Julstök

Så har vi passerat första advent och är på riktigt inne i julstöket. Och med stök så menar jag just stök, då vi varken haft tid eller ork att adventsstäda. En liten adventsjusstake har vi i alla fall lyckats få upp i fönstret och på köksbordet står både julblommor som jag vann under helgens julmarknad samt vår fyrarmade ljusstake. Städandet får vi ta tag med i veckan helt enkelt. Jul blir det väl ändå liksom?!
 
I helgen var Tom iväg och kopplade av ett dygn i Bosared och jag och Vincent hade mor och son-tid. På fredagskvällen tittade vi på Alvin och gänget (vilket sen dess råkat bli hans absoluta favoritfilm och efterfrågas nu konstant... oups) under en filt och åt vindruvor. Så otroligt mysigt!
 
På lördag förmiddag tog vi bussen till Lindome och gick på årets julmarknad i Johanneskyrkan. Som vanligt var det fullsmockat med folk men julmarknad är ändå julmarknad och på något sätt så blir ju tumultet ändå väldigt mysigt. Vincent fick träffa tomten vilket verkligen inte var populärt. Han var helt livrädd och klamrade sig fast runt min hals så fort vi skulle gå förbi där han satt. Det bådar inte gott inför julafton om man säger så trots att vi försökte förklara att tomten är snäll och kommer med en massa presenter.
 
 
På lördagskvällen kom Tom hem igen och på söndag var det dags för årets sista jour för min del. Jag har två till pass inplanerade i januari också och efter två veckor med akutmedicin var det ganka skönt att faktiskt vara klar med akuten för i år. Det är visserligen både roligt och lärorikt att gå jourpass men som jag skrivit tidigare så börjar hjärnan så smått ställa in sig på jullov och likaså energidepåerna. Då känns det smart att fokusera på att klara av skolan och inte springa runt på en massa extragrejer på kvällar och helger.
 
 
Som ni hör så hade jag en väldigt mysig men intensiv första advent-helg. Kan möjligtvis varit så att jag låg i sängen på söndagskvällen och önskade mig att helgen kunde vara en dag till, meeeeen jag behöver inte hänga läpp allt för mycket för nästa helg så är det min tur att åka iväg. Vart får ni veta lite senare i veckan!

EKG och PVK

Och där var två veckor akutmedicin avklarat! Eller ja, imorgon avslutar vi placeringen med redovisning av varsitt akut sjukdomstillstånd men det går säkert bra och det känns som att jag lite har tagit ut helgen i förskott. Det börjar verkligen kännas i huvudet att vi närmar oss slutspurten på kursen och om jag skall vara helt ärlig är studiemotivationen sådär. Nu skall jag bara njuta av en lugn helg och sen får det bli nya tag på måndag.
 
Under de här två veckorna har vi haft mycket praktiskt arbete. Vi har varvat arbete på akuten med att få undervisning i bland annat avancerad hjärt- och lungräddning och akut omhändertagande enligt ABCDE. Känns riktigt bra att ha blivit lite mer varm i kläderna på akuten och för varje patient känns det som man blir lite mer självsäker. Dessutom har vi fått diktera en hel del och även det känns lite mindre skrämmande.
 
Vår "patient" som så snällt lät oss öva HLR på honom
 
Idag hade vi en hel förmiddag med en av akutmottagningens mest erfarna sjuksköterskor och fick lära oss att ta EKG, sätta PVKer (perifer venkateter), sätta syrgas och testa på en CPAP-mask m.m. En mycket lärorik förmiddag och ännu en gång fick jag känna lyckoruset av att ha lyckats sticka någon rätt på första försöket. Möjligen kan det ha underlättat något att jag hade världens grymmaste stickpartner som hade superbra kärl men jag känner ju mig inte mindre mallig för det. 
 
Voila! Bildbevis på min utomordentligt satta PVK i Henriks högra armveck
 
Två superbra veckor helt klart trots att det ibland varit underbemannat på akuten och vi kandidater snällt fått köa för att få stämma av med vår handledare. Har fått en del instuderingstid också som jag pratat om tidigare vilken jag kanske inte utnyttjat till pluggande på bästa sätt, men jag har istället passat på att återhämta mig lite grann och det är ju minst lika viktigt. Nu är jag redo för två veckors intensiv VFU!

Halvtidssittning

Igår var det dags att damma av den gamla balklänning, plocka fram skorna som endast är till för att sitta med och fixa hår och smink för att äntligen fira att vi nu är halvvägs läkare. Jag var rätt osäker på om jag skulle gå på halvtidssittningen överhuvudtaget till en början och var egentligen inte så jättepeppad men övertalades till slut av Jagoda från klassen och så här i efterhand är jag väldigt tacksam över det.
 
Kvällen inleddes med bubbel och festfixande hemma hos en av Jagodas vänner och när klockan slog 18 traskade fyra otroligt snygga, långklänningsbärande tjejer iväg mot Hvillan, Sahlgrenskas eget kårhus. Där möttes vi av ett hav av uppklädda och förväntansfulla klasskamrater som vi minglade runt med lite innan vi fick slå oss ner vid borden och avnjuta en mycket god trerätters som serverades av T5orna. Maten varvades med sånger, tal och spex och när efterrättstallrikarna slutligen dukades bort fälldes borden ihop och det var dags för dans.
 
Bjuder på två suddiga mobilbilder från kvällen ;) Fler hittar ni på min snapchat
 
Hann prata med en massa härliga människor och hade en helt fantastiskt mysig kväll. Tänk att nu är vi äntligen inne på andra halvan av utbildningen och innan vi vet ordet av är sittningar och tentaplugg ett minne blott. Bäst att njuta av det härliga med studentlivet så länge det varar!

3 frågor man alltid får när man säger att man läser till läkare

Att fråga någon vad de jobbar med/pluggar till är en vanlig ice breaker när man träffar folk som man inte riktigt känner. När jag berättar att jag läser till läkare har jag märkt att det ofta är samma frågor som återkommer i dessa samtal. Jag tänkte nämna de 3 vanligaste som jag brukar få höra:
 
1. Jaha har du läst 6 terminer, då är det inte så långt kvar va?
 
Tyvärr har jag hoppat på en av de längsta utbildningarna som finns i Sverige och varje gång man snällt får förklara att man bara läst halvvägs möts man rätt ofta av "hur i hela friden orkar du med en så lång utbildning"-blicken", något jag flera gånger frågat mig själv. Blicken brukar jag oftast besvara med ett snabbt "men utbildningen går så fort" vilket varken brukar övertyga frågeställaren eller mig själv någe vidare bra.
 
2. Då måste du haft väldigt bra betyg då eller?
 
En väldigt märklig fråga egentligen som sätter de flesta svenskar i en besvärlig sits. Svenskar gillar oftast inte att skryta om sina framgångar. Det är som att fråga vad någon man inte alls känner har för lön, man gör det bara inte.
 
3.Vad vill du bli för sorts läkare då?
 
Om det är någon fråga som verklligen ställs ofta så är det just den här. Redan från termin 1 har jag fått svara på den trots att jag då knappt satt min fot på ett sjukhus. Misstolka mig rätt, jag förstår absolut att folk är nyfikna på vad man har för mål med sin karriär men jag är ledsen att behöva berätta att de flesta läkarstudenter har för lite kött på benen för att kunna göra det valet redan nu. Vi skall först gå klart hela utbildningen, jobba som underläkare, göra vår AT, skriva AT-tentan och få vår legitimation och först efter det har vi möjlighet att påbörja en specialistutbildning. För mig där termin 8 känns som en livstid bort så är tanken på vilken specialitet jag skall välja så ofantligt långt fram i tiden. Kanske blir jag barnläkare, kanske gastroenterolog, kanske hamnar jag på en gemytlig liten vårdcentral på någon mindre ort. Jag har ingen aning eftersom jag inte provat på något av det. Något jag också får förklara såklart, om och om igen.
 
Snabbselfie på akuten i förra veckan
 
Överlag tycker jag att de flesta blir intresserade när man berättar att man är läkarstudent vilket givetvis är väldigt kul. Jag svarar gärna på frågor eftersom jag älskar min utbildning men ibland kan det också vara skönt att inte vara "läkarstudenten" hela tiden. Man är ju så mycket mer än bara sitt (blivande) yrke.

Inläsningstid

Igår började vi akutmedicinveckorna. De flesta specialveckor under invärtesmedicinkursen är bara en vecka långa men kardiologi och akutmedicin har fått två veckor. Gissningsvis eftersom de är två så pass viktiga områden att kunna oavsett vilken specialitet du väljer sen.
 
Förmiddagen spenderades med en introduktionsföreläsning på sjukhuset och sedan delades vår lilla grupp på 6 studenter in i ytterligare två grupper. Dessa två grupper kommer under de kommande två veckorna alternera på akuten så att 3 personer deltar i den vanliga akutverksamheten och de andra tre har inläsningstid. Jag gjorde mitt första akutenpass igår på eftermiddagen och därför har jag idag hela dagen för inläsning. SÅ skönt!
 
Jag går ju fortfarande och brottas med den där nedrans förkylningen som inte vill ge med sig så idag skall jag släppa lite på tyglarna och låta kroppen vila. Plugga skall jag ju givetvis också göra men det gäller att passa på när det ges en lucka att andas lite grann. Började dagen med att dra mig kvar i sängen en bra stund och klev sen upp och gjorde i ordning lite mysfrukost med mitt absoluta favoritsurdegsbröd från Dahls (samma som de har på fredagsfrukosten på akuten där jag jobbade i sommras, SMASKENS!), lite te och peppisar. Det är en stående punkt på julförberedelselistan här hemma att bråka om vilka pepparkakor som är godast men sist vi var och handlade lyckades jag smyga ner ett paket med ANNAS som är mina absoluta favoriter. Vilka tycker ni är godast?
 
 
Hoppas ni får en härlig tisdag, trots detta skitväder!

Fars dag-firande

Hej vänner!
 
Precis hemkommen efter att ha varit på fars dag-firande hemma hos svärisarna. Jag och Vincent startade dagen med att laga brunch åt Tom som givetvis fick sovmorgon. Efter att ha proppat oss fulla med en massa smarrigheter fick pappan öppna sina paket och sedan gjorde vi oss i ordning för att åka iväg.
 
 
Hos svärföräldrarna blev vi bjudna på ännu mer smarrigheter (som vanligt!) och Vincent fick även busa runt i snön lite grann med farbror Kevin. Här i Göteborg så har all snö töat bort men hemma hos svärisarna låg det en decimeter kvar på marken och då blev det givetvis pulkapremiär. 
 
 
Nu är vi som sagt hemma igen och jag skall försöka ta det så lugnt jag bara kan resten av kvällen. Har varit rejält förkyld nästan hela veckan men tvingat mig iväg till skolan ändå vilket givetvis har tärt på krafterna. Som ett brev på posten kom migränen på fredag eftermiddag och istället för att gå jour på akuten fick jag snällt knalla hem och lägga mig.
 
Just nu mår jag ändå relativt bra trots att mina näsborrar tydligen har någon slags tävling om vilken av dem som skall släppa igenom luft. Förhoppningen är att jag imorgon mår ännu lite bättre och att resten av familjen håller sig frisk, men nu är vi ju inne i den förkylningstätaste perioden på hela året så man skall nog inte hoppas på för mycket.
 
Nu skall jag gosa ner mig i sängen och kika på det senaste avsnittet av Designated Survivor på Netflix. Kan verkligen rekommendera den serien. Såg alla avsnitt som kommit ut hittills i rak efter att ha blivit tipsad om serien av Tom igår kväll. Det är väl ett gott betyg om något? Hoppas ni får en trevlig söndagkväll!

Överraskningen

Har varit svårt att veta vad jag skall blogga om här de sista två veckorna och det har berott på att jag och Tom hållt på med ett stort och hemligt projekt. Egentligen var det väl inte så hemligt men vi ville överraska mina föräldrar och eftersom min kära mor är en flitig bloggläsare så kunde jag varken avslöja någonting här, på instagram eller snapchat. Det har i alla fall varit full rulle här hemma från morgon till kväll och jag kan säga att det har varit två rätt intensiva veckor som nu äntligen är över.
 
Vad är det nu vi hållt på med, undrar ni såklart. Jo, vi har renoverat vår hall. Nytt golv, ny färg på väggarna, nya lampor, vi har rivit ut en garderob och byggt kontorshörna m.m. Själva är vi fantastiskt nöjda med resultatet och makalöst imponerade över att vi själva faktiskt gjort allting. Stackars mamma höll på att få en smärre hjärtattack när hon klev över tröskeln idag för en kvällsfika, helt ovetandes om vad vi sysslat med de senaste veckorna och tyckte det blev jättefint. Så gjorde även pappa så det blev en väldigt lyckad överraskning.
 
 
Efter att de fått gå runt och kika på allt en liten stund slog vi oss ner vid matsalsbordet och åt nybakta scones och drack te. Givetvis med dagens fruktansvärda valresultat som ett av samtalsämnena. Efter lite lek och bus med Vincent var det dags för honom att sova och för mina föräldrar och åka hem. Jag som känt en förkylning komma smygandes ända sen igår kväll däckade så fort de hade gått i sängen och har legat där sen dess, halvslumrandes i ett hav av föreläsningsanteckningar i ett desperat försök att få något gjort.
 
Då jag inte varit särskilt produktiv och ögonlocken väger som två containrar fulla med bildäck just nu så skall jag nog släcka ner för idag och hoppas att jag mår bättre efter en god natts sömn. Om inte så får jag trycka näsan full med nässpray och hälla i mig en Alvedon för den här veckan har jag inte tid med sjukdom. God natt på er!

Första snön

Så kom den första snön och det med besked. Lagom till att jag skulle hämta Vincent igår på föris hade det börjat singla ner vita små flingor från himlen och efter en stunds lek utomhus snöade det rejält. Vi fick tillslut skynda oss in i värmen då våra fingervantar snabbt blev blöta och fingrarna kalla och så gjorde jag varm choklad med grädde till oss båda två. 
 
 
Det är något alldeles speciellt med vinterns första snöfall, nästan lite magiskt. Snarare än snarast kommer dock mysfaktorn bytas ut mot stånk och stön med slasktäckta vägar, försenade bussar och frusna nästippar. Det är ju tyvärr så när man bor i en storstad att snö mest ställer till med en massa elände men just då, när jag igår från sovrumsfönstret såg snöflingorna dala ner i gatlampornas sken, så var det fantastiskt mysigt.
 
Nu på morgonen var snön bortregnad igen och inte är jag speciellt ledsen över det. Den kommer ju förr eller senare tillbaks så man får passa på att njuta av slaskfrihet så länge det varar. Men nog längtar man ändå liteyttepytte efter glögg, pepparkakor och julmusik.

Första halvan av invärtesmedicin

Min ambition i början av den här kursen var att hinna skriva en kort sammanfattning av alla olika specialveckor som vi hoppar runt mellan. Redan under tredje placeringen fallerade denna målsättning och nu har vi som sagt reda tagit oss igenom halva kursen. Som kompensation för folk som, liksom jag, är nyfikna på hur det är att läsa internmedicin här i Göteborg så tänkte jag försöka mig på en übersnabb sammanfattning på det jag läst hittills för att komma ikapp. Ja, here it goes:
 
Vecka 1 och 2 läste vi kardiologi, om dessa två veckor kan du läsa HÄR.
 
Vecka 3 var det diabetesvecka och om den kan du läsa HÄR.
 
Vecka 4 läste vi endokrinologi. Endokrinologi är en specialitet inriktad på hormonsjukdomar. Då är det alltifrån rubbningar i könshormoner till sköldkörtelhormoner och hypofystumörer. Det är nog lite svårt att greppa exakt vad specialiten innebär om man inte läst medicin. Det tyckte i alla fall jag innan jag börjat läsa till läkare men efter att ha tillbringat en vecka på endokrinmottagningen med mottagningsarbete, avdelningsrond, seminarier och föreläsningar så kunde jag konstatera att det är en mycket spännande specialitet och den toppar definitivt min lista på specialiteter jag i dagsläget kan överväga (vilken än så länge inte är särskilt lång pga NOLL erfarenhet). Jag tycker sjukdomarna är väldigt intressanta och kan ge alla möjliga konstiga symtom (googla acromegali t.ex.), patienterna är både unga och gamla (ja inte samtidigt såklart) och många kan man, om man inte botar dem, ändå ge en bra behandling som gör att patienten kan leva ett relativt normalt liv.
 
På hypofysrond under endokrinveckan där man går igenom knepiga tumörfall med röntgenläkare och kirurger
 
Vecka 5 och 6 hade vi vår första VFU-period. VFU står för verksamhetsförlagd utbildning och som jag skrivit tidigare så är VFU-perioderna en chans för oss studenter att verkligen få testa på livet som läkare på en medicinavdelning. Första veckan inleddes med två föreläsningsdagar och resterande dagar spenderades på sjukhuset. Det var mycket nytt och jag och Andreas som blev placerade på samma avdelning hakade mest på de andra läkarna på avdelningen (svansade med andra ord) vilket inte kändes särskilt stimulerande men helt nödvändigt för att vi skulle förstå hur arbetet går til på avdelningen.
 
Andra veckan var jag mer taggad på att följa kursledarnas uppmaning om att "ta för oss" och försökte att vara både påläst på patienterna och vara en del i arbetet med dem. Detta resulterade i inskrivningssamtal med patienter, min första blodgas (mer om det HÄR), ett besök på iva, att jag sprungit på ett hjärtstoppslarm, att jag utökat mitt referensbibliotek genom att ha lyssnat på så många hjärtan och lungor jag kunnat och mycket mer. Jag kände mig faktiskt som en viktig del i teamet då jag kunde komma med värdefull information om patienter som jag hunnit pratat med lite extra eller haft tid att läsa på om i gamla journaler vilket riktiga läkare kanske inte alltid hinner göra tyvärr. Dessutom fick jag möjligheten att trösta en stackars man som fått reda på att en anhörig också hamnat på sjukhus vilket kändes väldigt viktigt och meningsfullt. Allt som allt så var jag alltså väldigt nöjd, om än rätt så trött, efter två veckors praktik.
 
Läkemedelslunch på VFUn = Gratis lunch där läkemedelsföretag presenterar det senaste.
 
Vecka 7 var njurveckan. Vi startade med en dags föreläsningar för att sedan rotera mellan olika block. Vi var på dialysmottagningarna, transplantationscentrum, njuravdelningen samt hade en föreläsning om akuta sjukdomstillstånd i njurarna. Innan veckan kände jag att jag hade relativt dålig koll på njurar över huvudtaget. Kunskaperna från fysiologin låg lååångt bak i huvudet men fräschades upp i takt med att veckan fortskred. Njurmedicin kanske inte riktigt är min grej men det är ett väldigt viktigt organ som framförallt kan påverkas av felaktig läkemedelsanvändning. Därför är det ju självklart jätteviktigt att ha en övergripande förståelde för hur njurarna fungerar och hur bristande njurfunktion yttrar sig.
 
Jag och min vän överstrykningspennan en självstudiedag under njurveckan
 
Ja det var alla veckor. Just nu läser vi hematologi och förhoppningsvis hinner jag skriva några rader om det i slutet på veckan. Har ni några frågor är det bara att lämna en kommentar eller så kan ni skicka ett mejl! Hoppas ni får en trevlig onsdag.

Halvvägs

Så var jag halvvägs igenom läkarprogrammet. En halv läkare om man så vill. Jag har alltså läst 6,5 av läkarprogrammets maffiga 11 terminer och det känns fantastiskt att ha kommit över den tröskeln, även fast det ju är lika långt kvar. Många av mina klasskamrater tycker att den första halvan gått jättefort medan jag tycker att det känns som om jag har plugat i en evighet. Det beror nog antagligen på att jag tagit 1,5 års uppehåll. Mina gamla kursare läser just nu termin 9 och har alltså bara drygt ett år kvar. DET är galet på riktigt!
 
Det känns bra att jag har den roliga halvan kvar. Även fast kursen vi läser just nu är väldigt tung informationsmässigt och att man vissa dagar bara skulle vilja dra täcket över huvudet när väckarklockan ringer och få vila hjärnan i några dagar så är det så sjukt kul och utvecklande. Innan kursen började kändes läkarrollen sååå långt bort. Jag kände mig knappt som en läkarstudent trots 2,5 år med en massa teoretisk kunskap inbankad i skallen. Nu känns det som att jag börjar bli mer varm i kläderna och jag växer sakta men säkert in i min roll som läkarstudent och helt plötsligt har berget mellan studentalice och läkaralice blivit betydligt mindre. Det blir nog en läkare av mig med så småningom.
 

Tgif

Hallå fredag! TGIF är det många som skrålar medan jag själv känner en liten pärla svett kika fram på min panna. I väskan har jag preppat med två lunchlådor, fika och diverse mellanmål och magen bubblar av förväntning och nervositet.

Efter dagens förmiddagsföreläsning om akut njursvikt är alla i min grupp helglediga förutom jag. Ikväll skall jag nämligen gå mitt allra första jourpass på akuten. Vad det mer specifikt innebär har jag alltså inte så stor koll på då det som sagt är mitt första pass men om jag förstått det rätt så skall jag följa arbetet på akuten med allt ifrån att svansa läkare till att ta egna patienter. Skrämmande och spännande på samma gång! Får återkomma med en rapport efteråt.

Innan jag ikläder mig scrubs och stetoskop skall jag dock in till stan för att klippa mig (äntligen!!!!). Mitt hår ser just nu ut som ett förfallet fågelbo och jag tappar hårtussar både här och där vilket gör mig fullständigt galen. Jag förstår inte varför jag inte klipper mig oftare för att slippa leva ett halvår i mammatoffs innan jag får tummen ur och bokar en tid?!

En fullspäckad dag som ni hör så jag lär vara helt slut när jag landar i soffan ikväll. Allt som allt så blir det nog ändå en grym fredag!

I brist på annan bild bjuder jag på en bild på gårdagens pluggfika på Espresso House!

Höstlek

Trots att hösten är både kylig och blöt så slås jag varje dag när jag går utanför dörren av hur magiskt vackert det är med de vackra färgskiftningarna på träden. Mössa och halsduk har åkt fram och jag har även insett att ett par nya fingervantar står längst upp på min "måste ha" lista då 4 av 10 fingrar har hål i fingertopparna. Får se hur lång tid det faktiskt tar innan jag får tummen ur och faktiskt köper mig ett par. De kostar ju inte många kronor om man säger så.
 
 
Efter att jag hämtat Vincent på föris idag och lekt en stund på förskolegården gick vi hem till vår gård och gungade en liten stund och sprang runt bland alla lövhögar på marken. Gunga har tydligen blivit jättekul efter att i över 1,5 år totalratat att ens sitta i en. Man slutar aldrig att förvånas över barns svängiga idéer och humör vill jag lova. Långt bort hördes i alla fall ljudet från en helikopter och vi konstaterade att vi inte kunde se den och att den nog gömde sig bakom molnen. "Flygplan osså gömme sig" sa Vincent varpå jag frågade lite på skoj om båten också gömde sig bakom molnen. "Nä" svarade han eftertänksamt, "båten gömme sig bakom stjänona". Älskade lilla påhittiga pojk!
 
Nu skall jag stänga ner datorn och få lite välbehövd sömn. Imorgon står självstudier och ett tandläkarbesök på schemat. Besöket är dock först vid halv 11 så jag ser fram emot att få sova lite extra imorgon och unna mig en härlig långfrukost. Nattinatt!

Hur man pluggar ensam

Fick en kommentar från en läsare som undrade om jag hade några tips på hur man strukturerat lägger upp sitt pluggande när man sitter och pluggar själv. Jag kände igen mig mycket i hennes beskrivning av att inte riktigt veta hur man skall lägga upp plugget då det finns enormt mycket olika metoder att välja mellan. Jag hade jättesvårt att hitta en studieteknik som passade mig i början och därför har även jag tyvärr kuggat en och annan tenta (säger bara MCB, USCH!).
 
Jag tycker att det är guld att plugga tillsammans med någon. Lyckas man att inte sväva iväg i annat småprat kan det vara extremt värdefullt då man både får en chans att få saker förklarade som man inte förstår och få förklara saker som någon annan inte förstår. På så sätt fastnar informationen mycket bättre. 99% av tiden pluggar jag dock ensam och nu, såhär halvvägs igenom utbildningen, har jag nog testat de flesta studietekniker som finns. Jag har gjort mind maps, skrivit sammanfattningar, läst böcker, läst äldrekursares anteckningar, gjort flash cards.. YOU NAME IT! 
 
De första kurserna på programmet körde jag med att skriva sammanfattningar utifrån kursmålen och studiehandledningen. Allt som stod att man skulle kunna kom med i mina sammanfattningar. Detta var både tidsödande och ineffektivt. Givetvis lärde jag mig mycket på att verkligen grotta ner mig i varje ämne och metodiskt tugga mig igenom kursplanen men motivationen dalade till slut (såklart!) och sammanfattningarna blev inte färdiga. Dessutom tog det såååå lång tid att skriva vilket gjorde att jag läst all information noga men inte så många gånger. MCB var en sådan kurs och den skrev jag som bekant 4 gånger...
 
Kan bli lite rörigt ibland med alla miljoner papper :'D
 
Efter jag fick Vincent insåg jag att jag verkligen var tvungen att hitta en annan strategi. När man har barn så har man inte all tid i världen att plugga och det måste vara effektivt men ändå bra. Jag ville hitta sätt att plugga som gjorde att jag fick med allt viktigt utan att behöva skriva en hel roman. Jag testade mind mapping under en kort kurs men insåg snabbt att det inte riktigt var för mig.
 
Tillslut snubblade jag över några youtubevideos som en läkarstudent i USA gjort om studieteknik och genast fick jag en massa nytt att testa. Hon betonade vikten av att repetera repetera repetera och det kunde inte vara mer sant. För att lära sig något ordentligt räcker det inte med att ha läst det en gång. Jag fick upp ögonen för flash cards och question sheets men satte min egen prägel på det hela. Jag gick igenom ett kapitel i boken eller mina föreläsningsanteckningar och föreläsarens powerpoint och fångade upp nyckelbegreppen. Dessa formulerade jag som korta frågor som jag sedan kunde förhöra mig själv med om och om igen. På så sätt missade jag inget viktigt men behövde heller inte lägga mer än nödvändigt med energi på allt "onödigt".
 
Flashcards i sängen på iPaden under kardiologiveckorna!
 
Dessutom insåg jag vikten av att faktiskt gå på alla föreläsningar. I princip inga föreläsningar på Läkarprogrammet i Göteborg är obligatoriska. Det är dock en fantastisk möjlighet att få sitta på första parkett och ta del av det senaste inom olika ämnen presenterade av forskare och kliniker som verkligen är experter på just det de pratar om. Man får hjälp att sålla bort all onödig information som man stöter på om man försöker sig på att läsa in en föreläsning på egen hand. Nu för tiden missar jag väldigt sällan föreläsningar eftersom jag VET att jag inte kommer att ha tid eller ork till att sitta och läsa in det på egen hand.
 
 
Sen har jag fått anpassa min studieteknik efter hur kurserna ser ut. Under anatomin var det mycket visuell inlärning och jag spenderade många timmar med anatomiska modeller och repeterade. Under infektionskursen spenderade jag mååånga timmar framför whiteboarden i studierummet och svarade på mina egna frågor på tavlan, suddade ut och upprepade proceduren tills jag kunde alla frågor (Note to self: Måste verkligen skaffa en whiteboard som jag kan ha hemma!). Under kursen vi läser nu har jag upptäckt AnkiApp, en app med flashcards som man kan synka med telefon och dator för att även kunna sitta och plugga under en 15 min rast eller på bussen till skolan, allt för att frigöra tid till att vara med min lilla familj. Passar mig perfekt!
 
Mina tips är alltså ganska enkla. Fokusera på att repetera många gånger och försök att involvera flera sinnen. Då sätter sig informationen enligt mig som bäst. Utnyttja föreläsningar och föreläsningsanteckningar då föreläsarna givetvis oftast lägger krut på det som är mest relevant. Försök att inte haka upp dig på allt för många detaljer utan fokusera på det som verkligen känns viktigt och relevant (annars blir det väääldigt många flash cards kan jag lova). Böcker kan vara aaalldeles för omfattande men överlag rekommenderar jag att ha en bok att kunna slå upp i och som sagt skumma igenom, stryka under och göra frågor av något viktigt stycke. Läs gärna inlägget "Att hålla studiefokus" för att få tips om hur man gör pluggstunden så effektiv som möjligt.
 
Slutligen, studieteknik är väldigt individuellt och det finns inga rätt eller fel. Det är värt att påpeka att jag nu läst snart 3 år på läkarprogrammet och fortfarande slipar på vad som funkar bäst just för mig. Det jag vet är att sedan jag fick Vincent och la om min studieteknik har jag inte kuggat en enda tenta. Om det är motivationen som ett barn faktiskt ger en att lyckas eller om det är min studieteknik är svårt att säga.. troligen en kombination. Stort lycka till med studierna och känns det jobbigt just nu med all teori så kan jag trösta er med att det bara blir roligare och roligare för varje kurs som går.
 
Världens bästa utbildning helt klart!

På första försöket

Glad och fruktansvärt trött. Det är en bra beskrivning av mig just nu. Imorgon gör jag min sista dag på min första praktikperiod denna kurs och nästa vecka är det åter igen rotering mellan olika så kallade specialveckor som gäller, först ut är njurmedicin. Efter två veckors praktik är jag helt slutkörd, inte kanske bara på grund av att jag befunnit mig på sjukhuset mellan 7 och 16-17 utan också för att allt varit så i n t e n s i v t.
 
Som ny läkarstudent på en avdelning är man konstant på tå med spetsade öron för att lära sig så mycket som möjligt och samtidigt aldrig vara ivägen. Dessutom befinner man sig i ett konstant fokus för att försöka förstå och svara på frågor som ställs. Allt detta gör att man är helt slut när man kommer hem på kvällarna. Hur kul det än har varit att vara på praktik skall det alltså faktiskt bli ganska skönt att göra annat i de 5 nästkommande veckorna. Lovar att jag skall berätta mer om mina två veckor på avdelningen så fort jag orkar och hinner.
 
 
Idag hämtade jag kopp efter kopp med te för att försöka hålla mig alert men när det var dags att cykla hem var tröttheten alldeles som bortblåst, i alla fall för en liten stund. Anledningen var att jag avslutade dagen med att ta en blodgas för allra första gången, och jag lyckades dessutom på första försöket!! (blodgas=arteriellt blodprov som oftast tas i handleden)
 
Ni kommer väl ihåg i våras när jag skrev att jag blev så deppig efter en misslyckad venprovtagning? (Du kan läsa inlägget HÄR). Denna gång lät jag mig inte nedslås av nervositet utan försökte att inte tänka så mycket alls och inte vela så mycket över var och hur jag skulle sticka på bästa sätt. På med handskar, sprita, palpera fram pulsen över radialisartären och sen, efter att ha förvarnat patienten om att det skulle sticka till, stack jag snabbt och bestämt ner nålen. Knappt 2 sekunder tog det innan jag såg hur sprutan snabbt fylldes med arteriellt blod och jag kunde riktigt känna hur leendet spred sig från öra till öra. Vilken fantastisk egoboost och vilket grymt avslut på en annars väldigt trött dag! Känslan att lyckas med något man tycker är både svårt och lite pirrigt är obeskrivlig!
 
 
Förresten.. ledsen att det inte kommit upp en veckans diagnos på ett tag. Får pausa lite grann med det då jag hellre prioriterar "vanliga" inlägg om jag väl hinner kika in här när livet är så hektiskt som det varit det senaste. Hoppas ni inte är alltför ledsna! Kram på er!

Att bygga en säng

Startade veckan på sämsta tänkbara sätt med en fruktansvärd huvudvärk. 30 min efter jag vaknat smög den sig på och jag fick verkligen tvinga mig iväg till bussen med tårarna brännande bakom ögonen eftersom vi ju hade ett obligatoriskt grupparbete i skolan idag. Huvudvärken blev bara värre och värre trots att jag tagit en tablett och jag var sekunder från att ringa Tom eller mamma och be dem komma och köra hem mig. Jag hade så ont att jag ville kräkas men bet bestämt ihop munnen och efter lite vila liggandes i en soffa kickade slutligen tabletten jag tagit nästan två timmar tidigare in. Jag tror inte att det var ett migränanfall då jag inte hade någon aura men man kan ju säga som så att det var den absolut värsta "vanliga" huvudvärken jag haft i hela mitt liv. 
 
Efter grupparbetet var klart åkte jag därför trots att huvudvärken i princip försvunnit raka vägen hem och har suttit och pluggat hemma i sängen istället. Kände för en stund sen att huvudvärken kom smygandes tillbaka igen men har nu tagit ännu en ipren och håller tummarna för att slippa mer huvudvärk idag.
 
Meeeen.. det var ju inte det jag hade tänkt att skriva om idag. Istället hade jag tänkt berätta vad vi sysslat med i helgen. Jag har länge haft en vision om att få till en "riktig" säng på Vincents rum och har haft en plan färdig i huvudet. Fram tills nu har han ju sovit på sin resårmadrass direkt på golvet men eftersom hans rum är si litet hade det varit super att få upp sängen en aning och få plats med förvaring under sängen för att frilägga mer lekyta på golvet.
 
Att gå från idé till verklighet brukar dock ta extremt lång tid hemma hos oss men så i helgen var det dags. Vi lämnade Vincent några timmar hemma hos min bror och åkte sedan och handlade allt material som vi behövde och sen var det bara att sätta igång.
 
 
Först tillverkade vi sängben för att få upp sängen över marken och redan här var Vincent toknöjd. När han äntligen fick se vad vi hållt på och stökat med inne på hans rum utbrast han "Mamma pappa vad (har) ni gjort?" och ville genast klättra upp i "flygplanet". Vi sågade även till sängsidan som jag sedan stod och sandpapprade tills hela vardagsrummet var fyllt av damm. Blev en ordentlig dammtorkning efter det vill jag lova!
 
 
Vi hämtade som sagt hem Vincent på lördagskvällen och när vi väl lagt honom för natten i vår säng fortsatte sängbygget. Igår, innan vi skulle lägga oss, gjorde vi den sista strykningen med färg och så här blev resultatet:
 
 
Jag är verkligen otroligt nöjd med resultatet och det blev till och med bättre än jag hade föreställt mig. Tanken var ju att sängen skulle matcha Vincents byråer från IKEA och det tycker jag verkligen att vi lyckats få till. Dessutom finns det nu MASSOR med förvaringsutrymme under sängen för allt möjligt som kanske inte behöver stå framme. Nu återstår bara att se vad lilleman säger om att sova i sin nya säng inatt!

Det är okej att vara kass

Idag har jag gjort min andra dag på en medicinavdelning på Mölndals sjukhus. Både denna och nästa vecka har vi något som kallas för VFU (verksamhetsförlagd utbildning) vilket innebär att vi helt enkelt skall följa det dagliga arbetet på avdelningen och lära oss så mycket som möjligt, både av det medicinska, det logistiska och det administrativa. Det är nu vi skall få testa på livet som läkare på riktigt.
 
Kom en timme tidigare (07.00) för att sitta och läsa på om patienterna på avdelningen samtidigt som jag försökte vakna till liv med frukostmacka och te.
 
Idag har jag således gjort mitt livs första diktat. För er som inte vet vad det är så är det en röstinspelning där man säger allt som skall stå i journalen som sedan sekreterarna lyssnar på och skriver ut. Allt för att försöka korta ner läkarnas tid framför datorn, vilket tyvärr ändå är där läkarna spenderar större delen av arbetspasset. Jag trodde i alla fall att diktera skulle bli en baggis. Jag menar.. jag har ju suttit och skrivit diktat hela sommaren liksom, hur svårt kan det vara?
 
HA! Så fel man kan ha. Det var en av de jobbigaste sakerna jag gjort på länge. Att formulera sig i skrift är ju inte så svårt när man kan skriva, titta, gå tillbaka, byta ut ett ord osv men pratar man skall man formulera sig på ett bra sätt och komma på vad man skall säga samtidigt som man spelar in. Det blev många tryck på pausknappen och många tillbakaspolningar för att lyssna på min egen skakiga röst (ingen gillar väl att lyssna på sig själv direkt??) eftersom jag glömt bort vad jag sagt. Dessutom skall man komma ihåg att sätta kommatecken och punkter vilket känns väldigt ovant minst sagt.
 
Diktatet tog över en timme att göra. De första 10 minutrarna satt jag bara och funderade på hur jag skulle börja och vågade inte riktigt köra igång då avdelningens AT-läkare satt vid datorn bredvid mig och jobbade. Totalt blev diktatet 8 minuter långt (!!), förhoppningsvis innehållandes hyffsat relevant information om patienten. Jag avslutade det hela med att kort be om ursäkt för längden på diktatet och för alla mina av- och påknäppningar för att sedan snabbt trycka på spara. Förmådde mig inte ens själv att lyssna igenom diktatet eftersom jag skämdes så otroligt över min dåliga presentation. Imorgon får jag min dom när jag skall få feedback från sekreteraren. Det blir ju.. spännande, haha.
 
Oavsett hur jobbigt det än var och hur besviken jag faktiskt blev över den usla kvalité det blev på diktatet så är det nu äntligen gjort och det kan faktiskt bara bli bättre från och med nu. Det var ju trots allt rätt skoj (minus all svett och alla stakningar) och kände mig faktiskt rätt cool, om än något trött, som grejat det helt på egen hand. Är det någon annan läkarstudent där ute som ännu inte börjat diktera så hoppas jag kunna bjuda på ett gott skratt och få er att inse att man får vara urusel i början. Det är okej. Det är så man lär sig! Jag slår vad om att jag kommer bli en grym dikterare tids nog.
 
 Helt slut efter diktatskrivningen och på väg ner till omklädningsrummet för att byta om och cykla hemåt

Från sommar till vinter

Hutter, hutter.. idag blev det plötsligt vinter tydligen. Det riktigt isade i händerna, trots att jag hade vantar, när jag susade hem efter dagens röntgenföreläsning på sjukhuset. Dags att dra fram Vincents overall snart kanske? Blir högst förvirrad när väderlek slår om så här fort. För en månad sedan var det liksom fortfarande sensommar och man behövde knappt ha jacka på sig.
 
Väl hemma kunde jag i alla fall smaska i mig en värmande god köttfärssoppa och har nu suttit hela eftermiddagen och pluggat vid matbordet i vardagsrummet. Till mellis blev det av någon underlig anledning glass gjord på kvarg, fryst banan och frysta hallon. När jag väl börjat smaska i mig den insåg jag mitt misstag och kände åter igen att jag började frysa. På med en filt och så en kopp te till det så var ordningen återställd igen. Glassen blev ju dessutom väldigt mumsig så ingen skada skedd!
 
 
Nu känns det dock som att det kanske börjar bli dags att ställa cykeln och ta bussen till skolan igen. Känns inte så kul att punga ut nästan 800 kronor i månaden på det när det dessutom nästan går snabbare med cykel (slipper förseningar och att passa specifika busstider) men jag vågar inte heller cykla om det finns risk för halka. Vill ju undvika så gott det bara går att komma in som traumalarm till Sahlgrenska! Dessutom har det varit så smidigt att få in både motion och transport i ett. Nu måste jag helt plötsligt få tid till att motionera utöver restiden till skolan och med mitt hektiska schema kan ni ju gissa hur bra det kommer att gå. Nåja, det blir snart sommar igen!

Matlådan som inte vill bli uppäten

Helgen kom och seglade snabbt förbi. Igår efter en scoutinvigning i kyrkan med alla våra nya småscouter åkte jag raka vägen hem för att slänga i mig lite lunch, byta om och sedan cykla iväg för ett kvällspass på akuten. Skulle ljuga om jag sa att det inte tog emot att lämna killarna hemma och bege mig ut i höstrusket.

Väl på plats kom jag dock snabbt på andra tankar. Trivs ju så bra på jobbet och det är nog den största anledningen till att jag faktiskt vill hoppa in och jobba lite extra. Trevliga kollegor och ett lärorikt arbete och sen blir det ju såklart lite extra julklappspengar vilket inte är fel. Sen kanske jag borde lära mig att sätta gränser för hur mycket jag orkar under en vecka, hehe.

Jag hade precis satt mig för att äta min matlåda igår när vi fick ett hjärtstoppslarm. Det var bara att släppa gaffeln och springa upp till traumarummet. En timme senare var vi klara och jag värmde på min ljumna portion med köttfärsås och spagetti. Jag hann ta 3 tuggor innan vi fick ett rött trauma i sökaren och då var det bara att bege sig upp igen. Ytterligare en timme senare fick jag tillslut värma på min middag en tredje gång och trots att maten inte längre smakade något vidare slevade jag i mig den eftersom jag var så hungrig. Det är som om larmen känner på sig att man sitter och äter!

Idag är jag trött med stort T och det var nästan lite skönt att behöva stanna hemma och vabba en liten förkyld kille idag. Givetvis missar jag saker i skolan men det får jag ta igen en annan dag. Idag är det mys och vila som gäller för oss båda!


Tiden räcker inte till

Jag gissar att det inte bara är jag som tycker att dygnet har alldeles för få timmar? Ibland önskar jag att jag hade kunnat klara mig på 4 timmars sömn så att jag kunde få fyra timmar extra att bara göra allt det som inte hinns med dygnets övriga timmar. Det är med nöd och näppe jag hinner med allt som måste göras och då finns det sååå mycket som jag vill göra som helt enkelt inte får plats. Mycket frustrerande!
 
Idag har dock dagens planer ställts in eftersom Vincent blivit sjuk och vi har fått lite tid över att bara ta det lugnt och umgås med familjen vilket har varit väldigt välbehövligt. Har luffsat hemma hela dagen i myskläder, busat loss med Vincent och för någon timme sedan åkte vi iväg en sväng till Sisjön för att inhandla lite blöjor och lördagsgottis och så köpte vi med oss take away hem. 
 
 Gick en sväng på mattlandet vilket tydligen var väldigt spännande // Redo att hugga in!
 
Ikväll väntar således lördagsmys med Tom i soffan framför någon bra film. Helt ok ändå trots att våra ursprungliga lördagsplaner fick ställas in. Förhoppningsvis blir nästa vecka något lugnare för min del, så att jag hinner kika in här till exempel!

Veckans diagnos: Hypotyreos

Läser ju som sagt endokrinologiveckan (hormonsjukdomar) nu och vad passar då bättre än ett typiskt endokrinologifall? Idag tänkte jag dela 5 fakta om hypotyreos, underfunktion i sköldkörteln (tyroidea):
 
1. Hypotyreos är en vanlig sjukdom som drabbar 2-3% av alla kvinnor (vanligare hos kvinnor än hos män)
 
2. Vid hypotyreos har man bristande sköldkörtelhormonsproduktion och detta leder till låg metabolism med symtom som frusenhet, trötthet, depression, förstoppning, håravfall, viktuppgång och låg puls. Det kan vara svårt att sätta fingret på dessa ospecifika symtom och många patienter söker sin läkare för att "något inte stämmer i kroppen".
 
3. Hypotyreos är en kronisk sjukdom vilket innebär behandling resten av livet.
 
4. Sköldkörtelns funktion blir sämre med åldern och därför har äldre ökad risk att drabbas. Kvinnor efter en förlossning har också större risk att utveckla en hypotyreos både övergående och kronisk sådan.
 
5. Lyckligtvis är hypotyreos allra oftast lätt att behandla och man ersätter hormonbristen med tabletter.
 
Källa: Internetmedicin

Diabetesveckan

Förra veckan hade vår grupp diabetesvecka. Jag hann inte prata så mycket om den här pga livskaos i övrigt men tänke att jag skulle sammanfatta mina tankar om diabetesveckan i en fin liten lista:
 
1. Diabetes (både typ 1 och 2) är en sjukdom som är betydligt mer komplicerad än vad jag trott, men också väldigt intressant.
 
2. Diabetes är verkligen inte en sjukdom som jag skulle vilja ha. Jag hyser en stor respekt för de (särskilt de insulinbehandlade) som dagligen måste sköta en av kroppens livsviktiga funktioner helt manuellt.
 
3. Läkarna (eller de två jag träffat i alla fall) på diabetesmottagningen är mycket trevliga och duktiga
 
4. Sjukdomen drabbar personer olika hårt. Alltifrån att tycka att sjukdomen är ett heltidsjobb till att känna att sjukdomen knappt stör ens vardag är helt normalt bland diabetespatienter, något jag själv inte alls reflekterat över innan diabetesveckan.
 
5. Det märks klart och tydligt när en patient är obekväm i en läkarstudents närvaro. Tacka nej om det inte känns bekvämt, både för din egen skull och för vår.
 
6. Diabetesmottagningens fikarum är tydligen det fikarum där det bjuds på mest kakor och andra sötsaker. Något motsägelsefullt kanske :'D
 
 
Allt som allt är jag mycket nöjd med diabetesveckan. Hade två dagars självstudier vilket var rätt skönt och resten av veckan fylldes med kandidatmottagning, föreläsningar och en massa falldiskussioner. Nu är vi snart halvvägs in i Endokrinologiveckan och jag tänkte att jag berättar lite om den i slutet av veckan.
 
Nu är det dags för mig att få mig lite skönhetssömn! Ni skulle se mina påsar under ögonen... Godnatt vänner!
 
Är ni sugna på att veta mer om diabetes kan jag varmt rekommendera bloggen diabetesia.se där en 23årig tjej skildrar livet som typ 1 diabetiker och allt vad det innebär!

En höstgarderob

Det är ingen hemlighet att jag är helt förälskad i NEXTs barnkläder. De gör så ofantligt mycket fint, särskilt till de allra minsta, men även till "äldre" barn (om man nu kan kalla Vincent för äldre). Inför hösten insåg vi att det var läge att byta ut garderoben fylld med t-shirts och shorts till en liten varmare sådan och också gå upp i storlek (till stl 92 för nyfikna julklappsköpande släktingar och vänner). Det blev en beställning från NEXT som kom fram i rekordfart och jag är som vanligt sååå nöjd.
 
 
Favoriten hos både klädköparen och klädbäraren blev genast tröjan ovan med "stora maskiner" på. Den åkte på direkt tillsammans med ett par roströda mjukisbrallor och Vincent visade med stolthet upp sin tröja för alla vi träffade under gårdagen. Tummen upp för snygga, bekväma, prisvärda och snabbt levererade kläder!
 

Dopingkontrollen

Igår var det dags för årets kämpalek. Klockan 7.45 packade vi bilarna fulla med utrustning och barn och ställde sedan in GPSen på Vårgårda. För er som fortfarande inte riktigt har koll på vad en kämpalek innebär så är det kort och gått en enormt stor tipspromenad för scouter (1500 ca i år!!) där man både får hitta till kontroller och frågor med karta och kompass. Det hela är dessutom givetvis en tävling och den patrull (en grupp på 5-8 scouter) som vinner i respektive åldersgrupp får ett pris.
 
I år skulle vår scoutkår vara med och engagera kämpaleken och därför skulle vi hålla i en av kontrollerna. Temat på hela kämpaleken var olympiad och därför kom vi så finurligt på att vi kunde hålla i en "dopingkontroll".
 
 
Iförda en labrock i engångsmaterial hämtade "labassistenterna" på kontrollen in varsin patrull för att genomföra dopingkontrollen. Där fick grupperna förklarat för sig att patrullen som varit där innan lämnat urinprov och att de nu skulle testa och se så att de inte dopat sig under den pågående olympiaden. Reaktionerna från barnen (särskilt de yngre) var obetalbara innan vi såklart avslöjade att det faktiskt inte var kiss i muggarna de hade framför sig.
 
 
I de 5 muggarna fanns istället en gulfärgad vätska (vatten och karamellfärg) som var smaksatt med 5 stycken olika aromer; Hallon, banan, jordgubbe, svarta vinbär och mynta. De fick sedan lukta och smaka på "kisset" och placera ut kort på de olika smakerna framför rätt mugg. För att göra det ännu svårare för de äldre fanns det fler än 5 kort att välja på för dem.
 
Själv hade jag som uppgift att fylla på nya muggar inför varje ny patrull och eftersom vi hade mellan 6 och 7 stationer rullande samtidigt hade jag inte en lugn stund. Förutom ett ösregn som gjorde oss alla helt genomblöta så var det dock en väldigt rolig dag och jag kom hem med händer luktandes som en hel godisaffär. Det är så härligt att få vara ute i friska luften en hel dag och kontrollen verkade uppskattas av de flesta barn som skrattandes traskade vidare efter att ha "smakat på kiss".
 
Mitt lilla tillhåll i skogen, försökte undkomma regnet genom att spänna upp en presenning
 

Veckans diagnos: Celiaki

Av någon underlig anledning var detta inlägg inte publicerat i torsdags trots att jag tidsinställt det att komma upp prick klockan 8, argghh. Här kommer i alla fall veckans diagnos.
 
Vetemjöl är en självklarhet i mångas skafferi men för personer med glutenintolerans, eller Celiaki, ställer gluten till med en hel del bekymmer. Här kommer 5 fakta om celiaki:
 
1. Celiaki innebär en livslång intolerans mot gluten och sjukdomen kan debutera när som helst i livet.
 
2. Vid sjukdomen blir tunntarmslemhinnan inflammerad och tarmluddet förstörs så länge man inte utesluter gluten ur kosten.
 
3. Vanliga besvär vid en obehandlad celiaki är trötthet, mag-tarmbesvär, viktminskning/tillväxthämning och depression. 
 
4. Det är ganska vanligt att sekundärt få en laktosintolerans vid obehandlad celiaki. Detta beror på att tarmen är skadad och inte längre kan bryta ner laktos. Detta är övergående när tarmen återhämtat sig då man utesluter gluten ur kosten (detta tar ca 6-12 månader).
 
5. Diagnosen celiaki ställs vanligen med en biopsi från tunntarmsslemhinnan
 
Källa: Internetmedicin och celiaki.se 

Hålla bollen i rullning själv

Tom har varit sjuk i över en vecka nu. Detta har inneburit att jag fått sköta alla hämtningar och lämningar själv, i princip all matlagning, städ, tvätt och disk och sedan skolan och scouter på det. Stackars Tom har både legat hemma med feber och lyckats skada foten så att han knappt har kunnat gå vilket kanske inte är den bästa av kombinationer. Det har varit minst sagt svettigt om man säger så.
 
Nu är Tom i alla fall "på benen" igen och trots att han haltar lite smått går han till jobbet. Igår kom han faktiskt hem med blommor och choklad till mig som tack för den senaste veckan vilket gjorde mig väldigt glad. Jag är dock mest glad över att vardagen äntligen börjar falla på plats igen och att han mår bra.
 
Igår var jag så trött att jag faktiskt glömde sätta på Vincent skor. Väl framme i tamburen på förskolan insåg jag min miss men som tur var har han extraskor på föris så ingen skada skedd, men som sagt så är det nu rätt skönt att Tom är med i vardagspusslet igen. Förstår verkligen inte hur ensamstående gör detta varje dag?!
 
Som en liten energiboost hade jag Josefin över på middag och efterföjande kladdkaka igår och idag är det självstudiedag på schemat vilket innebär frukost framför nyhetsmorgon och plugg i lugn och ro. DET skall bli underbart!
 
Otroligt snygg vän och en smarrig kladdkaka!

Solsken och mördare

Åh jag önskar att detta fina väder aldrig skall försvinna. Längtar inte det minsta till snö och slask och alla 200 lager med kläder som skall på på morgonen innan man kan kliva ut genom ytterdörren.

Tog en promenad med vagnen efter lunch idag så att Vincent skulle kunna få sova ute i den friska luften och kunde då själv njuta en timme av solens varma strålar. I lurarna hade jag Mordpodden, en riktigt spännande och ruskig podd om riktiga mord som begåtts i Sverige. Rekommenderas verkligen, särskilt om ni liksom jag inte vill kunna somna ikväll *skrattar nervöst och kramar om min kudde som jag håller i famnen*.

Nu är Tom och Vincent iväg för att inhandla ett spel till kvällens spelkväll med våra vänner och jag skall passa på att lyssna klart på "Taximordet utanför Kalmar" samtidigt som jag gör mig i ordning för kvällen. Hoppas ni alla får en trevlig lördagskväll!


Kardiologi, check!

Nyss hemkommen från sjukhuset och har krupit upp en stund i sängen innan det är dags att hämta Vincent från föris. Hade en avslutande examination idag där vi fick presentera olika patientfall med diverse hjärtrelaterade sjukdomar som gick kanon och jag har därmed avslutat min första internmedicinska placering, Kardiologi. Tänkte att jag snabbt skulle sammanfatta vad jag tyckt om denna placeringen.
 
Som ni vet så var jag rätt rastlös en vecka in i placeringen. Förutom föreläsningar, gruppundervisning och instudering hade vi tre förmiddagar i rad fått svansa efter avdelningsläkaren på HIA (hjärtintensivvårdsavdelningen) vilket inte varit så lärorikt då ingen riktigt tog sig tiden för oss studenter att koppla det vi lärt oss vid undervisningen till riktiga patienter.
 
 
Vecka nummer två startade däremot grymt bra då vi fick vara en halvdag på thoraxoperation (det har jag skrivit mer om HÄR). På tisdagen fick jag dessutom elkonvertera (läs det inlägget HÄR) och resten av veckan spenderades på hjärtlab (eller i hjärtmottagningens fikarum) där vi fick vara med och se ultraljud (och göra själva vilket är mycket svårare än det ser ut!!), vara med på pacemakerkontroller och arbets-EKGn.
 
 
Igår hade jag även kandidatmottagning där jag fick ta 2 "egna" patienter tillsammans med min handledare. Dessvärre var det bara återbesökspatienter och det fanns därför inte så mycket att säga men att få tid avsatt till patientmöten med en handledare som bara fokuserar på mig (och patienten såklart) är guld värt. Privatundervisning helt enkelt och man kan passa på att ställa alla konstiga frågor och få hjälp att tolka något extra klurigt EKG samtidigt som man kan få noggrann feedback på det man gör. Toppenbra!
 
 Tack och hej Mölndal, vi ses om två veckor igen!
 
Allt som allt är jag därför väldigt nöjd med min placering. Den hämtade helt klart många pluspoäng den här veckan och det känns ändå som att jag lärt mig en hel del även fast det givetvis fortfarande finns många frågetecken. Kardiologi är ett väldigt stort område som vävs in i de flesta andra specialiteter vilket gör det väldigt värdefullt att kunna oavsett vilken läkare man tänkt bli.
 
Nu skall det dock bli gott med helg! Har en massa roligt inplanerat och ikväll vankas det nog fredagsmys i soffan skulle jag tro. Nästa vecka skall jag lära mig allt om diabetes!

Veckans diagnos: Bältros

Många har säkert hört talas om bältros men har inte helt koll på vad det egentligen är. Misströsta inte, här kommer 5 fakta om bältros som förhoppningsvis kan upplysa er om vad det är för slags sjukdom:
 
1. Bältros får man av samma virus som vattkoppor. Det är till och med så att vattkoppsviruset aldrig helt lämnar kroppen utan lägger sig vilande i nerver och kan sedan reaktiveras och ge upphov till bältros.
 
2. Sjukdomen karakteriseras av blåsbildning i huden som ofta går som ett bälte runt halva kroppen (oftast bröstkorgen). Dagar innan blåsorna uppträder känner många en smärta i detta område som kan vara mycket svår.
 
3. De som drabbas är oftast över 50 år och dessa kan i sin tur smitta barn så dessa får vattkoppor (kom ihåg, samma virus!). Bältros är dock inte alls så smittsamt som den luftburna vattkoppssmittan utan då är det direktkontakt med blåssekret som gäller.
 
4. Om den drabbade är över 50 år behandlas infektionen med antivirala läkemedel. Denna behandling måste sättas in inom 3 dygn från symtomdebut för att ha någon effekt.
 
5. En fruktad version är bältros är den som drabbar nerven som leder till ögats yta. Dessa personer måste snabbt få behandling för att försöka förhindra ärrbildning på ögat och nedsatt syn som följd.
 
Källa: Internetmedicin

Planera med stil

För någon vecka sedan damp kalendern ner i brevlådan som jag beställt från personligalmanacka.se (fick googla för att stava rätt, jag har alltid skrivit almEnacka??! Högst förvirrad!). Snabb leverans som alltid och den används redan flitigt. Valde givetvis en bild på Vincent att ha på framsidan.
 
 
Det är tredje gången jag beställer från dem och varje gång har jag blivit så rackarns nöjd. Du har möjlighet att själv utforma almanackan efter vad som passar just dig med exempelvis inlagda födelsedagar, moduler där man kan skriva upp veckans träning/förskola/väder m.m. och vem gillar inte det? Dessutom skickar de med ett ark med en massa klistermärken som man kan placera på valfri sida i kalendern. Barnsligt roligt faktiskt!
 
 Valde till en översikt av 2016/2017 för att kunna få en övergripande blick över mina kurser det här läsåret!
 
Är du sugen på en personligt utformad almanacka så är detta sidan för dig. Du kan välja startmånad själv så har du inte köpt en kalender för hösten än är det inte försent. Dagens tips helt klart!

Stöten genom hjärtat

Här ser ni fejset på en glad läkarstudent som precis elkonverterat en patient för första gången. När läkaren frågade om någon av oss studenter ville elkonvertera så var jag snabb att räcka upp handen. "Gör jag det inte nu vet man aldrig när nästa chans ges" var tanken som snurrade i mitt huvud.

Så fort patienten sövts ner blev jag noga instruerad om hur jag skulle göra och när alla förberedelser var klara lyfte jag upp paddlarna från maskinen och försökte trycka undan min bubblande nervositet. "Inget kan ju gå fel bara jag gör som jag blivit tillsagd". Noggrant placerade jag paddlarna på geléplattorna utlagda på patientens bröst, sedan var det dags att ladda.

"Undan från sängen". Alla tog ett steg bakåt. "Jag skjuter". Jag pressade paddlarna ännu lite hårdare mot bröstkorgen och tryckte på de stora röda knapparna. Jag kände hur patientens bröstkorg lyftes upp och kroppen ryckte till. Själv var jag dock förvånansvärt lugn, fylld av adrenalin, och fast jag försökte spela cool bröt ett stort leende igenom min fokuserade fasad. Kikade snabbt över axeln på monitorn och visst, patienten hade blivit av med sitt förmaksflimmer och hjärtat gick nu i sinusrytm (frisk rytm) igen.

Idag har jag hjälpt en människa att må lite bättre och jag kan inte känna mig mer mallig!