Nybliven läkare

Igår kväll var jag hemma hos min gamla klasskompis Emelie och fikade. Hon bjöd på mackor, nybakta kanelbullar och te och sen pratade vi länge och väl, delvis om mitt stundande bröllop men framförallt om hennes första vecka som LÄKARE. Japp, hon tog ju examen tillsammans med min gamla klass nu i juni och efter några veckors välförtjänt ledighet så är hon nu tillbaks på vårdcentralen hon jobbat som läkarassistent i två sommrar men med den stora skillnaden att hon nu får bära en namnskylt där det står läkare. Ursäktar i förväg min entusiasm kring detta men HUR COOLT är inte det?!!
 
Hon har hittills tydligen mest fått introduktion och fått gå bredvid en erfaren kollega men igår hade hon så smått fått börja ta egna patienter på sitt egna läkarrum. Hon har redan byggt upp en signeringskorg med blodprov att signera, skrivit ut recept med hennes signatur och skickat remiss i hennes namn. Nu är det liksom på riktigt. Det förväntas att hon skall fråga om i princip allt vilket gör mig lite lugn då det ju känns som att man kan mindre och mindre ju närmare man kommer examen. Det är ju ganska så logiskt egentligen att man får mjukstarta nästan som en betald läkarstudent för att sen med mer på fötterna sakta bli mer och mer självständig men tyvärr så tror jag inte alla får en lika bra start som hon fått. På sjukhusen är det nog mer så att man slängs in i en redan fungerande verksamhet och snabbt förväntas hitta sin roll. Så roligt för henne i alla fall att hon verkar trivas och fått så bra bemötande på hennes första underläkarvik. Att det istället för ytterligare en månad med studiestöd istället trillar in en full lön i slutet av månaden är ju inte heller så tokigt kan jag tänka mig.
 
Möttes av en magisk solnedgång över Göteborg när jag körde hem! 
 
Hon sa att hon inte riktigt har förstått än att hon inte skall tillbaks till skolan i höst och det är ju klart att det blir så när man slutar så här innan sommaren precis som vanligt. När hösten drar igång och en annan bänkar sig i skolbänken så kommer hon dock vara ute och hjälper sjuka människor må bättre på riktigt. Vilken känsla efter 5,5 års slit!



Kan äntligen avslöja vår hemlighet

Sommaren är äntligen här, vi njuter av värmen och långa dagar med lek ute i vår lilla trädgård. Det är verkligen på sommaren som det känns som allra härligast att få bo i hus och inte kvar i vår lilla lägenhet. Min lillebror köpte ju lägenheten av oss i fjol och jag och Vincent var där förra veckan och fikade samt lånade morbrors badkar en stund, till Vincents stora lycka. Det känns fortfarande konstigt att komma tillbaks dit, men känslan av att det är "hemma" har släppt. Jag kan ju varenda liten vrå i den lägenheten utan och innan och vi har så många minnen därifrån men hemma, det är verkligen här i vårt radhus.
 
Bus dagarna långa med grannens barn ute i trädgården! Favoriten (till föräldrarnas förtret) är helt klart att gräva i pallkragen.
 
Det här med att ta en "fin midsommarbild" på två barn.. haha
 
Men till något helt annat.. Jag har ju haft en hemlighet för er ett bra tag nu. En av anledningarna helt klart till att uppdateringarna här har blivit så glesa förutom allt annat som kommit i vägen under denna kaosvåren. För några veckor sedan skickade jag och Tom nämligen ut inbjudningarna till vårt bröllop!! Efter 10 år tillsammans så har vi äntligen gjort slag i saken och skall gifta oss i oktober. Jag är så sjukt taggad och ser så mycket fram emot att äntligen bli fru. Det känns ju bara rimligt när man redan har hus och två barn liksom.
 
 Inbjudan som jag suttit och pysslat ihop // När jag, mamma och mina tärnor var och köpte min brudklänning
 
Så framöver blir det antagligen en hel del snack om det kommande bröllopet. Jag hoppas att ni står ut! Klänningen är redan inhandlad, maten är beställd, lokal och kyrka är bokad men det är ju SÅ mycket fix och trix kvar. Förutom bröllop i höst så skall jag ju dessutom riva av sista terminen (!!) på läkarprogrammet så som vanligt är det fart och fläkt i mitt liv, hehe.
 
Nu skall jag gå och rädda vår inredning från en klättrande och röjande ettåring. Vi hörs snart igen!