Vecka 29

Åh... jag hade just skrivit ett långt inlägg om vecka 29 och skulle bara lägga in lite bilder då allt försvann.. Skall försöka komma ihåg vad jag skrivit så gott jag kan men humöret är ju inte längre på topp med tanke på hur känslig man blir av alla dessa gravidhormoner.
 
Graviditeten susar verkligen förbi och jag hinner inte med. Tanken var ju att göra veckouppdateringar här något sånär frekvent i alla fall men nu var det ju många veckor sen sist. Å ena sidan så vill jag inget hellre än att dagarna skall gå så att jag kan gå hem på föräldraledighet NU med tanke på coronasituationen men å andra sidan är jag verkligen inte redo att lämna graviditeten bakom mig och påbörja livet som trebarnsmamma (hur skall det ens gå till liksom?). Jag försöker påminna mig själv om att njuta av varje liten sekund av denna graviditeten men det har ju i perioder inte varit helt lätt när jag mått rätt kasst psykiskt.
 
Lillan rör sig i alla fall som aldrig förr där inne i magen som växer och knakar för varje dag som går. Hon är nog den absolut mest aktiva av mina tre barn och det känns som att hon är igång från tidig morgon tills dess att jag går och lägger mig med korta perioder av vila däremellan. Det är så otroligt mysigt att känna henne böka run där inne och jag kan verkligen inte få nog. Än är det inga kickar mot revben eller ilningar ner i underlivet som det ju blir mot slutet. Jag vet att sparkarna är det jag kommer sakna allra mest sen när jag inte längre är gravid. Idag kunde dessutom även den otåliga sexåringen känna en liten spark på utsidan. Så mysigt ju! Foglossningen håller sig också i schack för det mesta och har jag en riktigt jobbig dag så brukar det ändå hjälpa med värme, vila och ett par Alvedon.
 
Trots att jag som sagt inte alls känner mig redo för att hon skall göra entré än på ett bra tag så har jag sedan vi gjorde vårt tillväxtultraljud utvecklat lite utav ett traderaberoende (oups). Vi har ju en hel del kläder sparat från grabbarna så jag kompletterar ju mest med små söta "tjejkläder" och mitt hjärta smälter verkligen när det dimper ner ännu ett litet paket i brevlådan innehållandes dessa små pyttekläder. Då blir allt längtan efter en god liten nyföding sovandes på mitt bröst enorm.
 
Förösker så gott jag kan i alla fall att fota magen med mobilen för att dokumentera hur det växer. Här kommer bilder från vecka 14, 19, 24 och nu bara för några dagar sedan. Visst har det hänt en hel del ändå? Särskilt sista månaden. Jag undrar verkligen hur stor jag kommer bli denna gång med tanke på att jag redan har svårt att få på mig stödstrumporna på morgonen.
 
 
 
 




Det blir en...

Jag svävar som på moln efter vår magiska gårdag. Efter att ha haft så många jobbiga veckor så är denna känslan magisk i kroppen och jag vill aldrig att det skall ta slut. Igår var jag och Tom nämligen i Borås och gjorde ett privat tillväxtultraljud. Vi hade en tid bokad redan förra lördagen som vi tyvärr fick avboka i sista minuten då jag ju blev del i en smittspårning på jobbet och det enda spännande jag fick göra den dagen var att få en pinne uppkörd i hjärnan.


Jag var så nervös över att vi inte skulle komma iväg denna lördag heller och kunde först slappna av när vi klev in på Akleja kvinnoklinik och satte oss i väntrummet. Vilket ställe förresten! Otroligt fina lokaler och barnmorskan som tog emot oss var helt underbar. Hon ingjöt en sån trygghet i både mig och Tom. Anledningarna till att vi ville göra ett till ultraljud var flera. Bland annat så upplevde jag barnmorskan som gjorde mitt rutinultraljudet som extremt osäker, sen på grund av Covid så fick inte heller Tom vara med och sist ville vi dubbelkolla den osäkra gissning vi fått om könet.

Allt såg tack och liv sååå bra ut. Vi gick igenom och tittade på alla organ lite översiktligt och bebisen mätte endast 20g från medelvikt för den veckan jag är i (26+2 igår). Tillslut fick vi "titta mellan benen" och själva gissa på könet och det var ju solklart. Vi väntar en liten lillasyster ❤️

Det var svårt att få till en bra bild på henne då det börjar bli trångt där inne och hon låg och försökte få in fingrarna i munnen men här har vi lilltjejen.


Efter ultraljudet gick vi in på lindex och köpte varsin outfit till henne samt lite pyjamasar och strumpor. Vår Boråsvisit avslutades med lunch på Tugg (som verkligen lyckats bra med att coronasäkra sin restaurang, heja er!) innan vi begav oss hem igen till barnen som under tiden lekt med min grymma kusin och hennes kille som både nyligen haft corona (så smidigt!).


Nu börjar allt kännas lite mer verkligt. Att vi faktiskt skall få en liten bebis, en liten lillasyster, i månadsskiftet juni/juli. Hon röjer ju runt för fullt där inne varje dag men detta kändes ändå som sista pusselbiten för att verkligen få känna att det är på riktigt och särskilt för Tom som inte fått vara med på ett enda graviditetsrelaterat besök. Vi längtar efter dig! 


Vecka 20

För drygt en vecka sedan var det äntligen dags för mig och kulan att gå på rutinultraljudet. Jag var fruktansvärt nervös kvällen innan och hade svårt att sova. Väl på ultraljudsbritsen låg jag helt spänd medan barnmorskan gick igenom organ för organ och allt såg som väl var fint ut. Vi fick en gissning på kön men hon verkade lite tveksam så vi håller nog det för oss själva en stund. Vi har faktiskt pratat om att gå privat och göra ett extra ultraljud för att Tom ska få möjlighet att vara med och se lillen där inne i och med att detta troligen är vår sista lilla knodd och då kanske vi passar på att fråga om de kan se könet en gång till. På ultraljudet blev mitt beräknade förlossningsdatum dessutom framflyttat så nu är jag beräknad till 1 juli. 

Efter ultraljudet har jag kunnat andas ut ordentligt. Bebisen har dessutom kommit igång ordentligt med sparkar nu som jag både kan känna och se på utsidan. Det kommer inte så ofta men någon gång per dag får jag några buffar och det är SÅ MYSIGT! Nu börjar jag verkligen känna att det kommer komma en liten bebis till oss i sommar och får inte ångest varje gång jag berättar för någon om graviditeten.

Jag har dessutom fått ett enormt sug efter att få köpa små söta minikläder. Vi har ju otroligt mycket sparat efter Vincent och Charlie men en hel del är ju ändå rätt slitet efter två barn och jag behöver dessutom komplettera med lite sommarkläder i de minsta storlekarna då varken Charlie eller Vincent har behövt det. Vågar dock inte riktigt handla i och med att könet är lite "osäkert" så jag kanske väntar tills efter nästa ultraljud. 

Hur som helst är det absolut viktigaste att allt ser strålande ut med lilla pyret i magen och att jag med den vetskapen kan få börja njuta mer av graviditeten. Det hela blir ju inte sämre direkt av att dagarna bara blir ljusare och ljusare! Hoppet kommer verkligen tillbaka och snart snart är det äntligen vår!

Här är bilder på kulan idag vecka 19+1 ❤️






Vecka 19

I fredags gick jag in i vecka 19 och denna veckan är det äntligen dags för det stora rutinultraljudet. Jag är supernervös och hoppas verkligen att allt ser ut som det ska där inne. Tom får ju pga coronan inte vara med och det är verkligen jättetråkigt för honom att han missar detta. Det är svårt som det är när man står bredvid som partner att knyta an till sin bebis men det blir absolut inte enklare när man förvägras att delta i mödravården överhuvutaget fram tills dess att det är dags för förlossningen. Att dessutom eventuellt ligga där själv på britsen och få negativa besked (om det mot förmodan skulle hända) känns väldigt jobbigt men vi förstår ju också varför reglerna ser ut som de gör. Vi är givetvis också väldigt nyfikna på om det är en liten lillebror eller lillasyster där inne! Någon som vågar sig på en gissning?
 
De senaste dagarna har jag börjat känna bebisens små buffar utanpå magen. Jag har fortfarande svårt att känna så mycket rörelser över dagen och rörelserna har inte varit särskilt starka eller tydliga men nu de senaste kvällarna har jag legat med handen mot nedre delen av magen och fått mig ett par buffar som jag faktiskt känt även utanpå. Så himla himla mysigt!
 
Jag har också fortsatt en hel del sammandragningar, särskilt om kvällarna. Detta i kombination med bäckensmärta kan bli rätt jobbigt stundvis under dagen och på helgerna kan jag behöva lägga mig ner och vila en stund när det blir jobbigt. Jag hoppas att det bara är något tillfälligt och att det kommer lugna ner sig en aning för ikväll har det faktiskt inte varit kul.
 
Här kommer ett par bilder som jag knäppte på kulan imorse. Charlie ville också vara med på ett hörn hehe. Han pratar om bebisen i magen hela tiden verkligen.
 


Vecka 18

Tiden flyger iväg den här graviditeten. Det är på ett sätt skönt med tanke på att jag varit så orolig men jag får så dåligt samvete att jag inte ägnar denna lilla bebis lika mycket tid och eftertanke. Mina föräldrar frågade häromveckan om jag tar bilder på magen och dokumenterar graviditeten. Min mamma är tredje barnet själv i en syskonskara om fyra så hon tycker nog att jag inte skall "glömma bort" detta lilla liv bara för att jag redan gjort detta två gånger tidigare. Och visst har hon rätt. Med de andra barnen gjorde jag ju uppdateringar varje vecka med magbilder som jag kunde jämföra och jag har under denna graviditeten kunnat gå tillbaks till de inläggen och jämföra med hur jag mår och känner idag i samma vecka vilket är så fint. 

Till en början förde jag en liten dagbok men sen föll det i glömska. Nu tänkte jag att jag skall försöka att slänga upp några inlägg här. Kanske inte lika nitisk som jag gjorde sist men jag skall verkligen göra mitt bästa för att dokumentet denna resan också. För de av er som inte är särskilt intresserade av graviditeten så är det ju bara att hoppa över dessa inlägg. 

Så, vecka 18 då. Det känns skönt att illamåendet är som bortblåst sen några veckor tillbaka. Det var verkligen vidrigt. Jag har börjat få tillbaks lite mer energi nu också men har fortfarande dagar då jag är heeelt slut och somnar på soffan (typ i fredags.. och klockan var bara nio hehe). Däremot börjar foglossningen smyga sig på sen några veckor tillbaka. Det varierar jättemycket från dag till dag, igår var en riktigt riktigt jobbig dag. Fick ta Alvedon igår kväll och parkera mig själv i soffan hela kvällen för att hitta en någorlunda bekväm position att vila i medan jag idag inte känt någonting, så skumt. Har också börjat få en hel del sammandragningar nu. De är inte bekväma alls men gör inte ont i alla fall.

Jag känner små små rörelser ibland också och har gjort det ett par veckor. De är verkligen inte självklara och ibland tror jag nästan att jag inbillar mig. Skulle kunna sätta pengar på att moderkakan ligger i framvägg för med storebrorsorna har jag känt tydliga rörelser från vecka 16-17 nästan dagligen. Längtar verkligen efter ordentliga karate kickar och att få ligga och titta på när magen gör konstiga små rörelser men det kommer nog inom några veckor hoppas jag. Det är det och rutinultraljudet som jag längtar till allra mest just nu. 

Här kommer några bilder på kulan från veckan:










Jag har inte mått så bra

Jag är så glad att 2020 är över. Tom tyckte att jag var lite löjlig när vi stod på balkongen tillsammans på nyårsafton med en halvt sovande Vincent i famnen och tittade ut på himlen som sprakade i regnbågens alla färger och jag gång på gång sa att 2020 äntligen är över. Men det är precis den lättnaden jag känner.
 
Jag har inte mått så bra den senaste tiden. Året har varit TUNGT och det hela accelererade mot hösten och vintern. Det har varit fantastiskt kul att äntligen få komma ut och jobba efter så många år som student men det har också varit enormt påfrestande för både kropp och skäl. Pendlingen tär mycket på mig och skall jag vara helt ärlig så har nog inte medicinblocket som AT-läkare varit min grej. Jag trivdes så otroligt bra på neurologen och saknar fortfarande både jobbet och kollegorna där.
 
På detta kom en pandemi och la sig som ett lock över allt. Det finns vänner och familj vi knappt träffat på ett år och all VAB och sjukfrånvaro har ätit ett stort hål i plånboken. Jag har känt mig ensammast i världen och tappat motivationen till så mycket. Några månader in i graviditeten slog dessutom andra vågen till med full kraft och numera lever vi helt isolerat hemma. Varken vi eller barnen träffar kompisar mer än i förskola/skola (bortsett från utomhus) eller på jobbet och vi träffar enbart mina föräldrar samt åker till affären för att handla. Det är tufft! Vi satt helt själva på julafton med släkten på skype och även nyår firades i mysbyxor med lilla familjen i soffan då barnen hade fått feber. Så långt ifrån hur det brukar och bör vara.
 
Så ja, när klockan slog tolv där på nyårsafton tändes ett litet ljus inom mig. Ett hopp om att det blir bättre nu. Vaccineringen är igång, mina hormoner har lugnat sig vilket gör mig mindre gråtmild och trött, för varje dag som går får vi mer dagsljus och jag vågar tro att vi alla kommer att må bättre. Det har varit ett kasst bloggår för min del pga av detta men i och med graviditeten så hoppas jag verkligen på lite mer frekventa inlägg här inne. Bara för att man är tredje barnet så skall man ju inte glömmas bort.
 
Vill avsluta med att skriva att det inte är någon fara med mig, jag har bra stöd runtomkring mig men jag ville bara skriva av mig ifall det är så att det finns fler där ute som känt precis som jag att året har varit piss. Vi är faktiskt inte ensamma trots social distansering och det kommer ett slut på den här pandemin! Tills dess så får ni lova att vara rädda om er själva och om varandra <3 Kram!
 
Avslutar med lite bilder från vår nyårsafton:
 


Lilla trean

Okej hörni, som många av er sett på min instagram så har vi burit på en liten hemlighet ett tag. Bebis nummer tre ligger och bakas i min mage i detta nu!
 
 
Vi gick ut med graviditeten på nyårsafton och nu har jag redan hunnit in i vecka 17. Tiden springer verkligen förbi! Det har tagit emot ganska mycket att gå ut med graviditeten den här gången. Jag har varit oroligare än någonsin att något skall gå fel och har knappt velat ta in att jag är gravid som ett sätt att skydda mig själv från en eventuell förlust. För varje person vi har berättat för har det känts som att jag jinxat mig själv och jag har snarare känt mig mer orolig än lättad. Allt har dock hittills gått fint och första trimesterns svängande hormoner börjar lugna sig och jag börjar känna mig mer och mer säker på att detta kommer att gå vägen. Om bara några veckor är det dags för rutinultraljudet och ser allt bra ut där tror jag nog att jag kan släppa en hel del ångest.
 
Men, vi är givetvis otroligt glada över det lilla livet i magen som växer för varje dag som går. Vincent är supertaggad på en till bebis medan Charlie nog är aningens skeptisk till det hela. Det känns som att denna lilla parvel kommer göra familjen helt komplett och vi längtar alla till sommaren på så många plan (någon mer som inte orkar en sekund till av pandemi?).
 
Stort tack för alla fina grattis vi fått både i meddelanden och på instagram, det värmer otroligt mycket!