda förnuft och mitt mående styra. Har jag energi eller ett sug att plugga (ja jag brukar få det lite då och då, tro det eller ej) så tar jag mig lite tid efter att Vincent har somnat eller tar några timmar under helgen men är jag å andra sidan för trött så prioriterar jag vila och återhämtning. Allt för att orka med och hålla ihop hela vägen fram till jul ;)
 
Jag tröstar mig med att det är långt till tentan och att jag lär mig så otroligt mycket bara genom att aktivt delta under praktiken. Trots ynka 4 veckor in på terminen så kommer jag på mig själv att kunna svara på klasskamraters frågor, eller i alla fall kunna delta i diskussionen, kring olika sjukdomar vilket känns rätt häftigt med tanke på hur extremt lite tid jag spenderat framför kursboken. Inte konstigt att man är lite trött ibland!
 
 Min fredagskväll! Kvällsbus, glass och så lite suturering på det. 


De nya underläkarna

Tre dagar avklarade på kirurgavdelningen och precis som jag trodde lär jag mig massor. Vi kandisar på avdelningen agerar avdelningsunderläkare vilket innebär att vi under handledning av en läkare sköter en hel modul (7 patienter just nu) helt själva. Vi rondar med sköterskorna, skriver och dikterar anteckningar och remisser, beställer olika röntgenundersökningar, ringer till olika konsulter m.m. och det bästa av allt är att det faktiskt går rätt bra för oss. Idag skötte vi t.ex. eftermiddagsronden helt själva då läkaren var iväg på annat. Visst blir det mycket frågor då vi ju fortfarande är så gröna (bokstavligen, vi har ju gröna läkarpyjamasar nu!!) men vår handledare låter oss alltid komma med egna förslag så att vi får tänka till ordentligt själva först. Det är dock ändå vi som gör grovjobbet och det är med glada fjärilar i magen som man skickar iväg remisser till olika instanser underskrivna med sitt eget namn.


Det där jobbet som underläkare känns helt plötsligt inte alls så långt borta men istället för paniken jag tidigare känt inför detta så fylls jag nu istället av längtan och nyfikenhet. Det här ska nog gå vägen skall ni se!


Barnakuten och kirurgakuten

Jag skrev ju visserligen att det var en kaosvecka som väntade men att veckan i själva verket skulle ta hem priset i Årets kaosvecka 2017 hade jag ingen aning om.
 
På måndag morgon hade jag precis köpt mig en macka med ost på pressbyrån utanför Östra sjukhuset och kom inknatandes på kirurgkliniken när det började flimra framför ögonen och jag fick vända på klacken igen och sova av mig ännu ett migränanfall. Som vanligt var jag ordentligt trött resten av dagen men lyckades ändå laga middag till familjen och sen ta mig till scouterna på kvällen.
 
Tisdagen var veckans lugnaste dag (hittills) och trots att tröttheten hängde med från gårdagen lyckades jag ta mig igenom både en förmiddag med mottagning och en eftermiddag på endoskopienheten innan det bar av hemåt.
 
På onsdag morgon var Vincent lite hostig men var i övrigt pigg så jag lämnade honom som vanligt på förskolan och åkte iväg till skolan för ett seminarie. Strax efter lunch ringer det i min mobil och det är föris som säger att Vincent blivit väldigt hostig och vill att jag kommer och hämtar honom. Skyndar mig snabbt till bussen och en halvtimme senare på förskolan möts jag av en ledsen och krupphostande kille. Vincent brukar få ganska besvärlig hosta när han är sjuk (så pass att han oftast kräks tillslut) och om ni har bra minne kanske ni kommer ihåg att vi faktiskt varit inne med honom på akuten en gång tidigare just på grund av krupp och att han fick svårt med andningen (det inlägget hittar ni HÄR). Jag gick hem med honom i regnet och i den friska luften lugnade sig hostan en aning men så kom den och gick under eftermiddagen och Vincent fick allt jobbigare med andningen trots att vi hade fullt korsdrag här hemma och lockade med dricka samtidigt som vi försökte hålla honom lugn. Tillslut ringde vi ändå 1177 och de tyckte att det hållt på så länge nu att vi borde åka in så att han kunde få medicin.
 
Sagt och gjort, in i bilen och så spenderade vi resten av kvällen på barnakuten. 4 doser adrenalininhalationer, kortison och så två isglassar fick den lille kämpen innan han av utmattning somnade i min famn och vi kunde tillslut strax efter 10 lämna akuten. Vill verkligen ge en stor ros till personalen på barnakuten som innan vi ens hann ta en nummerlapp fångade upp oss (ni som hört krupphosta vet att det inte går att ta miste på) och såg till att vi fick hjälp direkt.
 
 
Något mörbultad vaknade jag (vi fick tack och lov en bra natts sömn) på torsdag morgon med vetskapen om att jag skulle spendera både dagen och kvällen på sjukhuset. Det var kanske inte med värdens entusiasm som jag såg mina klasskamrater gå hem för dagen när jag istället kilade iväg mot kulverten för att byta om inför mitt andra jourpass på kirurgakuten. Tji fick jag för jag fick ett helt fantastiskt spännande, roligt och lärorikt jourpass. Efter att ha svansat läkarna hela förra jourpasset kände jag mig ändå redo att försöka mig på att ta egna patienter, trots att det nog säkert var ett halvår sen jag gjorde det sist "på riktigt". Vilken tur att jag vågade mig på det för vilken enorm självförtroendeboost jag fick. Så nära färdig läkare har jag nog aldrig känt mig och jag kunde faktiskt bidra till arbetet på akuten.
 
Gick själv in till patienterna, tog anamnes (sjukhistoria) och riktat status (undersökning) som om jag aldrig gjort annat och presenterade sedan kortfattat patienten för min handledare samt föreslog åtgärd. Till min förvåning var det i princip bara medhåll från min handledare och jag fick sedan själv beställa röntgen (i mitt namn!), rapportera till sköterskorna och diktera. Som kronan på verket fick jag mot slutet av kvällen även sy mina allra första stygn på en patient. 5 snygga suturer blev det och jag svävade som på moln trots att ögonen gick i kors när jag tillslut fick gå av mitt pass och cykla iväg hemåt.
  
 
Och så slutligen idag då. Idag har jag haft VAB-dag hemma med Vincent. Vi har haft det mysigt men han har såklart varit trött och hängig också vilket såklart bäddar för sura miner. Lyckades i alla fall med konsten att baka pizzabullar som inte vill släppa från bullpappret och sen somnade lillen lite tidigare idag än vanligt vilket innebär att jag haft tid att skriva detta mastodontinlägg.
 
Nu väntar äntligen helg men för min del har jag en jour kvar på söndag kväll innan veckan är slut. Efter gårdagens egoboost så ser jag dock fram emot att få vara läkare ännu en gång även fast jag kanske helst av allt skulle vilja ha en lugn och ledig helg. Ha en mysig kväll nu hörni! Nu skall jag gå och hämta min chipsskål som står och väntar på mig i köket!



Helgens äventyr

Haft en helt underbar helg som dock varit aningens kort. Tror det känns så eftersom jag inte riktigt fått någon netflixkväll i soffan utan varit ute på annat kul istället och i fredags hade jag dessutom migrän så den kvällen föll ju helt bort. Vi var i alla fall i lördags på Jeepträff (till vår lilla killes stoooora förtjusning) med våra vänner och åkte efteråt hem till dem och grillade och spelade spel. Igår hängde jag och Vincent istället hos mamma och pappa hela dagen då Tom inte mådde så bra och hade det kanonmysigt.
 
 
Denna veckan kommer bli helt galen. Har två jourer inbokade som jag på något sätt skall hinna och orka med utöver mina heltidsstudier och en fallpresentation på torsdag som jag och mina gruppkamrater skall hinna förbereda tills dess. Krävs nog några extra andetag för att ta sig igenom veckan men sen väntar två veckor på avdelning vilket jag verkligen ser fram emot. Vad har ni för planer för veckan?

Power woman

Ojojoj man vet i alla fall att man lever efter den här veckan. Var på plats på sjukhuset för mammarmottagning (bröst) kl 8 igår och lämnade sjukhuset först strax innan 21 efter min första jour. Idag har jag spenderat dagen på avdelning och på operation och sedan ägnat kvällen åt instudering inför morgondagens två seminarium och hemtentan som skall in kl 12 imorgon. Har dessutom hunnit med att laga middag samt varit iväg och köpt nya skor till Vincent eftersom hans gamla bokstavligen höll på att trilla sönder. Blev precis klar med det sista och det skall bli SÅ UNDERBART att få gå och lägga sig kan jag säga. Intensiva men roliga dagar och jag tycker ändå att jag lär mig en hel del men det blir lite mycket ibland när man dessutom skall bolla allt med familjelivet. Skall bli otroligt skönt med helg snart. Känner mig helt klart som en power woman dagar som dessa!
 
 


Kirurgiplacering

Idag drog första placeringen igång och för min del innebär det kirurgi. Ja, hela kursen kallas ju kirurgikursen men är uppdelad i många olika block som ortopedi, onkologi, anestesi, handkirurgi, radiologi osv. och själv skall jag alltså börja med kirurgi i 4 veckor. De första två veckorna kommer jag ha seminarier och vara med på operation och mottagning och de två sista veckorna kommer jag vara på avdelning, eller KUA, som är en kirurgisk undervisningsavdelning där alltså vi studenter sköter alla patienter, under handledning såklart.
 
Dessutom skall vi gå 3 jourer på akuten och för min del har jag första jouren redan imorgon. Jag måste erkänna att det känns lite konstigt efter endast en veckas introduktionsföreläsningar men förhoppningsvis kommer jag lära mig massvis när jag väl är där istället. De som har sin kirurgiplacering senare under kursen har ju antagligen liiite mer kött på benen för att kunna ta egna patienter.
 
Helgen har varit lugn och skön i alla fall även fast jag inte känner mig särskilt utvilad. Vincent har varit sjuk så vi har mest hållt oss inne och lekt och kollat på tv tillsammans. Igår hade vi det supermysigt då vi dukade upp med en massa gottis framför tvn och spelade bingolotto hela lilla familjen. Ser fram emot många sådana mysiga höstkvällar tillsammans med mina två pojkar nu i höst.
 
 
Nu vankas det middag så nu måste jag kila!
 
 

Steriltvätt och suturering

Idag har jag tagit mina första riktiga steg mot att bli en kirurg. Ja, nu är det ju inte alls säkert att jag vill bli kirurg överhuvudtaget men man skall ju aldrig säga aldrig. Idag har vi spenderat förmiddagen på KTC och övat oss på bukstatus, steriltvätt och basal sutureringsteknik. Efter tre dagar fullsmockade med introduktionsföreläsningar var det ett mycket välkommet inslag vill jag lova. Jag älskar att få göra alla dessa praktiska grejer. Att få testa på verkligheten lite grann.
 
 
Livet inne på en operationssal är verkligen en helt annan värld. Stryk allt du någonsin sett på film och föreställ dig istället att du tar på dig heltäckande hjälmmössa, glasögon och munskydd, tvättar händerna med både tvål och sprit i minst 10 minuter, klär på dig (eller blir påklädd snarare) helt steril rock och dubbla handskar och sedan står som en rädd liten hare mitt i salen med händerna knäppta över magen och försöker att inte röra någonting då du är helt livrädd för att göra dig osteril och behöva upprepa hela processen en gång till. Inte alls lika tufft som läkarna på tv som springer in med skinnjackan på och slänger på sig ett munskydd. Vänjer man sig någonsin vid detta tro? Ber en stilla bön att jag inte lyckas schabbla till det under kursen och välta ner någon bricka med sterila saker på marken eller klia mig på pannan med mina sterila handskar.
 
Trots min ringa nervositet över hela sterilprylen så var det ju väldigt roligt att få göra hela proceduren. Man känner sig om inte väldigt cool (och kanske lite ful) när man står där och lyckats sterilklä sig. Dessutom är jag mäkta imponerad över mina fina suturer jag fick till efter mycket svett på den stackars skumgummibiten. Väldigt nöjd med dagen helt enkelt.
 
Nu skall jag rusa iväg till bussen eftersom jag och Josefin skall gå på hockey ikväll. Ha en fin kväll hörni! 



Hej T8!

Och där var vi igång! Nu kan jag officiellt titulera mig T8a på Läkarprogrammet och visst måste jag erkänna att det ändå börjar kännas lite pirrigt. Även fast det ju är 2 år kvar på utbildningen så tror jag vi alla i klassen känner att vi sakta men säkert närmar oss den där examen och själv känner jag en viss panik över att det finns människor som förväntar sig att jag skall kunna en massa saker. Helt ärligt så känns det som att jag glömt ca 90% av allt det jag lärt mig sen jag började där på hösten 2012 men pratar man med andra i klassen så känns det i alla fall inte som att man är ensam om att känna så. Vi kan nog dessutom säkert mer än vad vi tror.
 
De första två dagarna på termin 8 och kirurgikursen har inte direkt tagit någon med storm. Det har varit fullmatat från 8-16.30 med olika typer av introföreläsningar och jag tror nog bara att 2 eller 3 av dessa 45-minuterspass varit något att ha. Hoppas på bättre lycka imorgon. På torsdag skall vi däremot få hänga en halvdag på KTC (kliniskt träningscentrum) och lära oss steriltvätt och basal suturering vilket jag verkligen ser fram emot.
 
Det är spännande hur snabbt man faller tillbaks in i studentlivet igen. Släpa tunga väskor fyllda med laptops och högar med papper fram och tillbaks till skolan, värma matlådor i microvågsugnar som är i stort behov av rengöring, "lyxa till det med en fika" och köpa en chokladboll och dricka kranvatten till, ta sig an det kryptiska terminsschemat och ändå inte förstå ett smack.. ja listan kan göras lång. Studentlivet är brutalt och genomstressigt ibland, men det har allt sin charm. Nu kör vi!
 

Dags att öppna böckerna?

Lugnet före stormen. Det är lite så jag känner nu bara dagar innan höstterminsstarten. Spenderar mitt sommarlovs sista dagar i Bosared med mina föräldrar, Tom och Vincent och förutom att jag glömde ta en allergitablett innan jag kom hit och därför har gått och snörvlat prick hela dagen (tack för den kattskrälle) så har vi det otroligt lugnt och mysigt.



En liten del av mig vill faktiskt öppna anatomiboken en smula och repetera lite anatomi men den förnuftiga delen av mig (ja det finns en sån) gör att jag låter bli. Jag skall insupa den allra sista sommarlovsluften så gott jag kan. Anatomiboken kan vänta i två dagar till!



Snart tillbaks till verkligheten

Så var det bara en vecka kvar på det här sommarlovet. Herre jisses vad fort det har gått! Augusti måste ju dessutom vara årtiondets gråaste då det bara har regnat och varit ruggigt här på västkusten i stort sett. Jag som hade hoppats på lite fler varma dagar än de där veckorna i juli. Idag ser det dock lovande ut men skall jobba kvällspasset på akuten idag så då får man inte se så mycket sol överhuvudtaget.
 
Har tre arbetspass kvar för sommaren och sen avslutar vi det hela med en helg i Bosared tillsammans med min familj. Det skall bli väldigt kul att få dra igång med skolan igen men jag är allt lite nervös. Det känns som att det är mycket man hinner glömma bara över en sommar och jag känner mig väl kanske inte riktigt lika utvilad inför skolstarten som jag brukar. Rädslan att misslyckas, att inte orka, att inte hinna med och att inte göra tillräckligt är något jag brottas med ständigt under terminernas gång och jag tror det är viktigare än någonsin att faktiskt försöka jobba på den där balansen mellan skola och resten av livet. Tur att jag ändå tycker att det jag läser är så sjukt spännande! 
 
Nu skall jag och Vincent traska iväg til förskolan i det fina vädret! Hoppas att ni alla får en fin måndag :)
 
 Bilder från mitt allra första pass som sekreterare i fjol!

"Hur är det att läsa till läkare i Göteborg?"

Jag tycker det är väldigt kul att läsa bloggar av andra läkarstudenter och en stor anledning till att jag vill blogga om min väg till läkare (förutom att det är lite utav en terapi) är att jag själv vill lämna efter mig tankar, information och erfarenheter från utbildningen som jag själv frenetiskt eftersökt när jag varit nyfiken på någon kommande kurs på programmet t.ex. Slående när man läser andra läkarstudentbloggar är dock hur extremt olika utbildningarna ser ut beroende på var man läser. Jag tänkte därför i en supersnabb och något förenklad form (hallåå ni skall ju orka ta er igenom inlägget också) berätta för er hur det är att läsa till läkare just här och hur programmet är uppbyggt.
 
På GU (alltså Göteborgs Universitet för er som inte listade ut det själva) är undervisningen till största delen katedral. Detta betyder att man går på föreläsningar (om man vill) och sedan pluggar inför en stor tenta och ibland även munta. Utbildningen är alltså inte casebaserad på samma sätt som på vissa andra lärosäten även fast det givetvis hela tiden körs patientfall under föreläsningarna.
 
KAOS!
 
Termin 1-5 räknas som de prekliniska terminerna. Här har vi väldigt lite praktik och väldigt mycket föreläsningar men detta varvas även med labbar, grupparbeten, självstudier osv. Praktiken under de 4 första terminerna kallas TYK (=tidig yrkeskontakt) och är ett mycket välbehövt avbrott i de väldigt teoretiska studierna i början ungefär en dag i månaden. Under termin 5 läser vi en hel kurs som heter konsultationskunskap vilket består av ett tre dagars internat samt praktikpraktikpraktik för att öva på att ta anamnes (sjukhistoria) och status (undersökning).
 
I Göteborg läser vi alla ämnesområden för sig. Anatomi är alltså en egen kurs och under kursens gång lär vi oss HELA kroppens anatomi. Under fysiologikursen så läser vi HELA kroppens fysiologi (ja eller inte samtidigt, kursen är ju ändå 40,5 hp :O) etc. På vissa lärosäten vet jag att man delar upp det hela efter organsystem istället och läser t.ex. cirkulationssystemets anatomi, fysiologi, patologi osv, men så gör alltså inte vi.
 
Termin 6-11 är de kliniska terminerna och här varvas praktik med föreläsningar där den största delen dock är praktik ute på sjukhusen.Det är ju liksom så man lär sig allra bäst och det är dessutom mycket lättare att banka in all kunskap man får på föreläsningarna om man faktiskt är ute och träffar livs levande exemplar av de olika sjukdomstillstånden. Det är nu den roliga delen av utbildningen börjar och det är också nu kursledningen börjar avråda folk från att boka någon form av resa under terminernas gång (det stoppar dock inte många). Under termin 10 skriver vi vårt examensarbete och avslutar sedan med barn och gyn under termin 11.
 
 
Jag måste säga att jag är väldigt nöjd med upplägget som finns på GU. Kanske är det för att jag inte testat något annat men jag gillar att gå på föreläsningar och få lite saker serverat för att sen kunna gå hem och grotta ner mig i böcker och min kära vän google. Jag hade troligen även trivts med mer casebaserat upplägg också men med tanke på att jag inte hade så jättestor lust att flytta från mitt kära Göteborg direkt efter studenten så är jag väldigt glad att jag kom in på mitt förstahandsval. Oavsett vilket lärosäte vi läser på så kommer vi alla säkerligen bli grymma doktorer!
 
Vill ni dela med er av hur det ser ut där ni pluggar så får ni hemskt gärna göra det i kommentarerna nedan! Länka gärna er blogg om ni har någon också så jag kan gå in och kika. Kram på er :D



När napparna och sovmornarna försvann

När vi var på Liseberg för lite drygt en vecka sedan fick Vincent lämna sina nappar till bebiskaninerna. Hela överlämnandet gick alldeles strålande men vi bävade lite för hur läggningarna skulle gå nu utan napp. Det hela har ändå gått över förväntan. Vincent somnar inte längre själv i sin säng som han gjorde tidigare men det räcker med att vi sitter på en stol bredvid dörren så slocknar han ändå ganska fort.
 
 
Det vi däremot INTE hade räknat med var mornarna. Vincent har nämligen helt plötsligt gått och blivit morgonpigg, till föräldrarnas stora fasa. Antagligen var det för att han hade sin napp och kunde somna om när han vaknade till på morgonen vilket är mycket svårare nu (då vi ju inte sitter på den där stolen hela natten). Idag vaknade han klockan 6 vilket säkert får många föräldrar till morgonpigga barn att fnysa men för oss som är vana att få sova till halv åtta-åtta var det något av en omskakning. 
 
Eftersom dagen började så rrrruskigt tidigt har vi alla tre gått på sparlåga idag och skulle domarna till "världens bästa mamma"-medaljen komma och utvärdera mig idag så skulle jag inte skramla ihop många poäng. På förmiddagen var vi visserligen och hälsade på en alldeles liten färsk bebis hemma hos ett par vänner men eftermiddagen har gått som i slow motion och vi har inte gjort ett smack. Det skall på riktigt bli helt magiskt att få gå och lägga sig nu. Imorgon hoppas jag på att i alla fall få sova till 7 och annars vet jag en tekokare som kommer gå varm på jobbet.
 
Eftermiddagens enda aktivitet: Laga mat med 3åring. Tillräckligt utmanande för en zombiemamma!

Vilken kurslitteratur behöver man köpa?

Nu när jag börjat jobba igen känns det mer påtagligt att höstterminen verkligen är på väg. Ser verkligen fram emot en ny kurs och att få banka in en massa ny kunskap i huvudet. Älskar när man har den känslan för då vet man att sommarlovet varit tillräckligt långt. Har suttit och surfat runt lite i jakt på en bra kirurgibok så är det någon som har nått bra tips får ni gärna hojta till. 
 
På tal om böcker har det varierat väldigt om jag köpt kurslitteraturen eller ej under terminerna. De kostar ju ändå en ansenlig summa pengar (700-1000 spänn oftast). Vissa böcker har varit fantastiskt onödiga och andra svinbra och det är ju svårt att veta i förväg. Oftast kommer man väldigt långt på föreläsningsanteckningar och google men lite beroende på studieteknik kan det vara väldigt skönt att ha en bok ibland. Jag har märkt att jag nu under de kliniska kurserna tenderar att vilja köpa fler av böckerna då jag tänker att de kan vara bra att ha att slå i även senare under programmet eller under början av min karriär som färsk underläkare.
 
Om jag skall rekommendera en bok så är det ett anatomiatlas. Det går aldrig ur tiden (de flesta ben sitter liksom där de sitter) och du kommer alltid behöva det då ingen superläkare på denna planet kan hålla alla latinska ord i huvudet. Dessutom återkommer anatomi i nästan alla kurser.
 
Är det någon bok jag inte skulle rekommendera så är det en histologibok. Jag gjorde tabben och köpte en eftersom jag hade svårt att hitta bra bilder på google men alltså, jag har typ öppnat boken 5 gånger totalt. Den står bara och samlar damm och tynger ner min vid det här laget något sviktande bokhylla. Kika istället på youtube, där finns en massa bra preparatvisningar och om du absolut vill köpa boken (och inte har tänkt att bli patolog) så behöver du inte ha det minsta dåliga samvete över att sälja den när kursen är slut. Någon som vill köpa min?
 
Älskade infektionsboken, framförallt eftersom den var så liten och behändig  ;)
 
>Hur brukar ni göra när det kommer till kurslitteratur? Vilka böcker tycker ni att man bara måste ha?


Vincent 3 år!!

Idag vaknade jag av att jag hörde två små barnfötter springa över parketten i köket mot vardagsrummet och jag flög upp ur sängen då jag insåg vad som höll på att hända. Vi hade nämligen lämnat Vincents paket i vardagsrummet innan vi gick och la oss eftersom Vincent vanligtvis inte brukar gå up ur sängen själv utan gärna ligger och ropar tils någon kommer och säger god morgon. Idag var dock inte en sån dag vilket ju var väldigt klantigt av oss men så kan det gå. Vincent hade ju givetvis fått syn på den oinslagna springcykeln och var i full färd med att öppna sina inslagna paket när två nyvakna föräldrar stapplade ut i vardagsrummet med kameran i högsta hugg.
 
 
Efter presentöppning gjorde Tom födelsedagsfrukost och födelsedagsbarnet fick dessutom glass till efterrätt med ett ljus i som han givetvis fick blåsa ut. Det är tur att vi har ett helt år på oss att finslipa våra födelsedagsfirningskunskaper. Efter frukosten var det bara att dra på sig kläder och bege sig ut i det fantastiska vädret för att inviga cykeln.
 
 
Vid halv ett cyklade jag till jobbet och lämnade pojkarna hemma och vad Tom har berättat så har de haft en riktig mysdag tillsammans. Tänk att vår lilla kille är hela tre år?! Man slutar ju inte förundras över hur snabbt tiden går. Han är så himla rolig just nu och berättar en massa konstiga historier som han hittat på. Jag brukar få ca 100 stycken (ingen överdrift) pussar varje dag och kärleken till denna lilla kille bara växer och växer. Vart skall detta sluta? Grattis älskade stora kille! Det är en sån gåva att få vara din mamma.

Sista semesterveckan

Ojoj vilken vecka vi haft! Kunde varkligen inte bett om ett bättre avslut på semestern. Har hunnit med en grillkväll i Onsala, ett besök på Liseberg, ett besök på Borås djurpark, en inomhuspicknick med Josefin och idag också släktkalas för Vincent som ju fyller 3 år i nästa vecka. En riktig kanonvecka! Tänkte att jag låter bilderna på systemkamerans minneskort do the talking:
 
 
Lite bilder från dagens kalas och besöket på djurparken alltså. Har även bilder på mobilen från resterande delen av veckan men vill ju inte att ni skall sitta och somna medan ni scrollar igenom 5 miljarder bilder. Nu skall jag bänka mig framför någon härlig film i soffan med en skål med cheez ballz. Det är ju inte mer än rätt när man ätit glassbuffé till lunch menar jag. Njuter av den sista semesterkvällen så gott jag kan för på måndag ringer klockan 5.30. Kan inte säga att jag toklängtar men det skall nog bli kul att få jobba lite grann igen innan skolan drar igång.
 



Blivande kollegor?

Har helt glömt bort att gratulera alla er som för några veckor sedan fick beskedet att ni blivit antagna till läkarprogrammet. Grattis och välkomna till en fantastiskt rolig, utmanande och spännande utbildning. Feel free to bläddra i mitt arkiv (med reservation att jag gick T1 på typ stenåldern) för att läsa lite om utbildningen. Jag vet i alla fall om en av tjejerna som skall hålla i nollningen här i Göteborg och hon är väldigt härlig så ni kommer få en grym start på er läkarkarriär om ni blivit antagna hit. Ni är välkomna att fråga mig om det är nått ni undrar och annars så kanske vi ses i höst, om inte på sjukhuset så i alla fall här va?! Heja er!