Handsprit mot magsjuka?

*Texten är uppdaterad efter faktafel*

Visst känns det som att mer eller mindre alla går och blir sjuka nu så fort hösten kikat fram? Här hemma har barnen så smått börjat hosta och själv har jag ont i halsen så jag väntar bara på att sjukstugan skall dra igång. Till er lyckliga få som ännu inte blivit sjuka vill jag bara säga grattis och njut så länge det varar ;D
 
Det viktigaste att tänka på för att undvika att själv bli smittad och att inte smitta andra är att tvätta händerna med tvål och vatten. Detta duger oftast alldeles utmärkt för att förebygga smittspridning. Handsprit biter tyvärr inte på alla virus men funkar ändå på de flesta virus som orsakar förkylning och influensa. Vid t.ex. magsjuka (calicivirus) biter inte handsprit alls och där är det istället mekanisk nötning som är det viktigaste för att helt enkelt få bort viruset. Gnugga ordentligt på händerna och mellan fingrarna och glöm heller inte bort tummarna, det är lättare hänt än vad man faktiskt tror. Utöver själva handtvätten så är det ju givetvis bra att försöka hosta och nysa i armvecket istället för rakt ut eller i handen och snyta sig i papper som sedan slängs direkt (och glöm inte att tvätta händerna!).
 
 
Ja där fick ni en liten snabblektion i handhygien! Tyvärr så är det ju nästan omöjligt att hålla sig undan virus när man har barn på förskolan trots handtvättning men barn skall ju bli sjuka för att bygga upp sitt immunförsvar så det är väl bara att bita i det sura äpplet. Hellre att de är sjuka mycket nu än när de börjar skolan och riskerar att halka efter liksom. Håller tummarna dock för att sömnen inte blir lika kaotisk för C som den blev sist för jag är redan trött som det är. På tal om det så är det nog dags att släcka lampan nu.







Var är soffan?

Lördag idag och tyvärr fortfarande sofflösa. Vi har haft en hel del krångel med MIO men detta tar nog priset. Soffan var efter en veckas försening sagd att levereras under denna veckan. När fredagen kom hade vi inte hört ett knyst om någon soffleverans så Tom åkte faktiskt in till butiken men fick där svaret att deras sista leverans för veckan inte kommit än och att de skulle höra av sig under eftermiddagen. Vid 16 igår fick vi ett samtal om att soffan inte skulle komma denna vecka heller. Suck. Så vi fortsätter helt enkelt att använda vår skara med omaka fåtöljer och korgstolar i helgen och så hoppas vi på en soffa tidigt i nästa vecka.
 
Vi fortsätter att pyssla färdigt i vardagsrummet i alla fall. I tisdags åkte vi en sväng till IKEA och handlade fåtöljer, bokhylla, gardiner osv. Det var ett enda tetris att få in allt i bilen och jag satt med en palm i ansiktet hela vägen hem men ännu en gång blev vi överraskade av hur mycket vår lilla bil rymmer. Mattan som vi fick med oss hem passade dock inte in så den fick Tom åka och lämna tillbaks och istället har vi köpt två mattor på mattlandet.
 
 
Tänkte att jag skulle bjussa på en ytte pytte sneak peak på fåtöljhörnan:
 
 
Vet inte hur många gånger jag tänkt säga det men detta kommer bli SÅ bra! Bara den där rackarns soffan kan hitta hit snart...

Första kvällen i vardagsrummet

Det är en riktigt grå dag som vi vaknar upp till idag, både på grund av nattens valresultat och regnet som bara öser ned utanför fönstret. Hade mamma och pappa över på kvällsmat och valvaka igår kväll och vi hade det väldigt mysigt valresultat till trots.
 
Jag och barnen har varit i Bosared i helgen och varit på släktmiddag för att fira min farmor som fyller 80 år. Tyvärr kunde Tom inte följa med då han skulle fira sin pappa som fyllt 50 år men när vi kom hem igår så hade han burit ner fåtöljer och TV från vårt provisoriska vardagsrum på övervåningen så att vi kunde sitta allihopa runt vårt nya soffbord och följa valet på TVn.
 
Så himla mysigt att vi nu äntligen kan börja använda vardagsrummet igen och att det jag visualiserat i nästan ett halvår nu faller på plats. I veckan skall soffan komma och vi skall åka en sväng till IKEA och mattlandet men sen är det liksom färdigt. Ska bli så kul att få visa er!
 
 
Just nu sover Charlie och Vincent är på förskolan (idag istället för på torsdag då de skulle ha invigning av "sagogrottan" på förskolan idag) så jag har krupit upp med en stor kopp te i fåtöljen framför TVn. Efter en natt med dålig sömn och regn smattrande på fönsterbläcket känns det som en rätt bra aktivitet. Huset börjar äntligen kännas som hemma nu och jag bara njuter!


Det där examensarbetet..

Det är något med mig och sena blogginlägg alltså. Det är väl lite så att det är den enda tid som jag har på dagen att faktiskt sitta ner för mig själv och skriva. Här kommer hur som helst ännu lite kvällstankar.
 
Jag var hemma hos min före detta klasskompis Emelie igår och åt middag. Det är verkligen så roligt att kunna få en liten inblick i den värden igen när man just nu lever ett helt annat liv. Hon har i alla fall påbörjat T10 nu vilket är terminen då vi skriver våra examensarbeten. Jag har länge känt mig så grymt stressad över detta arbete och inte alls lyckats få grepp om vad det egentligen är man skall pyssla med under en hel termin, så det känns ju perfekt att få följa mina gamla kursare och se vad de hittar på. Fick läsa Emelies projektplan bland annat och det känns redan lite klarare. Än har jag ju tid på mig att hitta ett arbete som jag tycker är intressant men som ändå kan ge mig lite tid över att umgås med familjen. Jag hoppas att det kommer bli kul och att jag som sagt inte kommer känna mig fullt så förvirrad när terminen väl drar igång i januari.
 
 Höggravid läkarkandis på hudkursen.. här 2 veckor innan beräknat datum!
 
Det känns så otroligt häftigt att de påbörjat sin näst sista termin. Jag är visserligen bara en termin bakom men det känns som om skillnaden mellan att vara T9a och T10a är superstor även fast jag är fullt medveten om att så inte är fallet. För mig känns det som att jag fortfarande är mitt i utbildningen medan det känns som att mina gamla kursare snart är klara. Helt orimlig känsla men ändå.
 
Nä nu skall jag sluta pladdra på här och stänga ner datorn. Sov gott alla fina!

Liseberg och öppna förskolan

Det är väl typiskt att vi på den första varma och soliga dagen på nästan en månad bokat in vårt årliga Lisebergsbesök med våra vänner. Ja igår var vi på Liseberg och hade kanske hoppats på lite halvtaskigt väder för att slippa långa köer men uppenbarligen så var det fler som tänkte i de banorna. Vi hade hur som helst en härlig dag och var rätt slut i fötterna när vi kom hem efter en hel dags traskande. Vincent körde premiär både med sockervadd och ett åk i Flumeride. Jag måste säga att jag är rätt impnerad att han vågade åka den och var rätt rädd att han väl i båten skulle tycka att den var för läskig men han kom skrattandes ut från attraktionen med blöta kläder så jag gissar att det var en succé.
 
 
Idag startade vi veckan med en förmiddag på öppna förskolan. En riktig guldgruva för oss föräldralediga om du frågar mig. Sångstund, pyssel, lek och bus utanför hemmets fyra väggar får dagen att gå supersnabbt och dessutom kan man slippa renoveringskaoset för en stund. Det är på riktigt så nära att bli klart här hemma nu men det behövs ett ordentligt röj och ett lass till tippen för att bli av med en massa skräp. Förstår ni hur skönt det skall bli när det är klart??! 
 
 
Nu inväntar vi bara att Tom skall komma hem från jobbet så att jag och Charlie kan kila iväg till scouterna. Ni får ha en fortsatt trevlig måndagskväll!



Mammaoro

Att vara mamma innebär en konstant oro. När barnen är precis nyfödda sitter man och tittar så bebisen säkert andas och oroar sig för om hen får i sig ordentligt med mat. När bebisen är lite större börjar oro för diverse milstolpar och det blir ett himla jämförande med andras barn vem som kan rulla runt och vem som kan sitta utan stöd.
 
När barnet blir ännu lite större och börjar interagera med andra börjar oron för det sociala samspelet, om barnet kommer väl överens med både vuxna och barn eller om det t.ex. kommer bli utfryst. I den oron har jag själv varit ett tag. V är en försiktig liten killen som inte tar så mycket plats i nya situationer och mammaoron slog till direkt när vi var tvugna att byta förskola i och med flytten. Därför blev jag så otroligt glad när jag lämnade Vincent på förskolan tidigare i veckan och vi inte ens han komma ut på gården förrän en pojke ropade på Vincent som hoppade upp på hans cykel och så var de iväg innan jag ens han säga hej då. 
 
På väg till förskolan imorse med mina pojkar
 
Jag försöker så gott jag kan att inte applicera min oro på Vincent och har fått acceptera det faktum att oron aldrig kommer att ta slut. Det hör liksom till föräldraskapet. Alla föräldrar vill ju att deras barn skall må bra och lyckas i livet.
 
Bytet av förskola har i alla fall helt klart gått över förväntan som ni kanske hör. Första 1,5 veckan var väl lite svår men sakta men säkert lossnar det och han pratar alltid så gott om förskolan så det märks att han trivs. Pedagogerna verkar engagerade och trevliga och idag hade de ordnat så att de skulle fira Vincents födelsedag i efterskott på hans avdelning. Är inte det fint? Kanske kan jag släppa lite på oron.. i alla fall tills det är dags för nästa sak att oroa sig över ;D
 

Sned i nacken

Hösten verkar ha kommit hit till Göteborg ungefär lika snabbt som sommaren kom i maj. Det har nog nästan regnat här till och från i två veckor nu. Jag har absolut inget emot lite regn men det hade ju varit trevligt med lite sensommarkvällar ute på altanen eftersom vi ju fortfarande inte fått vår soffa. Tom fick ett sms från MIO i förra veckan att leveransen blivit uppskjuten en vecka (som om vi inte väntat länge nog redan..) så nu beräknas den levereras i vecka 37. Håll ut!!
 
Har precis kommit hem från fysioterapeuten (sjukgymnasten) med Charlie. Vi upptäckte redan när han bara var någon månad att han var sned i nacken. Han låg hela tiden med huvudet åt vänster både när han satt i babysittern, när han låg på rygg och när han låg på magen. Vår BVC-sköterska rekommenderade oss att söka sjukgymnast för bedömning och vi var där i juni på kontroll. Väl där kunde fysioterapeuten konstatera en svaghet i ena sidans muskulatur och en skallasymmetri där det skiljde en halv centimeter mellan höger och vänster sida. Inte en jättestorskillnad men ändå ett tecken på den snedheten som vi upplevt.
 
 
Nu idag var vi som sagt där igen på ett återbesök. All träning vi gjort hade lönat sig för nu var skillnaden bara 4 mm och vi upplever honom inte alls lika sned som han var för 2 månader sen, även fast han absolut har en favoritsida. Vi fick lite nya övningar för att träna upp hans nackstyrka ytterligare men beslutade sedan att inte boka något mer återbesök utan att vi istället fick höra av oss om vi kände att vi behövde komma in. Charlie var helt färdig efter besöket och somnade mot min axel precis innan vi skulle gå haha. 
 
Visst har han blivit stor min lilla kille??!
 
Nu sover Charlie uppe i sin spjälsäng och jag och Vincent har just ätit lite lunch och tänkte spela lite spel. Hoppas ni alla får en fin men regnig måndag!
 
 


I efterskott

God morgon! 
 
Vad roligt att få höra att det är fler studenter och blivande studenter här inne. Bloggen har ju legat lite på is sen Charlie föddes så det är extra kul att se att det ändå hänger kvar läsare här. Nu är tanken att jag skall uppdatera lite oftare igen då jag saknar bloggen alldeles för mycket så jag skall försöka blanda typen av inlägg här trots att jag ju fortfarande är mammaledig ett tag till. Vad är ni sugna på att läsa om?
 
Igår hade vi Toms föräldrar här en stund och firade Vincents födelsedag i efterskott då de varit iväg i Frankrike på semester. Jag och Vincent hade bakat morotskaka efter förskolan som verkligen blev supermumsig (länk till receptet hittar ni HÄR, jag gräddade dock bara ca 50 min) och så blev det givetvis lite presentöppning.
 
 
Idag var planen att gå till öppna förskolan med barnen men så vaknade Vincent för en stund sedan och var lite snuvig så vi blir nog hemma och vilar istället. Ganska skönt ändå med en slapparfredag då Charlie sovit urkasst på nätterna med uppvak minst varannan timme i ca 3 veckor nu (sen han blev sjuk). Skall bli helt magiskt underbart med helg vill jag lova!

Terminen drar igång

Nu drar universiteten runt om i landet igång sina utbildningar och nästa vecka är det dags för mina nya kurskamrater att dra igång sin 9onde termin. Jag har ju dock redan läst halva terminen så för mig väntar knappt 2 månaders mammaledighet till innan jag hoppar på utbildningen igen. Visst är det inte bara jag som tycker tiden gått grymt fort. Fattar inte att jag snart "sitter i skolbänken" igen och då för att köra ända in i mål och ta läkarexamen. Det är så ruskigt nära nu!
 
Lillplutten.. tänk att han där väger över 8 kg nu??!!
 
Om 1,5 vecka börjar dessutom alla nya T1or på läkarprogrammet i Göteborg. Kommer precis ihåg känslan jag hade i magen när det började närma sig skolstart för mig, trots att det ju nu var 6 år sedan (så här skrev jag om min första vecka på läkarprogrammet då). Ett nervöst men gjädjefyllt pirr. Jag kommer även ihåg att jag drömde om uppropsdagen några dagar innan och kan än idag minnas delar av den drömmen. Om någon av er blivande T1or läser här så skall ni bara veta att ni har ett grymt äventyr framför er och trots att 5,5 år känns som en evighet så kommer tiden bara susa förbi.
 
 
Nu är jag ju inte riktigt färdig än och tur är väl det. Jag känner nog att jag behöver vänja mig lite vid tanken på att jag faktiskt snart är färdig läkare. När Vincent var och tog bort gipset (halleluja!!) i måndags på sjukhuset var hans läkare min gamla kurskamrat från klassen som tog examen i januari. Vi båda kände igen varandra och det var en minst sagt konstig känsla att sitta där och veta att det om inte lång tid alls kommer vara jag som sitter där och tar emot patienter. Så skumt!
 
För tre veckor sedan när vi var på omkontroll och bytte gips
 
Nä jag längtar faktiskt lite smått efter att få använda hjärnan igen trots att jag verkligen njuter av att få vara hemma med mina små. Det kommer nog bli motigt att lämna pojkarna hemma den första tiden och sätta sig på bussen till skolan men det blir nog bra i slutändan. Bara jag får sova bättre än vad jag gör nu ;)
 
Har vi några studenter som läser min blogg? Vad pluggar du och vilken termin? Om inte, finns det någon som funderar på att plugga något speciellt? Hade varit så spännande att få höra!



Förlossningen med Charlie, del 3

Det här är tredje delen av min förlossningsberättelse med Charlie. Första delen kan du läsa här och andra delen kan du läsa här.
 
Okej, bättre sent än aldrig! Här kommer tredje och sista delen av min förlossningsberättelse:
 
Charlie ligger alldeles varm på mitt bröst och börjar ganska så snabbt att skrika. Känslan att ha sin alldeles nyfödda bebis på bröstet går bara inte att beskriva med ord. Jag är så lycklig över att han äntligen är här och så otroligt lättad över att han äntligen är ute efter de mest smärtsamma minutrarna i hela mitt liv. Trots hela härligheten med en alldeles nyfödd bebis på mitt bröst kan jag inte undgå att lägga märke till hur stressade barnmorskan och undersköterskan är. Jag förstår av det dem säger att det kommit ganska mycket blod och de jobbar snabbt. Jag får Oxytocin både intramuskulärt (detta får alla) och intravenöst eftersom blödningen är så pass stor vilket skall få livmodern att snabbt dra ihop sig. De vill ganska så direkt att jag försöker krysta ut moderkakan (ifall det är den som står och blöder) och 22.39 slinker den obehagligt ut och Felicia konstaterar att moderkakan är hel och livmodern är väl kontraherad. Jag försöker så gott jag kan att bara fokusera på min lilla bebis och att jag trots allt är i trygga händer och som väl är verkar blödningen avta något när moderkakan väl är ute. I journalen står det att jag förlorade 1100 ml blod vilket är 100 ml mer än vad som anses som normal blodförlust vid en förlossning.
 
 
Medan jag och Tom bekantar oss med lilla Charlie skall barnmorskan sy de två bristningar jag fick under förlossningen. Eftersom jag fortfarande blöder tar det lite extra lång tid. Vid förlossningen med Vincent kände jag absolut ingenting när barnmorskan sydde men den här gången gör det betydligt ondare då det är svårt att lägga bedövning. Tillslut får Tom ta Charlie och jag grabbar tag i lustgasen igen och andas mig igenom denna inte särskilt trevliga stund.
 
 
När jag är ihopsydd lämnar de oss själva en liten stund med Charlie för att hämta förlossningsbrickan. Jag känner mig ganska så slutkörd i kroppen och tänker att det nog blir bra med lite påfyllning av energiförråden. Jag får amma lillen för första gången och han får ett riktigt fint tag vilket gör mig väldigt glad då amningen krånglade så mycket med hans storebror. Vi kalasar loss på förlossningsbrickan men jag känner mig bara tröttare och när det är dags för vägning och mätning av lillen känns ögonlocken ordentligt tunga och jag orkar knappt lyssna på vad de säger borta vid skötbordet.
 
 
Sen är det dags för mig att gå upp och kissa. Det är viktigt att komma upp och göra det efter en förlossning då det kan vara svårt och särskilt om man fått ryggbedövning. Felicia säger åt mig att ta det försiktigt då jag känner mig lite yrslig och de hjälper mig att komma upp på sängkanten i sittande. Jag sitter och dinglar med benen ett tag och försöker sen ställa mig upp men inser snabbt att det inte alls går eftersom det känns som jag skall svimma och ber om att få lägga mig ner igen.
 
Vi försöker på nytt en stund senare och nu har Felicia varit och hämtat en rullstol. Jag får hjälp att komma över i den och så körs jag in på toaletten. Så fort jag kommit över till toastolen och börjat kissa känner jag hur kroppen blir alldeles kall och jag blir fruktansvärt illamående. Jag hänger mig över Felicia som sitter på huk framför mig och den enda tanken som går i mitt huvud är att jag inte får spy ner min barnmorska. Alla ljud hörs mer och mer avlägsna och jag hör Felicia upprepa mitt namn gång på gång och hon får något svagt grymtande till svar från mig. Felicia säger att jag måste tillbaks till rullstolen och jag säger att det aldrig kommer att gå, att jag vill lägga mig på golvet. Ytterligare en person kallas in på rummet och med gemensamma krafter (jag vet inte riktigt hur) får de över mig till rullstolen och vidare upp i sängen. 
 
Allt snurrar och jag orkar inte öppna ögonen men märker att de kopplar upp blodtrycksmanchett och mäter min syremättnad på fingret. Jag får dropp och undersköterskan hämtar ett glas stark saft som jag tvingar i mig. Jag får också en blöt handduk på pannan och det känns som att min kropp väger 2 ton. Efter en liten stund när droppet börjat gå in orkar jag i alla fall öppna ögonen och prata och det är dags för mig att bli nedrullad till BB. Felicia berättar att Tom tyvärr inte kan stanna och jag frågar direkt vem som då skall ta hand om min bebis, för jag orkar ju inte ens lyfta mina egna armar.
 
 
De lägger i alla fall Charlie bredvid mig i sängen och han sover så sött tätt intill mig och sedan rullar de ner hela sängen till mitt BB-rum. Jag får stränga direktiv om att inte försöka ställa mig upp själv utan att ringa på klockan och sen med tårar i ögonen får jag säga hej då till Tom som beger sig hemåt. Jag slocknar ganska så snabbt vilket inte är särskilt konstigt efter nattens händelser och det är som att Charlie känner på sig att hans mamma är så sliten för han är så lugn och snäll hela natten. Mot morgonen ligger jag vaken en stund med Charlie i famnen och det är inte förrän nu, efter att jag återhämtat mig från blodtrycksfallet och blodförlusten en smula, som det slår mig hur mycket jag älskar denna lilla kille. Glädjetårarna bara rinner.
 
 
Älskade lillebror, välkommen till jorden!




Söndag

Ojoj vilken vecka! Hur kan man ha sån otur att man blir dunderförkyld första veckan efter semestern? Har verkligen kämpat mig igenom veckan men nu är både jag och Charlie i princip friska och det ser ut som att Tom och Vincent klarat sig från sjukdom denna gång.
 
Inskolningen på nya förskolan har gått toppenbra för Vincent i alla fall, trots att jag varit ett vrak. Redan i torsdags lämnade jag honom för första gången själv och det gick hur bra som helst. Han ville inte ens gå hem när jag kom och hämtade honom igen efter 5 timmar. Jag brukar tycka att det är lite löjligt med alla instagrammammor som längtar efter sina barn så fort de lämnat dem på förskolan men i torsdags kände jag verkligen så. Det kändes helt fel att vara ensam hemma med Charlie efter en hel sommar tillsammans. Det var nog mycket oro i botten dessutom över hur det skulle gå men nu gick det ju strålande så jag tror inte det blir lika jobbigt att lämna i nästa vecka.
 
 
Det går undan med renoveringen nu vilket verkligen är SÅ kul. Golvet är på plats och igår var vi på MIO och beställde soffa (!!!!!). Nu är det väl egentligen mest småfix kvar så som lister, foder, eluttag och så skall vi lägga matta i trappan. Jag har redan spånat en del på inredning och vet på ett ungefär hur jag vill ha det men sen får vi se vad vi har råd med också, hehe. Det kommer bli så roligt att få visa er lite före- och efterbilder här om några veckor.


Sommarförkylning

God morgon!
 
Idag är första dagen tillbaks i vardagsrutinerna igen. Tom är på jobbet och jag och barnen har just ätit frukost ute på altanen. Det hela hade varit ganska mysigt om det inte var för att både jag och Charlie gått och blivit tokförkylda. Charlie började hosta redan i torsdags och igår började även jag känna mig hängig. Vincent verkar än så länge helt opåverkad så den här dagen kommer nog bli lååååång. Helst hade man ju bara velat dra täcket över huvudet och sova några dygn men det går ju inte riktigt med två barn att ta hand om. Nä fy, sommarförkylningar är verkligen inte skoj.
 
 
Om inte Vincent hinner bli sjuk skall han skolas in på sin nya förskola imorgon. Tror som vanligt att det är jag som är mest nervös över det men jag tror det kommer bli jättebra. Det är mycket spring i hans ben och det blir nog skönt för oss alla när han får komma iväg några timmar i veckan och leka och busa med jämnåriga.
 
Nu skall jag försöka leka en liten stund med Vincent innan Charkie vaknar trots att det känns som hela mitt huvud är fyllt med snor. Måtte denna förskylning gå över snabbt!

Vardagsrummet växer fram

Nu är vi halvvägs igenom Toms sista semestervecka. Det känns verkligen tråkigt att tiden gått så ruskit fort men å andra sidan skall det bli lite skönt att komma in i vardagsrutiner igen. Vi har dessutom haft en riktig toppensemester så jag kan verkligen inte klaga.
 
Idag har vi hållt på och grejat i vardagsrummet men också hunnit med en fika och lekstund hemma hos min lillebror som ju bor i vår gamla lägenhet. Det känns väldigt konstigt att åka tillbaks dit och så fort man svänger in på parkeringen ramlar en massa gamla fina minnen över en. Den lägenheten kommer alltid ha en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Blir enormt sentimental och känslosam när jag tänker på allt vi fått uppleva där men jag inser ju också att vi kommer skapa minst lika många fina minnen i vårt lilla radhus.
 
 
Nu börjar vardagsrummet ta form hemma. Vi har verkligen fått upp farten nu den sista veckan och särskilt Tom har jobbat på ordentligt för att hinna med så mycket som möjligt innan han börjar jobba igen. Vi alla är så sjukt trötta på detta renoveringskaos och det känns som att vardagsrummet är den pusselbit som saknas för att radhuset verkligen skall kännas "hemma". 
 
Bilder från i helgen.. nu har vi kommit betydligt längre!
 
Det är inte lätt att renovera med småbarn och det är kanske inget jag skulle rekommendera andra att göra med tanke på både brist på tid och ork, men oj vad bra det kommer bli när det är klart. Idag har vi målat tak och väggar och i helgen skall gamla golvet rivas och så hoppas vi få det nya på plats i nästa vecka. Sen är det ju egentligen fritt fram att köpa soffa även fast det saknas lister och dörrkarmar samt att trappan behöver en uppfräschning. Alltså soffa.. ni som följt mig ett tag vet ju hur mycket jag brukar hänga i soffan om kvällarna så det ska bli så UNDERBART att äntligen få köpa en. Blir alldeles pirrig när jag ser hur fint det börjar bli och så himla stolt över oss som faktiskt gjort detta alldeles själva (med viss hjälp av min pappa och Toms farbror). Ser verkligen fram emot att visa er bilder när det är klart!



Fyraåringen

Hipphipphurra för vår fyraåring idag! Visst är det inte klokt hur tiden kunnat gå så fort att jag fått vara mamma till denna lilla vildingen i 4 år! Kan knappt förstå det. Nu har Vincent passerat både bebisstadiet och småbarnsstadiet och är nu ett.. barn?! Han är för det första så stor och växer fortfarande ur sina jeans så fort man köpt nya och det är knappt så jag orkar bära honom längre. Sen är han så otroligt klok och påhittig och som alla andra fyraåringar full av en massa bus.
 
Det senaste halvåret har vi fått möta treårstrots som heter duga och det är mycket jobbiga känslor som ryms i den kroppen kan jag lova. Å andra sidan så njussar han påså oändligt med kärlek och är en sån glädjespridare att det gör ont i hjärtat ibland bara man tittar på honom. Min fina lilla Vincent!
 
Dagen började med frukost på sängen förlillkillen och paketöppning. På kvällen kom sen min familj och Toms farbror på kvällsmat och marängsviss och Vincent lekte länge och väl med morbror Gabriel och den nya tågbanan han fick utav honom. Nu sover lille födelsedagskillen gott i sin säng och jag skall ta och kika på lite Netflix innan jag somnar jag också. God natt hörni!
 
 

Bruten arm

Hallå från semesterkaoset! Här gick man och trodde att man skulle få vila upp sig på semestern men jag har nog inte varit så här trött sen Charie föddes. Anledningen heter bruten arm. Tyvärr så är det den älskade lilla snart 4åringen som brutit armen och han har haft det ganska kämpigt, speciellt nattetid, så jag har inte sovit särskilt bra med tröstande av ledsen kille samtidigt som jag ju har en liten bebis som äter 2-3 gånger på natten. Känns som jag skulle behöva sova i en vecka för att komma ikapp.
 
 
Nu mår Vincent mycket bättre som tur är och leker på rätt obekymmrat trots gipset så jag håller tummarna för en lugn natt men jag skall inte ropa hej än. Är så otroligt stolt över honom och över hur tappert han tagit sig igenom allt detta. Mitt hjärta bara brister varje gång jag tänker på den kvällen/natten och att se honom ha så ont och vara så rädd.
 
Vi har utöver de senaste dagarnas händelser haft en fantastiskt härlig semester hela lilla familjen. Första veckan spenderades som sagt i Bosared med våra vänner. Vi hade fantastiskt väder (ja som resten av Sverige ju) och badade flera gånger varje dag, spelade badminton och kubb ute på gräsmattan, lagade kanongod mat, hade vattenkrig, busade med barnen och spelade kort på kvällarna tills ögonen gick i kors och vi fick ramla i säng. Dessutom firade jag en alldeles förträfflig 25årsdag där.
 
 
På söndagen åkte vi hem och laddade om och åkte sedan iväg igen på tisdagen mot Vimmerby och Astrid Lindgrens värld. Vi bodde strax utanför Vimmerby i min vän Elins mammas hus och hade två helt fantastiska dygn där trots den enorma hettan som slog till lagom tills vi skulle spendera två hela dagar utomhus haha. Vi alla klarade oss utan varken vätskebrist eller solbränna men på torsdag eftermiddag ramlade Vincent när han skulle hoppa ur skrindan och föll som sagt så oturligt att han bröt armen. 
 
 
Både jag och Tom såg direkt på Vincent att det var nått som inte stämde och vi sökte upp sjukstugan på ALV som rekommenderade oss att ta oss till vårdcentralen för att få armen röntgad. Det var alldels fruktansvärt att försöka lirka in Vincent i sin bakåtvända bilstol och spänna fast honom då han skrek och grät så fort vi rörde hans arm. Får ont i magen bara jag tänker på det. Väl på vårdcentralen fick vi beskedet att överarmen var bruten och att vi måste bedömmas av en ortoped på sjukhuset i Västervik, nästan en timme bort i fel riktning.
 
På sjukhuset fick vi komma in relativt snabbt till gipsrummet och fick reda på att benbrottet var "fint" och inte behövde fixas till vilket fick mig att andas ut en smula. Sen fick vi sitta och vänta en bra stund innan de kom in och gipsade hans arm då de behövde vara 3 stycken. Vincent fick lugnande medicin och fick ligga och andas lustgas på mask medan läkaren och en av sköterskorna gipsade armen. Tom höll Vincent i den andra handen och jag stod och vaggade Charlie som precis hade lyckats somna i min famn. Både läkaren och sköterskorna var helt fantastiska med Vincent och fick honom på andra tankar trots att han var både ledsen, rädd, trött och smärtpåverkad. Strax efter 8 sätter vi oss äntligen i bilen igen och påbörjar en lååååång bilresa hem med en sovande bebis, en ledsen 4åring och två mycket trötta föräldrar. 
 
Resten av veckan har vi bara försökt att landa i vardagen igen och försökt vila så mycket som möjligt. Det har varit mycket tv-tittande och slappande i sängen under takfläkten. Vincent behöver ju hjälp med det mesta då han bara har en hand men han har redan lärt sig att hoppa upp och sätta sig på stolen/toaletten, klättra upp i sängen och ställa sig upp från golvet vilket gör mig sjukt imponerad. Nu väntar gips i 3-4 veckor (mer exakt får vi reda på i slutet av veckan på kontrollen på sjukhuset) och sen hoppas jag vi slipper mer sjukhusbesök i år. Vi har fått så det räcker och blir över nu tycker jag!


Äntligen semester!

Semester har aldrig känts så underbart! Äntligen är hela familjen samlad på ett ställe och vi kan njuta av tiden tillsammans. Igår fyllde vi bilen till max med allt ni någonsin kan tänka er att en småbarnsfamilj på fyra skulle kunna behöva på en vecka och styrde återigen mot Bosared. Det är inte klokt hur mycket som ryms i vår lilla Citroën med lite våld och hederligt tetrisbyggande. Hur som helst.. vi har haft en helt magisk dag här ute på landet idag. Avslutade dagen med att ta ett dopp i sjön och nu njuter vi av kvällslugnet när båda barnen somnat framför TVn med lite snacks.
 
 
Mamma och pappa åkte hem för några timmar sedan så nu är det bara jag, Tom och barnen här men redan imorgon förmiddag anländer våra första gäster och sen blir det fullt hus under dagen. Dessutom är det ju folk i de andra husen här i "byn" så vi får nog trängas på bryggan i veckan om det fortsätter vara så här fint väder. Kan det bli en mycket bättre första semestervecka med sol och bad, grillning, sällskap av fina vänner och bus med mina två goa barn? Tror nog inte det!
 

Ljuvligt

Tjuvstartade semestern redan i söndags och drog med båda barnen till Bosared där mamma och pappa njuter av sin sista semestervecka. Det är som vanligt helt ljuvligt att få vara här trots den lite mindre ljuvliga förkylningen Tom så snällt smittat mig med. Förkylning på sommaren är ju verkligen ingen hit alltså men jag har fått avlastning här med barnen så jag har kunnat vila lite grann och nu hoppas jag vakna imorgon och känna mig piggare.
 
 
Tom gör sin allra sista arbetsvecka nu och vi åker hem till honom imorgon då vi skall till BVC för Charlies tremånadersvaccin. Redan på lördag åker vi dock tillbaks hit och stannar en hel vecka tillsammans med några vänner vilket skall bli riktigt mysigt. Det har blivit lite av en sommartradition att spendera en vecka här med våra vänner. Skall bli helt underbart att få ha semester hela familjen i 4 veckor nu innan Vincent börjar förskolan och Tom går tillbaks till jobbet. Har haft några rätt slitiga veckor hemma nu med båda barnen och vi alla kommer nog njuta av att ha Tom på hemmaplan.
 
Nu skall jag återgå till att njuta av kvällen tillsammans med päronen framför tvn!



Förlossningen med Charlie, del 2

Det här är andra delen av min förlossningsberättelse med Charlie. Första delen kan du läsa här.
 
Vid ca 18.30 ringer vi på klockan vid dörren till avdelning 312. Vi blir visade till ett undersökningsrum dit jag sakta men säkert tar mig då varje liten rörelse gör att jag får värk på värk med mycket lite vila mellan. Vid varje värk fokuserar jag på att försöka slappna av och andas lugnt och fast det gör ont är det helt klart hanterbart.
 
I undersökningsrummet får vi träffa den underbara barnmorskan Kajsa som kopplar upp mig på CTGt som jag får ligga med en stund. När Kajsa kommer tillbaks en liten stund senare pratar vi om mina tankar inför förlossningen och det märks så tydligt att hon läst igenom min journal noga och att hon verkligen lyssnar på det jag har att säga.
 
 
Kajsar gör en vaginalundersökning och berättar att jag är 4 centimeter öppen vilket ju är tur med tanke på att hon redan skrivit in oss på förlossningsavdelningen. Blir återigen så otroligt glad och lättad över att få träffa någon som tar mig på allvar och jag kan äntligen släppa den stress jag gått och burit på i flera veckor om att inte hinna in till förlossningen bakom mig. Kajsa visar även Tom hur han kan hjälpa till att trycka på mina knän för att stabilisera bäckenet under värkarna och på så sätt minska smärtan en aning.
 
Vi blir visade till vårt förlossningsrum och Kajsa går iväg för att hämta en sjukhusskjorta till mig så att jag kan byta om. Det känns så surrealistiskt att kliva in i det där rummet och veta att här skall vi om bara några timmar få möta vår andra son. Jag som alltid velat prova att sitta och guppa på pilatesboll under förlossningen sätter mig genast på denna för att nästan lika snabbt inse att det inte alls är något för mig. Jag behöver sitta stilla för att värkarna inte skall storma över mig likt en hjord gnuer. Jag byter således om och placerar mig i sängen.
 
 
Värkarna gör så pass ont nu att jag ber om lustgas. Kajsa finns vid min sida och hjälper mig efter varje värk att släppa spänningen i kroppen och Tom trycker på mina knän under värkarna och bara finns där vid min sida vilket är så skönt och tryggt. De får hela tiden påminna mig att fortsätta ta djupa andetag under hela värken med lustgasen då jag efter ett tag dåsar bort och "glömmer" att andas, hehe. Lustgasen är verkligen hatkärlek för mig för den hjälper ju en att ta sig igenom värken men jag blir samtidigt både illamående och yr. Mellan värkarna pratar vi och skrattar och allt känns bara så rätt. Kajsa frågar efter ett tag om det är okej att hon lämnar oss en stund och hon får okej av oss. Det märks att det är mycket att göra på förlossningen så att hon håller ett sånt lugn och tar sig den tiden med oss gör mig så himla glad och trygg.
 
 
Vid 21 gör det riktigt riktigt ont och jag tänker att det kanske snart närmar sig. I värkvilan pratar jag lite med Tom om att kanske fråga efter epidural och han ringer på klockan. Vi pratar med Kajsa och jag ber henne undersöka mig för att se hur långt det är kvar och det visar sig att jag bara är öppen 6-7 centimeter vilket kommer lite som en chock. Hur skall jag klara 10 centimeter om det redan gör såhär ont? De kontaktar i alla fall narkosen som dyker upp efter en väääääldigt lång halvtimme och då är jag öppen 8 centimeter. Det gör så ont så att jag inte vet vart jag skall ta vägen. I värkvilan rullar tårarna ner för mina kinder och trots att Kajsa redan har slutat så står hon där vid min sida och hjälper mig genom värkarna i väntan på att bedövningen skall läggas. Jag frågar Kajsa om hon inte skall gå hem snart även fast jag egentligen vill att hon stannar men hon viftar bara bort frågan och säger att hon snart skall gå.
 
Barnmorskan Felicia och en läkerstudent kommer in och presenterar sig mitt i tumultet när narkosen kommit på plats och jag hör hur Tom hälsar artigt men själv är jag så fokuserad bara på att ta mig igenom värk efter värk. Även narkosläkaren kommer in och presenterar sig och förklarar att de kommer lägga en spinalbedövning då en epiduralbedövning inte kommer hinna värka. Hon tvättar av ryggen och jag får instruktioner att kuta ut ryggen mot henne och ligga helt stilla.
 
När spinalen är lagd säger narkosläkaren att "nu borde den snart börja värka" men när jag får en värk gör den precis lika ont som de andra och med smått panik i rösten snyfter jag fram att "den hjälper ju inte, varför hjälper den inte?". Jag sneglar på narkosläkaren som försiktigt mummlar fram att den borde börja hjälpa nu. När nästa värk kommer känner jag plötsligt hur den inte alls gör lika ont och värken efter det känner jag inte alls mer än att jag ser hur kurvan på CTG-apparaten höjer sig. Jag blir alldeles salig och tänker att det här nog är det bästa beslut jag tagit i hela mitt liv, haha. Jag får äntligen en chans att pusta ut en smula och få säga hej då till Kajsa (med tårar brännande bakom ögonen såklart) som nu lämnar över mig till Felicia.
 
I min journal stod det att jag inte ville ha läkarstudent med vid min förlossning (eftersom jag ju är läkarstudent själv och skulle kunna riskera att träffa någon jag känner) och nu när jag är talbar igen påpekar jag detta för Felicia och studenten men säger sen att nu är det liksom försent så hon får gärna stanna. Vi hinner prata och skoja lite en stund alla fyra och jag frågar bland annat Tom om han tagit något kort. Här är jag alltså, bara 20 minuter innan Charlie är född. Oförskämt fräsch ändå måste jag säga.
 
 
Jag säger även till Felicia att jag funderat på om jag skulle vilja ta emot bebisen själv när han kommer ut men att jag inte riktigt vet om jag vågar. Hon tycker absolut att jag skall göra det om jag vill och lugnar mig med att hon kommer coacha mig när det väl är dags.
 
När klockan närmar sig 22 får jag lite krystimpulser. Det är inte samma överväldigande våg som jag känt med Vincent men jag känner ändå så väl igen känslan. Efter några värkar frågar jag om det är okej för mig att trycka på när jag får krystimpulserna och vid 22.15 provkrystar jag för första gången med min hejjarklack bestående av Felicia, läkarstudenten, en undersköterska och Tom.
 
Jag släpper lustgasen helt i krystningsskedet vilket så här i efterhand nog var lite dumt. För er som inte vet det så tar en ryggbedövning inte bort smärtan i underlivet när huvudet skall ut och det blir jag verkligen varse om nu. Smärtan blir bara värre och värre ju närmare huvudet kommer utgången så att säga. Det känns som jag bara krystar värk efter värk och det inte händer någonting. När huvudet står precis i öppningen och tänjer brinner det som eld i underlivet och jag får panik. Jag klarar inte EN sekund mer av den smärtan och skriker rätt ut. Jag är fullt medveten om att det alldeles snart är över men jag kan bara inte lugna ner mig. Undersköterskan spänner ögonen i mig med hennes ansikte bara centimeter från mitt och säger att jag måste vara lugn och jag bara skakar och skriker att "det går inte, det gör sååå ont". Det är inte många minuter jag har den smärtan men där och då känns det som jag skall gå av på mitten. Efter ännu några förfärliga krystvärkar (har verkligen inget tidsperspektiv på detta alls eftersom det kändes som om tiden stod still) kommer huvudet ut och Felicia säger att "nu får du ta emot honom". Jag tar tag och tänker i några sekunder att han nog måste ha fastnat innan jag inser att jag själv ju måste trycka på och så äntligen kommer han ut och jag drar upp honom på mitt bröst. 22.37 den 14e april föds så vår älskade lilla lillebror.
 
 
Fortsättning följer..

Stulit en dator

Yes, jag har äntligen fått tag i en dator. Mina föräldrar är på semester i England och idag när jag vattnade deras blommor passade jag på att norpa mammas dator över helgen. Efter det att jag skrev första delen av min förlossningsberättelse har jag inte lyckats ha igång min egen dator i mer än några minuter innan den startat om sig så jag har väl kanske insett att den datorn gjort sitt och det är dags att bita i det sura äpplet och köpa mig en ny. Kanske inte det första man vill lägga pengarna på när man nyss flyttat och håller på att renovera men å andra sidan klarar jag mig verkligen inte utan en fungerande dator.
 
 
Jag har verkligen såååå mycket jag vill skriva om här inne. Det bara kliar i fingrarna och det känns verkligen som en liten del i livet saknas. Saknar att dela med mig av bilder och tankar med er och att få skriva av mig när det känns tufft och få pepp och stöd av alla härliga människor som fortsätter att kika in här trots att det ekar ganska så tomt. Jag försöker uppdatera flitigt på snapchat och instagram istället men det är ju kinte riktigt samma sak. Nä när jag väl får köpt mig en ny dator får jag se till att uppdatera bloggen lite oftare igen.
 
 
Livet just nu rullar på i full fart. Dagarna susar förbi och lille Charlie växer så det knakar. Nu är han redan 2,5 månad och när vi var på hans tvåmånaderskontroll vägde han in på stadiga 6,4 kilo. Lilla köttbullen min! Om en vecka är det dags för dop och förberedelserna är i full gång. Jag har varit så otroligt stressad över det hela men nu börjar det kännas som mycket faller på sin plats. Igår bakade jag bullar med Charlie sovandes i bärselen så allt går bara man vill.
 
 
Även Vincent har blivit så stor på så kort tid. Han har verkligen blivit en stor kille och gör så stora framsteg hela tiden. Jag är så löjligt stolt över honom. Det är dock inte helt lätt att handskas med en snart fyraåring och alla hans känslostormar när man har både en bebis att ta hand om och när man sover alldeles för dåligt. Jag gör mitt bästa och det räcker gott och väl.
 
Renoveringen rullar inte på lika snabbt men sakta men säkert går det ändå framåt. När vi flyttade in i radhuset var det ju helt magiskt väder ute varje dag och vi saknade inte att ha ett ordentligt vardagsrum särskilt mycket men nu när vi haft både kallare och blötare dagar och jag dessutom går hemma hela dagarna med båda barnen längtar jag en hel del tills vi får köpa oss en härlig soffa som man kan slänga sig i på kvällarna framför en bra film. Det är dessutom väldigt tråkigt att inte kunna sitta i vardagsrummet när man har gäster (vilket jag har nästan hela tiden känns det som) utan vi får förpassa oss till köket istället. Nu är det dock gips på alla väggar och tak så nästa moment är slipning och spackling innan vi äntligen får börja tapetsera och måla. Tar bilder fortlöpande som jag skall visa er så småningom!
 
Nu skall jag krypa ner bredvid Charlie i sängen och sova för att ladda batterierna inför en fullspäckad helg. Nu vet ni i alla fall att jag inte har glömt bort er och att jag förhoppningsvis är tillbaks på banan snart igen! Stor kram till alla er som fortsatt kikar in här. Ni är guld värda!


Förlossningen med Charlie, del 1

Nu hörni är det äntligen dags för min förlossningsberättelse med Charlie. Önskar jag fått chansen att skriva den tidigare då minnet sviker en ganska så fort men livet (och datorhaveri) har kommit mellan. Bättre sent än aldrig dock så nu kör vi! Tänker att jag delar upp förlossningen i tre delar; tiden innan vi åkte in till förlossningen, tiden fram till Charlie föddes samt tiden efter förlossningen. Här kommer del 1:
 
Klockan 4.20 den 14e april, 7 dagar över tiden, vaknar jag ännu en gång för att gå upp och kissa (livet som höggravid japp). När jag torkar mig får jag en droppe rött blod på pappret och skiner genast upp som en sol för att i nästa sekund inse att jag mest troligen blivit galen av allt väntande. Jag kryper ner i sängen igen och vaknar på morgonen utan några som helst känningar om att en förlossning skulle vara på gång. Inga värkar och inget mer blod.
 
Just denna morgonen är jag dock inte särskilt nedstämd utan mest förväntansfull. Klockan 9.30 har jag nämligen tid på Östra sjukhuset för information och lottning i SWEPI-studien. Kortfattat är det en studie som jämför igångsättning en eller två veckor efter beräknat förlossningsdatum. Jag är verkligen inställd på att jag inte skall ha turen på min sida så jag blir väldigt förvånad när datorn lottar mig till grupp A och jag får bokat en tid för en igångsättning redan dagen därpå. 
 
 
Jag lämnar sjukhuset som svävande på moln (vilket ju verkligen är en bedrift med tanke på att jag är extremt höggravid haha) och ringer direkt till Tom för att berätta de goda nyheterna. Det pirrar ordentligt i magen och det känns nästan lite surrealistiskt att tänka att det här troligen är den sista dagen som mamma till bara en liten kille. Jag går förbi pressbyrån på väg till bilen och köper mig en daimstrut för att fira och sätter mig i dörröppningen på bilen och smaskar i mig den samtidigt som jag ringer mamma och skriver till några vänner på messenger om igångsättningen.
 
När jag kommer hem till lägenheten igen har Tom och Vincent precis tagit bussen iväg till hemmakväll (det är ju ändå lördag) för att handla lite lördagsgodis som vi skall smaska på den sista kvällen innan bebisen är här. Jag slänger mig på sängen och fortsätter att skriva på messenger i väntan på att Tom och Vincent skall komma hem. Tillslut klampar de in genom dörren, Vincent med godispåsen i högsta hugg, och jag sätter mig på huk framför honom för att se vad han har köpt och känner hur det rinner till mellan benen (klockan är då 11.56). Jag kilar in på toaletten och tar på mig en binda utan att säga nått till Tom men när jag går ut från toaletten igen och det fortsätter att rinna inser jag vad det är som har hänt och jag säger till Tom att jag tror mitt vatten har gått. Toms spontana reaktion är ett snopet "näää" eftersom han just handlat en massa chips och godis inför kvällen och jag börjar skratta över komiken i det hela eftersom vi ju precis fått tid för igångsättning.
 
Ganska så direkt ringer vi till mina föräldrar som snabbt kommer och plockar upp Vincent och så ringer vi även förlossningen som ber oss avvakta värkar och om inga värkar drar igång komma in för en kontroll på Östra vid halv fyra-fyra då de just nu är rätt mycket folk på antenatalen. Jag lägger mig återigen i sängen och inväntar värkar men det händer absolut ingenting. Med Vincent drog värkarna igång bara en timme efter att vattnet gick så jag blir verkligen otålig när timmarna går och inget händer.
 
 
Strax efter 15 sätter vi oss i bilen och åker mot Östra. På antenatalen får jag bekräftat att vattnet faktiskt har gått (jo tack jag vet, det rinner liksom konstant mellan benen) och får sedan sitta med en CTG-kurva för att registrera sammandragningar och fosterrörelser. Allt ser fint ut och ännu mer snopna får vi lämna sjukhuset i väntan på att det skall dra igång.
 
 
Jag och Tom bestämmer oss för att åka till MAX som ligger bara några hundra meter bort för att hålla oss i närheten ifall det drar igång. Redan när vi rullar in på parkeringen (ca 16.45) känner jag hur jag börjar få värkar och nu gör de "ont" till skillnad från de sammandragningar jag haft tidigare. Jag börjar klocka dem och de kommer väldigt oregelbundet men direkt ganska så tätt med 2-4 minuter mellan. Vi beställer mat och jag sitter och klockar värkar och när vi ätit upp och jag skall ställa mig upp forsar det ut en massa vatten så att mina byxor blir alldeles sjöblöta.
 
 
Tom får snabbt springa ut i bilen och hämta handduk och nya byxor från vår BB-väska och jag stapplar in på MAX kundtoalett för att byta om. Vi sätter oss i bilen igen och Tom undrar om vi skall åka hem och hämta nya byxor till mig. Efter att ha kollat hur lång tid sträckan tar att köra på google maps så väljer vi att göra det, allt medan jag klockar värkar som så fort jag rör på mig kommer supertätt. Väl hemma ringer jag in till förlossningen igen och berättar att vi är på väg in och de hälsar att vi är så välkomna till avdelning 312.
 
Fortsättning följer! :D

Ett jobbigt avsked?!

Det är verkligen urtråkigt att det ekar så tomt här inne just nu. Jag har SÅ mycket som jag vill skriva om och dela med mig av men så extremt lite tid att sätta mig ner i lugn och ro och skriva ett inlägg. Vincent går och lägger sig kring 7 på kvällarna och jag måste i säng senast klockan 10 för att vara människa dagen därpå i och med att jag vaknar några gånger per natt för att amma och under dessa tre timmar skall jag hinna med SÅ mycket att bloggen hamnar långt ner på listan tyvärr.
 
 
Idag gjorde Vincent sin absolut sista dag på förskolan. Nu väntar ett långt sommarlov och i augusti skall han börja på sin nya förskola här i Lindome istället. Det känns på ett sätt otroligt skönt att vi nu helt lämnat det gamla bakom oss och kan blicka framåt mot vårt nya liv här men samtidigt känns det jobbigt att han skall behöva lämna sina vänner och pedagoger som han känner så väl och få "börja om" på ett nytt ställe.
 
 
Just nu är det nog mest jag som tycker att det hela känns lite jobbigt dock då Vincent bara verkar tycka det skall bli kul och spännande att få börja på nya förskolan. Jag är så otroligt stolt över den lille killen alltså. Han har flyttat, blivit storebror och lämnat sin förskola inom loppet av 2 månader och tagit det hela så otroligt bra. Jag är nog faktiskt den som tagit det hårdast med flytten men så är jag inte särskilt bra överlag på att hantera stora förändringar i livet och blir lätt väldigt känslosam och sentimental. Nä, ibland önskar jag att jag var lite mer som min 4åring som ser varje dag som ett nytt äventyr.
 
Vi firade i varje fall in sommarlovet idag med att bjuda hem mina föräldrar och min bror på pannkaksmiddag och hade det jättemysigt tillsammans ute på vår altan en bra stund innan det var dags för dem att dra sig hemåt igen. Nu skall jag och pojkarna vara hemma ensamma fram till i mitten av juli då Tom går på semester. Tur att det är sommar så vi kan vara ute mycket om dagarna så att vi inte börjar klättra på väggarna här hemma. 
 
 
Nu har klockan slagit 10 så då är det dags att krypa ner bredvid min sovande lillskatt och få mig några timmars sömn innan det är matdags. Nattinatt!



Nyblivna underläkare

Nu var det lite drygt 2 månader sen jag skrev min sista tenta innan jag gick på mammaledighet. Tiden har gått så grymt fort och ändå så känns studentlivet på sjukhuset såååå långt bort. I fredags fick mina gamla klasskamrater fira in sommarlov och att de nu klarat av ännu en termin. Att vara klar med 9 terminer är lite extra speciellt. Då får man nämligen jobba som underläkare. Kan ni alltså tänka er att JAG hade kunnat jobba som läkare redan denna sommaren? Hur sjukt är inte det, jag kan ju ingenting?! Vem skulle vilja anställa mig liksom? Visst, jag är godkänd i alla kurser hittills men som på så många högskoleutbildningar så glömmer man ju helt katastrofalt mycket av det man hunnit lära sig direkt när man lämnar tentasalen.
 
 
På ett sätt är jag så glad att "slippa" slängas ut i verkligheten i sommar just på grund av att jag känner mig lite som en bluff av någon anledning men en liten del av mig är ju såklart pyttis avis på mina vänner som nu för första gången får testa på det som vi alla kämpat för i så många år nu. Någon gång måste man ju helt enkelt ge sig ut i arbetslivet, hur läskigt det än må kännas.
 
För mig väntar dock drygt 4 månaders mammaledighet till innan jag är tillbaks i skolbänken igen och det känns faktiskt väldigt bra. När jag väl är tillbaks igen är det bara dryga året kvar som läkarstudent och det kommer säkerligen att susa förbi och sen är det äntligen dags för mig att prova mina vingar. Vad spännande det skall bli! Tills dess skall jag njuta av att få vila hjärnan från allt pluggande och bara umgås med mina älskade pojkar. Det är inte fy skam det heller!
 

Vardagsrummet före kofoten

Fick frågan om det inte finns lite före-bilder från innan renoveringen och visst finns det det. Har tyvärr inte tagit jättemycket bilder men det räcker nog för att ni skall få er en bild av hur det såg ut. Det syns dock inte alls hur extremt slitet det var men tro mig, det såg inte alls trevligt ut. Här har ni det oerhört vackra (obs obs mycket ironi) vardagsrummet och hallen som förhoppningsvis inom inte allt för lång tid ser betydligt mer hemtrevligt ut:
 
 
Idag har det varit min tur att få svinga kofoten och med lite blod och svett (inga tårar dock som tur är) så rev jag ner hela innertaket i hallen och vardagsrummet. Visst är det okej att skryta lite grann i alla fall? Hade betong och damm i hela håret och innanför både tröjan och bhn, haha, så att få ta en ordentlig långdusch ikväll var helt magiskt. Nu är det bara golvet kvar som skall rivas men det sparar vi tills taket och väggarna är färdiga. Dessutom skall ytterdörren bytas och hallfönstret byggas igen men annars så är det uppbyggnad som gäller från och med nu. Det kommer bli så otroligt fint när det väl är klart, eller det är visionen i alla fall. Kan hur som helst inte bli mycket värre än det var så det är ju en tröst ändå.
 
 
Nu skall jag krypa ner i sängen brevid min lilla bebis och sova!


Renoveringen är igång!

Ja om ni undrar hur man ser till så att man får så lite tid för sig själv som det bara går så tar man och skaffar en bebis, gärna med ett äldre syskon som kräver sitt, och flyttar till ett radhus med renoveringsbehov och dessutom låter det där äldre syskonet gå kvar på gamla förskolan 3 dagar i veckan vilket innebär att du får spendera nästan 1/5 av tiden barnet är på förskolan i bilen. Antingen tar man hand om något av barnen och gör man inte det finns det ju cirkus en miljon saker att göra här hemma.
 
Dagarna rullar på i ett och både jag och Tom ramlar bokstavligen i säng på kvällarna. Tom är nu i full gång med att riva i vardagsrummet och hallen och jag har tagit det större ansvaret för barnen och hemmet. Tröttheten till trots så njuter vi ändå till fullo av vårt lilla radhus och våra två pojkar. Vi har verkligen fått en otroligt snäll och lugn bebis. Jag vet nog inte om vi hade lyckats få ihop allt om Charlie varit som Vincent var som knappt gick att lägga ifrån sig och som ofta var ledsen och hade magknip stackarn.
 
Charlie och Vincent (dock svårfångad på bild) är med och bygger medan jag fixar middagen
 
Vi försöker att göra lagom mycket för att inte slita ut oss fullständigt. Vi kör små projekt varje dag både vad gäller renovering och att komma i ordning här hemma men ser även till att umgås med barnen, sitta och avnjuta middag tillsammans ute på altanen och ligga i 30 min och slökolla på tv/mobilen innan vi skall sova. Vi har dessutom haft en hel del besök vilket inneburit fika, grillning och lek för Vincent och det är ju bara för härligt att vädret fortfarande är helt rackarns magiskt. Sen får det vara att tvätthögen bara växer sig större, disbänken nästan aldrig är tom på disk och att jag duschar alldeles för sällan. Det viktigaste är ju faktiskt att jag och min familj mår bra. Egentiden den kommer så småningom. Det vet jag ju att den gjorde i takt med att Vincent blev äldre så jag oroar mig inte så mycket, men några extra timmars sömn hade faktiskt inte suttit fel, hehe.

Att ta sig ut med två småttingar

God morgon!
 
Onsdag idag vilket innebär hemmadag med båda barnen för mig. Såg inte jättemycket fram emot de långa dagarna hemma ensam med båda barnen när vi bodde i lägenheten men här känns det betydligt enklare. Det är liksom inget jätteprojekt när vädret är fint att bara slänga på sig skorna, stoppa Charlie i vagnen och gå ut i trädgården eller till en lekplats i närheten. Inga trappor det skall kånkas i, inga barnvagnsförråd att öppna där dörren knappt går att få upp och behövs det en kissepaus/mellanmålspaus/drickapaus kan man bara snabbt smita in igen utan att upprepa hela "kånka två barn upp för två trappor"-proceduren.
 
 
Eftersom vädret ser ut att även idag bli fint är planen att så småningom bege oss ut på en promenad bort till affären och köpa lite nödvändigheter (tvättmedel och annat roligt) och sedan fortsätta hem till mamma som har sin lediga dag på onsdagar. Ikväll kommer dessutom Josefin hit och kikar på nya lyan så dagen kommer nog gå i ett.
 
Vet förresten att det är flera av er som är sugna på en förlossningsberättelse och jag lovar, det kommer. Det har bara inte funnits varken tid eller energi nog att sätta mig och skriva den, av förklarliga skäl, men både för er och min egen skull så vill jag verkligen skriva ner den. Får se hur lång tid det tar bara, hehe. 



Husägare

Ja här sitter jag i skuggan på altanen med Charlie sovandes i vagnen bredvid blickandes ut över min alldeles egna lilla trädgård och bara njuter. I fredags var det ju äntligen dags för oss att skriva på de sista papperna, få nycklar och med hjälp av ett härligt gäng flytta in alla våra grejer i vårt alldeles egna radhus. Det känns helt magiskt att vi äntligen är här!
 
Givetvis bjöd vi alla "flyttgubbarna" på pizza som tack för hjälpen. 13 personer och en bebis fick tydligen plats i vårt kök!
 
 Obligatorisk IKEA-trip för inhandling av förnödenheter
 
Helgen har verkligen gått i ett. Jag är fortfarande helt fysiskt och mentalt slut idag men tror också det har att göra med att jag inte riktigt får sova så bra på nätterna just nu. Än ligger det påsar och prylar nästan överallt men jag och Tom har bestämt oss för att inte stressa allt för mycket utan ta en sak i taget i den mån vi har tid och orkar. 
 
Kan inte riktigt påstå att det känns som hemma här än. Både jag och Tom tycker det känns lite som att vi lånat någons hus och flyttat in våra saker i det men så kändes det å andra sidan när vi flyttade till lägenheten också så tids nog vänjer man väl sig. Någon som däremot älskat att bo här från första stund är Vincent. Han trivs verkligen som fisken i vattnet, framförallt med vår nya lilla trädgård, och vi har egentligen inte upplevt någon "separationsångest" från hans sida alls. Kanske kommer det om några veckor när han även slutar på förskolan men det återstår att se. Är glad att det gått så bra för honom då det var ett stort orosmoment från min sida.
 
Provisoriska utemöbler!
 
Lilla guldklimpen som blir en månad gammal idag <3
 
Pallkragarna där jag och Vincent satt jordgubbar, smultron, potatis, persilja och sallad. Så mysigt att äntligen kunna odla eget!
 
Lilla tomatplantan inne i växthuset
 
 Snabb bild på köksbänken. Får återkomma med fler bilder senare!
 
Nu skall jag fortsätta att njuta av lugnet och vila en stund här i skuggan innan det är dags att åka och hämta på förskolan igen och ta båda barnen med mig till Charlies första läkarbesök på BVC. Känner mig fortfarande ganska stressad så fort jag skall iväg och ha med mig båda barnen men hoppas att det lägger sig så småningom. Stress och sömnbrist är verkligen ingen bra kombination har jag märkt nämligen så något av det måste helt enkelt förbättras (gärna båda hehe). Det är fantastiskt mysigt med en nyfödd hemma men det är helt klart inte en dans på rosor, särskilt inte med äldre syskon som såklart också kräver sitt. Nu skall vi landa här i huset hela lilla familjen och förhoppningvis känns det snart mer som "hemma" för oss alla och jag kan släppa lite på den värsta stressen både vad gäller barn och hus. Hoppas ni alla får en riktigt härlig och solig måndag!

Flyttdag nummer 1

Ojoj vilken dag! Har precis kommit hem till mamma och pappa igen efter att ha kört en sista vända till lägenheten och tömt kylskåpet på mat. Idag har jag, Tom, Gabriel (min lillebror) och pappa tömt hela lägenheten på grejer så när som på soffan och soffbordet som skall lämnas kvar till Gabriel som ju köpt lägenheten av oss. Det har varit riktigt slitigt (särskilt eftersom det varit så galet varmt) men nu är vi redo för den stora inflyttningsdagen imorgon då vi äntligen skall skriva på de sista papperna och få nycklarna till huset.
 
Det var verkligen skumt att gå runt en sista gång i den tomma lägenheten och liksom säga hej då till alla fina minnen där. Fick verkligen hålla tillbaks tårarna. Jag känner mig som en känslobergochdalbana just nu då jag samtidigt som jag känner vemod och sorg över slutet på ett kapitel känner sån sjuk längtan och pirrighet över att få påbörja nästa.
 
 
Dagen har verkligen gått i ett så jag är kolossalt trött. Charlie och Vincent har varit med mamma och min kusin Lisa nästan hela dagen men jag har såklart fått åka hem med jämna mellanrum för att amma. Har nog burit lite mer än vad som är okej knappt 4 veckor efter förlossningen men imorgon skall jag ta det betydligt lugnare eftersom jag då istället skall agera arbetsledare på plats i huset och dirigera flytthjälpen till rätt rum. Vi har rekryterat nästan hela Gabriels grabbgäng att hjälpa oss eftersom de ändå tänkt ställa upp och hjälpa Gabriel flytta in i lägenheten så på kvällen sen skall vi bjuda igen med grillning och öl. 
 
Det hela känns så surrealistiskt på något sätt. Har trots att vi väntat så länge på att få flytta in inte riktigt kunnat greppa att vi faktiskt inte skall bo i lägenheten längre. Man vet ju alltid vad man har men inte vad man får och det ÄR skrämmande. Är lite rädd för att vi skall kliva över tröskeln imorgon och tänka "vad sjutton har vi gjort?" liksom.
 
Nä, det här kommer bli så sjukt kul och jag vet ju att det så småningom kommer skapas lika fantastiska minnen i detta hus som i lägenheten och jag hoppas att det ganska så snart kommer kännas som "hemma". Nu skall jag ansluta mig till resten av familjen och äta pizza innan det är dags att krypa ner med Charlie i sängen och sova. Imorgon kör vi!


Dags att vända blad

Så var det äntligen fredag och jag har överlevt de första tre dagarna ensam med barnen. Igår var det dags för första lämningen på förskolan och det var med ren och skär viljestyrka som jag gick upp när klockan ringde vid 7 eftersom natten bjudit på en hel del uppvak och amningssessioner. På något magiskt sätt så lyckades jag ändå få med mig båda barnen med mat i magen till förskolan i tid och efter en kort promenad i det fina vädret gick jag hem och sov med Charlie i knappt en timme innan det var dags att dra ut igen för vägning på BVC. Efter det var det hem igen för lunch och sen dags för hämtning av liten treåring igen. Dagen gick verkligen i ett.
 
 
 
Idag har vi varit hemma alla tre igen. Hemma i flyttkaoset vill säga. Om exakt en vecka har vi ett nytt ställe att börja kalla vårt hem och det känns helt overkligt. Ju närmare flytten vi kommer desto mer separationsångest känner jag att jag får. Jag börjar nästan böla bara vid tanken på att vi inte längre kommer att promenera runt i det här området, handla på vårt lokala lilla Hemköp, leka ute på gården med Vincent, bada i vårt badkar, ta bussen snabbt in till stan eller laga mat i vårt älskade kök vi renoverat precis som vi ville ha det.
 
I onsdags efter middagen tog vi med barnen ut på en promenad och stannade för att leka på en av gårdarna några gator bort och jag och Tom konstaterade båda två att det hela känns lite konstigt att det liksom är slut nu. Det är dags att vända blad. Nu vet jag ju att mycket kommer bli så mycket bättre i vårt nya hem men det är allt med en liten tår i ögat som vi stänger detta kapitlet bakom oss och går vidare. Sex fina år har vi fått här och så många fantastiska, svåra, jobbiga och lyckliga minnen vi lämnar i den här lägenheten. Inte konstigt att man känner lite separationsångest.
 
Första barnvagnspromenaden med Vincent
 
Byggkaos när vi renoverade köket
 
Drinkar med bästa Josefin inför en kväll på stan
 
Vacker solnedgång från balkongen
 
Fredagsmys med pappa i soffan (som inte får följa med till huset heller)
 
 Plusset med Charlie som jag slog in för att överraska Tom med
 
 Matlagning tillsammans med min lille medstjälpare
 
Nu svävade jag iväg lite grann men känns på något sätt viktigt att dokumentera dessa känslor inför framtiden. I helgen skall det packas, tvättas och köras skräp och i mitten på nästa vecka flyttar jag och barnen hem till mina föräldrar så att Tom kan packa ihop det sista i lugn och ro medan jag och barnen slipper leva i kartonger. På torsdag fyller vi sedan släp och bilar för att så fort vi får nycklarna på fredag kunna börja bära in i huset. Det här skall bli så sjukt spännande, läskigt och kul. Skall försöka hålla er uppdaterade om hur det går men annars hittar ni mig som vanligt på Snapchat (Alvert93) och Instagram (alvert1993).
 
Nu skall jag njuta av fredagskvällen med lite choklad framför Let's dance och ladda upp inför sista helgen i lägenheten. Ha en fortsatt underbar fredag hörni!

Slut på pappadagarna

Idag var det dags för Tom att gå tillbaks till jobbet efter 2,5 vecka hemma med mig och barnen. Hur är det ens möjligt att tiden kan gå så fort egentligen? Charlie föddes väl typ igår? Vet hur som helst inte vem som hade mest "söndagsångest" över slutet på pappadagarna igår kväll, Tom för att han nu kommer vara så många timmar borta från kidsen eller jag över att ha fulla ansvaret för 2 barn på hemmaplan?
 
Startade första dagen ensam med barnen på bästa sätt med Charlies första vakennatt. Mellan 2 och 5 var jag vaken med en stackars kille som var lite täppt i näsan och inte kunde komma till ro och somna. Tillslut letade jag upp Näsfridan (snorsug för er icke-föräldrar) och tack och lov så hjälpte det honom att andas lite bättre så att jag tillslut kunde få ett par timmars sömn innan det var dags att gå upp med Vincent.
 
Dagen har knallat på i bättre takt än vad jag trott och förutom en liten cirkus vid lunchen som slutade med att jag fick gå runt och amma bebis samtidigt som jag lagade mat och tröstade 3,5åring som ramlat och slagit i armbågen och några små känslostormar under dagen från min stora kille som verkligen testar på tålamodet när man inte sovit ordentligt så måste jag väl ändå säga att vi haft en rätt mysig dag.
 
 
Kom till och med ut en sväng på förmiddagen och gick en promenad till affären för att inhandla lite frukt inför morgondagens förskoleutflykt. Japp, imorgon skall jag för första gången lämna och hämta på förskolan med Charlie på armen. Vet inte riktigt hur jag skall lyckas med bedriften att komma i tid till förskolan med två glada, påklädda och matade barn men på något sätt så kommer det väl att gå. Får ställa klockan med god marginal så kanske jag själv hinner hoppa i något annat än myskläder men det ser jag nog bara som en bonus i så fall.
 
 
Trots svettigheten det innebär att rodda två barn själv på dagarna så ser jag ändå så mycket fram emot mitt halvår som mammaledig. Inte nog med att jag får följa Charlies utveckling på första parkett utan jag får även möjlighet att umgås mer med min stora kille. Mina två hjärtan vad jag älskar er!



Kaoset hemma

Ja då var kaoset ett faktum. Inte nog med att vi lever i vår lilla bebisbubbla där halvdruckna kaffekoppar, kräkhanddukar och diverse av Vincents leksaker slåss om bästa platsen på soffbordet så har vi nu även börjat flyttpacka. Högen med flyttlådor i vardagsrummet växer sig större och större medan lådor, garderober och väggar töms på grejer vi förhoppningsvis kan klara oss utan i två veckor.
 
 
Helt plötsligt så känns det mer verkligt att vi verkligen skall flytta ifrån vår älskade lilla lägenhet och både jag och Tom ser verkligen så galet mycket fram emot den här flytten. Det kommer nog allt kännas lite sorgset att lämna stället där vi bott i nu snart 6 år, där både Vincent och Charlie spenderat sin första tid i livet och där vi har så många fina minnen. Å andra sidan skall det bli SÅ skönt att slippa kånka saker upp och ner för alla dessa trappor, att inte behöva gå 200 meter bara för att slänga soporna, att bara kunna öppna dörren och släppa ut barnen i trädgården medan man lagar mat, att kunna köra tvättmaskinen och diskmaskinen samtidigt (för mycket för våra säkringar just nu haha), att kunna grilla.. ja skall jag fortsätta?? Vi är ju båda uppvuxna i hus och även fast det är mycket som är rackarns smidigt med lägenhet så känns det bara helrätt att vi äntligen skall få flytta tillbaks till ett hus igen. Hoppas att ni inte tycker det är allt för tråkigt med flyttuppdateringar för det lär bli en hel del av den varan framöver!