Dags för konsert!!

Så var det dags att lägga neurologiboken åt sidan och istället bege sig mot Kungsbacka för att öva hela dagen tillsammans med kören innan det är dags för konsert kl 18. 


Väcktes av mina två pojkar med frukost på sängen och paket då det ju är mors dag och efter att jag packat väskan och klätt på mig begav jag mig ut mot bussen. 30 sek (ingen överdrift!!) efter att jag gått ut öppnade sig himlen och på de ynka 10 minuter det tar att gå till bussen hann jag bli ordentligt blöt vill jag lova. Varför är jag så noga med att kolla vädret så att V har rätt kläder på föris men glömmer av det helt när jag själv skall ut?? Tur att jag inte hunnit fixa håret.


Trots regn är jag ändå supertaggad. Sjunga i kör är banne mig något av det bästa som finns! Nu kör vi!




När man inte når hela vägen fram

Och så hände precis det som jag varit så rädd för, jag kuggade mitt praktiska prov. En patient med en ovanlig sjukdom med svårtolkade symtom gjorde att jag trots att båda anamnes och status satt som en smäck satt frågande över den topiska diagnosen (vart skadan sitter i nervsystemet). Lägg till en examinator som vaknat upp på alldeles fel sida av sängen och inte alls kunde ha överseende med att det faktiskt tagit många år innan patienten fått sin diagnos (hur skall jag då lista ut det efter EN undersökning?) och att symtom som inte borde funnits fanns där och vice versa.

Nä, jag tänker inte älta detta mer. Har redan spenderat 2 timmar i sängen gråtandes trots att jag ju egentligen inte gjort något fel. Hade jag bara fått patienten som min kurskamrat hade (vi sitter med under en examination och lyssnar också) hade jag tagit diagnosen under den första minuten men nu blev det ju inte så. Ett sjukt konstigt system att examineras på där patientens diagnos och examinatorns bedömning har större individuell betydelse än ens egen prestation. Hur kan det vara en rättvis bedömning?

Nu skall jag i alla fall försöka ladda om inför tentan nästa fredag och så får jag göra om det praktiska provet i sommar. Jag får inte göra det till en större grej än vad det är. Jag är VERKLIGEN INTE värdelös och kommer att bli en bra läkare ändå (även fast jag för 2 timmar sedan i en kort minut funderade på att hoppa av programmet i ren protest). Jag blir bara så förbannad då läkarprogrammet borde vara något som bygger upp en och inte bryter ned ens självförtroende. Det klarar jag så bra själv, tack!

"Vem skall göra lumbalpunktionen?"

Det märks verkligen att sommaren närmar sig med stormsteg. Igår hade vi sista repetitionen med kören innan vår avslutningskonsert nästa söndag och idag var det avslutning på scouterna. Dessutom var jag på konfirmation i lördags och nästa vecka vankas student och det framkallar ju sommarkänslor om något.
 
När det gäller skolan så märks det även där att det börjar närma sig sommarlov, men där är det väl inte riktigt samma härliga känsla som infinner sig. Tentaångesten har hunnit smyga sig på och jag känner mig så fruktansvärt dåligt förberedd eftersom jag missat så pass mycket föreläsningar och pluggtid då både jag, Vincent och Tom varit sjuka både en och två gånger. På onsdag väntar det praktiska provet för mig och jag är skapligt nervös. Försöker intala mig själv att det värsta som kan hända är att jag får göra om det och att det ju inte är hela världen men samtidigt vill jag ju vara 100% ledig nu i sommar. Lova att hålla tummarna för mig!
 
För att avsluta inlägget lite mer positivt måste jag bara få dela med mig av vad jag fick avsluta placeringen på avdelningen i förra veckan med att göra. Jag fick göra en LP för första gången! (LP=Lumbalpunktion=Sticka en nål mellan ryggkotorna och dra ut liqour/ryggmärgsvätska) Eftersom det bara skulle göras en LP drog vi fyra som var på avdelningen lott och som ni kanske förstod så blev det alltså jag som fick göra LPn. Jag försökte skaka av mig så mycket nervositet jag bara kunde eftersom jag blir så skakig i händerna när jag blir nervös och tanken som snurrade i huvudet var att bara göra det eftersom man aldrig vet när man får chansen att göra det igen (och att jag garanterat skulle ha ångrat mig om jag överlåtit det till någon annan).
 
Jag fick göra alla moment själv, inklusive att tvätta, montera ihop sprutor och nålar, lägga bedövning och tappa upp liquorn i provrören. Allt under fantastisk handledning av vår avdelningsamanuens. Hon lät mig verkligen göra själv men var samtidigt noga med att allt blev precis rätt vilket ju givetvis är jätteviktigt när man gör något för första gången. Fick dessutom världens mest underbara patient som var så så duktig under hela tiden.
 
Efteråt var hela jag tokvarm och adrenalinpåslaget fick pulsen att klappa på ordentligt men jag kände mig också så grymt lycklig och nöjd. Ibland är det allt lite extra kul att få vara läkarstudent, trots att man är aningens skoltrött!
 
Sängen har kanske inte så mycket med saken att göra men ville ha nån mer bild än bara en selfie, haha!


Dr House på neurologen

Den här veckan har jag VFU på avdelning. 4 ynka dagar har vi där två dagar spenderas på strokavdelningen och de andra två på den "vanliga" neurologiavdelningen. Anledningen till att jag sätter citationstecken över vanliga är att patienterna som ligger på Sahlgrenska ganska sällan har de vanliga sjukdomarna eftersom dessa oftast kan skötas på respektive hemortssjukhus. Den ena sidan av avdelningen beskrevs av vår avdelningsamanuens som det närmaste Dr House man kan komma där många av patienterna har väldigt atypiska sjukdomsvarianter eller symtom där t.o.m. överläkarna rynkar pannan och patienterna får utredas med många utredningar och prover man själv aldrig hört talas om i jakt på en diagnos.
 
Jag började i alla fall min vecka på stroken och där blev vi försedda med en strokesökare. Vi hade verkligen tur (om man nu kan kalla det tur) att vi under våra 2 dagar där hann springa iväg på inte mindre än 5 strokelarm. Det var väldigt intressant att bevittna det akuta omhändertagandet och vi fick till och med följa med en patient upp till operation för en akut trombektomi där man går in i blodkärlen med en kateter i ljumsken, letar sig upp till hjärnans blodkärl och drar ut proppen manuellt. Eftersom operationen sker inuti kärlen kan operatören givetvis inte se hur hen skall styra katetern och därför sker hela operationen med röntgengenomlysning.
 
Här har ni yours truly iförd blydräkt och blyhaklapp (förlåt Birgitt för att jag lånade din, vi kandidater kan inte göra något rätt tydligen) som skydd för röntgenstrålningen. På den högra bilden står några av mina kurskamrater och tappert försöker förstå en patients perfusionsbilder (fråga inte, jag vet inte heller riktigt vad det är!).
 
 
Idag har jag istället varit på Dr House-sidan på neurologiavdelningen. Syftet med vår placering på avdelningarna är att vi skall träffa så mycket patienter som möjligt och helst av allt vill ju vi kandidater få se så många sjukdomar som möjligt för att få ett ansikte på allt vi läser i böckerna. Då är det minst sagt lite klurigt när mer än hälften av patienterna har oklara eller atypiska sjukdomar. Visst är det intressant att få se alla sällsynta sjukdomstillstånd men det är ju med största sannolikhet inte dem vi kommer stöta på i vår framtida karriär. Imorgon skulle vi förhoppningsvis få träffa en parkinssonpatient i alla fall. Skall bli spännande att se om symtombilden i boken stämmer överens med det vi får fram hos patienten!
 

3 saker om mig

3 saker jag älskar
Netflix, färgglada strumpor och stuvad spenat
 
3 saker jag inte gillar
Läsk, folk som inte använder blinkers och att prata i telefon
 
3 saker jag längtar till
Sommarlov, sommarlov och sommarlov!
 
3 saker jag kunde bli bättre på
Laga mat (blir alltid samma gamla vanliga hör hemma), poppa popcorn i micron (förstår inte hur jag kan misslyckas typ varje gång?) och sluta oroa mig över saker i onödan
 
3 oväntade saker i min skolväska just nu
En Ahlgrens bilar-nyckelring, 5 tepåsar och en brochyr om det antipsykotiska läkemedlet Latuda #dagsattstädaväskan?
 
3 saker jag vill göra i sommar
Bruncha igen på Egg&Milk (bästa!!), åka och bada med Vincent och grilla en massa gottigheter hemma hos vänner och familj
 
Sa jag att jag längtar efter sommarlov??!
 
Bilder från förra årets besök till havet med en lagom imponerad 2åring



Helghosta

Pang sa det och så blev även jag sjuk. Var ju hemma måndag-onsdag med Vincent som var dålig och Tom var hemma onsdag-fredag med feber. Själv har jag haft lite känningar i halsen men ignorerat det fullständigt då jag ju behövs här hemma och även haft obligatoriskt i skolan. Dessutom hade jag bokat in ett jobbpass igår och då är det väl klart att kroppen tillslut inte orkar mer.
 
Idag är Vincent bara lite hostig så han är full av energi medan både jag och Tom känner oss rätt sega. Tom är fortfarande mest sjuk *host mancold* så jag försöker samla de sista krafterna för att orka fixa med de allra nödvändigaste här hemma och leka med Vincent. Tacka vetja Netflix en sån här dag alltså!
 
 
Just nu sover både Vincent och Tom och jag har krupit upp i soffan framför Lyxfällan. Trots förkylning så blir jag dock fort väldigt rastlös vilket är extremt frustrerande då jag verkligen borde låta kroppen vila. Jag får helt enkelt tvinga mig själv att låta den ovikta tvätten ligga kvar på byrån och låta diskmaskinen förbli oupplockad en liten stund åtminstone. Vila vila vila.

Soffhäng eller kvällsplugg? Motivationstips!

Fick en fråga för ett tag sen om mina tips för att inte hamna i tv-soffan varje kväll och käka chips utan istället motivera sig och plugga, men faktum är att det faktiskt är precis så som mitt liv ser ut just nu. Visserligen äter jag inte chips varje kväll men 9 gånger av 10 bullar jag upp mig i soffan eller sängen med datorn i knät för ett avsnitt på netflix eller lite youtube-videos. Jag är HELT FÄRDIG på kvällarna och rätt slut i huvudet vilket gör att jag varken har lust eller förmåga att sätta mig ner och trycka in mer saker i huvudet. Det skulle helt enkelt inte tjäna någonting till då det ändå inte skulle fastna. Mitt flugpapper är redan fullsmockat så att säga.
 
Utan barn kan jag tänka mig att man kan vara lite mer flexibel med sin tid. Man kan välja att krasha framför tvn direkt efter att man kommit hem och bre sig en macka om man inte orkar laga middag men med barn finns inte riktigt den valmöjligheten. Istället försöker jag få så mycket av pluggandet gjort under min arbetstid (=innan jag hämtar Vincent) och lämnar resten av tiden till hushållssysslor, barnlek, matlagning och egentid.
 
Då och då känner jag dock att det finns lite energi över och då kan jag faktiskt sitta en timme efter att Vincent somnat framför högarna med anteckningar och färgpennor. Dessa dagar har dock av någon anledning blivit färre den senaste tiden då jag börjat bli rejält skoltrött. Det kan jag väl inte vara ensam om att vara eller? Känns som att vintertröttheten fortfarade hänger över axlarna och jag läängtar efter att få stänga skolböckerna i några månader och bara jobba.
 
Mina tips är alltså att redan från början bestämma när din pluggtid skall ligga. Schemalägg den om du så vill i din kalender men se också till att du då schemalägger ledig tid. Annars kommer du inte hålla speciellt länge och med tanke på hur lång läkarutbildningen är så måste man bara hitta den där gyllene balansen. Hitta sen det som håller din motivation uppe och den där lilla tanken som fungerar som en spark i baken. Jag blir extremt motiverad exempelvis av att tänka på hur mycket jag faktiskt kan och hur otroligt nära det är att jag kan få börja jobba som underläkare (nästa sommar!??). Sen när allt känns motigt och tungt brukar jag försöka påminna mig själv om hur otroligt kul jag faktiskt tycker att allt jag lär mig är (svårare under cellbiologin kanske, hehe) och oftast blir det genast mycket lättare.
 
Lite epilepsiplugg framför semifinalen i eurovision denna tisdagkväll!
 
Och sen hörni, det där med chipsen, ta med dig dem när du pluggar. Vem har sagt att plugga inte skall vara mysigt och trevligt? Med lite pluggsnacks blir allt lite bättre och let's face it, det kan man behöva så här en månad från sommarlovet! Heja dig, heja oss!


Dissad

Hallå på er! Hoppas ni haft en strålande helg i detta fantastiska försommarväder. Jag har spenderat mitt senaste dygn på scouthajk och har lyckats bränna mig på halva sidan av kroppen (nej jag vet inte heller hur man lyckas med det!). Är dessutom både mörbultad och myggbiten efter att ha sovit ute i vindskydd inatt med sovsäck och liggunderlag men oj vad härligt vi har haft det. Som tur är får jag en till dag åtminstone på mig att vila upp mig då Vincent blivit sjuk och även jag har småkänningar i halsen och därför tar vi en hemmadag imorgon.
 
Vincent är verkligen för rolig just nu. Han säger så mycket oväntade grejer och oftast kan varken jag eller Tom hålla oss för skratt. I lördags tog han nog priset. När vi var på väg till bilen så sa han helt plötsligt "Mamma och pappa är så fina". Vi blev ju direkt alldeles blödiga och hjärtat bara svämmade över av kärlek men så efter några sekunder klämmer han ur sig "jag skojade bara". HAHA! Dissad av sitt eget barn. Är inte det lite väl tidigt?
 

"Vill du berätta varför du har kommit hit idag?"

Idag har jag för första gången i mitt liv haft kandidatmottagning. Somliga i min klass har haft det långt tidigare under utbildningen och vissa har till och med varit på kandidatavdelning där hela avdelningen drivs av läkarstudenter och sjuksköterskestudenter, men för mig var det i alla fall första gången och det var verkligen skitkul!
 
Jag fick reda på vilken patient jag skulle ha på morgonen när jag kom till neurologmottagningen och fick därefter gå och läsa på inne i undersökningsrummet. Jag gick igenom patientens remiss och tidigare journal och med lite fjärilar i magen gick jag sedan ut i väntrummet och ropade upp min patient, presenterade mig och traskade sedan iväg mot undersökningsrummet noggrant observerandes patientens förflyttningsförmåga i korridoren som vi fått lära oss under konsultationskunskapskursen #exemplariskläkarstudent
 
Därefter följde en timmes anamnes (sjukhistoria) och status (undersökning) och för första gången någonsin så kändes det som att allt flöt på så himla bra. Det kändes verkligen som att jag fick en bra bild av patientens problem och jag kände mig trygg med att utföra alla de olika undersökningsmoment som ingår i ett neurologiskt status. Dessutom är jag lite extra stolt över mig själv eftersom jag lyckades jag knacka fram alla reflexer (det jag, och många med mig, tycker är allra svårast). Det är så svårt att förklara men det var en sån mäktig känsla att vara helt själv inne på rummet med patienten och faktiskt känna att man kan någonting och vet vad man håller på med.
 
Efter att jag pratat färdigt med patienten bad jag hen att sätta sig i väntrummet och gick därefter och pratade med min handledare om vad jag fått fram och om mina tankar. Därefter fick även min handledare träffa patienten innan hen slutligen kunde skickas hem med remiss till vidare undersökning samt ett återbesök om några månder. Fick själv lite feedback och fick mycket nyttiga saker att ta med mig från mitt patientmöte och tillslut var det bara själva dikteringen kvar. Väldigt kul alltså och väldigt lärorikt. Varför får vi inte göra detta oftare?
 
Gammal bild på glad läkarstudent på Infektionskliniken i Borås



Ute på klipporna

Wow alltså, vilket fantastiskt väder vi haft de senaste dagarna! En riktig försmak på sommaren and I löv it. Lurade ut pojkarna på en liten utflykt igår ut till Amundön och där spenderade vi hela eftermiddagen och bara hade det så mysigt. Dessutom lyckades vi med konsten att hitta en aktivitet som föll oss alla i smaken. Jag kunde fotografera, Tom fick fiska och Vincent var överlycklig över att få springa runt bland klipporna, plaska i vattnet med pinnar och samla snäckor. Nästa gång blir det att ta med grillen och grilla lite korv tror jag.
 
 
Idag har det också varit kanonfint men har inte riktigt haft tiden att sitta ner och njuta av solen då jag haft fullt upp hela dagen. 7.30 var jag på plats imorse på neurologmottagningen och fick då reda på att patienten som jag skulle ha på kandidatmottagningen var avbokad. Fick istället auskultera (finare ord för att svansa) en neurolog hela dagen vilket i och för sig var lärorikt men kanske inte lika givande som att faktiskt ha ett eget patientbesök.
 
Efter skolan cyklade jag direkt till mölndal för att tillsammans med Kristina hålla i traumabiten av introduktionen för alla nya sommavikarier på VAC. Var lite nervös precis innan men det släppte helt när vi stod där framme och pratade och det verkar som att vi inte fullkomligt skrämde livet ur stackarna i alla fall vilket ju är positivt. Hoppas att de flesta är sugna på att komma och arbeta med oss på akuten nu i sommar. Imorgon bitti kommer en ny grupp sommarvikarier till kontoret så då gör vi om allt igen.
 
Kom stapplandes in genom dörren här hemma strax efter 7 i alla fall så ni kan ju tänka er en som är trött. Nu har jag bänkat mig ute på balkongen, invirad i filtar och ackompangerad av en kopp te och lite kvällsmat. Här tänker jag nog sitta tills det är dags att sova (vilket med tanke på hur trött jag är kanske inte blir speciellt länge, hehe). Hoppas ni får en trevlig kväll!