Julen närmar sig

Ja men då kickar vi väl igång sista veckan i skolan då! Inleder veckan med VAB då Vincent varit förkyld hela helgen stackarn och både han och jag kan behöva en dags lugn och ro här hemma för att kurera oss. Handkirurgi står det i alla fall på schemat och jag skall försöka få lite plugg gjort här hemma idag, men det brukar vara lättare sagt än gjort med en treåring kretsandes kring benen.
 
I helgen har jag verkligen fått ordentlig julfeeling. I lördags var vi och inhandlade årets gran som vi klädde på kvällen efter att vi kommit hem från jul på Liseberg med några vänner. Sen igår hade vi istället Toms familj över på julbrunch och mumsade i oss både glögg, julgodis, vörtbröd och pepparkakskladdkaka. En riktig kanonhelg helt enkelt bortsett från att vi alla tre varit lite småkrassliga då. Tänk att det bara är två veckor kvar till julafton? Det känns helt galet!
 
 




Tack och hej ortopedi!

Helt ärligt så vet jag inte vart den andra halvan av den här terminen tog vägen? Jag kommer ihåg att jag och mina klasskamrater satt och var så glada över att vi var halvvägs igenom terminen och nu helt plötsligt så har jag bara en ynka vecka på handkirurgen kvar innan det är dags för tentaplugg. Vad hände?
 
Avslutade alltså ortopediplaceringen idag med en dugga och dessutom en powerpresentation av axelsmärta och dess olika orsaker. Allt pluggande igår måste ändå ha lönat sig då jag lyckades kamma hem 17/20 poäng men vår amanuens var så snäll och berättade för vår grupp på 15 stackars slitna studenter att vi hade fått sämst resultat av alla hans grupper han haft under terminen. Uppmuntrande.. eller inte! Det som vi hade haft svårast för var helt klart att tolka olika röntgenbilder men det är ju inte konstigt att det är svårt när vi inte hunnit skaffa oss ett ordentligt referensbibliotek i huvudet, både av vad som är normalt och av alla miljontals skador som kan uppkomma. Nåväl, jag vet att de brukar ha med en del röntgen även på stora tentan sen så det är bara sätta sig ner med min kära vän google och traggla.
 
 
Idag tänker jag minsann inte ägna en minut till på plugg. Ramlade nästan ihop av trötthet när jag kom hem för en stund sen så idag är det vila och mys med familjen som gäller. Tänkte kanske ta och baka lite julgodis som vi skall ha på söndag då Toms familj kommer på adventsbrunch också, men vi får se vad jag orkar med. Nu får det bli julmusik och en kopp te! 


Ett nålstick i armen

 
God förmiddag hörni! Idag står det självstudier på schemat vilket passar perfekt då jag har min slutdugga (dugga=läxförhör fast på universitetet ungefär) i ortopedi imorgon. Skall gå igenom hela kroppen från top till tå så det lär bli en intensiv dag detta.
 
Har just kommit hem från vårdcentralen då jag äntligen fått tummen ur att ta influensavaccinet. Som gravid i den andra halvan av graviditeten tillhör man ju en riskgrupp att drabbas lite extra hårt om man skulle få influensan och får därför reducerat pris och kan jag slippa få influensan som gravid hade det varit väldigt skönt faktiskt. Tror jag hade influensan förra säsongen och det är banne mig inte speciellt kul. Det skulle ta 2 veckor tills vaccinet har full effekt så nu håller jag tummarna att det inte är influensan som Tom går och hostar ut just nu.
 
Gick igenom undersökningstekniker medan jag satt i väntrummet på vårdcentralen
 
Nu skall jag sätta klockan på 50 minuter och och börja med lite fotortopedi. 50 minuter plugg och 10 minuters rast känns som en bra balans och det hjälper mig hålla fokus hela dagen. Vill ni läsa andra pluggtips så har jag listat en hel del inlägg under kategorin "Pluggtips" som ni kan hitta länkad i listan längst upp på bloggen.



Pluggstök och julstök

Nu är det bara två veckor kvar till jullov! Jag väljer att kalla det jullov även fast större delen av lovet kommer spenderas med näsan i kirurgiboken inför tentan den 8e januari. Det är rätt värdelöst det här med att ha en tenta väntandes efter jul men efter 4 år på läkarprogrammet så har man liksom vant sig. Vi har en vecka ortopedi kvar och sedan avslutar vi terminen med en veckas handkirurgi, sen är det tentaplugg för hela slanten som gäller.
 
Jag tycker terminen gått rasande fort och ännu en gång kan jag fascineras över hur mycket det faktiskt går att banka in i skallen på en termin. Termin 8 har varit en av de mer intensiva terminerna på läkarprogrammet helt klart och jag är verkligen inte ensam om att så här mot slutet ha lite småpanik över att man pluggat hemma alldeles för lite. Tänker man efter så har vi ju ändå lärt oss enormt mycket bara genom att delta, lyssna och praktiskt utföra allt det vi lär oss under vår praktik.
 
Jag försöker dock ta det hela med ro. Jag vet att jag gör mitt bästa och det är faktiskt bra nog. Nu skall jag satsa gärnet på att gå igenom så mycket som möjligt den dryga månaden som är kvar innan tentan och sen får det bära eller brista. Oavsett vad kommer jag ändå vara så stolt över mig själv och hur grym jag är som fixar detta trots att jag inte alltid har båda fötterna stadigt på jorden. Vill verkligen skicka ett stort hejarop till alla er studenter där ute som kämpar in i det sista mitt i allt julstök! Glöm inte bort att ta en paus och njuta av allt det mysiga som julen faktiskt innebär med pepparkakor, tända ljus, frostiga promenader och en stor mugg med varm choklad.
 
"Mamma titta det är frost!" utbrast Vincent glatt när han kom utanför dörren igår morse. Ja, visst är det vackert?!


Gipsade armar och luxerade fingrar

Så var 1/3 av delkursen i ortopedi avklarad. De här fyra dagarna har varit fullkomligt fullproppade med information och vi har fått träna en massa på att göra olika typer av ledstatus. Har papper med långa listor på olika tester man kan göra för diverse sjukdomstillstånd och just nu känns det mest som ett stort moln bara. Trots det så tycker jag nog ändå att ortopedi hittills varit förvånansvärt kul och jag tror att det är ännu roligare ju mer man kan. Det är en specialitet som är väldigt "hands on" och mycket handlar ju om att bekräfta eller utesluta en diagnos med endast en bra klinisk undersökning, sjukhistoria och oftast även någon form av bildundersökning.
 
Idag har vi fått träna gipsteknik och fått sätta radiusskenor på varandra (vanligaste gipstypen vid en handledsfraktur) vilket var mycket mer komplext än vad man kanske kan tro. Min klasskompis gjorde en fuling och skickade en bild till sin pappa på sin gipsade underarm och skrämde slaget på stackarn men riktigt så elak kände inte jag att jag ville vara.
 
 
Efter att vi klippt upp våra gips igen (Halleluja säger jag bara! Förstår inte hur man klarar av att ha det där på sig i 6 veckor?!) så traskade jag och Fiona vidare mot ortopedakuten för att gå tillsammans med kvällsjouren. Jag hade enormt tur och fick en helt fantastisk handledare och fick både reponera ett luxerat lillfinger (dra rätt ett lillfinger som gått ur led), diagnosticera min första distala radiusfraktur (handledsfraktur) samt sticka och spruta in bedövningsmedel i en axel (subacromiell carbocaininjektion för misstänkt impingement för att vara exakt). Vid 21 knallade vi iväg hemåt och nu ligger jag i sängen och somnar nog när som helst. Grymt avslut på min första ortopedivecka helt klart!
 
 




Welcome to the dark side

Ringde och pratade med min barnmorska igår om den tilltagande tröttheten jag känt under de senaste veckorna. Hon slängde ett öga på de prover som jag tog i vecka 11 och tyckte nog att det var dags att jag började med järntillskott. Under graviditeten ökar blodvolymen med 40-50% och många gravida brukar i mitten av graviditeten behöva extra järn (en viktig produkt vid tillverkningen av röda blodkroppar). Symtom på blodbrist är bland annat trötthet, andfåddhet och blekhet och visst kan jag ticka av all dessa punkter, även fast jag visserligen i mitt normaltillstånd är blek som ett spöke.
 
Något som är väldigt dåligt att kombinera med extra trötthet är specialveckan i radiologi, vilket givetvis är just den veckan jag har just nu. Inget illa om radiologispecialiteten som sådan egentligen, jag tycker att det är ganska kul att få leka lite detektiv och försöka koppla ihop kliniska symtom med fynd inuti kroppen. Det jag däremot verkligen inte kan förstå är hur man frivilligt, trots att det är strålande sol utanför fönstret, släcker lamporna och drar för mörkläggningsgardinerna och spenderar dagens få soltimmar i totalt mörker.  Detta tillsammans med projektorer och datorer som sakta värmer upp den syrefattiga luften (pga alldeles för många personer i ett alldeles för litet rum) gör vem som helst rätt dåsig.
 
Mörkläggningsgardinerna glipar och skvallrar om det vackra vädret som vi går miste om!
 
Nä hade det inte varit för det att vi har en grym amanuens den här veckan som har hand om oss och att jag känner att jag utvecklats massor på bara ett fåtal dagar när det kommer till att tolka slätröntgen CT, MR, ultraljud m.m. så hade jag nog inte stått ut i mörkret. Jag undrar om det är något man vänjer sig vid som radiolog eller om de bara inte gillar ljus som personer?
 
Nu har jag som sagt köpt hem lite Niferex i alla fall och förhoppningsvis kan jag få tillbaks lite energi. Resten hänger nog tyvärr bara på att jag blir bättre på att varva ner och stressa mindre. Dumt att det inte finns något piller som fixar det!


Säg JA!

Så var det tack och hej till två fina veckors anestesi. Har lärt mig massor om sövningens ädla konst och fått göra en hel del praktiskt som alltid är väldigt skoj. Har satt PVK, tagit blodgas, satt larynxmask, intuberat (!!), övat en hel del på att hålla fri luftväg och ventilera sövda patienter m.m. Man blir helt klar lite mallig när man får ett "bra jobbat" efter att ha intuberat sin första patient vill jag lova.
 
 
Många grejer som man gör som läkarstudent ute på praktiken är saker man gör för första gången. Första blodgasen, första gången du slår reflexer, första sutureringen, första rektalpalpationen, första gången du tar ett blodtryck.. Med ständigt till antalet ökande klasser på läkarprogrammet så blir de där tillfällena man får chansen att öva på dessa moment färre och färre. Man är helt enkelt oftast flera studenter på samma placering som får turas om och tar man inte chansen så vet man aldrig när man får nästa chans.
 
Jag brukar därför försöka att så gott jag kan utmana mig själv när jag får en förfrågan att göra någonting som egentligen känns rätt läskigt, en "förstagångare". Jag säger helt enkelt bara ja och litar på att den som ställt frågan också känner sig trygg med att jag som grön kandis gör ett försök under deras handledning. Som exempel kan vi ju ta intubationen som jag fick göra i veckan. Läkaren frågade om jag intuberat tidigare och istället för att svara nej så sa jag att jag varit med på intubationer och dessutom intuberat på docka och gärna ville försöka. Det gäller bara att tro på sig själv och att våga ta steget att testa. Det är okej att vara nervös men visa inte att du tvekar för det är så lätt att erbjudandet försvinner till någon annan. Lyckas man kan man sväva på moln resten av dagen och det värsta som kan hända är egentligen att handledaren får ta över.
 
Så mitt tips helt enkelt till läkarstudenter (och alla andra egentligen) där ute, våga ta för er och tro på er själva. Får ni en fråga så säg JA och tryck undan alla tankar som "inte kan väl jag" och "äh jag tar det nästa gång". Som student har man rätt att lära sig och då krävs övningövningövning. Ta varje tillfälle du får och jag lovar dig att det med allra största sannolikhet kommer att gå kanonbra!



November, du är mer än välkommen!

Äntligen november! Har längtat efter den här månaden på så många olika sätt och ni förstår snart varför. Att jag dessutom avslutade oktober med en riktig skitdag gör mig bara ännu gladare över att få vända blad. Var lite för godhjärtad igår och gav pengar till en okänd person som verkligen såg ut att behöva dem men där jag, givetvis försent, insåg att jag faktiskt blivit lurad. Hur sjutton kan man ha mage att stå och ljuga ihop en historia för att lura pengar av trevliga och hjälpsamma medmänniskor?  Blir arg så att jag kokar och hormonerna gör samtidigt att jag bara vill lägga mig ner och gråta! Dessutom fick jag hämta en febrig liten 3åring igår på förskolan så ja, inte bästa dagen på året precis.
 
I alla fall, för att vända blad från det jobbiga. I november har jag varenda helg uppbokad med roligheter. Det hela gör mig visserligen lite stressad men mest känns det himla skoj. Klassfest, rutinultraljud (!!), dop, avslutningskonsert med kören och så skall dessutom jag och Tom åka på en weekend till London. Ja, ni hör ju! Slår vad om att månaden kommer att susa förbi och så är det helt plötsligt december.
 
Känner mig faktiskt väldigt ambivalent när det gäller det här med tiden. När man är gravid handlar ju allt om att räkna veckor och man längtar så mycket efter nästa milstolpe. Skolan däremot.. för varje vecka som går får jag mer och mer ångest känns det som. Ännu mer information läggs till min redan enorma hög som bara ligger och väntar på att proppas in i hjärnan och jag har varken speciellt mycket tid eller energi att plugga den mängd som behövs. Jag tröstar mig med att de flesta känner som jag och att jag inte på något sätt är unik om att inte ha hunnit plugga under våra rätt så fullsmockade praktikveckor. Nu i november skall jag fokusera på att må bra först och främst för det är ju trots allt det viktigaste! Sen får vi se hur mycket pluggande som blir gjort.
 
Bjussar på fyra härliga novemberbilder från 2016. Hoppas på en minst lika mysig månad i år!
 


Morgonstress

Äntligen är det fredag! Har haft en väldigt hektisk vecka den här veckan känns det som. Jag känner mig helt enkelt lite sliten. Tror mycket har att göra med att vi behövt gå upp så förbaskat tidigt (allt innan 6 enligt mig är på tok för tidigt) och därför startat dagarna med stress vilket verkligen inte bäddar gott för resten av dagen. Jag tycker det är så extremt viktigt att inte lägga över den här stressen på Vincent och jag tar mig alltid tid vid t.ex. lämningen på förskolan att sätta mig ner på huk, prata lite grann och säga hej då ordentligt så att han kan känna sig lugn och trygg innan jag rusar iväg. Jag har dock varje dag kommit med andan i halsen typ 2 minuter innan jag skall vara ombytt och klar till sjukhuset med tårar brännande bakom ögonen vilket inte alls är särskilt kul.

Igår när jag vaknade hade jag dessutom lite molande värk i magen och jag har även börjat känna lite sammandragningar som säkert inte är farliga i sig men som ju också kan vara ett tecken på att man stressar lite för mycket och det skall man givetvis lyssna på. Idag blir det därför hemmapluggsdag och efter lite smskontakt med en av mina klasskompisar har jag förstått att det var ett rätt bra beslut med tanke på att föreläsningarna tydligen inte var något vidare idag heller. Kan ibland sakna lite av den flexibiliteten man hade på preklin när man själv kunde välja lite mer var, när och hur man ville plugga. Nu får vi nöja oss med att fredagarnas föreläsningar (oftast) inte är obligatoriska och idag är det något jag är lite extra tacksam över.

Efter lämning på föris gick jag alltså hem igen, drog på mig mjukisar och dukade upp en riktigt härlig mysfrukost. Supersmarrigt och det känns som att jag kommer vara mätt i flera månader framöver. Nu skall jag sätta mig och plugga en stund och sen har jag lite andra punkter på dagens "att göra"-lista som skall betas av (bland annat att vika tvätt, wihooo -.-). Ha en underbar fredag goingar!





Konsten att ta hand om patienter som sover

Ny vecka och givetvis också ny delkurs. Den här veckan är det Anestesi som står på schemat. För första gången så har jag faktiskt riktigt sett fram emot en delkurs och det beror helt enkelt på att jag tycker att anestesi och intensivvård verkar sjukt roligt att hålla på med. En anestesiolog eller narkosläkare har hand om att förbereda en patient inför operation, sövning och smärtlindring under operationen samt den postoperativa vården. Dessutom är det narkosläkare som jobbar på IVA (intensivvårdsavdelning) och bemannar läkarambulanser och ambulanshelikoptrar. Jag kan nog inte riktigt sätta fingret på varför jag tycker det verkar så kul men det skall bli väldigt spännande i alla fall att se vad jag tycker i slutet av dessa två veckors placering. Kanske är det inte alls som jag har tänkt mig men det lär jag väl märka så småningom.
 
 
Hittills har vi mest haft föreläsningar men igår var jag en halvdag på operation tillsammans med världens härligaste narkossköterska. Han var något så grymt pedagogisk och jag hann knappt ställa frågor innan han var där och förklarade vad de olika kurvorna på monitorerna betydde, varför han gjorde som han gjorde etc. Det är rätt roligt med allt det praktiska som narkosen faktiskt får göra, allt ifrån att sätta olika nålar till att intubera och lägga ryggbedövning. Förhoppningsvis får jag vara med och göra lite mer av det praktiska nu senare under veckan och inte bara stå bredvid och observera. När vi gick igenom intubering (när man stoppar ner en slang i luftstrupen så att man kan hjälpa patienten att andas när hen är sövd) i måndags så lyckades jag faktiskt med att intubera på första försöket utan att varken skada tänder eller lägga slangen i matstrupen. Nu är ju inte riktigt en docka och en faktisk patient samma grej men visst fick man lite mersmak ändå. Visst är det rätt sjukt ändå att teknik finns så att vi kan söva patienter och ta bort smärtsignaleringen i kroppen till den grad att man kan öppna upp magen på någon eller byta ut en höft mot en protes? Det är så nära magi man kommer skulle jag vilja säga. Det är nog det som gör att jag blir så fascinerad av jobbet som narkosläkare.


Tillbaks på akuten

 
God morgon hörni!
 
Vaknade upp något mör idag efter att ha jobbat mitt första pass på akuten sen i sommras igår kväll. Det var väldigt kul att komma tillbaks och träffa alla goa kollegor men det är klart att helgen blir lite kort om man jobbar även på lördagen. Kom snabbt in i skrivandet igen så det var inga problem men sen kom ju såklart tröttheten smygande där vid 7. Känns skönt i alla fall att få ett litet tillskott till kassan lagom till all julhandel och dessutom lär jag snart behöva uppdatera garderoben ytterligare. Gick i alla fall upp idag och fixade i ordning lite frukost till mig och Vincent och satte mig sen med datorn vid matbordet för att fila lite på morgondagens graviduppdatering.
 
 
Idag skall vi hålla oss inomhus då regnet öser ner utanför fönstret. Jag har lovat Vincent att vi skall bygga torn med klossar så fort jag knapprat färdigt här på datorn. Sen vid 16 är det dags för veckans höjdpunkt, nämligen körövning. Varför går alltid veckorna så långsamt och helgerna så fort? Hoppas ni alla får en trevlig söndag!
 



Goa kirurger

Att vara en läkarstudent på operation är verkligen ett stort lotteri. Ibland får man stå i ett hörn av operationssalen, möjligtvis ståendes på en pall för att se liiite bättre, och man ser i realiteten inget annat än kirurgernas egna händer i såret och där kan man stå i 2 timmar och kämpa mot gäspningarna. Läkarna ignorerar ens existens och det är bara att glömma att ställa frågor. En sådan operation var jag på i måndags och de är verkligen helt värdelösa. 
 
Sen kan man å andra sidan ha turen att man får scrubba in och stå med i såret tillsammans med snälla, trevliga och kompetenta kirurger som gärna tar sig tiden att peka ut viktiga strukturer och svarar på alla något förvirrande frågor som kan ploppa ut ur en läkarstudents mun. En sån operation hade jag förmånen att vara med på igår och efter en sådan operation är man helt stensäker på att man skall bli kirurg (i alla fall för stunden). Stämningen på salen var.. mysig? Kan man säga så om en operation? Sköterskor, läkare och narkospersonal var trevliga och pratade skämtsamt med varandra och vi läkarstudenter blev verkligen inkluderade i "gänget". Att dessutom få stoppa in fingret i ett sår och med fingertoppen känna på den pulserande halspulsådern är rätt coolt ändå.
 
Hade även ett litet gravidmoment inne på salen när jag mot slutet av operationen kände hur jag blev alldeles kallsvettig och illamående och fick sätta mig på en stol med huvudet mellan knäna. Direkt var det en av undersköterskorna som var ute och hämtade stark saft till mig och alla var så måna om mig och undrade hur jag mådde. De var verkligen hur gulliga som helst. Som tur var slapp jag svimma (har än så länge sluppit det trots att jag fått liknande känningar tidigare) och efter en stund kunde jag resa mig och titta på när de slöt operationssåret på håll. Ja som sagt, är alla operationer så här kan jag utan tvekan tänka mig att bli kirurg.
 


Kärleksbombad

Alltså wow! Först vill jag bara börja med att säga stort TACK för alla fina kommentarer som fullkomligt haglat in här på bloggen, instagram och på facebook efter onsdagens inlägg. Blir helt mållös och känner mig så otroligt tacksam över att jag har så fina släktingar, vänner, bekanta, klasskamrater och kollegor som glädjs med oss och vårt lilla mirakel. Tack tack tack, från djupet av mitt hjärta!
 
 
Min tanke är att bloggen från och med nu kommer att inkludera även uppdateringar om graviditeten men för er som inte är så intresserade av att läsa om det så kommer jag givetvis fortsätta att skriva om livet som läkarstudent. 
 
Så för att landa lite på jorden igen så tänkte jag berätta lite om veckan i Borås. Som ni kanske har märkt så har jag varit superduperförkyld i 2 veckor nu och i måndags vaknade jag upp med en sån enorm smärta över vänstra kinden att jag bara ville gråta. Jag har med andra ord inte haft min allra bästa vecka rent måendemässigt den här veckan vilket har varit lite synd eftersom den i övrigt har varit väldigt bra.
 
Jag har på förmiddagarna varit på KAVA (kirurgisk akutvårdsavdelning) vilket varit lite sisådär då jag inte haft något inlogg till datorn och alltså mest suttit och lyssnat på ronden som gått i en väldans fart och inte lärt mig speciellt mycket. På eftermiddagarna däremot har jag varit på akuten och det är ju bara så kul! Jag har gjort min allra första rektalpalpation (och faktiskt förstått vad det var jag kände), jag har för första gången under utbildningen stött på akut sjuka barn vilket varit väldigt intressant (i Göteborg finns det ju en separat barnakut), jag har åter igen tagit egna patienter, skickat röntgenremisser, dikterat anteckningar och druckit x antal koppar te tillsammans med de fantastiskt goa AT-läkarna och ST-läkarna.
 
 
Igår slapp jag KAVA då jag var schemalagd mellan 12-21. Vi hade det relativt lugnt med patienter på akuten men som tur var fick jag och Jagoda, som också varit i Borås i veckan, lite privatundervisning av ST-läkaren när det fanns lite dötid. Jag fick bland annat ta en patient där jag verkligen kände mig helt säker och trygg i bedömningen av diagnos, vilken undersökning jag ville göra och vilken behandling som skulle ges. Patientens anamnes och status stämde så väl med vad vi fått lära oss. Det är en sån otrolig mäktig känsla varje gång det händer och man känner sig verkligen som en läkare på riktigt. Jag tror ni andra läkarstudenter förstår vad jag menar ;)
 
Nu är det fredag och jag sitter hemma och skall försöka plugga en stund innan jag tar helg. Har en sån himla go känsla i kroppen och trots att förkylningen fortfarande biter sig kvar känns livet rätt underbart just nu. Stor fredagskram till er alla!!
 
 




Osynlig kandis

Som läkarstudent kan man ibland känna sig som om man vore osynlig. Man är en "kandis" som mest bara finns där och svansar efter läkaren utan att göra allt för mycket väsen av sig. Extra tydligt blir det när man slängs in på en ny avdelning och inte riktigt har lärt sig avdelningens rutiner eller lärt känna personalen. De allra flesta läkare är väldigt duktiga på att få oss att känna oss inkluderade i verksamheten (särskilt de unga läkarna) men ibland stöter man som sagt på läkare som knappt noterar att man är där. Idag tog nog priset i osynlighet då följande situation ägde rum:
 
Vi var halvvägs igenom ronden, jag, min AT-läkare/handledare och avdelningens specialistläkare då specialistläkaren stannar upp och läser på min namnskylt, "Alice?! Har du varit här tidigare?". Jag sneglar lite frågande på min handledare och svarar sedan att "ja, jag var här hela förmiddagen igår och rondade med dig?".
 
Skoj med läkare som inte ens märker att man är där, *suck*. Dags att göra lite mer väsen av mig kanske? Visserligen har jag inte känt mig på topp då jag fortfarande inte är frisk men alltså hur osynlig kan man få lov att vara egentligen? Vi fick oss ett gott skratt i alla fall, jag och min handledare.
 


Pendlare

Måndag, ny vecka och vart befinner jag mig? Jo, i Borås. Nu är det nämligen dags för utlokaliseringsvecka och jag skall alltså få komma till ett "mindre" sjukhus vilket i mitt fall innebär 4 dagars pendling till Borås. Förutom den enorma logistiken som det innebär för oss som har barn på förskolan så skall det blir väldigt roligt att få se något annat än Sahlgrenskas väggar i några dagar och förhoppningsvis hinner jag lära mig massor som vanligt. Tycker tiden går vansinnigt fort nu när veckorna är så pass fullsmockade som de varit den senaste tiden och gissningsvis är denna vecka inget undantag. 7.30-16.45 och dessutom nästan 1 timmes pendling fram och tillbaks på det. Jag är så tacksam över att jag slipper åka så här långt varje dag.

Nu skall jag klämma i mig min lunchlåda och fortsätta dagen här tillsammans med min handledare på akuten. Tjenixen!





Årets förkylning

Hallå, hallå! Jag lever! Ja det är väl ungefär så jag känner efter de senaste dagarnas ultramegaförkylning. Kan inte ens komma ihåg senast jag varit så här dålig. Det började med halsont i slutet på förra veckan och lagom till helgen var förkylningen i full blom. Valde ändå med min aningens optimistiska inställning om att det säkert skulle vända att åka iväg på kämpalek (om ni inte vet vad det är kan ni läsa om förra årets kämpalek HÄR) och hajk med mina scouter vilket så här i efterhand var urbota dumt. Ibland är det verkligen inte bra att vara envis. Det hela slutade med att jag i princip helt tappade rösten och trots att det nu börjat vända så låter jag fortfarande som en man och är givetvis helt urpumpad på all energi. 
 
Har trots förkylning dock släpat mig till skolan eftersom vi har haft kursens enda två dagar av plastikkirurgi denna veckan (ja jag vet, perfect timing). Det har varit två väldigt bra dagar och jag har återigen fått sy (!!). Väl hemma i måndags totaldäckade jag i soffan och världens bästa sambo har varit helt magisk och tagit hand om allt här hemma. Idag har jag en sååå efterlängtad självstudiedag vilket innebär vilavilavila i soffan hela dagen. Snart är jag förhoppningvis på banan igen.
 
 Från i fredags när vi var ute på byxshopping och det bara var halsen som gjorde ont


Det märks att det är höst

Det märks att det är höst när..
 
1. ..det börjar virvla runt löv på marken
 
2. .. man aldrig vet vad man skall ta på sig på morgonen då det antingen nästan är minusgrader eller så behöver man knappt jacka.
 
3. ..VAB-säsongen dragit igång
 
Japp idag är jag hemma för andra dagen i rad med en liten hostig kille. Tom har tagit stor del av vabben hittills denna termin så vi kände väl lite att det var min tur trots att det innebär en massa jobbigt i skolan. Blir så stressad av att bara tänka på att försöka hitta ett tillfälle att ta igen det jag missat att jag helt enkelt försöker att låta bli. Tänk om läkarprogrammet bara hade varit en aningens mer barnkompatibelt, vad otroligt mycket lättare mitt liv hade varit då. Samtidigt förstår jag ju varför utbildningen ser ut som den gör och varför nästan allt är obligatoriskt men ändå.. ibland kan man väl få stånka och stöna lite grann.
 
 
Har lyckats plugga lite hemma idag i alla fall (med betoning på lite hehe) medan Vincent satt bredvid och ritade. Har denna vecka påbörjat min tvåveckorsplacering på urologen (specialitet rörande urinvägar samt manliga genitalia) så jag lyckades plöja några sidor i urologikapitlet i boken i alla fall innan tuschpennor kom farandes över bordet och vi fick hitta på något annat. Får se om jag orkar fortsätta där jag slutade när lillkillen somnat. En stor kopp te och en glassbåt kanske kan sätta fart på motivationen ;)




"Vill du sy ihop?"

Idag kan nog ingenting förstöra mitt glada humör. Efter en förmiddag på avdelningen med vårt vanliga underläkararbete var det sen dags för vår enda "lediga" eftermiddag de senaste 4 veckorna med de fina ordet SJÄLVSTUDIER skrivet i schemat. Jag valde till skillnad från resten av mina kamrater på avdelningen att inte åka hem utan satte mig inne på "vårt" kontor för att plugga på avdelningen. En av patienterna som vi hade hand om skulle nämligen eventuellt opereras på eftermiddagen och min förhoppning var att jag skulle få vara med på den operationen då jag inte hunnit vara så mycket på operation under veckorna på avdelningen. Tur var väl det för visst kom vår överläkare in och hämtade mig vid strax efter 2 och tillsammans traskade vi upp till operationssalarna.
 
Fick vara med och se en jättespännande operation och fick stå med i såret, tvättad och sterilklädd, för att se så bra som möjligt. När operationen var klar vände sig överläkaren sig till mig och undrade om jag ville sy ihop och givetvis ville jag det. Så nu har jag alltså sytt ihop mitt allra första operationssår. Ganska så nöjd tjej som cyklade hem strax efter 4 vill jag lova.
 
 Före vs efter jag varit på operation. Såhåå glad läkarstudent med den snygga randen på kinden efter munskyddet! 
 
Har kommit fram till att kirurgi är rätt roligt ändå. Har kanske inte trott att det skulle passa mig men det växer verkligen i mina ögon och dagens lyckorus är ju kanske ännu ett tecken på att jag i varje fall inte helt skall utesluta kirurg från min lista på specialiteter jag kan tänka mig.


Så tacksam för svensk sjukvård

Ofta slås jag över hur fantastiskt lyckligt lottad jag är som får bo i Sverige och ha tillgång till svensk sjukvård. Det klagas ofta hit och dit på långa köer, ointresserade läkare, besparingar m.m. och jag förringar inte att det inte finns fantastiskt stor förbättringspotential även här men vi bor i ett land där sjukvård bara kostar en bråkdel av det faktiska priset. Vi har ett snabbspårssystem där patienter med misstänkt cancer utreds bara inom ett par veckor. Vi har gratis sjukvård för alla barn och gratis mödravård. Vi har läkare som inte bara tar emot patienter som kan betala för sig utan alla, oavsett socioekonomisk status, är välkomna.
 
Något av det mest fantastiska är att åker du t.ex. till Spanien och blir allvarligt sjuk kan Sverige stå för vården även fast du befinner dig i ett annat land. Det kanske låter självklart när jag skriver det men faktum är att det är få länder i världen som har denna trygghet. Jag har tyvärr fått bevittna dessa orättvisor med egna ögon och det är rent ut sagt för jävligt att se personer bli nekade vård i andra länder bara på grund av att läkarna enbart bryr sig om de patienter som ger bäst klirr i kassan. Idag var en sån dag med möten som fick det att bränna bakom ögonen på grund av orättvisan i världen.
 
 
Att vara på avdelning innebär att man får dela många människors öden. Många helt fantastiska och en del väldigt tragiska som ni kanske märker. Frustrationen att inte kunna hjälpa alla är stor men jag är så glad att jag, trots svensk sjukvårds många brister, ändå är en del av den. Tillsammans hoppas jag att vi kan jobba för en ännu mer jämnlik vård för oss alla.



Balansen mellan skolan och allt annat

Det är lördag kväll. Skålen bredvid mig i sängen är fylld med chips och jag skall alldeles strax sätta på nått serieavsnitt på Netflix. Jag njuter av att det är helg, att jag kan få umgås med min familj hela dagen lång och framförallt att jag slipper ställa klockan på 5.45 imorgon. Veckan har varit så sjukt lärorik och rolig och antagligen är just denna placeringen en av de roligare under hela kursen men det är klart att det tar på krafterna också. Därför känns det extra härligt att balansera ut vardagen på sjukhuset med hemmastrosande och mys med mina två killar.
 
 
Det är inte helt lätt det där med balans alltid. Jag tycker det brukar vara rätt knepigt så här efter sommaren när man är van vid en annan rutin att komma in i höstlunken igen. Som jag säkert berättat innan så försöker jag vara noga med att planera in min skoltid så att jag kan vara ledig till 100% när jag väl är hemma med Vincent sen. Hittills har det dock varit rätt svårt under kirurgikursen då jag redan har så långa dagar i skolan och det inte riktigt finns tid över för plugg. Här låter jag dock mitt sunda förnuft och mitt mående styra. Har jag energi eller ett sug att plugga (ja jag brukar få det lite då och då, tro det eller ej) så tar jag mig lite tid efter att Vincent har somnat eller tar några timmar under helgen men är jag å andra sidan för trött så prioriterar jag vila och återhämtning. Allt för att orka med och hålla ihop hela vägen fram till jul ;)
 
Jag tröstar mig med att det är långt till tentan och att jag lär mig så otroligt mycket bara genom att aktivt delta under praktiken. Trots ynka 4 veckor in på terminen så kommer jag på mig själv att kunna svara på klasskamraters frågor, eller i alla fall kunna delta i diskussionen, kring olika sjukdomar vilket känns rätt häftigt med tanke på hur extremt lite tid jag spenderat framför kursboken. Inte konstigt att man är lite trött ibland!
 
 Min fredagskväll! Kvällsbus, glass och så lite suturering på det. 


Tidigare inlägg