Hej då VAC!
Så var det dags att säga hej då till Vårdadministrativt centrum. Nästan fyra år (och jag som gått runt och sagt fem år hela veckan, hehe oups) har jag varit timmis där och spenderat otaliga timmar bakom datorskärmen med lurarna på för att försöka tolka vad sjutton det är läkaren mummlar bakom diktafonen. Veckan har gått i en rasande fart och det var med en otroligt härlig fredagsfeeling som jag packade ihop mina saker, lämnade tillbaks mina lånade hörlurar och stämplade ut för allra sista gången.
Min oro för att bli dåligt bemött efter beskedet om att jag sagt upp mig har varit helt obefogad i alla fall. Jag har bara fått lyckönskningar från både nya och gamla kollegor under veckan. Jag har dessutom jobbat stenhårt och vi lyckades skriva av alla diktat som legat kvar under lång tid på både gynakuten och gynmottagningen och mina teamkollegor var så tacksamma för hjälpen och önskade mig lycka till framöver. Känns väldigt härligt att lämna en tom diktatlista efter mig och det där dåliga samvetet är nu som bortblåst.
Nu skall jag bara njuta av en välförtjänt helg vilket skall bli riktigt skönt. Har inte riktigt vant mig vid det här med "helg-mode" än. Har ju liksom alltid haft plugget hängandes över mig. Imorgon skall jag ha ett mysdygn med Josefin och jag skall hjälpa henne att måla om hennes walk-in closet. Efter det blir det nog i vanlig ordning både kladdkaka och bubbel skulle jag gissa. Vad ska ni hitta på i helgen?
Det blir aldrig som man tänkt sig
Visst är det märkligt hur livet aldrig blir som man har tänkt sig? Ibland blir det sämre, ibland blir det bättre och ibland blir det bara.. annorlunda. Jag som så länge varit inställd på att starta min läkarkarriär i maj på Varbergs sjukhus med tre lugna månader som sekreterare fram tills dess står nu helt plötsligt med ett kontrakt för ett underläkarvik på ett helt annat sjukhus med start om en vecka. Vad är det som händer? Det var min kära vän Emelie, som jobbar på SÄS, som hade pratat gott om mig för sin chef. Hen hade i sin tur fört ordet vidare och så i onsdags ringde min telefon och jag blir erbjuden ett tremånaders vick bara sådär, rätt upp och ner. Det bara går ju inte att tacka nej till ett jobb som serveras på silverfat, mitt framför näsan på en?!
Skylten som bara ligger och väntar på att få användas!
Det var dock med en otroligt stor klump i magen som jag under torsdagen sen lyfte luren för att ringa till min nuvarande chef och säga upp mig. Jag visste hur glada de var över att jag skulle komma och jobba hos dem och att de verkligen såg fram emot att få min hjälp att fylla en av deras sjukluckor. Nä, det kändes verkligen inte kul. När jag lagt på luren igen efter samtalet med min chef ringde jag upp både mamma och Josefin och grät en skvätt och efter det så kändes det väl åtminstone lite bättre. Ibland får man helt enkelt ta beslut som är rätt beslut för en själv men fel för någon annan. Faktiskt var det nog en ganska bra lärdom för mig som är van vid att aldrig sätta mig själv i första rummet.
Så, en vecka blev det tillslut som jag jobbar som sekreterare innan det är dags att hoppa ur boet och testa vingarna på riktigt. Jag gjorde min första dag som sekreterare idag och var extremt nervös över hur jag skulle bli bemött av kollegorna men faktiskt var de som jag pratade med väldigt förstående och önskade mig lycka till. Nu skall jag ge järnet denna veckan och skriva så mycket som jag bara hinner så att i alla fall jag kan känna att jag avslutar min 4,5 år långa sekreterarkarriär med ett lite bättre samvete.
Är både taggad och supernervös inför starten på sjukhuset i nästa vecka. Det känns faktiskt precis som liknelsen med fågelungarna, jag bara måste hoppa ut och testa. Gör jag inte det så kommer jag aldrig lära mig flyga och jag kommer heller aldrig få känna den härliga känslan av att faktiskt inse att jag kan, men visst är det nervöst och pirrigt att stå där och dingla med benen. Hoppas bara att jag slipper allt för många kraschlandningar, haha!
Lite forskningstid
Livets första vecka som läkare sysselsätter jag mig med forskning. Är tillbaks på labbet där jag spendera hela termin 10 och jag skall vara medförfattare och stötta en kollega som är specialist i gynekologi i sitt arbete som bland annat innefattar mitt examensarbete. Väldigt roligt faktiskt att allt mitt slit jag lagt ner faktiskt nu kommer till användning och att jag med all den tid jag lagt ner och den kunskap jag fått kan hjälpa någon annan. Projektet kommer pågå en bra tid framöver så detta kommer ju bli lite av ett sidoprojekt för mig men jag kunde verkligen inte tacka nej till att få stå med som författare till min första vetenskapliga artikel direkt. Det är stort och väger tungt i CVt.
Det känns konstigt att vara tillbaks på sjukhuset förresten, trots att jag var där senast förra veckan. Allt är precis som förut och ändå är allt annorlunda. Jag är inte längre student där och det känns verkligen skumt, som att jag inte hör hemma där längre. Lunchade med min forskningskollega och en annan läkare idag som jag gått med på operation och mottagning som student för bara ett par veckor sen och jag upplevde att hen tittade på mig på ett helt annat sätt när jag inte längre bar läkarstudentskylten. Så märkligt ändå. Skall bli spännande att se sen hur det känns att ta på sig skylten det står LÄKARE på.
Lite kvällstankar bara från mig uppkrupen i soffan med min nya snugrug jag fick i examenspresent av Tom. Han känner mig verkligen så väl den mannen 🥰 Hoppas ni alla har en mysig kväll!
Jag är läkare!
I ett hem fyllt av vackra blombuketter sitter jag nu uppkrupen i soffan och försöker ta in de tre senaste dygnens händelser. Jag har för sjuttsingen tagit LÄKAREXAMEN!
Så fin mugg jag fick av min kompis Emelie med ett citat från Lotta på bråkmakaregatan "Det är konstigt med mej. Jag kan så mycket!"
Det är ju helt sjukt! Jag, läkare liksom. Dessutom att veta att jag nu aldrig mer behöver spendera kväll efter kväll med tentaläsning eller att jag äntligen slipper känslan av att aldrig få vara 100% ledig är magiskt. Visst har jag haft sommarlov och mammaledigheter som gett mig andrum i plugget och fokus på andra saker, men jag har alltid vetat att jag skall tillbaks till skolbänken. Ja, fram tills nu då. Men nu tänkte jag berätta lite om min examen så vi börjar väl från början helt enkelt.
I torsdags hade vi vår absolut sista dag i skolan. En timmes OBGYN munta (muntlig tenta) där man parvis skulle gå in i fyra olika rum där man kunde få egentligen vilken fråga som helst relaterat till kursinnehållet. Jag var verkligen helt orimligt nervös innan det var vår tur att börja men när vi lämnade rum efter rum med en bra känsla i magen så började istället pirret att komma. "Sista kvarten på läkarprogrammet" han flera av oss utropa innan vi skyndade in i det sista av de fyra rummen. Efter muntan var slut bjöd kursledningen på fika och lättnaden över hur bra det hade gått var enorm.
På kvällen sedan vankades det examensbal. En fantastiskt härlig kväll med god mat, fina och roliga tal och en hel del prat om både gamla minnen och framtidsplaner. Jag blev inte allt för långvarig när väl själva middagen var över och dansen tog vid då denna småbarnsmorsa fortfarande är ganska trött efter denna never ending förkylningssoppa som resten av familjen hamnat i. Jag skulle dessutom orka hålla i firandet i två dagar till så tyckte ändå det kändes rimligt att landa i sängen kring midnatt.
På fredagen var det så äntligen dags att ta examen. Det var verkligen en så härligt bubblande lycklig stämning bland oss alla när vi stod uppställda utanför portarna till den stora salen där cermonin skulle äga rum och väntade på att få tåga in. När musiken började spela så fick jag faktiskt försöka hålla en och annan glädjetår borta. Vi fick lyssna på flera tal som uppmanade oss att ta vara på oss själva, rå om varandra och fortsätta våga drömma och några från klassen hade dessutom gått ihop och spelade och sjöng fantastiskt fint. Tillslut var det dags för diplomutdelning där vi en och en fick våra namn upplästa och fick gå fram och ta emot ett diplom för att sen samlas med resten av klassen uppe på scen och tillsammans läsa den första läkaretiska regeln. Efter en hel del fotograferande tågade vi sedan ut och jag fick krama om mamma, pappa och Tom och skåla med lite bubbel ute i foajen.
Efter minglet tog jag och Tom vagnen till Linné där vi mötte upp våra syskon på en restaurang för en härlig kväll med god mat och en massa skratt.
Så igår gick vi upp när barnen väckte oss och började direkt med förberedelserna inför examensmottagningen vi skulle ha hemma hos oss. Jag och mamma hade bakat i förväg men vi skulle göra snittar, fylla kakor med diverse goa fyllningar, dekorera, hämta stolar, koka kaffe m.m. så det fanns att göra om man säger så. Mamma, pappa och Gabriel anslöt efter ett tag och trots att vi jobbade stenhårt i flera timmar blev det ändå lite halvpanik när första gästerna knackade på dörren klockan tre och allt inte var riktigt färdigt. Efter en halvtimme sisådär så var dock allt i sin ordning och vi hade en riktigt härlig eftermiddag och kväll med vänner och familj. Mellan 40-50 personer blev det i vårt lilla radhus men det gick faktiskt över förväntan och alla var nöjda med fikat som vi slitit med. Jag fick en hel hög med fina presenter och en massa vackra blommor som jag inte alls hade väntat mig och blev så rörd av att se alla som kommit hit bara för att fira med mig. Vi hade en helt perfekt eftermiddag och kväll tillsammans och jag somnade med ett leende på läpparna från öra till öra.
Jag är så förbaskat stolt över att jag har klarat av det här och jag hade i min vildaste fantasi aldrig kunnat föreställa mig när jag började för 12 år sedan att jag här, 7,5 år senare, skulle stå 26 år gammal med två barn och man, ett litet radhus och en läkarexamen i hamn. Vill bara kunna åka tillbaks till mitt ynngre jag i alla de svåra och prövande stunderna och berätta att det kommer gå bra, du kommer att fixa detta.
Så slutligen så vill jag bara avsluta detta inlägg som jag i så många år drömt om att få skriva med att svara en av er läsare som frågade om jag kommer att fortsätta att blogga efter examen. Givetvis kommer jag att göra det (för det hoppas jag att det är mer än hen som vill?). Att kunna blicka tillbaks på hela denna resa via bloggen är verkligen SÅ roligt och än är ju resan bara påbörjad. Nu vänder vi blad och påbörjar ett nytt kapitel och jag hoppas och tror att både ni och jag är redo för att se vad framtiden har att ge. Allt kan ju givetvis hända och någon gång kanske jag känner att bloggen fylt sitt syfte men den tiden är i alla fall inte nu.
Tack älskade läsare för alla era kommentarer och mejl de här åren. Det betyder verkligen mycket ska ni veta!
Mvh, Dr Alvert
Första dagen på nya jobbet
Nu har jag precis kommit hem efter att ha jobbat i 24 timmar. Visserligen en sovande natt (som dock just inatt innebar en hel del uppvak utöver medicinutdelningarna) men jag har nog aldrig på pappret "jobbat" så länge någonsin. 7.30 blev jag avlöst på mitt jobb som personlig assistent imorse och 7.55 klev jag genom dörrarna på vårdadministrativt centrum där jag skall jobba som sekreterare fram till mitt underläkarvik drar igång i maj.
Det är ju lite knöligt att förklara exakt vad jag fått för jobb i och med att jag ju är kvar på samma ställe men ändå har en ny chef, nya kollegor, nya arbetsrutiner, annorlunda arbetstider osv. För att göra en låååång historia väldigt kort så hade VAC inte behov av någon mer heltidsanställd på trauma/akuten där jag varit timmis sen 2015 men det fanns en lucka på en annan del av VAC som skriver på avtal för gynakuten och gynmottagningen och de blev verkligen glada när de kunde fylla den luckan med mig. Jag kommer sitta i VACs lokaler i Mölndal och alltså skriva på distans åt gyn och jobbar mån-fre under kontorstider.
Dagen har flutit på bra i alla fall. Jag fick börja med en liten introduktion till jobbet av min sektionsledare och sen fick jag vara med och presentera mig själv på verksamhetens APT. Efter det satt jag en stund med min handledare som visade mig lite lathundar och annat smått och gått och sen fick jag börja skriva lite diktat själv. Jag upptäckte snabbt att det inte var särskilt krångligt. Jag kan ju redan alla konstiga ord på gyn eftersom jag precis läst den kursen och har dessutom jobbat en hel del som sekreterare tidigare så det var mest små praktiska frågor som jag behövde ställa till min handledare. Det här ska nog bli tre bra månader!
Nu har jag precis tryckt i mig lite middag här hemma och det är dags att hugga in i muntapluggandet igen. Längtar såå tills den är över och jag är fri från allt var tentaplugg heter. Jag skall bara försöka hålla ut några dagar till!
Muntapluggar, jobbar och slänger ut julen
God morgon! Tiden tickar på i en rasande fart. Nu är det mindre än en vecka kvar till examen. Igår var mamma här hela eftermiddagen och vi bakade inför nästa helgs examensfirande. Det blir ett firande i tre dagar. Först med balen efter den avslutande muntan på torsdag, sen själva examen på fredagen där jag, Tom och våra syskon skall gå ut och äta efteråt och sen skall vi ha öppet hus hemma hos oss på lördagen. Mycket att fixa och dona men ni vet ju att jag tycker sånt är roligt. Att ta examen känns så mycket större på något sätt än att ta studenten så det är klart att det skall firas ordentligt. Ni som har tagit examen från högskola eller universitetet, hur firade ni?
Det har ju inte blivit så mycket pluggande för min del över julen och jag har sedan långt tidigare inbokat jobb både ikväll/inatt och på måndag och tisdag så helt plötsligt så har jag inte särskilt mycket pluggtid kvar innan muntan. Gick igenom några dokument med muntafrågor som gamla kursare haft och skrev ner dessa på ett A4 som jag nu betar av i tur och ordning. Nu är det inte många punkter kvar på listan så förhoppningsvis känner jag mig tillräckligt förberedd på torsdag när det är dags. Alla säger att de brukar vara jättesnälla på muntan, som man dessutom gör två och två, men det är klart man blir nervös ändå då detta är det sista som är kvar innan examen.
Nu skall jag sitta instängd här i vårt lilla kontor i några timmar innan det är dags för mig att göra mig i ordning inför jobbet. I mina pluggpauser tänkte jag försöka mig på att rensa ut det som är kvar av julen här hemma. Man får verkligen se till att göra det mesta av tiden man har hehe.
Bye bye läkarstudent
Så var dagen äntligen här! Sista praktikdagen på läkarprogrammet är över och nu kommer jag aldrig mer att presentera mig själv som läkarstudent för en patient. Alltså hur galet är inte det? När jag lämnade sjukhuset efter att jag bytt om en sista gång i det unkna kandisomklädningsrummet i källaren kom en liten lyckotår i ögonvrån och jag fick ett par skumma blickar slängda mot mig när jag gick där med världens största leende på läpparna. Jag kommer nog absolut sakna att vara kandis då och då för det är ett fantastiskt privilegium att få vara med om så mycket och ändå inte ha något ansvar men jag känner mig färdig och redo att ge mig ut i verkligheten nu. Det är dags att ta all kunskap jag samlat på mig och börja bygga upp erfarenheten istället.
Har fått bära skylten med mitt gamla namn eftersom den nya skylten jag beställde verkar ha kommit bort i posten men nu är det slut med det!
I tisdags fick jag stå sterilklädd på operation i 5 timmar och hjälpa till att assistera genom att hålla i hakar, klippa trådar, hjälpa till att suga och sy några stygn i underhudsfettet. Vi blev serverade saft genom ett sugrör som var inpetat från sidan på våra munskydd och även fast jag var vrålhungrig när jag lämnade operation strax innan 15 så var det en väldigt spännande och lärorik dag. Igår var jag istället med på lite patientsamtal på avdelningen på förmiddagen och ett mindre ingrepp på operation och sen fick jag vara med en av handledarna på mottagningen och träffa och undersöka patienter på eftermiddagen vilket också var väldigt kul.
Idag var jag slutligen med på en robotoperation. Det var verkligen SÅ häftigt att få möjligheten att sitta med vid roboten och se buken genom kameran i 3D-vy och det kändes precis så SCI-FI som det låter. Läkaren styr alltså olika redskap som sitter på en bläckfiskliknande maskin med sina händer och fötter i en stor VR-maskin kan man säga och detta möjliggör operation på väldigt känsliga och svåråtkomliga ställen. Jag fick som grädde på moset sluta lite tidigare idag pga en inställd operation så efter en fika med mina handledare önskade vi varandra lycka till, jag fick min sista påskrift på min lilla dagislapp och sen var det alltså dags att åka hem.
Jag kan fortfarande komma ihåg känslan första gången jag var ute på praktik en månad in i utbildningen (hittade en länk till inlägget om dagen HÄR och fick mig ett gott skratt, herregud vad längesen det var!). Bara att få ta på sig scrubsen var så stort och jag minns hur konstigt det var att presentera sig som läkarstudent för det kändes som att jag var en bedragare. Jag kunde ju verkligen ingenting men patienterna tittade direkt på mig på ett sätt jag inte alls var van vid. Jag brukar ju fortfarande säga att det känns som att jag inte kan någonting men tänker jag tillbaks på den Alice som gjorde sin första dag där på vårdcentralen så inser jag ju hur mycket som faktiskt har hänt sen dess. Det skall bli spännande att se hur det känns om ytterligare 7,5 år!
Sista praktikveckan är här
Jag hade svårt att somna igår. Dels berodde det nog på att jag druckit några koppar te med Josefin medan vi kalasade loss på en alldeles perfekt kladdig kladdkaka (väldigt känslig mot koffein här ja) men dels så började tankarna snurra när jag låg där i sängen och försökte somna. Jag insåg plötsligt att detta är sista veckan jag har praktik som student, NÅGONSIN! Visst har jag insett detta även tidigare rent logiskt men jag har inte känt känslan av att det nu faktiskt bara inom några dagar är slut. Förrän igår kväll. Fick fjärilar i magen av tanken och det hela känns så overkligt. Så många veckor jag haft praktik där varje vecka inneburit ett nytt ställe att lära sig och man känt sig ivägen var man än står och att gång på gång bli presenterad som "student" eller "blivande kollega". Ibland har det känts frustrerande men oftast väldigt skönt. Jag är här för att lära mig och inte för att prestera någonting alls egentligen.
Jag somnade i alla fall tillslut och nu sitter jag på bussen in till skolan för mina tre sista skälvande praktikdagar som LÄKARSTUDENT. Nu skall jag verkligen njuta av att få vara den där blivande kollegan för om mindre än två veckor är det LÄKARE det står på min namnsskylt (även fast jag ju börjar jobba först i maj hehe).
2020!
God fortsättning och gott nytt år på er! Vi hade ett relativt lugnt nyårsfirande då både barnen och mannen blivit sjuka och tolvslaget firade jag in med en sovande 1,5åring på bröstet. Inte fy skam det heller!
Godingarna mös en stund tillsammans i soffan framför Netflix tidigare under nyårskvällen
Vi har haft en jättemysig jul i Bosared och bara försökt varva ner och vara med familjen nu under julledigheten. Tyvärr har vi som sagt varit lite otursförföljda och samtliga pojkar i familjen har åkt på någon riktigt hemsk och utdragen man cold så jag har inte sovit ordentligt en enda natt sen vi kom hem. Jag känner mig SÅ sliten. Kräktes ur mig lite frustration i förmiddags på messenger till Josefin och nu, helt oannonserat, dök hon upp utanför min dörr strax efter vi ätit middag med två chokladkakor och några peppande kramar. Hur fint är inte det då? Det är ju verkligen inte så att jag bor på vägen hem från hennes jobb precis. Vad har jag gjort för att förtjäna en sån bra vän?
På tisdag drar skolan igång igen och ärligt talat så har jag hittills inte rört varken böcker eller föreläsningsanteckningar. Sjukstuga och sömnbrist är en stor faktor givetvis men min pluggmotivation är också i botten just nu. Jag kan verkligen inte förmå mig att plugga till den avslutande muntan i gynekologi, även fast jag både tycker ämnet är kul och muntan inte skall vara särksilt svår. Det är på riktigt 5 riktiga skoldagar kvar till examen (14 dagar om man räknar helg och själstudiedagar) och ändå känns det som att jag är i färd med att bestiga Mount Everest. Jag är bara så totalt less på att vara student nu och det skall bli så förbaskat skönt att ta examen och lämna studietiden bakom mig. Känns så otroligt stort att lilla jag skall ta läkarexamen om bara två veckor. Studenten kan slänga sig i väggen för detta är stort på riktigt! Och har jag klarat 5,5 års slit och tårar så klarar jag nog 5 dagar till. Heja heja!
Ny frilla lagom till examen förresten! Känns så skönt att få klippa av allt det slitna som jag sparade ut till bröllopet!