Kan ni förstå att jag äntligen är mammaledig? I torsdags för drygt en vecka sedan gjorde jag min sista dag på psykiatrimottagningen. På fredagen åkte jag till sjukhuset för att fixa lite papper, städa skåp och ha lite avslutningsfika ute i strålande sol med mina AT-kollegor. Efter en vår med så mycket kämpande, tårar och ångest var det en helt obeskrivlig känsla att kliva ut genom sjukhusdörrarna och få dra av sig det där förbaskade munnskyddet för sista gången.

 

Fick en så otroligt söt liten jordgubbsklänning i present av mina kollegor. Hoppas verkliegn inte hon kommer ut ännu större än brorsan var dock för då vet jag inte hur många gånger hon kommer hinna använda den.

 

Har hunnit med en hel del sen jag gick på ledighet men jag tänker att jag skriver lite separata inlägg om det, så för en gång skull kanske det kommer upp lite fler inlägg de närmsta dagarna. Nu går vi ju bara hemma och väntar på att förlossningen skall dra igång vilket den ju kan göra idag likväl som om 3 veckor. Om mindre än 4 veckor är hon ju i alla fall här oavsett om hon behöver vräkas eller inte.

 

Sommaren är äntligen här och trots att jag verkligen är HÖGGRAVID är jag så otroligt lycklig och stolt över att jag tagit mig hit!

Hallå! Nu nosar jag på slutspurten av denna jobbvår. En ynka vecka kvar nu och sen går jag på ett års mycket efterlängtad föräldraledighet. Känner hur det tåras i ögonen av bara tanken. Fick en liten försmak på ledighet dock redan förra veckan då jag var hemma och vabbade 6åringen. En mycket välbehövlig paus med möjlighet för mig att vila och att få börja och boa lite grann här hemma. Jag känner ju att jag fram tills nu inte riktigt mentalt har hunnit landa i att vi skall få en till liten familjemedlem och det tror jag beror till stor del på att jag inte har haft tid att fixa inför bebis ankomst eller att hinna oroa mig inför förlossningen och den stora omställningen. All min energi och tankeverksamhet har gått till annat om man säger så.

 

 

Var hos barnmorskan förra veckan och vi pratade då om mina tankar inför förlossningen. Jag har ju en del oro kring det här med att hinna fixa barnvakt och komma in i tid, att bebisen skall vara väldigt stor och att jag ännu en gång skall drabbas av en stor blödning. Det är tankar som jag burit med mig sen jag blev gravid men som jag inte riktigt hunnit bearbeta.

 

Efter att jag klivit ut från barnmorskebesöket bara brast det för mig. Jag skyndade mig in i bilen och åkte hem, hulkandes med mascaran rinnandes ned för kinderna och på parkeringen mötte jag upp en mycket förvirrad Tom som inte alls förstod vad som hade hänt. Det kändes så tryggt att bara få krama om honom och jag lugnade ner mig snabbt i hans famn men jag insåg också att det nog är dags att börja bearbeta allt detta nu och förbereda mig så gott jag kan. Gör man inte det bubblar tillslut alla känslor över. Jag har ju ändå drygt 4 veckor kvar till BF och jag skall försöka att ta varje tillfälle i akt att komma ner i varv och verkligen lyssna på alla tankar och känslor som byggts upp därinne under 8 långa månaders graviditet som varit fylld med så mycket stress och oro pga coronasituationen, och då särskilt på jobbet.

 

 

Nu har jag två dagars utbildning och tre dagar på kontoret kvar. Jag har trivts bra de veckorna som jag varit på min nuvarande placering och återigen blivit mottagen med öppna armar vilket känts fantastiskt. Alla (och då menar jag verkligen ALLA) som jag pratat med har dock tyckt att jag skall sjukskriva mig de sista tre dagarna men efter att ha fått vila hela förra veckan känner jag ändå att jag vill ge det ett försök att åka till jobbet och få avsluta saker i lugn och ro. Jag har sedan 2-3 veckor dock fått en hemsk foglossning som vissa dagar gör att jag endast kan vagga fram kortare sträckor med smärta i varje steg så kommer jag till jobbet på onsdag och känner att det är ohållbart tänker jag inte pressa mig till det yttersta. Jag har så mycket känslor kring den här våren som bara vill bubbla upp till ytan nu när jag äntligen ser mållinjen framför mig men jag försöker att få till ett fint avslut och så får det helt enkelt bli en nystart med ny energi i maj 2022. Det kommer bli bra det här!

Vilken vecka jag haft! Avslutade min placering i öppenvårdspsykiatrin för 1,5 vecka sedan med att bjussa på en av mina absoluta favoritkakor, Silviakaka. Vinkade glatt hej då till mina trevliga kollegor på mottagningen och önskade dem en trevlig sommar. Första etappen avklarad av min psykiatriplacering. Trodde jag i alla fall...

 

 

Jag hann inte mer än vara en dag på psykiatriavdelningen innan det återigen togs beslut om att jag akut skulle omplaceras. Nu togs beslutet av klinikchefen att jag inte längre skulle ha någon fysisk patientkontakt alls och jag fick därför dagen därpå återigen kliva in genom dörrarna på den nu mera välkända öppenvården. Eftersom den mottagning jag varit på dock inte jobbar så mycket med digitala vårdmöten och jag gärna vill slippa sitta och rulla tummarna 8 timmar om dagen i 5 veckor så pratades det om att jag skulle förflyttas till en annan mottagning i sjukhusets upptagningsområde. Efter lite fixande och trixande av min AT-studierektor så fick jag idag slutligen besked om min nya placering som startar från och med onsdag. Vilken röra!

 

 

Jag blir bara så trött. Visst är jag otroligt tacksam att jag nu har möjlighet att helt coronasäkert arbeta mina 5 sista veckor innan jag går på föräldraledighet. Jag som dock kämpat för att få gå hem på graviditetspennning sen 10 veckor tillbaka och bara stött på så mycket motstånd känner att jag inte har någon arbetsmotivation kvar. Hela den här karusellen har verkligen sugit musten ur mig och det gör mig faktiskt både ledsen och arg att jag inte kunnat njuta av min sista graviditet på det sättet jag hade föreställt mig att jag skulle göra. Jag börjar dessutom känna mig stor och tung när jag nu närmar mig slutspurten av graviditeten och det enda jag vill är att dra ner på tempot en smula och försöka hinna landa lite och njuta av tiden som är kvar innan lillasyster är här. Jag önskar också att jag hade varit smartare och tänkt på att planera in att trappa ned arbetsmängden lite mot slutet när jag ansökte om min föräldraledighet där i början av året. Det är lätt att vara efterklok.

 

Jag försöker att behålla den lilla smula optimism jag har kvar och tänka att det säkert kommer att bli jättebra med den nya placeringen. Det känns inte kalaskul att ännu en gång börja på nytt ställe med nya kollegor och arbetsuppgifter men jag kommer säkert in i det efter någon vecka. Min fina vän Josefin har peppat mig och vi har tillsamman kommit fram till att försöka ses en gång i veckan nu så att jag har något att se fram emot varje vecka och så att jag kan känna att veckorna går lite snabbare. Om exakt en månad jobbar jag mitt sista arbetspass på nästan ett år och det skall faktiskt bli HELT magiskt! När jag kommer tillbaks till jobbet 2022 är det förhoppningsvis utan både munskydd och coronapandemi.

Nu har jag gjort tre veckor på min psykiatriplacering inom öppenvården efter att jag blev akut omplacerad med tanke på covid-19 (eller med tanke på ORO för covid-19 som var anledningen enligt min arbetsgivare). Jag kan ju inte direkt säga att jag gjort några övermänskliga insatser för den psykiatriska vården i Sverige. Det har verkligen varit ett enormt luftigt schema för min del. Både pga att omflyttandet kom lite hastigt på men jag har också förstått att det rent generellt brukar vara ganska så lugnt för oss AT-läkare under psykiatriplaceringen.

 

 

För min del känns det faktiskt rätt bra än så länge om man tänker just arbetsmiljömässigt. Jag har fått ett eget rum och de patienter som varit bokade till mig har varit telefonbesök hittills. Jag har gått med och träffat en hel del andra patienter på plats dock tillsammans med skötare, arbetsterapeuter och psykologer bland annat men då har jag i alla fall kunnat hålla två meters avstånd och det har faktiskt känts helt okej. Jag delar ju fortfarande lokaler med en hel del andra människor och har redan blivit tvungen att testa mig då en av de anställda testades positiv men som  sagt, jämför man med placering på kirugakuten eller KAVA är detta definitivt tusen gånger bättre. Om två veckor är det dock dags för placering på avdelning och det känns genast inte alls lika kul.

 

 

Som jag skrivit tidigare så räknar jag ju tyvärr bara ner dagarna tills jag får gå på föräldraledighet nu men det är ändå två månader bort. Har verkligen tappat motivationen att jobba sen hela karusellen med riskbedömning osv drog igång och jag vill ju helst av allt kunna isolera mig så mycket jag bara kan för att skydda mig och bebisen. Jag hoppas verkligen att jag kan få komma tillbaks till jobbet efter föräldraledigheten med ny energi och lust för som det känns nu så är det ju inte särskilt roligt att vara AT-läkare trots att jag ju vet att det beror på att jag befinner mig i en väldigt speciell och utsatt situation. Vi är ju alla överlag extremt trötta på denna pandemi och bara tanken på att få återgå till någon form av normalitet känns tyvärr fortfarande så avlägset.

 

Nu skall jag dock försöka njuta av en lugn helg med familjen och försöka koppla bort jobbet så mycket jag bara kan. Då mår jag faktiskt ändå väldigt bra.

 

För några veckor sedan publicerade socialstyrelsen en rapport som fastslog att gravida riskerar att föda för tidigt om de drabbas av covid-19 och därför räknas till riskgrupp. Som gravid läkare på sjukhus blir man ju genast orolig med tanke på att jag träffar så otroligt många människor, både kollegor, patienter och anhöriga, varje dag och att avstånd osv inte alltid kan hållas. Det har varit en kamp att göra min röst hörd i detta dock då region och sjukhusledning inte velat erkänna att det finns risk för smitta på arbetsplatsen men efter många om och men är jag nu akut omplacerad från kirurgiblocket till psykiatrin.

Jag gjorde min första dag på psykiatrin idag och eftersom att flytten skedde bara på några få dagar så hade varken jag eller mina nyblivna kollegor tid att förbereda oss. Dagen har därför varit helsnurrig men jag hoppas för allt i världen att det skall bli en bra, och framförallt coronasäker, placering. Vi får ta en dag i taget och utvärdera helt enkelt och känns inte detta heller bra så får jag fortsätta min kamp om att förhoppningsvis bli helt avstängd från arbetet för att skydda mig och bebisen i magen. 

Så mycket stress, tankar och känslor som yrt runt i min kropp den senaste tiden räcker och blir över för hela graviditeten och mer därtill. Jag har verkligen mått uruselt av bara tanken på att gå till jobbet och helt ärligt så räknar jag bara ner dagarna tills jag får gå hem på föräldraledighet den 4 juni nu. Jag är dock omringad (om än dock inte fysiskt i dessa tider) av en massa fantastiska och stöttande vänner, familjemedlemmar och kollegor som peppat mig när jag bara velat gråta vilket är en stor tröst och anledningen till att jag inte brakat sönder totalt. 

Jag har som grädden på moset precis varit del i en smittspårningskedja där jag blivit exponerad för just Covid-19 på jobbet och tagit test både i lördags och idag som tack och lov varit negativa. Jag skulle på riktigt kunna skriva en hel roman om de senaste 3 veckornas virvelvind men jag tänker att jag lämnar det så och försöker så gott jag kan att blicka framåt och ta en dag i taget som sagt. Ensam är verkligen inte stark så ett stort tack till er alla som finns vid min sida ❤️ Ni betyder allt! 

Jag var lite nervös inför dagens jour och hade faktiskt svårt att somna igår. Mest för att jag inte ens visste vart jag skulle befinna mig kl 8 när mitt pass startade eller vad som förväntades av mig de maffiga 10 timmar som jag var schemalagd. Kom hem här för en liten stund sen och är HELT slut. Patienterna var minst sagt sjuka på avdelningen vilket innebar mycket jobb för mig och min specialist. Första gången jag hade paus för mat och toabesök var strax efter två och då intog jag en Mac&Cheese snackpot framför datorn. Vid strax efter 16 fick jag en kvart att äta min lunchlåda och strax efter sex kunde jag äntligen ringa och rapportera till min specialist (som fått gå iväg för att akut operera en patient) och slinka ner till omklädningsrummet.

Om jag förstod sköterskorna rätt så var dagen rätt så extrem så jag hoppas inte nästa helgjour om två veckor blir riktigt lika illa. Att inte få äta och sitta ner när man behöver är inte riktigt bra för en gravid kropp och mina fogar är inte särskilt glada på mig. Det var otroligt skönt att få komma hem och slänga sig på soffan och känna lillen sparka där inne för fullt, det får mig genast på gott humör. 

Nu ska jag ta fram lite chips och mysa framför ett avsnitt innan välförtjänt sömn väntar! Imorgon skall jag vabba Charlie som är snorig och för första gången på länge så känns lite vabb som en väldigt välbehövlig paus! God natt på er ❤️

Ja har dock känt mig ganska klar med medicin och redo för nya utmaningar. Jag skulle dock ljuga om jag sa att jag inte längtade tillbaks en smula till mitt trygga näste uppe på hematologi- och onkologiavdelningen idag när jag gjorde min första förvirrade dag på KAVA, kirurgklinikens akutvårdsavdelning. Det känns så surt att man liksom klättrat upp för ett berg i 4,5 månad och sen innan man ens fått se den vackra utsikten så säger guiden att vi skall gå upp för en annan kulle istället. Det känns som att ta ett enormt kliv tillbaka och det är inte så konstigt med tanke på att jag läste kirurgkursen för sisådär 3,5 år sedan. Det är ju en livstid bort känns det som.

Jag kände mig som en vilsen läkarstudent återigen när jag satt där på ronden och försökte hänga med när min läkarkollega och den mycket rutinerade sjuksköterskan gick igenom alla patienter. "Om du har frågor så måste du ställa dem!" klämde kollegan ur sig och jag nickade till svar fast jag tänkte för mig själv att det var svårt nog att försöka pressa fram 3,5 år gamla minnen om gallstenar, blindtarmar och tarmvred ur min trötta gravidhjärna.

Nu sitter jag i alla fall här hemma helt slut och försöker övertala min hjärna att det ändå är rätt mysigt att försöka vara vaken någon timme till i alla fall innan huvudet får möta kudden. Än vet jag inte om jag kommer att lyckas ;) Nä, att vara ny på jobbet är verkligen inte min grej men tyvärr är det ju vardagsmat för en AT-läkare. Jag längtar verkligen till STn (vart det nu blir) där man får låååånga placeringar på ett och samma ställen. Magiskt ju!

Jag är så glad att 2020 är över. Tom tyckte att jag var lite löjlig när vi stod på balkongen tillsammans på nyårsafton med en halvt sovande Vincent i famnen och tittade ut på himlen som sprakade i regnbågens alla färger och jag gång på gång sa att 2020 äntligen är över. Men det är precis den lättnaden jag känner.

 

Jag har inte mått så bra den senaste tiden. Året har varit TUNGT och det hela accelererade mot hösten och vintern. Det har varit fantastiskt kul att äntligen få komma ut och jobba efter så många år som student men det har också varit enormt påfrestande för både kropp och skäl. Pendlingen tär mycket på mig och skall jag vara helt ärlig så har nog inte medicinblocket som AT-läkare varit min grej. Jag trivdes så otroligt bra på neurologen och saknar fortfarande både jobbet och kollegorna där.

 

På detta kom en pandemi och la sig som ett lock över allt. Det finns vänner och familj vi knappt träffat på ett år och all VAB och sjukfrånvaro har ätit ett stort hål i plånboken. Jag har känt mig ensammast i världen och tappat motivationen till så mycket. Några månader in i graviditeten slog dessutom andra vågen till med full kraft och numera lever vi helt isolerat hemma. Varken vi eller barnen träffar kompisar mer än i förskola/skola (bortsett från utomhus) eller på jobbet och vi träffar enbart mina föräldrar samt åker till affären för att handla. Det är tufft! Vi satt helt själva på julafton med släkten på skype och även nyår firades i mysbyxor med lilla familjen i soffan då barnen hade fått feber. Så långt ifrån hur det brukar och bör vara.

 

Så ja, när klockan slog tolv där på nyårsafton tändes ett litet ljus inom mig. Ett hopp om att det blir bättre nu. Vaccineringen är igång, mina hormoner har lugnat sig vilket gör mig mindre gråtmild och trött, för varje dag som går får vi mer dagsljus och jag vågar tro att vi alla kommer att må bättre. Det har varit ett kasst bloggår för min del pga av detta men i och med graviditeten så hoppas jag verkligen på lite mer frekventa inlägg här inne. Bara för att man är tredje barnet så skall man ju inte glömmas bort.

 

Vill avsluta med att skriva att det inte är någon fara med mig, jag har bra stöd runtomkring mig men jag ville bara skriva av mig ifall det är så att det finns fler där ute som känt precis som jag att året har varit piss. Vi är faktiskt inte ensamma trots social distansering och det kommer ett slut på den här pandemin! Tills dess så får ni lova att vara rädda om er själva och om varandra <3 Kram!

 

Avslutar med lite bilder från vår nyårsafton:

 

Hej hörni!

 

Nu var det ett bra tag sen sist. Det har varit MYCKET i livet det senaste och helt ärligt så är mitt mående inte på topp just nu. Hela situationen med corona innebär mycket stress. Vi träffar ingen utanför familjen i dagsläget, vi vabbar och är sjukskrivna själva om vartannat, det är hög belastning på jobbet med extrajourer och mycket frånvaro och dessutom har ju vintermörkret lagt sig som ett lock över allt. Nä det är kämpigt just nu.

 

 

Nu är vi dock inne i december och det blir ju lite extra mysigt med juletider när man har barn. De är så förväntansfulla kring alla små grejer och det är skönt att få fly verkligheten en stund och landa i nuet med dem. Baka pepparkakor, titta på julkalendern (jättemysig tycker jag!) och så har vi en liten nisse som kommer till oss om natten och hittar på bus till barnens stora förtjusning. Julen som i vanliga fall är så stressig känns som det absolut minst stressiga just detta året och det är verkligen skönt.

 

 

På jobbet då? Jo men som sagt, det är rätt stressigt men det fungerar ändå bra. Har varit på samma avdelning nu ett tag vilket är tacksamt eftersom man ju kommer in i rutinerna på ett annat sätt då. Överläkarna jag jobbar med känner mig och vet vad jag kan och ger mig (oftast) lagom mycket ansvar. Vi är ett så härligt gäng AT-läkare och det är roligt att få ha den gemenskapen också.

 

Nu har jag inte ens 1,5 månad kvar av mitt medicinblock vilket känns helt galet.Jag vet inte om jag blivit så mycket klokare på denna relativt korta tid men jag har givetvis lärt mig massor som jag inte ens märkt av. I förra veckan hade vi introduktionsföreläsningar inför kirurgiblocket samt en del praktiska övningar som gipsteknik och så fick vi öva på att sy i gristunga. Jag blir kvar på medicin över jul och börjar sen på kirurgen i slutet av januari. Det ska bli både läskigt och kul att helt få byta klinik.

 

Hur mår ni andra nu i coronatider? Vad gör ni för att själva må bra och hålla ut?

Hallå hallå från andra sidan AT-introduktionen. Har precis landat i sängen efter en kort joggingtur som var mer än välbehövlig efter min första dag ute på kliniken som AT-läkare. Men vi backar bandet lite grann för nu var det över en vecka sedan jag gjorde ett inlägg och ni är säkert nyfikna på hur det varit hittills.

 

Första veckan hade vi alla 11 nya AT-läkare i Borås en gemensam introduktionsvecka. På måndagen möttes vi nervöst upp i entrén till sjukhuset och begav oss sedan till campus där vi i ett av rummen fick slå oss ner vid varsin informationsmapp och en sprillans ny namnskylt. Jag blev glatt överraskad då jag i alla fall kände igen två bekanta ansikten i gruppen. Veckan flöt på med olika mer eller mindre givande genomgångar av bland annat journalsystem, brandutbildning, vårdhygien, arbetstidsrapportering samt lite presentation av själva AT-upplägget och de olika blocken som ingår (medicin, kirurgi, psykiatri och allmänmedicin). Tre av fem dagar blev vi bjudna på lunch och dessutom bjöds det både på förmiddagsmacka och eftermiddagsfika så vi kunde inte direkt klaga.

 

Fredag eftermiddag avslutades med en rundvandring på akutmottagningen (där vi ju kommer göra en hel del jourer) samt en kort fallbaserad HLR-övning. Möra efter en hel vecka med massa ny information var det ett helt gäng mycket trötta AT-läkare som efter det äntligen tog helg.

 

 

Denna veckan delade vi upp oss i våra två grupper. Jag tillhör den gruppen som börjar med 4,5 månad medicin och den andra gruppen kommer göra 4,5 månad kirurgi innan vi växlar med varandra. Veckan drog igång med två dagars föreläsningar om olika sjukdomstillstånd som vi kommer att stöta på och allt som allt var det skönt at få fräscha upp hjärnan lite eftersom det ju var ca 3,5 år sedan jag läste medicin på läkarprogrammet.

 

Så idag var det äntligen dags att få jobba "på riktigt". För min del startar jag mitt medicinblock med 2,5 vecka på hjärtintensivvårdsavdelningen (HIA). Det innebär förutom avdelningsarbete även att jag skall bära hjärtstoppssökare och springa på hjärtstopp tillsammans med en erfaren ST-läkare eller specialist i utbildningssyfte. Jag var så otroligt nervös igår kväll att jag knappt kunde somna och tankarna bara snurrade i huvudet.

 

Morgonen började i alla fall bra, jag kom iväg i tid med barnen till skolan och förskolan. Jag hittade till omklädningsrummet, till signeringsrummet med stämplingsdatorn, efter lite om och men till administrationen där sökaren låg och slutligen till HIA. Det visade sig att min specialist för dagen även var min handledare som jag skall ha under hela medicinblocket och det kändes bra i magen direkt faktiskt. Dagen susade förbi och det var med en stor lättnad som jag mötte upp Agnes (en av mina AT-kollegor på medicin) för att debriefa av oss lite grann medan vi traskade iväg mot omklädningsrummet. Jag överlevde och jag kände mig förvirrad och ny på jobbet men det kändes ändå helt okej! Nu tar vi en dag i taget och så hoppas jag på att den där inlärningskurvan blir lika brant som när jag började på neurologen.