Vecka 20

Det har blivit mycket inlägg om graviditeten det senaste men jag lovar er att det kommer lite annat framöver också! För mig är ju graviditeten och lilla lillebror i magen ständigt närvarande så då är det skönt att i alla fall få utlopp för lite av alla miljontals tankar här inne. Hoppas ni tycker om att följa vår resa! Här kommer i alla fall inlägget för vecka 20:
 
Barnet:
Barnet mäter nu hela 25,6 cm från huvud till fot och enligt min app (som jämför barn med frukter och grönsaker, lite konstigt ändå eller?!) så är han stor som en zucchini. Fram tills nu växer de flesta barnen lika fort men efter halva graviditeten så börjar skillnader framträda. Vissa barn blir långa och smala medan andra blir kortare och "knubbiga". Vincent var en lång och smal en så det är ju det jag ser framför mig nu, särskilt när jag vet att det är en liten lillebror där inne, men det skall bli otroligt spännande att få se hur denna lilla bebis ser ut. Svettkörtlar är färdiga nu även fast han inte kommer börja svettas förrän efter födseln. Lillebrors sinnen utvecklas och han kan känna smärta, hur sjutton nu man tagit reda på det? Dessutom kan han göra mer avancerad akrobatik som bakåtkullerbyttor.
 
Jag:
Jag känner mig så fantastiskt lyckligt lottad som bär på en till liten frisk pojke. Jag blev rätt chockad först när vi fick reda på att det var en kille just för att jag var så säker på att det var en tjej men för varje dag som går så känns det bara mer och mer självklart att det ju är en liten lillebror som skall få komma till vår familj. Är supersugen på att gå loss och köpa en massa kläder nu men jag försöker hålla mig tills vi åker till London nu i helgen.
 
När det kommer till graviditeten så mår jag fortfarande bra. Jag känner mig som en av de där jobbiga gravida kvinnorna som jag själv kände sånt avund för sist jag var gravid men jag njuter så länge det varar för man vet aldrig hur länge man får må bra. Det enda som stör mig är tröttheten som smugit sig på och jag hoppas som sagt att det vänder nu när jag börjat äta järntabletter. Har känt av lite mindre sparkar från lillkillen denna veckan men på ultraljudet så kunde man se att han låg med ryggen mot min mage så det kanske förklarar saker och ting. Förhoppningsvis gör han en av de där berömda bakåtkullerbyttorna snart så att jag får känna lite mer sparkar igen och även nyfikna vänner och släktingar som gärna också vill känna en spark.
 
Tycker att jag blivit så stor på bara några dagar nu om magen men det kanske bara är jag som inbillar mig. Vad tycker ni? Visst börjar det likna en riktig liten gravidkula?
 



Det blir en..

Vecka 20 igår redan men veckoinlägget får komma senare i veckan då jag inte hunnit fota magen denna hektiska helg. Däremot så har jag en liten video att dela med er alla. Jag bad ju er gissa på om ni tror att det ligger en lillasyster eller lillebror i magen och det blev väl ungefär 7-3 till team tjej. Själv var jag ju så säker på att det var en tjej, tror ni jag hade rätt?
 
 

En frisk liten bebis

Wow alltså! Det är helt magiskt att få se sin bebis på ultraljud. 2 minuter sena fick vi springa mot ultraljudsmottagningen på Östra från parkeringen och med andan i halsen, välfylld urinblåsa (precis enligt instruktion) och bultande hjärta av nervositet fick vi komma in i undersökningsrummet. Organ efter organ gicks noggrant igenom och för varje "det ser helt normalt ut" kunde jag pusta ut en aning. Moderkakan ligger dessutom i bakvägg vilket antagligen är anledningen till att jag känt sparkar relativt tidigt.
 
Allt såg alltså strålande fint ut med bebisen och vi blev flyttade 1 dag framåt och beräknat förlossningsdatum är nu den 7e april och jag byter således veckor på söndagar istället. Är så otroligt lättad att allt såg bra ut och nu kan jag förhoppningsvis vara mer lugn framöver och bara njuta av graviditeten och alla små sparkar.
 
Efter att ha gått och oroat mig så mycket inför ultraljudet hela dagen var jag så trött när vi kom hem att jag knappt visste vad jag hette. En rejäl urladdning helt enkelt och det blev tidig sänggång för min del.
 
 
Könet fick vi också reda på och precis som förra gången planerar jag att göra en liten film och lägga upp så håll utkik! Oavsett vilket så är ju det absolut viktigaste att allt var precis som det skulle. Vi älskar dig så lilla vän!


Dags för rutinultraljud

Idag är det dags och herrejisses vad nervös jag är. Kunde knappt somna igår kväll utan hjärnan gick på högvarv. Är bebisen frisk? Ser allt ut som det ska? Kommer vi få reda på kön? 
 
Å ena sidan så skall det bli så så så kul att få se den lilla kickboxaren där inne men å andra sidan är jag livrädd för att något skulle visa sig vara fel. Givetvis har vi inte tid förrän efter att Tom slutat jobbet så jag får allt plågas av denna ovisshet i några timmar till. Det kommer bli en låååång dag!
 
Nu vill jag ha era sista gissningar. Blir det en lillasyster eller lillebror? Håll tummarna för oss idag att det går bra. Uppdaterar er senare ikväll om hur det har gått!
 
Jag precis innan vi skulle in på vårt första ultraljud i vecka 9. Ungefär lika nervös då som nu men då såg allt tiptop ut! 

Welcome to the dark side

Ringde och pratade med min barnmorska igår om den tilltagande tröttheten jag känt under de senaste veckorna. Hon slängde ett öga på de prover som jag tog i vecka 11 och tyckte nog att det var dags att jag började med järntillskott. Under graviditeten ökar blodvolymen med 40-50% och många gravida brukar i mitten av graviditeten behöva extra järn (en viktig produkt vid tillverkningen av röda blodkroppar). Symtom på blodbrist är bland annat trötthet, andfåddhet och blekhet och visst kan jag ticka av all dessa punkter, även fast jag visserligen i mitt normaltillstånd är blek som ett spöke.
 
Något som är väldigt dåligt att kombinera med extra trötthet är specialveckan i radiologi, vilket givetvis är just den veckan jag har just nu. Inget illa om radiologispecialiteten som sådan egentligen, jag tycker att det är ganska kul att få leka lite detektiv och försöka koppla ihop kliniska symtom med fynd inuti kroppen. Det jag däremot verkligen inte kan förstå är hur man frivilligt, trots att det är strålande sol utanför fönstret, släcker lamporna och drar för mörkläggningsgardinerna och spenderar dagens få soltimmar i totalt mörker.  Detta tillsammans med projektorer och datorer som sakta värmer upp den syrefattiga luften (pga alldeles för många personer i ett alldeles för litet rum) gör vem som helst rätt dåsig.
 
Mörkläggningsgardinerna glipar och skvallrar om det vackra vädret som vi går miste om!
 
Nä hade det inte varit för det att vi har en grym amanuens den här veckan som har hand om oss och att jag känner att jag utvecklats massor på bara ett fåtal dagar när det kommer till att tolka slätröntgen CT, MR, ultraljud m.m. så hade jag nog inte stått ut i mörkret. Jag undrar om det är något man vänjer sig vid som radiolog eller om de bara inte gillar ljus som personer?
 
Nu har jag som sagt köpt hem lite Niferex i alla fall och förhoppningsvis kan jag få tillbaks lite energi. Resten hänger nog tyvärr bara på att jag blir bättre på att varva ner och stressa mindre. Dumt att det inte finns något piller som fixar det!



Vecka 19

Barnet:
Bebisen är nu drygt 14 cm från huvud till rumpa, enligt min app stor som en sötpotatis. Barnets hud, som nu inte längre är genomskinlig, täcks av fosterfett. Under anlagen för mjölktänderna finns nu även anlag för de permanenta tänderna. Bebisen sväljer fostervatten och njurarna producerar sedan urin som kissas ut igen.
 
Jag:
Trött, trött, trött! Ja det känns som att tröttheten från första trimestern smyger sig tillbaka. Funderar på om det kanske inte är så att jag lider av järnbrist vilket är ganska vanligt när man närmar sig mitten av graviditeten. Dessutom har jag sovit rätt dåligt på nätterna det senaste då jag vaknat och behövt byta position eftersom jag haft så ont i höfterna. Skall försöka mig på att sova med en kudde mellan knäna inatt och se om det hjälper mot värken. I fredags natt vaknade jag dessutom av en fruktansvärd vadkramp och jag trodde på riktigt att jag skulle svimma så ont det gjorde. Inte konstigt att man är lite trött helt enkelt!
 
Nu känner jag bebisens sparkar tydligt, flera gånger om dagen. Har även sett sparkarna utanpå magen och igår fick Tom känna sparkar för första gången. Har fortfarande en hel del sammandragningar till och från under dagen och ibland kommer dessa efter att bebisen kört någon form av kickboxningsmatch med sig själv där inne. Sammandragningarna är rätt obehagliga men gör fortfarande inte ont så då är ju allt som det ska.
 
Slutligen har jag även fått några omgångar med härlig halsbränna. Den har försvunnit lika snabbt som den kommit så än behöver jag nog inte springa till apoteket och inhandla Omeprazol (min livräddare förra graviditeten). Det är nog dessvärre bara en tidsfråga så jag njuter så länge jag kan av att slippa vara en eldsprutande drake ;)
 
Här har vi veckans magbilder:
 
 

Lillasyster eller lillebror?

Okej hörni, nu är det mindre än en vecka kvar tills vi skall på rutinultraljud (iiiiih!!) och förutom att få se så allt ser bra ut så hoppas vi även kunna få veta vilket kön barnet har. Givetvis spelar det abolut ingen roll vilket kön det är och är barnet bara friskt är vi givetvis nöjda men vi är alldeles för nyfikna för att inte ta reda på det om det går.
 
Vincent, bara ett par veckor gammal <3
 
Jag har sen dag 1 trott att det ligger en liten lillasyster i magen. Varför vet jag inte riktigt men har råkat säga hon om bebisen flera gånger och det är väl helt enkelt vad magkänslan säger. Tom tror att det blir en liten kille igen så vi får väl se vem av oss som har rätt. Ligger bebisen med benen i kors eller med navelsträngen i vägen så kanske det ändå inte går att se och då får vi snällt vänta till förlossningen men som sagt, vi är väldigt nyfikna av oss och har dessutom väldigt svårt med namn den här gången så det hade underlättat att kunna sålla lite.
 
Här är några "Old wives tales" som säger sig kunna förutspå vilket kön bebisen har:
 
Craving för salt eller sött? Lite mer sötsugen än vanligt faktiskt, brukar annars vara en riktig salttjej (Flicka)
Finnar? Ooooohja, både i ansiktet, på ryggen och bröstet -.- (Flicka)
Huvudvärk? Har haft problem med både migrän och "vanlig" huvudvärk (Pojke)
Humörsvängningar? Jadå i alla fall i början av graviditeten (Flicka)
Spetsig eller rund mage? Magen är mycket mer oval än sist då den var mer spetsig (Flicka)
Kinesisk kalender (hittar ni HÄR)? Den säger pojke (Pojke)
Kalla fötter? Ja verkligen! Drar alltid på mig mina tofflor när jag är hemma (Pojke)
 
Nu är jag inte mycket för skrönor men det verkar som att de är ganska oense om vad det faktiskt är som ligger där i magen.
 
Nu får ni vara med och gissa! Vad tror du att det är, en lillasyster eller lillebror? Gissa i kommentarsfältet så sammanställer jag resultatet innan vi avslöjar för er vad ultraljudet visade.


Ett litet spöke

I tisdags var det halloweenkalas på Vincents förskola och trots att vi har en spidermandräkt liggandes hemma sen han var på maskerad i somras så ville han absolut klä ut sig till spöke. Eftersom jag är en sån curlingmamma (och för att jag tycker det är rätt skoj att pyssla) knåpade jag givetvis ihop en liten spökkostym till min lilla trollunge. Det blev inget avancerat då jag har ganska så lite energi över till pyssel överlag nu för tiden men ett vitt lakan och lite svart filt som jag klippte ut och limmade fast blev en urgullig liten spökdräkt och Vincent var SÅ lycklig när han på morgonen fick traska iväg mot förskolan på morgonen utklädd till spöke.
 
 
Enkelt, billigt och ett supernöjt barn, kan en mamma önska sig något mer? Tips till andra föräldrar där ute som snabbt behöver fixa en maskeradkostym och inte vill lägga en massa pengar på något som bara kommer användas en gång!

Säg JA!

Så var det tack och hej till två fina veckors anestesi. Har lärt mig massor om sövningens ädla konst och fått göra en hel del praktiskt som alltid är väldigt skoj. Har satt PVK, tagit blodgas, satt larynxmask, intuberat (!!), övat en hel del på att hålla fri luftväg och ventilera sövda patienter m.m. Man blir helt klar lite mallig när man får ett "bra jobbat" efter att ha intuberat sin första patient vill jag lova.
 
 
Många grejer som man gör som läkarstudent ute på praktiken är saker man gör för första gången. Första blodgasen, första gången du slår reflexer, första sutureringen, första rektalpalpationen, första gången du tar ett blodtryck.. Med ständigt till antalet ökande klasser på läkarprogrammet så blir de där tillfällena man får chansen att öva på dessa moment färre och färre. Man är helt enkelt oftast flera studenter på samma placering som får turas om och tar man inte chansen så vet man aldrig när man får nästa chans.
 
Jag brukar därför försöka att så gott jag kan utmana mig själv när jag får en förfrågan att göra någonting som egentligen känns rätt läskigt, en "förstagångare". Jag säger helt enkelt bara ja och litar på att den som ställt frågan också känner sig trygg med att jag som grön kandis gör ett försök under deras handledning. Som exempel kan vi ju ta intubationen som jag fick göra i veckan. Läkaren frågade om jag intuberat tidigare och istället för att svara nej så sa jag att jag varit med på intubationer och dessutom intuberat på docka och gärna ville försöka. Det gäller bara att tro på sig själv och att våga ta steget att testa. Det är okej att vara nervös men visa inte att du tvekar för det är så lätt att erbjudandet försvinner till någon annan. Lyckas man kan man sväva på moln resten av dagen och det värsta som kan hända är egentligen att handledaren får ta över.
 
Så mitt tips helt enkelt till läkarstudenter (och alla andra egentligen) där ute, våga ta för er och tro på er själva. Får ni en fråga så säg JA och tryck undan alla tankar som "inte kan väl jag" och "äh jag tar det nästa gång". Som student har man rätt att lära sig och då krävs övningövningövning. Ta varje tillfälle du får och jag lovar dig att det med allra största sannolikhet kommer att gå kanonbra!



November, du är mer än välkommen!

Äntligen november! Har längtat efter den här månaden på så många olika sätt och ni förstår snart varför. Att jag dessutom avslutade oktober med en riktig skitdag gör mig bara ännu gladare över att få vända blad. Var lite för godhjärtad igår och gav pengar till en okänd person som verkligen såg ut att behöva dem men där jag, givetvis försent, insåg att jag faktiskt blivit lurad. Hur sjutton kan man ha mage att stå och ljuga ihop en historia för att lura pengar av trevliga och hjälpsamma medmänniskor?  Blir arg så att jag kokar och hormonerna gör samtidigt att jag bara vill lägga mig ner och gråta! Dessutom fick jag hämta en febrig liten 3åring igår på förskolan så ja, inte bästa dagen på året precis.
 
I alla fall, för att vända blad från det jobbiga. I november har jag varenda helg uppbokad med roligheter. Det hela gör mig visserligen lite stressad men mest känns det himla skoj. Klassfest, rutinultraljud (!!), dop, avslutningskonsert med kören och så skall dessutom jag och Tom åka på en weekend till London. Ja, ni hör ju! Slår vad om att månaden kommer att susa förbi och så är det helt plötsligt december.
 
Känner mig faktiskt väldigt ambivalent när det gäller det här med tiden. När man är gravid handlar ju allt om att räkna veckor och man längtar så mycket efter nästa milstolpe. Skolan däremot.. för varje vecka som går får jag mer och mer ångest känns det som. Ännu mer information läggs till min redan enorma hög som bara ligger och väntar på att proppas in i hjärnan och jag har varken speciellt mycket tid eller energi att plugga den mängd som behövs. Jag tröstar mig med att de flesta känner som jag och att jag inte på något sätt är unik om att inte ha hunnit plugga under våra rätt så fullsmockade praktikveckor. Nu i november skall jag fokusera på att må bra först och främst för det är ju trots allt det viktigaste! Sen får vi se hur mycket pluggande som blir gjort.
 
Bjussar på fyra härliga novemberbilder från 2016. Hoppas på en minst lika mysig månad i år!
 

Vecka 18

Ojoj hej vecka 18! 17+0 idag och vi har bara 3 veckor till halvvägs, är inte det lite galet? Det är rackarns smidigt att byta veckor på måndagar tycker jag. Det är enkelt att hålla reda på och det gör i alla fall att söndagsångesten inte blir fullt så stor. Får se om vi får behålla vårt datum när vi går på ultraljud om mindre än två veckor. Kickar igång veckan med en liten graviduppdatering i alla fall.
 
Barnet:
Nu är barnet 13 cm från huvud till rumpa och barnet är inne i en enormt aktiv period just nu med kickar, volter och grimaser. Det finns ju ännu ganska gott om plats inne i livmodern för en hel del akrobatik. Fingrar och tår ser allt mer färdiga ut och man kan även ana fingeravtrycken. Ögonen har ögonbryn och antydan till ögonfransar.
 
Jag:
På många olika sidor kan man den här veckan läsa om att man kan ha konstiga och livliga drömmar när man är gravid och det kan jag inget annat än att hålla med om. Hade en så galet verklig mardröm i helgen där hela familjen fick hålla sig gömd då det var folk som var ute efter att döda Tom. Efter en sån natt är man helt slut! Jag märker att jag vaknar fler gånger på natten nu, ibland för att kissa men oftast är det bara för att vända mig om till andra sidan. Är egentligen mest en ryggsovare vilket ju inte är helt bra när man är gravid då livmodern trycker mot de stora venerna då och försämrar blodtillförseln till hjärtat. Gissar att det hela kommer kompliceras ytterligare dessto längre fram i graviditeten man kommer då man även skall brottas med en stor mage.
 
Har känt av en hel del sammandragningar den här veckan och valde ju som sagt att stanna hemma i fredags och vila just pga detta. Har inte pratat med min barnmorska om det än men är själv inte så särskilt orolig. Jag får helt enkelt bara bli bttre på att ta pauser och vila när det börjar kännas lite tungt. Något som däremot är roligare är att jag i princip varje dag känner små buffar både inuti och utanpå magen (enormt aktiv var det va?). Igår när jag la mig för att vila en stund efter att ha flugit runt och storstädat hela huset fick jag en riktig liten karatekick mot handen och hjärtat svämmar över av lycka. Nu hoppas vi bara att Tom snart skall kunna känna lillens puffar snart!
 
 
Beroende på vilket ljus jag kan använda när jag tar bilderna framträder mina gamla bristningar olika tydligt. Jag har absolut inte fått några nya bristningar ännu denna graviditet men tänker att det kanske är någon som undrar när de ser mina veckobilder. Jag bryr mig faktiskt förvånansvärt lite om bristningarna jag har på mage och höfter. För mig är det ett fantastiskt bevis på att jag burit och fött världen bästa kille. Allas magar är fina som de är och vi ska hylla och vårda våra kroppar för det fantastiska jobb de gör under livets gång!!
 


Morgonstress

Äntligen är det fredag! Har haft en väldigt hektisk vecka den här veckan känns det som. Jag känner mig helt enkelt lite sliten. Tror mycket har att göra med att vi behövt gå upp så förbaskat tidigt (allt innan 6 enligt mig är på tok för tidigt) och därför startat dagarna med stress vilket verkligen inte bäddar gott för resten av dagen. Jag tycker det är så extremt viktigt att inte lägga över den här stressen på Vincent och jag tar mig alltid tid vid t.ex. lämningen på förskolan att sätta mig ner på huk, prata lite grann och säga hej då ordentligt så att han kan känna sig lugn och trygg innan jag rusar iväg. Jag har dock varje dag kommit med andan i halsen typ 2 minuter innan jag skall vara ombytt och klar till sjukhuset med tårar brännande bakom ögonen vilket inte alls är särskilt kul.

Igår när jag vaknade hade jag dessutom lite molande värk i magen och jag har även börjat känna lite sammandragningar som säkert inte är farliga i sig men som ju också kan vara ett tecken på att man stressar lite för mycket och det skall man givetvis lyssna på. Idag blir det därför hemmapluggsdag och efter lite smskontakt med en av mina klasskompisar har jag förstått att det var ett rätt bra beslut med tanke på att föreläsningarna tydligen inte var något vidare idag heller. Kan ibland sakna lite av den flexibiliteten man hade på preklin när man själv kunde välja lite mer var, när och hur man ville plugga. Nu får vi nöja oss med att fredagarnas föreläsningar (oftast) inte är obligatoriska och idag är det något jag är lite extra tacksam över.

Efter lämning på föris gick jag alltså hem igen, drog på mig mjukisar och dukade upp en riktigt härlig mysfrukost. Supersmarrigt och det känns som att jag kommer vara mätt i flera månader framöver. Nu skall jag sätta mig och plugga en stund och sen har jag lite andra punkter på dagens "att göra"-lista som skall betas av (bland annat att vika tvätt, wihooo -.-). Ha en underbar fredag goingar!


Konsten att ta hand om patienter som sover

Ny vecka och givetvis också ny delkurs. Den här veckan är det Anestesi som står på schemat. För första gången så har jag faktiskt riktigt sett fram emot en delkurs och det beror helt enkelt på att jag tycker att anestesi och intensivvård verkar sjukt roligt att hålla på med. En anestesiolog eller narkosläkare har hand om att förbereda en patient inför operation, sövning och smärtlindring under operationen samt den postoperativa vården. Dessutom är det narkosläkare som jobbar på IVA (intensivvårdsavdelning) och bemannar läkarambulanser och ambulanshelikoptrar. Jag kan nog inte riktigt sätta fingret på varför jag tycker det verkar så kul men det skall bli väldigt spännande i alla fall att se vad jag tycker i slutet av dessa två veckors placering. Kanske är det inte alls som jag har tänkt mig men det lär jag väl märka så småningom.
 
 
Hittills har vi mest haft föreläsningar men igår var jag en halvdag på operation tillsammans med världens härligaste narkossköterska. Han var något så grymt pedagogisk och jag hann knappt ställa frågor innan han var där och förklarade vad de olika kurvorna på monitorerna betydde, varför han gjorde som han gjorde etc. Det är rätt roligt med allt det praktiska som narkosen faktiskt får göra, allt ifrån att sätta olika nålar till att intubera och lägga ryggbedövning. Förhoppningsvis får jag vara med och göra lite mer av det praktiska nu senare under veckan och inte bara stå bredvid och observera. När vi gick igenom intubering (när man stoppar ner en slang i luftstrupen så att man kan hjälpa patienten att andas när hen är sövd) i måndags så lyckades jag faktiskt med att intubera på första försöket utan att varken skada tänder eller lägga slangen i matstrupen. Nu är ju inte riktigt en docka och en faktisk patient samma grej men visst fick man lite mersmak ändå. Visst är det rätt sjukt ändå att teknik finns så att vi kan söva patienter och ta bort smärtsignaleringen i kroppen till den grad att man kan öppna upp magen på någon eller byta ut en höft mot en protes? Det är så nära magi man kommer skulle jag vilja säga. Det är nog det som gör att jag blir så fascinerad av jobbet som narkosläkare.



Vecka 17

Jag tycker att tiden gått väldigt fort efter vecka 12 men nu börjar den sakta ner igen. Den senaste veckan har verkligen släpat sig fram. Tror det har att göra med att vi börjar närma oss rutinultraljudet som vi skall på om inte ens 3 veckor. Längtar såå efter att få se vår lilla ior som Vincent döpt bebisen i magen till. Här kommer i alla fall veckans graviduppdatering!
 
Barnet:
Barnet mäter nu ca 11,6 cm från huvud till rumpa. Ögonen är slutna och öppnar sig först kring vecka 27 men kan ändå uppfatta ljus utanför magen. Även öronen är så pass utvecklade att bebisen nu kan höra saker som händer utanför magen. Nu börjar bebisens tunna genomskinliga hud lagra underhudsfett som hjälper barnet att hålla värmen och ger energi. Från och med den här veckan väger bebisen mer än moderkakan.
 
Jag:
Veckan har som sagt gått extremt långsamt. Skrev förra veckan att jag mår väldigt bra, så pass bra att man nästan inte känner sig gravid om det inte vore för den lilla putande magen vilket ju både är positivt och negativt. Har känt mig så frustrerad över att tiden går så långsamt och det bara känns som man står och stampar. Kände de första rörelsena med Vincent i magen i vecka 16 och eftersom jag väntar andra barnet hade jag lite väntat mig att jag skulle känna sparkarna tidigare. Har ju hittills mest känt fladder som skulle kunna vara bebis men så äntligen i fredags kunde jag känna den första lilla buffen i magen och sen dess har jag känt lillen där inne flera gånger vilket gör mig så otroligt lycklig. Har längtat efter detta sen dagen jag plussade så nu njuter jag till fullo.
 
Har haft en del växtvärk denna veckan som inte är särskilt trevligt. Känns lite som svagt molande mensvärk och tror även jag börjat få lite sammandragningar. Har även hela veckan haft två gigantiska finnar på hakan som verkligen inte velat ge med sig. Härliga saker man får ta när man är gravid. Pendlar dessutom mellan att känna mig jättepigg och att vara så trött att jag somnar på föreläsningen eller efter jag kommit hem från skolan. Energin tar helt enkelt slut mycket snabbare än vad jag är van vid så jag får bli duktigare på att hushålla med den innan den tar slut helt enkelt.
 
Här har vi veckans mage:
 
 
Vad tycks om den nya headern förresten? Fick ett infall igår och bytte ut min gamla då jag verkligen inte gillade den. Grafisk design är inte riktigt min starka sida hehe.

Tillbaks på akuten

 
God morgon hörni!
 
Vaknade upp något mör idag efter att ha jobbat mitt första pass på akuten sen i sommras igår kväll. Det var väldigt kul att komma tillbaks och träffa alla goa kollegor men det är klart att helgen blir lite kort om man jobbar även på lördagen. Kom snabbt in i skrivandet igen så det var inga problem men sen kom ju såklart tröttheten smygande där vid 7. Känns skönt i alla fall att få ett litet tillskott till kassan lagom till all julhandel och dessutom lär jag snart behöva uppdatera garderoben ytterligare. Gick i alla fall upp idag och fixade i ordning lite frukost till mig och Vincent och satte mig sen med datorn vid matbordet för att fila lite på morgondagens graviduppdatering.
 
 
Idag skall vi hålla oss inomhus då regnet öser ner utanför fönstret. Jag har lovat Vincent att vi skall bygga torn med klossar så fort jag knapprat färdigt här på datorn. Sen vid 16 är det dags för veckans höjdpunkt, nämligen körövning. Varför går alltid veckorna så långsamt och helgerna så fort? Hoppas ni alla får en trevlig söndag!
 


Första trimestern med lillasyskonet

Det är rätt intressant det här med att gå ut med att man väntar smått. Jag har ju vetat om att det ligger en liten i magen sen i slutet av juli men för alla andra så börjar ju liksom resan först nu. Första trimestern är verkligen inte en rolig tid (konstant oro för missfall bland annat) men jag tycker ändå att jag klarade mig igenom de första 12 veckorna relativt bra.
 
 
Redan innan vi fick plusset på stickan började brösten ömma och sedan har det pendlat lite upp och ner under veckorna. Jag har även varit tröttare än vanligt (vilket kanske har märkts i inläggen här på bloggen) och sällan lagt mig många minuter efter 21 på kvällarna vilket gett 0 tid till att t.ex. plugga. Magen har varit väldigt svullen om kvällarna men jag har inte upplevt att jag fått "riktig" mage lika tidigt som med Vincent. Då köpte jag mina första mammabyxor redan i vecka 10 medan jag nu egentligen fortfarande klarar mig med en toffs i knapphålet. Jag använder dock ändå helst mammabrallorna jag köpte i vecka 13. Tror att det har att göra med att jag väger mindre inför denna graviditeten men jag kommer säkert få en minst lika stor kanonkula med denna bebisen tillslut ändå, haha.
 
Hormoner kan verkligen ställa till med mycket och i början var mitt humör och mitt tålamod inte att leka med. Jag kände knappt igen mig själv. Dessutom innebär hormonsvallningarna tyvärr även att jag haft 5 migränanfall på 2 månader. Inte kul! Illamåendet har jag inte kommit undan heller men även denna gång har jag tack och lov sluppit att kräkas. Som tur är har illamåendet nästan helt släppt nu och som jag skrev i måndags så mår jag nu oförskämt bra. Det enda som egentligen hänger kvar sen första trimestern är lite trötthet och dessutom är jag kissenödig jämt och ständigt.
 
Nu håller jag tummar och tår för att jag skall få känna mig sådär gravidglowig som de sägs att man skall vara under andra trimestern och jag hoppas få må bra så länge det bara går så att jag orkar med skolan och slipper bli sjukskriven som sist. Det har jag verkligen inte lust med!
 
  Vincent lyssnar om det finns en bebis i hans mage också :'D // Minikulan för någon vecka sen

Goa kirurger

Att vara en läkarstudent på operation är verkligen ett stort lotteri. Ibland får man stå i ett hörn av operationssalen, möjligtvis ståendes på en pall för att se liiite bättre, och man ser i realiteten inget annat än kirurgernas egna händer i såret och där kan man stå i 2 timmar och kämpa mot gäspningarna. Läkarna ignorerar ens existens och det är bara att glömma att ställa frågor. En sådan operation var jag på i måndags och de är verkligen helt värdelösa. 
 
Sen kan man å andra sidan ha turen att man får scrubba in och stå med i såret tillsammans med snälla, trevliga och kompetenta kirurger som gärna tar sig tiden att peka ut viktiga strukturer och svarar på alla något förvirrande frågor som kan ploppa ut ur en läkarstudents mun. En sån operation hade jag förmånen att vara med på igår och efter en sådan operation är man helt stensäker på att man skall bli kirurg (i alla fall för stunden). Stämningen på salen var.. mysig? Kan man säga så om en operation? Sköterskor, läkare och narkospersonal var trevliga och pratade skämtsamt med varandra och vi läkarstudenter blev verkligen inkluderade i "gänget". Att dessutom få stoppa in fingret i ett sår och med fingertoppen känna på den pulserande halspulsådern är rätt coolt ändå.
 
Hade även ett litet gravidmoment inne på salen när jag mot slutet av operationen kände hur jag blev alldeles kallsvettig och illamående och fick sätta mig på en stol med huvudet mellan knäna. Direkt var det en av undersköterskorna som var ute och hämtade stark saft till mig och alla var så måna om mig och undrade hur jag mådde. De var verkligen hur gulliga som helst. Som tur var slapp jag svimma (har än så länge sluppit det trots att jag fått liknande känningar tidigare) och efter en stund kunde jag resa mig och titta på när de slöt operationssåret på håll. Ja som sagt, är alla operationer så här kan jag utan tvekan tänka mig att bli kirurg.
 



Vecka 16

Så var det dags för min första riktiga veckouppdatering här på bloggen. Gjorde ju något liknande med Vincent så vill gärna dokumentera även den här graviditeten så gott det går med både bilder och text. Jag byter veckor på måndagar än så länge (får se om jag flyttas någon dag på rutinultraljudet eller inte) och går alltså idag in i vecka 16.
 
Barnet:
Barnet är nu stort som en avokado, drygt 10 cm lång från huvud till rumpa, och jag kan redan känna livmoderns kant några centimeter nedanför naveln. Bebisen kan höra och kan rycka till vid plötsliga rörelser utanför magen. Hen har fortfarande gott om plats att röra på sig och alla leder fungerar så i livmodern är det full aktivitet där bebisen kan sparka, göra volter, rynka på pannan och suga på tummen m.m. Barnets naglar har börjat bildas och på den tunna huden finns fjunliknande lanugohår. Jag har den här graviditeten köpt en doppler så att jag kan lyssna på bebisens hjärta och man hör verkligen att det är liv och rörelse där inne då det sprakar till varje gång proben får sig en liten kick.
 
Jag:
Själv är jag redan några veckor in i andra trimestern och jag mår verkligen oförskämt bra, bortsett från den eviga förkylningen som aldrig vill släppa då såklart. Är lite tröttare än vanligt och orkar inte riktigt hålla samma tempo men jämfört med hur otroligt trött jag var med Vincent i magen så har jag inget att klaga på. Har redan sen vecka 12/13 trott att jag känt lite fladder i magen och några gånger har jag varit 100% säker på att det faktiskt varit bebis som rört sig men det är bara ett par gånger. Längtar sååå efter riktiga buffar som kommer lite mer regelbundet och jag tror inte att det kommer dröja särskilt länge till nu. Nu har också den första trimesterns magsvullnad bytts ut mot en liten kula som finns där redan på morgonen när jag vaknar vilket är supermysigt. 
 
Veckans magbild kommer här:
 

Menskoppar till indiska flickor

Visste du att en flicka i Indien i genomsnitt missar 5 dagar/månaden i skolan pga mens? Att menstruerande kvinnor ofta anses som sjuka, de isoleras och förbjuds vidröra exempelvis mat då de anses smittsamma och smutsiga? Att 83% av flickorna aldrig har hört talas om mens innan de får sin första blödning?
 
Jag har två klasskamrater som dragit igång ett projekt för att hjälpa dessa utsatta flickor och jag kände att jag bara måste uppmärksamma och sprida det till så många som möjligt. De har startat en insamling för att bekosta menskoppar och kommer tillsammans med organisationen MACHA (Mother and Child Health Association) åka till Kolkata, Indien, för att utbilda flickor och pojkar om mens och dela ut menskoppar. Det är helt absurt att mens skall få vara en sån stor skam för dessa flickor och att de skall missa skolan och möjlighet till utbildning pga detta. 
 
Ni kan läsa mer om projektet HÄR och kan redan här och nu swisha en peng till 123 1159 656 (märk betalningen med MENSKOPP) för att vara med och bidra till en bättre framtid för dessa tjejer. På bara någon vecka har insamlingen nått 87 192,50 kr!! En menskopp kostar 138,75 kr men alla bidrag är välkomna.
 


Kärleksbombad

Alltså wow! Först vill jag bara börja med att säga stort TACK för alla fina kommentarer som fullkomligt haglat in här på bloggen, instagram och på facebook efter onsdagens inlägg. Blir helt mållös och känner mig så otroligt tacksam över att jag har så fina släktingar, vänner, bekanta, klasskamrater och kollegor som glädjs med oss och vårt lilla mirakel. Tack tack tack, från djupet av mitt hjärta!
 
 
Min tanke är att bloggen från och med nu kommer att inkludera även uppdateringar om graviditeten men för er som inte är så intresserade av att läsa om det så kommer jag givetvis fortsätta att skriva om livet som läkarstudent. 
 
Så för att landa lite på jorden igen så tänkte jag berätta lite om veckan i Borås. Som ni kanske har märkt så har jag varit superduperförkyld i 2 veckor nu och i måndags vaknade jag upp med en sån enorm smärta över vänstra kinden att jag bara ville gråta. Jag har med andra ord inte haft min allra bästa vecka rent måendemässigt den här veckan vilket har varit lite synd eftersom den i övrigt har varit väldigt bra.
 
Jag har på förmiddagarna varit på KAVA (kirurgisk akutvårdsavdelning) vilket varit lite sisådär då jag inte haft något inlogg till datorn och alltså mest suttit och lyssnat på ronden som gått i en väldans fart och inte lärt mig speciellt mycket. På eftermiddagarna däremot har jag varit på akuten och det är ju bara så kul! Jag har gjort min allra första rektalpalpation (och faktiskt förstått vad det var jag kände), jag har för första gången under utbildningen stött på akut sjuka barn vilket varit väldigt intressant (i Göteborg finns det ju en separat barnakut), jag har åter igen tagit egna patienter, skickat röntgenremisser, dikterat anteckningar och druckit x antal koppar te tillsammans med de fantastiskt goa AT-läkarna och ST-läkarna.
 
 
Igår slapp jag KAVA då jag var schemalagd mellan 12-21. Vi hade det relativt lugnt med patienter på akuten men som tur var fick jag och Jagoda, som också varit i Borås i veckan, lite privatundervisning av ST-läkaren när det fanns lite dötid. Jag fick bland annat ta en patient där jag verkligen kände mig helt säker och trygg i bedömningen av diagnos, vilken undersökning jag ville göra och vilken behandling som skulle ges. Patientens anamnes och status stämde så väl med vad vi fått lära oss. Det är en sån otrolig mäktig känsla varje gång det händer och man känner sig verkligen som en läkare på riktigt. Jag tror ni andra läkarstudenter förstår vad jag menar ;)
 
Nu är det fredag och jag sitter hemma och skall försöka plugga en stund innan jag tar helg. Har en sån himla go känsla i kroppen och trots att förkylningen fortfarande biter sig kvar känns livet rätt underbart just nu. Stor fredagskram till er alla!!
 
 

FYRA

Jisses vad svårt det är att hålla tyst när det enda man vill är att ropa så alla hör. När alla ens tankar kretsar kring en enda sak men ingen annan vet. När man inte mår så bra men får komma med andra ursäkter för att förklara varför man mår som man gör. När byxorna bara blir tajtare och det ser ut som att man ätit alldeles för mycket bullar fast man själv vet att det beror på något helt annat. I tre långa månader har vi gått och burit på den bästa hemligheten av alla. I april blir vi åter igen föräldrar till ett nytt litet liv, då blir tre nämligen fyra.

 

Vi är givetvis överlyckliga även fast det är rätt svårt att greppa att det faktiskt ligger en liten i magen. Vincent pussar och klappar redan på magen och pratar om bebisen som kommer när snön har smält och blommorna kommer upp ur jorden. Alldeles ljuvlig är han min goa unge.

Jag tänkte att jag tar och lämnar det hela där och så kan jag berätta lite senare om hur jag mått hittills och sådär. Vilken spännande resa vi har framför oss. Tänk att jag och Tom skall bli tvåbarnsföräldrar och att Vincent skall få bli storebror!




Osynlig kandis

Som läkarstudent kan man ibland känna sig som om man vore osynlig. Man är en "kandis" som mest bara finns där och svansar efter läkaren utan att göra allt för mycket väsen av sig. Extra tydligt blir det när man slängs in på en ny avdelning och inte riktigt har lärt sig avdelningens rutiner eller lärt känna personalen. De allra flesta läkare är väldigt duktiga på att få oss att känna oss inkluderade i verksamheten (särskilt de unga läkarna) men ibland stöter man som sagt på läkare som knappt noterar att man är där. Idag tog nog priset i osynlighet då följande situation ägde rum:
 
Vi var halvvägs igenom ronden, jag, min AT-läkare/handledare och avdelningens specialistläkare då specialistläkaren stannar upp och läser på min namnskylt, "Alice?! Har du varit här tidigare?". Jag sneglar lite frågande på min handledare och svarar sedan att "ja, jag var här hela förmiddagen igår och rondade med dig?".
 
Skoj med läkare som inte ens märker att man är där, *suck*. Dags att göra lite mer väsen av mig kanske? Visserligen har jag inte känt mig på topp då jag fortfarande inte är frisk men alltså hur osynlig kan man få lov att vara egentligen? Vi fick oss ett gott skratt i alla fall, jag och min handledare.
 

Pendlare

Måndag, ny vecka och vart befinner jag mig? Jo, i Borås. Nu är det nämligen dags för utlokaliseringsvecka och jag skall alltså få komma till ett "mindre" sjukhus vilket i mitt fall innebär 4 dagars pendling till Borås. Förutom den enorma logistiken som det innebär för oss som har barn på förskolan så skall det blir väldigt roligt att få se något annat än Sahlgrenskas väggar i några dagar och förhoppningsvis hinner jag lära mig massor som vanligt. Tycker tiden går vansinnigt fort nu när veckorna är så pass fullsmockade som de varit den senaste tiden och gissningsvis är denna vecka inget undantag. 7.30-16.45 och dessutom nästan 1 timmes pendling fram och tillbaks på det. Jag är så tacksam över att jag slipper åka så här långt varje dag.

Nu skall jag klämma i mig min lunchlåda och fortsätta dagen här tillsammans med min handledare på akuten. Tjenixen!




Årets förkylning

Hallå, hallå! Jag lever! Ja det är väl ungefär så jag känner efter de senaste dagarnas ultramegaförkylning. Kan inte ens komma ihåg senast jag varit så här dålig. Det började med halsont i slutet på förra veckan och lagom till helgen var förkylningen i full blom. Valde ändå med min aningens optimistiska inställning om att det säkert skulle vända att åka iväg på kämpalek (om ni inte vet vad det är kan ni läsa om förra årets kämpalek HÄR) och hajk med mina scouter vilket så här i efterhand var urbota dumt. Ibland är det verkligen inte bra att vara envis. Det hela slutade med att jag i princip helt tappade rösten och trots att det nu börjat vända så låter jag fortfarande som en man och är givetvis helt urpumpad på all energi. 
 
Har trots förkylning dock släpat mig till skolan eftersom vi har haft kursens enda två dagar av plastikkirurgi denna veckan (ja jag vet, perfect timing). Det har varit två väldigt bra dagar och jag har återigen fått sy (!!). Väl hemma i måndags totaldäckade jag i soffan och världens bästa sambo har varit helt magisk och tagit hand om allt här hemma. Idag har jag en sååå efterlängtad självstudiedag vilket innebär vilavilavila i soffan hela dagen. Snart är jag förhoppningvis på banan igen.
 
 Från i fredags när vi var ute på byxshopping och det bara var halsen som gjorde ont

Det märks att det är höst

Det märks att det är höst när..
 
1. ..det börjar virvla runt löv på marken
 
2. .. man aldrig vet vad man skall ta på sig på morgonen då det antingen nästan är minusgrader eller så behöver man knappt jacka.
 
3. ..VAB-säsongen dragit igång
 
Japp idag är jag hemma för andra dagen i rad med en liten hostig kille. Tom har tagit stor del av vabben hittills denna termin så vi kände väl lite att det var min tur trots att det innebär en massa jobbigt i skolan. Blir så stressad av att bara tänka på att försöka hitta ett tillfälle att ta igen det jag missat att jag helt enkelt försöker att låta bli. Tänk om läkarprogrammet bara hade varit en aningens mer barnkompatibelt, vad otroligt mycket lättare mitt liv hade varit då. Samtidigt förstår jag ju varför utbildningen ser ut som den gör och varför nästan allt är obligatoriskt men ändå.. ibland kan man väl få stånka och stöna lite grann.
 
 
Har lyckats plugga lite hemma idag i alla fall (med betoning på lite hehe) medan Vincent satt bredvid och ritade. Har denna vecka påbörjat min tvåveckorsplacering på urologen (specialitet rörande urinvägar samt manliga genitalia) så jag lyckades plöja några sidor i urologikapitlet i boken i alla fall innan tuschpennor kom farandes över bordet och vi fick hitta på något annat. Får se om jag orkar fortsätta där jag slutade när lillkillen somnat. En stor kopp te och en glassbåt kanske kan sätta fart på motivationen ;)



När man får barnvakt

Igår hade jag och Tom en barnfri kväll då Vincent fick ha fredagsmys och sova över hemma hos mormor och morfar. Lite lugn och ro för oss föräldrar och lycka för treåringen som verkligen älskar att hänga med mina föräldrar. De har verkligen ett starkt band till varandra och det gör mig så otroligt glad. Jag och Tom passade på att gå ut och äta en bit mat och väl hemma igen kunde jag mätt och belåten ramla i säng. Är så trött nu för tiden så jag tackar och bockar ofta när klockan slår 21 och skamgränsen är passerad för att få gå och lägga sig.
 
Imorse fick vi en mycket efterlängtad sovmorgon och vid 9 nån gång gick jag upp och fixade lite mysfrukost till oss som vi mumsade i oss innan det var dags att hämta hem Vincent igen.
 
 
Strax efter 13 fick vi besök av några vänner och deras bedårande 2månaders son. Jag njöt för fulla muggar av att snosa bebislukt och jag fick såna flashbacks till när Vincent var liten då vi tagit fram Vincents gamla babysitter som bebisen fick sitta i en stund medan vi fikade. Vi satt nog och tjötade bort ett par timmar där i soffan innan de till slut begav sig hemåt och vi kunde ägna oss åt lite familjemys resten av eftermiddagen och kvällen.
 
Nu har jag precis smällt i mig lite hemmalagad nudelwok med grönsaker och kyckling och tänkte sätta på en film här i soffan (som jag antagligen kommer somna ifrån hehe) tillsammans med en liten slatt ben&jerrys som jag vet finns begravd någonstans i frysen. Mysig lördagskväll i sin enkelhet. Ha en go kväll hörni!
 
 

"Vill du sy ihop?"

Idag kan nog ingenting förstöra mitt glada humör. Efter en förmiddag på avdelningen med vårt vanliga underläkararbete var det sen dags för vår enda "lediga" eftermiddag de senaste 4 veckorna med de fina ordet SJÄLVSTUDIER skrivet i schemat. Jag valde till skillnad från resten av mina kamrater på avdelningen att inte åka hem utan satte mig inne på "vårt" kontor för att plugga på avdelningen. En av patienterna som vi hade hand om skulle nämligen eventuellt opereras på eftermiddagen och min förhoppning var att jag skulle få vara med på den operationen då jag inte hunnit vara så mycket på operation under veckorna på avdelningen. Tur var väl det för visst kom vår överläkare in och hämtade mig vid strax efter 2 och tillsammans traskade vi upp till operationssalarna.
 
Fick vara med och se en jättespännande operation och fick stå med i såret, tvättad och sterilklädd, för att se så bra som möjligt. När operationen var klar vände sig överläkaren sig till mig och undrade om jag ville sy ihop och givetvis ville jag det. Så nu har jag alltså sytt ihop mitt allra första operationssår. Ganska så nöjd tjej som cyklade hem strax efter 4 vill jag lova.
 
 Före vs efter jag varit på operation. Såhåå glad läkarstudent med den snygga randen på kinden efter munskyddet! 
 
Har kommit fram till att kirurgi är rätt roligt ändå. Har kanske inte trott att det skulle passa mig men det växer verkligen i mina ögon och dagens lyckorus är ju kanske ännu ett tecken på att jag i varje fall inte helt skall utesluta kirurg från min lista på specialiteter jag kan tänka mig.


Så tacksam för svensk sjukvård

Ofta slås jag över hur fantastiskt lyckligt lottad jag är som får bo i Sverige och ha tillgång till svensk sjukvård. Det klagas ofta hit och dit på långa köer, ointresserade läkare, besparingar m.m. och jag förringar inte att det inte finns fantastiskt stor förbättringspotential även här men vi bor i ett land där sjukvård bara kostar en bråkdel av det faktiska priset. Vi har ett snabbspårssystem där patienter med misstänkt cancer utreds bara inom ett par veckor. Vi har gratis sjukvård för alla barn och gratis mödravård. Vi har läkare som inte bara tar emot patienter som kan betala för sig utan alla, oavsett socioekonomisk status, är välkomna.
 
Något av det mest fantastiska är att åker du t.ex. till Spanien och blir allvarligt sjuk kan Sverige stå för vården även fast du befinner dig i ett annat land. Det kanske låter självklart när jag skriver det men faktum är att det är få länder i världen som har denna trygghet. Jag har tyvärr fått bevittna dessa orättvisor med egna ögon och det är rent ut sagt för jävligt att se personer bli nekade vård i andra länder bara på grund av att läkarna enbart bryr sig om de patienter som ger bäst klirr i kassan. Idag var en sån dag med möten som fick det att bränna bakom ögonen på grund av orättvisan i världen.
 
 
Att vara på avdelning innebär att man får dela många människors öden. Många helt fantastiska och en del väldigt tragiska som ni kanske märker. Frustrationen att inte kunna hjälpa alla är stor men jag är så glad att jag, trots svensk sjukvårds många brister, ändå är en del av den. Tillsammans hoppas jag att vi kan jobba för en ännu mer jämnlik vård för oss alla.

Balansen mellan skolan och allt annat

Det är lördag kväll. Skålen bredvid mig i sängen är fylld med chips och jag skall alldeles strax sätta på nått serieavsnitt på Netflix. Jag njuter av att det är helg, att jag kan få umgås med min familj hela dagen lång och framförallt att jag slipper ställa klockan på 5.45 imorgon. Veckan har varit så sjukt lärorik och rolig och antagligen är just denna placeringen en av de roligare under hela kursen men det är klart att det tar på krafterna också. Därför känns det extra härligt att balansera ut vardagen på sjukhuset med hemmastrosande och mys med mina två killar.
 
 
Det är inte helt lätt det där med balans alltid. Jag tycker det brukar vara rätt knepigt så här efter sommaren när man är van vid en annan rutin att komma in i höstlunken igen. Som jag säkert berättat innan så försöker jag vara noga med att planera in min skoltid så att jag kan vara ledig till 100% när jag väl är hemma med Vincent sen. Hittills har det dock varit rätt svårt under kirurgikursen då jag redan har så långa dagar i skolan och det inte riktigt finns tid över för plugg. Här låter jag dock mitt sunda förnuft och mitt mående styra. Har jag energi eller ett sug att plugga (ja jag brukar få det lite då och då, tro det eller ej) så tar jag mig lite tid efter att Vincent har somnat eller tar några timmar under helgen men är jag å andra sidan för trött så prioriterar jag vila och återhämtning. Allt för att orka med och hålla ihop hela vägen fram till jul ;)
 
Jag tröstar mig med att det är långt till tentan och att jag lär mig så otroligt mycket bara genom att aktivt delta under praktiken. Trots ynka 4 veckor in på terminen så kommer jag på mig själv att kunna svara på klasskamraters frågor, eller i alla fall kunna delta i diskussionen, kring olika sjukdomar vilket känns rätt häftigt med tanke på hur extremt lite tid jag spenderat framför kursboken. Inte konstigt att man är lite trött ibland!
 
 Min fredagskväll! Kvällsbus, glass och så lite suturering på det. 



De nya underläkarna

Tre dagar avklarade på kirurgavdelningen och precis som jag trodde lär jag mig massor. Vi kandisar på avdelningen agerar avdelningsunderläkare vilket innebär att vi under handledning av en läkare sköter en hel modul (7 patienter just nu) helt själva. Vi rondar med sköterskorna, skriver och dikterar anteckningar och remisser, beställer olika röntgenundersökningar, ringer till olika konsulter m.m. och det bästa av allt är att det faktiskt går rätt bra för oss. Idag skötte vi t.ex. eftermiddagsronden helt själva då läkaren var iväg på annat. Visst blir det mycket frågor då vi ju fortfarande är så gröna (bokstavligen, vi har ju gröna läkarpyjamasar nu!!) men vår handledare låter oss alltid komma med egna förslag så att vi får tänka till ordentligt själva först. Det är dock ändå vi som gör grovjobbet och det är med glada fjärilar i magen som man skickar iväg remisser till olika instanser underskrivna med sitt eget namn.


Det där jobbet som underläkare känns helt plötsligt inte alls så långt borta men istället för paniken jag tidigare känt inför detta så fylls jag nu istället av längtan och nyfikenhet. Det här ska nog gå vägen skall ni se!