Jag är läkare!

I ett hem fyllt av vackra blombuketter sitter jag nu uppkrupen i soffan och försöker ta in de tre senaste dygnens händelser. Jag har för sjuttsingen tagit LÄKAREXAMEN!
 
Så fin mugg jag fick av min kompis Emelie med ett citat från Lotta på bråkmakaregatan "Det är konstigt med mej. Jag kan så mycket!"
 
Det är ju helt sjukt! Jag, läkare liksom. Dessutom att veta att jag nu aldrig mer behöver spendera kväll efter kväll med tentaläsning eller att jag äntligen slipper känslan av att aldrig få vara 100% ledig är magiskt. Visst har jag haft sommarlov och mammaledigheter som gett mig andrum i plugget och fokus på andra saker, men jag har alltid vetat att jag skall tillbaks till skolbänken. Ja, fram tills nu då. Men nu tänkte jag berätta lite om min examen så vi börjar väl från början helt enkelt.
 
I torsdags hade vi vår absolut sista dag i skolan. En timmes OBGYN munta (muntlig tenta) där man parvis skulle gå in i fyra olika rum där man kunde få egentligen vilken fråga som helst relaterat till kursinnehållet. Jag var verkligen helt orimligt nervös innan det var vår tur att börja men när vi lämnade rum efter rum med en bra känsla i magen så började istället pirret att komma. "Sista kvarten på läkarprogrammet" han flera av oss utropa innan vi skyndade in i det sista av de fyra rummen. Efter muntan var slut bjöd kursledningen på fika och lättnaden över hur bra det hade gått var enorm.
 
 
På kvällen sedan vankades det examensbal. En fantastiskt härlig kväll med god mat, fina och roliga tal och en hel del prat om både gamla minnen och framtidsplaner. Jag blev inte allt för långvarig när väl själva middagen var över och dansen tog vid då denna småbarnsmorsa fortfarande är ganska trött efter denna never ending förkylningssoppa som resten av familjen hamnat i. Jag skulle dessutom orka hålla i firandet i två dagar till så tyckte ändå det kändes rimligt att landa i sängen kring midnatt.
 
 
På fredagen var det så äntligen dags att ta examen. Det var verkligen en så härligt bubblande lycklig stämning bland oss alla när vi stod uppställda utanför portarna till den stora salen där cermonin skulle äga rum och väntade på att få tåga in. När musiken började spela så fick jag faktiskt försöka hålla en och annan glädjetår borta. Vi fick lyssna på flera tal som uppmanade oss att ta vara på oss själva, rå om varandra och fortsätta våga drömma och några från klassen hade dessutom gått ihop och spelade och sjöng fantastiskt fint. Tillslut var det dags för diplomutdelning där vi en och en fick våra namn upplästa och fick gå fram och ta emot ett diplom för att sen samlas med resten av klassen uppe på scen och tillsammans läsa den första läkaretiska regeln. Efter en hel del fotograferande tågade vi sedan ut och jag fick krama om mamma, pappa och Tom och skåla med lite bubbel ute i foajen.
 
 
Efter minglet tog jag och Tom vagnen till Linné där vi mötte upp våra syskon på en restaurang för en härlig kväll med god mat och en massa skratt.
 
 
Så igår gick vi upp när barnen väckte oss och började direkt med förberedelserna inför examensmottagningen vi skulle ha hemma hos oss. Jag och mamma hade bakat i förväg men vi skulle göra snittar, fylla kakor med diverse goa fyllningar, dekorera, hämta stolar, koka kaffe m.m. så det fanns att göra om man säger så. Mamma, pappa och Gabriel anslöt efter ett tag och trots att vi jobbade stenhårt i flera timmar blev det ändå lite halvpanik när första gästerna knackade på dörren klockan tre och allt inte var riktigt färdigt. Efter en halvtimme sisådär så var dock allt i sin ordning och vi hade en riktigt härlig eftermiddag och kväll med vänner och familj. Mellan 40-50 personer blev det i vårt lilla radhus men det gick faktiskt över förväntan och alla var nöjda med fikat som vi slitit med. Jag fick en hel hög med fina presenter och en massa vackra blommor som jag inte alls hade väntat mig och blev så rörd av att se alla som kommit hit bara för att fira med mig. Vi hade en helt perfekt eftermiddag och kväll tillsammans och jag somnade med ett leende på läpparna från öra till öra.
 
 
Den senaste veckan har jag fulkomligt bombarderats av lyckönskningar och varma hälsningar från så mycket människor och i och med att jag själv haft så fullt upp har jag inte kunnat svara alla personligen men jag är från djuper av mitt hjärta så otroligt tacksam för ert stöd under hela denna resan och att ni velat vara med och fira ett av mitt livs största händelser och bedrifter med mig. 
 
Jag är så förbaskat stolt över att jag har klarat av det här och jag hade i min vildaste fantasi aldrig kunnat föreställa mig när jag började för 12 år sedan att jag här, 7,5 år senare, skulle stå 26 år gammal med två barn och man, ett litet radhus och en läkarexamen i hamn. Vill bara kunna åka tillbaks till mitt ynngre jag i alla de svåra och prövande stunderna och berätta att det kommer gå bra, du kommer att fixa detta.
 
Så slutligen så vill jag bara avsluta detta inlägg som jag i så många år drömt om att få skriva med att svara en av er läsare som frågade om jag kommer att fortsätta att blogga efter examen. Givetvis kommer jag att göra det (för det hoppas jag att det är mer än hen som vill?). Att kunna blicka tillbaks på hela denna resa via bloggen är verkligen SÅ roligt och än är ju resan bara påbörjad. Nu vänder vi blad och påbörjar ett nytt kapitel och jag hoppas och tror att både ni och jag är redo för att se vad framtiden har att ge. Allt kan ju givetvis hända och någon gång kanske jag känner att bloggen fylt sitt syfte men den tiden är i alla fall inte nu.
 
Tack älskade läsare för alla era kommentarer och mejl de här åren. Det betyder verkligen mycket ska ni veta!
 
Mvh, Dr Alvert



Första dagen på nya jobbet

Nu har jag precis kommit hem efter att ha jobbat i 24 timmar. Visserligen en sovande natt (som dock just inatt innebar en hel del uppvak utöver medicinutdelningarna) men jag har nog aldrig på pappret "jobbat" så länge någonsin. 7.30 blev jag avlöst på mitt jobb som personlig assistent imorse och 7.55 klev jag genom dörrarna på vårdadministrativt centrum där jag skall jobba som sekreterare fram till mitt underläkarvik drar igång i maj.
 
Det är ju lite knöligt att förklara exakt vad jag fått för jobb i och med att jag ju är kvar på samma ställe men ändå har en ny chef, nya kollegor, nya arbetsrutiner, annorlunda arbetstider osv. För att göra en låååång historia väldigt kort så hade VAC inte behov av någon mer heltidsanställd på trauma/akuten där jag varit timmis sen 2015 men det fanns en lucka på en annan del av VAC som skriver på avtal för gynakuten och gynmottagningen och de blev verkligen glada när de kunde fylla den luckan med mig. Jag kommer sitta i VACs lokaler i Mölndal och alltså skriva på distans åt gyn och jobbar mån-fre under kontorstider.
 
 
Dagen har flutit på bra i alla fall. Jag fick börja med en liten introduktion till jobbet av min sektionsledare och sen fick jag vara med och presentera mig själv på verksamhetens APT. Efter det satt jag en stund med min handledare som visade mig lite lathundar och annat smått och gått och sen fick jag börja skriva lite diktat själv. Jag upptäckte snabbt att det inte var särskilt krångligt. Jag kan ju redan alla konstiga ord på gyn eftersom jag precis läst den kursen och har dessutom jobbat en hel del som sekreterare tidigare så det var mest små praktiska frågor som jag behövde ställa till min handledare. Det här ska nog bli tre bra månader!
 
Nu har jag precis tryckt i mig lite middag här hemma och det är dags att hugga in i muntapluggandet igen. Längtar såå tills den är över och jag är fri från allt var tentaplugg heter. Jag skall bara försöka hålla ut några dagar till!

Muntapluggar, jobbar och slänger ut julen

God morgon! Tiden tickar på i en rasande fart. Nu är det mindre än en vecka kvar till examen. Igår var mamma här hela eftermiddagen och vi bakade inför nästa helgs examensfirande. Det blir ett firande i tre dagar. Först med balen efter den avslutande muntan på torsdag, sen själva examen på fredagen där jag, Tom och våra syskon skall gå ut och äta efteråt och sen skall vi ha öppet hus hemma hos oss på lördagen. Mycket att fixa och dona men ni vet ju att jag tycker sånt är roligt. Att ta examen känns så mycket större på något sätt än att ta studenten så det är klart att det skall firas ordentligt. Ni som har tagit examen från högskola eller universitetet, hur firade ni?
 
Det har ju inte blivit så mycket pluggande för min del över julen och jag har sedan långt tidigare inbokat jobb både ikväll/inatt och på måndag och tisdag så helt plötsligt så har jag inte särskilt mycket pluggtid kvar innan muntan. Gick igenom några dokument med muntafrågor som gamla kursare haft och skrev ner dessa på ett A4 som jag nu betar av i tur och ordning. Nu är det inte många punkter kvar på listan så förhoppningsvis känner jag mig tillräckligt förberedd på torsdag när det är dags. Alla säger att de brukar vara jättesnälla på muntan, som man dessutom gör två och två, men det är klart man blir nervös ändå då detta är det sista som är kvar innan examen.
 
 
Nu skall jag sitta instängd här i vårt lilla kontor i några timmar innan det är dags för mig att göra mig i ordning inför jobbet. I mina pluggpauser tänkte jag försöka mig på att rensa ut det som är kvar av julen här hemma. Man får verkligen se till att göra det mesta av tiden man har hehe.


Bye bye läkarstudent

Så var dagen äntligen här! Sista praktikdagen på läkarprogrammet är över och nu kommer jag aldrig mer att presentera mig själv som läkarstudent för en patient. Alltså hur galet är inte det? När jag lämnade sjukhuset efter att jag bytt om en sista gång i det unkna kandisomklädningsrummet i källaren kom en liten lyckotår i ögonvrån och jag fick ett par skumma blickar slängda mot mig när jag gick där med världens största leende på läpparna. Jag kommer nog absolut sakna att vara kandis då och då för det är ett fantastiskt privilegium att få vara med om så mycket och ändå inte ha något ansvar men jag känner mig färdig och redo att ge mig ut i verkligheten nu. Det är dags att ta all kunskap jag samlat på mig och börja bygga upp erfarenheten istället.
 
Har fått bära skylten med mitt gamla namn eftersom den nya skylten jag beställde verkar ha kommit bort i posten men nu är det slut med det! 
 
I tisdags fick jag stå sterilklädd på operation i 5 timmar och hjälpa till att assistera genom att hålla i hakar, klippa trådar, hjälpa till att suga och sy några stygn i underhudsfettet. Vi blev serverade saft genom ett sugrör som var inpetat från sidan på våra munskydd och även fast jag var vrålhungrig när jag lämnade operation strax innan 15 så var det en väldigt spännande och lärorik dag. Igår var jag istället med på lite patientsamtal på avdelningen på förmiddagen och ett mindre ingrepp på operation och sen fick jag vara med en av handledarna på mottagningen och träffa och undersöka patienter på eftermiddagen vilket också var väldigt kul.
 
Idag var jag slutligen med på en robotoperation. Det var verkligen SÅ häftigt att få möjligheten att sitta med vid roboten och se buken genom kameran i 3D-vy och det kändes precis så SCI-FI som det låter. Läkaren styr alltså olika redskap som sitter på en bläckfiskliknande maskin med sina händer och fötter i en stor VR-maskin kan man säga och detta möjliggör operation på väldigt känsliga och svåråtkomliga ställen. Jag fick som grädde på moset sluta lite tidigare idag pga en inställd operation så efter en fika med mina handledare önskade vi varandra lycka till, jag fick min sista påskrift på min lilla dagislapp och sen var det alltså dags att åka hem.
 
 
 
Jag kan fortfarande komma ihåg känslan första gången jag var ute på praktik en månad in i utbildningen (hittade en länk till inlägget om dagen HÄR och fick mig ett gott skratt, herregud vad längesen det var!). Bara att få ta på sig scrubsen var så stort och jag minns hur konstigt det var att presentera sig som läkarstudent för det kändes som att jag var en bedragare. Jag kunde ju verkligen ingenting men patienterna tittade direkt på mig på ett sätt jag inte alls var van vid. Jag brukar ju fortfarande säga att det känns som att jag inte kan någonting men tänker jag tillbaks på den Alice som gjorde sin första dag där på vårdcentralen så inser jag ju hur mycket som faktiskt har hänt sen dess. Det skall bli spännande att se hur det känns om ytterligare 7,5 år!

Sista praktikveckan är här

Jag hade svårt att somna igår. Dels berodde det nog på att jag druckit några koppar te med Josefin medan vi kalasade loss på en alldeles perfekt kladdig kladdkaka (väldigt känslig mot koffein här ja) men dels så började tankarna snurra när jag låg där i sängen och försökte somna. Jag insåg plötsligt att detta är sista veckan jag har praktik som student, NÅGONSIN! Visst har jag insett detta även tidigare rent logiskt men jag har inte känt känslan av att det nu faktiskt bara inom några dagar är slut. Förrän igår kväll. Fick fjärilar i magen av tanken och det hela känns så overkligt. Så många veckor jag haft praktik där varje vecka inneburit ett nytt ställe att lära sig och man känt sig ivägen var man än står och att gång på gång bli presenterad som "student" eller "blivande kollega". Ibland har det känts frustrerande men oftast väldigt skönt. Jag är här för att lära mig och inte för att prestera någonting alls egentligen.

Jag somnade i alla fall tillslut och nu sitter jag på bussen in till skolan för mina tre sista skälvande praktikdagar som LÄKARSTUDENT. Nu skall jag verkligen njuta av att få vara den där blivande kollegan för om mindre än två veckor är det LÄKARE det står på min namnsskylt (även fast jag ju börjar jobba först i maj hehe).





2020!

God fortsättning och gott nytt år på er! Vi hade ett relativt lugnt nyårsfirande då både barnen och mannen blivit sjuka och tolvslaget firade jag in med en sovande 1,5åring på bröstet. Inte fy skam det heller!
 
Godingarna mös en stund tillsammans i soffan framför Netflix tidigare under nyårskvällen
 
Vi har haft en jättemysig jul i Bosared och bara försökt varva ner och vara med familjen nu under julledigheten. Tyvärr har vi som sagt varit lite otursförföljda och samtliga pojkar i familjen har åkt på någon riktigt hemsk och utdragen man cold så jag har inte sovit ordentligt en enda natt sen vi kom hem. Jag känner mig SÅ sliten. Kräktes ur mig lite frustration i förmiddags på messenger till Josefin och nu, helt oannonserat, dök hon upp utanför min dörr strax efter vi ätit middag med två chokladkakor och några peppande kramar. Hur fint är inte det då? Det är ju verkligen inte så att jag bor på vägen hem från hennes jobb precis. Vad har jag gjort för att förtjäna en sån bra vän?
 
 
På tisdag drar skolan igång igen och ärligt talat så har jag hittills inte rört varken böcker eller föreläsningsanteckningar. Sjukstuga och sömnbrist är en stor faktor givetvis men min pluggmotivation är också i botten just nu. Jag kan verkligen inte förmå mig att plugga till den avslutande muntan i gynekologi, även fast jag både tycker ämnet är kul och muntan inte skall vara särksilt svår. Det är på riktigt 5 riktiga skoldagar kvar till examen (14 dagar om man räknar helg och själstudiedagar) och ändå känns det som att jag är i färd med att bestiga Mount Everest. Jag är bara så totalt less på att vara student nu och det skall bli så förbaskat skönt att ta examen och lämna studietiden bakom mig. Känns så otroligt stort att lilla jag skall ta läkarexamen om bara två veckor. Studenten kan slänga sig i väggen för detta är stort på riktigt! Och har jag klarat 5,5 års slit och tårar så klarar jag nog 5 dagar till. Heja heja!
 
Ny frilla lagom till examen förresten! Känns så skönt att få klippa av allt det slitna som jag sparade ut till bröllopet!

Utelåst och skräckseminariet

Så var sista skoldagen för i år avklarad och jag har officiellt mitt absolut sista jullov! Firade detta på bästa sätt genom att komma hem med båda barnen till huset och inse att jag glömt hemnycklarna i morse och alltså var utelåst. Tom är dessutom iväg på julbord och kommer inte hem förrän sent inatt. Efter några samtal lyckades jag i alla fall lösa en nyckelöverlämning mellan min man och min mamma och så packade jag in mig själv och barnen i bilen igen för fredagsmys på Mc Donalds i väntan på att mamma skulle sluta jobbet. 
 
Jag har haft gynekologi den här veckan med placering på operation, gynmottagningen och abortmottagningen. Jag vet inte om det är för att jag till 100% har lessnat på att vara student nu eller på att jag fick gå med en läkare som var otroligt duktig på sitt jobb men mindre bra på handledning men det har verkligen inte alls varit kul att gå till skolan den här veckan. Antagligen är det en kombination av de båda. När jag haft förlossningsplaceringarna har det ändå varit så pass roligt att jag lite glömt av att jag faktiskt är där i egenskap av student men att stå (ja, STÅ) en hel dag på operation och titta på när två läkare genomför tre framfallsoperationer i rad, ja då blir man ju lite less. Det är en helt annan sak att få vara intvättad och sitta med och få hålla en hake eller klippa trådändarna när operatören syr men att bara stå som ett fån och titta på sin tredje operation den dan av exakt samma åkomma, då börjar man verkligen fundera över om det inte finns bättre sätt att spendera sin tid på. Mvh, bitter tjej.
 
 
Men.. nu är veckan över och lättnaden är enorm. Ett av seminarierna jag hade idag var ett examinationsseminarium i klinisk genetik och hela klassen har stressat upp sig något otroligt över detta i flera veckor. Det har gått lösa rykten från äldrekursare om folk som blivit korsförhörda framför sina kurskamrater och ökända examinatorer som man skall akta sig för om man inte vill bli kuggad. Det har gått så långt att folk varit mer nervösa inför seminariet än de varit för den avslutande muntan för kursen i januari. Som väl var fick vi en väldigt trevlig examinator och seminariet kändes lättsamt och vi fick faktiskt frågor som var rimliga och relevanta. Lättnaden gick dock inte att ta miste på när vi alla lämnade grupprummet 1,5 timme senare, godkända. Det var för övrigt sista gången jag var på medicinareberget som student. Känns märkligt ändå i och med att det känns som igår som jag traskade in där för mitt allra första upprop på läkarprogrammet. Det är verkligen många "sista gången" nu!
 
 
Jag känner mig i alla fall otroligt glad efter en minst sagt uttömmande dag och nu skall jag ta en välförtjänt julledighet och bara njuta av att få fira jul med min lilla familj. Hoppas ni alla har det fint i julstöket och inte stressar allt för mycket. Nu är det dags att krypa ner i sängen och sova. Som jag har längtat!


En dag till jullovet

Det är bara några dagar till jul och för mig är det bara en dag kvar innan jag får ta ett välförtjänt sista jullov. Visserligen kommer jag behöva plugga lite grann ändå men jag slipper ju i alla fall jobba vilket man verkligen inte kommer kunna räkna med framöver. Jag skall bara klara av två seminarier imorgon men sen är det jullov för hela slanten och oj vad jag ska njuta.
 
När man får ta sig en kopp varm choklad på OBGYN-administrationens lunchrum efter en frusen förmiddag uppe på operation!
 
På tal om jobb så damp mitt anställningsavtal ner i brevlådan idag. Jag inser att det var ett tag sen jag uppdaterade er på jobbfronten och nu när min vår och sommar är spikad så kan jag ju berätta hur allt löste sig i slutändan. Jag kommer börja mitt första underläkarvikariat i maj. Jag hade givetvis velat börja jobba direkt efter examen men som jag skrivit tidigare fick jag erbjudande om ett riktigt bra vick på sjukhuset jag vill göra min AT så småningom och kunde bara inte tacka nej till det. För att ni skall förstå hur meriterande detta vicket är så kan jag ju bara nämna att det vid den senaste AT-antagningsprocessen antogs 10 AT-läkare och 6 utav dessa vickade på kliniken jag skall jobba på.
 
Under februari, mars och april skall jag jobba heltidstjänst på mitt jobb som sekreterare. Istället för att jobba på akuten som jag ju brukar så skall jag arbeta för en annan del av vårdadministrativt centrum och sitta på kontoret i Mölndal och skriva diktat på distans för gynakuten. Mina chefer verkar supertaggade på att jag skall komma dit och jobba och efter att ha fått upp lönen lite grann så känns det faktiskt ganska trevligt att få jobba där en tid och "vila lite" innan allvaret drar igång. Har jag väntat 7,5 år på att börja jobba som läkare så kan jag väl vänta 3 månader till trots att det känns litte surt att sitta och skriva diktat när man nu äntligen fått det där examensbeviset. Känns oavsett väldigt skönt att ha löst tiden efter examen nu och förhoppningen är ju att få fortsätta jobba på sjukhuset sen fram tills det att jag får min AT.
 

Nätter på förlossningen

Som många säkert redan sett på min instagram (alvert1993 heter jag ju där) hade jag min förlossningsvecka förra veckan. Vi läkarstudenter som är placerade i Göteborg under OBGYN-kursen har tre obligatoriska nattjourer vi skall gå på förlossningen. Jag var väldigt tudelad när det började närma sig mina nätter. Å ena sidan var jag ASTAGGAD på att få vara med på förlossningen men å andra sidan visste jag hur mycket nattjourerna skulle ställa till det för mig och familjen. Det hela hade väl känts lite mer okej om man fick ordentligt med ob-tillägg som ju tillkommer när man går nätter sen som läkare men det var bara att gilla läget och preppa med en massa gott att äta.
 
 
Efter mina tre nätter så kan jag inte vara annat än helnöjd med min placering. Jag har fått se många vaginala förlossningar och även gått med på några akuta snitt. Det har varje gång varit en fantastisk känsla att få se ett litet nyfött barn komma till världen och läggas i mammas eller pappas famn för allra första gången. Jag har varit nära att börja gråta flera gånger och jag är så sjukt imponerad över alla de starka kvinnor jag träffat som kämpat sig igenom något av det tuffaste någon någonsin kan göra. Kvinnor alltså!
 
 
Jag har dessutom blivit så otroligt trevligt bemött av både barnmorskor, läkare och undersköterskor och alla har varit så extremt måna om att jag skall få se och lära mig så mycket som möjligt. Den där vanliga känslan av att man är lite ivägen som kandidat har verkligen inte infunnit sig alls på förlossningen. Jag har också blivit så himla fint bemött av de patienter jag träffat och jag är oerhört tacksam över att jag har fått vara med och dela denna magiska stund med dem.
 
För de som undrar vad jag som student gjort så har det faktiskt mest varit att vara med och observera. Tanken är att vi även skall få öva på att undersöka gravida kvinnor och det har jag inte fått göra en enda gång vilket ju är lite tråkigt för mig men det blev liksom aldrig riktigt läge för det och så kan det ju vara ibland. Jag har även försökt vara behjälplig med det jag kunnat göra som att stötta kvinnan på olika sätt och hjälpt barnmorskan genom att t.ex. hämta varma handdukar. Jag har helt enkelt känt mig delaktig i teamet kring patienten och det har varit otroligt lärorikt och kul. Jag blev ju inte mindre sugen på förlossningsläkarbanan efter de nätterna om man säger så.
 
 
 
Själva nattgrejen gick över förväntan faktiskt. Jag lyckades sova bra stunder på dagarna men var trots det väldigt trött på eftermiddagarna innan det var dags att åka. Under helgen sen bröt givetvis en riktig monsterförkylning ut och det var väl nästan väntat att lite sömnbrist skulle vara droppen för kroppen så här i snorsäsongen. Jag är fortfarande rätt snuvig men det värsta är i alla fall över och jag har ju liksom inte riktigt tid att vara sjuk så den här veckan har än så länge gått hyffsat bra med rejäla doser av nässpray och handdesinfektion.
 
Jag har ett kvällspass kvar med förlossningsjouren vilket skall bi kul och en dag på MVC imorgon men annars så är det bara gynpraktik kvar nu innan examen. Tiden går så sjukt fort när man har roligt!



Jobbigt att göra gynundersökningar?

Fick en intressant kommentar på mitt inlägg om praktiken på gynakuten som jag tänkte att jag kunde besvara i ett eget inlägg. Signaturen "A" skriver:
 
Känner du själv att det är jobbigt att undersöka såpass ändå privata områden? Hur vänjer man sig att inte tycka det är jobbigt?

Jag själv har känt mig själv obekväm i liknande situationer och då fått dåligt samvete för en riktig läkare ska ju inte känna så och man ska vara professionell och inte visa sig nervös inför en patient som säkert tycker situationen är jobbig.
Hur hanterar man det?
 
Det är ju precis som A skriver allra viktigast att man är professionell i sitt arbete och detta gäller väl särskilt i de situationer som patienten kan uppleva det extra jobbigt. Vår uppgift är ju att utföra vårt arbete på ett bra och säkert sätt med så lite obehag tillfogad patienten som möjligt. Sedan finns det en till aspekt i det hela och det är att vi själva tycker att det är jobbigt. Vi har kanske inte gjort momentet så många gånger förut och vi gör det ju egentligen inte för patientens skull primärt utan för att vi skall lära oss och bli bättre läkare.
 
Man skall absolut först och främst ha respekt för patientens integritet och autonomi som vi så fint kallar det inom läkarkåren, alltså patientens rätt till självbestämmande. Jag tror dock överlag att vi som läkarstudenter stjälper oss själva en hel del när vi hamnar i dessa obekväma situationerna och jag skall förklara lite vad jag menar med det.
 
Dels så förutsätter vi att patienten tycker att situationen är väldigt jobbig. Detta stämmer säkert i vissa fall men absolut inte i alla. Det finns många som tycker att en gynundersökning kanske inte är det trevligaste man kan göra men att det ändå inte är en så stor grej. Har vi däremot bestämt oss för att "patienter tycker att gynundersökningar är svinjobbiga" så bemöter vi undermedvetet alla patienter på det sättet och blir kanske mer osäkra än vad vi hade behövt vara vilket i värsta fall smittar av sig på patienten. Det är därför bättre att intala sig själv att om jag bara gör undersökningen som man skall på ett respektfullt sätt så kommer undersökningen inte alls att vara särskilt jobbig. Ser du säker ut och förvissar patienten om att allt kommer att gå bra så blir det hela dessutom en behagligare upplevelse för patienten. Winwin!
 
Samma tankesnurra hamnar vi ofta i när det kommer till det här med att vi läkarstudenter egentligen "inte bidrar" med någonting mer än att vi skall lära oss. Här måste vi komma ihåg att enda möjligheten för oss att lära oss är att utföra ett moment och det är faktiskt jätteviktigt att vi tar tillvara på de chanser vi får att i lugn och ro, under god översyn av en handledare, testa olika tekniker och undersökningar. Får vi inte öva blir vi inga bra läkare och det drabbar alla våra framtida patienter negativt.
 
Så, så länge patienten inte tycker att det är jättejobbigt (autonomin är som sagt viktig) så finns det ingen anledning för oss att tveka på att göra saker som studenter. Det är verkligen viktigt att komma ihåg! Visst finns det många lägen där även jag backar pga omständigheter och när nervositeten tar överhand men jag tror som sagt på att man för det första skall identifiera varför det känns jobbigt och, om det mest ligger hos en själv och egentligen inte så mycket hos patienten, försöka övervinna sin egen rädsla och helt enkelt bara köra. Bli bara inte besviken på dig själv för att du blir nervös och inte känner dig proffessionell! Övning ger färdighet och det är svårt att helt styra över sin egen nervositet. Ta en vända och fundera på vad det är som gör dig nervös och jobba med det så kommer det att bli bättre ju säkrare du blir. Säker blir du dock bara om du vågar göra.. ja du förstår.
 
Tilläggas kan ju också till alla ni livmoderbärare som läser inlägget att en läkare som arbetar med att titta på underliv hela dagarna har sett det mesta. Det är också helt okej att tacka nej till att studenter närvarar eller undersöker dig men tycker du att det är okej så skall du veta att varenda en av oss uppskattar det otroligt mycket och du hjälper oss att hjälpa andra människor i framtiden!
 
 
Jag hade tyckt att det var jättespännande om ni själva kunde svara på vad ni skulle tycka som gynpatient att bli undersökta av en T11-student? Varför/varför inte? Om det känns jobbigt, finns det något som du tror hade gjort att det skulle kunna kännas bättre för dig? (Ren nyfikenhet bara och absolut inget dömmande åt något håll)

Rädda den akut sjuka patienten

Lillördag idag och VAB för mig. Har varit hemma med Charlie som inte riktigt varit sig själv de senaste dagarna/veckan. Lite förkyld men framförallt otroligt mammig, gnällig och sover kasst så hela familjen är ganska så sliten kan jag lova. Idag har dock Charlie varit mer som vanligt så imorgon testar vi förskola för honom. Jag får så dåligt samvete gentemot Vincent när det blir så här då han blir så åsidosatt, så jag frågade faktiskt mamma igår om hon inte kunde hämta Vincent från förskolan idag vilket hon mer än gärna gjorde och så hade de en riktigt härlig och lugn myskväll bara han och hon. De har verkligen ett speciellt band Vincent och min mamma och han byter säkert ut oss alla dagar i veckan mot mys med mormor.
 
Tidigare i veckan hade vi simuleringsövning på simulatorcentrum på Östra sjukhuset. Vi har haft simulering två gånger tidigare under programmet (termin 6 och 8) och vill du läsa mer om mitt första besök där och lite om hur det går till kan du läsa det HÄR inlägget. Det som var annorlunda denna gången var dock att vi fick simulera fall tillsammans med sjuksköterskor på sista terminen. Av sekretesskäl kan jag inte avslöja något om fallen men de var realistiska fall som vi säkerligen kommer stöta på ute i verkligheten både på vårdcentral och på sjukhus.
 
Fick bli en gammal bild i brist på sjukhusselfies.. bättring Alice!
 
Simuleringen under termin 8 kommer jag ihåg som väldigt stressig och jobbig och jag kände mig inte alls peppad när jag var klar med dagen. Den här gången lämnade jag simulatorcentrum med ett stort leende. Simuleringarna gick jättebra, jag kände att jag hade utvecklats mycket i min ledarroll och att arbetet i teamet flöt på väldigt bra och det var framförallt både kul och lärorikt att få göra det tillsammans med en annan yrkeskategori som vi ju alltid kommer jobba sida vid sida med. Nä, det var verkligen superkul trots att man såklart blir stressad och att allt inte alltid blir som man tänkt sig. Nu känner jag mig ändå bra förberedd på att börja öva på att handskas med såna akuta situationer ute i verkligheten.
 
Men nu mina vänner är det dags att sova. Innan veckan är slut skall jag hinna beta av 6 seminarier nämligen och eftersom jag ju inte dricker kaffe så får jag satsa på att försöka vara så utvilad som möjligt, hehe. God natt!


Att göra gynundersökningar

Nu har första praktikveckan på gynkursen passerat. För min del har det inneburit två dagar på gynakuten, en dag på reproduktionsmedicin, en dags VAB (såklart!) och så avslut idag med en mentometerdugga där jag hade rätt på alla frågor förutom en riktig kuggis där 91% av klassen svarade fel. Jag tycker det var väldigt skönt att duggan kändes så pass lätt vilket betyder att jag, trots att jag inte hunnit plugga så mycket som jag hade önskat, ligger i fas med vad jag bör kunna. Eftersom jag både har ett litet extra intresse för just denna specialitet och jag dessutom både gjort examensarbete inom området OCH genomgått två egna graviditeter och förlossningar har jag rätt mycket gratis med mig från början.
 
Själva praktiken har varit rolig och lärorik. Jag har framförallt fått chansen att få öva på att göra gynundersökningar och att tolka ultraljudsbilder. Att göra en gynundersökning är inte särskilt svårt rent praktiskt och jag känner mig inte så osäker på vad det är jag skall göra. Däremot så är det ju en väldigt speciell och obehaglig upplevelse för patienten (ingen gillar väl att ligga i gynstol liksom) så man känner sig verkligen otroligt ödmjuk och tacksam för alla tillfällen man får att öva. Ultraljudstolkning är däremot svårt på riktigt. Urinblåsan är lätt att se eftersom den innehåller vätska som blir svart på ultraljud. Resten är dessto svårare då allt går i någon slags gråskala där bilden kränger hit och dit så fort läkaren rör ultraljudsproben minsta lilla. Jag börjar få kläm på hur livmoderhalsen och livmodern ser ut och ibland är jag snabb på att se äggstockarna men jag behöver MYCKET mer övning innan jag kan uttala mig om de ser normala ut eller ej. Som tur är så är det inte något krav som ställs på oss under denna kursen i alla fall.
 
 
Dagen på reproduktionsmedicin var riktigt spännande. Repro är stället dit par eller ensamstående kommer för att göra infertilitetsutredning, insemination och IVF. Jag fick bland annat vara med när ägg plockades ut ur äggstockarna, vara med på informationssamtal inför uppstart av IVF samt vara med när ett embryo återinsattes i livmodern igen. På väggen i korridoren sitter en stor anslagstavla fullproppad med fotografier på bebisar som blivit till med hjälp av personalen på repro och det var riktigt häftigt att inse att det pyttelilla embryot som vi fick se i mikroskopet innan det sattes in kanske blir ett av dessa barn. Det är ju helt magiskt att man faktiskt kan hjälpa så pass många att bli föräldrar som annars aldrig hade fått den möjligheten på "naturlig väg".
 
Nu skall jag dock njuta av att det är fredag och jag tror nog att jag skall duka upp en kopp te och lite fredagsgotte på en bricka och krypa upp i sängen och titta på en bra film! Hoppas ni får en fin kväll!

Sista föreläsningen

Igår hade vi den absolut sista föreläsningen på hela läkarprogrammet!! Dagen till ära hade vi etikdag och pratade om svåra samtal man stöter på när det handlar om att skaffa (eller inte skaffa) barn. Det hela lättades upp en aning med att klassen försett sig med champagneglas och bubbel och föreläsningen avslutades med jubel och applåder. Det har varit mycket att fira i veckan och jag klagar verkligen inte!
 
 
Idag har jag självstudier och sitter uppe på kontoret med datorn och pluggar på hypocampus. För er som inte vet vad hypocampus är så är det en hemsida för läkarstudenter och nya läkare med material samlats från alla kurserna på läkarprogrammet där man kan läsa på och quiza sig själv inom olika områden. Många av skaparna har pluggat i Göteborg och därför så matchar innehållet på sidan ganska bra det vi lär oss under våra föreläsningar och just nu är jag bara så opepp på att sitta och ögna igenom massa föreläsningshandouts så då passar quiz på hypocampus mig mycket bättre.
 
Ni andra som pluggar (både läkarstudenter och andra), vad är era go to pluggtips när motivationen tryter? Vill ni läsa mina motivationstips hittar ni ett inlägg om det HÄR.



Sista skriftliga tentan är...

Igår, ganska så direkt efter att jag postat förra inlägget fick jag ett meddelande i messenger från min klasskompis om att tentaresultatet för barnkursen kommit. Givetvis hade jag just den här gången glömt bort min tentakod så snabbt som ögat mejlade jag kursadministratören. Efter några minuter hade hon svarat och jag kunde med bultande hjärta öppna resultatdokumentet... och jag är GODKÄND!!!!!!!
 
Sista skriftliga tentan är därmed gjord på läkarprogrammet och det känns så OTROLIGT skönt. Ringde Tom och mamma direkt och delade nyheten och svävade sen som på moln resten av dagen. Aldrig mer skall jag skriva en tenta på universitetet och jag är så glad att jag slipper den fruktansvärda stressen av att ha en omtenta hängandes över mig precis innan examen. Nu väntar bara en munta i slutet av den här kursen och sen är jag klar.
 
Tom kom hem med blommor till mig efter jobbet och på kvällen, efter att barnen somnat, satt vi uppe och spelade spel, drack bubbel och åt choklad. Jag är så obeskrivligt stolt över mig själv att jag tagit mig så här långt trots så många hinder och motgångar längs vägen. Både motivation och självförtroendet har pendlat upp och ner men när jag nu står här, med snart 5,5 års universitetsstudier godkända, så känner jag mig otroligt stark. Ingenting är omöjligt hörni!
 

Håltimmar och lite mer jobbsnack

Hej hörni! Är inne på andra föreläsningsveckan på OBGYN-kursen nu. Föreläsningarna är intressanta men själva föreläsarna har haft en tendens att inte dyka upp vilket varit rätt så irriterande. Oväntade håltimmar helt enkelt vilket ingen i min klasshalva varit särskilt glad över och jag har valt att plugga hemma en hel del istället. På torsdag kommer jag ha sista föreläsningen på hela läkarprogrammet (!!!!) och sen är det praktik och seminarier resten av terminen fram till examen. Så sjukt ju! Däremot så anordnas det faktiskt varje termin en föreläsningshelg för oss T11or som skall ut på våra första jobb som repeterar viktiga saker från olika specialiteter som vi bör ha i färskt minne vilket jag verkligen tycker är superbra, men det ligger som sagt utanför skoltid och är mest för att damma av gamla kunskaper.
 
Så givetvis skall jag även uppdatera er lite på jobbfronten också. Jag har nu varit på tre jobbintervjuer och har verkligen fått väldigt fin feedback från alla tre med erbjudande om anställning, vilket dock skapade lite av ett "lyxproblem". Ett jobb var bara ett sommarvik och där fick jag tacka nej. Sen fick jag ett erbjudande om ett vikariat med start direkt efter examen men som är ganska dåligt meriterande för framtida AT-ansökningar (både pga fel sjukhus och lite nischad specialitet). Det sista vikariatet var mitt "önske-vikariat". Rätt sjukhus och en bra och bred specialitet som optimerar min chans att få AT just där. Kruxet är bara att anställningen skulle starta först i april-maj och som ni vet så har jag ju precis gift mig och har inte riktigt råd att ta 2-3 månaders obetald semester efter examen (vilket visserligen hade varit grymt skönt). Ja ni ser ju dilemmat här.
 
Min nya namnskylt som bara väntar på att få användas!
 
Så.. efter mycket bollande fram och tillbaka med både Tom, mina vänner, mamma och pappa kom jag slutligen fram till att det kändes alldeles för omoraliskt att tacka nej till vikariatet med start i februari för att sedan säga upp mig bara efter någon månad och starta på "önske-vicket". Det finns ju andra sökande som säkert också vill ha en chans att få vick och jag vill inte ta deras "plats" när jag ändå inte tänkt stanna. Därför valde jag att tacka nej till jobbet med start efter examen och ja till "önske-vicket" och så skall jag försöka få jobba som sekreterare i februari-mars i alla fall. Jag pratade med mina chefer idag och det verkade väldigt lovande faktiskt men de skulle kolla med schemaläggarna för att se hur stort behovet är. Eventuellt kanske jag t.o.m. kan få en heltidstjänst där i två månader vilket hade varit toppen.
 
Så för att sammanfatta så ser det i dagsläget ut som att jag jobbar som sekreterare i ett par månader efter examen för att sen i april-maj påbörja min allra första anställning som läkare. Alla datum och detaljer är inte riktigt spikade än men det känns bra och har jag väntat 7,5 år på att bli färdig läkare så kan ju omöjligen två månader till spela särskilt stor roll om det innebär att jag får ett riktigt bra vikariat som ger mig absolut störst chans till AT.
 
Jag vet inte om ni hängde med där för det blev lite rörigt men det har det även varit för mig fram tills för bara några timmar sen så jag klandrar er inte. Nu skall jag ta och plugga vidare om antikonception (preventivmedel) och klimakteriet så vi hörs!
 
 


Tenta och jobbsökande

Det var länge sedan jag var så lugn och avslappnad en helg. Att vara 100% ledig och inte ha plugget hängande över sig (eller bröllopsplanering för den delen) känns väldigt ovant men otroligt skönt. Tänk att det är så här det kommer vara sen när jag börjar jobba? 
 
Så mysigt att bara få hänga med barnen och pyssla hemmavid
 
Anledningen till ledigheten (om nu en ledig helg räknas som ledighet) är att jag i fredags skrev barntentan. Det var en enorm tenta verkligen och ärligt talat så vet jag inte riktigt hur det gick. Det kändes liksom varken bra eller dåligt så vi får helt enkelt vänta och se. Jga är så glad att jag läser pediatriken först och gyn sist för gyn examineras med en munta som tydligen skall vara väldigt svår att bli underkänd på så länge man plugat och hängt med under kursen. Kuggar jag pediatriken nu så har jag ju faktiskt två omtentatillfällen på mig att klara den innan examen vilket ändå känns bra.
 
Men en liten uppdatering på jobbsökarfronten då? Efter tentan åkte jag iväg på mitt livs första underläkarjobbsintervju. Visserligen bara för det där sommarvicket men jag fick ett otroligt gott intryck av kliniken och läkarchefen och det verkade som att hen var väldigt intresserad av mig också så det kändes väldigt positivt. Tidigare i veckan fick jag dock napp på ett av alla miljontals mejl jag skickat iväg och fick bokat in en till intervju på tisdag, denna gång för ett vick som tar vid direkt efter examen. Jobbet är på en spännande klinik men tyvärr inte alls på det sjukhuset jag helst vill till. I dagsläget känner jag dock bara att jag vill ha ett jobb, vilket som helst, så att jag slipper gå arbetslös direkt efter examen. Alla meriter är väl bra meriter dessutom.
 
När jag kom ut från tentasalen och slog på telefonen igen så plingade det däremot till ännu en gång i min mejlkorg. Jag skrek nästan rakt ut av glädje när jag läste att de ville erbjuda mig en intervju på ett av de ställen som ligger på min absoluta "vikariat jag väldigt gärna vill ha"-topplista. Så nu, inom loppet av en vecka, så kommer jag att hinna gå på tre olika intervjuer och jag håller verkligen verkligen tummarna för att de andra intervjuerna också går bra så att jag kan få släppa den här jobbsökarångesten som bara blivit större för varje dag som gått.
 
Imorgon väntar läkarprogrammets sista upprop för läkarprogrammets sista kurs. Hur märkligt är inte det? Dessvärre kommer jag nog behöva vabba imorgon då Vincent har fått feber så jag missar denna stora händelse men oavsett så är det verkligen nu som nedräkningen mot den där examen kan börja. Ska bli så spännande att äntligen få läsa obstetrik och gynekologi som jag sett fram emot nästan hela läkarutbildningen. Den som väntar på något gott ;)

Jakten på ett underläkarvikariat

Och så var det ju det där med jobbsökandet. Jag hade ju inbillat mig att det inte skulle bli så svårt att få ett underläkarvik. Alla hade ju sagt att det löser sig på ett eller annat sätt. Nu sitter jag i alla fall här och blir mer och mer stressad för varje dag som går över att det ekar tomt i min mejlinkorg. Nu äntligen igår eftermiddag fick jag min första intervju inbokad men tyvärr bara för ett sommarvikariat. Nu efter bröllopet har jag ju definitivt inte råd med att vara arbetslös så jag håller verkligen tummar och tår för att det löser sig. I värsta fall kanske jag får kolla med mina nuvarande chefer och se om jag kan få jobba så många pass som möjligt som sekreterare/personlig assistent samtidigt som jag söker underläkarvik.
 
 
Nu har jag pratat med lite gamla kursare och fått lite fler kontaktuppgifter så jag skall slänga iväg ett gäng mejl till och sen är det väl bara att ligga på, ringa runt och jaga svar. Hade jag bara inte behövt bo kvar i Göteborg så hade det nog varit betydligt lättare men nu hoppas jag att ni håller tummarna för mig och att jag hittar något vik inom pendlingsavstånd istället. Har ni några tips tar jag tacksamt emot dem!
 
Någon mer som närmar sig examen och börjat fundera kring jobb och sommarjobb? Hur känns det för er?



Den stora skoluppdateringen

Och vad har hänt i resten av livet då, kan man ju undra?! Det är såklart väldigt få saker som fått stå på paus bara för att man bestämt sig för att gå och gifta sig så jag har verkligen fått hålla tunga rätt i munn för att få ihop allt.
 
Det går bra i skolan i alla fall och nu har vi barntentan om drygt en vecka. Känner mig inte alls redo för den men nu väntar som sagt några dagars ganska intensivt pluggande och så hoppas jag att det kommer kännas bättre nästa vecka. Ryktet säger att det skall vara väldigt svårt att bli underkänd på tentan så jag hoppas väl ändå att pluggandet till alla miljontals seminarium vi har haft har förberett mig en del inför den.
 
Jag har hunnit träffa en stor variation av sjuka barn nu. Jag har träffat barn med förstoppning, barn med astma, barn med infektioner (både enkla och svåra), barn som är väldigt för tidigt födda, barn med svåra neurologiska handikapp och barn med cancersjukdomar. Min rädsla för att träffa väldigt svårt sjuka barn och själv inte må bra har inte alls infriats faktiskt. Visst har det väckt mycket tankar och känslor, men något jag lärt mig är att det är en sak att läsa i en journal om ett väldigt svårt sjukt barn och en helt annan sak att sitta och prata med barnet och föräldrarna, se deras relationer, höra om deras vardag och se att det finns glädje och mening även fast barnet är sjukt. Det som låter som eländes elände i någons öron är en annan familjs vardag och deras "normaltillstånd" och det är ingen annans rätt än familjen själva att bedömma om det finns livskvalitet i det. Don´t judge a book by it´s cover! Det har varit en väldigt fin insikt att få efter den här kursen tycker jag.
 
 
Jag har den senaste tiden varit placerad en vecka på akuten där vi fick öva på att ta egna patienter och en vecka på vårdavdelning där vi på förmiddagen träffade 1-2 patienter som vi sedan diskuterade med resten av gruppen på eftermiddagen. Jag har dessutom fått vara med och ta emot två nyfödda tvillingar efter ett kejsarsnitt, så otroligt häftigt! På fredagarna har vi haft olika typer av seminarium och även fått hålla en fallpresentation inför resten av klassen om en av de patienter som vi träffat på avdelning resp. på akuten. Vi har också tävlat om godis i frågesporter varje fredag vilket verkligen varit ett roligt inslag på kursen. 
 
I förrgår hade vi utbildning i S-HLR för barn. Först gick vi igenom vad vi gör vid luftvägsstopp, andningsstopp och hjärtstopp och fick öva inblåsningar, buktryck, ryggdunkningar och hjärtkompressioner på dockor i stort och litet format. Efter det fick vi kliva in till olika simulerade scenarion där vi skulle hjälpa att barn som hade problem med några av dessa sakerna. Sist vi hade simuleringsövningar var på kirurgikursen termin 8 och då kändes det inte alls bra.Nu däremot så fick jag min revansch och jag tyckte vi alla lyckades hålla ett bra teamarbete och vara lugna och metodiska rakt igenom, så nu är jag inte lika livrädd för simulering som jag var innan.
 
 
Förutom HLR-utbildning så har vi en massa seminarium denna vecka så nu skall jag sätta mig och plugga lite inför eftermiddagens fall. Nästa vecka är det barnkirurgivecka för mig och min grupp som avslutas med tentan på fredagen. Veckan efter det är det upprop för sista kursen på hela läkarprogrammet. Känns helt surrealistiskt!

Man och Hustru <3

Wow.. vilken fantastisk och magisk dag vi fick i lördags! Det fanns inte en grej jag kunde önskat var annorlunda (förutom möjligen att jag var så hes att jag knappt kunde prata, hehe). Vädret var grymt, tidsschemat hölls med god marginal och jag har aldrig känt mig så vacker och lycklig. Det får komma flera inlägg längre fram sprängfyllda med bilder och detaljer när vi fått bilderna från fotografen men här kommer ett litet axplock från gästernas mobilkameror som vi fått skickat till oss.
 
 
Blir glad ända in i själen när jag tittar på alla bilder och filmklipp från dagen och önskar bara att jag fick uppleva hela dagen igen och igen. Inte allt slit innan dock för herregud vad vi har slitit, men bröllopsdagen var bara ren MAGI! Det var så många som kom fram och tackade för ett av de bästa bröllop de varit på och det värmer så extremt mycket efter all tid jag lagt ner på minsta lilla detalj.
 
Så.. nu är jag fru och har precis fått mina första kuvert med mitt nya efternamn. Att vara gift känns inte så konstigt, ganska naturligt faktiskt med tanke på att vi varit tillsammans så pass länge (10 år i år) och har två barn ihop, men efternamnet... det kommer ta låååång tid att vänja sig vid.
 
Så här dagarna efter bröllopet har jag varit väldigt låg. Både jag och Tom har upplevt en stor känsla av tomhet efter bröllopet och själv har jag fällt många tårar. Det kom inte alls oväntat då jag brukar reagera så här på stora livshändelser (flytten till huset var t.ex. väldigt jobbig) men det är såklart lika jobbigt för det. Nu skall vi bara landa lite i vardagen igen och bara rå om varandra och våra fina ungar. Jag mår redan myket bättre men det kommer nog alltid finnas en viss sorg i att aldrig få uppleva denna magiska dag igen. Sorg och total lycka är en riktig konstig kombination vill jag lova men där har vi livet på sin spets! Allt roligt har ett slut, men det har också en början. Vem vet vilka roligheter som väntar runt hörnet?


Sex dagar

Sex dagar... det är SEX DAGAR kvar till bröllopet (!!) och därav tystnaden här inne. Jag lovar er att jag kommer uppdatera er mer om läget i skolan och ge er massa detaljer om bröllopet så fort livet balanserat sig en aning men just nu går all ledig tid till förberedelser och allt annat bröllopsrelaterat. Dessutom söker jag jobb för fullt men som sagt... det kommer fler inlägg om allt detta inom några veckor, så håll ut!
 
Ville bara kika in i alla fall, säga hej och även heja på er alla som också är mitt inne i terminen och kämpar med plugget. Ni är grymma allihopa! Puss och kram!
 
 

Undersöker bebisar på BB

Sitter hemma i vårt lilla kontor och jobbar idag. Just det här rummet är det fulaste rummet i hela huset och gissningsvis ganska nära orginalskick från när vårt hus byggdes. Ända sen vi flyttade in i fjol har rummet använts som förråd och rummet har i princip inte använts alls. För några veckor sedan fick vi ett litet ryck jag och Tom och städade äntligen ur hela rummet. Det är fortfarande extremt fult (tänk plastmatta, strukturtapet som använts som klösbräda av en katt och blått tak) men här inne har vi vårt lilla kontor samt en gästsäng för om någon skulle sova över, vilket händer förvånande ofta.
 
 
Igår var jag och min klasskompis Freja på BB och undersökte bebisar. Vi var bara schemalagda mellan 9-10.30 men tiden bara sprang iväg och när jag kom på att slänga en blick på klockan var hon redan 11.15 och jag fick rusa ner i källaren för att byta om och åka till jobbet. Det var obeskrivligt mysigt att få träffa alla dessa sprillans nya små knoddar, få undersöka dem från topp till tå och få önska de nyblivna föräldrarna grattis till en superfin bebis och stort lycka till. Jag hade kunnat hålla på i veckor känns det som. Man glömmer bort hur otroligt små de är så där bara timmar efter födseln. Vilken otrolig ynnest att ha fått möjlighet att få vara med på detta som student! Jag svävade som på moln resten av dagen och hade det inte varit för den kopiösa mängden sprit vi gnider in oss med mellan varje patient så hade jag nog fortfarande kunnat känna den där doften som bara små nyfödingar har.
 
 
Vid en vanlig läkarkontroll på BB ingår det en grundlig genomgång av bebisen från topp till tå. Man bedömer barnets allmäntillstånd, lyssnar på hjärta och lungor, känner på fontanellerna, tittar i ögon och munn, bedömer barnets muskelkraft och nyföddhetsreflexer, tittar över hudkostymen och navelstumpen, tittar på ryggraden, känner på magen, känner efter pulsar (SÅÅ svårt!!), undersöker höfterna samt kontrollerar könsorgenat och ändtarmsöppningen. Allt medan man pratar med ljus och barnslig röst, haha.
 
Jag känner att jag absolut har en fördel gentemot många i klassen då jag redan har barn. Jag vågar ta i barnen utan att vara rädd för att de ska gå sönder och jag har ett humm mellan tummen och pekfingret om hur barnen skall utvecklas för att vara "normala". Det ger en väldigt bra grogrund för allt det där andra som man skall lära sig som man ju inte behöver tänka på som förälder när man genomför en läkarundersökning. Hade jag inte haft egna barn hade nog inte gårdagen varit lika genomhärlig som den var. Jag bara njöt av varje sekund!



På specialistmottagningen

Idag var det dags för första klinikdagen på kursen. För min del innebar det auskultation på lungmottagningen. Eftersom specialistmottagningarna är så otroligt specialiserade på ett så stort barnsjukhus som Drottning Silivas är så kan vi inte ta egna patienter på mottagningen men det var väldigt intressant att få sitta med och lyssna och observera läkarens möte med barnen.
 
 
 
På en specialistmottagning på vuxensidan är det lätt att det blir lite enformigt då man träffar samma typer av patienter hela tiden med liknande sjukdomar. På barn är allt väldigt annorlunda. Din första patient kan vara en 4 månaders bebis med en sjukdom och ha en viss typ av problem medan nästa patient som har samma sjukdom men istället är 13 år där man brottas med en helt annan typ av problematik. Väldigt spännande och kul tycker jag!
 
Efter förmiddagen på lungmottagningen väntade ett seminarium om neonatalogi (nyfödda och för tidigt födda barn) där vi gick igenom olika fall med allt ifrån meningit (hjärnhinneinflammation) till nyföddhetsikterus (gulsot). Vi kommer ha en hel del seminarium de närmsta veckorna nu inom olika områden (tre bara denna veckan) och allt skall vara väl förberett innan man kommer dit så det gäller att ligga i nu och plugga den lediga tid man har mellan de olika placeringarna.
 
Nu på kvällen har jag även varit iväg på AT-mässan som hålls varje termin av läkarförbundet för oss som är i slutet av vår utbildning. Representanter från AT-orter runt om i Sverige ställer upp sina montrar och så får man mingla runt och ställa frågor. Som vanligt var det otroligt mycket folk och både jag och Emelie (min fd klasskompis som tog examen i sommras) var rejält trötta när vi bestämde oss för att bege oss hem men jag kände nog ändå att jag fick flera bra tips om hur man skall tänka när man söker jobb efter examen och fick även en känsla för vilka sjukhus som jag skulle vilja göra min AT på så småningom. 
 
Nu skall jag tillsammans med en kopp te beta av några seminariefrågor innan dte är dags att släcka lampan. Imorgon skall jag få var amed på barnläkarnas BB-rond och undersöka nyfödda bebisar. Det skall bli riktigt roligt!

När ett litet barn dör

Helt ärligt så var jag lite avigt ställd till pediatrikkursen innan terminen började. Det kändes knepigt med sjukdomar och skador på små barn som varken kan uttrycka sig ordentligt eller medverka i olika undersökningar och behandlingar. Sen drog föreläsningarna igång och jag har mer och mer sugits in i pediatrikens spännande värld. Jag kommer på mig själv att vilja plugga av ren nyfikenhet på olika saker och en ny dörr har öppnats för massa spännande sjukdomar. Frasen "ett barn är inte en liten vuxen" nämns nog på varenda föreläsning och de olika patientfallen som dras på föreläsningarna fångar verkligen mitt intresse.
 
 
Men så idag blev jag så illa påmind om varför jag tyckt just pediatrik känts lite skavigt. Idag hade vi nämligen en föreläsning om hur man hanterar ett plötsligt dödsfall av barn på akuten. Fallbeskrivningen handlade om en 4 månader gammal pojke som hittats livlös i sängen av sin pappa och som trots HLR och alla möjliga insatser tyvärr inte klarade sig. Obduktionsrapporten fastställde dödsorsaken som plötslig spädbarnsdöd. Föreläsningen handlade sen om läkarens roll i hanteringen av dödsfallet, vad som händer med familjen etc.
 
Det är helt fruktansvärt att ens tänka tanken att detta skulle kunna hända. Att detta faktiskt händer. Att ett till synes helt frisk barn plötsligt bara dör utan orsak. Som mamma till två små barn själv fick jag verkligen fokusera på objektiviteten i fallet och inte snurra iväg i tanken för då skulle jag börjat gråta där och då, mitt i föreläsningssalen. Vet inte om jag ens skulle klara att hålla ihop mig själv om jag var läkaren som skulle dödförklara ett oskyldigt litet barn.
 
Bara tanken på att något skulla hända mina små </3
 
Nu dör det inte alls många barn så där plötsligt utan de flesta är ändå förväntade dödsfall vilket är nog så hemskt men kanske lite lättare att hantera för läkaren i alla fall. Trots att dödsfallen är få och jag (förhoppningsvis) slipper vara med om det under min korta placering på barnsjukhuset så känns det ändå som att det kommer att bli jobbigt att träffa svårt sjuka barn överlag. Att det kommer vara svårare att hålla distansen liksom. Det återstår helt enkelt att se de kommande veckorna då praktiken drar igång. Kanske bekräftas mina farhågor eller så tar specialiteten mig med storm. Det skall verkligen bli en spännande kurs detta!


Välkomna hit!

Det verkar som att fler nyfikna ansikten hittat hit sen terminen drog igång. Superroligt verkligen och jag har redan fått en hel del frågor om studierna som jag givetvis tänkte besvara men som också gett mig idéer till lite nya inlägg så håll utkik. Som ni vet har jag ju haft väldigt mycket det senaste så bloggen har fått prioriteras ner men jag har verkligen inte glömt bort er, det lovar jag. Ni hittar mig dessutom på instagram (@alvert1993) där jag uppdaterar lite mer frekvent.

Min helg har i alla fall varit rätt lugn. Helgens planer med bland annat femårskalas för Vincent fick snabbt ställas in då båda barnen blivit sjuka så vi har mest strosat runt i pyjamas och myst. Rätt skönt efter en omtumlande första skolvecka. Veckans föreläsningar har varit en blandning av höstens kurser på temat graviditet, förlossning, neonatologi, funktionshinder och genetik m.m. som en slags introvecka gemensam för hela klassen. Imorgon är det upprop för pediatrikkursen (barnkursen) som min klasshalva ska läsa med föreläsningsveckor till att börja med och sedan praktikveckor. Ser verkligen fram emot denna kursen men det känns helt klart ovant att börja plugga igen. Hoppas på att snart landa i att vara student igen och hitta nya rutiner för mig och familjen. Kommer verkligen bli en rolig, spännande, stressig och fartfylld höst.




Sista terminen på läkarprogrammet!

Nu är vi igång! Sista terminen på läkarprogrammet! Kan ni fatta?? 

Så många gånger jag tänkt att "de där T11orna, de är ju praktiskt taget färdiga läkare, de måste vara superduktiga". Nu är jag där själv och känner mig mer vilsen än någonsin. Det känns som att jag hunnit glömma sååå mycket grejer jag en gång kunde rabbla som flytande vatten och att "alla andra" kan så mycket mer. Att dessutom få komma tillbaks från sommarlovet och höra kursare prata om hur mycket de jobbat under sommaren som underläkare på diverse avdelningar och akutmottagningar gör ju inte självförtroendet bättre för en som bara hängt med sina kids en hel sommar. Nu är det hög tid att sätta sig ock skriva ihop det där CVt i alla fall för jag vill ju verkligen inte gå arbetslös i vår men det tar emot för jag vet liksom inte vad som gör mig unik mot alla andra. Ja ni hör ju.. jag behöver nog peppa till mig lite innan jag börjar söka jobb för visst är det så att jag kan massvis med saker och det kommer med all säkerhet gå strålande även för mig att börja jobba. Varför skulle det inte göra det?


Det är hur som helst ovant att vara tillbaks. Har inte alls kommit in i rutinerna än med två barn som skall lämnas på förskola på morgonen så vi har nog inte kommit i tid till förskolan en enda gång denna veckan, men jag gör mitt bästa. Jag hade glömt hur mosig hjärnan känns efter en hel dag med föreläsningar och helt plötsligt har jag så mycket mindre tid och energi kvar till allt annat. Håller tummarna för att jag kommer in i det nya snabbt och att allt kanske känns lite lugnare efter bröllopet med allt fix och trix som det innebär.

Trots att det känns skrämmande så känner jag verkligen hur klar jag är med att vara student. Nu vill jag komma ut och tjäna egna pengar, göra nytta och kunna vara ledig när jag är ledig. Jag skall bara peppa till mig lite så att jag faktiskt vågar ta tag i det där jobbsökandet också! Någon mer som börjat plugga igen efter sommaren? Hur känns det?



Min MÖHIPPA!!

Det är nu två veckor sen en av de bästa dagarna i hela mitt liv. I lördags, på jobbet, blev jag nämligen kidnappad för MIN MÖHIPPA! Dagen blev ännu mer magisk än vad jag någonsin kunnat föreställa mig och jag är SÅ tacksam för varenda en som var med och gjorde dagen helt perfekt. Tänkte att jag skulle berätta lite kort om vad vi gjorde:
 
Jag satt som sagt på jobbet och hade jobbat sedan 6.45 när mina två tärnor och bästa vänner Josefin och Elin klampar in vid 9-snåret och säger till mig att jag får sluta jobba och följa med dem. Jag fick snällt skriva klart det diktatet jag höll på med och sen gå och byta om. Tjejerna hade tryckt egna t-shirt som det stod "bride squad" på och jag fick en ursöt klänning som det stod "the bride" på. På baksidan hade de tryckt min möhippehashtag. 
 
 
Ute på parkeringen precis utanför ambulansintaget fick jag en liten flaska bubbel att svepa och sen hoppade vi in i Elins bil. Jag fick ganska så snabbt ögonbindel på mig samt hörlurar med hög musik. Jag dansade och sjöng inne i bilen tillmusiken vilket mina tärnor hade väldigt roligt åt då de inte alls lyssnade på samma musik.
 
 
När bilen var parkerad blev jag ledd, fortsatt både blind och döv, till Josefins lägenhet där resten av möhippegänget stod utanför och skrek SURPRISE när tjejerna drog av mig ögonbindeln. Redan här svävade jag på moln och skrattade och grät om vartannat. Vi gick upp till lägenheten och hade en härlig brunch tillsammans, lekta med andra ord (Alvert edition vilket gick på temat sjukhus, blogg, fotografi, mamma och scouting där tjejerna fick försöka förklara och jag skulle gissa), jag fick presentera alla på 15 sekunder, tjejerna delade ett fint minne de hade med mig och jag fick säga tre bra saker med Tom. 
 
 
Efter lunchen bar det iväg för uppdrag på stan där jag fick samla poäng för drinkbiljetter. Jag trodde inte riktigt att det skulle vara min grej men jag hade SÅ KUL! Uppdragen var anpassade helt efter mig och i olika svårighetsgrader så att jag aldrig behövde känna att jag behövde göra något som kändes för skämmigt samtidigt som jag kunde utmana mig själv lite om jag ville. Tillsammans med mitt lilla bride squad traskade vi runt på Göteborgs gator, blåste såpbubblor och dansade till musik från vår medhavda högtalare.
 
 
Efter någon timme hoppade vi på spårvagnen mot en hemlig destination som visade sig vara laserdome och tvåkamp. Vi kämpade så svetten rann och alla tjejer hade både skrapsår och blåmärken när vi slutligen fick slappa i vårt eget privata loungerum dit vi beställde in lite mat och fick möjlighet att duscha. Efter lite vila tog vi på oss festkläder och mellanlandade på en mysig pub innan det var dags för middag på Lounge. Tanken var först att stanna och dansa när nattklubben öppnade men efter middagen var vi alla så otroligt trötta och nöjda med dagen (som för mig började redan 4.45) att vi beslöt oss för att åka hem och lägga oss.
 
 
Jag känner mig så otroligt tacksam över att ha så fina vänner i mitt liv och att de alla tillsammans var med och skapade denna dag som jag för alltid kommer bära med mig och minnas med glädje och kärlek. Jag är faktiskt lite ledsen att den är över för när får man chansen att få en sån dag igen? Det händer ju inte! Tusen tack alla goa tjejer och nu är jag om möjligt ännu mer taggad inför världens bästa bröllopsdag och bröllopsfest!

Mitt nya jobb

Sitter just nu uppkrupen i soffan med en kopp te och filar på festprogrammet till bröllopet. Det känns som att mer och mer saker börjar falla på plats just nu och det är så himla kul. Längtar verkligen något enormt till vår stora dag, att få fira kärleken med alla personer som vi tycker om och att få bli fru. Det känns helrätt att äntligen ta steget nu efter 10 år tillsammans och hus och två barn på det dessutom.
 
 
 
Soffan jag sitter i är däremot inte hemma hos mig. Jag kom ju på att jag helt glömt att berätta att jag fått ännu ett extrajobb, som personlig assistent, där jag jobbat lite ströpass sedan i våras. Nu kanske ni tror att det enda jag gör är att jobba men så är det ju givetvis inte. Under sommaren har det väl blivit ca 4 pass per månad totalt sett som personlig assistent och sekreterare (några fler nu i augusti dock). Som personlig assistent jobbar jag nästan enbart kvällar och nätter. Nätter är sovande med uppvak för mediciner givetvis och vi får hjälp av mamma och pappa ca 1 timme på morgonen innan jag hinner hem och byter av dem så att de kan åka till jobbet. Föräldraledigheten har verkligen inte gjort gott för vår ekonomi så alla slantar in är som sagt välkomna.
 
Det är väldigt härligt att jag fått testat många olika vårdyrken innan jag börjar jobba som läkare. Jag har hunnit med att vara vårdbiträde både på äldreboende och inom hemtjänsten, jobba som sekreterare och nu som personlig assistent. Jag tror verkligen att det kommer nyansera mitt arbete som läkare väldigt fint och ge mig en större förståelse för andra yrkeskategorier som jag jobbar sida vi sida med. Det är vad jag hoppas i alla fall! Är så trött på den heriarkin som tyvärr fortfarande finns på många vårdinrättningar men jag hoppas att min generation läkare får vara med och bryta mönstret.
 
Nu skall jag sluta svamla och fortsätta jobba med festprogrammen innan det är dags att gå och lägga sig!


Tillbaks till verkligheten

Sista dagen är kommen på semestern. Eller ja, min semester tog slut redan i fredags då jag jobbat på akuten både igår och idag. Sitter just nu på rast nere i akutens lunchrum och har precis laddat min termos med lite mer te då ögonlocken börjar bli tunga. Alla småslantar vi kan skrapa ihop nu inför bröllopet är väldigt välkomna och det är rätt roligt att få byta ut familjelivet mot sjukhuslivet en stund och traska runt i mina älskade blå scrubs men just idag så hade det ändå varit lite härligt med en myskväll i soffan med min blivande man innan det är dags att kicka igång vardagen igen.
 
 
I veckan var vi iväg och köpte Toms kostym till bröllopet. Jag fick vara med till en början men blev ganska så snabbt förpassad till fikahörnet inne på Holmens Herrekipering medan mamma, mammas bästa vän, expediten och Tom fortsatte att tissla och tassla borta vid provrummen. Ni skulle sett smajlet i deras ansikten när de tillslut gick fram till kassan för att betala med vetskapen om att jag inte alls visste vad de hade valt. Kontrollbehovet går lite bananas inom mig av att inte veta men samtidigt är det ju också väldigt fint att han inte sett min klänning och jag inte sett hans kostym innan vår stor dag. Känner på mig att jag kommer börja storböla så fort jag får syn på honom där innan vigseln.
 
 
I veckan har vi dessutom hunnit fira Vincent som nu fyllt hela 5 år. Kan ni ens förstå att tiden gått så fort? Han är verkligen en så stor och klok kille nu och på tisdag börjar han sitt sista år på förskolan innan det är dags för skolan och förskoleklass. Mitt lillla stora hjärta! Blir alldeles blödig av alla gamla bilder som ploppar upp på timehop nu för tiden på en nyfödd liten krabat och jag slungas direkt tillbaks till den tiden som helt nybliven ung mamma med alla känslor och minnen som hör till.
 
Födelsedagstårtan! // Alltså titta bara! Här är han bara 3 dagar gammal <3
 
Nä nu är det nog dags att traska tillbaks till datorn igen. 2 timmar till, sen får jag gå hem!

Semesteruppdatering

Hej mitt i semestern! För oss har tre veckors ledighet passerat men än har vi en vecka på oss att hänga hela lilla familjen innan vardagen drar igång igen. Vincent kommer gå på förskolan en vecka själv innan det är dags för brorsan att skolas in. Skall verkligen bli spännande att se hur det kommer att gå. Rent spontant så känns det som att det kommer gå kanonbra då han gärna ville stanna och leka (läs: Blev fly förbannad) när vi lämnade Vincent på föris innan semestern.
 
 
Vi har haft en väldigt härlig semester hittills men den här veckan har vi dessvärre haft lite otur. Tom har fått ett skov av sin gikt (en akut inflammation i en eller flera leder i kroppen som leder till stark smärta, framförallt nattetid) vilket gjort oss ganska begränsade i vad vi kunnat hitta på. Han har dessutom haft så pass ont att han inte kunnat sova om nätterna utan istället sovit långa perioder på förmiddagarna så jag har fått rodda med det mesta som gäller hem och barn. Hoppas verkligen för allas skull att det klingar av snart för det tär på både tålamod, humör och energi här hemma (och ärligt talat skulle jag inte tacka nej till att få sova ut en morgon eller två på semestern, haha). Han är i alla fall sjukskriven vilket innebär att han kan spara två av sina semesterveckor men jag har ju tyvärr ingen mer semester i år :/ Nåja, det är bara att gilla läget och försöka göra det bästa av situationen helt enkelt.
 
Har ju hunnit fylla år bland annat ;) 
 
Bröllopsplaneringen går sakta men säkert framåt. Igår var vi och hämtade våra vigselringar i Kungsbacka. Jag har valt en ganska tunn och nätt ring som jag verkligen är nöjd med. Tyvärr passar den inte alls min förlovningsring som vi köpte i Turkiet och som "bara" är på 14 K (18 K är standard i Sverige). Den har både fel färg, är alldeles för stor för mitt finger och har en väldigt svår form så tanken är nog att köpa en jubileumsring när vi firar 10 år som förlovade istället och ha jämte vigselringen. Min riktiga förlovningsring får nog snällt flytta till andra handens långfinger.
 
 
Det mesta av min tankeverksamhet går till bröllopet just nu. Det är så mycket saker som måste fixas och dessutom vill man inte heller att det drar iväg i kostnader allt för mycket. Det mesta av planeringen sköter jag själv men jag får givetvis hjälp av både Tom, mamma och mina tärnor i den mån det går att delegera uppgifter. Jag skulle verkligen ljuga om jag sa att det inte gör mig stressad, för det gör det. Det är ju bara 2,5 månad kvar till vår stora dag. Samtidigt är det fantastiskt roligt och jag ser så mycket fram emot att få se alla idéer och allt slit flätas samman. Oavsett vad så vet jag ju att dagen kommer bli helt fantastisk!
 
 Ett av de lite större bröllopsprojekten!



Nybliven läkare

Igår kväll var jag hemma hos min gamla klasskompis Emelie och fikade. Hon bjöd på mackor, nybakta kanelbullar och te och sen pratade vi länge och väl, delvis om mitt stundande bröllop men framförallt om hennes första vecka som LÄKARE. Japp, hon tog ju examen tillsammans med min gamla klass nu i juni och efter några veckors välförtjänt ledighet så är hon nu tillbaks på vårdcentralen hon jobbat som läkarassistent i två sommrar men med den stora skillnaden att hon nu får bära en namnskylt där det står läkare. Ursäktar i förväg min entusiasm kring detta men HUR COOLT är inte det?!!
 
Hon har hittills tydligen mest fått introduktion och fått gå bredvid en erfaren kollega men igår hade hon så smått fått börja ta egna patienter på sitt egna läkarrum. Hon har redan byggt upp en signeringskorg med blodprov att signera, skrivit ut recept med hennes signatur och skickat remiss i hennes namn. Nu är det liksom på riktigt. Det förväntas att hon skall fråga om i princip allt vilket gör mig lite lugn då det ju känns som att man kan mindre och mindre ju närmare man kommer examen. Det är ju ganska så logiskt egentligen att man får mjukstarta nästan som en betald läkarstudent för att sen med mer på fötterna sakta bli mer och mer självständig men tyvärr så tror jag inte alla får en lika bra start som hon fått. På sjukhusen är det nog mer så att man slängs in i en redan fungerande verksamhet och snabbt förväntas hitta sin roll. Så roligt för henne i alla fall att hon verkar trivas och fått så bra bemötande på hennes första underläkarvik. Att det istället för ytterligare en månad med studiestöd istället trillar in en full lön i slutet av månaden är ju inte heller så tokigt kan jag tänka mig.
 
Möttes av en magisk solnedgång över Göteborg när jag körde hem! 
 
Hon sa att hon inte riktigt har förstått än att hon inte skall tillbaks till skolan i höst och det är ju klart att det blir så när man slutar så här innan sommaren precis som vanligt. När hösten drar igång och en annan bänkar sig i skolbänken så kommer hon dock vara ute och hjälper sjuka människor må bättre på riktigt. Vilken känsla efter 5,5 års slit!