Jobbigt att göra gynundersökningar?

Fick en intressant kommentar på mitt inlägg om praktiken på gynakuten som jag tänkte att jag kunde besvara i ett eget inlägg. Signaturen "A" skriver:
 
Känner du själv att det är jobbigt att undersöka såpass ändå privata områden? Hur vänjer man sig att inte tycka det är jobbigt?

Jag själv har känt mig själv obekväm i liknande situationer och då fått dåligt samvete för en riktig läkare ska ju inte känna så och man ska vara professionell och inte visa sig nervös inför en patient som säkert tycker situationen är jobbig.
Hur hanterar man det?
 
Det är ju precis som A skriver allra viktigast att man är professionell i sitt arbete och detta gäller väl särskilt i de situationer som patienten kan uppleva det extra jobbigt. Vår uppgift är ju att utföra vårt arbete på ett bra och säkert sätt med så lite obehag tillfogad patienten som möjligt. Sedan finns det en till aspekt i det hela och det är att vi själva tycker att det är jobbigt. Vi har kanske inte gjort momentet så många gånger förut och vi gör det ju egentligen inte för patientens skull primärt utan för att vi skall lära oss och bli bättre läkare.
 
Man skall absolut först och främst ha respekt för patientens integritet och autonomi som vi så fint kallar det inom läkarkåren, alltså patientens rätt till självbestämmande. Jag tror dock överlag att vi som läkarstudenter stjälper oss själva en hel del när vi hamnar i dessa obekväma situationerna och jag skall förklara lite vad jag menar med det.
 
Dels så förutsätter vi att patienten tycker att situationen är väldigt jobbig. Detta stämmer säkert i vissa fall men absolut inte i alla. Det finns många som tycker att en gynundersökning kanske inte är det trevligaste man kan göra men att det ändå inte är en så stor grej. Har vi däremot bestämt oss för att "patienter tycker att gynundersökningar är svinjobbiga" så bemöter vi undermedvetet alla patienter på det sättet och blir kanske mer osäkra än vad vi hade behövt vara vilket i värsta fall smittar av sig på patienten. Det är därför bättre att intala sig själv att om jag bara gör undersökningen som man skall på ett respektfullt sätt så kommer undersökningen inte alls att vara särskilt jobbig. Ser du säker ut och förvissar patienten om att allt kommer att gå bra så blir det hela dessutom en behagligare upplevelse för patienten. Winwin!
 
Samma tankesnurra hamnar vi ofta i när det kommer till det här med att vi läkarstudenter egentligen "inte bidrar" med någonting mer än att vi skall lära oss. Här måste vi komma ihåg att enda möjligheten för oss att lära oss är att utföra ett moment och det är faktiskt jätteviktigt att vi tar tillvara på de chanser vi får att i lugn och ro, under god översyn av en handledare, testa olika tekniker och undersökningar. Får vi inte öva blir vi inga bra läkare och det drabbar alla våra framtida patienter negativt.
 
Så, så länge patienten inte tycker att det är jättejobbigt (autonomin är som sagt viktig) så finns det ingen anledning för oss att tveka på att göra saker som studenter. Det är verkligen viktigt att komma ihåg! Visst finns det många lägen där även jag backar pga omständigheter och när nervositeten tar överhand men jag tror som sagt på att man för det första skall identifiera varför det känns jobbigt och, om det mest ligger hos en själv och egentligen inte så mycket hos patienten, försöka övervinna sin egen rädsla och helt enkelt bara köra. Bli bara inte besviken på dig själv för att du blir nervös och inte känner dig proffessionell! Övning ger färdighet och det är svårt att helt styra över sin egen nervositet. Ta en vända och fundera på vad det är som gör dig nervös och jobba med det så kommer det att bli bättre ju säkrare du blir. Säker blir du dock bara om du vågar göra.. ja du förstår.
 
Tilläggas kan ju också till alla ni livmoderbärare som läser inlägget att en läkare som arbetar med att titta på underliv hela dagarna har sett det mesta. Det är också helt okej att tacka nej till att studenter närvarar eller undersöker dig men tycker du att det är okej så skall du veta att varenda en av oss uppskattar det otroligt mycket och du hjälper oss att hjälpa andra människor i framtiden!
 
 
Jag hade tyckt att det var jättespännande om ni själva kunde svara på vad ni skulle tycka som gynpatient att bli undersökta av en T11-student? Varför/varför inte? Om det känns jobbigt, finns det något som du tror hade gjort att det skulle kunna kännas bättre för dig? (Ren nyfikenhet bara och absolut inget dömmande åt något håll)

Postat av: Malin

Jag besökte gyn då jag fått lite problem efter att jag opererade bort livmodern. Vid detta tillfälle fick jag frågan om det gick bra att en kille som var T11-student fick vara med under undersökningen. Jag godkände. Läkaren var väldigt duktig med att undervisa eleven med vad hon såg och hur hon behandlade min åkomma. Jag tycker att det är viktigt att studenter får träna under utbildningen.

2019-12-08 @ 15:28:07
Postat av: Katarina

Halkade in här av en slump och såg att vi ju läst ihop vissa terminer, jag hoppade fram på slutet och tog examen i våras. Iaf, jobbat som UL på vct sen examen och gjort flera gynundersökningar. Något som jag tycker funkar bra (och nog gillat som pat med) och fått upprepat positiv feedback på är att prata igenom undersökningen med patienten noga. Innan (med kläder på) förklara hur det kommer gå till, informera att pat hela tiden har rätt att säga stopp eller fråga. Under undersökningen berätta innan jag gör ett moment, inte fråga om det går bra utan mer "nu tittar jag i/på...." Och efter undersökningen (med kläder på) gå igenom vad jag tittade efter/undersökte och vad som var normalt/onormalt. Alltså inte bara generellt att "allt såg ok ut" utan det såg så här ut vilket pekar på, pH /celler /flytning /etc var normal/avvikande, vilket pekar på..

För mig är det viktigt att göra såväl förberedelser som undersökning och genomprat efter i lugn och ro. På utbildningen var jag med vid ett par undersökningar där läkaren pratade ut patienten medan pat stod och klädde på sig, eller var på väg ur gynstolen - lovade mig att aldrig göra det. Kändes så fel, och hur mycket info tar pat till sig i det läget liksom.?!

Men prata, berätta och erbjud patienten sin automoni, det tycker jag funkar bra 😊

Lycka till nu på slutsträckan!

2019-12-09 @ 22:15:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: