Vecka 19

I fredags gick jag in i vecka 19 och denna veckan är det äntligen dags för det stora rutinultraljudet. Jag är supernervös och hoppas verkligen att allt ser ut som det ska där inne. Tom får ju pga coronan inte vara med och det är verkligen jättetråkigt för honom att han missar detta. Det är svårt som det är när man står bredvid som partner att knyta an till sin bebis men det blir absolut inte enklare när man förvägras att delta i mödravården överhuvutaget fram tills dess att det är dags för förlossningen. Att dessutom eventuellt ligga där själv på britsen och få negativa besked (om det mot förmodan skulle hända) känns väldigt jobbigt men vi förstår ju också varför reglerna ser ut som de gör. Vi är givetvis också väldigt nyfikna på om det är en liten lillebror eller lillasyster där inne! Någon som vågar sig på en gissning?
 
De senaste dagarna har jag börjat känna bebisens små buffar utanpå magen. Jag har fortfarande svårt att känna så mycket rörelser över dagen och rörelserna har inte varit särskilt starka eller tydliga men nu de senaste kvällarna har jag legat med handen mot nedre delen av magen och fått mig ett par buffar som jag faktiskt känt även utanpå. Så himla himla mysigt!
 
Jag har också fortsatt en hel del sammandragningar, särskilt om kvällarna. Detta i kombination med bäckensmärta kan bli rätt jobbigt stundvis under dagen och på helgerna kan jag behöva lägga mig ner och vila en stund när det blir jobbigt. Jag hoppas att det bara är något tillfälligt och att det kommer lugna ner sig en aning för ikväll har det faktiskt inte varit kul.
 
Här kommer ett par bilder som jag knäppte på kulan imorse. Charlie ville också vara med på ett hörn hehe. Han pratar om bebisen i magen hela tiden verkligen.
 



En fjärdedels legitimation

I fredags gjorde jag min sista dag på medicinblocket och har alltså kunnat bocka av 1/4 av min AT. Det har gått rasande fort tycker jag och helt ärligt så är jag fortfarande lite tveksam till om jag egentligen lärt mig särskilt mycket. Jag har nog utvecklats en hel del i min läkarroll utan att jag märkt det själv men det kändes ändå när jag stämplade ut för sista gången i fredags att det finns oändligt mycket mer att lära.

Ja har dock känt mig ganska klar med medicin och redo för nya utmaningar. Jag skulle dock ljuga om jag sa att jag inte längtade tillbaks en smula till mitt trygga näste uppe på hematologi- och onkologiavdelningen idag när jag gjorde min första förvirrade dag på KAVA, kirurgklinikens akutvårdsavdelning. Det känns så surt att man liksom klättrat upp för ett berg i 4,5 månad och sen innan man ens fått se den vackra utsikten så säger guiden att vi skall gå upp för en annan kulle istället. Det känns som att ta ett enormt kliv tillbaka och det är inte så konstigt med tanke på att jag läste kirurgkursen för sisådär 3,5 år sedan. Det är ju en livstid bort känns det som.

Jag kände mig som en vilsen läkarstudent återigen när jag satt där på ronden och försökte hänga med när min läkarkollega och den mycket rutinerade sjuksköterskan gick igenom alla patienter. "Om du har frågor så måste du ställa dem!" klämde kollegan ur sig och jag nickade till svar fast jag tänkte för mig själv att det var svårt nog att försöka pressa fram 3,5 år gamla minnen om gallstenar, blindtarmar och tarmvred ur min trötta gravidhjärna.

Nu sitter jag i alla fall här hemma helt slut och försöker övertala min hjärna att det ändå är rätt mysigt att försöka vara vaken någon timme till i alla fall innan huvudet får möta kudden. Än vet jag inte om jag kommer att lyckas ;) Nä, att vara ny på jobbet är verkligen inte min grej men tyvärr är det ju vardagsmat för en AT-läkare. Jag längtar verkligen till STn (vart det nu blir) där man får låååånga placeringar på ett och samma ställen. Magiskt ju!



Vecka 18

Tiden flyger iväg den här graviditeten. Det är på ett sätt skönt med tanke på att jag varit så orolig men jag får så dåligt samvete att jag inte ägnar denna lilla bebis lika mycket tid och eftertanke. Mina föräldrar frågade häromveckan om jag tar bilder på magen och dokumenterar graviditeten. Min mamma är tredje barnet själv i en syskonskara om fyra så hon tycker nog att jag inte skall "glömma bort" detta lilla liv bara för att jag redan gjort detta två gånger tidigare. Och visst har hon rätt. Med de andra barnen gjorde jag ju uppdateringar varje vecka med magbilder som jag kunde jämföra och jag har under denna graviditeten kunnat gå tillbaks till de inläggen och jämföra med hur jag mår och känner idag i samma vecka vilket är så fint. 

Till en början förde jag en liten dagbok men sen föll det i glömska. Nu tänkte jag att jag skall försöka att slänga upp några inlägg här. Kanske inte lika nitisk som jag gjorde sist men jag skall verkligen göra mitt bästa för att dokumentet denna resan också. För de av er som inte är särskilt intresserade av graviditeten så är det ju bara att hoppa över dessa inlägg. 

Så, vecka 18 då. Det känns skönt att illamåendet är som bortblåst sen några veckor tillbaka. Det var verkligen vidrigt. Jag har börjat få tillbaks lite mer energi nu också men har fortfarande dagar då jag är heeelt slut och somnar på soffan (typ i fredags.. och klockan var bara nio hehe). Däremot börjar foglossningen smyga sig på sen några veckor tillbaka. Det varierar jättemycket från dag till dag, igår var en riktigt riktigt jobbig dag. Fick ta Alvedon igår kväll och parkera mig själv i soffan hela kvällen för att hitta en någorlunda bekväm position att vila i medan jag idag inte känt någonting, så skumt. Har också börjat få en hel del sammandragningar nu. De är inte bekväma alls men gör inte ont i alla fall.

Jag känner små små rörelser ibland också och har gjort det ett par veckor. De är verkligen inte självklara och ibland tror jag nästan att jag inbillar mig. Skulle kunna sätta pengar på att moderkakan ligger i framvägg för med storebrorsorna har jag känt tydliga rörelser från vecka 16-17 nästan dagligen. Längtar verkligen efter ordentliga karate kickar och att få ligga och titta på när magen gör konstiga små rörelser men det kommer nog inom några veckor hoppas jag. Det är det och rutinultraljudet som jag längtar till allra mest just nu. 

Här kommer några bilder på kulan från veckan:








Jag har inte mått så bra

Jag är så glad att 2020 är över. Tom tyckte att jag var lite löjlig när vi stod på balkongen tillsammans på nyårsafton med en halvt sovande Vincent i famnen och tittade ut på himlen som sprakade i regnbågens alla färger och jag gång på gång sa att 2020 äntligen är över. Men det är precis den lättnaden jag känner.
 
Jag har inte mått så bra den senaste tiden. Året har varit TUNGT och det hela accelererade mot hösten och vintern. Det har varit fantastiskt kul att äntligen få komma ut och jobba efter så många år som student men det har också varit enormt påfrestande för både kropp och skäl. Pendlingen tär mycket på mig och skall jag vara helt ärlig så har nog inte medicinblocket som AT-läkare varit min grej. Jag trivdes så otroligt bra på neurologen och saknar fortfarande både jobbet och kollegorna där.
 
På detta kom en pandemi och la sig som ett lock över allt. Det finns vänner och familj vi knappt träffat på ett år och all VAB och sjukfrånvaro har ätit ett stort hål i plånboken. Jag har känt mig ensammast i världen och tappat motivationen till så mycket. Några månader in i graviditeten slog dessutom andra vågen till med full kraft och numera lever vi helt isolerat hemma. Varken vi eller barnen träffar kompisar mer än i förskola/skola (bortsett från utomhus) eller på jobbet och vi träffar enbart mina föräldrar samt åker till affären för att handla. Det är tufft! Vi satt helt själva på julafton med släkten på skype och även nyår firades i mysbyxor med lilla familjen i soffan då barnen hade fått feber. Så långt ifrån hur det brukar och bör vara.
 
Så ja, när klockan slog tolv där på nyårsafton tändes ett litet ljus inom mig. Ett hopp om att det blir bättre nu. Vaccineringen är igång, mina hormoner har lugnat sig vilket gör mig mindre gråtmild och trött, för varje dag som går får vi mer dagsljus och jag vågar tro att vi alla kommer att må bättre. Det har varit ett kasst bloggår för min del pga av detta men i och med graviditeten så hoppas jag verkligen på lite mer frekventa inlägg här inne. Bara för att man är tredje barnet så skall man ju inte glömmas bort.
 
Vill avsluta med att skriva att det inte är någon fara med mig, jag har bra stöd runtomkring mig men jag ville bara skriva av mig ifall det är så att det finns fler där ute som känt precis som jag att året har varit piss. Vi är faktiskt inte ensamma trots social distansering och det kommer ett slut på den här pandemin! Tills dess så får ni lova att vara rädda om er själva och om varandra <3 Kram!
 
Avslutar med lite bilder från vår nyårsafton:
 

Lilla trean

Okej hörni, som många av er sett på min instagram så har vi burit på en liten hemlighet ett tag. Bebis nummer tre ligger och bakas i min mage i detta nu!
 
 
Vi gick ut med graviditeten på nyårsafton och nu har jag redan hunnit in i vecka 17. Tiden springer verkligen förbi! Det har tagit emot ganska mycket att gå ut med graviditeten den här gången. Jag har varit oroligare än någonsin att något skall gå fel och har knappt velat ta in att jag är gravid som ett sätt att skydda mig själv från en eventuell förlust. För varje person vi har berättat för har det känts som att jag jinxat mig själv och jag har snarare känt mig mer orolig än lättad. Allt har dock hittills gått fint och första trimesterns svängande hormoner börjar lugna sig och jag börjar känna mig mer och mer säker på att detta kommer att gå vägen. Om bara några veckor är det dags för rutinultraljudet och ser allt bra ut där tror jag nog att jag kan släppa en hel del ångest.
 
Men, vi är givetvis otroligt glada över det lilla livet i magen som växer för varje dag som går. Vincent är supertaggad på en till bebis medan Charlie nog är aningens skeptisk till det hela. Det känns som att denna lilla parvel kommer göra familjen helt komplett och vi längtar alla till sommaren på så många plan (någon mer som inte orkar en sekund till av pandemi?).
 
Stort tack för alla fina grattis vi fått både i meddelanden och på instagram, det värmer otroligt mycket!