Tänk! Idag för tre år sedan låg jag på förlossningen med värkar i full gång. Lilla Charlie föddes sen sent samma kväll. Jag tillhör dem som alltid blir lite extra sentimental i samband med att mina barn fyller år och gärna går igenom gamla bilder, förlossningsberättelser osv. Säg att jag inte är ensam om detta?!

 

Vi har haft ett ganska så litet firande idag eftersom det ju är en vanlig vardag. Väckte barnen som vanligt till förskola och skolan och på kvällen sen firade vi med barnens val av middag (risgrynsgröt, hehe), tårta och paket med efterförlande obligatorisk lek. Den nyblivna treåringen verkade supernöjd med dagen och hade tydligen glatt skuttat in på sin avdelning imorse och ropat att han fyller tre år idag.

 

 

Det är märkligt att tiden går så fort verkligen. Känns som att Charlies första år dessutom gått ännu snabbare än Vincents. Antar att jag bara kommer hinna blinka så har även lillasyster fyllt tre. När Vincent fyllde tre år hade jag precis plussat med Charlie i magen och även nu ligger det en liten där inne och bakas när tårtljusen blåses ut, denna gång dock aningens större. Det är ju klart att med tanke på alla dessa hormoner så går det ju inget annat än att bli gråtig. Älskade lilla goda unge! Jag är så otroligt stolt över dig och så glad att få vara din mamma! Ingen dag är tråkig när man får spendera den tillsammans med dig. Grattis på din tredje födelsedag!

Nu har jag gjort tre veckor på min psykiatriplacering inom öppenvården efter att jag blev akut omplacerad med tanke på covid-19 (eller med tanke på ORO för covid-19 som var anledningen enligt min arbetsgivare). Jag kan ju inte direkt säga att jag gjort några övermänskliga insatser för den psykiatriska vården i Sverige. Det har verkligen varit ett enormt luftigt schema för min del. Både pga att omflyttandet kom lite hastigt på men jag har också förstått att det rent generellt brukar vara ganska så lugnt för oss AT-läkare under psykiatriplaceringen.

 

 

För min del känns det faktiskt rätt bra än så länge om man tänker just arbetsmiljömässigt. Jag har fått ett eget rum och de patienter som varit bokade till mig har varit telefonbesök hittills. Jag har gått med och träffat en hel del andra patienter på plats dock tillsammans med skötare, arbetsterapeuter och psykologer bland annat men då har jag i alla fall kunnat hålla två meters avstånd och det har faktiskt känts helt okej. Jag delar ju fortfarande lokaler med en hel del andra människor och har redan blivit tvungen att testa mig då en av de anställda testades positiv men som  sagt, jämför man med placering på kirugakuten eller KAVA är detta definitivt tusen gånger bättre. Om två veckor är det dock dags för placering på avdelning och det känns genast inte alls lika kul.

 

 

Som jag skrivit tidigare så räknar jag ju tyvärr bara ner dagarna tills jag får gå på föräldraledighet nu men det är ändå två månader bort. Har verkligen tappat motivationen att jobba sen hela karusellen med riskbedömning osv drog igång och jag vill ju helst av allt kunna isolera mig så mycket jag bara kan för att skydda mig och bebisen. Jag hoppas verkligen att jag kan få komma tillbaks till jobbet efter föräldraledigheten med ny energi och lust för som det känns nu så är det ju inte särskilt roligt att vara AT-läkare trots att jag ju vet att det beror på att jag befinner mig i en väldigt speciell och utsatt situation. Vi är ju alla överlag extremt trötta på denna pandemi och bara tanken på att få återgå till någon form av normalitet känns tyvärr fortfarande så avlägset.

 

Nu skall jag dock försöka njuta av en lugn helg med familjen och försöka koppla bort jobbet så mycket jag bara kan. Då mår jag faktiskt ändå väldigt bra.

 

Åh... jag hade just skrivit ett långt inlägg om vecka 29 och skulle bara lägga in lite bilder då allt försvann.. Skall försöka komma ihåg vad jag skrivit så gott jag kan men humöret är ju inte längre på topp med tanke på hur känslig man blir av alla dessa gravidhormoner.

 

Graviditeten susar verkligen förbi och jag hinner inte med. Tanken var ju att göra veckouppdateringar här något sånär frekvent i alla fall men nu var det ju många veckor sen sist. Å ena sidan så vill jag inget hellre än att dagarna skall gå så att jag kan gå hem på föräldraledighet NU med tanke på coronasituationen men å andra sidan är jag verkligen inte redo att lämna graviditeten bakom mig och påbörja livet som trebarnsmamma (hur skall det ens gå till liksom?). Jag försöker påminna mig själv om att njuta av varje liten sekund av denna graviditeten men det har ju i perioder inte varit helt lätt när jag mått rätt kasst psykiskt.

 

Lillan rör sig i alla fall som aldrig förr där inne i magen som växer och knakar för varje dag som går. Hon är nog den absolut mest aktiva av mina tre barn och det känns som att hon är igång från tidig morgon tills dess att jag går och lägger mig med korta perioder av vila däremellan. Det är så otroligt mysigt att känna henne böka run där inne och jag kan verkligen inte få nog. Än är det inga kickar mot revben eller ilningar ner i underlivet som det ju blir mot slutet. Jag vet att sparkarna är det jag kommer sakna allra mest sen när jag inte längre är gravid. Idag kunde dessutom även den otåliga sexåringen känna en liten spark på utsidan. Så mysigt ju! Foglossningen håller sig också i schack för det mesta och har jag en riktigt jobbig dag så brukar det ändå hjälpa med värme, vila och ett par Alvedon.

 

Trots att jag som sagt inte alls känner mig redo för att hon skall göra entré än på ett bra tag så har jag sedan vi gjorde vårt tillväxtultraljud utvecklat lite utav ett traderaberoende (oups). Vi har ju en hel del kläder sparat från grabbarna så jag kompletterar ju mest med små söta "tjejkläder" och mitt hjärta smälter verkligen när det dimper ner ännu ett litet paket i brevlådan innehållandes dessa små pyttekläder. Då blir allt längtan efter en god liten nyföding sovandes på mitt bröst enorm.

 

Förösker så gott jag kan i alla fall att fota magen med mobilen för att dokumentera hur det växer. Här kommer bilder från vecka 14, 19, 24 och nu bara för några dagar sedan. Visst har det hänt en hel del ändå? Särskilt sista månaden. Jag undrar verkligen hur stor jag kommer bli denna gång med tanke på att jag redan har svårt att få på mig stödstrumporna på morgonen.