Hon har ett namn!
Ja så äntligen, efter mycket funderande, så har hon nu äntligen fått ett namn lilla lillasyster. Mellannamnen är fortfarande lite osäkra men vi har ju i alla fall ca 1,5 månad kvar tills det är tänkt att vi skall ha dop för henne så där får vi klura lite till. Namnet vi valt har funnits med ända sen Charlie låg i magen men låg inte högst upp på vår lista denna gång utan där hade vi egentligen ett annat namn. Så kom hon ut och visst är det en liten Juni som vi väntat på i 9 långa månader. Känns verkligen helrätt nu när vi spikat det men fortfarande lite ovant eftersom hon kallats för bebisen eller lillasyster så otroligt länge.
Nu har Juni hunnit bli 3,5 vecka redan och sover fortfarande bort större delen av dygnet men börjar bli lite mer vaken ändå. Hon fixerar blicken korta stunder och Tom hävdar med bestämdhet att han fick ett svarsleende igår (även fast jag tänker att det nog är lite tidigt ännu). Spädistiden må vara mysig då hon är så otroligt liten och gosig men oj vad jag ändå längtar efter att hon blir mer stabil i både kroppen och i sin dygnsrytm så att man kan interagera med henne lite mer och lära känna hennes lilla personlighet. Sömnen är inte helt bra just nu med mycket knorrande mot småtimmarna som väcker mig konstant och därmed är denna mamma helt slut ungefär 90% av dygnet vilket inte gör mig till en särskilt rolig person att umgås med.
Jag har rent kroppsligt återhämtat mig bra i kroppen efter själva förlossningen. Kände mig i princip som vanligt bara redan efter ett par veckor "där nere" och det har mest varit lite ryggont som hängt kvar efter mycket aktivitet någon dag. Magen ser fortfarande rätt gravid ut och det lär ta ett tag för den att gå tillbaka eftersom jag fortfarande har en hel del graviditetskilon kvar men allt har sin tid och jag stressar inte (det hinner/orkar jag inte med ändå😅).
Vaccinerad!
Äntligen, igår var det min tur att få den där efterlängtade sprutan. Kändes nästan lite surrealistiskt när vi stod hela familjen utanför vårdcentralen och väntade på att bli uppropade. Mina kollegor har ju varit vaccinerade så otroligt länge så det känns verkligen som att jag väntat länge och väl på att denna dagen skulle komma. Nu får ju gravida äntligen vaccineras men det var ju under i princip hela min graviditet inte rekommenderat av försiktighetsskäl, därav att jag förblev ovaccinerad trots att till och med administrativ personal var fullvaccinerade.
Själva sticket kändes verkligen inte alls och idag är jag lite öm i överarmen men inte mer än så. Var lite nojjig att jag skulle få mer biverkningar och det kanske kommer men än mår jag bra och det är jag såklart glad för. Jag tar dock mer än gärna några dagar med biverkningar om det innebär att jag är skyddad mot denna hemska hemska sjukdom. Tom har ont i huvudet idag och känner sig lite låg men vi hoppas att det går över snabbt. Nä nu ser vi verkligen ljuset i tunneln på detta elände!
Bebisbubblan
Lilltjejen (fortfarande namnlös) är idag 10 dagar gammal och precis som jag gått och oroat mig för under graviditeten så går tiden ruskigt fort. Hon är så liten och god och man vill bara ha henne sovandes på sitt bröst i all oändlighet. Det man däremot lätt glömmer är att bebisbubbla verkligen inte är ren och skär lycka 24 timmar om dygnet. Det är kämpigt när amningen skall läras in, när man inte får sova, när kroppen ställer om efter att ha varit gravid i 9 långa månader med både avslag, ryggvärk och svullnad samt att hormonomställningen på det ibland får en att känna sig på gränsen till deprimerad, ensam och otillräcklig. Det hör liksom till och är helt normalt men pratas väldigt lite om. Med tanke på allt detta känns det ändå på ett sätt skönt att tiden går. Allt detta blir ju bättre för varje dag som går och ju större bebisen blir. Jag försöker njuta till 110% av de alldeles genomljuvliga stunderna och andas mig igenom när det känns tufft med mantrat "det varar inte för alltid".
På BVC igår och redan förbi sin födelsevikt med 100 gram
Inatt hade vi en liten tuff natt med en liten bebis som vaknade och inte kunde komma till ro. Hon fick dessutom hicka som höll både henne och mig vakna i säkert 30 min vilket gjorde att jag fick gå och vagga henne i ett desperat försök att inte väcka resten av familjen. Tillslut somnade hon och jag sittandes i en fåtölj och där sov vi tills Charlie väckte oss kl 6 och då smög vi in i sovrummet där där vi tack och lov fick ett par timmars sömn till. Vaknade av lukten av frukost som Tom hade smugit in och ställt på en bricka bredvid mig i sängen och här ligger jag nu kvar och försöker vakna till medan resten av familjen sitter och tittar på tv nere i vardagsrummet. Om 4 timmar kommer Josefin hit så då kan det ju vara bra att ha hunnit ta på sig lite kläder i alla fall 😅 Kraven är helt klart sänkta sen vi blev fem i familjen.
Vi har, som ni som följer mig på Instagram redan vet, spenderat några dagar i början på veckan i vår sommarstuga tillsammans med mina föräldrar. Vi har åkt dit ganska tidigt med alla tre barnen och det kändes så fint att få ta med sig även vår sista pusselbit dit och bara få återhämta oss en smula. Visst blir det inte riktigt lika mycket vila när man redan har två barn att ta hand om men att få serverad lagad mat varje dag och att slippa tänka på hem och hushåll samt ha fler vuxna som kan leka, trösta och underhålla har varit guld. Även min egen mormor fick träffa sitt senaste tillskott i barnbarnsbarnskaran vilket alltid är lika magiskt. Nu är vi dock som sagt hemma igen och skall ha 4 veckor till med Tom hemma innan vardagen rullar igång. Just det där med en vardag själv med tre barn är något jag försöker tänka på så lite som möjligt just nu eftersom jag inser att det kommer att bli tufft. Men.. Nu är det nog färdigpladdrat från min sida. Dags att masa sig upp ur sängen och ansluta till resten av familjen! Ha en fin helg nu hörni ❤️
Lillasyster
Hon är här, vår dotter och en mycket efterlängtad lillasyster! Punktlig liten dam som anlände på sin beräknade födelsedag efter en lite annorlunda förlossningsupplevelse än vad vi kanske hade föreställt oss men min absolut bästa förlossning av de tre jag haft. Allt har gått så himla bra och vi mår bra båda två. Ingen stor blödning efter förlossningen, endast två stygn behövdes sys och lillan fick grönt ljus av barnläkaren dessutom. Så skönt!
Lillasyster (som ännu inte har något namn) föddes 15.24 den 30 juni och vägde 4075 gram till sina 51,5 cm. Vi blev kvar över natten på BB då barnläkaren hunnit gå hem när våra sex timmar på förlossningen passerat men efter en lååång natt med mycket magont och ammande för den stackars nyfödingen fick vi äntligen åka hemåt med vår tjej. Det kommer givetvis en förlossningsberättelse om ett tag!
Nu är hon snart två dygn gammal och eftersom hon snuttade så extremt mycket redan från start har min mjölk redan runnit till till lilltjejen stora lycka (hej stenhårda vattenmeloner). Efter ett första dygn med mycket gråt verkar hon nu betydligt mer tillfreds när det kommer mjölk och hon har kunnat sova ostört längre stunder. Vi föräldrar har också fått sova aningens mer denna natten som var. Nu sitter vi bara hemma och myser och väntar på att de nyfikna storebröder skall komma hem med mina föräldrar från sommarstugan för att hälsa på nytillskottet. Skall bli så himla kul att få se hur de kommer att reagera.
Måste bara säga också att det är HELT underbart att äntligen kunna gå utan foglossningsmärtan. Det är nästan så jag börjar gråta bara för att jag är så glad. Visst är jag öm i underlivet och ryggen är så otroligt svag men jag känner mig äntligen fri och vet att kroppen kommer att stärkas upp med tiden igen. Magiskt!
En dag till BF
God morgon hörni! Ingen bebis i sikte än tyvärr. Vi klarade oss igenom midsommarhelgen (så mysig förresten) och min lillebrors födelsedag så nu är det verkligen fritt fram. Vaknar varje morgon med viss besvikelse över ännu en lugn natt utan värkar eller vattenavgång även fast jag inte skulle kalla just denna natt för särskilt lugn då lillan hållet mig vaken med en hel cirkusuppvisning där inne med härligt tryck ner mot bäckenet där hon lyckas komma åt någon nerv som får intensivt blixtrande smärta att stråla ut i benet.
Har en hel del sammandragningar som mer och mer gått över till att faktiskt göra lite ont. Vissa dagar har det t.o.m. gett mig lite hopp att saker och ting är på g men det hela har sen lugnat ner sig och klingat av. Man märker ju att kroppen verkligen laddar upp såklart men det kan ju tyvärr ändå dröja många dagar innan det sätts igång.
Idag skall jag på mitt sista barnmorskebesök i alla fall. Om det går skall hon då göra en hinnsvepning på mig som ev kan ge kroppen den spark i baken den behöver för att dra igång det hela. Vi får se helt enkelt. Om inget händer alls väntar igångsättningsbedömning i mitten på nästa vecka så oavsett är det nära nu. Det som känns lite extra segt är ju dock att det redan känns som jag gått över BF då mitt datum blev framflyttat 6 dagar på rutinultraljudet. Var först beräknad till den 24 juni och är nu lite rädd att denna bebis kommer bli väldigt stor med tanke på att Charlie ändå var rätt stabil på sina dryga fyra kilo. Dessutom är det så otroligt tungt att känna sig som en fånge i sin egen kropp och trots att det kommer vara ledsamt att graviditeten är över så bara längtar jag efter att få kunna röra mig igen för det tär enormt på mitt psyke med all denna smärta och att nästan helt vara beroende av Tom nu för att fungera.
Ni får gärna hålla en extra tumme för mig idag hos barnmorskan så hoppas vi att lillasyster snart väljer att göra sin entré ❤️ Ha en riktigt fin tisdag nu!
Boa eller baka?
Det är 8 dagar kvar till beräknat och den värmeböljan som plötsligt drog in över oss i förra veckan har nu lagt sig lite grann vilket verkligen är skönt. Det var verkligen helt galet varmt och fick lite smått panik att jag skulle behöva gå de sista dagarna som gravid ännu mer svullen och svettig än vad jag redan är. Älskar sommar och värme men det går verkligen inte ihop med mina graviditetskrämpor just nu. Jag har SÅ ont i fogar, rygg och mage nu efter att bara gjort vanliga hushållssysslor eller tagit hand om barnen en hel dag så jag är helt slut om kvällarna och sover på det otroligt dåligt om nätterna. Det som hjälper mot smärtsm är att vila men det är ju inte så lätt hemma med två barn. Jag försöker så gott jag kan men räknar faktiskt mest ner timmarna tills Tom kommer hem på kvällarna och då kan jag krypa upp i soffan eller sängen där jag stannar resten av kvällen.
Dagarna går väldigt väldigt långsamt så här när man bara går och väntar och dessutom är så påtagligt höggravid. Det jag och barnen gjort för att fördriva tiden, förutom att titta på extremt mycket tv, är att baka. Frysen är snart full med kanelbullar, hallongrottor, biskvier och dumlekakor. Ja så fika gör vi ju också en del hehe.
Nu har jag dock slut på bakidéer så får hoppas att det finns några kakor kvar när väl bebis väljer att titta ut. Imorgon skall jag till barnmorskan för näst sista gången och då skall jag förklara lite hur jag mår och se om vi kanske i alla fall kan få till en hinnsvepning snart för att se om vi kan knuffa igång den här förlossningen. Jag börjar ju få lite lätt panik och klaustrofobi av att vara helt instängd i denna kroppen med så mycket smärta och att inte ens få sova ordentligt. Vill gärna inte gå in i väggen innan förlossningen liksom. Jag kämpar vidare och hoppas verkligen inte det behöver bli en veckas övertid även denna gången.
BB-väskan
Det är tredje gången gillt som jag packar den där berömda BB-väskan. Denna gång känns det helt klart lite annorlunda. Dels befinner vi oss faktiskt fortfarande mitt i en pandemi och tills för bara några dagar sedan var partner inte välkommen alls till BB här där jag bor. Det är fortfarande så att portarna till sjukhuset är stängda så det kommer inte gå att komma och gå som man vill.
Jag känner mig också väldigt osäker på hur länge vi kommer bli kvar överhuvudtaget på förlossningen/BB. Både Vincent och Charlie har fötts kring midnatt och med V stannade jag två ytterligare nätter på BB och med C endast en natt. Nu, i och med att det är tredje barnet, kanske man (om allt går bra) känner sig pigg och självsäker nog för att faktiskt gå på tidig hemgång 6 timmar efter förlossningen men med tanke på hur jag mådde efter förlossningen sist då jag förlorade över en liter blod så känns det som att jag får hålla det där med hemgången väldigt öppet. Vi kan lika gärna bli kvar i några dygn och då får man ju packa för det.
Lyssnade på avsnittet om BB-väskan i podden "Gravid vecka för vecka med barnmorskorna Anna och Sofie" och kan verkligen hålla med om det de säger där. Det hör till att packa för mycket i den där väskan. Att komma hem med halva väskan helt orörd och skratta lite lätt åt att man släpade med sig så mycket. Man skall överpacka för det är en del av processen att förbereda sig inför det nya lilla livet och det är lika bra att ha med för mycket än att sakna något när man väl ligger där, särskilt under en pågående pandemi.
Så.. nog babblat. Här har vi BB-väskan och det jag packat till mig, Tom (som får stanna i mån av plats) och lillan:
Vi börjar med vad som är packat för mig:
- 2 strumpor och ett par trosor (tänkte köra nättrosor så länge jag är på sjukhuset)
- Tunn morgonrock
- 1 amningslinne
- En "åka hem-outfit" beståendes av stor tshirt, tunn kofta och cykelshorts
- Ett par gravidleggings (som alternativ om det är kyligare och som extrabrallor vid diverse läckage, ni kan läsa början av min förlossningsberättelse med Charlie så kommer ni förstå hehe)
- Intimservetter och sminkborttagningsservetter
- Sminkväska (ifall ifall som sagt)
- Necessär med schampo, balsam, handdesinfektion, ansiktskräm, tandborstar, tandkräm, deo, lypsyl, toffsar och hårnålar, två amningsinlägg och purelan (salva för ömma bröstvårtor)
Till Tom är endast packat underkläder och ett ombyte med tshirt och mjukisbrallor. Han är inte så omständig när det kommer till packning och är ju inte heller den som skall trycka ut en bebis från sitt underliv och amma nämnda bebis ;)
Övriga saker vi packat är:
- Kamera
- Videokamera
- Mobilladdare (köpt en med extra lång sladd ifall eluttaget är långt från sängen, ett tips!)
- Snacks vilket för oss innebär en blandning mellan godis, chips, proteinbars, bullar, knäckemackor och energidricka till blivande pappan (har själv aldrig ätit snacks under själva förlossningen men väl på BB har det varit guld så får se om det blir orört eller ej, annars tar vi bara med oss det hem)
- Vattenflaska (särskilt till efter förlossningen då amningen verkligen gör en törstig)
Till lillasyster (den absolut mysigaste delen av BB-väskan men också den kanske onödigaste) har jag packat:
- Två par strumpor och ett par tunna vantar
- Två blöjor + våtservetter (på vårt BB får man dock blöjor och tvättlappar så detta är bara extra)
- Babyolja (första bebisbajset är segt att få bort från den lilla rumpan)
- Tre filtar i olika tjocklekar (kan ju vara 10 grader eller 30 grader när vi åker hem)
- En kräkis (att torka diverse med)
- 2 Body, 1 byxa och 1 pyjamas i stl 50
- 1 Body, 1 byxa och 1 pyjamas i stl 56
- Två hårband och två mössor (en solhatt och en vanlig, återigen beroende på väder)
- Kofta
Som ni ser har jag tagit höjd för både att bebisen kan kräkas eller kissa ner vissa saker (bägge killarna kissade ner sina "åka hem-outfits" och fick ha nått annat i bilen hehe), att det kan bli en stor bebis och att vädret kan vara helt opålitligt en svensk sommardag. Mest troligen kommer vi bara ligga hud mot hud på förlossning och BB och då kanske man behöver en filt på sin höjd men hellre för mycket än för lite åter igen.
Jag är oavsett nöjd med packningen och allt fick plats i en rullväska a la handbagage-style förutom snackset som ligger i en separat påse och kameraväskan. Givetvis skall även babyskyddet med men det får Tom möta upp oss med när vi väl skall hem så det tar vi inte med oss in. Lämnar även babynest hemma, napp och amningskudde (som jag inte ens hunnit köpa än men det står på min to do). Kommer även försöka åka in till förloissningen i mina crocs så att jag kan ha på mig dem även i duschen efter förlossningen sen.
Med Charlie gick ju vattnet flera timmar innan jag fick värkar och då han jag packa om BB-väskan en del så vi får väl se om jag ändrar något innan vi faktiskt åker in. Vad var era guldkorn i BB-väskan?
Min babyshower
Helgen efter att jag gått på mammaledighet var helt magisk. Vi startade med att åka iväg på lördagen för en gravidfotografering hemma hos Toms kollega. Jag som är väldigt väldigt gravid provade nog i princip alla finkläder jag äger under morgonen och bröt så smått ihop för att jag inte kände mig fin i något men bilderna blev verkligen över förväntan. Så tacksam att få föreviga lilla kulan en sista gång på det här sättet! Här är några av bilderna som Anette Cederlund (@photonettan) tagit:
På söndagen sedan blev jag och lillan i magen bortskämda med en magiskt mysig babyshower. Jag hade i förväg fått reda på tid och plats pga corona men blev ändå alldeles rörd när jag och mamma svängde upp på gårdsplanen hemma hos Josefin och möttes av ballonger och dekorationer i hennes härligt soliga trädgård. Vädret var verkligen på topp och jag bara njöt av att, för första gången på jag vet inte hur länge, få träffa alla mina fina vänner, prata förlossningar och graviditeter, leka lekar och stoppa mig full med gott hembakt fika.
Jag som inte haft en babyshower med varken Vincent eller Charlie kände mig om möjligt ännu mer tacksam att mina vänner faktiskt tagit sig tid att ordna så fint men som sagt så var den bästa gåvan bara att faktiskt få träffa alla även fast jag helst av allt också velat ge dem en stor kram.
Tänk att ett litet virus har kunnat ställa till det så otroligt mycket ändå?! Jag hoppas att vi aldrig någonsin kommer att ta träffar med våra vänner och familj för given mer och att när vi väl är ute ur pandemin kommer kunna njuta av kramar, fester, bröllop, släktmiddagar och spelkvällar med vänner precis som förut. Tack hörni för att jag får ha er i mitt liv! Ni betyder mer än ni kan ana.
Mammaledig
Kan ni förstå att jag äntligen är mammaledig? I torsdags för drygt en vecka sedan gjorde jag min sista dag på psykiatrimottagningen. På fredagen åkte jag till sjukhuset för att fixa lite papper, städa skåp och ha lite avslutningsfika ute i strålande sol med mina AT-kollegor. Efter en vår med så mycket kämpande, tårar och ångest var det en helt obeskrivlig känsla att kliva ut genom sjukhusdörrarna och få dra av sig det där förbaskade munnskyddet för sista gången.
Fick en så otroligt söt liten jordgubbsklänning i present av mina kollegor. Hoppas verkliegn inte hon kommer ut ännu större än brorsan var dock för då vet jag inte hur många gånger hon kommer hinna använda den.
Har hunnit med en hel del sen jag gick på ledighet men jag tänker att jag skriver lite separata inlägg om det, så för en gång skull kanske det kommer upp lite fler inlägg de närmsta dagarna. Nu går vi ju bara hemma och väntar på att förlossningen skall dra igång vilket den ju kan göra idag likväl som om 3 veckor. Om mindre än 4 veckor är hon ju i alla fall här oavsett om hon behöver vräkas eller inte.
Sommaren är äntligen här och trots att jag verkligen är HÖGGRAVID är jag så otroligt lycklig och stolt över att jag tagit mig hit!
Imorgon är jag ortoped
Som en liten sidoplacering under kirurgiblocket har vi fyra ortopediveckor insprängda. Ortopedi har aldrig legat på min topplista över specialiteter jag sett mig själv inom och helt ärligt har placeringen på ortopediavdelningen inte varit särskilt givande. Jag har däremot äntligen fått komma tillbaks till akuten igen (blev ju portad från medicinakuten i och med graviditeten och smittorisken med Covid) och oj vad kul det har varit. Jag har fått spruta in bedövningsmedel in i knäleder, trycka tillbaks axlar som hoppat ur led, sy och lägga fingerbasblockader. Jag har fått undersöka alltifrån leksugna treåringar och tjuriga tonårsgrabbar till gamla damer som ramlat ur sängen och brutit armen. Det har varit sån stor variation och äntligen har jag fått prata med och undersöka mina patienter vilket jag ju tycker är det absolut bästa med att vara läkare och som faktiskt inte alltid är en självklarhet när man jobbar på en vårdavdelning.
Idag när jag satt inne på ortopedens läkarexpedition kom en sköterska förbi och hade en liten rundvandring för en blivande kollega på akuten. "Och här har vi ortopederna" sa hon och pekade in på mig där jag satt ensam framför datorn och förberedde mig för att gå in till nästa patient. Jag skrattade lätt och svarade att jag ju inte riktigt är ortopedspecialist än efter mina 3 ynka veckor på ortopedkliniken, "men kanske imorgon?!". Fint ändå att man blir betraktad som "en i gänget" så pass fort trots att jag ju känner mig lika mycket ortoped som astronaut i dagsläget. Jag lär mig dock otroligt mycket, särskilt av att få vara på akuten med duktiga ST-läkare, så lite har jag nog fått med mig om benbrott och senskador. Nästa vecka byter jag läkarexpedition då jag går tillbaks till att "vara kirurg". Jag får hoppas att det känns kul och utvecklande även där!
Jag har inte mått så bra
Jag är så glad att 2020 är över. Tom tyckte att jag var lite löjlig när vi stod på balkongen tillsammans på nyårsafton med en halvt sovande Vincent i famnen och tittade ut på himlen som sprakade i regnbågens alla färger och jag gång på gång sa att 2020 äntligen är över. Men det är precis den lättnaden jag känner.
Jag har inte mått så bra den senaste tiden. Året har varit TUNGT och det hela accelererade mot hösten och vintern. Det har varit fantastiskt kul att äntligen få komma ut och jobba efter så många år som student men det har också varit enormt påfrestande för både kropp och skäl. Pendlingen tär mycket på mig och skall jag vara helt ärlig så har nog inte medicinblocket som AT-läkare varit min grej. Jag trivdes så otroligt bra på neurologen och saknar fortfarande både jobbet och kollegorna där.
På detta kom en pandemi och la sig som ett lock över allt. Det finns vänner och familj vi knappt träffat på ett år och all VAB och sjukfrånvaro har ätit ett stort hål i plånboken. Jag har känt mig ensammast i världen och tappat motivationen till så mycket. Några månader in i graviditeten slog dessutom andra vågen till med full kraft och numera lever vi helt isolerat hemma. Varken vi eller barnen träffar kompisar mer än i förskola/skola (bortsett från utomhus) eller på jobbet och vi träffar enbart mina föräldrar samt åker till affären för att handla. Det är tufft! Vi satt helt själva på julafton med släkten på skype och även nyår firades i mysbyxor med lilla familjen i soffan då barnen hade fått feber. Så långt ifrån hur det brukar och bör vara.
Så ja, när klockan slog tolv där på nyårsafton tändes ett litet ljus inom mig. Ett hopp om att det blir bättre nu. Vaccineringen är igång, mina hormoner har lugnat sig vilket gör mig mindre gråtmild och trött, för varje dag som går får vi mer dagsljus och jag vågar tro att vi alla kommer att må bättre. Det har varit ett kasst bloggår för min del pga av detta men i och med graviditeten så hoppas jag verkligen på lite mer frekventa inlägg här inne. Bara för att man är tredje barnet så skall man ju inte glömmas bort.
Vill avsluta med att skriva att det inte är någon fara med mig, jag har bra stöd runtomkring mig men jag ville bara skriva av mig ifall det är så att det finns fler där ute som känt precis som jag att året har varit piss. Vi är faktiskt inte ensamma trots social distansering och det kommer ett slut på den här pandemin! Tills dess så får ni lova att vara rädda om er själva och om varandra <3 Kram!
Avslutar med lite bilder från vår nyårsafton:
Vintermörkret och coronapandemin
Hej hörni!
Nu var det ett bra tag sen sist. Det har varit MYCKET i livet det senaste och helt ärligt så är mitt mående inte på topp just nu. Hela situationen med corona innebär mycket stress. Vi träffar ingen utanför familjen i dagsläget, vi vabbar och är sjukskrivna själva om vartannat, det är hög belastning på jobbet med extrajourer och mycket frånvaro och dessutom har ju vintermörkret lagt sig som ett lock över allt. Nä det är kämpigt just nu.
Nu är vi dock inne i december och det blir ju lite extra mysigt med juletider när man har barn. De är så förväntansfulla kring alla små grejer och det är skönt att få fly verkligheten en stund och landa i nuet med dem. Baka pepparkakor, titta på julkalendern (jättemysig tycker jag!) och så har vi en liten nisse som kommer till oss om natten och hittar på bus till barnens stora förtjusning. Julen som i vanliga fall är så stressig känns som det absolut minst stressiga just detta året och det är verkligen skönt.
På jobbet då? Jo men som sagt, det är rätt stressigt men det fungerar ändå bra. Har varit på samma avdelning nu ett tag vilket är tacksamt eftersom man ju kommer in i rutinerna på ett annat sätt då. Överläkarna jag jobbar med känner mig och vet vad jag kan och ger mig (oftast) lagom mycket ansvar. Vi är ett så härligt gäng AT-läkare och det är roligt att få ha den gemenskapen också.
Nu har jag inte ens 1,5 månad kvar av mitt medicinblock vilket känns helt galet.Jag vet inte om jag blivit så mycket klokare på denna relativt korta tid men jag har givetvis lärt mig massor som jag inte ens märkt av. I förra veckan hade vi introduktionsföreläsningar inför kirurgiblocket samt en del praktiska övningar som gipsteknik och så fick vi öva på att sy i gristunga. Jag blir kvar på medicin över jul och börjar sen på kirurgen i slutet av januari. Det ska bli både läskigt och kul att helt få byta klinik.
Hur mår ni andra nu i coronatider? Vad gör ni för att själva må bra och hålla ut?
AT-läkare på akuten
Nu var det ett bra tag sen sist! Har varit mycket i livet det senaste och dessutom har jag haft två veckor på akuten som varit minst sagt intensiva. Tänkte att jag skulle berätta lite om dem.
Efter att ha hoppat runt en del första månaden med placering både på HIA, infektion och hematologi/onkologiavdelningen så var det åter dags att byta och gå ner för två veckor på akuten. Måste ärligt erkänna att jag var rätt nervös inför mitt första pass. Det är en stor skillnad att vara på akuten jämfört med att vara AT-läkare på en avdelning. Ansvaret på dig som läkare är MYCKET större på akuten där man har ansvar för både flöde och för att rätt beslut tas för varje patient. De flesta av mina patienter är det ingen annan läkare än jag som träffar.
Jag och min AT-kollega för veckan mötte upp en av de mest rutinerade läkarna på akuten under måndagen för en snabb introduktion och han försäkrade oss om att det viktiga var inte hur många patienter vi tog utan att det blev rätt handläggning. Klen tröst kanske för en färsk AT-läkare som kännar att man glömt av precis allt vad behandlingar av akut astma och proppar i underbenen heter. På SÄS har de som krav att vi måste stämma av varenda patient vi handlägger med en senior kollega vilket jag tycker är jättebra och högst rimligt. Man känner sig inte "störig" när man vet att man faktiskt MÅSTE fråga för att kunna komma vidare i handläggningen. Jag upplevde däremot att jag i alla fall i början av veckan hade minst lika många frågor om smågrejer som vart man hittar reflexhammare, vad skrivaren har för nummer, hur jag vet vilken patient jag skall ta först i akutliggaren (digital väntelista efter prioritering på akuten) och hur man skriver ut etiketter för att ta en blodgas (blodprov från artären i handleden). Det blev MÅNGA frågor.
Jag tog i snitt 2 patienter per dagpass min första vecka. Det kändes futtigt men precis som läkaren sa där i början av veckan så behövde jag å andra sidan inte gå hem med en klump i magen funderandes på om jag hade gjort rätt som skickade hem patienten som sökt med bröstsmärta men där min bedömning efter alla prover och utredningar var att det troligen var muskelvärk.
Tanken var också att jag skulle ta en larmpatient med kollega som stöd i bakgrunden under min dagvecka på akuten. Larmpatienter är de som kommer in med ambulans till akuten som behöver omedelbar bedömning av läkare av olika anledningar. Patienterna faller ut på något sätt på ambulansens triageringsblad och är mer eller mindre "instabila" eller riskerar att bli det inom snar framtid om man inte vidtar åtgärder. Dessa situationer har vi simulerat på olika sätt under utbildningen (ni kan läsa om det HÄR). Tyvärr fick jag inte möjlighet till det då det aldrig riktigt passade, när larmpatienterna kom in var jag oftast inne hos någon patient eller på lunch.
Så veckan därpå var det dags för min första nattvecka på akuten. Nu var jag nervös på riktigt. På natten är vi två läkare på hela medicinakuten och en bakjour på huset som tar hand om alla inneliggande patienter. Det är en otrolig skillnad mot hur det är dagtid då huset kryllar av läkare och vi är otroligt välbemannade även på akuten. Jag som aldrig har jobbat mer än någon enstaka natt i mitt liv och ett par nätter på förlossningen som student visste inte riktigt hur hjärnan skulle fungera utan att sova på hela natten och hur jag på bästa sätt skulle återhämta mig mellan passen. Under en vecka har vi 3 nattpass på 11,5 timme var, dessa ligger som regel varannan natt och för mig passade det upplägget nog bättre än att köra tre nätter i rad. Hjärnan hann återhämta sig lite.
Mina tre nätter var allt annat än roliga.. eller de var ju roliga på det sättet att jag verkligen lärde mig otroligt mycket och att det var kul med utmaningen att få stå själv som läkare med ansvar, men själva nattdelen av det hela var hemsk. Hade en fantastisk nattkollega dock och vi kämpade på tillsammans och hade det väldigt trevligt.
De första två nätterna jobbade jag och kollegan konstant i 11,5 timma utan en enda rast. Någon kopp te blev det i farten och mot slutet ville man bryta ihop lite i väntan på att dagpersonalen skulle ta över. Sista natten var mycket lugnare. Efter kl 5 hade vi inte en enda patient på akuten. Då satt jag på en kontorsstol med fötterna på en annan, invirad i en filt och slumrade till och från. Tiden sniglade sig verkligen fram och det var en otrolig lättnad att äntligen få komma hemåt vid 8.
Jag fick dock chansen att ta mitt första larm själv med min kollega i bakgrunden (hanns inte med de första nätterna då vi hade så mycket så hon tog alla larm). Det var en ganska stabil patient med infektion som hade lite snabb andningsfrekvens men var stabil i övrigt och det enda jag gjorde var att undersöka, ordinera antibiotika och planera för inlägging och vidare undersökningar. Kändes skönt att få ett så pass "lätt" fall att ha att luta mig på självförtroendemässigt inför mitt nästa larm.
Allt som allt alltså: Lärorikt och utmanande men mycket slitsamt. Nu är jag tillbaks till dagtid igen och det känns fantastiskt skönt! Inför nästa nattvecka måste jag försöka hitta en bättre strategi kring sömnen mellan passen så jag inte går under! I övrigt känner jag mig som en riktig supermänniska som faktiskt överlevde veckan och gjorde att bra jobb (lite skryt måste man väl få slänga sig med?).
Bosaredsveckan 2020
Två veckor av semestern har redan passerat. Tiden går alldeles för fort! Första veckan låg vi som sagt hemma med snor rinnandes ur både min och barnens näsor men den här veckan har vi varit med våra vänner i Bosared och som vanligt haft en helt magisk vecka. Vädret var verkligen inte på topp men vi lyckades ändå få några solglimtar här och var och då kunde vi vara ute och promenera, fiska, spela badminton, hoppa studsmatta och sitta och avnjuta en gofika. Annars höll vi oss inomhus med spel, god mat, lek och bus med barnen och avslutade varje kväll med ett härligt dopp i vår vedeldade badtunna. Här kommer en liten bomb med mobilbilder från veckan!
Bakade bullar som blev väldigt uppskattade, så uppskattade att jag fick baka en omgång till eftersom de första försvann illa kvickt haha!
Mitt favoritrum i vår stuga; Verandan. Att få sitta där och äta frukost eller bara ta en fika och titta ut genom de gamla fönsterna är som balsam för själen verkligen.
Blev några promenader/joggingturer under veckan. Min favorittur går till denna lilla bro. Där är allt knäpptyst och man kan stå och titta ut över den spegelblanka sjön. Så vackert!
Morfars traktor är alltid en favorit hos barnen. Skall bara be pappa lära mig hur man kör den också så även jag kan åka ut på tur med busungarna!
Stående på menyn varje år är grillad fläskfilé och saffranspasta med örtparmesan. Det är SÅ gott!
Världens goaste vänner! Så tacksam för er alltså <3
Under hela veckan hade vi vänner som kom och gick och några av dem ser vi väldigt sällan så då blir det extra roligt att få hålla denna tradition levande och fortsätta ses i alla fall en gång per år. Det är verkligen ett annat lugn man kommer in i när man får vara ute på landet. Inga måsten eller projekt att ta tag i utan det är bara att varva ner och njuta av mat och trevligt sällskap. Barnen ÄLSKAR dessutom att varadär och efter att ha haft en riktig bråkfylld vecka när de var sjuka har de nu lekt massor med varandra och man ser att de njutit lika mycket som vi.
Nu väntar sista semesterveckan och så tjuvstartar jag min sista månad på neuro/stroke med en jour på söndag. Jag är nog lite knäpp för jag längtar tillbaks till jobbet och tycker att det skall bli kul även fast det är vemodigt att ledigheten gått så rasande fort. Jag längtar inte att behöva gå upp klockan 5.30 varje morgon och släpa iväg två trötta barn till förskola/skola men jag trivs himlans bra med mina kollegor och börjar bli duktig på riktigt på det jag gör och det skall jag försöka passa på och njuta av innan ATn drar igång i slutet av augusti och jag återigen kommer vara ny på jobbet konstant. Det kommer verkligen bli en utmaning men också säkert väldigt kul.
Nu skall jag lämna de halvuppackade resväskorna och de miljontals prylarna som redan ligger utspridda över halva vårt hem och gå upp och kika på film uppe i min säng. Bosared är ett av mina absoluta favoritställen på denna jord men min säng ligger nog på en bra andraplats i alla fall!
Semester!
Jadå, så var det äntligen dags för livets första sommarsemester. Att gå från att år efter år behöva jobba för att överleva medan alla andra går på efterlängtad ledighet till att nu kunna glassa runt hemma med full lön känns så bra. Det hela hade dock känts ännu bättre om det inte för det faktum att både jag och pojkarna två dagar in på semestern dragit på oss ännu en härlig sommarförkylning. Jag som var så extremt trött på den förra hann ju knappt bli frisk innan vi nu ligger här och snorar igen. Så otroligt tröttsamt! De få semesterplaner vi hade för veckan har vi fått ställa in. Barnen klättrar på väggarna hemma och bråkar konstant.. Snälla låt oss få bli friska nu så vi vågar oss ut igen och träffa folk och hitta på grejer.
Nästa vecka har vi bokat in vår traditionsenliga vecka i sommarstugan med våra vänner. Det är ju många dagar kvar tills dess så vi hinner nog bli friska tills dess och jag är ju mycket hellre sjuk denna veckan än nästa så att vi hade behövt ställa in allt.
För att avsluta med något roligare så började i alla fall min semester med en superhärlig helg (innan snoret invaderade). Först ett dygn hos Josefin där vi tog en 4 timmar (!!) lång kajaktur (fikastund inräknad dock). Jag som aldrig paddlat kajak tidigare hade ställt in mig på att vi skulle kantra det första vi gjorde men vi höll oss faktiskt i båten under hela turen och det enda missöde som inträffade var två blåsor på vänstertummen som ett ivrigt paddlande orsakat. På söndagen sen hade vi en supermysig dag med familjen där vi åkte och badade, åt glass och avslutade med middag på Pinchos med våra vänner för att fira in sommarlovet för barnen. Mer av den varan och mindre av snorigheter tycker jag för resten av semestern nu!
Midsommar 2020
Vilken otroligt fin midsommarhelg vi haft! Sol och regn om vartannat precis som det skall vara och dessutom helt friska hela familjen för en gångs skull. Jag och Vincent har nämligen precis hämtat oss från en riktigt hemsk sommarförkylning. Totalt var jag hemma ca 1,5 vecka och höll på att bli fullständigt galen mot slutet när snuvan bara inte ville ge med sig. Tillslut fick jag äntligen testat mig och tack och lov var provet negativt så att jag kunde vara på jobbet i alla fall två dagar innan midsommar.
Vi firade midsommar i liten skala i år tillsammans med Toms familj. Hade en underbar dag ute på deras altan där vi kunde prata och skratta medan barnen sprang runt och busade. Charlie slocknade fram emot sju medan Vincent höll sig vaken en bra stund in på kvällen innan även han ville gåå och lägga sig. Vi sov sedan över hemma hos svärföräldrarna och hade en mysig frukost tillsammans innan vi gav oss hemåt igen.
Igår gjorde vi verkligen minsta möjliga. Städade en del och lekte med barnen. På kvällen kröp jag och Tom upp i soffan och tittade på film tillsammans. Idag har också varit en lugn dag men Vincent har haft en lekkompis över och så kom Josefin på eftermiddagen och vi fikade hemmagjord jordgubb- och rabarberpaj (mums!!) och sen gick vi en långpromenad genom Lindome och pratade ikapp. Sen Coronan kom, jag började jobba i Borås och hon flyttade in hos sin sambo (vilket innebär längre avstånd mellan oss) har vi inte kunnat ses lika ofta som vi brukat göra och det är verkligen tråkigt. Saknar henne så det gör ont ibland men så finns hon ju alltid bara ett telefonsamtal bort. Fint att få ha en sådan människa i sitt liv som bara alltid finns där tycker jag.
Hoppas ni alla haft en trevlig coronamidsommar och att ni njuter lika mycket som jag gör av att sommaren äntligen är här. En vecka kvar till semstern nu för min del. Det ska bli underbart!
Coronarenoverar
Sommarvärmen har äntligen flyttat hit och förhoppningsvis är den här för att stanna. Jag gick med Emelie och hennes kollegor på rehabkliniken ner till grillen på sjukhusområdet vid lunch idag och kunde sitta ute och äta i skuggan av ett stort träd och det var bara så otroligt härligt. Innanför sjukhusets tjocka tegelväggar är det dock fortfarande kallt så västen som jag lämnade i skåpet imorse fick jag snabbt springa tillbaks och hämta när jag kom på mig själv med att sitta och huttra inne på läkarexpeditionen när jag satt och dikterade epikriser (sammanfattande slutanteckingar från ett vårdtillfälle).
Vi har som de flesta andra nu i coronatider varit i full gång med renovering hemma. När man inte kan åka iväg och hitta på en massa blir det ju en hel del tid hemma och man får verkligen en spark i baken att ta tag i saker som vi länge gått och pratat om att göra. Planen för sommaren är att måla om vår fisgula (och ganska så skitiga) husfasad och vi insåg ganska så snabbt att vi inte skulle kunna tvätta och skrapa bort färgresterna från förrådsfasaden utan att få med oss hälften av plankorna på köpet, så det fick helt enkelt bli ett "riva ner och sätta nytt"-projekt som sparkades igång för några veckor sedan.
Vi har verkligen haft roligt jag och Tom medan vi jobbat och vi har fått hjälp lite då och då med barnvakt för att få kunna jobba lite längre ostörda perioder vilket givetvis underlättat massor. Jag som aldrig någonsin isolerat, reglat eller hanterat en spikpistol är många erfarenheter rikare efter detta projekt vill jag lova. Vi är ju inte riktigt klara än men verkligen på god väg. Det är verkligen så härligt att komma hem varje dag och mötas av vårt nya snygga förråd som ju är det första man ser av radhuset från gångvägen. Härnäst väntar målning av förrådet samt tvätt och målning av resten av huset vilket nog kommer att ta sitt lilla tag om vi inte lyckas skaka fram en snäll liten barnvakt igen, så vi håller verkligen tummarna för en riktigt fin och solig sommar.
Min första jour på stroken
Söndag kväll och vilken dag vi fått. Trots att vi vaknade till frostbitet gräs utanför dörren blev det att slänga av sig jackan när vi var ute och lekte på lekplatsen med barnen på eftermiddagen. Vilken sommarvärme?! Trots vackert väder så känner jag mig dock helt slutkörd. Troligen en kombination av den senaste tidens känslomässiga påfrestningar och den månatliga hormonobalansen som gör att jag hela dagen bara längtat efter att få stänga in mig ensam i mitt sovrum, krypa ner under täcket och slumra resten av dagen.
Tänkte att jag skulle berätta lite om mina allra första jourpass förresten. Långfredagen och påskafton jobbade jag nämligen 8-12 (som snarare blev 8-13/14) som rondjour på stroken. Att gå rondjour innebär att man rondar de inneliggande patienterna på sin egen avdelning och löser de mest akuta sakerna som inte kan vänta till på måndag. På stroken har man under vardagarna endast hand om halva strokeavdelningens patienter (en modul som vi kallar det) men under rondjourerna rondar man hela avdelningens patienter. Under fredagarna gör ordinarie personal på respektive modul en "inför helg"-anteckning som berättar kort om patienten, aktuellt status samt plan och om något måste göras under helgen. Sen skriver man om patienten skall rondas eller enbart rondas vid behov om något särskilt skulle uppstå. Detta är till stor hjälp för de som går rondjourerna sen under helgen.
Förutom en underläkare är det även en specialist på plats. Är det inte en specialist utan endast en ST-läkare så finns det en bakjour i hemmet att ringa. Man är alltså inte ensam på sjukhuset även fast man är betydligt mycket färre än vad man brukar vara (från 4-6 läkare på stroken och 2 på neurologen till 2 läkare totalt på bäggge avdelningar). Jag var rätt så nervös inför mitt första jourpass. Framförallt var jag nervös över att jag inte riktigt visste hur man brukade lägga upp arbetet på jouren samt för att få alldeles för mycket frågor som jag inte kunde svara på av sköterskorna. Som tur var gick det väldigt bra. Vi hade det väldigt lugnt på neurologen vilket gjorde att jag kunde få bra med stöd av mina överläkare utan att känna att jag störde dem. Jag försökte så gott jag kunde att lösa de frågetecken som uppstod och kände jag mig alldeles för osäker bad jag om att få återkomma. Inte värre än så helt enkelt.
Under mitt första jourpass hamnade jag dock i en väldigt obehaglig situation. En patient blev akut dålig och jag fick inte tag i min överläkare på telefon. Jag gav mig inte och ringde tillslut medicinjouren istället men då som tur var dök min överläkare upp i dörren och vi kunde tillsammans ta hand om patienten vilket kändes betydligt mycket tryggare. Pulshöjande helt klart men också väldigt lärorikt. Det är ju helt klart när vi utmanas som vi blir starkare tror jag.
Något besviken är jag dock när jag läst igenom mitt kollektivavtal och insett att jour under påskhelgen inte ger något som helst extra påslag jämfört med en helt vanlig helg (jour ger inte ob tydligen?). Nu hade vi ju inte så mycket påskplaner ändå men familjen var ju ledig och jag hade ju kunnat nöja mig med att jobba en av dagarna om jag hade vetat det i förväg.
Nu skall jag faktiskt ta och göra precis det som jag längtat efter hela dagen. Jag skall hoppa in och ta en lång och varm dusch, sen skall jag krypa ner i sängen och dricka en kopp te och bara mysa tills ögonlocken faller ihop. Ha en fin söndagskväll på er!
Morfar
Livet har varit på paus ett tag. För snart två veckor sedan somnade min älskade morfar in. Han hade varit sjuk en längre tid och fick lugnt och stilla somna omgiven av familj, men trots att man trodde att man var beredd slår tomheten och saknaden till som om någon rivit hjärtat mitt itu.
Igår, på Charlies födelsedag, var det begravning. Ett otroligt vackert avsked för en otroligt vacker person. Jag fick äran att sjunga två sånger som morfar hade önskat och rösten höll som tur var trots ögon fyllda av tårar.
Jag tänkte inte skriva så mycket mer om det här. Det känns alldeles för nära och för privat. Jag har fått så mycket fina kommentarer och mejl den senaste tiden med massor av idéer till nya inlägg så det lovar jag att det kommer så småninngom. Luften blir lättare att andas för varje dag som går men det får ta den tid som krävs. Så länge skickar jag en stor kram till alla er fina där ute som följer mig. Krama dina nära och njut av varje dag ni har tillsammans!
Jag älskar dig Morfar!
Att få tid för varandra
Jag hann bara jobba en vecka innan det var dags för karantän igen med lite hosta och rivig hals. Nu har hela familjen varit hemma sen i måndags och det gör mig enormt stressad. Stressad över att ekonomin blir drabbad men framförallt att det känns som att jag sviker min arbetsplats när jag går hemma och är lite småförkyld. Igår lovade regeringen att vi inom någon vecka skall börja testa betydligt fler inom vården vilket inte är en dag försent. Vården behöver ju inte krypa på knäna redan innan vågen av cronapatienter sköljer över oss i Borås?
Men.. det finns givetvis mycket positivt med att få tid över till familjen också. Vi har fått stanna upp i livet och sätta det mesta på paus vilket gör att vi kunnat umgås mycket alla fyra och pyssla på här hemma. Tom har jobbat på bra med hallen som nu äntligen börjar ta form på riktigt. Vi har alltså snart levt med ett renoveringsobjekt till hall i två år nu så att nu se hur visionen växer fram framför mina ögon är magiskt. Skall visa er lite före- och efterbilder när allt är klart.
Även jag och Tom har fått mer energi och tid för varandra. Vanligtvis är jag ju brutalt trött på kvällarna när jag kommer hem och vi har dessutom en hel massa saker att göra både med hemmet och barnen. Nu har vi hela dagarna på oss att tillsammans göra alla dessa saker så på kvällarna har vi kunnat krypa upp i soffan och sitta och prata om allt mellan himmel och jord eller kolla på tv tillsammans. Så mysigt verkligen!
Nu är i alla fall barnen helt friska och jag hoppas att vi alla kan få hålla oss friska nu över påskveckan då jag ska jobba både långfredagen och påskafton. Nog för att det är supermysigt att få tid med familjen men jag älskar ju också mitt jobb och att få utvecklas varje dag i mitt yrke. Hoppas ni alla har en fortsatt fin onsdagskväll!