Sex dagar

Sex dagar... det är SEX DAGAR kvar till bröllopet (!!) och därav tystnaden här inne. Jag lovar er att jag kommer uppdatera er mer om läget i skolan och ge er massa detaljer om bröllopet så fort livet balanserat sig en aning men just nu går all ledig tid till förberedelser och allt annat bröllopsrelaterat. Dessutom söker jag jobb för fullt men som sagt... det kommer fler inlägg om allt detta inom några veckor, så håll ut!
 
Ville bara kika in i alla fall, säga hej och även heja på er alla som också är mitt inne i terminen och kämpar med plugget. Ni är grymma allihopa! Puss och kram!
 
 



Undersöker bebisar på BB

Sitter hemma i vårt lilla kontor och jobbar idag. Just det här rummet är det fulaste rummet i hela huset och gissningsvis ganska nära orginalskick från när vårt hus byggdes. Ända sen vi flyttade in i fjol har rummet använts som förråd och rummet har i princip inte använts alls. För några veckor sedan fick vi ett litet ryck jag och Tom och städade äntligen ur hela rummet. Det är fortfarande extremt fult (tänk plastmatta, strukturtapet som använts som klösbräda av en katt och blått tak) men här inne har vi vårt lilla kontor samt en gästsäng för om någon skulle sova över, vilket händer förvånande ofta.
 
 
Igår var jag och min klasskompis Freja på BB och undersökte bebisar. Vi var bara schemalagda mellan 9-10.30 men tiden bara sprang iväg och när jag kom på att slänga en blick på klockan var hon redan 11.15 och jag fick rusa ner i källaren för att byta om och åka till jobbet. Det var obeskrivligt mysigt att få träffa alla dessa sprillans nya små knoddar, få undersöka dem från topp till tå och få önska de nyblivna föräldrarna grattis till en superfin bebis och stort lycka till. Jag hade kunnat hålla på i veckor känns det som. Man glömmer bort hur otroligt små de är så där bara timmar efter födseln. Vilken otrolig ynnest att ha fått möjlighet att få vara med på detta som student! Jag svävade som på moln resten av dagen och hade det inte varit för den kopiösa mängden sprit vi gnider in oss med mellan varje patient så hade jag nog fortfarande kunnat känna den där doften som bara små nyfödingar har.
 
 
Vid en vanlig läkarkontroll på BB ingår det en grundlig genomgång av bebisen från topp till tå. Man bedömer barnets allmäntillstånd, lyssnar på hjärta och lungor, känner på fontanellerna, tittar i ögon och munn, bedömer barnets muskelkraft och nyföddhetsreflexer, tittar över hudkostymen och navelstumpen, tittar på ryggraden, känner på magen, känner efter pulsar (SÅÅ svårt!!), undersöker höfterna samt kontrollerar könsorgenat och ändtarmsöppningen. Allt medan man pratar med ljus och barnslig röst, haha.
 
Jag känner att jag absolut har en fördel gentemot många i klassen då jag redan har barn. Jag vågar ta i barnen utan att vara rädd för att de ska gå sönder och jag har ett humm mellan tummen och pekfingret om hur barnen skall utvecklas för att vara "normala". Det ger en väldigt bra grogrund för allt det där andra som man skall lära sig som man ju inte behöver tänka på som förälder när man genomför en läkarundersökning. Hade jag inte haft egna barn hade nog inte gårdagen varit lika genomhärlig som den var. Jag bara njöt av varje sekund!

På specialistmottagningen

Idag var det dags för första klinikdagen på kursen. För min del innebar det auskultation på lungmottagningen. Eftersom specialistmottagningarna är så otroligt specialiserade på ett så stort barnsjukhus som Drottning Silivas är så kan vi inte ta egna patienter på mottagningen men det var väldigt intressant att få sitta med och lyssna och observera läkarens möte med barnen.
 
 
 
På en specialistmottagning på vuxensidan är det lätt att det blir lite enformigt då man träffar samma typer av patienter hela tiden med liknande sjukdomar. På barn är allt väldigt annorlunda. Din första patient kan vara en 4 månaders bebis med en sjukdom och ha en viss typ av problem medan nästa patient som har samma sjukdom men istället är 13 år där man brottas med en helt annan typ av problematik. Väldigt spännande och kul tycker jag!
 
Efter förmiddagen på lungmottagningen väntade ett seminarium om neonatalogi (nyfödda och för tidigt födda barn) där vi gick igenom olika fall med allt ifrån meningit (hjärnhinneinflammation) till nyföddhetsikterus (gulsot). Vi kommer ha en hel del seminarium de närmsta veckorna nu inom olika områden (tre bara denna veckan) och allt skall vara väl förberett innan man kommer dit så det gäller att ligga i nu och plugga den lediga tid man har mellan de olika placeringarna.
 
Nu på kvällen har jag även varit iväg på AT-mässan som hålls varje termin av läkarförbundet för oss som är i slutet av vår utbildning. Representanter från AT-orter runt om i Sverige ställer upp sina montrar och så får man mingla runt och ställa frågor. Som vanligt var det otroligt mycket folk och både jag och Emelie (min fd klasskompis som tog examen i sommras) var rejält trötta när vi bestämde oss för att bege oss hem men jag kände nog ändå att jag fick flera bra tips om hur man skall tänka när man söker jobb efter examen och fick även en känsla för vilka sjukhus som jag skulle vilja göra min AT på så småningom. 
 
Nu skall jag tillsammans med en kopp te beta av några seminariefrågor innan dte är dags att släcka lampan. Imorgon skall jag få var amed på barnläkarnas BB-rond och undersöka nyfödda bebisar. Det skall bli riktigt roligt!


När ett litet barn dör

Helt ärligt så var jag lite avigt ställd till pediatrikkursen innan terminen började. Det kändes knepigt med sjukdomar och skador på små barn som varken kan uttrycka sig ordentligt eller medverka i olika undersökningar och behandlingar. Sen drog föreläsningarna igång och jag har mer och mer sugits in i pediatrikens spännande värld. Jag kommer på mig själv att vilja plugga av ren nyfikenhet på olika saker och en ny dörr har öppnats för massa spännande sjukdomar. Frasen "ett barn är inte en liten vuxen" nämns nog på varenda föreläsning och de olika patientfallen som dras på föreläsningarna fångar verkligen mitt intresse.
 
 
Men så idag blev jag så illa påmind om varför jag tyckt just pediatrik känts lite skavigt. Idag hade vi nämligen en föreläsning om hur man hanterar ett plötsligt dödsfall av barn på akuten. Fallbeskrivningen handlade om en 4 månader gammal pojke som hittats livlös i sängen av sin pappa och som trots HLR och alla möjliga insatser tyvärr inte klarade sig. Obduktionsrapporten fastställde dödsorsaken som plötslig spädbarnsdöd. Föreläsningen handlade sen om läkarens roll i hanteringen av dödsfallet, vad som händer med familjen etc.
 
Det är helt fruktansvärt att ens tänka tanken att detta skulle kunna hända. Att detta faktiskt händer. Att ett till synes helt frisk barn plötsligt bara dör utan orsak. Som mamma till två små barn själv fick jag verkligen fokusera på objektiviteten i fallet och inte snurra iväg i tanken för då skulle jag börjat gråta där och då, mitt i föreläsningssalen. Vet inte om jag ens skulle klara att hålla ihop mig själv om jag var läkaren som skulle dödförklara ett oskyldigt litet barn.
 
Bara tanken på att något skulla hända mina små </3
 
Nu dör det inte alls många barn så där plötsligt utan de flesta är ändå förväntade dödsfall vilket är nog så hemskt men kanske lite lättare att hantera för läkaren i alla fall. Trots att dödsfallen är få och jag (förhoppningsvis) slipper vara med om det under min korta placering på barnsjukhuset så känns det ändå som att det kommer att bli jobbigt att träffa svårt sjuka barn överlag. Att det kommer vara svårare att hålla distansen liksom. Det återstår helt enkelt att se de kommande veckorna då praktiken drar igång. Kanske bekräftas mina farhågor eller så tar specialiteten mig med storm. Det skall verkligen bli en spännande kurs detta!

Välkomna hit!

Det verkar som att fler nyfikna ansikten hittat hit sen terminen drog igång. Superroligt verkligen och jag har redan fått en hel del frågor om studierna som jag givetvis tänkte besvara men som också gett mig idéer till lite nya inlägg så håll utkik. Som ni vet har jag ju haft väldigt mycket det senaste så bloggen har fått prioriteras ner men jag har verkligen inte glömt bort er, det lovar jag. Ni hittar mig dessutom på instagram (@alvert1993) där jag uppdaterar lite mer frekvent.

Min helg har i alla fall varit rätt lugn. Helgens planer med bland annat femårskalas för Vincent fick snabbt ställas in då båda barnen blivit sjuka så vi har mest strosat runt i pyjamas och myst. Rätt skönt efter en omtumlande första skolvecka. Veckans föreläsningar har varit en blandning av höstens kurser på temat graviditet, förlossning, neonatologi, funktionshinder och genetik m.m. som en slags introvecka gemensam för hela klassen. Imorgon är det upprop för pediatrikkursen (barnkursen) som min klasshalva ska läsa med föreläsningsveckor till att börja med och sedan praktikveckor. Ser verkligen fram emot denna kursen men det känns helt klart ovant att börja plugga igen. Hoppas på att snart landa i att vara student igen och hitta nya rutiner för mig och familjen. Kommer verkligen bli en rolig, spännande, stressig och fartfylld höst.






Sista terminen på läkarprogrammet!

Nu är vi igång! Sista terminen på läkarprogrammet! Kan ni fatta?? 

Så många gånger jag tänkt att "de där T11orna, de är ju praktiskt taget färdiga läkare, de måste vara superduktiga". Nu är jag där själv och känner mig mer vilsen än någonsin. Det känns som att jag hunnit glömma sååå mycket grejer jag en gång kunde rabbla som flytande vatten och att "alla andra" kan så mycket mer. Att dessutom få komma tillbaks från sommarlovet och höra kursare prata om hur mycket de jobbat under sommaren som underläkare på diverse avdelningar och akutmottagningar gör ju inte självförtroendet bättre för en som bara hängt med sina kids en hel sommar. Nu är det hög tid att sätta sig ock skriva ihop det där CVt i alla fall för jag vill ju verkligen inte gå arbetslös i vår men det tar emot för jag vet liksom inte vad som gör mig unik mot alla andra. Ja ni hör ju.. jag behöver nog peppa till mig lite innan jag börjar söka jobb för visst är det så att jag kan massvis med saker och det kommer med all säkerhet gå strålande även för mig att börja jobba. Varför skulle det inte göra det?


Det är hur som helst ovant att vara tillbaks. Har inte alls kommit in i rutinerna än med två barn som skall lämnas på förskola på morgonen så vi har nog inte kommit i tid till förskolan en enda gång denna veckan, men jag gör mitt bästa. Jag hade glömt hur mosig hjärnan känns efter en hel dag med föreläsningar och helt plötsligt har jag så mycket mindre tid och energi kvar till allt annat. Håller tummarna för att jag kommer in i det nya snabbt och att allt kanske känns lite lugnare efter bröllopet med allt fix och trix som det innebär.

Trots att det känns skrämmande så känner jag verkligen hur klar jag är med att vara student. Nu vill jag komma ut och tjäna egna pengar, göra nytta och kunna vara ledig när jag är ledig. Jag skall bara peppa till mig lite så att jag faktiskt vågar ta tag i det där jobbsökandet också! Någon mer som börjat plugga igen efter sommaren? Hur känns det?

Min MÖHIPPA!!

Det är nu två veckor sen en av de bästa dagarna i hela mitt liv. I lördags, på jobbet, blev jag nämligen kidnappad för MIN MÖHIPPA! Dagen blev ännu mer magisk än vad jag någonsin kunnat föreställa mig och jag är SÅ tacksam för varenda en som var med och gjorde dagen helt perfekt. Tänkte att jag skulle berätta lite kort om vad vi gjorde:
 
Jag satt som sagt på jobbet och hade jobbat sedan 6.45 när mina två tärnor och bästa vänner Josefin och Elin klampar in vid 9-snåret och säger till mig att jag får sluta jobba och följa med dem. Jag fick snällt skriva klart det diktatet jag höll på med och sen gå och byta om. Tjejerna hade tryckt egna t-shirt som det stod "bride squad" på och jag fick en ursöt klänning som det stod "the bride" på. På baksidan hade de tryckt min möhippehashtag. 
 
 
Ute på parkeringen precis utanför ambulansintaget fick jag en liten flaska bubbel att svepa och sen hoppade vi in i Elins bil. Jag fick ganska så snabbt ögonbindel på mig samt hörlurar med hög musik. Jag dansade och sjöng inne i bilen tillmusiken vilket mina tärnor hade väldigt roligt åt då de inte alls lyssnade på samma musik.
 
 
När bilen var parkerad blev jag ledd, fortsatt både blind och döv, till Josefins lägenhet där resten av möhippegänget stod utanför och skrek SURPRISE när tjejerna drog av mig ögonbindeln. Redan här svävade jag på moln och skrattade och grät om vartannat. Vi gick upp till lägenheten och hade en härlig brunch tillsammans, lekta med andra ord (Alvert edition vilket gick på temat sjukhus, blogg, fotografi, mamma och scouting där tjejerna fick försöka förklara och jag skulle gissa), jag fick presentera alla på 15 sekunder, tjejerna delade ett fint minne de hade med mig och jag fick säga tre bra saker med Tom. 
 
 
Efter lunchen bar det iväg för uppdrag på stan där jag fick samla poäng för drinkbiljetter. Jag trodde inte riktigt att det skulle vara min grej men jag hade SÅ KUL! Uppdragen var anpassade helt efter mig och i olika svårighetsgrader så att jag aldrig behövde känna att jag behövde göra något som kändes för skämmigt samtidigt som jag kunde utmana mig själv lite om jag ville. Tillsammans med mitt lilla bride squad traskade vi runt på Göteborgs gator, blåste såpbubblor och dansade till musik från vår medhavda högtalare.
 
 
Efter någon timme hoppade vi på spårvagnen mot en hemlig destination som visade sig vara laserdome och tvåkamp. Vi kämpade så svetten rann och alla tjejer hade både skrapsår och blåmärken när vi slutligen fick slappa i vårt eget privata loungerum dit vi beställde in lite mat och fick möjlighet att duscha. Efter lite vila tog vi på oss festkläder och mellanlandade på en mysig pub innan det var dags för middag på Lounge. Tanken var först att stanna och dansa när nattklubben öppnade men efter middagen var vi alla så otroligt trötta och nöjda med dagen (som för mig började redan 4.45) att vi beslöt oss för att åka hem och lägga oss.
 
 
Jag känner mig så otroligt tacksam över att ha så fina vänner i mitt liv och att de alla tillsammans var med och skapade denna dag som jag för alltid kommer bära med mig och minnas med glädje och kärlek. Jag är faktiskt lite ledsen att den är över för när får man chansen att få en sån dag igen? Det händer ju inte! Tusen tack alla goa tjejer och nu är jag om möjligt ännu mer taggad inför världens bästa bröllopsdag och bröllopsfest!


Mitt nya jobb

Sitter just nu uppkrupen i soffan med en kopp te och filar på festprogrammet till bröllopet. Det känns som att mer och mer saker börjar falla på plats just nu och det är så himla kul. Längtar verkligen något enormt till vår stora dag, att få fira kärleken med alla personer som vi tycker om och att få bli fru. Det känns helrätt att äntligen ta steget nu efter 10 år tillsammans och hus och två barn på det dessutom.
 
 
 
Soffan jag sitter i är däremot inte hemma hos mig. Jag kom ju på att jag helt glömt att berätta att jag fått ännu ett extrajobb, som personlig assistent, där jag jobbat lite ströpass sedan i våras. Nu kanske ni tror att det enda jag gör är att jobba men så är det ju givetvis inte. Under sommaren har det väl blivit ca 4 pass per månad totalt sett som personlig assistent och sekreterare (några fler nu i augusti dock). Som personlig assistent jobbar jag nästan enbart kvällar och nätter. Nätter är sovande med uppvak för mediciner givetvis och vi får hjälp av mamma och pappa ca 1 timme på morgonen innan jag hinner hem och byter av dem så att de kan åka till jobbet. Föräldraledigheten har verkligen inte gjort gott för vår ekonomi så alla slantar in är som sagt välkomna.
 
Det är väldigt härligt att jag fått testat många olika vårdyrken innan jag börjar jobba som läkare. Jag har hunnit med att vara vårdbiträde både på äldreboende och inom hemtjänsten, jobba som sekreterare och nu som personlig assistent. Jag tror verkligen att det kommer nyansera mitt arbete som läkare väldigt fint och ge mig en större förståelse för andra yrkeskategorier som jag jobbar sida vi sida med. Det är vad jag hoppas i alla fall! Är så trött på den heriarkin som tyvärr fortfarande finns på många vårdinrättningar men jag hoppas att min generation läkare får vara med och bryta mönstret.
 
Nu skall jag sluta svamla och fortsätta jobba med festprogrammen innan det är dags att gå och lägga sig!

Tillbaks till verkligheten

Sista dagen är kommen på semestern. Eller ja, min semester tog slut redan i fredags då jag jobbat på akuten både igår och idag. Sitter just nu på rast nere i akutens lunchrum och har precis laddat min termos med lite mer te då ögonlocken börjar bli tunga. Alla småslantar vi kan skrapa ihop nu inför bröllopet är väldigt välkomna och det är rätt roligt att få byta ut familjelivet mot sjukhuslivet en stund och traska runt i mina älskade blå scrubs men just idag så hade det ändå varit lite härligt med en myskväll i soffan med min blivande man innan det är dags att kicka igång vardagen igen.
 
 
I veckan var vi iväg och köpte Toms kostym till bröllopet. Jag fick vara med till en början men blev ganska så snabbt förpassad till fikahörnet inne på Holmens Herrekipering medan mamma, mammas bästa vän, expediten och Tom fortsatte att tissla och tassla borta vid provrummen. Ni skulle sett smajlet i deras ansikten när de tillslut gick fram till kassan för att betala med vetskapen om att jag inte alls visste vad de hade valt. Kontrollbehovet går lite bananas inom mig av att inte veta men samtidigt är det ju också väldigt fint att han inte sett min klänning och jag inte sett hans kostym innan vår stor dag. Känner på mig att jag kommer börja storböla så fort jag får syn på honom där innan vigseln.
 
 
I veckan har vi dessutom hunnit fira Vincent som nu fyllt hela 5 år. Kan ni ens förstå att tiden gått så fort? Han är verkligen en så stor och klok kille nu och på tisdag börjar han sitt sista år på förskolan innan det är dags för skolan och förskoleklass. Mitt lillla stora hjärta! Blir alldeles blödig av alla gamla bilder som ploppar upp på timehop nu för tiden på en nyfödd liten krabat och jag slungas direkt tillbaks till den tiden som helt nybliven ung mamma med alla känslor och minnen som hör till.
 
Födelsedagstårtan! // Alltså titta bara! Här är han bara 3 dagar gammal <3
 
Nä nu är det nog dags att traska tillbaks till datorn igen. 2 timmar till, sen får jag gå hem!



Semesteruppdatering

Hej mitt i semestern! För oss har tre veckors ledighet passerat men än har vi en vecka på oss att hänga hela lilla familjen innan vardagen drar igång igen. Vincent kommer gå på förskolan en vecka själv innan det är dags för brorsan att skolas in. Skall verkligen bli spännande att se hur det kommer att gå. Rent spontant så känns det som att det kommer gå kanonbra då han gärna ville stanna och leka (läs: Blev fly förbannad) när vi lämnade Vincent på föris innan semestern.
 
 
Vi har haft en väldigt härlig semester hittills men den här veckan har vi dessvärre haft lite otur. Tom har fått ett skov av sin gikt (en akut inflammation i en eller flera leder i kroppen som leder till stark smärta, framförallt nattetid) vilket gjort oss ganska begränsade i vad vi kunnat hitta på. Han har dessutom haft så pass ont att han inte kunnat sova om nätterna utan istället sovit långa perioder på förmiddagarna så jag har fått rodda med det mesta som gäller hem och barn. Hoppas verkligen för allas skull att det klingar av snart för det tär på både tålamod, humör och energi här hemma (och ärligt talat skulle jag inte tacka nej till att få sova ut en morgon eller två på semestern, haha). Han är i alla fall sjukskriven vilket innebär att han kan spara två av sina semesterveckor men jag har ju tyvärr ingen mer semester i år :/ Nåja, det är bara att gilla läget och försöka göra det bästa av situationen helt enkelt.
 
Har ju hunnit fylla år bland annat ;) 
 
Bröllopsplaneringen går sakta men säkert framåt. Igår var vi och hämtade våra vigselringar i Kungsbacka. Jag har valt en ganska tunn och nätt ring som jag verkligen är nöjd med. Tyvärr passar den inte alls min förlovningsring som vi köpte i Turkiet och som "bara" är på 14 K (18 K är standard i Sverige). Den har både fel färg, är alldeles för stor för mitt finger och har en väldigt svår form så tanken är nog att köpa en jubileumsring när vi firar 10 år som förlovade istället och ha jämte vigselringen. Min riktiga förlovningsring får nog snällt flytta till andra handens långfinger.
 
 
Det mesta av min tankeverksamhet går till bröllopet just nu. Det är så mycket saker som måste fixas och dessutom vill man inte heller att det drar iväg i kostnader allt för mycket. Det mesta av planeringen sköter jag själv men jag får givetvis hjälp av både Tom, mamma och mina tärnor i den mån det går att delegera uppgifter. Jag skulle verkligen ljuga om jag sa att det inte gör mig stressad, för det gör det. Det är ju bara 2,5 månad kvar till vår stora dag. Samtidigt är det fantastiskt roligt och jag ser så mycket fram emot att få se alla idéer och allt slit flätas samman. Oavsett vad så vet jag ju att dagen kommer bli helt fantastisk!
 
 Ett av de lite större bröllopsprojekten!

Nybliven läkare

Igår kväll var jag hemma hos min gamla klasskompis Emelie och fikade. Hon bjöd på mackor, nybakta kanelbullar och te och sen pratade vi länge och väl, delvis om mitt stundande bröllop men framförallt om hennes första vecka som LÄKARE. Japp, hon tog ju examen tillsammans med min gamla klass nu i juni och efter några veckors välförtjänt ledighet så är hon nu tillbaks på vårdcentralen hon jobbat som läkarassistent i två sommrar men med den stora skillnaden att hon nu får bära en namnskylt där det står läkare. Ursäktar i förväg min entusiasm kring detta men HUR COOLT är inte det?!!
 
Hon har hittills tydligen mest fått introduktion och fått gå bredvid en erfaren kollega men igår hade hon så smått fått börja ta egna patienter på sitt egna läkarrum. Hon har redan byggt upp en signeringskorg med blodprov att signera, skrivit ut recept med hennes signatur och skickat remiss i hennes namn. Nu är det liksom på riktigt. Det förväntas att hon skall fråga om i princip allt vilket gör mig lite lugn då det ju känns som att man kan mindre och mindre ju närmare man kommer examen. Det är ju ganska så logiskt egentligen att man får mjukstarta nästan som en betald läkarstudent för att sen med mer på fötterna sakta bli mer och mer självständig men tyvärr så tror jag inte alla får en lika bra start som hon fått. På sjukhusen är det nog mer så att man slängs in i en redan fungerande verksamhet och snabbt förväntas hitta sin roll. Så roligt för henne i alla fall att hon verkar trivas och fått så bra bemötande på hennes första underläkarvik. Att det istället för ytterligare en månad med studiestöd istället trillar in en full lön i slutet av månaden är ju inte heller så tokigt kan jag tänka mig.
 
Möttes av en magisk solnedgång över Göteborg när jag körde hem! 
 
Hon sa att hon inte riktigt har förstått än att hon inte skall tillbaks till skolan i höst och det är ju klart att det blir så när man slutar så här innan sommaren precis som vanligt. När hösten drar igång och en annan bänkar sig i skolbänken så kommer hon dock vara ute och hjälper sjuka människor må bättre på riktigt. Vilken känsla efter 5,5 års slit!


Kan äntligen avslöja vår hemlighet

Sommaren är äntligen här, vi njuter av värmen och långa dagar med lek ute i vår lilla trädgård. Det är verkligen på sommaren som det känns som allra härligast att få bo i hus och inte kvar i vår lilla lägenhet. Min lillebror köpte ju lägenheten av oss i fjol och jag och Vincent var där förra veckan och fikade samt lånade morbrors badkar en stund, till Vincents stora lycka. Det känns fortfarande konstigt att komma tillbaks dit, men känslan av att det är "hemma" har släppt. Jag kan ju varenda liten vrå i den lägenheten utan och innan och vi har så många minnen därifrån men hemma, det är verkligen här i vårt radhus.
 
Bus dagarna långa med grannens barn ute i trädgården! Favoriten (till föräldrarnas förtret) är helt klart att gräva i pallkragen.
 
Det här med att ta en "fin midsommarbild" på två barn.. haha
 
Men till något helt annat.. Jag har ju haft en hemlighet för er ett bra tag nu. En av anledningarna helt klart till att uppdateringarna här har blivit så glesa förutom allt annat som kommit i vägen under denna kaosvåren. För några veckor sedan skickade jag och Tom nämligen ut inbjudningarna till vårt bröllop!! Efter 10 år tillsammans så har vi äntligen gjort slag i saken och skall gifta oss i oktober. Jag är så sjukt taggad och ser så mycket fram emot att äntligen bli fru. Det känns ju bara rimligt när man redan har hus och två barn liksom.
 
 Inbjudan som jag suttit och pysslat ihop // När jag, mamma och mina tärnor var och köpte min brudklänning
 
Så framöver blir det antagligen en hel del snack om det kommande bröllopet. Jag hoppas att ni står ut! Klänningen är redan inhandlad, maten är beställd, lokal och kyrka är bokad men det är ju SÅ mycket fix och trix kvar. Förutom bröllop i höst så skall jag ju dessutom riva av sista terminen (!!) på läkarprogrammet så som vanligt är det fart och fläkt i mitt liv, hehe.
 
Nu skall jag gå och rädda vår inredning från en klättrande och röjande ettåring. Vi hörs snart igen!

Tack och hej T10

Så var sista veckan för terminen förbi. Kan inte nog understryka hur otroligt skönt det känns. Rapporten är inlämnad och vi säger tack och hej T10. Nu är det bara en termin mellan mig och mitt examensbevis men först skall det bli riktigt härligt med sommarlov.
 
I tisdags hade vi posterpresentation. Det var inte alls så allvarligt som det kanske låter. Klockan 8 på morgonen var alla som läst kursen på plats i konferenscentrum Wallenberg uppe på berget och satte upp sina posters (en kort sammanfattning av vår vetenskapliga rapport som presenterar vad vi gjort under kursens gång). Under dagen hade vi sedan mingel då vi fick chansen att gå runt och kika på alla spännande projekt samt återförenas med klasskamrater som man inte träffat på ett halvårs tid. Under dagen bjöds det både på fika och lunch och framåt slutet av dagen togs det fram lite vin och chark som följdes av prisutdelning från kursen för bästa poster. En riktigt mysig dag.
 
 
Medan jag satt och filade på de sista ändringarna i min rapport så tog dessutom min gamla klass examen i fredags. Jag är så otroligt glad för deras skull men också en gnutta avundsjuk för att inte jag fick stå där med alla mina fina vänner och ta emot ett diplom. Den där terminen jag har kvar känns evighetslång och dessutom kommer jag fira examen med en klass som jag inte hunnit lära känna på samma sätt som min gamla. En struntsak egentligen jag vet och jag har ju en liten god ettåring hemma istället som plåster på såren. I januari är det äntligen min tur! Det känns både skrämmande och svinkul. Stort grattis till alla grymma nyblivna läkare. Ut ochrädda världen med er nu! 



Stolt

Jag saknar bloggandet. Det gör jag verkligen. Det är verkligen fint att få dokumentera tankar och händelser i livet och kunna blicka tillbaks på det om 1, 5 eller 10 år. Det har däremot inte funnits en minut över eller ens en nypa energi kvar till att sätta mig ner och knåpa ihop någonting vettigt här. Hela våren har varit ett enda töcken och nu känns det som att dimman äntligen lättar och jag kan se framåt igen. Det där med att examensarbetsterminen är en glassig termin har ju inte riktigt stämt på mig. Visst att jag har kunnat styra helt och hållet över min egen tid men att gå från att ha föreläsningar och hemstudier till att ge sig ut på helt främmande mark in i forskarvärdden för första gången har inte varit helt enkelt. Jag har absolut fått upp ögonen för forskning och hoppas väl  på något sätt kunna kombinera det med kliniken i framtiden men just nu, med 10 dagar kvar till slutgiltig inlämning, vill jag bara att det skall vara över.
 
 
I förra veckan hade jag min muntliga presentation och opponering. Jag fick presentera hela mitt arbete på engelska med hjälp av en powerpoint inför min forskargrupp, forskningsledaren/överläkaren samt min examinator och min kurskamrat som även skulle opponera på mitt arbete. Jag var så sjukligt nervös kvällen innan att det kändes som att jag aldrig skulle kunna somna och minutrarna innan jag skulle dra igång min presentation kändes det som att mitt hjärta skulle hoppa ur bröstet på mig. Presentationen satt dock som en smäck och efteråt fick jag sån fantastiskt fin feedback att jag blev alldeles rörd. Mitt arbete var tydligen så omfattande och välskrivet att det var svårt att hitta saker att anmärka på och sakta men säkert byttes nervositeten ut mot stolthet. Efter presentationen fick jag en present av en av forskargruppen (en obstetrikbok, perfekt till nästa termin!) och en hel del kramar och fina ord. 
 
 
Man behöver nog känna sig så där knäsvag för att efteråt känna den där stoltheten tror jag. Min blivande femåring sa så klokt häromdan att "man kan vara rädd fast än man är modig" och det är ju verkligen sant. Nu är det i alla fall ÖVER och i måndags skickade jag även in min poster till tryckeriet så nu är det bara opponering på min kursares arbete kvar, posterpresentation och lite finputsning på rapporten innan den slutgiltigga versionen lämnas in den 9onde juni. Efter det väntar ett välförtjänt sommarlov!
 
 

Bara 1 vecka kvar

Ibland kan man ju verkligen förvånas över sin egen dumhet. Plugga 100% med två barn är ju så långt ifrån optimalt man kan komma. Det var dock nödvändigt för att få resten av livet att gå ihop (särskilt ekonomiskt) och nu handlar det ju bara om ca 1 månad till innan jag kan släppa skolan över sommaren. Jag har faktiskt jobbat stenhårt just med målet att kunna gå hemma från mitten av april redan från start men så, av olika omständigheter, har vi stött på en del problem på vägen som jag absolut inte kunnat styra över (kontrollfreaket i mig slår bakut) som lett till att planen inte riktigt hållt hela vägen. Det har varit fel siffror från de som analyserar våra prover i flera omgångar, det har varit oenigheter i forskargruppen om hur resultaten skall analyseras och dessutom åkte min huvudhandledare på en sjukskrivning på 3 veckor mitt i allt..
 
Nu har jag min första deadline om 1 vecka. Då skall ett första utkast av rapporten vara färdigt. Stress!! På fredag nästa vecka skall jag dessutom ha lyckats snickra ihop en poster till vår posterutställning i juni och om 3 veckor skall jag stå och presentera mitt arbete på engelska framför examinator, x antal läkare och hela min forskargrupp vilket får det att vända sig i magen på mig av nervositet. Jag tar några djupa andetag och jobbar på så bra jag kan. Snart är det sommarlov.. åh vad jag längtar!
 
Bjussar på lite bilder på saker som får mig att må bra som kontrast till denna något bittra text:
 
 
Hoppas er 1 maj är lite mer av en ledig dag än vad min är!


Den senaste tiden

Nu var det allt ett bra tag sen jag skrev ett inlägg här. Anledningen är en mycket hektisk vardag i kombination med lite (eller mycket) härjande virus i familjen. Jag tänkte att jag tar och berättar lite om vad som hänt nu det sista.
 
Förra helgen var vi i Bosared tillsammans med sambons familj och hade det hur got som helst. På söndagen fyllde sen vår lilla bebis ett år. Det känns faktiskt helt galet att det redan hunnit gå ett år. Det känns som tiden bara susat förbi. Älskar att få se hur hans personlighet lyser igenom mer och mer för varje dag och ser så fram emot det kommande året när han förhoppningsvis lär sig kommunicera mer. Bebistiden må vara gosig men vi har en riktigt härlig tid framför oss också.
 
På måndagen var det sen dags för Tom att börja jobba igen efter 6 månaders pappaledighet. Nu är tanken att jag skall fortsätta skriva på mitt examensarbete samtidigt som jag är hemma på heltid med barnen (ja ni förstår varför jag tycker livet är lite hektiskt just nu). Det skall väl förhoppningsvis gå bra även fast det kommer bli en del helger och kvällar som kommer gå åt till att sitta och skriva nu de närmsta. Jag har som tur var fått låna hem en dator från labbet så att jag har tillgång till min data även på hemmaplan då jag har lite beräkningar kvar att göra innan jag börjar skriva på diskussion och resultatdelen av rapporten.
 
I torsdags tog vi bilen tilbaks till Bosared igen men bara för att lämna av barnen. Vi drog sen själva vidare till Hooks herrgård för ett spadygn för att fira att vi har varit ett par i 10 år. Vi hade det verkligen SÅ himla mysigt med fantastisk mat och avkoppling i spaavdelningen. Så härligt efter några tuffa månader i bagaget. På fredagen åkte vi sen tillbaks till Bosared och spenderade sen påskhelgen där tillsammans med min sida av släkten.
 
 
Vi bestämde oss för att åka hem redan igår för att hinna med en hemmadag innan Tom börjar jobba imorgon och dagen har bestått av ett riktigt stort vårstäd av både hus och bil. Nu är vi två rätt trötta men otroligt nöjda småbarnsföräldrar som landat i soffan efter att ha lagt två barn. Skall slänga upp fötterna på soffbordet här strax och njuta av en kopp te. Nu hoppas jag väl ändå att det inte skall dröja riktigt lika långt innan nästa inlägg kommer upp här!

Inlagd på sjukhuset

Nu var det ett tag sen jag skrev ett inlägg här! Kan knappt förstå att det snart är april?! Nu kan jag verkligen inte längta mer till varmare väder och förkylningsfria sommarmånader faktiskt.
 
I söndags fick Vincent ännu ett kruppanfall. Eftersom jag tjatat till mig kortisontabletter att ha hemma så tryckte vi snabbt i honom dem men då hans andning ändå var så pass ansträngd så åkte Tom in med honom till akuten ändå. Efter många timmar med adrenalininhalationer och observation var läkaren fortfarande inte helt nöjd med hans jobbiga andning varför det beslutades att han skulle läggas in för observation under natten.
 
Fy vad jobbigt det var att sitta hemma och vakta den sovande (och också ganska sjuka) lillebrorsan och inte kunna åka raka vägen in till akuten och krama om min stackars sjuka kille. Mammahjärtat höll verkligen på att slitas itu även fast jag logiskt visste att han var i trygga händer med både Tom och personal runt honom. 
 
På morgonen tog jag Charlie direkt efter att han hade vaknat och packade in oss i bilen och körde till sjukhuset. Som väl var var det en mycket piggare kille jag träffade på avdelning 330 och efter en stunds väntande på ronden så blev han utskriven från sjukhuset igen. Det märktes så tydligt att båda pojkarna saknat varandra vilket var väldigt sött att se.
 
 
Nu har vi haft några tuffa dagar med två förkylda barn med feber hemma som sakta men säkert börjar bli bättre nu. Utan svårigheter att andas dock vilket ju är huvudsaken. Själv känner jag mig lite småsnuvig men går som vanligt och hoppas på att det skall vända tillbaks igen.
 
Men, allt är inte bara sjukdom och elände. Projektarbetet rullar på bra och nu har jag börjat skriva på min rapport. Blir rätt seg i huvudet av att sitta dagarna långa och skumma igenom vetenskapliga artiklar på engelska så det går inte så snabbt framåt men jag lär mig mycket under processens gång. Jag och Tom har dessutom kommit igång och börjat träna och äta lite bättre och det är så skönt att kunna vara två med samma mål så att man kan stötta varandra under resans gång. Överlag så känns det som att det händer mycket roligt och spännande runt mig och våra vänner just nu så jag ser verkligen fram emot månaderna framöver på så många olika sätt.
 
Hoppas ni alla får en riktigt härlig och solig fortsättning på den här torsdagen!
 
 



"Då kan du ju ingenting?"

Idag hade jag möte med min bihandledare, läkaren som är knuten till projektet och en statistiker. Jag har kommit så pass långt med mitt projekt nu att jag har påbörjat mina statistiska analyser och eftersom jag verkligen inte är en fena på statistik hade både jag och de andra en hel del frågor om hur vi skall analysera mina data.

När jag presenterade mig för statistikern och sa att jag var läkarstudent skrattade han lätt för sig själv och sa "då kan du ju i princip ingenting". Jag tog det inte så hårt då jag vet precis vad han syftar på. Vår statistikundervisning på läkarprogrammet är katastrofalt dålig. Vi lär oss ju dock så ofantligt mycket annat med så det är väl ändå rimligt att vi inte hinner lära oss överdrivet mycket statistik men den undervisning som faktiskt finns hade kunnat förbättras en hel del. Under mötets gång så lyckades jag ändå snabbt svara på hans frågor och hänga med i hans förklaringar och det hela slutade med att han lite skämtsamt frågade om jag inte skulle byta bana och bli statistiker istället. HA! Den vändningen liksom *stolt som en tupp och tackar min gode vän youtube för hjälpen*


Åkte sen hem direkt efter "jobbet" och förberedde det sista inför kvällens scoutgång som jag skulle hålla i. Jag hade planerat en fotojakt där jag tagit ca 20 bilder på olika föremål i området som scouterna skulle leta upp och sedan ta en bild på sig själva tillsammans med den saken med sina mobilkameror. I slutet blev det godisutdelning så det hela blev väldigt lyckat. Även de scouter som alltid tycker allt är tråkigt (men ändå kommer varje gång) hade tyckt att det var en bra gång.

Det skall bli rätt härligt att få gå och lägga sig nu efter en lång och krävande men också väldigt självförtroendeboostande dag!


Fram med miniräknaren

Hand upp alla som vill ha vår! Usch vad jag är trött på kyla och framför allt alla dessa virus som cirkulerar överallt. Det är ju alltid någon i familjen som är snorig. Nu går det dessutom vattkoppor på Vincents förskola så nu väntar vi bara på att det ska dyka upp små prickar med. Nä mer av den dår vårvärmen vi hade i förra veckan tack!

Sitter på bussen in till sjukhuset just nu. Idag bär det av till Sahlgrenska istället för Östra då jag skall till Immunologen, dit vi skickat alla våra blodprover, för att kvalitégranska processen. Det har nämligen uppståtten del frågetecken kring exakt vilka provsvar vi fått ut. Fick imorse rota fram min gamla gymnasieminiräknare och stoppa ner i ryggsäcken. Det var inte igår jag använde den precis men den verkar fungera som den ska. Förhoppningsvis visar det sig att de siffror vi har stämmer med de på Immunologen för det lär ta ett bra tag att gå igenom alla provsvaren.

Vad hittar ni på denna regniga torsdag? Fler som pluggar?




"Första terminen var rätt skrämmande"

Nu när det börjar närma sig slutet av utbildningen så kan jag inte låta bli att tänka tillbaks på hur det var att vara en alldeles färsk, nybliven läkarstudent och hur långt jag kommit sedan dess. Inte bara rent kunskapsmässigt utan också att jag utvecklats något enormt som person. Nu har ju säkert den lilla detaljen att jag blivit mamma två gånger om under tiden ett litet finger med i spelet men oavsett har det hänt otroligt mycket sen jag för första gången satte min fot på medicinareberget.
 
 
Första terminen var rätt skrämmande, det skall jag inte sticka under stolen med. På gymnasiet gick jag i en klass med många som var ganska högpresterande och jag själv var ju givetvis en av dem. Jag gick ut med toppbetyg och kände mig grymt nöjd med den bedriften och hade ju hört att "det svåraste är att komma in på läkarprogrammet". Till viss del kan det säkert stämma i och med de orimligt höga antagningspoängen som krävs idag och att vissa behöver komplettera och läsa upp i flera år bara för att komma in men för mig som gled in på ett bananskal direkt från gymnasiet skulle jag väl säga att så inte riktigt var fallet.
 
För det första var jag ju inte riktigt van vid att gå i samma klass med folk som var ett, två, 5 och 15 år äldre än vad jag var. Vi var visserligen på samma nivå i vår läkarkarriär (förrutom de som tjuvstartat i en annan del av vården kanske) men livserfarenheten skiljde något enormt mellan oss. Givetvis väldigt roligt men som sagt något ovant och jag kände mig ganska så liten i jämförelse.
 
 
Första kursen gick relativt lätt. En översiktlig kurs med baskunskaper i anatomi och fysiologi. Det är nog den enda kursen som jag faktiskt tänker att jag skulle kunna skriva om tentan på och faktiskt klara i dagsläget, haha. Efter den kursen och självförtroendet den förde med sig fick jag och många kursare med mig en stor käftsmäll. Käftsmällen kallas med lite finare ord för molekylär cellbiologi. Plötsligt proppades vi fulla med detaljkunskap utan dess like i olika molekylära och cellbiologiska processer  och det var verkligen en enorm mängd kunskap som skulle bankas in på kort tid. Något som jag absolut inte var van vid från gymnasietiden. På gymnasiet kunde man få en sidhänvisning på 20 sidor där man faktiskt (om man ville) kunde läsa allt. I MCB fick vi en fet och snordyr bok skriven på engelska som hänvisning, that's it. Jag var fruktansvärt nervös inför MCB-tentan och förkrossad när resultatet kom och jag inte hade klarat den. När jag kuggade den för andra gången minns jag att jag ringde till min mamma och grät i telefonen, rädd för att jag skulle bli av med mitt CSN och inte kunna plugga vidare. Det kändes som en enormt tung och lång uppförsbacke till den där läkarexamen och jag tror nog de var de små TYK-dagarna som låg utspridda en dag i månaden som gjorde att jag inte helt tappade fokus på på målet.
 
 
Med tiden lärde jag mig att plugga på ett mer vettigt sätt. Jag lärde mig också att folk faktiskt inte alls var så onaturligt superbegåvade som jag i början hade trott utan klassen bestod av personer som liksom jag var bra på vissa saker och sämre på andra. Givetvis är det lätt att bara se vad alla andra kan och vad man själv inte kan men när tiden gick märkte jag att det var mycket som jag själv kunde som andra faktiskt inte hade riktigt koll på och det gjorde mig tryggare i mig själv.
 
När väl fysiologikursen sparkade igång tyckte jag att det började bli roligt på riktigt. Det var otroligt fascinerande att få lära sig om hur människokroppen fungerade och jag såg en mening med sakerna jag lärde mig inför framtiden. Efter att jag varit gravid och sen mammaledig med Vincent fick jag ännu en nytändning och bortsett från tentan i geriatrik har jag faktiskt inte kuggat en enda tenta sen jag blev mamma. 
 
Nu känner jag mig trygg med att jag faktiskt är precis lika duktig som majoriteten av mina kurskamrater. Det finns givetvis så mycket som jag ännu känner mig osäker på men så gör även mina kurskamrater. När jag ibland tvivlar på mig själv så brukar jag tänka tillbaks på den där skälvande första terminen när allt bara höll på att rasa samman och tänka på hur otroligt grym jag är som står här på andra sidan utbildningen. Jag har dessutom lärt mig genom åren att åldern bara är en siffra och jag har haft så otroligt roligt med klasskamrater som både är yngre och mycket äldre än vad jag är. Vilken resa ändå och jag är så otroligt glad att jag inte gav upp där på grund av den molekylära cellbiologin. Jag kan och allt går bara man vill och inte ger upp!
 

Livets första monsterförkylning

Charlie har åkt på sin första dunderförkylning och det har vi fått veta med besked. Natten mellan tisdag och onsdag vaknade han ca 4-6 gånger i timmen och var ledsen, hostig och snorig. I vanliga fall sover han hela nätter (bortskämde jag vet) så vi fick oss verkligen en rejäl käftsmäll. Vid 1 fick han en supp Alvedon och så tog Tom med sig honom ut till bilen och så körde han runt så att Charlie fick sova och de var inte hemma förrän vid halv 5. Efter det fortsatte han vakna kanske var 20e minut fram tills det var dags att gå upp. Värsta natten hittills helt klart i hans 10 månader långa liv.

Så igår var jag hemma från labbet och tog barnen på morgonen så att Tom kunde få sova lite till. Vi tog en promenad i den fina vårsolen (får man ens säga vår den 27e februari??) men kort efter att vi kommit hem fick jag migrän så då var det bara för mig och Tom att bytas av och jag fick lägga mig och sova några timmar. Fy sjutton vad dåligt jag mådde igår kväll med både sömnbrist och eftersviterna av migränattacken.



Känner mig fortfarande väldigt seg  och trött i huvudet (ni med migrän vet säkert hur man mår) men har trots allt varit på sjukhuset idag och jobbat med mitt projekt. Natten som var var ganska upphackad den med men mycket bättre än den föregående i alla fall. Nu sitter jag på spårvagnen hem och skall avlösa Tom på hemmaplan så att han kan få gå och vila sig en stund. Så otroligt tacksam att vi är två som hjälps åt i stunder som dessa!



Borttappad i bollhavet

Det känns verkligen som dagarna bara försvinner iväg. Eftersom jag just nu är och jobbar med mitt examensarbete på Östra sjukhuset 5 dagar i veckan och det tar 45 min att resa enkel väg kommer jag liksom inte hem förrän klockan 5. Då ägnar jag 2 intensiva timmar åt mina barn innan de går och lägger sig och sen går jag antingen och tränar (eller till scouterna på måndagar) eller krashlandar i soffan och rör mig inte en fena innan det är dags att masa sig till sängen. Ja så här är det väl för alla heltidsarbetande föräldrar kan jag gissa?!
 
Jag trivs jättebra på labbet och tycker det är roligt att hålla på med mitt arbete men saknar också att få vara hemma och umgås med barnen. Så igår satt jag hemma och läste lite forskningsartiklar för omväxlings skull och på eftermiddagen åkte vi hela familjen till lekland så att framförallt Vincent skulle få springa av sig lite energi.
 
 
Som den coola mamma jag är så ville jag ju inte vara sämre utan gav mig också in i leklabyrinten hack i häl efter fyraåringen. Det hela slutade med att jag lyckades tappa bort min telefon i bollhavet, men efter någon minuts letande var den som tur var återfunnen igen och jag nöjde mig därefter med att heja på Vincent som skulle åka den röda rutschkanan 2 miljarder gånger i rad.
 
Kan vi förresten, på tal om något helt annat, bara ta en sekund och prata om vilket FANTASTISKT väder det var igår!!?? Fick vårfeeling i hela kroppen och Tom fick hejda mig från att springa bort till garaget för att plocka ut utemöblerna och grillen. Flyttade i alla fall ut en av våra fåtöljer och satt en stund och njöt i värmen medan jag pluggade. Mer vår tack!!
 
 
Nu är det inte ens 2 månader kvar innan Tom börjar jobba igen i alla fall så mer tid med barnen kommer jag definitivt att få snart. Det skall bli spännande att se om jag lyckas ro i hamn både en styck projektarbetsrapport samtidigt som jag är hemma med två vildingar (Charlie har precis lärt sig att dra sig framåt, yeey!!!). Skall jobba på så gott det går nu den tid som är kvar så att jag förhoppningsvis kan njuta mer av att vara hemma utan att stressa ihjäl mig. Sen väntar en hel härlig sommar tillsammans med barnen så i augusti är jag säkert redo att byta bort dem för en 50-lapp, hehe (obs skämt!!).

Ett jobbigt avsked

Vi har haft några tunga dagar här hemma det senaste. För en tid sedan gick Toms gammelmormor bort och igår var det så dags för begravning och ett sista hej då. Tufft såklart för Tom och jag tycker det är så svårt att veta hur man skall göra för att stötta en närstående i en sån jobbig situation. Man vill ju bara ta bort smärtan samtidigt som man måste få tid att sörja. Gårdagen var i alla fall väldigt fin. Himlen var klarblå och solen värmde upp en annars ganska så kall februaridag. Efter begravningen åt vi minnesmiddag på Sjömagasinet i Göteborg. Supergod mat och så härligt att få avsluta en jobbig dag på ett lite mer lättsamt sätt!
 
 
När vi kom hem slank jag iväg till gymmet en sväng för att rensa huvudet och ladda lite energi. Jag mår så bra i både kropp och själ när jag har tränat och dessutom får jag lite egentid på gymmet så det känns verkligen som min frizon där (trots att jag får trängas med stönande muskelknuttar och svettiga pensionärer). Trodde verkligen inte jag var en sån människa som skulle börja träna för att bli piggare och gladare men tydligen är jag det ändå! Jag har inte tränat regelbundet sen högstadiet och har alltid sett det som en jobbig grej att ta mig iväg till gymmet. Nu efter 2 månaders regelbunden träning är det nästan som att det känns lite beroendeframkallande. Nu är målet att komma i bättre form så att jag orkar vara en stark och glad mamma samtidigt som jag bollar alla min andra miljoner saker jag skall göra i luften som vanligt.
 


Snögubben Snöis

Vilken fin helg vi har haft! Här i Göteborg ligger det ca 15 centimeter snö på marken och har så gjort i över en veckas tid nu, till vår lilla fyraårings stora förtjusning. Tom har varit iväg en del i helgen så jag och barnen har fått en massa mystid och jag har försökt att bara vara och återhämta mig lite efter rivstarten på det nya året. Jag och Vincent passade på att vara ute i trädgården när Charlie låg och sov och lekte en stund i snön. När fingrar och tår blev allt för frusna gick vi in och drack varm choklad.
 

 
Nu kanske detta kommer låta väldigt klyschigt och så men jag tycker det är helt fantastiskt att få vara med och skapa dessa fina barndomsminnen tillsammans med barnen. Det är lätt att glömma av att stanna upp och njuta när man är mitt uppe i alla vardagsmåsten men barnen hjälper till att dra ner mig på jorden och vara här och nu. Så otroligt tacksam för mina två underbara pojkar och jag hoppas verkligen att de kan få se tillbaka på sin barndom med glädje och värme precis som jag gör med min egen uppväxt.
 
Nä, slut på känslobabbel nu.. Imorgon skall jag upp tidigt för att ta mig till labbet så det är nog dags att göra sig i ordning för sängen. God natt alla fina!

Nytt och spännande

I måndags var första dagen på labbet för min del. Var faktiskt rätt nervös på söndag kväll och låg och vred och vände på mig med en massa tankar i huvudet men det har verkligen gått jättebra och nervositeten var helt obefogad. Har haft riktigt tur och hamnat i en väldigt trevlig och gemytlig forskargrupp. Alla är trevliga och hjälpsamma och min magkänsla säger mig att jag nog kommer få en väldigt rolig termin där.
 
Jag har så smått kommit igång med mitt projekt. Det tar en bra stund att lära sig hitta i databaser och journalprogram som jag tidigare inte använt men det går framåt i alla fall, sakta men säkert. Det blir mycket dumma frågor så här i början men hittills har alla varit väldigt hjälpsamma och tillmötesgående. Är så taggad på att komma igång ordentligt och bli en aningen mer självständig och tycker att detta skall bli jätteroligt vilket är ganska så långt ifrån den förvirrade olustkänsla jag hade inför det hela för bara några månader sen.
 
 
Idag har vi haft projekplaneseminarie i skolan vilket innebär att vi i en mindre grupp fått opponera på varandras projektplaner. Ett tillfälle både för bra feedback gällande sin egen projektplan men också en möjlighet att få ta del av vad andra har för spännande projekt för sig nu i vår. En hel del skall ju bland annat åka utomlands för att bedriva olika former av projekt men även för oss som håller oss inom sveriges gränser varierar typen av projekt något enormt. Ser verkligen fram emot posterpresentationen i slutet av kursen när vi får se resultaten av alla dessa examensarbeten!



T10 är igång!

Så var termin 10 igång och därmed också mitt sista år som läkarstudent. Det ni! Ett år känns som väldigt lång tid när man står här och trampar slask i januari men vi alla vet ju hur snabbt tiden kan rassla iväg.Termin 10 innebär ju som ni antagligen märkt examensarbete i Göteborg i alla fall och veckan har börjat med statistikföreläsningar och allmän information om terminen. I nästa vecka skall jag äntligen till perinatallaboratoriet på Östra sjukhuset där jag kommer hålla till den största delen av terminen arbetandes med mitt projekt.
 
 
Samtidigt så börjar tankarna mer och mer snurra kring vad som händer sen. Vart kommer jag att hamna och hur kommer livet bli med kombinationen karriär och små barn? Jag är en grubblare och gillar att tänka igenom saker noga både en och två gånger och här finns det ju en hel del att fundera på om man säger så. För er som inte riktigt har koll på hur vägen till specialistläkare ser ut så är det så att efter man tagit examen så skall man göra AT på 18-21 månader för att sedan skriva en AT-tenta och då få sin legitimation. Efter det skall man söka en ST-tjänst som efter 5 år leder till att man blir specialist inom valt område.
 
Tyvärr är det så att det inte hör till det vanliga att man lyckas få en AT-tjänst direkt då det är brist på platser och därför är det nu mer regel än undantag att man måste vikariera som underläkare i väntan på AT. Det är här mitt största grubbleri ligger just nu. Skall jag välja ett vick som ger bäst meriter för AT? Skall jag välja ett vick med bra tider och placering nära hemma så att det blir optimalt för familjen och barnen? Skall jag satsa på en specialitet som jag är lite extra nyfiken eller skall jag välja en bredare specialitet för att få mer kött på benen inför framtiden? Har jag ens möjlighet att välja eller kommer jag bara få ta det som erbjuds? SÅ. MÅNGA. FRÅGOR.
 
Nu är det tack och lov några månader kvar innan jag måste ta tag i detta på riktigt och oavsett kommer det säkert bli br0. Det här med en oviss framtid är inte riktigt min grej känner jag men visst känns det också väldigt spännande!
 
Någon annan läkarstudent/läkare där ute som har tips på vad man skall tänka på inför sitt första underläkarvick?

Mitt jobb är andras olycka

Ojojoj, äntligen kan jag andas ut efter en tuff vecka och njuta av i alla fall en dag ledigt innan vårterminen brakar igång på måndag. Har jobbat 6 dagar i sträck och suttit med projektarbetet på kvällarna så jag är rätt mör om man säger så. Nu är dock projektplanen redo för seminariet andra kursveckan där planen skall diskuteras i grupp och jag slipper ställa klockan på 04.50 för att hinna iväg till jobbet imorgon.
 
Veckan på jobbet har varit lugn. Det har varit väldigt lite larm så vi har suttit för det mesta i lugn och ro och skrivit nere i akutmottagningens källarlokaler. Det är fantastiskt att det inte kommer några larm givetvis eftersom det innebär att folk inte skadar sig allvarligt men arbetspassen utan larm blir så otroligt långdragna så när väl sökaren piper så blir man glad och pulsen går upp direkt. Det är vårt jobb och vi jobbar ju där för att vi tycker att det är kul men det är klart att man önskar ju egentligen att alla människor skulle få slippa att hamna på akutrummet på sjukhuset.
 
 
Det är svårt att förklara men jag tror kanske många av er inom vården kan förstå vad jag menar. Det är roligt och lärorikt att få se och handlägga en patient med hjärtinfarkt, brutet ben, nydebuterad diabetes eller misstänkt cancer men det innebär inte att vi tycker det är roligt att dessa sjukdomstillstånd drabbar så många människor. Nu finns dem dock och människor kommer att drabbas av olyckor och skador och då känns det verkligen som ett privilegium att få vara med och ta hand om dem och ge dem bästa möjliga vård.
 
Om det är någon läkarstudent som letar efter jobb i göteborgstrakten i sommar så kan jag varmt rekommendera att jobba på sahlgrenskaakuten. Jag har lärt mig så otroligt mycket där och tar med mig en massa av det in i min blivande yrkesroll. Hör av er till mig om ni vill meta mer så kan jag förmedla kontakterna vidare!


Projektplan och bussfrukost

Nu är det bara en dryg vecka kvar tills terminen drar igång och jag är faktiskt sjukt taggad. Det kommer bli en väldigt annorlunda termin jämfört med tidigare i och med att det är så mycket självständigt arbete och ärligt talat så vet jag inte riktigt hur våren kommer att se ut, men det skall bli spännande oavsett. Skrev klart ett utkast till projektplanen igår och mejlade det till mina handledare och på tisdag skall jag till östra sjukhuset för ett möte med dem och gå igenom den samt lite andra praktiska grejer. Jag är så glad över att jag tog mod till mig och valde ett projekt inom ett område som jag är lite extra intresserad av för det kommer ju givetvis göra det lättare att hålla motivationen uppe resten av terminen.
 
Först väntar dock en vecka till på akuten. Det är så roligt att vara tillbaks där och känna att man gör lite nytta. Är dock inte riktigt nöjd med att behöva gå upp redan vid 5 för att hinna in till Sahlgrenska och vara färdigombytt för att lösa av nattpersonalen vid 6.45, men jag försöker göra det till en mysig grej och tar bussen hela vägen in till stan. Jag får lämna huset kanske 5-10 minuter tidigare än om jag skulle tagit cykel, tåg och buss men då kan jag sitta i lugn och ro och dricka lite te, äta frukost och lyssna på ett poddavsnitt. Just nu lyssnar jag på AT-läkarnas podcast som är riktigt bra och mysig. Kan verkligen rekommendera den! Perfekt att kunna lyssna på något och lära sig nya saker samtidigt som man sitter och halvsover.
 
 
På tal om halvsova så är det precis vad jag gör just nu här i soffan. Förutom att jag började förbaskat tidigt så jobbade jag dessutom över 2 timmar idag för att täcka upp en sjuklucka så nu är det slut i rutan för den här damen. Skall bli uuunderbart att äntligen få sova vill jag lova! Spännande fredag va? ;D
 

Måndag

Vabruari är inte ens här än och vi är redan inne på andra sjukdomsperioden för i år. Dessa småbarnsår alltså! Igår kväll var vi ute och åt middag för att fira min mammas födelsedag och hade en jättemysig eftermiddag och kväll men Vincent verkade ovanligt trött och på natten sen så fick han feber och ont i halsen. Även Tom vaknade imorse och kände sig inte alls på topp, skoj.. Vi har ju knappt hunnit återhämta oss från nyårsförkylningen ju!
 
 
Själv känner jag mig ändå relativt frisk och håller tummarna för att det får fortsätta vara så framöver. Som vanligt känner jag väl att jag inte riktigt har tid att bli sjuk. Mina klasskamrater har redan börjat plugga igen efter julledigheten men själv börjar jag inte förrän den 21e då det är officiellt upprop och kursstart för examensarbetet och termin 10. Innan dess har jag dock en del som måste fixas. Jag skall skriva klart min projektplan, fixa ett handledarkontrakt och dessutom ha ett första uppstartsmöte med min handledare för att prata igenom upplägget för terminen. Dessutom skall jag göra 9 pass på akuten nu dessa två veckor så nej, jag avböjer vänligast en långdragen sjukdomshistoria till.
 
Idag är jag i alla fall ledig från jobbet. Två av familjemedlemmarna ligger och sover och en sitter och kikar på Netflix så jag tänkte att jag skall jag fylla på muggen med en ny kopp te och försöka ta mig an det där projektplansskrivandet. Ni får ha en fin (och förhoppningsvis sjukdomsfri) måndag!



Jag har slutat amma

Jag har inte skrivit så mycket om amningen denna gången och anledningen är nog att det gått så mycket bättre med Charlie än vad det någonsin gjorde med Vincent. Jag har varit så otroligt glad för detta och därför känns det om möjligt ännu jobbigare att amningen nu nått sitt slut. Hade det varit upp till mig så hade jag gärna fortsatt amma flera månader men Charlie har självmant valt att sluta och då måste jag ju acceptera det.
 
 
De första två veckorna var det jättejättejobbigt verkligen. Det är svårt att förklara för någon som inte ammat men man får ett väldigt speciellt band till sitt barn genom amningen och när det försvann kändes det som en del av bandet mellan mig och honom försvann. Jag kände mig bortvald och irrationella tankar som att han inte älskade mig längre och att jag inte kunde trösta honom flög runt i mitt huvud.
 
Nu har det hela lugnat sig något. Jag saknar fortfarande våra mysiga stunder men har insett att jag visst har en viktig plats i mitt barns liv. Jag kan lite ångra att jag gick tillbaks till skolan så snabbt just på grund av detta men samtidigt så överväger fördelarna nackdelarna här ändå. Jag får vara oerhört tacksam för den amningstid jag fick med honom och inse att tiden ännu en gång går alldeles för fort när man har en liten bebis!