"Ingen graviditet är den andra lik"
Fick en kommentar för någon vecka sedan om jag hade några tankar kring varför mina graviditeter varit så extremt olika och jag tyckte det var en väldigt intressant fråga så tänkte att jag skulle lyfta den här i ett eget inlägg.
Mina två graviditeter har varit som natt och dag. Med Vincent blev jag sjukskriven på grund av trötthet i vecka 19 och låg i princip och sov/vilade större delen av den graviditeten. Magen började synas väldigt tidigt och jag köpte mina första mammabyxor redan i vecka 10 om jag inte minns fel. Jag gick upp över 30 kg och var så svullen att jag på fullaste allvar gick på bröllop någon månad innan BF i foppatofflor. Med den enorma magen kom givetvis en massa bristningar och min hy var katastrofdålig med finnar överallt. Mot slutet var jag så ofantligt less att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen och allt var fysiskt och psykiskt väldigt väldigt tungt.
Vecka 11 med Vincent i magen och alldeles för små byxor!
Med lillebror hade jag ett helt annat utgångsläge. Jag var fast besluten innan vi ens började försöka skaffa barn att ge en graviditet de bästa möjliga förutsättningarna för att inte historien skulle upprepa sig själv. Jag skulle inte säga att jag var världens atlet när jag blev gravid men cyklade ändå till och från skolan varje dag och vägde dessutom 5 kg mindre än när jag blev gravid med Vincent.
Under graviditeten har jag mått väldigt bra, särskilt under första och andra trimestern. Magen syntes betydligt senare den här gången och jag har under hela graviditeten varit mindre vilket gjort att jag inte fått några nya bristningar. Om det har att göra med att jag nu endast gått upp 14 kg totalt jämfört med mina 30 sist eller om bebis helt enkelt bara ligger annorlunda är det ingen som riktigt vet. Denna gång har jag inte tyckt att den fysiska biten varit lika jobbig som sist utan det som varit jobbigast har varit att hjärnan fungerar så mycket sämre när man är gravid. Har verkligen fått brottas med det eftersom jag ju pluggade in i det sista och det har i perioder varit mycket frustrerande att känna sig oskarp i sinnet.
Bild från förra helgen i Bosared där det fortfarande låg snö på marken
På mig stämmer verkligen "ingen graviditet är den andra lik" på pricken. Det är mycket krämpor man bara måste acceptera när man är gravid och visst har jag fått min beskärda del av dem. Halsbränna, urinläckage, foglossning, migrän, humörsvängningar, sömnsvårigheter.. ja listan kan göras lång. Vissa har en "piece of cake"-graviditet och vissa har det skit rätt igenom och det finns inte så mycket att göra åt saken. Här kommer dock en liten lista på saker som jag gjort som jag tror hjälpt mig att må bättre den här graviditeten:
- Jag har hållt igång, mycket tack vare att jag har en liten 3åring att jaga efter och försökt tänka lite mer på vad jag stoppat i mig. En liten promenad i sakta mak klarar de flesta av (med undantag givetvis) och det gör så gott för både kropp och knopp.
- Jag har varit höggravid på vintern/våren och sluppit svälla upp mitt på högsommaren. Nu har ju inte alla lika lätt att bli gravida men att bebis föds nu under våren är absolut ingen slump om man säger så ;D (Vincent är född 1/8)
- Jag har använt stödstrumpor nästan varje dag från tidigt i graviditeten för att minska svullnad och trötta fötter
- Jag har sluppit stressa över den ekonomiska biten som var ett stort orosmoment första graviditeten
- Jag har både gamla och nya vänner som är gravida runt mig som jag kan ventilera mina tankar med
- Jag har lättare kunnat se förbi det jobbiga eftersom jag ju vet vad man får ut i slutändan av den här resan!!
En kombination av ren tur, förberedelser och att jag aktivt gjort saker för att minska besvär jag haft är nog sammanfattningen av det hela och jag säger som jag sagt så många gånger förut, jag är så OTROLIGT tacksam över att jag fått må så bra större delen av den här resan och jag är så stolt över vad jag och min kropp klarar av. Det skall bli mycket spännande att se om även de båda förlossningarna skiljer sig lika mycket som graviditeterna gjort! Snart vet vi!
Mitt babyhår
Ja den stora tilltufsade hårbollen på bilden ovan skall föreställa mitt hår i ett desperat försök att fixa en snygg jobbfrissa imorse.
Som många kanske inte vet så är det väldigt vanligt att tappa hår efter en graviditet (har att göra med hormoner som allt annat såklart). Många tappar dessutom enorma mängder och till den skaran tillhörde jag. Det hela stabiliserade sig någonstans, sex månader efter förlossningen och nu har nästa hårrelaterade problem uppstått; håret växer ut igen.
Ser ut som om jag återhämtar mig från en snagging längs hela pannan och framför öronen har jag tydligen omedvetet odlat polisonger som tittar fram så fort jag har toffs (vilket är typ alltid! Dra i mammas hår är tydligen väldigt skoj, AJ!). Ser ju inte riktigt klok ut haha!
En av alla fina saker med att bli mamma! Tur att det växer ut igen då ;)
5 saker
Ja passa på att njuta av saker som att fixa håret, kolla på 5 avsnitt i rad av en bra serie och göra saker på tu man hand med Tom för visst kan du göra det sen men det blir genast mycket krångligare med en bebis att ta hänsyn till.
Vikthetsa absolut inte! Jag mådde rätt kasst under graviditeten och led av extrem trötthet vilket gjorde att det blev mycket enkel mat och en hel del onyttigheter. Det är dock skillnad på att unna sig en donut eller trycka i sig fyra. Gravidkilona är inte så skojsiga att ha kvar precis. Däremot fullkomligt hatar jag vikthets bland gravida. Man går upp det man går upp och skall inte jämföra sig med någon annan.
Alla sa att jag köpt alldeles för mycket bebiskläder men faktum är att jag tycker vi fått tvätta enorma mängder tvättar och hade gärna haft fler klädesplagg, i alla fall i de större storlekarna.
Det är såååå svårt att röra på sig när man känner sig som en uppsvälld kossa men försök att ta några korta promenader i veckan. Om inte för motionen så för ljuset och den friska luftens skull.
Man känner sig så otroligt jobbig som klagar men det får man. Att vara gravid är inte en dans på rosor (inte för alla i alla fall). Utnyttja all hjälp du kan få och kom ihåg att njuta lite mer. Jag önskar så att jag hade fler njutminnen och lite färre "gråtandes med värkande kropp"-minnen hehe.
Vad skulle du säga om du kunnat till ditt gravida jag? Eller, vad skulle du förändra om du blev gravid igen?
Årsresumé 2014 del 1
Januari
Gravid i vecka tolv firar jag och Tom in det nya året hemma hos våra vänner där vi går ut med graviditeten. "Detta är året som vi blir föräldrar!" var det enda jag kunde tänka och så skålade vi in nyåret (med alkoholfritt såklart) under smällande raketer i Stenungsunds hamn.
Jag har börjat fota min mage och skriver dolda inlägg på bloggen om graviditeten samtidigt som jag försöker låtsas som ingenting för er (svårt!!). Den 11e går jag ut med graviditeten på bloggen och får enormt fin respons från både vänner och okända. Är sååå glad och tacksam för det!
Klarar dessutom MCBtentan på fjärde försöket och så blir jag brunett igen efter ett halvår som blondin.
Februari
Jag serverar på 50årsfest, hänger med scouterna och badar men tar det annars ganska lugnt. Graviditeten är tung och jag blir tröttare och tröttare för varje vecka. Tillslut efter ett läkarbesök blir jag sjukskriven från skolan vilket är en enorm lättnad. Har inte alls orkat plugga utan mest sovit så den stundande tenta visste jag skulle gå åt skogen. Det är dessutom dags för ultraljud och vi får reda på att vi väntar en liten pojke (som vi båda gissat redan från början).
Mars
Inleder månaden med att fira Toms födelsedag och åker en vecka senare ner till Säteriet och myser tillsammans med tom, mamma och pappa samt min bästa vän och hennes familj. Nu är vi halvvägs igenom graviditeten. Trots att jag är sjukskriven går jag på en del lektioner och deltar även i praktiken vilket är lättare sagt än gjort. Är rätt så sliten efter en heldag på vårdcentralen!
Jag syr lite grejer inför bebbens ankomst och jag och Tom går på babybarnmässan och får med oss en hel del grejer hem. Vi har även 21årsfest för Tom och får träffa alla våra goa vänner.
Denna månaden flänger jag runt. Jag åker ner till Köpenhamn över dagen med Josefin och har en helt underbar dag trots höggravid och ryggont för Josefins del. Hänger även en del med Isabella och hennes goa dotter Alice. Vi åker bland annat och kollar på ny barnvagn åt henne och så har jag en liten fotosession med Alice ute i gräset.
På påsk är vi i Säteriet igen, denna gång med Toms familj och vi firar även Toms yngsta bror Kevins födelsedag. Dessutom hinner jag och Tom med en trip till Ullared för att göra den (ja nästan obligatoriska om man bor i närheten) stora bebishandlingen!
Maj
Åker iväg med konfirmanderna på läger och sover i våningsäng som höggravid (ja hur kom jag igenom det levande egentligen?? haha). Myser annars ganska mycket med familjen och vänner. Åker ner till Säteriet igen och gottar oss innan det är dags för konfirmationsavslutning. Vi åker dessutom och bunkrar upp med blöjor på Josefins jobb. (Om vi bara hade vetat hur snabbt de skulle gå åt ;P)
Sommaren är här och min älskade lillebror tar äntligen studenten. Preggot själv är nu toksvullen i värmen men lyckas ändå besöka scouterna på scoutlägret, gå på bröllop och gå på lillAlice 1årskalas. Midsommar firas tillsammans med vänner hemma hos Michaela och Jakob och vi sjunger alsång, spelar kubb och twister och grillar.
Sådär det var första halvåret det! Imorgon kan ni läsa om andra halvan av mitt 2014 :)
Ett år
Att ett år går fort det vet nog de flesta. När man är mitt uppe i saker och ting känns det dock ibland som att tiden står still. Som en graviditet y.ex. De där nio lååååååånga månaderna tar liksom aldrig slut. Tiden börjar snarare gå baklänges mot slutet och man börjar tro att ungen aldrig skall lämna sitt trygga näste, men så vips, så står du där med din lilla bebis och undrar vad som egentligen hände.
Idag är verkligen en sån dag. Idag är det nämligen exakt ett år sen som vår värld plötsligt tog en sväng på sisådär 872 grader. På morgonen för exakt ett år sen så fick vi reda på att V fanns och nu sitter vi här ett år senare med världens goaste 3,5 månaders och undrar vart tiden tog vägen. Vilket galet år!
Förlossningsberättelse del 2
Här kommer fortsättningen på min förlossningsberättelse. Min journal är, tack vare den otroligt snabba förlossningen, ganska kortfattad så jag får gå ganska mycket på mitt minne och kan inte ge er alla exakta klockslag eller så men jag försöker att återberätta så gott det går. Här kan du läsa del ett!
En undersköterska kommer in och jag säger att jag verkligen inte kan ligga på britsen längre. Det gör för ont i ryggen och värkarna är riktigt jobbiga. Hon går och hämtar vår barnmorska och jag försöker sätta mig upp och det känns verkligen som att jag sitter på hans huvud. En inte alltför härlig känsla. Här är jag fortfarande ordentligt orolig för att jag bara skall vara någon centimeter öppen och bli hemskickad.
Barnmorskan vill att vi kommer in i ett förlossningsrum och hämtar en rullstol som jag skall sätta mig i. Det är absolut inte det lättaste kan jag säga med kraftiga värkar och känslan av att ha ett bebishuvud utstickande mellan benen. Jag körs in i vad som kommer att bli vårt förlossningsrum fram tills V föds och får sen hjälp att byta om till sjukhusskjorta och klättra upp i sängen för att bli undersökt. "6 centimeter" säger barnmorskan och både jag och Tom gapar. Inget snack om saken, vi får stanna!
Vår barnmorska förklarar att hon kommer att sätta en skalpelektrod på bebisens huvud eftersom hans hjärtljud gått ner och de vill kunna hålla extra koll på honom. Under graviditeten hade jag fasat för att behöva göra detta då det verkade rätt brutalt att skruva in en liten skruv på huvudet på en liten bebis men just då kändes det bara helt rätt med tanke på att vi sett hjärtljuden gå ner själva. En liten märklig känsla att ha en sladd mellan benen som då och då kunde vifta till av rörelsena från en bebis i min mage. En infart sätts även i min handrygg här ifall jag skulle behöva läkemedel.
Nu halvsitter jag i sängen och tar värkar med Tom sittandes bredvid mig på en stol. Både min och Toms uppfattning är att barnmorskan knappt var inne hos oss under värkarbetet. Detta var antagligen för att de hade så mycket att göra just denna kväll. Förlossningen blev strax efter vi kommit in överbelagd (och de hänvisade folk till skövdes förlossning. Hade jag blivit skickad dit hade jag fött i bilen!!!). Det kom in en kvinna och letade efter lite grejer några gånger men annars blev vi mest tilltittade ibland. Jag får direkt prova lustgas men jag hade önskat att jag fick den tidigare för rätt snabbt så var lustgasen för mesig för mina kraftiga värkar.
Här kommer jag ihåg att jag skriker lite i masken under värkarna och slänger huvudet åt sidorna i de värsta smärtorna och jag har lite smått panik. När barnmorskan kommer in för att kolla till mig undrar hon om jag kanske vill ha ryggbedövning och trots att jag har så ont har jag svårt att tacka ja då jag är lite skraj för hela "sticka gigantonål i ryggraden"-grejen men duktiga Tom bestämmer åt mig att jag vill ha bedövningen.
Denna bild representerar värkarbetet ganska så jättedåligt men mellan värkarna hade jag faktiskt korta perioder av smärtfrihet vilket var otroligt skönt!
Narkosläkaren kommer in till oss ganska fort och ber mig lägga mig på sidan. Han börjar tvätta av min rygg och här har jag galet ont och vet inte riktigt hur jag skall kunna ligga still. Jag har inte mycket snällt att säga om denna läkaren trots att han säkert inte var inne hos oss i mer än 10 minuter. När han håller på och tvättar börjar nämligen min kropp att trycka på. Det är nästan helt omöjligt att hålla emot och jag försöker att få ur mig att jag fått krystvärkar. "Jag krystaaaaaaar" halvt skriker, halvt gråter jag men denna fantastiska läkare sitter lugnt kvar och bryr sig inte det allra minsta om att jag för det första vrider och vänder på mig likt en sprattelgubbe och att jag dessutom krystar.
Jag fortsätter att försöka få kontakt med den helt oberörde läkaren. Jag är så smärtpåverkad, snurrig av lustgasen och framförallt arg och rädd att jag inte har någon känsla alls för hur många som är på rummet. Jag försöker helt enkelt bara att få kontakt med någon, vem som helst som kan få denna idiotläkare att sluta försöka sticka in en nål i mig. Just precis då kommer vår barnmorska in (tack gode gud) och undrar om vi kanske inte ska kolla ändå och se hur öppen jag var.
"Helt öppen.. ja men då behöver vi inte dig" säger hon till narkosläkaren (från 6 cm till fullt öppen på 50 min) och han packar ihop sitt och lämnar rummet. Krystvärkarna känns precis EXAKT som när man sitter och ska skita och är riktigt hård i magen. Det här med att bajsa ut en fotboll är inte en helt dum liknelse faktiskt. Dessutom blir jag så sjukt förvånad över att kroppen liksom börjar krysta själv med mina muskler, som om kroppen satte på autopilot och körde sitt eget race.
Såhär blir det när jag ber Tom ta kort under förlossningen haha
Vid midnatt fick jag börja krysta (eller enligt mig då lägga in en extra växel i de redan väldigt befintliga krystningarna) och känner ganska snabbt när jag gör rätt. Barnmorskan säger givetvis de klassiska "sådärja.. fortsätt så.. lite till kan du.." men jag ler lite inombords för jag vet ju exakt när jag ger 80 % och när jag ger 100%. Vid 100 % tar man i allt vad man orkar och lite till och det var verkligen sjukt jobbigt. Tom och barnmorskan pushar mig att hålla ut så länge som möjligt men tillslut släpper man av ren utmattning. Jag vet att jag någon gång bara inte orkade ta i 100 % och kände att jag bara behövde hämta andan lite så då tog jag och andades frenetiskt i lustgasen istället och kände mig jättebusig haha.
Det känns som att jag krystar i en evighet och såhär i efterhand är det inte så konstigt eftersom resten av förlossningen gick så snabbt. Tom sitter bredvid mig och är världens bästa hejarklack och barnmorskan guidar mig när jag krystar. Efter ett tag sätter hon på sig ett plastförkläde och i samma veva utbrister jag "han kommer aldriiiig uuuut". Jag är trött och sliten men framförallt ganska otålig och vill bara få ett slut på det hela och få träffa min prins. "Jodå, jag hade inte satt på mig det här förklädet om det inte var dags snart eftersom man blir så varm i det" svarar barnmorskan.
Barnmorskan säger att bebisen har hår och även Tom får se men jag fattar inte riktigt att de menar mitt barn (ehm vem annars skulle de prata om liksom?) utan tror att de säger att han kanske skulle kunna ha hår. Jag var ju fullkomligt inställd på en flintis.
När bebisen huvud skall ut (ja AJ säger jag bara) så skall jag för en stund inte krysta och det måste ju vara något av det svåraste i världshistorien. Du skall alltså stoppa kroppen från att göra något den gör på automatik = nästintill omöjligt. Tillslut får jag krysta igen och så kommer hans huvud ut. Krystkryst och så åker hans kropp ut som en liten fisk (eller ja en ganska stor fisk faktiskt). Han föds klockan 01.06. Nu försvinner all smärta och alla krystvärkar men inte är det det jag tänker på..
Mellan mina ben ser jag hur en bebis lyfts upp och detta ögonblickat kommer jag aldrigaldrigaldrig någonsin att glömma. Det känns som om någon har pausat tiden och trots att jag oroat mig så för att det första skriket inte skulle komma är jag nu i någon slags glädje/lättnad/chock-kombo och har faktiskt inget minne av ett tydligt första skrik. Jag håller mina händer för munnen, skrattar, gråter och upprepar gång på gång "åh herregud" medan kroppen fullkomligt skakar.
Han läggs upp på mitt bröst och jag håller om min lilla prins för första gången. Hud mot hud känner jag hur varm han är och jag ser på Tom som också är helt tårögd. Jag kollar på hans små, små fingrar och så ser jag att han har hår. "Men han har ju hår" säger jag varpå Tom svarar att "ja men vi sa ju det innan". Jag kan inte se hans ansikte och efter att jag krystat ut moderkakan (easypeasy alltså jämfört med en hel bebis) så hjälps jag att lägga honom i min famn istället. Absolut det vackraste jag någonsin sett!
Jag fick en lätt grad 2-bristning (i papprena står det grad 1) och får sys med några få stygn vilket inte kändes alls bortsett från den svidande bedövningen. Vi lämnas sedan själva att mysa med vårt mirakel. Efter nån timme kanske (tidsuppfattningen är sämst) får vi in fikabrickan och tillslut efter att jag har gått på toa och vi vägt och mätt lillen så får jag sätta mig i en rullstol och klockan tjugo över fyra skjutsas vi upp till BB-avdelningen.
Är det något ni undrar över är det bara att fråga. Jag svarar så gott jag kan. Ursäktar också att det dröjt så länge att få upp andra delen men faktum är att den varit mycket svårare att skriva. Delvis för att jag har mycket svårare att minnas saker från denna tiden men också för att den är ganska jätte känslomässig för mig. Jag är fortfarande rätt skärrad efter vad som hände med narkosläkaren och förlossningen gick så fort att jag känner att jag knappt hann med. Hade nog behövt prata igenom förlossningen med min barnmorska efteråt men eftersom det var överbelagt så var det nog svårt att få till.
Hur som helst så hoppas jag att ni kan läsa och förstå vad jag har skrivit med denna amningshjärna. En dag jag kommer att minnas för resten av mitt liv. Födelsen av min son Vincent <3
Före och Efter
Ja det var inte lite vätska jag bar rúnt där i slutet på graviditeten inte. Det mesta av det rann faktisk av inom en vecka och jag kommer riktigt ihåg hur jag en dag kollade ner på mina händer och riktigt fick en chock över hur "beniga" de såg ut. Det syns särskilt mycket runt naglarna tycker jag.
Nu har jag trots att vätskan försvann en hel del vikt kvar att gå ner men det får jag ta tag i sen. Nu är lillkillen prio ett.
V
Vår älskade prins Vincent <3
Du är helt perfekt!
Han är här!!
Så mycket kärlek till dig mitt mirakel!
Inatt kom han med dunder och brak klockan 01.06 den förste augusti. Allt gick superbra och eftersom det gick så fort födde jag honom på endast lustgas. Hur det gick till är för mig en gåta men så helt plötsligt är han här.
Har kanske sovit några femminutare här och där sen han föddes inatt men kan inte se mig mätt på honom. Han är verkligen underbar!
3390g på 53 cm och oj vad chockade vi blev när han kom ut MED hår. Det lär väl trilla av kanske men där fick vi på näsan haha.
Nu gosar vi på och inväntar Tom (som tyvärr fick åka hem över "natten"). Älskade barn!
Vattnet har gått!!
Denna dag började som alla andra övertidsdagar; öm i hela kroppen och slutkörd som vanligt. Lika besviken var jag såklart att det inte satt igång denna natten heller men håll nu i er. Klockan kvart i sex (17.45) så gick plötsligt mitt vatten!
Än så länge har jag bara haft lite molvärk men "as we speak" tror jag att de börjar att dra igång då mina sammandragningar (äntligen) börjar "göra ont".
Nu ligger jag med jättebinda (det sipprar så smått från mig haha) och handduk på i sängen och "vilar mig i form" med jordgubbar och tidningen som damp ner i brevlådan idag. Nu ska det minsann bli bebis!
BF + 6
BF + 6 idag och fortfarande ingen liten i min famn. Är så nyfiken på hur du ser ut och vem du är. Kan du inte bara pallra dig ut till oss?
Idag har jag haft ett besök av fina Josefin som kom med uppiggande kramar och glass (världens godaste!!). Kan säga att jag fått tacka nej till ganska mycket besök de senaste dagarna just för att min energi varit helt obefintlig men idag hade jag lite ork kvar så då fick hon komma hit och hänga lite. Mys!
Nu är det strax dax för denna tjej att gå och lägga sig. Är alltid lite extra hoppfull såhär på kvällen då många förlossningar sätter igång just på natten (man är som mest avslappnad då) men denna ökade förhoppning har än så länge bara lett till besvikelse när jag vaknat upp "som vanligt" nästa morgon.
Nu får han dock knalla på om han vill komma i Juli för på fredag går vi ju in i Augusti. Imorgon vet vi om du blir en 07a eller 08a ;) Nattinatti folks!
BF + 5, Dålig på värkar
Sitter framför allsången på tvn med Herr Bordsfläkt härligt fläktandes bredvid. Vaknade imorses och var så fruktansvärt trött. Gick runt groggy nästan hela dagen innan jag på något konstigt sätt fick en energikick från gud vet var och bestämde mig för att städa.
Det sägs ju att man kan få såna här boa-instinkter precis innan förlossningen men jag tror snarare att jag börjar bli lite smått galen av allt väntande. Om inte så kombinerar jag ju nytta med "nöje" (aka tiden går liiiite fortare). Får ju passa på när energin är där för rätt som det är så ligger man däckad igen.
Min BM sa åt mig att tänka varje morgon att "nu är jag en dag närmare att träffa honom" och det är ju faktiskt sant. När jag och Tom låg och småpratade i sängen imorse så insåg jag ju att vilken händelse som helst som skulle ske "nästa fredag" skulle kännas så nära i tiden. Knasigt att det ska kännas som ett år bort när det handlar om en bebis. Dessutom är ju sannolikheten väldigt stor att jag inte ens behöver vänta enda tills dess.
Man får bara en känsla ibland att alla frågor om "det satt igång än" är något slags personligt påhopp på min förmåga att sätta igång med värkar. Givetvis är folk bara nyfikna för det finns ju inget jag kan göra åt saken, men man känner sig ju lite hopplös ibland asså. Dålig på värkar liksom?! Kanske min stora svaghet haha.
BF + 4 och Barnmorskebesök
Idag var det dags för det där dumma barnmorskebesöket jag helst hade velat slippa. Hoppades in i det sista igår att värkarna skulle sätta igång men snopet vaknade jag såklart imorse uten minsta känning och fick snällt köra iväg mot stan.
Allt såg superbra ut med lillen och mitt SF-mått hade växt ytterligare en cm, mitt på kurvan. Hjärtslag såg finfint ut, mitt blodtryck var perfekt och huvudet fortfarande fixerat. Jag fick däremot +1 på urinstickan (protein i urinen skall vara 0) men det är egentligen inget att oroa sig över sålänge blodtrycket är fint.
Jag skulle hålla koll och ringa in om jag fick huvudvärk och flimmer för ögonen (vilket jag redan har men inte av någon betydande grad) så kunde vi kolla blodtrycket igen men som sagt, varken hon eller jag var särskilt oroliga. Antagligen bara värmen och mitt enorma tillstånd som spökar med mig.
Jag passade även på att fråga vad som gäller lite mer exakt nu och hon förklarade att har det inte dragit igång till nästa gång jag kommer dit (höll på att börja gråta när vi bokade in ännu ett besök, hej hormonbomb) så skickar hon en remiss om igångsättning den 8onde. 11 dagar kvar alltså tills han defenitivt är här, men både jag och min BM hoppades att vi skulle slippa ses nästa måndag också.
Håll tummarna för oss!
BF + 3
Tre dagar över tiden folks! Och vad får denna nöten för sig att göra tro?
Jo hon går ut på en promenad #desperattjej
En kort liten runda tog mig över en halvtimme att snigla mig fram på medans svetten rann i pannan på mig och kroppen skrek fula ord jag inte försökte lyssna till. 200 meter hemifrån fick jag sätta mig på en bänk för att ladda batterierna för att klara av att ta mig upp för trapporna till lägenheten.
Härligt visserligen att få komma ut ur lägenheten för en gångs skull men jag kanske skulle nöjt mig med att slänga sopporna eller nått. Nu sitter jag här hemma och flämtar och försöker återhämta mig och hoppas att bebisen fattar vinken och kommer ut snart.
Strax skall vi bege oss till mina föräldrar för att bli ompysslade och vila upp oss. Ska bli riktigt skönt med lite miljöombyte faktiskt trots att jag inte riktigt förstår hur jag skall kunna röra mig en meter till idag.
...men först får det nog bli en kall dusch!
Kickboxare
Ja och så var BF+2 nästan helt förbi. Har haft en ganska bra dag idag och när regnet väl började vräka ner här mitt på dagen kunde jag inte annat än bli oändligt tacksam. Jag tror nämligen att det är tack vare att värmen inte varit så oliiidlig, som gjort att jag kunnat känna mig mänsklig idag. En helt annan Alvert än den gråtande uppsvullna valen som härjade runt här igår.
Vad gör jag under mina dagar då? Händer det något spännande alls? Såhär har min dag på ett ungefär sett ut:
- Gått och kissat sjuttioelva gånger
- Fått den dagliga frågan "känner du något än?/Är det på g snart?" från X antal personer. Svar: Nopes!
- Blivit informerad av mamma att åskan slagit ur deras hemtelefon så att vi måste ringa till mobilen om det sätter igång (haha som om vi inte skulle ringa dit det första vi gjorde om de inte svarade hemma, sötisarna)
- Kollat på alldeles för många avsnitt av continuum
- Diskat, vikt tvätt och städat i vardagsrummet
- Lagat och ätit mat (woow vilken bedrift)
- Badat (ja i badkaret då)
- Vilat
- Svettats
Dessutom har jag haft en så sjuuukt överaktiv bebis idag så det har varit helt galet. Min mage kan nu bocka av de flesta geometriska former om man säger så. Bebis försöker nog lista ut hur han skall komma ut, utan resultat dessvärre.
Dessutom så ligger han så lågt så jag har fårt skärande knivsmärtor ner i "fiffi" som fått mig att skrika högt samtidigt som jag brister ut i gapskratt. Tom har undrat både en och två gånger om det varit en värk jag fått men jag har snällt fått förklara att det bara är hans son som över sina kickboxingskills i min mage.
Ibland kommer han t.o.m. åt nerver så att det skjuter ut smärta i benen på mig. Rätt obehagligt måste jag säga men det går lika snabbt över som det kommer.
Lilla V har alltså, tillsammans med det "fina" vädret, lyckats muntra upp mig en hel del idag med sina konster och kickar. Jag känner dock fortfarande att det här med övertid är piss och vill mest av allt bara få ut honom i min famn menmen. Imorgon kanske?
Vecka 41
Ja och så var vi då inne på övertid. Vecka 41 är här och jag är väl inte riktigt jätteförvånad över det. Magen knakar på och på senaste barnmorskebesöket var ju allt tiptop där inne med honom så det får man väl glädjas över.
Vet inte riktigt vad jag skall säga om veckan som varit. Tiden flyter på något konstigt sätt bara ihop när man inte gör annat än att vänta. Jag har ändå haft turen och haft fina vänner som hållt mig sällskap och fått fira en fantastisk födelsedag så på nått sätt så lyckades jag fördriva ännu en vecka.
Nu är jag däremot extremt trött om dagarna och orkar knappt besök. Jag MÅSTE sova en stund mitt på dagen då min nattsömn är under all kritik och jag har helt gett upp saker som att laga avancerad mat eller storstäda här hemma. Det mesta får Tom sköta och trots att jag har sånt kontrollbehov tycker jag att jag lyckats släppa liiite på kraven och finna mig i att jag faktiskt måste ta det lugnt.
Veckans mage kommer här:
Nu får vi se om det blir ännu ett veckoinlägg nästa fredag eller om bebis flyttat utanför magen då. Det jag definitivt vet är att om 14 dagar är han här och då kommer all väntan att vara som bortblåst. Jag och Tom har alltså bara två helger (max) kvar som ickeföräldrar tillsammans. Bara att hålla ut och invänta värkar helt enkelt!
Projekt på gång
Sitter och knåpar ihop en liten slide show med bilder från graviditeten och kan inte hålla tillbaks tårarna. Normalt eller? Jag vet att graviditeten varit en riktig bergodalbana för mig men att titta tillbaks på tiden gör mig alldeles tårögd som sagt. Tänk att vi skapat ett litet mirakel som legat där inne i 9 månader och växt från en enda cell till en färdig bebis.
Nu kommer ni inte få se videon förrän lillbebis är ute då den även skall innehålla bilder från den sista tiden som gravid och förlossning men kan ju vara kul för er med en liten cliff hanger också ;) *evil laughter*
BF
Dagen är här! Dagen som vi så länge väntat på och räknat ned till. Dagen som varit svaret på allas ivriga frågor om när det är dags och än så länge så känner jag INGENTING. Visserligen föds bara fyra procent av alla barn på sitt beräknade datum så jag har väl aldrig riktigt varit inställd på att han skulle komma just idag, men att vi nu har nått BF innebär ju att vi imorgon GÅR ÖVER. Det tycker jag känns mer läskigt.
Nu har vi inget datum att räkna ner till längre och kontrollfreaket Alvert inser ganska snabbt att det kommer bli kämpigt oavsett om det blir 2 dagar över tiden eller 14.
Naturligtvis så skall vi ju inte ge upp hoppet om en födelsedag idag (eller i alla fall en förlossningsstart) men jag lovar er ingenting ;)
Eftersom jag redan fått många frågor om jag åkt in till förlossningen/fött än så vill jag bara skriva det att det kommer ni nog att märka. Förhoppningsvis kan jag hinna uppdatera bloggen under latensfasen (när man inte gör något annat än andas, äter godis och har ont) och om inte kommer ni att få en kort instagram-uppdatering om läget. Så andas ut!
Dock är självklart inte de sociala medierna prio ett när förlossningen väl dragit igång utan då vill jag fokusera på oss och vår familj. Ni förstår säkert vad jag menar ;) Nu blev jag nästan lite pirrig i magen. Den där förlossningen närmar sig allt mer och snart får vi alla se vem som gömt sig där inne så länge. Längtar!
Falskt alarm
God morgon på er! Sitter här och trycker i mig den mest fantastiska frukosten någonsin: Rostat vitt bröd med ost. Haha det är på ett ungefär det jag kände att jag orkade fixa till idag. Dessutom är detta snarare min andra frukost. Första frukosten var om möjligt ännu värre.
Vaknade nämligen vid fem imorse och kände "AJ! Magknip!". Gick upp för att gå på toa men inser ganska snabbt att jag inte alls är, om vi ska uttrycka det fint, skitnödig.
Fortfarande med ont i magen (magknip blandat med mensvärk och även starka sammandragningar hit och dit) traskar jag därför in i köket och kokar mig en kopp te och bäddar ner mig i soffan framför New Girl. På bordet hittar jag även tacochipspåsen från middagen igår och trycker i mig chipsen snabbt och lätt haha.
Är något så galet trött så efter att smärtan (ja det gjorde ju inte superont precis) verkar ha klingat av en aning trycker jag vid sjusnåret i mig två alvedon för att gå och lägga mig. Vaknar upp vid elva utan sammandragningar och ont i magen.
Vad jag läser mig till så försvinner inte "riktiga" värkar av alvedon men förvärkar kan göra det, så tydligen fick jag en "front row seat-plats" i en uppsättning av ett gammalt klassiskt falskt alarm. Härligt hörni!
Är glad att jag lyckades somna om dock för oavsett förlossning eller inte så behöver jag ju all vila jag kan få. Hoppas nu bara att nästa gång kan få vara "riktiga" värkar!
Fixerad bebis!
Nejnej, ingen bebis påväg än! Jag var däremot iväg för ännu ett besök hos barnmorskan idag och mätte magen, tog blodtryck och lyssnade på lillens hjärta. Han växer alldeles exemplariskt och nu är hans huvud dessutom fixerat i mitt bäcken! Tjihoo!!
Egentligen behöver väl det inte betyda något alls mer än att han är redo att komma ut nu. Imorgon, om en vecka eller ja varför inte vänta tills de måste sätta igång mig den 8 Augusti? Haha pust!
Barnmorskan frågade hur det var med mig och fick väl någon slags suck till svar. I ett försök att muntra upp mig lite berättade hon att de allra flesta bebisar föds i spannet 5 dagar innan - 5 dagar efter BF och att det mycket möjligt är så att han tittat ut innan jag skall dit igen nästa måndag.
Han kan verkligen komma vilken dag som helst nu trots att det känns som att han aaaldrig kommer och så känns det tyvärr för de flesta. Helt normalt ni vet ;)
Jag är bara så glad att allt är bra med lillen där inne och hade det bar inte varit så fruktansvärt varmt ute hade energin kanske inte varit helt i botten men det är inte mycket man kan göra åt saken. Väntaväntavänta är det enda som gäller ;)
Så länge bjuder jag på en liten filmsnutt av vår housebebis från barnmorskebesöket med en härlig spark mitt i ;)