Nybliven läkare

Igår kväll var jag hemma hos min gamla klasskompis Emelie och fikade. Hon bjöd på mackor, nybakta kanelbullar och te och sen pratade vi länge och väl, delvis om mitt stundande bröllop men framförallt om hennes första vecka som LÄKARE. Japp, hon tog ju examen tillsammans med min gamla klass nu i juni och efter några veckors välförtjänt ledighet så är hon nu tillbaks på vårdcentralen hon jobbat som läkarassistent i två sommrar men med den stora skillnaden att hon nu får bära en namnskylt där det står läkare. Ursäktar i förväg min entusiasm kring detta men HUR COOLT är inte det?!!
 
Hon har hittills tydligen mest fått introduktion och fått gå bredvid en erfaren kollega men igår hade hon så smått fått börja ta egna patienter på sitt egna läkarrum. Hon har redan byggt upp en signeringskorg med blodprov att signera, skrivit ut recept med hennes signatur och skickat remiss i hennes namn. Nu är det liksom på riktigt. Det förväntas att hon skall fråga om i princip allt vilket gör mig lite lugn då det ju känns som att man kan mindre och mindre ju närmare man kommer examen. Det är ju ganska så logiskt egentligen att man får mjukstarta nästan som en betald läkarstudent för att sen med mer på fötterna sakta bli mer och mer självständig men tyvärr så tror jag inte alla får en lika bra start som hon fått. På sjukhusen är det nog mer så att man slängs in i en redan fungerande verksamhet och snabbt förväntas hitta sin roll. Så roligt för henne i alla fall att hon verkar trivas och fått så bra bemötande på hennes första underläkarvik. Att det istället för ytterligare en månad med studiestöd istället trillar in en full lön i slutet av månaden är ju inte heller så tokigt kan jag tänka mig.
 
Möttes av en magisk solnedgång över Göteborg när jag körde hem! 
 
Hon sa att hon inte riktigt har förstått än att hon inte skall tillbaks till skolan i höst och det är ju klart att det blir så när man slutar så här innan sommaren precis som vanligt. När hösten drar igång och en annan bänkar sig i skolbänken så kommer hon dock vara ute och hjälper sjuka människor må bättre på riktigt. Vilken känsla efter 5,5 års slit!



Kan äntligen avslöja vår hemlighet

Sommaren är äntligen här, vi njuter av värmen och långa dagar med lek ute i vår lilla trädgård. Det är verkligen på sommaren som det känns som allra härligast att få bo i hus och inte kvar i vår lilla lägenhet. Min lillebror köpte ju lägenheten av oss i fjol och jag och Vincent var där förra veckan och fikade samt lånade morbrors badkar en stund, till Vincents stora lycka. Det känns fortfarande konstigt att komma tillbaks dit, men känslan av att det är "hemma" har släppt. Jag kan ju varenda liten vrå i den lägenheten utan och innan och vi har så många minnen därifrån men hemma, det är verkligen här i vårt radhus.
 
Bus dagarna långa med grannens barn ute i trädgården! Favoriten (till föräldrarnas förtret) är helt klart att gräva i pallkragen.
 
Det här med att ta en "fin midsommarbild" på två barn.. haha
 
Men till något helt annat.. Jag har ju haft en hemlighet för er ett bra tag nu. En av anledningarna helt klart till att uppdateringarna här har blivit så glesa förutom allt annat som kommit i vägen under denna kaosvåren. För några veckor sedan skickade jag och Tom nämligen ut inbjudningarna till vårt bröllop!! Efter 10 år tillsammans så har vi äntligen gjort slag i saken och skall gifta oss i oktober. Jag är så sjukt taggad och ser så mycket fram emot att äntligen bli fru. Det känns ju bara rimligt när man redan har hus och två barn liksom.
 
 Inbjudan som jag suttit och pysslat ihop // När jag, mamma och mina tärnor var och köpte min brudklänning
 
Så framöver blir det antagligen en hel del snack om det kommande bröllopet. Jag hoppas att ni står ut! Klänningen är redan inhandlad, maten är beställd, lokal och kyrka är bokad men det är ju SÅ mycket fix och trix kvar. Förutom bröllop i höst så skall jag ju dessutom riva av sista terminen (!!) på läkarprogrammet så som vanligt är det fart och fläkt i mitt liv, hehe.
 
Nu skall jag gå och rädda vår inredning från en klättrande och röjande ettåring. Vi hörs snart igen!

Tack och hej T10

Så var sista veckan för terminen förbi. Kan inte nog understryka hur otroligt skönt det känns. Rapporten är inlämnad och vi säger tack och hej T10. Nu är det bara en termin mellan mig och mitt examensbevis men först skall det bli riktigt härligt med sommarlov.
 
I tisdags hade vi posterpresentation. Det var inte alls så allvarligt som det kanske låter. Klockan 8 på morgonen var alla som läst kursen på plats i konferenscentrum Wallenberg uppe på berget och satte upp sina posters (en kort sammanfattning av vår vetenskapliga rapport som presenterar vad vi gjort under kursens gång). Under dagen hade vi sedan mingel då vi fick chansen att gå runt och kika på alla spännande projekt samt återförenas med klasskamrater som man inte träffat på ett halvårs tid. Under dagen bjöds det både på fika och lunch och framåt slutet av dagen togs det fram lite vin och chark som följdes av prisutdelning från kursen för bästa poster. En riktigt mysig dag.
 
 
Medan jag satt och filade på de sista ändringarna i min rapport så tog dessutom min gamla klass examen i fredags. Jag är så otroligt glad för deras skull men också en gnutta avundsjuk för att inte jag fick stå där med alla mina fina vänner och ta emot ett diplom. Den där terminen jag har kvar känns evighetslång och dessutom kommer jag fira examen med en klass som jag inte hunnit lära känna på samma sätt som min gamla. En struntsak egentligen jag vet och jag har ju en liten god ettåring hemma istället som plåster på såren. I januari är det äntligen min tur! Det känns både skrämmande och svinkul. Stort grattis till alla grymma nyblivna läkare. Ut ochrädda världen med er nu! 


Stolt

Jag saknar bloggandet. Det gör jag verkligen. Det är verkligen fint att få dokumentera tankar och händelser i livet och kunna blicka tillbaks på det om 1, 5 eller 10 år. Det har däremot inte funnits en minut över eller ens en nypa energi kvar till att sätta mig ner och knåpa ihop någonting vettigt här. Hela våren har varit ett enda töcken och nu känns det som att dimman äntligen lättar och jag kan se framåt igen. Det där med att examensarbetsterminen är en glassig termin har ju inte riktigt stämt på mig. Visst att jag har kunnat styra helt och hållet över min egen tid men att gå från att ha föreläsningar och hemstudier till att ge sig ut på helt främmande mark in i forskarvärdden för första gången har inte varit helt enkelt. Jag har absolut fått upp ögonen för forskning och hoppas väl  på något sätt kunna kombinera det med kliniken i framtiden men just nu, med 10 dagar kvar till slutgiltig inlämning, vill jag bara att det skall vara över.
 
 
I förra veckan hade jag min muntliga presentation och opponering. Jag fick presentera hela mitt arbete på engelska med hjälp av en powerpoint inför min forskargrupp, forskningsledaren/överläkaren samt min examinator och min kurskamrat som även skulle opponera på mitt arbete. Jag var så sjukligt nervös kvällen innan att det kändes som att jag aldrig skulle kunna somna och minutrarna innan jag skulle dra igång min presentation kändes det som att mitt hjärta skulle hoppa ur bröstet på mig. Presentationen satt dock som en smäck och efteråt fick jag sån fantastiskt fin feedback att jag blev alldeles rörd. Mitt arbete var tydligen så omfattande och välskrivet att det var svårt att hitta saker att anmärka på och sakta men säkert byttes nervositeten ut mot stolthet. Efter presentationen fick jag en present av en av forskargruppen (en obstetrikbok, perfekt till nästa termin!) och en hel del kramar och fina ord. 
 
 
Man behöver nog känna sig så där knäsvag för att efteråt känna den där stoltheten tror jag. Min blivande femåring sa så klokt häromdan att "man kan vara rädd fast än man är modig" och det är ju verkligen sant. Nu är det i alla fall ÖVER och i måndags skickade jag även in min poster till tryckeriet så nu är det bara opponering på min kursares arbete kvar, posterpresentation och lite finputsning på rapporten innan den slutgiltigga versionen lämnas in den 9onde juni. Efter det väntar ett välförtjänt sommarlov!
 
 

Bara 1 vecka kvar

Ibland kan man ju verkligen förvånas över sin egen dumhet. Plugga 100% med två barn är ju så långt ifrån optimalt man kan komma. Det var dock nödvändigt för att få resten av livet att gå ihop (särskilt ekonomiskt) och nu handlar det ju bara om ca 1 månad till innan jag kan släppa skolan över sommaren. Jag har faktiskt jobbat stenhårt just med målet att kunna gå hemma från mitten av april redan från start men så, av olika omständigheter, har vi stött på en del problem på vägen som jag absolut inte kunnat styra över (kontrollfreaket i mig slår bakut) som lett till att planen inte riktigt hållt hela vägen. Det har varit fel siffror från de som analyserar våra prover i flera omgångar, det har varit oenigheter i forskargruppen om hur resultaten skall analyseras och dessutom åkte min huvudhandledare på en sjukskrivning på 3 veckor mitt i allt..
 
Nu har jag min första deadline om 1 vecka. Då skall ett första utkast av rapporten vara färdigt. Stress!! På fredag nästa vecka skall jag dessutom ha lyckats snickra ihop en poster till vår posterutställning i juni och om 3 veckor skall jag stå och presentera mitt arbete på engelska framför examinator, x antal läkare och hela min forskargrupp vilket får det att vända sig i magen på mig av nervositet. Jag tar några djupa andetag och jobbar på så bra jag kan. Snart är det sommarlov.. åh vad jag längtar!
 
Bjussar på lite bilder på saker som får mig att må bra som kontrast till denna något bittra text:
 
 
Hoppas er 1 maj är lite mer av en ledig dag än vad min är!



Den senaste tiden

Nu var det allt ett bra tag sen jag skrev ett inlägg här. Anledningen är en mycket hektisk vardag i kombination med lite (eller mycket) härjande virus i familjen. Jag tänkte att jag tar och berättar lite om vad som hänt nu det sista.
 
Förra helgen var vi i Bosared tillsammans med sambons familj och hade det hur got som helst. På söndagen fyllde sen vår lilla bebis ett år. Det känns faktiskt helt galet att det redan hunnit gå ett år. Det känns som tiden bara susat förbi. Älskar att få se hur hans personlighet lyser igenom mer och mer för varje dag och ser så fram emot det kommande året när han förhoppningsvis lär sig kommunicera mer. Bebistiden må vara gosig men vi har en riktigt härlig tid framför oss också.
 
På måndagen var det sen dags för Tom att börja jobba igen efter 6 månaders pappaledighet. Nu är tanken att jag skall fortsätta skriva på mitt examensarbete samtidigt som jag är hemma på heltid med barnen (ja ni förstår varför jag tycker livet är lite hektiskt just nu). Det skall väl förhoppningsvis gå bra även fast det kommer bli en del helger och kvällar som kommer gå åt till att sitta och skriva nu de närmsta. Jag har som tur var fått låna hem en dator från labbet så att jag har tillgång till min data även på hemmaplan då jag har lite beräkningar kvar att göra innan jag börjar skriva på diskussion och resultatdelen av rapporten.
 
I torsdags tog vi bilen tilbaks till Bosared igen men bara för att lämna av barnen. Vi drog sen själva vidare till Hooks herrgård för ett spadygn för att fira att vi har varit ett par i 10 år. Vi hade det verkligen SÅ himla mysigt med fantastisk mat och avkoppling i spaavdelningen. Så härligt efter några tuffa månader i bagaget. På fredagen åkte vi sen tillbaks till Bosared och spenderade sen påskhelgen där tillsammans med min sida av släkten.
 
 
Vi bestämde oss för att åka hem redan igår för att hinna med en hemmadag innan Tom börjar jobba imorgon och dagen har bestått av ett riktigt stort vårstäd av både hus och bil. Nu är vi två rätt trötta men otroligt nöjda småbarnsföräldrar som landat i soffan efter att ha lagt två barn. Skall slänga upp fötterna på soffbordet här strax och njuta av en kopp te. Nu hoppas jag väl ändå att det inte skall dröja riktigt lika långt innan nästa inlägg kommer upp här!

Inlagd på sjukhuset

Nu var det ett tag sen jag skrev ett inlägg här! Kan knappt förstå att det snart är april?! Nu kan jag verkligen inte längta mer till varmare väder och förkylningsfria sommarmånader faktiskt.
 
I söndags fick Vincent ännu ett kruppanfall. Eftersom jag tjatat till mig kortisontabletter att ha hemma så tryckte vi snabbt i honom dem men då hans andning ändå var så pass ansträngd så åkte Tom in med honom till akuten ändå. Efter många timmar med adrenalininhalationer och observation var läkaren fortfarande inte helt nöjd med hans jobbiga andning varför det beslutades att han skulle läggas in för observation under natten.
 
Fy vad jobbigt det var att sitta hemma och vakta den sovande (och också ganska sjuka) lillebrorsan och inte kunna åka raka vägen in till akuten och krama om min stackars sjuka kille. Mammahjärtat höll verkligen på att slitas itu även fast jag logiskt visste att han var i trygga händer med både Tom och personal runt honom. 
 
På morgonen tog jag Charlie direkt efter att han hade vaknat och packade in oss i bilen och körde till sjukhuset. Som väl var var det en mycket piggare kille jag träffade på avdelning 330 och efter en stunds väntande på ronden så blev han utskriven från sjukhuset igen. Det märktes så tydligt att båda pojkarna saknat varandra vilket var väldigt sött att se.
 
 
Nu har vi haft några tuffa dagar med två förkylda barn med feber hemma som sakta men säkert börjar bli bättre nu. Utan svårigheter att andas dock vilket ju är huvudsaken. Själv känner jag mig lite småsnuvig men går som vanligt och hoppas på att det skall vända tillbaks igen.
 
Men, allt är inte bara sjukdom och elände. Projektarbetet rullar på bra och nu har jag börjat skriva på min rapport. Blir rätt seg i huvudet av att sitta dagarna långa och skumma igenom vetenskapliga artiklar på engelska så det går inte så snabbt framåt men jag lär mig mycket under processens gång. Jag och Tom har dessutom kommit igång och börjat träna och äta lite bättre och det är så skönt att kunna vara två med samma mål så att man kan stötta varandra under resans gång. Överlag så känns det som att det händer mycket roligt och spännande runt mig och våra vänner just nu så jag ser verkligen fram emot månaderna framöver på så många olika sätt.
 
Hoppas ni alla får en riktigt härlig och solig fortsättning på den här torsdagen!
 
 


"Då kan du ju ingenting?"

Idag hade jag möte med min bihandledare, läkaren som är knuten till projektet och en statistiker. Jag har kommit så pass långt med mitt projekt nu att jag har påbörjat mina statistiska analyser och eftersom jag verkligen inte är en fena på statistik hade både jag och de andra en hel del frågor om hur vi skall analysera mina data.

När jag presenterade mig för statistikern och sa att jag var läkarstudent skrattade han lätt för sig själv och sa "då kan du ju i princip ingenting". Jag tog det inte så hårt då jag vet precis vad han syftar på. Vår statistikundervisning på läkarprogrammet är katastrofalt dålig. Vi lär oss ju dock så ofantligt mycket annat med så det är väl ändå rimligt att vi inte hinner lära oss överdrivet mycket statistik men den undervisning som faktiskt finns hade kunnat förbättras en hel del. Under mötets gång så lyckades jag ändå snabbt svara på hans frågor och hänga med i hans förklaringar och det hela slutade med att han lite skämtsamt frågade om jag inte skulle byta bana och bli statistiker istället. HA! Den vändningen liksom *stolt som en tupp och tackar min gode vän youtube för hjälpen*


Åkte sen hem direkt efter "jobbet" och förberedde det sista inför kvällens scoutgång som jag skulle hålla i. Jag hade planerat en fotojakt där jag tagit ca 20 bilder på olika föremål i området som scouterna skulle leta upp och sedan ta en bild på sig själva tillsammans med den saken med sina mobilkameror. I slutet blev det godisutdelning så det hela blev väldigt lyckat. Även de scouter som alltid tycker allt är tråkigt (men ändå kommer varje gång) hade tyckt att det var en bra gång.

Det skall bli rätt härligt att få gå och lägga sig nu efter en lång och krävande men också väldigt självförtroendeboostande dag!


Fram med miniräknaren

Hand upp alla som vill ha vår! Usch vad jag är trött på kyla och framför allt alla dessa virus som cirkulerar överallt. Det är ju alltid någon i familjen som är snorig. Nu går det dessutom vattkoppor på Vincents förskola så nu väntar vi bara på att det ska dyka upp små prickar med. Nä mer av den dår vårvärmen vi hade i förra veckan tack!

Sitter på bussen in till sjukhuset just nu. Idag bär det av till Sahlgrenska istället för Östra då jag skall till Immunologen, dit vi skickat alla våra blodprover, för att kvalitégranska processen. Det har nämligen uppståtten del frågetecken kring exakt vilka provsvar vi fått ut. Fick imorse rota fram min gamla gymnasieminiräknare och stoppa ner i ryggsäcken. Det var inte igår jag använde den precis men den verkar fungera som den ska. Förhoppningsvis visar det sig att de siffror vi har stämmer med de på Immunologen för det lär ta ett bra tag att gå igenom alla provsvaren.

Vad hittar ni på denna regniga torsdag? Fler som pluggar?





"Första terminen var rätt skrämmande"

Nu när det börjar närma sig slutet av utbildningen så kan jag inte låta bli att tänka tillbaks på hur det var att vara en alldeles färsk, nybliven läkarstudent och hur långt jag kommit sedan dess. Inte bara rent kunskapsmässigt utan också att jag utvecklats något enormt som person. Nu har ju säkert den lilla detaljen att jag blivit mamma två gånger om under tiden ett litet finger med i spelet men oavsett har det hänt otroligt mycket sen jag för första gången satte min fot på medicinareberget.
 
 
Första terminen var rätt skrämmande, det skall jag inte sticka under stolen med. På gymnasiet gick jag i en klass med många som var ganska högpresterande och jag själv var ju givetvis en av dem. Jag gick ut med toppbetyg och kände mig grymt nöjd med den bedriften och hade ju hört att "det svåraste är att komma in på läkarprogrammet". Till viss del kan det säkert stämma i och med de orimligt höga antagningspoängen som krävs idag och att vissa behöver komplettera och läsa upp i flera år bara för att komma in men för mig som gled in på ett bananskal direkt från gymnasiet skulle jag väl säga att så inte riktigt var fallet.
 
För det första var jag ju inte riktigt van vid att gå i samma klass med folk som var ett, två, 5 och 15 år äldre än vad jag var. Vi var visserligen på samma nivå i vår läkarkarriär (förrutom de som tjuvstartat i en annan del av vården kanske) men livserfarenheten skiljde något enormt mellan oss. Givetvis väldigt roligt men som sagt något ovant och jag kände mig ganska så liten i jämförelse.
 
 
Första kursen gick relativt lätt. En översiktlig kurs med baskunskaper i anatomi och fysiologi. Det är nog den enda kursen som jag faktiskt tänker att jag skulle kunna skriva om tentan på och faktiskt klara i dagsläget, haha. Efter den kursen och självförtroendet den förde med sig fick jag och många kursare med mig en stor käftsmäll. Käftsmällen kallas med lite finare ord för molekylär cellbiologi. Plötsligt proppades vi fulla med detaljkunskap utan dess like i olika molekylära och cellbiologiska processer  och det var verkligen en enorm mängd kunskap som skulle bankas in på kort tid. Något som jag absolut inte var van vid från gymnasietiden. På gymnasiet kunde man få en sidhänvisning på 20 sidor där man faktiskt (om man ville) kunde läsa allt. I MCB fick vi en fet och snordyr bok skriven på engelska som hänvisning, that's it. Jag var fruktansvärt nervös inför MCB-tentan och förkrossad när resultatet kom och jag inte hade klarat den. När jag kuggade den för andra gången minns jag att jag ringde till min mamma och grät i telefonen, rädd för att jag skulle bli av med mitt CSN och inte kunna plugga vidare. Det kändes som en enormt tung och lång uppförsbacke till den där läkarexamen och jag tror nog de var de små TYK-dagarna som låg utspridda en dag i månaden som gjorde att jag inte helt tappade fokus på på målet.
 
 
Med tiden lärde jag mig att plugga på ett mer vettigt sätt. Jag lärde mig också att folk faktiskt inte alls var så onaturligt superbegåvade som jag i början hade trott utan klassen bestod av personer som liksom jag var bra på vissa saker och sämre på andra. Givetvis är det lätt att bara se vad alla andra kan och vad man själv inte kan men när tiden gick märkte jag att det var mycket som jag själv kunde som andra faktiskt inte hade riktigt koll på och det gjorde mig tryggare i mig själv.
 
När väl fysiologikursen sparkade igång tyckte jag att det började bli roligt på riktigt. Det var otroligt fascinerande att få lära sig om hur människokroppen fungerade och jag såg en mening med sakerna jag lärde mig inför framtiden. Efter att jag varit gravid och sen mammaledig med Vincent fick jag ännu en nytändning och bortsett från tentan i geriatrik har jag faktiskt inte kuggat en enda tenta sen jag blev mamma. 
 
Nu känner jag mig trygg med att jag faktiskt är precis lika duktig som majoriteten av mina kurskamrater. Det finns givetvis så mycket som jag ännu känner mig osäker på men så gör även mina kurskamrater. När jag ibland tvivlar på mig själv så brukar jag tänka tillbaks på den där skälvande första terminen när allt bara höll på att rasa samman och tänka på hur otroligt grym jag är som står här på andra sidan utbildningen. Jag har dessutom lärt mig genom åren att åldern bara är en siffra och jag har haft så otroligt roligt med klasskamrater som både är yngre och mycket äldre än vad jag är. Vilken resa ändå och jag är så otroligt glad att jag inte gav upp där på grund av den molekylära cellbiologin. Jag kan och allt går bara man vill och inte ger upp!
 

Livets första monsterförkylning

Charlie har åkt på sin första dunderförkylning och det har vi fått veta med besked. Natten mellan tisdag och onsdag vaknade han ca 4-6 gånger i timmen och var ledsen, hostig och snorig. I vanliga fall sover han hela nätter (bortskämde jag vet) så vi fick oss verkligen en rejäl käftsmäll. Vid 1 fick han en supp Alvedon och så tog Tom med sig honom ut till bilen och så körde han runt så att Charlie fick sova och de var inte hemma förrän vid halv 5. Efter det fortsatte han vakna kanske var 20e minut fram tills det var dags att gå upp. Värsta natten hittills helt klart i hans 10 månader långa liv.

Så igår var jag hemma från labbet och tog barnen på morgonen så att Tom kunde få sova lite till. Vi tog en promenad i den fina vårsolen (får man ens säga vår den 27e februari??) men kort efter att vi kommit hem fick jag migrän så då var det bara för mig och Tom att bytas av och jag fick lägga mig och sova några timmar. Fy sjutton vad dåligt jag mådde igår kväll med både sömnbrist och eftersviterna av migränattacken.



Känner mig fortfarande väldigt seg  och trött i huvudet (ni med migrän vet säkert hur man mår) men har trots allt varit på sjukhuset idag och jobbat med mitt projekt. Natten som var var ganska upphackad den med men mycket bättre än den föregående i alla fall. Nu sitter jag på spårvagnen hem och skall avlösa Tom på hemmaplan så att han kan få gå och vila sig en stund. Så otroligt tacksam att vi är två som hjälps åt i stunder som dessa!


Borttappad i bollhavet

Det känns verkligen som dagarna bara försvinner iväg. Eftersom jag just nu är och jobbar med mitt examensarbete på Östra sjukhuset 5 dagar i veckan och det tar 45 min att resa enkel väg kommer jag liksom inte hem förrän klockan 5. Då ägnar jag 2 intensiva timmar åt mina barn innan de går och lägger sig och sen går jag antingen och tränar (eller till scouterna på måndagar) eller krashlandar i soffan och rör mig inte en fena innan det är dags att masa sig till sängen. Ja så här är det väl för alla heltidsarbetande föräldrar kan jag gissa?!
 
Jag trivs jättebra på labbet och tycker det är roligt att hålla på med mitt arbete men saknar också att få vara hemma och umgås med barnen. Så igår satt jag hemma och läste lite forskningsartiklar för omväxlings skull och på eftermiddagen åkte vi hela familjen till lekland så att framförallt Vincent skulle få springa av sig lite energi.
 
 
Som den coola mamma jag är så ville jag ju inte vara sämre utan gav mig också in i leklabyrinten hack i häl efter fyraåringen. Det hela slutade med att jag lyckades tappa bort min telefon i bollhavet, men efter någon minuts letande var den som tur var återfunnen igen och jag nöjde mig därefter med att heja på Vincent som skulle åka den röda rutschkanan 2 miljarder gånger i rad.
 
Kan vi förresten, på tal om något helt annat, bara ta en sekund och prata om vilket FANTASTISKT väder det var igår!!?? Fick vårfeeling i hela kroppen och Tom fick hejda mig från att springa bort till garaget för att plocka ut utemöblerna och grillen. Flyttade i alla fall ut en av våra fåtöljer och satt en stund och njöt i värmen medan jag pluggade. Mer vår tack!!
 
 
Nu är det inte ens 2 månader kvar innan Tom börjar jobba igen i alla fall så mer tid med barnen kommer jag definitivt att få snart. Det skall bli spännande att se om jag lyckas ro i hamn både en styck projektarbetsrapport samtidigt som jag är hemma med två vildingar (Charlie har precis lärt sig att dra sig framåt, yeey!!!). Skall jobba på så gott det går nu den tid som är kvar så att jag förhoppningsvis kan njuta mer av att vara hemma utan att stressa ihjäl mig. Sen väntar en hel härlig sommar tillsammans med barnen så i augusti är jag säkert redo att byta bort dem för en 50-lapp, hehe (obs skämt!!).

Ett jobbigt avsked

Vi har haft några tunga dagar här hemma det senaste. För en tid sedan gick Toms gammelmormor bort och igår var det så dags för begravning och ett sista hej då. Tufft såklart för Tom och jag tycker det är så svårt att veta hur man skall göra för att stötta en närstående i en sån jobbig situation. Man vill ju bara ta bort smärtan samtidigt som man måste få tid att sörja. Gårdagen var i alla fall väldigt fin. Himlen var klarblå och solen värmde upp en annars ganska så kall februaridag. Efter begravningen åt vi minnesmiddag på Sjömagasinet i Göteborg. Supergod mat och så härligt att få avsluta en jobbig dag på ett lite mer lättsamt sätt!
 
 
När vi kom hem slank jag iväg till gymmet en sväng för att rensa huvudet och ladda lite energi. Jag mår så bra i både kropp och själ när jag har tränat och dessutom får jag lite egentid på gymmet så det känns verkligen som min frizon där (trots att jag får trängas med stönande muskelknuttar och svettiga pensionärer). Trodde verkligen inte jag var en sån människa som skulle börja träna för att bli piggare och gladare men tydligen är jag det ändå! Jag har inte tränat regelbundet sen högstadiet och har alltid sett det som en jobbig grej att ta mig iväg till gymmet. Nu efter 2 månaders regelbunden träning är det nästan som att det känns lite beroendeframkallande. Nu är målet att komma i bättre form så att jag orkar vara en stark och glad mamma samtidigt som jag bollar alla min andra miljoner saker jag skall göra i luften som vanligt.
 



Snögubben Snöis

Vilken fin helg vi har haft! Här i Göteborg ligger det ca 15 centimeter snö på marken och har så gjort i över en veckas tid nu, till vår lilla fyraårings stora förtjusning. Tom har varit iväg en del i helgen så jag och barnen har fått en massa mystid och jag har försökt att bara vara och återhämta mig lite efter rivstarten på det nya året. Jag och Vincent passade på att vara ute i trädgården när Charlie låg och sov och lekte en stund i snön. När fingrar och tår blev allt för frusna gick vi in och drack varm choklad.
 

 
Nu kanske detta kommer låta väldigt klyschigt och så men jag tycker det är helt fantastiskt att få vara med och skapa dessa fina barndomsminnen tillsammans med barnen. Det är lätt att glömma av att stanna upp och njuta när man är mitt uppe i alla vardagsmåsten men barnen hjälper till att dra ner mig på jorden och vara här och nu. Så otroligt tacksam för mina två underbara pojkar och jag hoppas verkligen att de kan få se tillbaka på sin barndom med glädje och värme precis som jag gör med min egen uppväxt.
 
Nä, slut på känslobabbel nu.. Imorgon skall jag upp tidigt för att ta mig till labbet så det är nog dags att göra sig i ordning för sängen. God natt alla fina!

Nytt och spännande

I måndags var första dagen på labbet för min del. Var faktiskt rätt nervös på söndag kväll och låg och vred och vände på mig med en massa tankar i huvudet men det har verkligen gått jättebra och nervositeten var helt obefogad. Har haft riktigt tur och hamnat i en väldigt trevlig och gemytlig forskargrupp. Alla är trevliga och hjälpsamma och min magkänsla säger mig att jag nog kommer få en väldigt rolig termin där.
 
Jag har så smått kommit igång med mitt projekt. Det tar en bra stund att lära sig hitta i databaser och journalprogram som jag tidigare inte använt men det går framåt i alla fall, sakta men säkert. Det blir mycket dumma frågor så här i början men hittills har alla varit väldigt hjälpsamma och tillmötesgående. Är så taggad på att komma igång ordentligt och bli en aningen mer självständig och tycker att detta skall bli jätteroligt vilket är ganska så långt ifrån den förvirrade olustkänsla jag hade inför det hela för bara några månader sen.
 
 
Idag har vi haft projekplaneseminarie i skolan vilket innebär att vi i en mindre grupp fått opponera på varandras projektplaner. Ett tillfälle både för bra feedback gällande sin egen projektplan men också en möjlighet att få ta del av vad andra har för spännande projekt för sig nu i vår. En hel del skall ju bland annat åka utomlands för att bedriva olika former av projekt men även för oss som håller oss inom sveriges gränser varierar typen av projekt något enormt. Ser verkligen fram emot posterpresentationen i slutet av kursen när vi får se resultaten av alla dessa examensarbeten!


T10 är igång!

Så var termin 10 igång och därmed också mitt sista år som läkarstudent. Det ni! Ett år känns som väldigt lång tid när man står här och trampar slask i januari men vi alla vet ju hur snabbt tiden kan rassla iväg.Termin 10 innebär ju som ni antagligen märkt examensarbete i Göteborg i alla fall och veckan har börjat med statistikföreläsningar och allmän information om terminen. I nästa vecka skall jag äntligen till perinatallaboratoriet på Östra sjukhuset där jag kommer hålla till den största delen av terminen arbetandes med mitt projekt.
 
 
Samtidigt så börjar tankarna mer och mer snurra kring vad som händer sen. Vart kommer jag att hamna och hur kommer livet bli med kombinationen karriär och små barn? Jag är en grubblare och gillar att tänka igenom saker noga både en och två gånger och här finns det ju en hel del att fundera på om man säger så. För er som inte riktigt har koll på hur vägen till specialistläkare ser ut så är det så att efter man tagit examen så skall man göra AT på 18-21 månader för att sedan skriva en AT-tenta och då få sin legitimation. Efter det skall man söka en ST-tjänst som efter 5 år leder till att man blir specialist inom valt område.
 
Tyvärr är det så att det inte hör till det vanliga att man lyckas få en AT-tjänst direkt då det är brist på platser och därför är det nu mer regel än undantag att man måste vikariera som underläkare i väntan på AT. Det är här mitt största grubbleri ligger just nu. Skall jag välja ett vick som ger bäst meriter för AT? Skall jag välja ett vick med bra tider och placering nära hemma så att det blir optimalt för familjen och barnen? Skall jag satsa på en specialitet som jag är lite extra nyfiken eller skall jag välja en bredare specialitet för att få mer kött på benen inför framtiden? Har jag ens möjlighet att välja eller kommer jag bara få ta det som erbjuds? SÅ. MÅNGA. FRÅGOR.
 
Nu är det tack och lov några månader kvar innan jag måste ta tag i detta på riktigt och oavsett kommer det säkert bli br0. Det här med en oviss framtid är inte riktigt min grej känner jag men visst känns det också väldigt spännande!
 
Någon annan läkarstudent/läkare där ute som har tips på vad man skall tänka på inför sitt första underläkarvick?

Mitt jobb är andras olycka

Ojojoj, äntligen kan jag andas ut efter en tuff vecka och njuta av i alla fall en dag ledigt innan vårterminen brakar igång på måndag. Har jobbat 6 dagar i sträck och suttit med projektarbetet på kvällarna så jag är rätt mör om man säger så. Nu är dock projektplanen redo för seminariet andra kursveckan där planen skall diskuteras i grupp och jag slipper ställa klockan på 04.50 för att hinna iväg till jobbet imorgon.
 
Veckan på jobbet har varit lugn. Det har varit väldigt lite larm så vi har suttit för det mesta i lugn och ro och skrivit nere i akutmottagningens källarlokaler. Det är fantastiskt att det inte kommer några larm givetvis eftersom det innebär att folk inte skadar sig allvarligt men arbetspassen utan larm blir så otroligt långdragna så när väl sökaren piper så blir man glad och pulsen går upp direkt. Det är vårt jobb och vi jobbar ju där för att vi tycker att det är kul men det är klart att man önskar ju egentligen att alla människor skulle få slippa att hamna på akutrummet på sjukhuset.
 
 
Det är svårt att förklara men jag tror kanske många av er inom vården kan förstå vad jag menar. Det är roligt och lärorikt att få se och handlägga en patient med hjärtinfarkt, brutet ben, nydebuterad diabetes eller misstänkt cancer men det innebär inte att vi tycker det är roligt att dessa sjukdomstillstånd drabbar så många människor. Nu finns dem dock och människor kommer att drabbas av olyckor och skador och då känns det verkligen som ett privilegium att få vara med och ta hand om dem och ge dem bästa möjliga vård.
 
Om det är någon läkarstudent som letar efter jobb i göteborgstrakten i sommar så kan jag varmt rekommendera att jobba på sahlgrenskaakuten. Jag har lärt mig så otroligt mycket där och tar med mig en massa av det in i min blivande yrkesroll. Hör av er till mig om ni vill meta mer så kan jag förmedla kontakterna vidare!



Projektplan och bussfrukost

Nu är det bara en dryg vecka kvar tills terminen drar igång och jag är faktiskt sjukt taggad. Det kommer bli en väldigt annorlunda termin jämfört med tidigare i och med att det är så mycket självständigt arbete och ärligt talat så vet jag inte riktigt hur våren kommer att se ut, men det skall bli spännande oavsett. Skrev klart ett utkast till projektplanen igår och mejlade det till mina handledare och på tisdag skall jag till östra sjukhuset för ett möte med dem och gå igenom den samt lite andra praktiska grejer. Jag är så glad över att jag tog mod till mig och valde ett projekt inom ett område som jag är lite extra intresserad av för det kommer ju givetvis göra det lättare att hålla motivationen uppe resten av terminen.
 
Först väntar dock en vecka till på akuten. Det är så roligt att vara tillbaks där och känna att man gör lite nytta. Är dock inte riktigt nöjd med att behöva gå upp redan vid 5 för att hinna in till Sahlgrenska och vara färdigombytt för att lösa av nattpersonalen vid 6.45, men jag försöker göra det till en mysig grej och tar bussen hela vägen in till stan. Jag får lämna huset kanske 5-10 minuter tidigare än om jag skulle tagit cykel, tåg och buss men då kan jag sitta i lugn och ro och dricka lite te, äta frukost och lyssna på ett poddavsnitt. Just nu lyssnar jag på AT-läkarnas podcast som är riktigt bra och mysig. Kan verkligen rekommendera den! Perfekt att kunna lyssna på något och lära sig nya saker samtidigt som man sitter och halvsover.
 
 
På tal om halvsova så är det precis vad jag gör just nu här i soffan. Förutom att jag började förbaskat tidigt så jobbade jag dessutom över 2 timmar idag för att täcka upp en sjuklucka så nu är det slut i rutan för den här damen. Skall bli uuunderbart att äntligen få sova vill jag lova! Spännande fredag va? ;D
 

Måndag

Vabruari är inte ens här än och vi är redan inne på andra sjukdomsperioden för i år. Dessa småbarnsår alltså! Igår kväll var vi ute och åt middag för att fira min mammas födelsedag och hade en jättemysig eftermiddag och kväll men Vincent verkade ovanligt trött och på natten sen så fick han feber och ont i halsen. Även Tom vaknade imorse och kände sig inte alls på topp, skoj.. Vi har ju knappt hunnit återhämta oss från nyårsförkylningen ju!
 
 
Själv känner jag mig ändå relativt frisk och håller tummarna för att det får fortsätta vara så framöver. Som vanligt känner jag väl att jag inte riktigt har tid att bli sjuk. Mina klasskamrater har redan börjat plugga igen efter julledigheten men själv börjar jag inte förrän den 21e då det är officiellt upprop och kursstart för examensarbetet och termin 10. Innan dess har jag dock en del som måste fixas. Jag skall skriva klart min projektplan, fixa ett handledarkontrakt och dessutom ha ett första uppstartsmöte med min handledare för att prata igenom upplägget för terminen. Dessutom skall jag göra 9 pass på akuten nu dessa två veckor så nej, jag avböjer vänligast en långdragen sjukdomshistoria till.
 
Idag är jag i alla fall ledig från jobbet. Två av familjemedlemmarna ligger och sover och en sitter och kikar på Netflix så jag tänkte att jag skall jag fylla på muggen med en ny kopp te och försöka ta mig an det där projektplansskrivandet. Ni får ha en fin (och förhoppningsvis sjukdomsfri) måndag!


Jag har slutat amma

Jag har inte skrivit så mycket om amningen denna gången och anledningen är nog att det gått så mycket bättre med Charlie än vad det någonsin gjorde med Vincent. Jag har varit så otroligt glad för detta och därför känns det om möjligt ännu jobbigare att amningen nu nått sitt slut. Hade det varit upp till mig så hade jag gärna fortsatt amma flera månader men Charlie har självmant valt att sluta och då måste jag ju acceptera det.
 
 
De första två veckorna var det jättejättejobbigt verkligen. Det är svårt att förklara för någon som inte ammat men man får ett väldigt speciellt band till sitt barn genom amningen och när det försvann kändes det som en del av bandet mellan mig och honom försvann. Jag kände mig bortvald och irrationella tankar som att han inte älskade mig längre och att jag inte kunde trösta honom flög runt i mitt huvud.
 
Nu har det hela lugnat sig något. Jag saknar fortfarande våra mysiga stunder men har insett att jag visst har en viktig plats i mitt barns liv. Jag kan lite ångra att jag gick tillbaks till skolan så snabbt just på grund av detta men samtidigt så överväger fördelarna nackdelarna här ändå. Jag får vara oerhört tacksam för den amningstid jag fick med honom och inse att tiden ännu en gång går alldeles för fort när man har en liten bebis!
 
 
 

Hej 2019!

Vårt 2018 avslutades verkligen inte på topp. Vincent kräktes morgonen den 30e december så det var bara för oss att ställa in nyårsplanerna och fira nyår hemma i soffan själva. Som tur var visade det sig att det inte var magsjuka då ingen annan blivit sjuk och Vincent var som vanligt efteråt men både jag och Tom åkte istället på en riktigt rejäl förkylning så lagom till nyårsaftonskvällen låg vi helt utslagna i soffan och försökte hålla oss vakna fram till tolvslaget. Till middag blev det tacos och så kikade vi på film hela familjen innan barnen la sig. Vid tolv väckte vi Vincent och stod och kikade på raketerna från ett fönster på övervåningen innan vi alla tre gick och la oss. 
 
 
Släpade mig sedan till jobbet igår. Hade det inte varit för att det var nyårsdagen hade jag sjukanmält mig men det är rätt svårt att hitta vikarier just på nyårsdagen så jag kände att det liksom inte var läge att inte jobba. Tog mig igenom dagen tack vare Otrivin Comp och hinkvis med te medan jag satt och frös och hade ont i princip i var enda muskel i hela kroppen. 
 
 
Idag har jag mått betydligt bättre. Feberkänslan har lämnat kroppen i alla fall vilket gör att jag känner mig mycket piggare trots att näsan är helt täppt. Har varit ledig från jobbet och kunnat vila upp mig så nu skall jag nog orka med två jobbpass till innan vi tar helg.
 
Ganska så ohärligt avslut på 2018 som annars varit ett riktigt kanonår. Året vi blev husägare och året vi fick det stora privilegiet att välkomna ännu en liten familjemedlem som nu är så självklar i vår familj. Svårt att toppa det liksom. Hoppas ändå på ett bra 2019 och det skall bli väldigt spännande att se vad det har att erbjuda. Sista året som läkarstudent blir det i alla fall för i januari om precis ett år tar jag EXAMEN!



Vårt julfirande

Hej mitt i julledigheten! Jag njuter för tillfället av lugnet i Bosared. Har haft ett väldigt intensivt julfirande med översovande gäster hemma hos oss så det var riktigt härligt att få komma ut hit och bara vara. Trots en del stress har vi haft en riktig härlig jul och det har varit så roligt att få se hur magiskt Vincent har tyckt det hela har varit med alltifrån julkalender, mat och julpynt till julklappar och tomtebesök. 
 
Vi började vårt julfirande redan den 23e med traditionsenlig uppesittarkväll. Vi hade bjudit över Toms bror, syster och systers sambo och tillsammans spelade vi bingolotto och smaskade i oss en massa godsaker för att efter sista bingot övergå till att spela sällskapsspel innan det var dags att gå och lägga sig.
 
 
På julafton vaknade vi tidigt och efter öppnandet av morgonpresenter som tomten varit och lämnat hos oss var det bara att ställa sig i köket och börja förbereda inför dagens frosseri. Vid 11 anslöt resten av släktingarna (från Toms sida) och vi hade en riktigt mysig julafton tillsammans.
 
 
Toms syskon och farbror sov över till juldagen men efter att de åkt hem efter lunch och vi fått undan all disk kunde vi äntligen sitta ner och njuta av en kväll med bara lilla familjen.
 
Just nu är det bara min familj och mammas systers familj här i Bosared men imorgon skall vi ha kalkonmiddag med hela släkten på mammas sida. Det skall bli väldigt roligt (och gott) eftersom det blir så sällan man ses nu för tiden då många av mina kusiner skaffat både respektive och barn! Det är tradition sen långt tillbaka att äta kalkonmiddag på juldagen i vår släkt men i år fick vi skjuta lite på det eftersom det var så få som i så fall skulle kunna vara med.
 
Hoppas ni alla haft en fin jul oavsett hur ni firat (eller inte firat) och god fortsättning!

Julstämning

Bara en vecka kvar till julafton och så mycket som skall fixas. Vi skall fira jul hemma hos oss för första gången och det är ju en hel del grejer som skall fixas i och med det. Bara en sån sak som att vi inte har tillräckligt med tallrikar?! Jag har i alla fall som den ordningsamme mamma jag är (obsobs ironi) gjort en lista på allt som behöver fixas i veckan och redan igår började vi med att beta av första punkten och for iväg med barnen till IKEA för att köpa tallrikar och bestick. 
 
 
Idag har vi dock inte hunnit julpreppa något alls. På förmiddagen hade vi hembesök av sjuksköterskan från BVC. "Lille" godingen väger nu hela 10,8 kg.. den ni! Efter att hon gått fick jag rusa iväg till affären och inhandla lite smör och socker för att väl hemma snabbt svänga ihop en pepparkakskladdkaka eftersom jag skulle ha julfika med min föräldragrupp. Förutom att Charlie sov bort halva träffen så hade vi en jättemysig eftermiddag och barnen sprattlade runt på mattan medan vi mammor satt och pratade och fikade bredvid. 
 
När sista mamman gått kom Tom och Vincent hem som varit iväg på lite egentid och så svidade vi snabbt om för luciafirande och julfika på Vincents förskola. Ja ni hör ju! En riktigt fullspäckad och mysig dag och nu har man verkligen kommit i julstämning. Dessutom har vinterns första snö lagt sig som ett fint täcke utanför fönstret som ytterligare förstärker mysighetsfaktorn.
 
 
Nu sitter dock Tom och väntar nere i soffan och vi skall titta på en film. Vi får höras mer en annan dag helt enkelt! Ha en trevlig måndagskväll!


Hej då vårdcentralen!

Så var sista praktikdagen gjord. Kändes nästan lite sorgset att säga hej då till all  go personal som jobbar på vårdcentralen men å andra sidan var det rätt skönt att få checka av ännu en godkänd placering. Lovade ju er att berätta lite om hur min placering har varit så det skall jag ju givetvis göra. 
 
Jag har haft två mycket lärorika veckor på vårdcentralen. Som jag skrev förra veckan så har tanken med placeringen varit att jag i så stor utsträckning som möjligt skall ta egna patienter och det har jag också fått göra i relativt stor utsträckning. Min handledare har haft ganska mycket på sitt eget schema vilket gjort att jag kanske inte riktigt fått lika mycket handledningstid som jag kanske hade behövt. Första veckan var schemat mer luftigt och vi hann sitta ner mellan varje patient och diskutera patientfallet och allmänt kring diagnosen men andra veckan var mer tajt och jag fick klara mig mer självständigt, på gott och ont såklart. Jag fick fortfarande diskutera handläggningen med min handledare men den övergripande reflektionen och feedbacken uteblev och det blev mycket väntan i korridoren för min del.
 
Är överlag ändå väldigt nöjd med mina två veckor på vårdcentralen. Jag har lärt mig så mycket saker och verkligen utvecklats i min läkarroll. Jag märkte tydligt de sista dagarna att jag vågade ta för mig på ett helt annat sätt och även fast rädslan att göra bort sig eller göra fel alltid finns där så har jag mer och mer insett att jag är duktig och sitter inne på mycket kunskap också.  
 
 
Patienterna har varit av väldigt varierande slag, som det ju vanligtvis är på en vårdcentral. Det har blivit mycket möten med barn som jag inte tidigare haft att göra med vilket har varit en liten utmaning. Jag har också träffat många patienter som inte haft svenska som förstaspråk och det är också en utmaning helt klart. Det har varit allt ifrån sårskada på fingret (som jag fick sy själv) till misstänkt cancer till akut buksmärta och jag har nog touchat de flesta av de stora specialiteterna på bara dessa två veckor. Allmänmedicin är verkligen inte lätt och jag har stor respekt för de som jobbar inom primärvården.
 
Sista dagen idag var ganska seg med väldigt lite patienter men de patienter jag hade tycker jag att jag lyckades med riktigt bra. Handläggningen som jag föreslog för handledaren blev godkänd och jag lyckades avsluta patienterna själv utan att låta handledaren ta över vilket är så lätt hänt om han är med i rummet för att hälsa på patienten. Precis innan jag gick fick jag remissvar från en patient jag skickat in akut i förra veckan till sjukhuset och det visade sig att en av våra differentialdiagnoser stämde och patienten fick läggas in för behandling. Det kändes riktigt bra i magen att vi skickade in patienten och att hen fick den hjälp hen behövde. Det är så häftigt att få möjlighet att hjälpa människor på det här sättet! Världens coolaste jobb helt klart.
 

Jullovet närmar sig

Två intensiva praktikveckor som kombinerats med sjukdom hos sambon avslutades med en lugn och avkopplande helg på vårt lantställe i Bosared. Tom har verkligen haft otur nu det senaste och varit väldigt sjuk och jag har fått lämna honom att ta hand om båda barnen själv hemma för att kunna vara på vårdcentralen. I torsdags var det dock så illa att jag fick åka hem och hjälpa till så därför skall jag ta igen den missade dagen imorgon. Har köpt lite fika som jag tänkte ta med och bjuda personalen på vårdcentralen på som tack för dessa två veckor. Hoppas att det blir uppskattat! Tänkte att jag sammanfattar lite mer i detalj mina tankar om placeringen efter att jag gjort min sista praktikdag för den som är nyfiken.
 
Jag slutade i alla fall vid lunch i fredags och åkte direkt hem för att packa. Hade en riktig myshelg i Bosared tillsammans med mina föräldrar och min bror och vi bakade pepparkakor, gjorde julgodis, badade i badtunnan och spelade spel. Vincent och min pappa tog dessutom traktorn ut i skogen för att hugga en gran som nu står så fint ute i blickfånget från köksfönstret. Försökte mig även på att ta årets julkort på barnen och det var lättare sagt än gjort vill jag lova. Av alla kort jag tog var det kanske 2-3 stycken där båda barnen tittade någorlunda mot kameran, bilden var skarp och ingen av dem gjorde någon konstig grimas. Puh!
 
 
Idag har jag varit i skolan och examinerat en text om den lärorika konsultationen som vi skrivit i samband med vår vårdcentralsplacering. Imorgon skall jag tillbaks till vårdcentralen som sagt och på onsdag har vi temadag om våld i nära relationer. Sen är kursen slut och för resten av klasskamraterna börjar hudkursen på torsdag medan jag som ju redan läst den kursen får gå på jullov. Så härligt och så välkommet!



Första veckan på vårdcentralen

Hej från tystanden! Jag vet inte hur jag lyckats men denna hösten har jag verkligen blivit sjuk på de mest opassande tidpunkterna. Först blev jag sjuk lagom till skolstarten, sen fick jag ännu en förkylning lagom till tentorna förrförra veckan och nu, pang bom, har jag mitt under praktiken lyckats dra på mig ännu en. Lovar er att jag säkert kommer vara sjuk lagom till julfirandet också...
 
Bestämde mig efter många om och men att stanna hemma idag från praktiken. Vill verkligen inte missa något men det kändes å andra sidan inte rätt att släpa mig till vårdcentralen så som jag mådde imorse. Har tagit en ordentlig sovmorgon och frukost i sängen och nu mår jag i alla fall aningens bättre så jag hoppas att jag kan åka in till praktiken imorgon.
 
 
Dagarna på vårdcentralen har verkligen varit givande. Jag har mitt eget lilla rum med dator och undersökningsbrits och jag har en bra handledare som förutom att handleda mig i de specifika patienterna även utmanar mig att lära mig mer runtikring de olika sjukdomstillstånden jag stöter på.
 
Efter att jag undersökt och pratat med mina patienter går jag in till min handledare och presenterar fallet och berättar hur jag tänker. Han kommer sen med kompletterande frågor och så diskuterar vi tillsammans hur vi skall gå vidare. Oftast vill min handledare träffa patienten men jag får ändå sköta avslutningen i form av att informera patienten och svara på eventuella frågor. Dessutom beställer jag egna labprover, skickar remisser och skriver journaler. Närmre ett "riktigt" underläkarjobb kommer jag nog inte. Förra veckan fick jag skicka två av mina patienter till akuten för vidare kontroller och då fick de en remiss med sig i handen som jag fick skriva under med penna. Det kändes verkligen stort.
 
 
På bara 4 ynka dagar känns det som jag växt så otroligt mycket i min läkarroll. Helt plötsligt börjar det kännas mer rimligt att jag om bara 1 år står där med examen i näven. Visst kommer den första tiden som underläkare inte vara speciellt lätt då jag säkerligen kommer behöva ställa massvis med frågor men med tanke på hur mycket jag utvecklats på bara denna korta tid så gör det mig inte lika orolig längre. Att dessutom få ett tack så mycket för hjälpen av en patient som man inte gjort annat än att prata med och lugnat är helt magiskt. Kan jag göra skillnad i en enda människas liv så är jag oändligt tacksam!

Utfrågad framför patienten

Ojoj vilken dag! Så mycket nya ansikten och intryck så jag känner mig alldeles färdig. Klockan kvart i åtta imorse var jag på plats på vårdcentralen och fick tag på en snäll sköterska som kunde visa mig vart jag kunde byta om. Efter att jag iklätt mig byxor och pikétröja fick jag träffa min handledare C för de kommande två veckorna och vi gick tillsammans igenom journalen för dagens första patient.
 
Det visade sig att jag inte fått några behörigheter för att logga in själv i vårdcentralens datasystem så medan administratörerna fixade med det under dagen fick jag hänga med min handledare och auskultera, som det så fint heter, när han hade sina patienter. En patient fick jag i alla fall prata med själv men det blev lite hackigt då patienten inte talade svenska och en anhörig försökte sig på att tolka samtalet.
 
Däremot fick jag verkligen ha huvudet på skaft då C gillade att slänga ut frågor till mig framför patienten. Egentligen tycker jag att det är rätt jobbigt att få såna frågor då det oftast är svårt att komma på vad det just specifikt är som handledaren tänker på och att man då bara ser dum ut framför patienten, men det känns som man blivit van vid det här laget. Blev i alla fall stolt när C bad mig lyssna på hjärtat och sedan säga vad jag hörde och jag lyckades identifiera att patienten hade ett nytillkommet blåsljud på hjärtat. Det var ju ett bra tag sen jag lyssnade på några hjärtan överhuvudtaget.
 
Mot slutet av dagen fick jag äntligen mina inloggningsuppgifter så imorgon skall jag ta egna patienter från drop in-listan. Är skapligt nervös men tänker att det bara är att slänga sig in i det utan att tänka efter så mycket. Jag är egentligen inte så orolig över att "skada" någon patient då ju C har det fulla medicinska ansvaret och givetvis inte lämnar mig att göra som jag vill med mina patienter. Däremot så är jag nervös över att göra bort mig, att känna mig vilsen och tafatt framför patienterna och min handledare och inte veta vad jag skall säga eller göra. Det är en oundviklig men ack så jobbig känsla när man är student (och nyutexaminerad kan jag tänka mig). Jag håller både tummar och tår för att jag skall få känna mig liiiite mer bekväm och självsäker när vi närmar oss slutet av den här placeringen.
 
I brist på bilder från dagen får det bli en från helgens jobbpass på akuten
 
Nu skall jag mysa till det med en kopp te och några pepparkakor som killarna bakade igår när jag var i skolan!


Tillbaks på akuten

Söndag kväll och det känns som om helgen knappt hunnit börja?! Inte så konstigt egentligen med tanke på jätteurladdningen i fredags och att jag sen gjorde mitt första jobbpass på över 8 månader på akuten.. men ändå. Varför är det alltid så att veckorna går så långsamt men helgerna så fort?
 
Båda tentorna i fredags kändes väldigt bra. Geriatriken som jag ju bara skrev en tredjedel av är jag 100% säker på att jag klarade och det var en häftig känsla att vara först fram och lämna in tentan med den vetskapen. Det har aldrig hänt förut. Samhällsmedicintentan kändes också bra och det skall till någon jättetaskig rättning för att jag inte skall få godkänt på den med. 
 
Så igår stod klockan på 4.50 och jag satte mig på bussen in till stan för ett jobbpass på akuten. Jag kommer ju som sagt ha ett litet miniuppehåll över jul då mina kursare läser hudkursen (som jag läste precis innan jag gick på mammaledighet) så för att fylla hålet i plånboken från en månads förlorat studiemedel har jag bokat in lite jobbpass. I december blir det bara några stycken men sen skall jag jobba heltid de tre första veckorna på året vilket skall bli väligt roligt.
 
 
Det låter kanske konstigt men med allt nytt som varit det senaste året med Charlie, flytt, förskolebyte och byte av klass för min del var det bara så skönt att få komma till jobbet och känna mig "hemma". Att få göra någonting jag kan och är bra på för en gångs skull utan att behöva trycka in en massa ny kunskap och nya intryck. Har verkligen trivts så bra under min tid som sekreterare på akuten (den förfärligt kassa lönen till trots) och det känns faktiskt lite sorgligt att tänka på att det kommande året är det sista året som jag har möjlighet att få jobba där med alla goa kollegor. Det blir allt mer påtagligt att jag faktiskt ganska så snart kommer ta nästa stora steg i livet och påbörja min läkarkarriär och hur roligt sekreterarjobbet än är så kommer det nog aldrig att slå det!

Dagen innan dubbeltentan

Fyra dagars intensivt tentaplugg är över och nu får det nog vara dags att stänga igen datorn och krypa ner i sängen. Jag känner mig förvånansvärt lugn inför den här tentan faktiskt, konstigt nog. Jag har pluggat ovanligt mycket känns det som och när jag gått igenom gamla tentor har det känts.. bra?! Hoppas känslan håller i sig även imorgon och att jag inte får en chock när jag skall sätta mig och skriva tentan bara. Efter lunch skall jag skriva tenta nummer två (den delen av geriatriktentan jag inte klarade) och sen skall jag njuta av att (förhoppningsvis) slippa tentaplugga på flera flera månader.
 
 
Håll tummarna för mig imorgon!



Tentaplugg och jullängtan

Tre dagar kvar till tentan i samhällsmedicin. Just nu är det fortfarande rätt rörigt i mitt huvud med tanke på att det är så pass många olika specialiteter som samsas om en och samma tenta. Socialmedicin, arbets- och miljömedicin, försäkringsmedicin, rättsmedicin, trafikmedicin, geriatrik, allmänmedicin... Man vet liksom inte i vilken ände man skall börja. Sitter just nu och går igenom föreläsningspowerpoints och tänkte även köra lite frågor från gamla tentor för att se vad som verkar vara extra viktigt att kunna och sen lägga mitt fokus på det.
 
 
Efter tentan väntar två veckors vårdcentralspraktik och jag börjar bli lite nervös över det hela. Det var lääänge sen som jag satt ner och hade en konsultation med en patient och det var ännu längre sen som jag faktiskt funderade över handläggning av astma, lunginflammation, huvudvärk och depression som ju är vanliga diagnoser på en vårdcentral. Jag försöker så smått att repetera mina kunskaper genom att lyssna på bl.a. medicinpodden när jag t.ex. sitter på tåget/bussen på väg till och från skolan men det innebär också att jag fullkomligt stupar i säng varje kväll med en hjärna helt fullproppad med information. Förhoppningsvis har min hippocampus gjort sitt och lagrat in minnena i hjärnan så att de dyker upp igen när jag väl behöver dem.
 
Å andra sidan så ser jag redan förbi de sista 3 veckorna av kursen. Jag längtar så efter att få börja julpynta här hemma för första gången, att spela julmusik, äta pepparkakor, titta på julkalendern med Vincent och förbereda för Charlies första julafton som vi i år skall fira hemma hos oss. Tom ser inte alls fram emot allt julstök och visst är det mycket som skall fixas och en hel del julstress kring denna högtid men jag kan ändå inte låta bli att längta efter allt julmys. Jag är helt enkelt en hopplös julromantiker! Någon mer som är som jag?
 
Bilder från julen 2014 (V var nästan 5 månader):