Livet på psykiatrin

Nu har jag gjort tre veckor på min psykiatriplacering inom öppenvården efter att jag blev akut omplacerad med tanke på covid-19 (eller med tanke på ORO för covid-19 som var anledningen enligt min arbetsgivare). Jag kan ju inte direkt säga att jag gjort några övermänskliga insatser för den psykiatriska vården i Sverige. Det har verkligen varit ett enormt luftigt schema för min del. Både pga att omflyttandet kom lite hastigt på men jag har också förstått att det rent generellt brukar vara ganska så lugnt för oss AT-läkare under psykiatriplaceringen.
 
 
För min del känns det faktiskt rätt bra än så länge om man tänker just arbetsmiljömässigt. Jag har fått ett eget rum och de patienter som varit bokade till mig har varit telefonbesök hittills. Jag har gått med och träffat en hel del andra patienter på plats dock tillsammans med skötare, arbetsterapeuter och psykologer bland annat men då har jag i alla fall kunnat hålla två meters avstånd och det har faktiskt känts helt okej. Jag delar ju fortfarande lokaler med en hel del andra människor och har redan blivit tvungen att testa mig då en av de anställda testades positiv men som  sagt, jämför man med placering på kirugakuten eller KAVA är detta definitivt tusen gånger bättre. Om två veckor är det dock dags för placering på avdelning och det känns genast inte alls lika kul.
 
 
Som jag skrivit tidigare så räknar jag ju tyvärr bara ner dagarna tills jag får gå på föräldraledighet nu men det är ändå två månader bort. Har verkligen tappat motivationen att jobba sen hela karusellen med riskbedömning osv drog igång och jag vill ju helst av allt kunna isolera mig så mycket jag bara kan för att skydda mig och bebisen. Jag hoppas verkligen att jag kan få komma tillbaks till jobbet efter föräldraledigheten med ny energi och lust för som det känns nu så är det ju inte särskilt roligt att vara AT-läkare trots att jag ju vet att det beror på att jag befinner mig i en väldigt speciell och utsatt situation. Vi är ju alla överlag extremt trötta på denna pandemi och bara tanken på att få återgå till någon form av normalitet känns tyvärr fortfarande så avlägset.
 
Nu skall jag dock försöka njuta av en lugn helg med familjen och försöka koppla bort jobbet så mycket jag bara kan. Då mår jag faktiskt ändå väldigt bra.
 




Riskgrupp

Nä, nu är det verkligen dags att skriva av sig lite. De senaste veckorna i mitt liv har varit helt fruktansvärda verkligen så jag har inte haft en droppe energi över när jag kommit hem från jobbet och har många kvällar lagt mig redan strax efter åtta på kvällarna eftersom jag varit totalt slutkörd. Inte nog med att man är gravid och att det ju är en ansträngning i sig liksom... 

För några veckor sedan publicerade socialstyrelsen en rapport som fastslog att gravida riskerar att föda för tidigt om de drabbas av covid-19 och därför räknas till riskgrupp. Som gravid läkare på sjukhus blir man ju genast orolig med tanke på att jag träffar så otroligt många människor, både kollegor, patienter och anhöriga, varje dag och att avstånd osv inte alltid kan hållas. Det har varit en kamp att göra min röst hörd i detta dock då region och sjukhusledning inte velat erkänna att det finns risk för smitta på arbetsplatsen men efter många om och men är jag nu akut omplacerad från kirurgiblocket till psykiatrin.

Jag gjorde min första dag på psykiatrin idag och eftersom att flytten skedde bara på några få dagar så hade varken jag eller mina nyblivna kollegor tid att förbereda oss. Dagen har därför varit helsnurrig men jag hoppas för allt i världen att det skall bli en bra, och framförallt coronasäker, placering. Vi får ta en dag i taget och utvärdera helt enkelt och känns inte detta heller bra så får jag fortsätta min kamp om att förhoppningsvis bli helt avstängd från arbetet för att skydda mig och bebisen i magen. 

Så mycket stress, tankar och känslor som yrt runt i min kropp den senaste tiden räcker och blir över för hela graviditeten och mer därtill. Jag har verkligen mått uruselt av bara tanken på att gå till jobbet och helt ärligt så räknar jag bara ner dagarna tills jag får gå hem på föräldraledighet den 4 juni nu. Jag är dock omringad (om än dock inte fysiskt i dessa tider) av en massa fantastiska och stöttande vänner, familjemedlemmar och kollegor som peppat mig när jag bara velat gråta vilket är en stor tröst och anledningen till att jag inte brakat sönder totalt. 

Jag har som grädden på moset precis varit del i en smittspårningskedja där jag blivit exponerad för just Covid-19 på jobbet och tagit test både i lördags och idag som tack och lov varit negativa. Jag skulle på riktigt kunna skriva en hel roman om de senaste 3 veckornas virvelvind men jag tänker att jag lämnar det så och försöker så gott jag kan att blicka framåt och ta en dag i taget som sagt. Ensam är verkligen inte stark så ett stort tack till er alla som finns vid min sida ❤️ Ni betyder allt! 

Illustrativ bild från en av alla gråtstunder i bilen efter ännu en ångestfylld dag på jobbet... 





Rondjour på KAVA

Efter två veckor på KAVA var det idag dags för min första jour. Denna gången rondjour vilket jag ju gått även när jag jobbade på neurologen. Jag har varit lite bortskämd de senaste veckorna och sluppit jourer på medicin (som bara har jour pass på akuten eller Covidavdelningar) eftersom jag är gravid och inte får ta hand om varken misstänkta eller bekräftade covidpatienter vilket det ju kryllar av på ovan nämnda ställen. Jag har helt enkelt haft ett vanligt måndag-fredag jobb och kunnat ha helgerna att vila upp mig på vilket jag verkligen behövt. Nu är jag ju som sagt på kirurgen och där är covipatienterna få så då går det bra att gå jourer, i alla fall när det handlar om rondjourer. 

Jag var lite nervös inför dagens jour och hade faktiskt svårt att somna igår. Mest för att jag inte ens visste vart jag skulle befinna mig kl 8 när mitt pass startade eller vad som förväntades av mig de maffiga 10 timmar som jag var schemalagd. Kom hem här för en liten stund sen och är HELT slut. Patienterna var minst sagt sjuka på avdelningen vilket innebar mycket jobb för mig och min specialist. Första gången jag hade paus för mat och toabesök var strax efter två och då intog jag en Mac&Cheese snackpot framför datorn. Vid strax efter 16 fick jag en kvart att äta min lunchlåda och strax efter sex kunde jag äntligen ringa och rapportera till min specialist (som fått gå iväg för att akut operera en patient) och slinka ner till omklädningsrummet.


Om jag förstod sköterskorna rätt så var dagen rätt så extrem så jag hoppas inte nästa helgjour om två veckor blir riktigt lika illa. Att inte få äta och sitta ner när man behöver är inte riktigt bra för en gravid kropp och mina fogar är inte särskilt glada på mig. Det var otroligt skönt att få komma hem och slänga sig på soffan och känna lillen sparka där inne för fullt, det får mig genast på gott humör. 

Nu ska jag ta fram lite chips och mysa framför ett avsnitt innan välförtjänt sömn väntar! Imorgon skall jag vabba Charlie som är snorig och för första gången på länge så känns lite vabb som en väldigt välbehövlig paus! God natt på er ❤️



En fjärdedels legitimation

I fredags gjorde jag min sista dag på medicinblocket och har alltså kunnat bocka av 1/4 av min AT. Det har gått rasande fort tycker jag och helt ärligt så är jag fortfarande lite tveksam till om jag egentligen lärt mig särskilt mycket. Jag har nog utvecklats en hel del i min läkarroll utan att jag märkt det själv men det kändes ändå när jag stämplade ut för sista gången i fredags att det finns oändligt mycket mer att lära.

Ja har dock känt mig ganska klar med medicin och redo för nya utmaningar. Jag skulle dock ljuga om jag sa att jag inte längtade tillbaks en smula till mitt trygga näste uppe på hematologi- och onkologiavdelningen idag när jag gjorde min första förvirrade dag på KAVA, kirurgklinikens akutvårdsavdelning. Det känns så surt att man liksom klättrat upp för ett berg i 4,5 månad och sen innan man ens fått se den vackra utsikten så säger guiden att vi skall gå upp för en annan kulle istället. Det känns som att ta ett enormt kliv tillbaka och det är inte så konstigt med tanke på att jag läste kirurgkursen för sisådär 3,5 år sedan. Det är ju en livstid bort känns det som.

Jag kände mig som en vilsen läkarstudent återigen när jag satt där på ronden och försökte hänga med när min läkarkollega och den mycket rutinerade sjuksköterskan gick igenom alla patienter. "Om du har frågor så måste du ställa dem!" klämde kollegan ur sig och jag nickade till svar fast jag tänkte för mig själv att det var svårt nog att försöka pressa fram 3,5 år gamla minnen om gallstenar, blindtarmar och tarmvred ur min trötta gravidhjärna.

Nu sitter jag i alla fall här hemma helt slut och försöker övertala min hjärna att det ändå är rätt mysigt att försöka vara vaken någon timme till i alla fall innan huvudet får möta kudden. Än vet jag inte om jag kommer att lyckas ;) Nä, att vara ny på jobbet är verkligen inte min grej men tyvärr är det ju vardagsmat för en AT-läkare. Jag längtar verkligen till STn (vart det nu blir) där man får låååånga placeringar på ett och samma ställen. Magiskt ju!




Jag har inte mått så bra

Jag är så glad att 2020 är över. Tom tyckte att jag var lite löjlig när vi stod på balkongen tillsammans på nyårsafton med en halvt sovande Vincent i famnen och tittade ut på himlen som sprakade i regnbågens alla färger och jag gång på gång sa att 2020 äntligen är över. Men det är precis den lättnaden jag känner.
 
Jag har inte mått så bra den senaste tiden. Året har varit TUNGT och det hela accelererade mot hösten och vintern. Det har varit fantastiskt kul att äntligen få komma ut och jobba efter så många år som student men det har också varit enormt påfrestande för både kropp och skäl. Pendlingen tär mycket på mig och skall jag vara helt ärlig så har nog inte medicinblocket som AT-läkare varit min grej. Jag trivdes så otroligt bra på neurologen och saknar fortfarande både jobbet och kollegorna där.
 
På detta kom en pandemi och la sig som ett lock över allt. Det finns vänner och familj vi knappt träffat på ett år och all VAB och sjukfrånvaro har ätit ett stort hål i plånboken. Jag har känt mig ensammast i världen och tappat motivationen till så mycket. Några månader in i graviditeten slog dessutom andra vågen till med full kraft och numera lever vi helt isolerat hemma. Varken vi eller barnen träffar kompisar mer än i förskola/skola (bortsett från utomhus) eller på jobbet och vi träffar enbart mina föräldrar samt åker till affären för att handla. Det är tufft! Vi satt helt själva på julafton med släkten på skype och även nyår firades i mysbyxor med lilla familjen i soffan då barnen hade fått feber. Så långt ifrån hur det brukar och bör vara.
 
Så ja, när klockan slog tolv där på nyårsafton tändes ett litet ljus inom mig. Ett hopp om att det blir bättre nu. Vaccineringen är igång, mina hormoner har lugnat sig vilket gör mig mindre gråtmild och trött, för varje dag som går får vi mer dagsljus och jag vågar tro att vi alla kommer att må bättre. Det har varit ett kasst bloggår för min del pga av detta men i och med graviditeten så hoppas jag verkligen på lite mer frekventa inlägg här inne. Bara för att man är tredje barnet så skall man ju inte glömmas bort.
 
Vill avsluta med att skriva att det inte är någon fara med mig, jag har bra stöd runtomkring mig men jag ville bara skriva av mig ifall det är så att det finns fler där ute som känt precis som jag att året har varit piss. Vi är faktiskt inte ensamma trots social distansering och det kommer ett slut på den här pandemin! Tills dess så får ni lova att vara rädda om er själva och om varandra <3 Kram!
 
Avslutar med lite bilder från vår nyårsafton:
 




Vintermörkret och coronapandemin

Hej hörni!
 
Nu var det ett bra tag sen sist. Det har varit MYCKET i livet det senaste och helt ärligt så är mitt mående inte på topp just nu. Hela situationen med corona innebär mycket stress. Vi träffar ingen utanför familjen i dagsläget, vi vabbar och är sjukskrivna själva om vartannat, det är hög belastning på jobbet med extrajourer och mycket frånvaro och dessutom har ju vintermörkret lagt sig som ett lock över allt. Nä det är kämpigt just nu.
 
 
Nu är vi dock inne i december och det blir ju lite extra mysigt med juletider när man har barn. De är så förväntansfulla kring alla små grejer och det är skönt att få fly verkligheten en stund och landa i nuet med dem. Baka pepparkakor, titta på julkalendern (jättemysig tycker jag!) och så har vi en liten nisse som kommer till oss om natten och hittar på bus till barnens stora förtjusning. Julen som i vanliga fall är så stressig känns som det absolut minst stressiga just detta året och det är verkligen skönt.
 
 
På jobbet då? Jo men som sagt, det är rätt stressigt men det fungerar ändå bra. Har varit på samma avdelning nu ett tag vilket är tacksamt eftersom man ju kommer in i rutinerna på ett annat sätt då. Överläkarna jag jobbar med känner mig och vet vad jag kan och ger mig (oftast) lagom mycket ansvar. Vi är ett så härligt gäng AT-läkare och det är roligt att få ha den gemenskapen också.
 
Nu har jag inte ens 1,5 månad kvar av mitt medicinblock vilket känns helt galet.Jag vet inte om jag blivit så mycket klokare på denna relativt korta tid men jag har givetvis lärt mig massor som jag inte ens märkt av. I förra veckan hade vi introduktionsföreläsningar inför kirurgiblocket samt en del praktiska övningar som gipsteknik och så fick vi öva på att sy i gristunga. Jag blir kvar på medicin över jul och börjar sen på kirurgen i slutet av januari. Det ska bli både läskigt och kul att helt få byta klinik.
 
Hur mår ni andra nu i coronatider? Vad gör ni för att själva må bra och hålla ut?


Onsdag

Är redan snart 4 veckor in i ATn nu. Själv tycker jag att tiden sniglar sig fram men när man skriver det så så har det väl ändå gått ganska fort. Jag har haft lite otur med min första placering och har haft svårt att trivas på avdelningen samtidigt som jag känt mig väldigt vilsen och ny. På avdelningen jag varit på jobbar man ensam som AT-läkare tillsammans med sin specialist vilket gör att jobbet stundtals blir väldigt ensamt. Att inte alltid ha någon på plats att fråga gör också sitt och nu vill jag mest få dessa två kvarvarande dagarna överstökade och gå vidare till nästa avdelning där man jobbar i lite större och fler team med både underläkare, AT-läkare och ST-läkare vilket skall bli kul.


Idag har vi haft AT-dag på sjukhuset. Det har för min del inneburit APT, traumasimuleringsövning på akuten och temaföreläsningar om barnsjukdomar. Väldigt skönt faktiskt med ett avbrott från kliniken och otroligt kul att få samlas alla AT-läkare från sjukhuset och få ett ansikte på de som jobbat lite längre än vad jag gjort. I och med att man hoppar runt så mycket mellan avdelningar som AT så blir sammanhållningen och stöttningen i AT-gruppen i sin helhet superviktig. Det är ju egentligen bara dem som vet vad man går igenom just nu och det är alltid lika skönt att få komma till AT-rummet för att luncha och ventilera av sig om saker som man varit med om.

På tal om AT så börjar det dra ihop sig för AT-ansökningsperioden nu. Jag är så fruktansvärt glad att få vara på andra sidan av den frustrerande process som det är att söka AT och jag håller alla tummar och tår för att de underläkare som jag pratat med på sjukhuset lyckas knipa en plats i denna omgång. I de bästa av världar så skulle ju alla som ville få AT direkt men den utopin kommer vi ju tyvärr bara längre och längre ifrån i dagsläget. Är det någon här inne som skall söka denna omgången så önskar jag dig stort lycka till! Tveka inte att höra av dig om det är något du undrar! 



AT-introduktionen

Hallå hallå från andra sidan AT-introduktionen. Har precis landat i sängen efter en kort joggingtur som var mer än välbehövlig efter min första dag ute på kliniken som AT-läkare. Men vi backar bandet lite grann för nu var det över en vecka sedan jag gjorde ett inlägg och ni är säkert nyfikna på hur det varit hittills.
 
Första veckan hade vi alla 11 nya AT-läkare i Borås en gemensam introduktionsvecka. På måndagen möttes vi nervöst upp i entrén till sjukhuset och begav oss sedan till campus där vi i ett av rummen fick slå oss ner vid varsin informationsmapp och en sprillans ny namnskylt. Jag blev glatt överraskad då jag i alla fall kände igen två bekanta ansikten i gruppen. Veckan flöt på med olika mer eller mindre givande genomgångar av bland annat journalsystem, brandutbildning, vårdhygien, arbetstidsrapportering samt lite presentation av själva AT-upplägget och de olika blocken som ingår (medicin, kirurgi, psykiatri och allmänmedicin). Tre av fem dagar blev vi bjudna på lunch och dessutom bjöds det både på förmiddagsmacka och eftermiddagsfika så vi kunde inte direkt klaga.
 
 
Fredag eftermiddag avslutades med en rundvandring på akutmottagningen (där vi ju kommer göra en hel del jourer) samt en kort fallbaserad HLR-övning. Möra efter en hel vecka med massa ny information var det ett helt gäng mycket trötta AT-läkare som efter det äntligen tog helg.
 
 Inget fika på fredagen så unnade mig själv lite gott efter HLR-träningen till bilresan hem!
 
Denna veckan delade vi upp oss i våra två grupper. Jag tillhör den gruppen som börjar med 4,5 månad medicin och den andra gruppen kommer göra 4,5 månad kirurgi innan vi växlar med varandra. Veckan drog igång med två dagars föreläsningar om olika sjukdomstillstånd som vi kommer att stöta på och allt som allt var det skönt at få fräscha upp hjärnan lite eftersom det ju var ca 3,5 år sedan jag läste medicin på läkarprogrammet.
 
Så idag var det äntligen dags att få jobba "på riktigt". För min del startar jag mitt medicinblock med 2,5 vecka på hjärtintensivvårdsavdelningen (HIA). Det innebär förutom avdelningsarbete även att jag skall bära hjärtstoppssökare och springa på hjärtstopp tillsammans med en erfaren ST-läkare eller specialist i utbildningssyfte. Jag var så otroligt nervös igår kväll att jag knappt kunde somna och tankarna bara snurrade i huvudet.
 
Morgonen började i alla fall bra, jag kom iväg i tid med barnen till skolan och förskolan. Jag hittade till omklädningsrummet, till signeringsrummet med stämplingsdatorn, efter lite om och men till administrationen där sökaren låg och slutligen till HIA. Det visade sig att min specialist för dagen även var min handledare som jag skall ha under hela medicinblocket och det kändes bra i magen direkt faktiskt. Dagen susade förbi och det var med en stor lättnad som jag mötte upp Agnes (en av mina AT-kollegor på medicin) för att debriefa av oss lite grann medan vi traskade iväg mot omklädningsrummet. Jag överlevde och jag kände mig förvirrad och ny på jobbet men det kändes ändå helt okej! Nu tar vi en dag i taget och så hoppas jag på att den där inlärningskurvan blir lika brant som när jag började på neurologen.