Har en hel del sammandragningar som mer och mer gått över till att faktiskt göra lite ont. Vissa dagar har det t.o.m. gett mig lite hopp att saker och ting är på g men det hela har sen lugnat ner sig och klingat av. Man märker ju att kroppen verkligen laddar upp såklart men det kan ju tyvärr ändå dröja många dagar innan det sätts igång.

Idag skall jag på mitt sista barnmorskebesök i alla fall. Om det går skall hon då göra en hinnsvepning på mig som ev kan ge kroppen den spark i baken den behöver för att dra igång det hela. Vi får se helt enkelt. Om inget händer alls väntar igångsättningsbedömning i mitten på nästa vecka så oavsett är det nära nu. Det som känns lite extra segt är ju dock att det redan känns som jag gått över BF då mitt datum blev framflyttat 6 dagar på rutinultraljudet. Var först beräknad till den 24 juni och är nu lite rädd att denna bebis kommer bli väldigt stor med tanke på att Charlie ändå var rätt stabil på sina dryga fyra kilo. Dessutom är det så otroligt tungt att känna sig som en fånge i sin egen kropp och trots att det kommer vara ledsamt att graviditeten är över så bara längtar jag efter att få kunna röra mig igen för det tär enormt på mitt psyke med all denna smärta och att nästan helt vara beroende av Tom nu för att fungera.

Ni får gärna hålla en extra tumme för mig idag hos barnmorskan så hoppas vi att lillasyster snart väljer att göra sin entré ❤️ Ha en riktigt fin tisdag nu! 

Dagarna går väldigt väldigt långsamt så här när man bara går och väntar och dessutom är så påtagligt höggravid. Det jag och barnen gjort för att fördriva tiden, förutom att titta på extremt mycket tv, är att baka. Frysen är snart full med kanelbullar, hallongrottor, biskvier och dumlekakor. Ja så fika gör vi ju också en del hehe.

Halvvägs in i vecka 39 och idag bara 10 dagar kvar till beräknat. Helt ärligt så har jag faktiskt under hela graviditetens gång varit 110% inställd på att gå över BF i och med att bägge killarna kommit en vecka senare men så fort jag kom över magiska 37+0 (37 hela veckor och 0 dagar) när bebisen enligt alla appar är "färdigbakad" hände något i mitt huvud och plötsligt går jag och känner efter minsta tecken på att en förlossning är på gång. Tror mycket har att göra med att jag dessutom inte jobbar längre utan att det faktiskt är mycket mer påtagligt att det är nära nu och att vi bara går och väntar på att få träffa den lilla skatten.

 

För ett par veckor sedan kände jag mig inte alls redo för en liten bebis och den stora förändring det skulle innebära för familjen men som jag både hoppades och trodde så har dessa dagar med mammaledighet verkligen fått mig att landa i det hela. Jag har fått klart det mesta här hemma med BB-väska, bebiskläder, apoteksgrejer och har bara några få saker kvar som jag skall klicka hem nu i veckan. Jag har dessutom kommit till den härliga punkten i graviditeten när man liksom får nog av att inte kunna röra sig, sitta, sova eller ens andas utan en hel del ansträngning och obehag.

 

 

Förutom att jag var något så kopiöst svullen och tung i slutet med Vincent i magen så har jag nog aldrig haft så mycket graviditetsbesvär som jag har nu. Det värsta är sammandragningarna och foglossningen helt klart för den tar all min energi från mig. Hade det inte varit för den hade jag nog stått ut ett tag till med nu känner jag faktiskt att hon mer än gärna får komma ut. Jag är färdig. Jag vill kunna gå igen. Kunna sova utan smärta. Kunna stå och laga mat utan att behöva ta fram en stol för att vila.

 

Nu har jag haft fler och fler förvärkar som faktiskt gjort lite ont som kommit de senaste dagarna så man kan ju verkligen hoppas att bebis och kroppen fattat vinken snart men vi tar en dag i taget och så får vi se. Kanske behöver hon vräkas i vecka 42 ändå?

Det är tredje gången gillt som jag packar den där berömda BB-väskan. Denna gång känns det helt klart lite annorlunda. Dels befinner vi oss faktiskt fortfarande mitt i en pandemi och tills för bara några dagar sedan var partner inte välkommen alls till BB här där jag bor. Det är fortfarande så att portarna till sjukhuset är stängda så det kommer inte gå att komma och gå som man vill.

 

Jag känner mig också väldigt osäker på hur länge vi kommer bli kvar överhuvudtaget på förlossningen/BB. Både Vincent och Charlie har fötts kring midnatt och med V stannade jag två ytterligare nätter på BB och med C endast en natt. Nu, i och med att det är tredje barnet, kanske man (om allt går bra) känner sig pigg och självsäker nog för att faktiskt gå på tidig hemgång 6 timmar efter förlossningen men med tanke på hur jag mådde efter förlossningen sist då jag förlorade över en liter blod så känns det som att jag får hålla det där med hemgången väldigt öppet. Vi kan lika gärna bli kvar i några dygn och då får man ju packa för det.

 

Lyssnade på avsnittet om BB-väskan i podden "Gravid vecka för vecka med barnmorskorna Anna och Sofie" och kan verkligen hålla med om det de säger där. Det hör till att packa för mycket i den där väskan. Att komma hem med halva väskan helt orörd och skratta lite lätt åt att man släpade med sig så mycket. Man skall överpacka för det är en del av processen att förbereda sig inför det nya lilla livet och det är lika bra att ha med för mycket än att sakna något när man väl ligger där, särskilt under en pågående pandemi.

 

Så.. nog babblat. Här har vi BB-väskan och det jag packat till mig, Tom (som får stanna i mån av plats) och lillan:

 

Helgen efter att jag gått på mammaledighet var helt magisk. Vi startade med att åka iväg på lördagen för en gravidfotografering hemma hos Toms kollega. Jag som är väldigt väldigt gravid provade nog i princip alla finkläder jag äger under morgonen och bröt så smått ihop för att jag inte kände mig fin i något men bilderna blev verkligen över förväntan. Så tacksam att få föreviga lilla kulan en sista gång på det här sättet! Här är några av bilderna som Anette Cederlund (@photonettan) tagit: 

 

 

På söndagen sedan blev jag och lillan i magen bortskämda med en magiskt mysig babyshower. Jag hade i förväg fått reda på tid och plats pga corona men blev ändå alldeles rörd när jag och mamma svängde upp på gårdsplanen hemma hos Josefin och möttes av ballonger och dekorationer i hennes härligt soliga trädgård. Vädret var verkligen på topp och jag bara njöt av att, för första gången på jag vet inte hur länge, få träffa alla mina fina vänner, prata förlossningar och graviditeter, leka lekar och stoppa mig full med gott hembakt fika.

 

Jag som inte haft en babyshower med varken Vincent eller Charlie kände mig om möjligt ännu mer tacksam att mina vänner faktiskt tagit sig tid att ordna så fint men som sagt så var den bästa gåvan bara att faktiskt få träffa alla även fast jag helst av allt också velat ge dem en stor kram.

 

Tänk att ett litet virus har kunnat ställa till det så otroligt mycket ändå?! Jag hoppas att vi aldrig någonsin kommer att ta träffar med våra vänner och familj för given mer och att när vi väl är ute ur pandemin kommer kunna njuta av kramar, fester, bröllop, släktmiddagar och spelkvällar med vänner precis som förut. Tack hörni för att jag får ha er i mitt liv! Ni betyder mer än ni kan ana.

Kan ni förstå att jag äntligen är mammaledig? I torsdags för drygt en vecka sedan gjorde jag min sista dag på psykiatrimottagningen. På fredagen åkte jag till sjukhuset för att fixa lite papper, städa skåp och ha lite avslutningsfika ute i strålande sol med mina AT-kollegor. Efter en vår med så mycket kämpande, tårar och ångest var det en helt obeskrivlig känsla att kliva ut genom sjukhusdörrarna och få dra av sig det där förbaskade munnskyddet för sista gången.

 

Fick en så otroligt söt liten jordgubbsklänning i present av mina kollegor. Hoppas verkliegn inte hon kommer ut ännu större än brorsan var dock för då vet jag inte hur många gånger hon kommer hinna använda den.

 

Har hunnit med en hel del sen jag gick på ledighet men jag tänker att jag skriver lite separata inlägg om det, så för en gång skull kanske det kommer upp lite fler inlägg de närmsta dagarna. Nu går vi ju bara hemma och väntar på att förlossningen skall dra igång vilket den ju kan göra idag likväl som om 3 veckor. Om mindre än 4 veckor är hon ju i alla fall här oavsett om hon behöver vräkas eller inte.

 

Sommaren är äntligen här och trots att jag verkligen är HÖGGRAVID är jag så otroligt lycklig och stolt över att jag tagit mig hit!

Hallå! Nu nosar jag på slutspurten av denna jobbvår. En ynka vecka kvar nu och sen går jag på ett års mycket efterlängtad föräldraledighet. Känner hur det tåras i ögonen av bara tanken. Fick en liten försmak på ledighet dock redan förra veckan då jag var hemma och vabbade 6åringen. En mycket välbehövlig paus med möjlighet för mig att vila och att få börja och boa lite grann här hemma. Jag känner ju att jag fram tills nu inte riktigt mentalt har hunnit landa i att vi skall få en till liten familjemedlem och det tror jag beror till stor del på att jag inte har haft tid att fixa inför bebis ankomst eller att hinna oroa mig inför förlossningen och den stora omställningen. All min energi och tankeverksamhet har gått till annat om man säger så.

 

 

Var hos barnmorskan förra veckan och vi pratade då om mina tankar inför förlossningen. Jag har ju en del oro kring det här med att hinna fixa barnvakt och komma in i tid, att bebisen skall vara väldigt stor och att jag ännu en gång skall drabbas av en stor blödning. Det är tankar som jag burit med mig sen jag blev gravid men som jag inte riktigt hunnit bearbeta.

 

Efter att jag klivit ut från barnmorskebesöket bara brast det för mig. Jag skyndade mig in i bilen och åkte hem, hulkandes med mascaran rinnandes ned för kinderna och på parkeringen mötte jag upp en mycket förvirrad Tom som inte alls förstod vad som hade hänt. Det kändes så tryggt att bara få krama om honom och jag lugnade ner mig snabbt i hans famn men jag insåg också att det nog är dags att börja bearbeta allt detta nu och förbereda mig så gott jag kan. Gör man inte det bubblar tillslut alla känslor över. Jag har ju ändå drygt 4 veckor kvar till BF och jag skall försöka att ta varje tillfälle i akt att komma ner i varv och verkligen lyssna på alla tankar och känslor som byggts upp därinne under 8 långa månaders graviditet som varit fylld med så mycket stress och oro pga coronasituationen, och då särskilt på jobbet.

 

 

Nu har jag två dagars utbildning och tre dagar på kontoret kvar. Jag har trivts bra de veckorna som jag varit på min nuvarande placering och återigen blivit mottagen med öppna armar vilket känts fantastiskt. Alla (och då menar jag verkligen ALLA) som jag pratat med har dock tyckt att jag skall sjukskriva mig de sista tre dagarna men efter att ha fått vila hela förra veckan känner jag ändå att jag vill ge det ett försök att åka till jobbet och få avsluta saker i lugn och ro. Jag har sedan 2-3 veckor dock fått en hemsk foglossning som vissa dagar gör att jag endast kan vagga fram kortare sträckor med smärta i varje steg så kommer jag till jobbet på onsdag och känner att det är ohållbart tänker jag inte pressa mig till det yttersta. Jag har så mycket känslor kring den här våren som bara vill bubbla upp till ytan nu när jag äntligen ser mållinjen framför mig men jag försöker att få till ett fint avslut och så får det helt enkelt bli en nystart med ny energi i maj 2022. Det kommer bli bra det här!

Vilken vecka jag haft! Avslutade min placering i öppenvårdspsykiatrin för 1,5 vecka sedan med att bjussa på en av mina absoluta favoritkakor, Silviakaka. Vinkade glatt hej då till mina trevliga kollegor på mottagningen och önskade dem en trevlig sommar. Första etappen avklarad av min psykiatriplacering. Trodde jag i alla fall...

 

 

Jag hann inte mer än vara en dag på psykiatriavdelningen innan det återigen togs beslut om att jag akut skulle omplaceras. Nu togs beslutet av klinikchefen att jag inte längre skulle ha någon fysisk patientkontakt alls och jag fick därför dagen därpå återigen kliva in genom dörrarna på den nu mera välkända öppenvården. Eftersom den mottagning jag varit på dock inte jobbar så mycket med digitala vårdmöten och jag gärna vill slippa sitta och rulla tummarna 8 timmar om dagen i 5 veckor så pratades det om att jag skulle förflyttas till en annan mottagning i sjukhusets upptagningsområde. Efter lite fixande och trixande av min AT-studierektor så fick jag idag slutligen besked om min nya placering som startar från och med onsdag. Vilken röra!

 

 

Jag blir bara så trött. Visst är jag otroligt tacksam att jag nu har möjlighet att helt coronasäkert arbeta mina 5 sista veckor innan jag går på föräldraledighet. Jag som dock kämpat för att få gå hem på graviditetspennning sen 10 veckor tillbaka och bara stött på så mycket motstånd känner att jag inte har någon arbetsmotivation kvar. Hela den här karusellen har verkligen sugit musten ur mig och det gör mig faktiskt både ledsen och arg att jag inte kunnat njuta av min sista graviditet på det sättet jag hade föreställt mig att jag skulle göra. Jag börjar dessutom känna mig stor och tung när jag nu närmar mig slutspurten av graviditeten och det enda jag vill är att dra ner på tempot en smula och försöka hinna landa lite och njuta av tiden som är kvar innan lillasyster är här. Jag önskar också att jag hade varit smartare och tänkt på att planera in att trappa ned arbetsmängden lite mot slutet när jag ansökte om min föräldraledighet där i början av året. Det är lätt att vara efterklok.

 

Jag försöker att behålla den lilla smula optimism jag har kvar och tänka att det säkert kommer att bli jättebra med den nya placeringen. Det känns inte kalaskul att ännu en gång börja på nytt ställe med nya kollegor och arbetsuppgifter men jag kommer säkert in i det efter någon vecka. Min fina vän Josefin har peppat mig och vi har tillsamman kommit fram till att försöka ses en gång i veckan nu så att jag har något att se fram emot varje vecka och så att jag kan känna att veckorna går lite snabbare. Om exakt en månad jobbar jag mitt sista arbetspass på nästan ett år och det skall faktiskt bli HELT magiskt! När jag kommer tillbaks till jobbet 2022 är det förhoppningsvis utan både munskydd och coronapandemi.

Åh... jag hade just skrivit ett långt inlägg om vecka 29 och skulle bara lägga in lite bilder då allt försvann.. Skall försöka komma ihåg vad jag skrivit så gott jag kan men humöret är ju inte längre på topp med tanke på hur känslig man blir av alla dessa gravidhormoner.

 

Graviditeten susar verkligen förbi och jag hinner inte med. Tanken var ju att göra veckouppdateringar här något sånär frekvent i alla fall men nu var det ju många veckor sen sist. Å ena sidan så vill jag inget hellre än att dagarna skall gå så att jag kan gå hem på föräldraledighet NU med tanke på coronasituationen men å andra sidan är jag verkligen inte redo att lämna graviditeten bakom mig och påbörja livet som trebarnsmamma (hur skall det ens gå till liksom?). Jag försöker påminna mig själv om att njuta av varje liten sekund av denna graviditeten men det har ju i perioder inte varit helt lätt när jag mått rätt kasst psykiskt.

 

Lillan rör sig i alla fall som aldrig förr där inne i magen som växer och knakar för varje dag som går. Hon är nog den absolut mest aktiva av mina tre barn och det känns som att hon är igång från tidig morgon tills dess att jag går och lägger mig med korta perioder av vila däremellan. Det är så otroligt mysigt att känna henne böka run där inne och jag kan verkligen inte få nog. Än är det inga kickar mot revben eller ilningar ner i underlivet som det ju blir mot slutet. Jag vet att sparkarna är det jag kommer sakna allra mest sen när jag inte längre är gravid. Idag kunde dessutom även den otåliga sexåringen känna en liten spark på utsidan. Så mysigt ju! Foglossningen håller sig också i schack för det mesta och har jag en riktigt jobbig dag så brukar det ändå hjälpa med värme, vila och ett par Alvedon.

 

Trots att jag som sagt inte alls känner mig redo för att hon skall göra entré än på ett bra tag så har jag sedan vi gjorde vårt tillväxtultraljud utvecklat lite utav ett traderaberoende (oups). Vi har ju en hel del kläder sparat från grabbarna så jag kompletterar ju mest med små söta "tjejkläder" och mitt hjärta smälter verkligen när det dimper ner ännu ett litet paket i brevlådan innehållandes dessa små pyttekläder. Då blir allt längtan efter en god liten nyföding sovandes på mitt bröst enorm.

 

Förösker så gott jag kan i alla fall att fota magen med mobilen för att dokumentera hur det växer. Här kommer bilder från vecka 14, 19, 24 och nu bara för några dagar sedan. Visst har det hänt en hel del ändå? Särskilt sista månaden. Jag undrar verkligen hur stor jag kommer bli denna gång med tanke på att jag redan har svårt att få på mig stödstrumporna på morgonen.

 

Efter ultraljudet har jag kunnat andas ut ordentligt. Bebisen har dessutom kommit igång ordentligt med sparkar nu som jag både kan känna och se på utsidan. Det kommer inte så ofta men någon gång per dag får jag några buffar och det är SÅ MYSIGT! Nu börjar jag verkligen känna att det kommer komma en liten bebis till oss i sommar och får inte ångest varje gång jag berättar för någon om graviditeten.

Jag har dessutom fått ett enormt sug efter att få köpa små söta minikläder. Vi har ju otroligt mycket sparat efter Vincent och Charlie men en hel del är ju ändå rätt slitet efter två barn och jag behöver dessutom komplettera med lite sommarkläder i de minsta storlekarna då varken Charlie eller Vincent har behövt det. Vågar dock inte riktigt handla i och med att könet är lite "osäkert" så jag kanske väntar tills efter nästa ultraljud. 

Hur som helst är det absolut viktigaste att allt ser strålande ut med lilla pyret i magen och att jag med den vetskapen kan få börja njuta mer av graviditeten. Det hela blir ju inte sämre direkt av att dagarna bara blir ljusare och ljusare! Hoppet kommer verkligen tillbaka och snart snart är det äntligen vår!

Här är bilder på kulan idag vecka 19+1 ❤️

I fredags gick jag in i vecka 19 och denna veckan är det äntligen dags för det stora rutinultraljudet. Jag är supernervös och hoppas verkligen att allt ser ut som det ska där inne. Tom får ju pga coronan inte vara med och det är verkligen jättetråkigt för honom att han missar detta. Det är svårt som det är när man står bredvid som partner att knyta an till sin bebis men det blir absolut inte enklare när man förvägras att delta i mödravården överhuvutaget fram tills dess att det är dags för förlossningen. Att dessutom eventuellt ligga där själv på britsen och få negativa besked (om det mot förmodan skulle hända) känns väldigt jobbigt men vi förstår ju också varför reglerna ser ut som de gör. Vi är givetvis också väldigt nyfikna på om det är en liten lillebror eller lillasyster där inne! Någon som vågar sig på en gissning?

 

De senaste dagarna har jag börjat känna bebisens små buffar utanpå magen. Jag har fortfarande svårt att känna så mycket rörelser över dagen och rörelserna har inte varit särskilt starka eller tydliga men nu de senaste kvällarna har jag legat med handen mot nedre delen av magen och fått mig ett par buffar som jag faktiskt känt även utanpå. Så himla himla mysigt!

 

Jag har också fortsatt en hel del sammandragningar, särskilt om kvällarna. Detta i kombination med bäckensmärta kan bli rätt jobbigt stundvis under dagen och på helgerna kan jag behöva lägga mig ner och vila en stund när det blir jobbigt. Jag hoppas att det bara är något tillfälligt och att det kommer lugna ner sig en aning för ikväll har det faktiskt inte varit kul.

 

Här kommer ett par bilder som jag knäppte på kulan imorse. Charlie ville också vara med på ett hörn hehe. Han pratar om bebisen i magen hela tiden verkligen.

 

Till en början förde jag en liten dagbok men sen föll det i glömska. Nu tänkte jag att jag skall försöka att slänga upp några inlägg här. Kanske inte lika nitisk som jag gjorde sist men jag skall verkligen göra mitt bästa för att dokumentet denna resan också. För de av er som inte är särskilt intresserade av graviditeten så är det ju bara att hoppa över dessa inlägg. 

Så, vecka 18 då. Det känns skönt att illamåendet är som bortblåst sen några veckor tillbaka. Det var verkligen vidrigt. Jag har börjat få tillbaks lite mer energi nu också men har fortfarande dagar då jag är heeelt slut och somnar på soffan (typ i fredags.. och klockan var bara nio hehe). Däremot börjar foglossningen smyga sig på sen några veckor tillbaka. Det varierar jättemycket från dag till dag, igår var en riktigt riktigt jobbig dag. Fick ta Alvedon igår kväll och parkera mig själv i soffan hela kvällen för att hitta en någorlunda bekväm position att vila i medan jag idag inte känt någonting, så skumt. Har också börjat få en hel del sammandragningar nu. De är inte bekväma alls men gör inte ont i alla fall.

Jag känner små små rörelser ibland också och har gjort det ett par veckor. De är verkligen inte självklara och ibland tror jag nästan att jag inbillar mig. Skulle kunna sätta pengar på att moderkakan ligger i framvägg för med storebrorsorna har jag känt tydliga rörelser från vecka 16-17 nästan dagligen. Längtar verkligen efter ordentliga karate kickar och att få ligga och titta på när magen gör konstiga små rörelser men det kommer nog inom några veckor hoppas jag. Det är det och rutinultraljudet som jag längtar till allra mest just nu. 

Här kommer några bilder på kulan från veckan:

Jag är så glad att 2020 är över. Tom tyckte att jag var lite löjlig när vi stod på balkongen tillsammans på nyårsafton med en halvt sovande Vincent i famnen och tittade ut på himlen som sprakade i regnbågens alla färger och jag gång på gång sa att 2020 äntligen är över. Men det är precis den lättnaden jag känner.

 

Jag har inte mått så bra den senaste tiden. Året har varit TUNGT och det hela accelererade mot hösten och vintern. Det har varit fantastiskt kul att äntligen få komma ut och jobba efter så många år som student men det har också varit enormt påfrestande för både kropp och skäl. Pendlingen tär mycket på mig och skall jag vara helt ärlig så har nog inte medicinblocket som AT-läkare varit min grej. Jag trivdes så otroligt bra på neurologen och saknar fortfarande både jobbet och kollegorna där.

 

På detta kom en pandemi och la sig som ett lock över allt. Det finns vänner och familj vi knappt träffat på ett år och all VAB och sjukfrånvaro har ätit ett stort hål i plånboken. Jag har känt mig ensammast i världen och tappat motivationen till så mycket. Några månader in i graviditeten slog dessutom andra vågen till med full kraft och numera lever vi helt isolerat hemma. Varken vi eller barnen träffar kompisar mer än i förskola/skola (bortsett från utomhus) eller på jobbet och vi träffar enbart mina föräldrar samt åker till affären för att handla. Det är tufft! Vi satt helt själva på julafton med släkten på skype och även nyår firades i mysbyxor med lilla familjen i soffan då barnen hade fått feber. Så långt ifrån hur det brukar och bör vara.

 

Så ja, när klockan slog tolv där på nyårsafton tändes ett litet ljus inom mig. Ett hopp om att det blir bättre nu. Vaccineringen är igång, mina hormoner har lugnat sig vilket gör mig mindre gråtmild och trött, för varje dag som går får vi mer dagsljus och jag vågar tro att vi alla kommer att må bättre. Det har varit ett kasst bloggår för min del pga av detta men i och med graviditeten så hoppas jag verkligen på lite mer frekventa inlägg här inne. Bara för att man är tredje barnet så skall man ju inte glömmas bort.

 

Vill avsluta med att skriva att det inte är någon fara med mig, jag har bra stöd runtomkring mig men jag ville bara skriva av mig ifall det är så att det finns fler där ute som känt precis som jag att året har varit piss. Vi är faktiskt inte ensamma trots social distansering och det kommer ett slut på den här pandemin! Tills dess så får ni lova att vara rädda om er själva och om varandra <3 Kram!

 

Avslutar med lite bilder från vår nyårsafton:

 

Okej hörni, som många av er sett på min instagram så har vi burit på en liten hemlighet ett tag. Bebis nummer tre ligger och bakas i min mage i detta nu!