En fjärdedels legitimation

I fredags gjorde jag min sista dag på medicinblocket och har alltså kunnat bocka av 1/4 av min AT. Det har gått rasande fort tycker jag och helt ärligt så är jag fortfarande lite tveksam till om jag egentligen lärt mig särskilt mycket. Jag har nog utvecklats en hel del i min läkarroll utan att jag märkt det själv men det kändes ändå när jag stämplade ut för sista gången i fredags att det finns oändligt mycket mer att lära.

Ja har dock känt mig ganska klar med medicin och redo för nya utmaningar. Jag skulle dock ljuga om jag sa att jag inte längtade tillbaks en smula till mitt trygga näste uppe på hematologi- och onkologiavdelningen idag när jag gjorde min första förvirrade dag på KAVA, kirurgklinikens akutvårdsavdelning. Det känns så surt att man liksom klättrat upp för ett berg i 4,5 månad och sen innan man ens fått se den vackra utsikten så säger guiden att vi skall gå upp för en annan kulle istället. Det känns som att ta ett enormt kliv tillbaka och det är inte så konstigt med tanke på att jag läste kirurgkursen för sisådär 3,5 år sedan. Det är ju en livstid bort känns det som.

Jag kände mig som en vilsen läkarstudent återigen när jag satt där på ronden och försökte hänga med när min läkarkollega och den mycket rutinerade sjuksköterskan gick igenom alla patienter. "Om du har frågor så måste du ställa dem!" klämde kollegan ur sig och jag nickade till svar fast jag tänkte för mig själv att det var svårt nog att försöka pressa fram 3,5 år gamla minnen om gallstenar, blindtarmar och tarmvred ur min trötta gravidhjärna.

Nu sitter jag i alla fall här hemma helt slut och försöker övertala min hjärna att det ändå är rätt mysigt att försöka vara vaken någon timme till i alla fall innan huvudet får möta kudden. Än vet jag inte om jag kommer att lyckas ;) Nä, att vara ny på jobbet är verkligen inte min grej men tyvärr är det ju vardagsmat för en AT-läkare. Jag längtar verkligen till STn (vart det nu blir) där man får låååånga placeringar på ett och samma ställen. Magiskt ju!






Jag har inte mått så bra

Jag är så glad att 2020 är över. Tom tyckte att jag var lite löjlig när vi stod på balkongen tillsammans på nyårsafton med en halvt sovande Vincent i famnen och tittade ut på himlen som sprakade i regnbågens alla färger och jag gång på gång sa att 2020 äntligen är över. Men det är precis den lättnaden jag känner.
 
Jag har inte mått så bra den senaste tiden. Året har varit TUNGT och det hela accelererade mot hösten och vintern. Det har varit fantastiskt kul att äntligen få komma ut och jobba efter så många år som student men det har också varit enormt påfrestande för både kropp och skäl. Pendlingen tär mycket på mig och skall jag vara helt ärlig så har nog inte medicinblocket som AT-läkare varit min grej. Jag trivdes så otroligt bra på neurologen och saknar fortfarande både jobbet och kollegorna där.
 
På detta kom en pandemi och la sig som ett lock över allt. Det finns vänner och familj vi knappt träffat på ett år och all VAB och sjukfrånvaro har ätit ett stort hål i plånboken. Jag har känt mig ensammast i världen och tappat motivationen till så mycket. Några månader in i graviditeten slog dessutom andra vågen till med full kraft och numera lever vi helt isolerat hemma. Varken vi eller barnen träffar kompisar mer än i förskola/skola (bortsett från utomhus) eller på jobbet och vi träffar enbart mina föräldrar samt åker till affären för att handla. Det är tufft! Vi satt helt själva på julafton med släkten på skype och även nyår firades i mysbyxor med lilla familjen i soffan då barnen hade fått feber. Så långt ifrån hur det brukar och bör vara.
 
Så ja, när klockan slog tolv där på nyårsafton tändes ett litet ljus inom mig. Ett hopp om att det blir bättre nu. Vaccineringen är igång, mina hormoner har lugnat sig vilket gör mig mindre gråtmild och trött, för varje dag som går får vi mer dagsljus och jag vågar tro att vi alla kommer att må bättre. Det har varit ett kasst bloggår för min del pga av detta men i och med graviditeten så hoppas jag verkligen på lite mer frekventa inlägg här inne. Bara för att man är tredje barnet så skall man ju inte glömmas bort.
 
Vill avsluta med att skriva att det inte är någon fara med mig, jag har bra stöd runtomkring mig men jag ville bara skriva av mig ifall det är så att det finns fler där ute som känt precis som jag att året har varit piss. Vi är faktiskt inte ensamma trots social distansering och det kommer ett slut på den här pandemin! Tills dess så får ni lova att vara rädda om er själva och om varandra <3 Kram!
 
Avslutar med lite bilder från vår nyårsafton:
 


Vintermörkret och coronapandemin

Hej hörni!
 
Nu var det ett bra tag sen sist. Det har varit MYCKET i livet det senaste och helt ärligt så är mitt mående inte på topp just nu. Hela situationen med corona innebär mycket stress. Vi träffar ingen utanför familjen i dagsläget, vi vabbar och är sjukskrivna själva om vartannat, det är hög belastning på jobbet med extrajourer och mycket frånvaro och dessutom har ju vintermörkret lagt sig som ett lock över allt. Nä det är kämpigt just nu.
 
 
Nu är vi dock inne i december och det blir ju lite extra mysigt med juletider när man har barn. De är så förväntansfulla kring alla små grejer och det är skönt att få fly verkligheten en stund och landa i nuet med dem. Baka pepparkakor, titta på julkalendern (jättemysig tycker jag!) och så har vi en liten nisse som kommer till oss om natten och hittar på bus till barnens stora förtjusning. Julen som i vanliga fall är så stressig känns som det absolut minst stressiga just detta året och det är verkligen skönt.
 
 
På jobbet då? Jo men som sagt, det är rätt stressigt men det fungerar ändå bra. Har varit på samma avdelning nu ett tag vilket är tacksamt eftersom man ju kommer in i rutinerna på ett annat sätt då. Överläkarna jag jobbar med känner mig och vet vad jag kan och ger mig (oftast) lagom mycket ansvar. Vi är ett så härligt gäng AT-läkare och det är roligt att få ha den gemenskapen också.
 
Nu har jag inte ens 1,5 månad kvar av mitt medicinblock vilket känns helt galet.Jag vet inte om jag blivit så mycket klokare på denna relativt korta tid men jag har givetvis lärt mig massor som jag inte ens märkt av. I förra veckan hade vi introduktionsföreläsningar inför kirurgiblocket samt en del praktiska övningar som gipsteknik och så fick vi öva på att sy i gristunga. Jag blir kvar på medicin över jul och börjar sen på kirurgen i slutet av januari. Det ska bli både läskigt och kul att helt få byta klinik.
 
Hur mår ni andra nu i coronatider? Vad gör ni för att själva må bra och hålla ut?



Onsdag

Är redan snart 4 veckor in i ATn nu. Själv tycker jag att tiden sniglar sig fram men när man skriver det så så har det väl ändå gått ganska fort. Jag har haft lite otur med min första placering och har haft svårt att trivas på avdelningen samtidigt som jag känt mig väldigt vilsen och ny. På avdelningen jag varit på jobbar man ensam som AT-läkare tillsammans med sin specialist vilket gör att jobbet stundtals blir väldigt ensamt. Att inte alltid ha någon på plats att fråga gör också sitt och nu vill jag mest få dessa två kvarvarande dagarna överstökade och gå vidare till nästa avdelning där man jobbar i lite större och fler team med både underläkare, AT-läkare och ST-läkare vilket skall bli kul.


Idag har vi haft AT-dag på sjukhuset. Det har för min del inneburit APT, traumasimuleringsövning på akuten och temaföreläsningar om barnsjukdomar. Väldigt skönt faktiskt med ett avbrott från kliniken och otroligt kul att få samlas alla AT-läkare från sjukhuset och få ett ansikte på de som jobbat lite längre än vad jag gjort. I och med att man hoppar runt så mycket mellan avdelningar som AT så blir sammanhållningen och stöttningen i AT-gruppen i sin helhet superviktig. Det är ju egentligen bara dem som vet vad man går igenom just nu och det är alltid lika skönt att få komma till AT-rummet för att luncha och ventilera av sig om saker som man varit med om.

På tal om AT så börjar det dra ihop sig för AT-ansökningsperioden nu. Jag är så fruktansvärt glad att få vara på andra sidan av den frustrerande process som det är att söka AT och jag håller alla tummar och tår för att de underläkare som jag pratat med på sjukhuset lyckas knipa en plats i denna omgång. I de bästa av världar så skulle ju alla som ville få AT direkt men den utopin kommer vi ju tyvärr bara längre och längre ifrån i dagsläget. Är det någon här inne som skall söka denna omgången så önskar jag dig stort lycka till! Tveka inte att höra av dig om det är något du undrar! 


AT-introduktionen

Hallå hallå från andra sidan AT-introduktionen. Har precis landat i sängen efter en kort joggingtur som var mer än välbehövlig efter min första dag ute på kliniken som AT-läkare. Men vi backar bandet lite grann för nu var det över en vecka sedan jag gjorde ett inlägg och ni är säkert nyfikna på hur det varit hittills.
 
Första veckan hade vi alla 11 nya AT-läkare i Borås en gemensam introduktionsvecka. På måndagen möttes vi nervöst upp i entrén till sjukhuset och begav oss sedan till campus där vi i ett av rummen fick slå oss ner vid varsin informationsmapp och en sprillans ny namnskylt. Jag blev glatt överraskad då jag i alla fall kände igen två bekanta ansikten i gruppen. Veckan flöt på med olika mer eller mindre givande genomgångar av bland annat journalsystem, brandutbildning, vårdhygien, arbetstidsrapportering samt lite presentation av själva AT-upplägget och de olika blocken som ingår (medicin, kirurgi, psykiatri och allmänmedicin). Tre av fem dagar blev vi bjudna på lunch och dessutom bjöds det både på förmiddagsmacka och eftermiddagsfika så vi kunde inte direkt klaga.
 
 
Fredag eftermiddag avslutades med en rundvandring på akutmottagningen (där vi ju kommer göra en hel del jourer) samt en kort fallbaserad HLR-övning. Möra efter en hel vecka med massa ny information var det ett helt gäng mycket trötta AT-läkare som efter det äntligen tog helg.
 
 Inget fika på fredagen så unnade mig själv lite gott efter HLR-träningen till bilresan hem!
 
Denna veckan delade vi upp oss i våra två grupper. Jag tillhör den gruppen som börjar med 4,5 månad medicin och den andra gruppen kommer göra 4,5 månad kirurgi innan vi växlar med varandra. Veckan drog igång med två dagars föreläsningar om olika sjukdomstillstånd som vi kommer att stöta på och allt som allt var det skönt at få fräscha upp hjärnan lite eftersom det ju var ca 3,5 år sedan jag läste medicin på läkarprogrammet.
 
Så idag var det äntligen dags att få jobba "på riktigt". För min del startar jag mitt medicinblock med 2,5 vecka på hjärtintensivvårdsavdelningen (HIA). Det innebär förutom avdelningsarbete även att jag skall bära hjärtstoppssökare och springa på hjärtstopp tillsammans med en erfaren ST-läkare eller specialist i utbildningssyfte. Jag var så otroligt nervös igår kväll att jag knappt kunde somna och tankarna bara snurrade i huvudet.
 
Morgonen började i alla fall bra, jag kom iväg i tid med barnen till skolan och förskolan. Jag hittade till omklädningsrummet, till signeringsrummet med stämplingsdatorn, efter lite om och men till administrationen där sökaren låg och slutligen till HIA. Det visade sig att min specialist för dagen även var min handledare som jag skall ha under hela medicinblocket och det kändes bra i magen direkt faktiskt. Dagen susade förbi och det var med en stor lättnad som jag mötte upp Agnes (en av mina AT-kollegor på medicin) för att debriefa av oss lite grann medan vi traskade iväg mot omklädningsrummet. Jag överlevde och jag kände mig förvirrad och ny på jobbet men det kändes ändå helt okej! Nu tar vi en dag i taget och så hoppas jag på att den där inlärningskurvan blir lika brant som när jag började på neurologen.