Inlagd på sjukhuset
Nu var det ett tag sen jag skrev ett inlägg här! Kan knappt förstå att det snart är april?! Nu kan jag verkligen inte längta mer till varmare väder och förkylningsfria sommarmånader faktiskt.
I söndags fick Vincent ännu ett kruppanfall. Eftersom jag tjatat till mig kortisontabletter att ha hemma så tryckte vi snabbt i honom dem men då hans andning ändå var så pass ansträngd så åkte Tom in med honom till akuten ändå. Efter många timmar med adrenalininhalationer och observation var läkaren fortfarande inte helt nöjd med hans jobbiga andning varför det beslutades att han skulle läggas in för observation under natten.
Fy vad jobbigt det var att sitta hemma och vakta den sovande (och också ganska sjuka) lillebrorsan och inte kunna åka raka vägen in till akuten och krama om min stackars sjuka kille. Mammahjärtat höll verkligen på att slitas itu även fast jag logiskt visste att han var i trygga händer med både Tom och personal runt honom.
På morgonen tog jag Charlie direkt efter att han hade vaknat och packade in oss i bilen och körde till sjukhuset. Som väl var var det en mycket piggare kille jag träffade på avdelning 330 och efter en stunds väntande på ronden så blev han utskriven från sjukhuset igen. Det märktes så tydligt att båda pojkarna saknat varandra vilket var väldigt sött att se.
Nu har vi haft några tuffa dagar med två förkylda barn med feber hemma som sakta men säkert börjar bli bättre nu. Utan svårigheter att andas dock vilket ju är huvudsaken. Själv känner jag mig lite småsnuvig men går som vanligt och hoppas på att det skall vända tillbaks igen.
Men, allt är inte bara sjukdom och elände. Projektarbetet rullar på bra och nu har jag börjat skriva på min rapport. Blir rätt seg i huvudet av att sitta dagarna långa och skumma igenom vetenskapliga artiklar på engelska så det går inte så snabbt framåt men jag lär mig mycket under processens gång. Jag och Tom har dessutom kommit igång och börjat träna och äta lite bättre och det är så skönt att kunna vara två med samma mål så att man kan stötta varandra under resans gång. Överlag så känns det som att det händer mycket roligt och spännande runt mig och våra vänner just nu så jag ser verkligen fram emot månaderna framöver på så många olika sätt.
Hoppas ni alla får en riktigt härlig och solig fortsättning på den här torsdagen!
Snögubben Snöis
Vilken fin helg vi har haft! Här i Göteborg ligger det ca 15 centimeter snö på marken och har så gjort i över en veckas tid nu, till vår lilla fyraårings stora förtjusning. Tom har varit iväg en del i helgen så jag och barnen har fått en massa mystid och jag har försökt att bara vara och återhämta mig lite efter rivstarten på det nya året. Jag och Vincent passade på att vara ute i trädgården när Charlie låg och sov och lekte en stund i snön. När fingrar och tår blev allt för frusna gick vi in och drack varm choklad.
Nu kanske detta kommer låta väldigt klyschigt och så men jag tycker det är helt fantastiskt att få vara med och skapa dessa fina barndomsminnen tillsammans med barnen. Det är lätt att glömma av att stanna upp och njuta när man är mitt uppe i alla vardagsmåsten men barnen hjälper till att dra ner mig på jorden och vara här och nu. Så otroligt tacksam för mina två underbara pojkar och jag hoppas verkligen att de kan få se tillbaka på sin barndom med glädje och värme precis som jag gör med min egen uppväxt.
Nä, slut på känslobabbel nu.. Imorgon skall jag upp tidigt för att ta mig till labbet så det är nog dags att göra sig i ordning för sängen. God natt alla fina!
Tentaplugg och jullängtan
Tre dagar kvar till tentan i samhällsmedicin. Just nu är det fortfarande rätt rörigt i mitt huvud med tanke på att det är så pass många olika specialiteter som samsas om en och samma tenta. Socialmedicin, arbets- och miljömedicin, försäkringsmedicin, rättsmedicin, trafikmedicin, geriatrik, allmänmedicin... Man vet liksom inte i vilken ände man skall börja. Sitter just nu och går igenom föreläsningspowerpoints och tänkte även köra lite frågor från gamla tentor för att se vad som verkar vara extra viktigt att kunna och sen lägga mitt fokus på det.
Efter tentan väntar två veckors vårdcentralspraktik och jag börjar bli lite nervös över det hela. Det var lääänge sen som jag satt ner och hade en konsultation med en patient och det var ännu längre sen som jag faktiskt funderade över handläggning av astma, lunginflammation, huvudvärk och depression som ju är vanliga diagnoser på en vårdcentral. Jag försöker så smått att repetera mina kunskaper genom att lyssna på bl.a. medicinpodden när jag t.ex. sitter på tåget/bussen på väg till och från skolan men det innebär också att jag fullkomligt stupar i säng varje kväll med en hjärna helt fullproppad med information. Förhoppningsvis har min hippocampus gjort sitt och lagrat in minnena i hjärnan så att de dyker upp igen när jag väl behöver dem.
Å andra sidan så ser jag redan förbi de sista 3 veckorna av kursen. Jag längtar så efter att få börja julpynta här hemma för första gången, att spela julmusik, äta pepparkakor, titta på julkalendern med Vincent och förbereda för Charlies första julafton som vi i år skall fira hemma hos oss. Tom ser inte alls fram emot allt julstök och visst är det mycket som skall fixas och en hel del julstress kring denna högtid men jag kan ändå inte låta bli att längta efter allt julmys. Jag är helt enkelt en hopplös julromantiker! Någon mer som är som jag?
Bilder från julen 2014 (V var nästan 5 månader):
Barnkalas
I lördags hade vi ett försenat 4årskalas för Vincent och hans kompisar. Vi hade lovat honom att han skulle få ha ett barnkalas i år men så har vi ju renoverat hela sommaren och inte varit så sugna på att bjuda hem en massa barn till slipdamm och byggmaterial liggandes huller om buller.
Kalaset blev otroligt lyckat och faktiskt inte så jobbigt som jag hade föreställt mig utan faktiskt ganska trevligt trots att det ju såklart var rätt intensivt med så mycket barn, småsyskon och föräldrar här hemma. Till mat bjöd vi på grillspett med köttbullar, korv och grönsaker med potatiskroketter till och tillefterrätt serverades tårta och glass med tillbehör.
Efter maten hade vi presentöppning och så lite dans och fri lek fram tills att det var dags för fiskedamm. Tom hade fäst en påsklämma på sitt kastspö och med hans hjälp fick de kasta ut från balkongen på övervåningen och sedan veva upp var sin godispåse som jag satt fast i klämman nere på altanen. Väldigt populärt bland barnen vill jag lova! Nästa gång hoppas vi dock kunna ha ett kalas lite närmare hans födelsedag hehe.
Mammaoro
Att vara mamma innebär en konstant oro. När barnen är precis nyfödda sitter man och tittar så bebisen säkert andas och oroar sig för om hen får i sig ordentligt med mat. När bebisen är lite större börjar oro för diverse milstolpar och det blir ett himla jämförande med andras barn vem som kan rulla runt och vem som kan sitta utan stöd.
När barnet blir ännu lite större och börjar interagera med andra börjar oron för det sociala samspelet, om barnet kommer väl överens med både vuxna och barn eller om det t.ex. kommer bli utfryst. I den oron har jag själv varit ett tag. V är en försiktig liten killen som inte tar så mycket plats i nya situationer och mammaoron slog till direkt när vi var tvugna att byta förskola i och med flytten. Därför blev jag så otroligt glad när jag lämnade Vincent på förskolan tidigare i veckan och vi inte ens han komma ut på gården förrän en pojke ropade på Vincent som hoppade upp på hans cykel och så var de iväg innan jag ens han säga hej då.
På väg till förskolan imorse med mina pojkar
Jag försöker så gott jag kan att inte applicera min oro på Vincent och har fått acceptera det faktum att oron aldrig kommer att ta slut. Det hör liksom till föräldraskapet. Alla föräldrar vill ju att deras barn skall må bra och lyckas i livet.
Bytet av förskola har i alla fall helt klart gått över förväntan som ni kanske hör. Första 1,5 veckan var väl lite svår men sakta men säkert lossnar det och han pratar alltid så gott om förskolan så det märks att han trivs. Pedagogerna verkar engagerade och trevliga och idag hade de ordnat så att de skulle fira Vincents födelsedag i efterskott på hans avdelning. Är inte det fint? Kanske kan jag släppa lite på oron.. i alla fall tills det är dags för nästa sak att oroa sig över ;D
I efterskott
God morgon!
Vad roligt att få höra att det är fler studenter och blivande studenter här inne. Bloggen har ju legat lite på is sen Charlie föddes så det är extra kul att se att det ändå hänger kvar läsare här. Nu är tanken att jag skall uppdatera lite oftare igen då jag saknar bloggen alldeles för mycket så jag skall försöka blanda typen av inlägg här trots att jag ju fortfarande är mammaledig ett tag till. Vad är ni sugna på att läsa om?
Igår hade vi Toms föräldrar här en stund och firade Vincents födelsedag i efterskott då de varit iväg i Frankrike på semester. Jag och Vincent hade bakat morotskaka efter förskolan som verkligen blev supermumsig (länk till receptet hittar ni HÄR, jag gräddade dock bara ca 50 min) och så blev det givetvis lite presentöppning.
Idag var planen att gå till öppna förskolan med barnen men så vaknade Vincent för en stund sedan och var lite snuvig så vi blir nog hemma och vilar istället. Ganska skönt ändå med en slapparfredag då Charlie sovit urkasst på nätterna med uppvak minst varannan timme i ca 3 veckor nu (sen han blev sjuk). Skall bli helt magiskt underbart med helg vill jag lova!
Terminen drar igång
Nu drar universiteten runt om i landet igång sina utbildningar och nästa vecka är det dags för mina nya kurskamrater att dra igång sin 9onde termin. Jag har ju dock redan läst halva terminen så för mig väntar knappt 2 månaders mammaledighet till innan jag hoppar på utbildningen igen. Visst är det inte bara jag som tycker tiden gått grymt fort. Fattar inte att jag snart "sitter i skolbänken" igen och då för att köra ända in i mål och ta läkarexamen. Det är så ruskigt nära nu!
Lillplutten.. tänk att han där väger över 8 kg nu??!!
Om 1,5 vecka börjar dessutom alla nya T1or på läkarprogrammet i Göteborg. Kommer precis ihåg känslan jag hade i magen när det började närma sig skolstart för mig, trots att det ju nu var 6 år sedan (så här skrev jag om min första vecka på läkarprogrammet då). Ett nervöst men gjädjefyllt pirr. Jag kommer även ihåg att jag drömde om uppropsdagen några dagar innan och kan än idag minnas delar av den drömmen. Om någon av er blivande T1or läser här så skall ni bara veta att ni har ett grymt äventyr framför er och trots att 5,5 år känns som en evighet så kommer tiden bara susa förbi.
Nu är jag ju inte riktigt färdig än och tur är väl det. Jag känner nog att jag behöver vänja mig lite vid tanken på att jag faktiskt snart är färdig läkare. När Vincent var och tog bort gipset (halleluja!!) i måndags på sjukhuset var hans läkare min gamla kurskamrat från klassen som tog examen i januari. Vi båda kände igen varandra och det var en minst sagt konstig känsla att sitta där och veta att det om inte lång tid alls kommer vara jag som sitter där och tar emot patienter. Så skumt!
För tre veckor sedan när vi var på omkontroll och bytte gips
Nä jag längtar faktiskt lite smått efter att få använda hjärnan igen trots att jag verkligen njuter av att få vara hemma med mina små. Det kommer nog bli motigt att lämna pojkarna hemma den första tiden och sätta sig på bussen till skolan men det blir nog bra i slutändan. Bara jag får sova bättre än vad jag gör nu ;)
Har vi några studenter som läser min blogg? Vad pluggar du och vilken termin? Om inte, finns det någon som funderar på att plugga något speciellt? Hade varit så spännande att få höra!
Söndag
Ojoj vilken vecka! Hur kan man ha sån otur att man blir dunderförkyld första veckan efter semestern? Har verkligen kämpat mig igenom veckan men nu är både jag och Charlie i princip friska och det ser ut som att Tom och Vincent klarat sig från sjukdom denna gång.
Inskolningen på nya förskolan har gått toppenbra för Vincent i alla fall, trots att jag varit ett vrak. Redan i torsdags lämnade jag honom för första gången själv och det gick hur bra som helst. Han ville inte ens gå hem när jag kom och hämtade honom igen efter 5 timmar. Jag brukar tycka att det är lite löjligt med alla instagrammammor som längtar efter sina barn så fort de lämnat dem på förskolan men i torsdags kände jag verkligen så. Det kändes helt fel att vara ensam hemma med Charlie efter en hel sommar tillsammans. Det var nog mycket oro i botten dessutom över hur det skulle gå men nu gick det ju strålande så jag tror inte det blir lika jobbigt att lämna i nästa vecka.
Det går undan med renoveringen nu vilket verkligen är SÅ kul. Golvet är på plats och igår var vi på MIO och beställde soffa (!!!!!). Nu är det väl egentligen mest småfix kvar så som lister, foder, eluttag och så skall vi lägga matta i trappan. Jag har redan spånat en del på inredning och vet på ett ungefär hur jag vill ha det men sen får vi se vad vi har råd med också, hehe. Det kommer bli så roligt att få visa er lite före- och efterbilder här om några veckor.
Ett jobbigt avsked?!
Det är verkligen urtråkigt att det ekar så tomt här inne just nu. Jag har SÅ mycket som jag vill skriva om och dela med mig av men så extremt lite tid att sätta mig ner i lugn och ro och skriva ett inlägg. Vincent går och lägger sig kring 7 på kvällarna och jag måste i säng senast klockan 10 för att vara människa dagen därpå i och med att jag vaknar några gånger per natt för att amma och under dessa tre timmar skall jag hinna med SÅ mycket att bloggen hamnar långt ner på listan tyvärr.
Idag gjorde Vincent sin absolut sista dag på förskolan. Nu väntar ett långt sommarlov och i augusti skall han börja på sin nya förskola här i Lindome istället. Det känns på ett sätt otroligt skönt att vi nu helt lämnat det gamla bakom oss och kan blicka framåt mot vårt nya liv här men samtidigt känns det jobbigt att han skall behöva lämna sina vänner och pedagoger som han känner så väl och få "börja om" på ett nytt ställe.
Just nu är det nog mest jag som tycker att det hela känns lite jobbigt dock då Vincent bara verkar tycka det skall bli kul och spännande att få börja på nya förskolan. Jag är så otroligt stolt över den lille killen alltså. Han har flyttat, blivit storebror och lämnat sin förskola inom loppet av 2 månader och tagit det hela så otroligt bra. Jag är nog faktiskt den som tagit det hårdast med flytten men så är jag inte särskilt bra överlag på att hantera stora förändringar i livet och blir lätt väldigt känslosam och sentimental. Nä, ibland önskar jag att jag var lite mer som min 4åring som ser varje dag som ett nytt äventyr.
Vi firade i varje fall in sommarlovet idag med att bjuda hem mina föräldrar och min bror på pannkaksmiddag och hade det jättemysigt tillsammans ute på vår altan en bra stund innan det var dags för dem att dra sig hemåt igen. Nu skall jag och pojkarna vara hemma ensamma fram till i mitten av juli då Tom går på semester. Tur att det är sommar så vi kan vara ute mycket om dagarna så att vi inte börjar klättra på väggarna här hemma.
Nu har klockan slagit 10 så då är det dags att krypa ner bredvid min sovande lillskatt och få mig några timmars sömn innan det är matdags. Nattinatt!
"Nu slutar han snart andas"
Igår blev det ännu ett besök på barnakuten Östra med en liten kille som hade svårt att andas. Redan efter lunch ringde förskolan och bad mig hämta Vincent som hostade något förfärligt och redan då hade jag en dålig magkänsla. Under eftermiddagen fick Vincent feber och den klassiska skällande hostan blev bara värre och värre. Vincent var fortfarande relativt pigg och jag tänkte att jag kanske skulle boka in ett läkarmöte i KRY-appen som vi använt tidigare för att kunna få medicin till Vincent och på så sätt undvika ännu ett besök på akuten. Efter bara 30 minuter fick vi prata med en erfaren barnläkare som snabbt och lätt skrev ut två olika sorters hostmedicin som sen Tom kunde åka och plocka ut efter jobbet.
Medan vi väntade på att Tom skulle komma hem lyckades Vincent slumra till en stund och vaknade sedan ledsen, hostandes och med den hjärtskärande väsande andningen. Tom kom hem och givetvis var det helt omöjligt trots diverse mutor att få i V mer än ett par droppar av den fruktansvärt illasmakande (och snordyra, Tom fick betala 500 spänn) medicinen. Med båda fönster på vid gavel lyckades V somna till igen och under tiden passade jag och Tom på att bre lite mackor till oss själva för att ha nått i magen innan vi eventuellt skulle behöva åka in. Bara minuter senare vaknade V igen och nu kippade han verkligen efter andan och jag vet att jag tänkte att "nu slutar han snart andas" även fast de vid de andra tillfällena vi varit inne sagt att det inte kommer att hända. Nu blev det fart på oss och snabbt som attan packade vi väskor och bar ut en alldeles matt liten kille till bilen och körde med ilfart mot akuten.
Väl på akuten möttes vi av en dörrvakt som med barsk ton informerade oss om att endast EN anhörig fick följa med barnet in pga mässlingsutbrottet. Detta oavsett om vi var vaccinerade eller ej (vilket vi givetvis är alla tre). Jag lämpade över alla grejer på Tom och så försvann mina två killar in på akuten. Det kändes som att hjärtat slitits mitt itu. Det är helt fruktansvärt att inte kunna få vara med sitt lilla barn när de är så pass sjuka även fast jag rationellt visste att han var i trygga händer och att allt mest troligen skulle gå bra (precis som det gjort de andra gångerna). Inte hjälpte det heller med alla gravidhormoner i kroppen som förstärker varenda känsla till tusen. Kämpade verkligen för att hålla tårarna borta när jag satte mig på en av stolarna placerade utanför akuten under en gasolvärmare.
Medan jag satt där ute i kylan fick jag regelbundna smsuppdateringar från Tom där inne. Vincent var helt slut och hade feber på nästan 41 grader och jag var bara så arg, ledsen och orolig. Ja rent ut sagt rosenrasande för att vi än en gång hamnat på akuten med en så dålig kille när jag vet att han blir bra bara han får i sig de där kortisontabletterna. Om vi bara hade fått ett recept utskrivet att ta hemma innan det blivit såhär illa hade V sluppit denna hemska upplevelse helt och hållet.
Efter två timmar utanför akuten kom mina föräldrar och körde hem mig och jag lämnade bilnycklarna till dörrvakten som i sin tur lämnade dem vidare till Tom. Var helt slut mentalt och alldeles kall och kröp väl hemma i lägenheten igen upp i soffan under flera lager med filtar för att invänta Tom och Vincent. Strax efter 10 hörde jag äntligen bilen svänga in på parkeringen och väl innanför dörren fick jag äntligen krama om min älskade son. V somnade så fort jag burit in honom och lagt hans huvud på kudden och sen var det bara att dra av sig kläderna och krypa ner i sängen, HELT slut!
Idag är jag efter dusch och lite frukost halvt människa igen och Vincent mår mycket bättre tack vare kortisonets magi. Det är galet vad en sån liten kropp orkar med alltså, jag är så imponerad och stolt över honom. Vincent har dock helt tappat rösten (krupp sätter sig på stämbanden nämligen) så jag får hålla mig i närheten så att jag kan höra när han viskar. Är så otroligt tacksam att det "bara" var krupp och att han nu mår bättre. Kan inte ens föreställa mig hur det är att ha ett barn som faktiskt drabbas av en svårare sjukdom. Är fortfarande arg över att vi inte har något kortisonrecept till en ev nästa gång men tydligen skall krupp växa bort innan 5 års ålder så vi hoppas verkligen att detta var sista gången för vår 3,5 åring. Idag blir det många kramar och en hel del glass! Tack till alla er som hörde av er med fina ord igår. Det värmer verkligen <3
Tar jag all VAB själv?
Vi har ju vabbat en hel del under början av 2017 och jag fick en fråga om det är jag som tar de mesta av VAB-dagarna och hur vi i så fall tänker kring det. Svaret på frågan är att jag tar låååångt ifrån alla dagarna men det beror lite på vilken kurs jag läser. Har jag inget obligatoriskt (eller superviktigt) i skolan så är jag oftast den som är hemma. Detta beror på två saker:
1. Jag förlorar ingen inkomst om jag är hemma. Jag får alltså lika mycket studiemedel som alla andra i slutet på månaden, så länge jag sköter mina studier när det kommer till resultat såklart.
2. Toms arbetsplats är inte så tillmötesgående när det gäller sjukledighet och barn och vi är helt enkelt rädda för att förlora vår enda riktiga inkomst om Tom är hemma för mycket.
Det är väldigt tråkigt att det skall behöva vara så såklart och att vara hemma med sjukt barn är ju både en laglig rätt likväl som det är en självklarhet. Har inte skrivit så mycket om vår privatekonomi här av uppenbara anledningar men när Vincent var liten bebis var Tom arbetslös under en ganska långt tid så vi har varit nere i det träsket och är inte så sugna på att hamna där igen om vi kan undvika det.
Vincent blir extremt gosig när han är sjuk och lite gos tackar man ju aldrig nej till!
Detta innebär att under Vincents första höst på förskolan (det är mest under vinterhalvåret som VAB egentligen är ett problem eftersom förskolevirusen haglar) när jag läste patologi och mestadels hade föreläsningar så tog jag nästan all VAB. Jag var alltså i princip hemma varannan vecka hela hösten och det var SKITTUFFT, men det gick. Den här terminen har istället Tom tagit majoriteten av VAB-dagarna då jag har obligatorisk praktik och endast får ha frånvaro 2 dagar (av 6 veckor på internmedicin och av 10 dagar på psykiatri) och ibland har vi, när Vincent nästan varit helt frisk, fått hjälp av släkt och vänner. Ni märker ju att det inte finns så mycket utrymme för VAB-dagar och jag själv får absolut under inga som helst omständigheter bli sjuk. Det krävs rätt mycket ska ni veta för att man skall stanna hemma för egen del nu för tiden.
De otaliga VAB-perioderna under vinterhalvåret är nog egentligen det enda som faktiskt är riktigt jobbigt stundtals med att ha barn och plugga. Jag är så otroligt tacksam över det nätverk vi har runt oss som stöttar upp när det verkligen krisar och jag säger som jag sagt varje dag den senaste månaden, jag är SÅ glad att det snart är vår! Bye bye vinterkräkis och influensa!
En höstgarderob
Det är ingen hemlighet att jag är helt förälskad i NEXTs barnkläder. De gör så ofantligt mycket fint, särskilt till de allra minsta, men även till "äldre" barn (om man nu kan kalla Vincent för äldre). Inför hösten insåg vi att det var läge att byta ut garderoben fylld med t-shirts och shorts till en liten varmare sådan och också gå upp i storlek (till stl 92 för nyfikna julklappsköpande släktingar och vänner). Det blev en beställning från NEXT som kom fram i rekordfart och jag är som vanligt sååå nöjd.
Favoriten hos både klädköparen och klädbäraren blev genast tröjan ovan med "stora maskiner" på. Den åkte på direkt tillsammans med ett par roströda mjukisbrallor och Vincent visade med stolthet upp sin tröja för alla vi träffade under gårdagen. Tummen upp för snygga, bekväma, prisvärda och snabbt levererade kläder!
Vincents 2årskalas
Tänkte att jag skule dela med mig av lite bilder från 2årskalaset vi hade här hemma. Vi hade bara bjudit hit våra respektive familjer den här gången (ni kommer väl ihåg vårt stora ettårskalas förra året?) men det blev ändå rätt trångt i vår lilla lägenhet. Och det var precis så att alla fick plats att sitta.
Vi bjöd på tårta (som jag givetvis dekorerat med traktorer), kakor och kaffe och Vincent fick en massa fina paket och fick leka och busa med alla sina favoriter. Eftersom vi ju firat honom i omgångar med olika personer vid ett flertal tillfällen har man nu dessutom märkt att han blivit lite mer haj på det där med presenter och förstått att det oftast döljer sig roliga saker i dem. Han var rätt förvånad och tittade frågande på oss när han fick sina första paket i Bulgarien vill jag lova.
Allt som allt ett väldigt lyckat litet kalas då huvudpersonen själv verkade vara mer än nöjd med både tårta, lek och presenter. Blev väldigt nöjd med mina traktortårtor trots att själva tårtan var inköpt på ett bageri den här gången. Måste återigen tacka för alla fina grattishälsningar, födelsedagskort och presenter som Vincent fått från alla håll och kanter. Det betyder mycket för oss att få se hur många fantastiska människor vår son har i sin närhet. Skall bli så roligt att se vad Vincents tredje år här på jorden har att erbjuda!
En tidig födelsedagspresent
Vincent fyller ju alldeles snart 2 år (!!!!!) och i år kommer vi fira hans födelsedag utomlands. Vi har ett tag pratat om att köpa en lite mindre och lättare vagn som är smidig att ta med sig i bilen men som ändå fungerar att sova i på dagis. Vi har varit otroligt nöjda med vår begagnade Brio Go men den är både stor och tung och är på sina ställen både rostig och gnisslig så skulle vi ha med en vagn på resan (vilket ju i princip är ett måste med ett barn som fortfarande sover på dagarna och somnar tidigt på kvällen om vi inte vill spendera hela semester på hotellrummet) så hade det passat perfekt att köpa den nya vagnen innan resan och ta med oss den ner.
Vincents mormor och morfar ville gärna vara med och bidra till den nya vagnen som en tidig födelsedagspresent, vilket de givetvis fick, så sagt och gjort så klickade vi hem vagnen i helgen. I tisdags fick vi hem den och så fort jag kom hem från jobbet började jag packa upp den från kartongen med löjligt stor entusiasm.
Vagnen var snabbt ihopmonterad och jag måste säga att jag är väldigt nöjd med vårt köp. En stabil sulky med helt handtag och fullt liggläge som ändå blir lika liten som en karbinväska ihopfälld. Nu gäller det bara att vi får godkänt från Vincent och att han tycker att den är okej att åka och sova i. Förhoppningsvis kan vi dessutom ha den till fler barn. Välkommen till familjen GB Qbit +!!
Ovanligt lugn morgon
Denna vecka blir en väldigt annorlunda vecka. Idag vaknade jag av mig själv strax efter nio, masade mig upp ur sängen och tog en lång och härlig dusch. Sedan dess har jag strosat runt i morgonrock, fixat lite mysfrukost och bara tagit det lugnt. En vanlig dag för de flesta 23-åringar kanske men en ytterst ovanlig start på dagen för en mamma kan jag lova.
Anledningen till deta lugn är att Vincent faktiskt inte är hemma. Eftersom förskolan nu är stängd i 4 veckor och jag gärna ville slippa vara ledig alla 4 frågade vi min mamma om hon ville ha honom en av veckorna och det ville hon så gärna, så igår innan jag gick till jobbet vid 13 kom mamma förbi och hämtade upp Vincent för att åka till Bosared och där skall de vara till på fredag.
3 bilder från helgen på mina fina pojkar!
Det känns rätt konstigt faktiskt att inte ha honom här och trots att man hela tiden längtar efter egentid så är det en stor bit som saknas i min vardag och i mig när han är borta. Jag skall försöka njuta så gott det går och vila upp mig ordentligt de här dagarna. Jag har så mycket saker som jag skulle vilja få hunnit med att göra men om jag får gissa så kommer vi knappt hinna med hälften. Bättre då att bara passa på att ta det lugnt. Att få slänga sig på soffan efter jobbet som de flesta av mina kollegor kan göra eller att själv få bestämma när jag skall gå upp (när jag jobbar kväll) är guld värt för en sliten mamma.
Nästa vecka kommer jag vara hemma med Vincent så då får jag ladda upp med kramar och pussar igen. Då tjuvstartar han och jag semestern! Skall bli underbart!
Första besöket på barnakuten
När Vincent vaknade igår var han lite snorig och hostig. Trots det var han pigg så han fick vara på förskolan fram till två då Tom åkte och hämtade honom efter jobbet. Mot kvällen fortsatte han att vara täppt i näsan och småhosta och vi förberedde oss på en sjukhelg och en tuff natt med hosta och flera uppvak.
Vincent vaknade till några gånger under kvällens gång och hostade och var ledsen, som han så ofta gör när han är förkyld. Vi bestämde oss för att flytta över honom till vår säng och i samband med det tar hostan fart. Han har tidigare fått riktiga hostattacker när han varit sjuk så att han kräkts men det brukar vi lyckas avvärja tillslut genom att lugna och trösta, öppna fönster och erbjuda något gott att dricka. Den här gången var det annorlunda.
Vincent grät och hostade om vartannat. Han hade iprincip helt tappat rösten och för att lugna honom fick han följa med in i vardagsrummet och sitta i soffan mellan oss båda. Han ville varken ha nappen eller något att dricka och kräktes några gånger av all hosta. Vi var rätt lugna båda två då vi som sagt haft ett par såna här hostattacker tidigare men jag bad ändå Tom ta av Vincent tröjan så jag kunde titta på när han andades och förklarade för Tom att om det blir värre kanske vi skulle behöva åka in till sjukhuset så han kan få något luftrörsvidgande. Hostan skällde riktigt illa och tillslut kändes det som om Vincent verkligen fick kämpa vid varje andetag och det visslade både i in- och utandning.
Helt plötsligt fick vi bråttom. Vi ringde till 1177 och hamnade på plats 15 i kön vilket vi inte kände skulle gå snabbt nog. Vincent var jätteledsen och rädd och grät mellan de vinande andetagen och den skällande hostan och så lugnt och tryggt vi bara kunde packade vi istället ihop oss, satte på oss första bästa kläder vi kunde hitta och sprang ner till bilen.
När vi kom in på barnakuten på Östra sjukhuset var klockan strax innan elva och Vincent låg mot min axel, alldeles matt och andades väsande andetag mellan hostningarna. En sköterska som gick förbi utbrast "ojdå, här har vi en rejäl krupp" och vi fick direkt följa med in i ett rum och Vincent fick andas in Adrenalin i två omgångar.
Efter adrenalinet och senare även en dos kortison i flytande form samt två hallonisglassar lugnade tillslut både Vincent och hans förfärliga hosta och andning ner sig. Vi fick tillbaks vår glada och busiga lilla son igen och tillslut så sprang han runt i korridorerna och charmade sköterskorna med två mycket trötta föräldrar hack i häl. Kortison är ju, förutom att vara inflammationsdämpande, även ett vakenhetshormon vilket i vanliga fall utsöndras på förmiddagen. Därför blev Vincent rejält speedad och jag och Tom ångrade bittert att vi lämnat vårt godis på soffbordet när vi åkte in.
Efter 4 timmar fick vi slutligen träffa läkaren som snabbt och lätt lyssnade på hjärta/lungor och OKade Vincents andning. Kändes väldigt onödigt att sitta på akuten och vänta så länge för en minut med doktorn menmen. Vi var väldigt glada över att få komma hem och Vincent slocknade som tur var direkt.
Idag har Vincent varit sig själv igen. Inga tecken på krupphosta (vilket antagligen är kortisonets förtjänst) utan bara snorig precis som han brukar vara när han är sjuk. Han vaknade dock redan kvart i nio imorse så jag och Tom har gått runt som vandrande zombies här hemma idag. Kunde ju glömma att försöka tentaplugga. Snart blir det sänggång för oss båda vilket skall bli AMAZING! Är så glad att allt gick bra och att vi fick ett så fint bemötande på barnakuten från alla sköterskor. Det var även skönt att få höra att vi tagit rätt beslut om att åka in då de inte trodde att hans krupp hade gått över av sig själv. Man skall lita på sin magkänsla som mamma (och läkarstudent)!
Två ord som fick hjärtat att svämma över
Idag kom det. Det som jag väntat och längtat efter sen innan Vincent ens var född. Eftersom Tom i vanlig ordning var tvungen att jobba över idag fick jag ratta läggningen själv. Vi hade det jättemysigt jag och Vincent och efter att ha tryckt i oss en massa pannkakor var det dags för lite kvällslek, tandborstning, pyjamas och sedan läste vi megatraktorer-boken tillsammans. Vi letade reda på snutte, napp och gosegrisen och så lyfte jag upp honom för att bära honom till sängen. Som alltid när han är lite trött la han armarna runt mig och gav mig en kram men så plötsligt säger han: Älska Mamma.
Älskade lilla barn, med det stora hjärtat och det kloka huvudet. Jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskar dig. Att få höra att kärleken är besvarad, trots att jag ju såklart vet det, är magiskt. Fick kämpa ordentligt för att inte börja lipa när jag bäddade ner honom i sängen, pussade honom på pannan och sa god natt. Vilket fantastiskt privilegium det är att få vara mamma!
Jag och en 5 dagar gammal Vincent
En gigantisk legobit
På väg till IKEA igår passade vi på att hämta ut ett paket hos DHL. Paketet innehöll ännu en inredningspryl jag länge gått och spanat efter till Vincents rum, nämligen en jättestor legobit.
Nu är ju detta inte bara en stor legobit, det hade varit ett ytterst korkat inköp med tanke på vår trångboddhet, utan det är givetvis en förvaringslåda för mindre legobitar eller, som i vårt fall, duplo.
Trots att lådan var stor så fick jag plocka ut duplobilarna och traktorn för att kunna stänga vilket givetvis kändes lite surt. Det fiffiga med dessa lådor är dock att de fungerar precis som vanliga legobitar så det är bara att köpa en låda till (eventuellt i mindre storlek) och stapla ovanpå. Vår är köpt på shopping4net.se men jag vet att de även finns på lekmer.se och de har dessutom 15% rabatt just nu på utvalda färger så in och köp! Den ljusgula vi köpt hittar du exempelvis HÄR.
Snabbvisit på IKEA
God kväll! Har ni haft en bra dag, trots det taskiga vädret? Själv har jag haft själstudiedag vilket inneburit att jag glassat runt i mjukisar och raggsockar hela dagen. Väldigt skönt! Har pluggat på lite allt möjligt men har haft svårt att fokusera eftersom jag eventuellt kan ha en intervju på g redan nu i veckan. Försöker att inte ta ut något som helst i förskott för att inte bli besviken men jag kan ju inte låta bli att hoppas. Håll tummarna med mig!
Efter att jag hämtat min lilla solstråle på förskolan vid tre och vi busat runt hemma ett par timmar tog vi på oss ytterkläderna och gick ut för att möta upp Tom för att åka till IKEA. Vi har länge gått och spanat in STUVA-serien på deras barnavdelning och idag kände jag att nu får det vara nog. Det är dags att byta ut hans gnissliga gamla byrå som bara står och tar upp en massa plats och faktiskt göra klart Vincents rum.
Det blev en del paket.. Vi fick även med oss 4 nya matlådor med oss hem!
Nu återstår bara projektet att sätta ihop alltihop. Är ju inte jättetaggad efter att ha skruvat ihop ett helt kök och en stor garderob men upp ska det ju på något sätt så det är väl bara att sätta igång. Kanske får bli ett helgprojekt?
Efter det så skall några hyllor införskaffas, tavlor skall upp, gardiner skall sys och en styck sängstomme byggas (trots att madrassen står rätt bra på golvet just nu). Lite kvar som sagt men det skall bli skönt att få till lite bättre förvaring åtminstone. Återkommer givetvis med bilder!
Att gå på äggjakt
Förbered er på en liten bildexplosion från vårt påskfirande i helgen. Givetvis är de allra flesta bilderna på Vincent men jag har försökt sålla trots att jag ju har världens sötaste barn *absolut helt opartiskt ställningstagande*. Firade som sagt i sommarstugan tillsammans med min familj, mina föräldrar och mina kusiners familj och Vincent föll pladask för min yngsta kusin Lisa som han skulle leka med hela tiden. Som tur är är hon rätt så förtjust i Vincent också så de blev en bra duo.
Lilla farbror Vincent dricker "faffe" i gungstolen :'D
Lisa och Vincent är ute och lirar fotboll
Även minstingen fick sig ett dopp i badtunnan när den svalnat en aning
Härlig påskfrukost såklart med nybakta scones
Så var det ju självklart dags för påskens stora händelse, äggjakten. Vi andra nöjde oss faktiskt med att plocka direkt ur godisskålen inomhus i år men Vincent fick såklart leta reda på sitt, ganska så rejäla, påskägg. Vi tittade bakom stenar, i soptunnan och tillslut hittade han det (såklart helt på egen hand) i bersån i trädgården.
I ägget hade vi påskharen lagt 2 dinosaurier (nya favoriten, med traktorer fortfarande på första plats) och 2 bilar, ett paket russin, en "godisstång" och en klämmis. Alltihop verkade gå hem hos den lille gossen som nöjt spatserade iväg med sitt enorma ägg för att visa alla andra.
Jaa, ehm.. jag bjuder på den!
På söndag eftermiddag var det dags för påskmiddag med tårta som jag och Lisa bakat till efterrätt. Var riktigt smarrigt faktiskt trots att det bara var 3 månader sen sist vi åt köttbullar och jansson *haha*. På kvällen packade vi sen ihop oss och åkte hem för att få landa en dag hemma innan skola/jobb/föris.
Ja det var några bilder det. Ledsen om du har fått träningsvärk i ditt finger av allt scrollande! Hade du en bra påsk?