Okej, bättre sent än aldrig! Här kommer tredje och sista delen av min förlossningsberättelse:

 

Charlie ligger alldeles varm på mitt bröst och börjar ganska så snabbt att skrika. Känslan att ha sin alldeles nyfödda bebis på bröstet går bara inte att beskriva med ord. Jag är så lycklig över att han äntligen är här och så otroligt lättad över att han äntligen är ute efter de mest smärtsamma minutrarna i hela mitt liv. Trots hela härligheten med en alldeles nyfödd bebis på mitt bröst kan jag inte undgå att lägga märke till hur stressade barnmorskan och undersköterskan är. Jag förstår av det dem säger att det kommit ganska mycket blod och de jobbar snabbt. Jag får Oxytocin både intramuskulärt (detta får alla) och intravenöst eftersom blödningen är så pass stor vilket skall få livmodern att snabbt dra ihop sig. De vill ganska så direkt att jag försöker krysta ut moderkakan (ifall det är den som står och blöder) och 22.39 slinker den obehagligt ut och Felicia konstaterar att moderkakan är hel och livmodern är väl kontraherad. Jag försöker så gott jag kan att bara fokusera på min lilla bebis och att jag trots allt är i trygga händer och som väl är verkar blödningen avta något när moderkakan väl är ute. I journalen står det att jag förlorade 1100 ml blod vilket är 100 ml mer än vad som anses som normal blodförlust vid en förlossning.

 

 

Medan jag och Tom bekantar oss med lilla Charlie skall barnmorskan sy de två bristningar jag fick under förlossningen. Eftersom jag fortfarande blöder tar det lite extra lång tid. Vid förlossningen med Vincent kände jag absolut ingenting när barnmorskan sydde men den här gången gör det betydligt ondare då det är svårt att lägga bedövning. Tillslut får Tom ta Charlie och jag grabbar tag i lustgasen igen och andas mig igenom denna inte särskilt trevliga stund.

 

 

När jag är ihopsydd lämnar de oss själva en liten stund med Charlie för att hämta förlossningsbrickan. Jag känner mig ganska så slutkörd i kroppen och tänker att det nog blir bra med lite påfyllning av energiförråden. Jag får amma lillen för första gången och han får ett riktigt fint tag vilket gör mig väldigt glad då amningen krånglade så mycket med hans storebror. Vi kalasar loss på förlossningsbrickan men jag känner mig bara tröttare och när det är dags för vägning och mätning av lillen känns ögonlocken ordentligt tunga och jag orkar knappt lyssna på vad de säger borta vid skötbordet.

 

 

Sen är det dags för mig att gå upp och kissa. Det är viktigt att komma upp och göra det efter en förlossning då det kan vara svårt och särskilt om man fått ryggbedövning. Felicia säger åt mig att ta det försiktigt då jag känner mig lite yrslig och de hjälper mig att komma upp på sängkanten i sittande. Jag sitter och dinglar med benen ett tag och försöker sen ställa mig upp men inser snabbt att det inte alls går eftersom det känns som jag skall svimma och ber om att få lägga mig ner igen.

 

Vi försöker på nytt en stund senare och nu har Felicia varit och hämtat en rullstol. Jag får hjälp att komma över i den och så körs jag in på toaletten. Så fort jag kommit över till toastolen och börjat kissa känner jag hur kroppen blir alldeles kall och jag blir fruktansvärt illamående. Jag hänger mig över Felicia som sitter på huk framför mig och den enda tanken som går i mitt huvud är att jag inte får spy ner min barnmorska. Alla ljud hörs mer och mer avlägsna och jag hör Felicia upprepa mitt namn gång på gång och hon får något svagt grymtande till svar från mig. Felicia säger att jag måste tillbaks till rullstolen och jag säger att det aldrig kommer att gå, att jag vill lägga mig på golvet. Ytterligare en person kallas in på rummet och med gemensamma krafter (jag vet inte riktigt hur) får de över mig till rullstolen och vidare upp i sängen. 

 

Allt snurrar och jag orkar inte öppna ögonen men märker att de kopplar upp blodtrycksmanchett och mäter min syremättnad på fingret. Jag får dropp och undersköterskan hämtar ett glas stark saft som jag tvingar i mig. Jag får också en blöt handduk på pannan och det känns som att min kropp väger 2 ton. Efter en liten stund när droppet börjat gå in orkar jag i alla fall öppna ögonen och prata och det är dags för mig att bli nedrullad till BB. Felicia berättar att Tom tyvärr inte kan stanna och jag frågar direkt vem som då skall ta hand om min bebis, för jag orkar ju inte ens lyfta mina egna armar.

 

De lägger i alla fall Charlie bredvid mig i sängen och han sover så sött tätt intill mig och sedan rullar de ner hela sängen till mitt BB-rum. Jag får stränga direktiv om att inte försöka ställa mig upp själv utan att ringa på klockan och sen med tårar i ögonen får jag säga hej då till Tom som beger sig hemåt. Jag slocknar ganska så snabbt vilket inte är särskilt konstigt efter nattens händelser och det är som att Charlie känner på sig att hans mamma är så sliten för han är så lugn och snäll hela natten. Mot morgonen ligger jag vaken en stund med Charlie i famnen och det är inte förrän nu, efter att jag återhämtat mig från blodtrycksfallet och blodförlusten en smula, som det slår mig hur mycket jag älskar denna lilla kille. Glädjetårarna bara rinner.

 

 

 

Vid ca 18.30 ringer vi på klockan vid dörren till avdelning 312. Vi blir visade till ett undersökningsrum dit jag sakta men säkert tar mig då varje liten rörelse gör att jag får värk på värk med mycket lite vila mellan. Vid varje värk fokuserar jag på att försöka slappna av och andas lugnt och fast det gör ont är det helt klart hanterbart.

 

I undersökningsrummet får vi träffa den underbara barnmorskan Kajsa som kopplar upp mig på CTGt som jag får ligga med en stund. När Kajsa kommer tillbaks en liten stund senare pratar vi om mina tankar inför förlossningen och det märks så tydligt att hon läst igenom min journal noga och att hon verkligen lyssnar på det jag har att säga.

 

 

Kajsar gör en vaginalundersökning och berättar att jag är 4 centimeter öppen vilket ju är tur med tanke på att hon redan skrivit in oss på förlossningsavdelningen. Blir återigen så otroligt glad och lättad över att få träffa någon som tar mig på allvar och jag kan äntligen släppa den stress jag gått och burit på i flera veckor om att inte hinna in till förlossningen bakom mig. Kajsa visar även Tom hur han kan hjälpa till att trycka på mina knän för att stabilisera bäckenet under värkarna och på så sätt minska smärtan en aning.

 

Vi blir visade till vårt förlossningsrum och Kajsa går iväg för att hämta en sjukhusskjorta till mig så att jag kan byta om. Det känns så surrealistiskt att kliva in i det där rummet och veta att här skall vi om bara några timmar få möta vår andra son. Jag som alltid velat prova att sitta och guppa på pilatesboll under förlossningen sätter mig genast på denna för att nästan lika snabbt inse att det inte alls är något för mig. Jag behöver sitta stilla för att värkarna inte skall storma över mig likt en hjord gnuer. Jag byter således om och placerar mig i sängen.

 

 

Värkarna gör så pass ont nu att jag ber om lustgas. Kajsa finns vid min sida och hjälper mig efter varje värk att släppa spänningen i kroppen och Tom trycker på mina knän under värkarna och bara finns där vid min sida vilket är så skönt och tryggt. De får hela tiden påminna mig att fortsätta ta djupa andetag under hela värken med lustgasen då jag efter ett tag dåsar bort och "glömmer" att andas, hehe. Lustgasen är verkligen hatkärlek för mig för den hjälper ju en att ta sig igenom värken men jag blir samtidigt både illamående och yr. Mellan värkarna pratar vi och skrattar och allt känns bara så rätt. Kajsa frågar efter ett tag om det är okej att hon lämnar oss en stund och hon får okej av oss. Det märks att det är mycket att göra på förlossningen så att hon håller ett sånt lugn och tar sig den tiden med oss gör mig så himla glad och trygg.

 

 

Vid 21 gör det riktigt riktigt ont och jag tänker att det kanske snart närmar sig. I värkvilan pratar jag lite med Tom om att kanske fråga efter epidural och han ringer på klockan. Vi pratar med Kajsa och jag ber henne undersöka mig för att se hur långt det är kvar och det visar sig att jag bara är öppen 6-7 centimeter vilket kommer lite som en chock. Hur skall jag klara 10 centimeter om det redan gör såhär ont? De kontaktar i alla fall narkosen som dyker upp efter en väääääldigt lång halvtimme och då är jag öppen 8 centimeter. Det gör så ont så att jag inte vet vart jag skall ta vägen. I värkvilan rullar tårarna ner för mina kinder och trots att Kajsa redan har slutat så står hon där vid min sida och hjälper mig genom värkarna i väntan på att bedövningen skall läggas. Jag frågar Kajsa om hon inte skall gå hem snart även fast jag egentligen vill att hon stannar men hon viftar bara bort frågan och säger att hon snart skall gå.

 

Barnmorskan Felicia och en läkerstudent kommer in och presenterar sig mitt i tumultet när narkosen kommit på plats och jag hör hur Tom hälsar artigt men själv är jag så fokuserad bara på att ta mig igenom värk efter värk. Även narkosläkaren kommer in och presenterar sig och förklarar att de kommer lägga en spinalbedövning då en epiduralbedövning inte kommer hinna värka. Hon tvättar av ryggen och jag får instruktioner att kuta ut ryggen mot henne och ligga helt stilla.

 

När spinalen är lagd säger narkosläkaren att "nu borde den snart börja värka" men när jag får en värk gör den precis lika ont som de andra och med smått panik i rösten snyfter jag fram att "den hjälper ju inte, varför hjälper den inte?". Jag sneglar på narkosläkaren som försiktigt mummlar fram att den borde börja hjälpa nu. När nästa värk kommer känner jag plötsligt hur den inte alls gör lika ont och värken efter det känner jag inte alls mer än att jag ser hur kurvan på CTG-apparaten höjer sig. Jag blir alldeles salig och tänker att det här nog är det bästa beslut jag tagit i hela mitt liv, haha. Jag får äntligen en chans att pusta ut en smula och få säga hej då till Kajsa (med tårar brännande bakom ögonen såklart) som nu lämnar över mig till Felicia.

 

I min journal stod det att jag inte ville ha läkarstudent med vid min förlossning (eftersom jag ju är läkarstudent själv och skulle kunna riskera att träffa någon jag känner) och nu när jag är talbar igen påpekar jag detta för Felicia och studenten men säger sen att nu är det liksom försent så hon får gärna stanna. Vi hinner prata och skoja lite en stund alla fyra och jag frågar bland annat Tom om han tagit något kort. Här är jag alltså, bara 20 minuter innan Charlie är född. Oförskämt fräsch ändå måste jag säga.

 

Jag säger även till Felicia att jag funderat på om jag skulle vilja ta emot bebisen själv när han kommer ut men att jag inte riktigt vet om jag vågar. Hon tycker absolut att jag skall göra det om jag vill och lugnar mig med att hon kommer coacha mig när det väl är dags.

 

När klockan närmar sig 22 får jag lite krystimpulser. Det är inte samma överväldigande våg som jag känt med Vincent men jag känner ändå så väl igen känslan. Efter några värkar frågar jag om det är okej för mig att trycka på när jag får krystimpulserna och vid 22.15 provkrystar jag för första gången med min hejjarklack bestående av Felicia, läkarstudenten, en undersköterska och Tom.

 

Jag släpper lustgasen helt i krystningsskedet vilket så här i efterhand nog var lite dumt. För er som inte vet det så tar en ryggbedövning inte bort smärtan i underlivet när huvudet skall ut och det blir jag verkligen varse om nu. Smärtan blir bara värre och värre ju närmare huvudet kommer utgången så att säga. Det känns som jag bara krystar värk efter värk och det inte händer någonting. När huvudet står precis i öppningen och tänjer brinner det som eld i underlivet och jag får panik. Jag klarar inte EN sekund mer av den smärtan och skriker rätt ut. Jag är fullt medveten om att det alldeles snart är över men jag kan bara inte lugna ner mig. Undersköterskan spänner ögonen i mig med hennes ansikte bara centimeter från mitt och säger att jag måste vara lugn och jag bara skakar och skriker att "det går inte, det gör sååå ont". Det är inte många minuter jag har den smärtan men där och då känns det som jag skall gå av på mitten. Efter ännu några förfärliga krystvärkar (har verkligen inget tidsperspektiv på detta alls eftersom det kändes som om tiden stod still) kommer huvudet ut och Felicia säger att "nu får du ta emot honom". Jag tar tag och tänker i några sekunder att han nog måste ha fastnat innan jag inser att jag själv ju måste trycka på och så äntligen kommer han ut och jag drar upp honom på mitt bröst. 22.37 den 14e april föds så vår älskade lilla lillebror.

 

 

Nu hörni är det äntligen dags för min förlossningsberättelse med Charlie. Önskar jag fått chansen att skriva den tidigare då minnet sviker en ganska så fort men livet (och datorhaveri) har kommit mellan. Bättre sent än aldrig dock så nu kör vi! Tänker att jag delar upp förlossningen i tre delar; tiden innan vi åkte in till förlossningen, tiden fram till Charlie föddes samt tiden efter förlossningen. Här kommer del 1:

 

Klockan 4.20 den 14e april, 7 dagar över tiden, vaknar jag ännu en gång för att gå upp och kissa (livet som höggravid japp). När jag torkar mig får jag en droppe rött blod på pappret och skiner genast upp som en sol för att i nästa sekund inse att jag mest troligen blivit galen av allt väntande. Jag kryper ner i sängen igen och vaknar på morgonen utan några som helst känningar om att en förlossning skulle vara på gång. Inga värkar och inget mer blod.

 

Just denna morgonen är jag dock inte särskilt nedstämd utan mest förväntansfull. Klockan 9.30 har jag nämligen tid på Östra sjukhuset för information och lottning i SWEPI-studien. Kortfattat är det en studie som jämför igångsättning en eller två veckor efter beräknat förlossningsdatum. Jag är verkligen inställd på att jag inte skall ha turen på min sida så jag blir väldigt förvånad när datorn lottar mig till grupp A och jag får bokat en tid för en igångsättning redan dagen därpå. 

 

 

Jag lämnar sjukhuset som svävande på moln (vilket ju verkligen är en bedrift med tanke på att jag är extremt höggravid haha) och ringer direkt till Tom för att berätta de goda nyheterna. Det pirrar ordentligt i magen och det känns nästan lite surrealistiskt att tänka att det här troligen är den sista dagen som mamma till bara en liten kille. Jag går förbi pressbyrån på väg till bilen och köper mig en daimstrut för att fira och sätter mig i dörröppningen på bilen och smaskar i mig den samtidigt som jag ringer mamma och skriver till några vänner på messenger om igångsättningen.

 

När jag kommer hem till lägenheten igen har Tom och Vincent precis tagit bussen iväg till hemmakväll (det är ju ändå lördag) för att handla lite lördagsgodis som vi skall smaska på den sista kvällen innan bebisen är här. Jag slänger mig på sängen och fortsätter att skriva på messenger i väntan på att Tom och Vincent skall komma hem. Tillslut klampar de in genom dörren, Vincent med godispåsen i högsta hugg, och jag sätter mig på huk framför honom för att se vad han har köpt och känner hur det rinner till mellan benen (klockan är då 11.56). Jag kilar in på toaletten och tar på mig en binda utan att säga nått till Tom men när jag går ut från toaletten igen och det fortsätter att rinna inser jag vad det är som har hänt och jag säger till Tom att jag tror mitt vatten har gått. Toms spontana reaktion är ett snopet "näää" eftersom han just handlat en massa chips och godis inför kvällen och jag börjar skratta över komiken i det hela eftersom vi ju precis fått tid för igångsättning.

 

Ganska så direkt ringer vi till mina föräldrar som snabbt kommer och plockar upp Vincent och så ringer vi även förlossningen som ber oss avvakta värkar och om inga värkar drar igång komma in för en kontroll på Östra vid halv fyra-fyra då de just nu är rätt mycket folk på antenatalen. Jag lägger mig återigen i sängen och inväntar värkar men det händer absolut ingenting. Med Vincent drog värkarna igång bara en timme efter att vattnet gick så jag blir verkligen otålig när timmarna går och inget händer.

 

 

Strax efter 15 sätter vi oss i bilen och åker mot Östra. På antenatalen får jag bekräftat att vattnet faktiskt har gått (jo tack jag vet, det rinner liksom konstant mellan benen) och får sedan sitta med en CTG-kurva för att registrera sammandragningar och fosterrörelser. Allt ser fint ut och ännu mer snopna får vi lämna sjukhuset i väntan på att det skall dra igång.

 

 

Jag och Tom bestämmer oss för att åka till MAX som ligger bara några hundra meter bort för att hålla oss i närheten ifall det drar igång. Redan när vi rullar in på parkeringen (ca 16.45) känner jag hur jag börjar få värkar och nu gör de "ont" till skillnad från de sammandragningar jag haft tidigare. Jag börjar klocka dem och de kommer väldigt oregelbundet men direkt ganska så tätt med 2-4 minuter mellan. Vi beställer mat och jag sitter och klockar värkar och när vi ätit upp och jag skall ställa mig upp forsar det ut en massa vatten så att mina byxor blir alldeles sjöblöta.

 

 

Tom får snabbt springa ut i bilen och hämta handduk och nya byxor från vår BB-väska och jag stapplar in på MAX kundtoalett för att byta om. Vi sätter oss i bilen igen och Tom undrar om vi skall åka hem och hämta nya byxor till mig. Efter att ha kollat hur lång tid sträckan tar att köra på google maps så väljer vi att göra det, allt medan jag klockar värkar som så fort jag rör på mig kommer supertätt. Väl hemma ringer jag in till förlossningen igen och berättar att vi är på väg in och de hälsar att vi är så välkomna till avdelning 312.

 

Fortsättning följer! :D

Ja jag gissar att ni redan listat ut vid det här laget att lillebror äntligen är här. Bara en timme efter att jag kommit hem efter att ha varit och fått information om SWEPI-studien och fått tid för igångsättning dagen därpå gick nämligen mitt vatten och 22.37 den 14e april var vi så äntligen tvåbarnsföräldrar.

 

Vi mår alla bra och stannade på BB 1,5 dygn då jag förlorade en del blod och inte var helt pigg. Nu har vi precis kommit hem, ätit lite lunch och fått hem världens stoltaste storebror. Tom och lillen, som ännu inte har något namn, ligger just nu och sover i sängen och jag och V sitter och fikar framför Netflix i soffan. Skall givetvis berätta mer om allt när vi landat lite men just nu njuter vi bara av att få vara i denna bubbla.

 

Är så kär i denna lilla böna så det känns på riktigt som att hjärtat skall sprängas och att då få se mina två hjärtan tillsammans är nästan bara för mycket. Mina älskade barn. Kärleken är obeskrivlig!

För varje dag som går så börjar man liksom tvivla på att det faktiskt finns en bebis där inne överhuvudtaget. Igår fick jag upp hoppet en smula då jag under förmiddagen hade en hel del starka sammandragningar men det hela la sig vid lunch och fortfarande lyser värkarna med sin frånvaro.

 

I ärlighetens namn så är det inte själv graviditeten som gör att man blir så less egentligen utan det är framförallt det psykiska som är extremt jobbigt. Att ständigt gå och vänta på att något kanske händer, att varje morgon vakna upp besviken över att inget hänt, att möta alla kommentarer som får en att känna sig fullkomligt värdelös på att framkalla värkar (som om jag självmant väljer att gå över tiden liksom?) och att inte kunna planera in något alls på flera veckor och låta livet stå på paus eftersom det ju kan hända "när som helst nu" tär verkligen på psyket. Upplever att jag blir mer och mer introvert ju längre jag lever i den här bubblan och jag känner inte alls igen mig själv. Vill ha tillbaks mitt glada och ognälliga jag, bums!

 

 

För att lätta upp stämningen tänkte jag i alla fall dela med mig av lite goda nyheter också. Igår ringde jag och anmälde mig till SWEPI-studien och skall redan imorgon förmiddag få komma på informationsmöte och lottning på Östra. Antingen kommer jag då alltså att sättas igång redan på söndag eller så får jag vänta ytterligare en vecka. Det är alltså 50% chans att bebis kommer redan på söndag/måndag vilket alltid är något att hänga upp sig på.

 

Igår kom även resultatet på hudtentan som jag skrev där i vecka 39 (känns som typ 2 månader sen haha) och tro det eller ej men jag blev godkänd, och det med råge! Blev så glad att jag gjorde en liten segerdans i soffan igår och jag är så ruskigt stolt över mig själv. Det känns helt fantastiskt skönt att få gå på mammaledighet utan att ha en enda grej efter mig i skolan!

 

Nu skall jag återgå till min väntar på värkar-bubbla och kika på Paw Patrol med Vincent i soffan! Det är ju fredag den 13onde idag så idag lär det väl inte bli någon bebis ändå, hehe.

God morgon såhär 5 dagar över tiden! Bebis fortfarande i magen och nu har jag även Vincent hemma på heltid fram till förlossningen då det går vattkoppor på hans avdelning. Alltså tajmingen! Bröt ihop totalt när jag fick reda på det i tisdags när jag hämtade honom på eftermiddagen eftersom jag inte vet hur jag skall orka aktivera min busiga kille nu som höggravid. Håller verkligen tummar och tår för att det drar igång snarast nu så att vi istället kan få vara hemma hela familjen.

 

Igår var jag hos barnmorskan för förhoppningsvis sista gången. Fick vräka ur mig lite av alla mina tankar och även fast min BM inte kan göra så mycket så var det ändå skönt att någon ville lyssna lite på alla mina miljoner tankar som snurrar runt i huvudet nu när man bara går och väntar och känner efter. Allt såg fint ut med bebisen i alla fall och mitt SF-mått låg på 35 cm så jag följer fortfarande min kurva. Min BM gissade på att bebisen kommer väga 3700g så vi får väl se sen när han kommer ut om han är större än brorsan trots allt (Vincent vägde 3390g).

 

 

Fick även information om den så kallade SWEPI-studien som genomförs nu på flera sjukhus i Sverige. Kort sammanfattat vill man titta på skillnaden mellan att sättas igång en eller två veckor över tiden efter det att man nått 40 fullgångna graviditetsveckor. Tänkte att jag skall ringa och anmäla mig idag och i så fall kommer jag få komma in på informationssamtal på söndag eller måndag och då också lottas att antingen sättas igång direkt (eller dagen efter lite beroende på hur mogen man är) alternativt att sättas igång som vanligt efter två veckor. Med min vanliga otur så lär jag väl givetvis bli slumpad till den sena gruppen, hehe. Förhoppningen är ju trots allt ändå att jag kommer igång av mig själv innan dess så jag slipper sättas igång alls.

 

 

Nu skall jag dricka upp mitt te och sen får jag nog samla krafterna och bege mig ut på gården med Vincent en stund. Vi kan ju inte sitta i pyjamas framför tvn heeela dagen lång.

 

God morgon alla goa! Märker på statistiken att ni är precis lika nyfikna som vi är på när lillebror tänkt titta ut så jag måste tyvärr meddela att han han fortfarande ligger tryggt inne i magen och gosar. Tre dagar över tiden idag och varje dag känns på riktigt som en vecka. Från ingenstans så känner jag mig helt plötsligt sjukt otymplig och har svårt att ens få på mig strumporna på morgonen. Känner även att kroppen börjar svullna en aning och får lite panikkänslor över det hela även fast min rationella sida vet att det inte kommer att bli lika illa som det var sist. 

 

Nu börjar kommentarer som "känner du något än?" och "skulle inte bebisen varit ute typ igår?" så smått ramla in och tro mig, hade jag fått bestämma hade han kommit redan förra veckan. Visst, sammandragningarna som kommer gör ibland lite mer ont än vanligt men igår hade jag t.ex. ovanligt lite sammandragningar och det kändes verkligen som att det här kan dröja bra många dagar till.

 

Igår hade jag Vincent hemma eftersom det var studiedag för hans del. Sjukt dålig tajming om du frågar mig eftersom jag känner mig som världens sämsta och tråkigaste mamma just nu. Orken är slut och jag får så extremt dåligt samvete när han vill fäktas med mig med sina svärd eller sitta och leka med bilar i hans garage och jag måste säga nej för att jag helt enkelt inte har energi nog. Nä, det skall bli otroligt skönt att snart få tillbaks min egen kropp igen även fast jag är högst medveten om att det väntar helt nya utmaningar på andra sidan förlossningen.

 

På eftermiddagen sen kom Josefin hem till mig för att pigga upp mig en smula. Vincent fick leka av sig lite och när han gått och lagt sig satte vi oss och försökte muta ut bebisen med kladdkaka och alkoholfritt bubbel. Josefin har ju spenderat 2 månader i Asien på resande fot och kom hem för en vecka sedan och vi var lite oroliga att hon inte skulle hinna träffa mig med den stora kulan men nu har vi redan hunnit ses två gånger, haha.

 

 

Idag är planen att göra absolut INGENTING. Känner i hela kroppen att det är precis en sån dag jag behöver. Sitter just nu i sängen framför gårdagens robinsonavsnitt och har faktiskt lite molvärk i ryggen men har ju inbillat mig sååååå många gånger att det är något på g så tror tyvärr bara detta är klassisk "jag rörde mig lite för mycket igår fast jag inte borde för att jag är höggravid"-värk. Imorgon väntar besök hos barnmorskan och då hoppas jag få lite besked om hur vi går vidare om han fortsätter envisas med att bo kvar där inne. Önskar er en trevlig tisdag!!  

Fick en kommentar för någon vecka sedan om jag hade några tankar kring varför mina graviditeter varit så extremt olika och jag tyckte det var en väldigt intressant fråga så tänkte att jag skulle lyfta den här i ett eget inlägg.

 

Mina två graviditeter har varit som natt och dag. Med Vincent blev jag sjukskriven på grund av trötthet i vecka 19 och låg i princip och sov/vilade större delen av den graviditeten. Magen började synas väldigt tidigt och jag köpte mina första mammabyxor redan i vecka 10 om jag inte minns fel. Jag gick upp över 30 kg och var så svullen att jag på fullaste allvar gick på bröllop någon månad innan BF i foppatofflor. Med den enorma magen kom givetvis en massa bristningar och min hy var katastrofdålig med finnar överallt. Mot slutet var jag så ofantligt less att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen och allt var fysiskt och psykiskt väldigt väldigt tungt.

 

Med lillebror hade jag ett helt annat utgångsläge. Jag var fast besluten innan vi ens började försöka skaffa barn att ge en graviditet de bästa möjliga förutsättningarna för att inte historien skulle upprepa sig själv. Jag skulle inte säga att jag var världens atlet när jag blev gravid men cyklade ändå till och från skolan varje dag och vägde dessutom 5 kg mindre än när jag blev gravid med Vincent.

 

Under graviditeten har jag mått väldigt bra, särskilt under första och andra trimestern. Magen syntes betydligt senare den här gången och jag har under hela graviditeten varit mindre vilket gjort att jag inte fått några nya bristningar. Om det har att göra med att jag nu endast gått upp 14 kg totalt jämfört med mina 30 sist eller om bebis helt enkelt bara ligger annorlunda är det ingen som riktigt vet. Denna gång har jag inte tyckt att den fysiska biten varit lika jobbig som sist utan det som varit jobbigast har varit att hjärnan fungerar så mycket sämre när man är gravid. Har verkligen fått brottas med det eftersom jag ju pluggade in i det sista och det har i perioder varit mycket frustrerande att känna sig oskarp i sinnet.

 

På mig stämmer verkligen "ingen graviditet är den andra lik" på pricken. Det är mycket krämpor man bara måste acceptera när man är gravid och visst har jag fått min beskärda del av dem. Halsbränna, urinläckage, foglossning, migrän, humörsvängningar, sömnsvårigheter.. ja listan kan göras lång. Vissa har en "piece of cake"-graviditet och vissa har det skit rätt igenom och det finns inte så mycket att göra åt saken. Här kommer dock en liten lista på saker som jag gjort som jag tror hjälpt mig att må bättre den här graviditeten:

 

- Jag har hållt igång, mycket tack vare att jag har en liten 3åring att jaga efter och försökt tänka lite mer på vad jag stoppat i mig. En liten promenad i sakta mak klarar de flesta av (med undantag givetvis) och det gör så gott för både kropp och knopp.

- Jag har varit höggravid på vintern/våren och sluppit svälla upp mitt på högsommaren. Nu har ju inte alla lika lätt att bli gravida men att bebis föds nu under våren är absolut ingen slump om man säger så ;D (Vincent är född 1/8)

- Jag har använt stödstrumpor nästan varje dag från tidigt i graviditeten för att minska svullnad och trötta fötter

- Jag har sluppit stressa över den ekonomiska biten som var ett stort orosmoment första graviditeten

- Jag har både gamla och nya vänner som är gravida runt mig som jag kan ventilera mina tankar med

- Jag har lättare kunnat se förbi det jobbiga eftersom jag ju vet vad man får ut i slutändan av den här resan!!

 

En kombination av ren tur, förberedelser och att jag aktivt gjort saker för att minska besvär jag haft är nog sammanfattningen av det hela och jag säger som jag sagt så många gånger förut, jag är så OTROLIGT tacksam över att jag fått må så bra större delen av den här resan och jag är så stolt över vad jag och min kropp klarar av. Det skall bli mycket spännande att se om även de båda förlossningarna skiljer sig lika mycket som graviditeterna gjort! Snart vet vi!

9 långa månader har så äntligen nått sitt slut. Idag är dagen som lillebror är beräknad att födas enligt rutinultraljudet. Nu är nedräkningen avklarad och om han inte väljer att titta ut idag börjar vi räkna upp igen. I Göteborg får man välja mellan igångsättning och överburenhetskontroller i en vecka till när man gått två veckor över tiden och är det nått jag verkligen inte har lust med så är det att vara gravid längre än det absolut är nödvändigt så för mig är det nu max 2 veckor kvar (förhoppningsvis betydligt mindre tid än så). Än så länge har jag dock inga som helst känningar på att han skulle vilja ta sig ut men det hade jag å andra sidan inte med Vincent heller innan det drog igång med ett brak.

 

Men nu skall vi inte hänga läpp, dagen är inte slut än. Idag skall vi på släktkalas i Stenungsund och dessutom är det ju lördag, Vincents favoritdag på hela veckan, vilket innebär lördagsgodis så det får nog bli en trip till Hemmakväll idag för hela lilla familjen innan vi åker hem igen. Ikväll skall jag och Tom, förutom att proppa i oss godis, titta på senaste Beckfilmen på cmore. Mysmysmys och bara massa positiv energi som sagt!

 

Usch vilken fruktansvärd dag jag hade igår. Egentligen inget fel på själva dagen men hade sovit katastrofdålig på natten då jag hölls vaken mellan 10-02 av en galning till bebis som gång på gång borrade ner sitt huvud ner i mitt bäcken vilket framkallade en massa nervsmärtor som strålade ut i ljumskar, höfter, rumpa och ända ut i tårna. Det gjorde så fruktansvärt ont och även fast jag lyckades slumra till mellan varven vaknade jag varje gång jag fick en ny "elstöt". Var därför helt slut under dagen och det tillsammans med skitvädret påverkade verkligen mitt humör som det senaste ju varit på topp. 

 

Aj aj aj min stackars rygg! Energin jag haft de senaste dagarna har gjort att jag nog halvt tappat omdömet för vad min stackars tunga kropp orkar med så här i vecka 40. Vaknade redan strax efter 5 imorse och kunde för mitt liv inte somna om. Slösurfade ett tag på mobilen (läs googlade olika tecken på att förlossningen är på gång och hur man gör för att man inte skall bli galen när man går över BF) och gav tillslut upp och gick upp och gjorde mig lite frukost. När Vincent vaknade var han fortfarande lite hostig så jag bestämde mig i sista stund för att hålla honom hemma en dag extra.

 

Såå, idag har det alltså bara varit jag och lilleman hela dagen lång. Vi har i ärlighetens namn mest hängt framför tvn då jag efter att ha varit vaken någon timme fullständigt säckade ihop. Vid lunch fick jag dock lite nytänding och ställde mig och gjorde världens största lass med korv stroganoff att ha i frysen till efter förlossningen. Inte nog med det så hade jag i ett svagt ögonblick även råkat lova Vincent att vi skulle baka så efter att lunchen var undandiskad var det bara att dra fram bakgrejerna.

 

Nu sitter jag med värmedyna bakom ryggen och har tryckt i mig en Alvedon eftersom jag fick så extremt ont i ryggen och här får ja nog sitta ett tag och vila. Att jag gång på gång skall vara så dum och röja runt tills kroppen säger ifrån?! Nä, när Vincent är på föris imorgon skall jag minsann passa på och vila! Men, nu har jag i alla fall fyllt på frysen med en massa gott till efter förlossningen (om hallongrottorna inte blir uppätna innan dess vill säga.... you'll never know).

Och så igår var det slutligen dags att gå in i vecka 40. Den allra sista veckan innan BF. Veckan som man väntat på och längtat efter sen det där plusset på stickan. Idag är det 5 dagar kvar till beräknat och ju närmare jag kommer dessto mer overkligt börjar det kännas. Jag har verkligen svårt att greppa att vi inom 3 veckor (absolut max) har en liten liten bebis här hemma och att jag skall få genomgå ännu en livsomvälvande förlossning. Livet kommer inom kort aldrig mer vara sig likt. Var mycket mer "redo" för några veckor sedan känns det som haha.

 

Barnet:
Ja lillebror är ju fullgången, fixerad sedan länge med huvudet långt ner i bäckenet och ligger antagligen bara och laddar batterierna inför förlossningen. Magen är sååå spänd och tung just nu men samtidigt så kan jag inte sluta tycka att den är rätt fin. Där inne ligger min lilla skatt och honom har jag fått äran att bära och ta hand om i 9 långa månader. Njuter av att få sitta och känna honom böka runt där inne och att klappa på magen. Har vad jag kan se inte fått en enda ny bristning den här graviditeten men hade ju en hel del från graviditeten med Vincent och har egentligen inte så mycket emot dem. De är bara beviset på att jag fått bära dessa två små underverk.

 

Jag:

Förutom att jag nu varit förkyld och täppt i näsan hela veckan så mår jag väldigt bra. Jag hade ALDRIG i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att jag skulle kunna må såhär bra i vecka 40 faktiskt med tanke på hur miserabel jag var när jag väntade Vincent. Visst blir man alldeles galen av denna eviga väntan på att nått skall sätta igång och visst är jag rätt trött på att vara gravid men jag är väldigt långt ifrån att sitta i duschen med kallt vatten rinnandes över mina svullna ben, storbölandes. Jag är snarare pirrig och förväntansfull i kombination med tröttheten och otåligheten. Äh, det är så svårt att förklara! 

 

Nu är jag dock som sagt fortfarande lite förkyld och V har även han blivit rätt dålig så man kan ju hoppas att vi alla får bli friska lagom till att det drar igång. Annars är du välkommen ut när du vill älskade lilla vän. Vi är många som väntar på dig och längtar efter att äntligen få träffa dig!

 

Nu är vi verkligen på nedräkning med bara 8 dagar kvar till BF (beräknad förlossning på gravidspråk). Sitter just nu i bilen mot Stenungsund för att hälsa på lite vänner innan vi ikväll styr skutan mot Bosared för att fira påsk där tillsammans med min familj och mina kusiner. Bilen är verkligen sprängfylld med prylar eftersom vi inte riktigt vågar åka iväg flera dagar utan att ha med oss BB-väskan bara utifall att.

 

På tal om BB-väskan så tänkte jag visa er vad vi (okej jag, Tom har helt gett mig fria händer) packat såhär andra gången gillt:

 

I klädväg till lillpysen har jag packat 2 pyjamaser, en outfit att åka hem i, 2 par strumpor, ett par vantar, en tunn och en tjock mössa samt en overall. Lillebror kommer alldeles säkert ändå bara ligga hud mot hud i början men kan ju i alla fall inte åka hem naken och får vi besök kanske en pyjamas kan vara bra att ha.

 

Till mig och Tom har jag packat så lätt som möjligt. Här är listan på det som ligger i den väskan för den som är nyfiken:

 

Mobiltelefon och plånbok
Mobilladdare
Kamera + videokamera
Tandborstar + Tandkräm

Deo

Borste
Hårsnoddar + Hårnålar
Lypsyl
Schampo + Balsam
Bröstvårtssalva
Alvedon och ipren
2 Trosor
2 par strumpor
Morgonrock
Amningsbh
Amningslinne
Myskläder
Kalsonger + strumpor + tshirt till Tom

 

Det vi inte lagt i är snacks men jag får väl skicka Tom till pressbyrån om vi inte hinner komplettera med det senare. Gissningsvis kommer ju det hela gå så snabbt att det sista man tänker på är att äta godis men det kan ju å andra sidan vara gott att ha nått sen efter förlossningen.

 

Är det något vi missat? Ge oss gärna era bästa tips!

Okej hörni, jag skriver mycket om att jag inte tror att bebisen kommer kika ut tidigare den här gången heller men nu tänkte jag att det vore kul att låta er vara med och gissa. Med Vincent gjorde jag en liten gissningslista på datum och tittar man på den så ser man att en person faktiskt gissade helt rätt och det var min kära mor. Frågade därför henne häromdagen när hon tror bebisen kommer och hon sa den 1e april... hmm kanske inte riktigt mitt favoritdatum (även fast jag måste erkänna att det hade varit liiiiiite coolt då både Tom och Vincent är födda den 1e mars resp 1e Augusti).

 

Vincent föddes 7 dagar efter beräknat och bebisen är beräknad till den 7e. När tror du att lillebror tänkt titta ut? Ge mig er bästa gissning! (Som lite kuriosa kan tilläggas att jag själv föddes ca 2 veckor efter beräknat datum men att min lillebror (andra barnet) kom ca 2 veckor innan).

 

• 1e April - Mamma och Tom
• 10e April - Jag

I did it! Gravid i vecka 39 och idag skrev jag slutligen hudtentan och är från och med nu officiellt mammaledig. Halleluja! Lättnaden jag känner i kroppen just nu är obeskrivlig. Ringde upp mamma direkt efter tentan och tillsammans firade vi med en lunch på en indisk resturang, standard när jag och mamma lunchar eftersom jag har en sambo som inte gillar indiskt.

 

 

Jag var extremt dåligt förberedd inför den här tentan också. Har under kursens gång försökt gå på så mycket föreläsningar som möjligt just eftersom jag väl hemma haft så lite energi och motivation att jag bara inte orkat plugga särskilt mycket överhuvudtaget. Det gick överlag inte katastrofalt dåligt men vi får helt enkelt se när resultatet släpps om ca 3 veckor. Vid den tiden lär jag dock ha en liten god nykläckt unge här hemma så en eventuell omtenta ligger långt fram i tiden för min del.

 

Känns så otroligt skönt att ha fått den ur världen och nu skall jag bara njuta av de sista dagarna/veckorna innan bebis kommer. Skall passa på att bada, vila, pyssla lite här hemma, kolla serier och bara rå om ALICE till 100%. Förhoppningsvis kanske jag hinner få upp lite fler inlägg här dessutom. Har flera inlägg på lur som jag gärna vill hinna få upp innan bebis kommer så det är väl bara att sätta igång. Nu skall jag vara lite produktiv och ringa och säga upp vårt elavtal inför flytten, sen blir det mera vila. Ciao!

 

Så vips var vi helt plötsligt inne i den där både efterlängtade och fruktade perioden BF +/- 2 veckor. Han kan alltså lika gärna kika ut idag som om 4 veckor och den vetskapen gör både mig och Tom lätt frustrerade. Man vill ju liksom bara ha ett datum så att man kan slappna av lite grann men hur mycket man än vill så är detta helt enkelt en situation som inte går att kontrollera. Det är bara att vara uppmärksam på när det väl sätter igång och sen köra på.   

 

Barnet:

Medelsnittsbebisen väger nu ca 3,3 kg och är ca 50,5 cm lång. Det är så svårt att greppa att det ligger en helt fullgången, stor bebis där inne även fast det känns som att magen snart spricker. Jag kan se varenda liten rörelse på utsidan av magen och det märks att det är trångt för honom där inne. Jag kan faktiskt t.o.m. se hans snabba andetag när han ligger och tränar på att andas in fostervatten, sjukt häftigt. Den sista tiden har hans rörelser, särskilt mot kvällskvisten, gjort att han kommit åt någon nerv nere i bäckenet och jag får då som blixtrande elstötar som strålar ut i hela benet från ljumsken. Det varar bara någon sekund men AJ alltså, det är INTE bekvämt.

 

Jag:

Spickfärdig ja, det är mitt mellannamn just nu. Ibland får jag känslan av att inte få plats i min egen kropp. Det är svårt att hitta en bekväm position att sitta i som inte gör att jag mår illa, blir kissenödig eller inte kan andas ordentligt. För att vända mig i sängen på natten får jag verkligen ta sats och svänga runt hela magen till andra sidan. Det är svårt för mig att se det själv men jag tror att jag börjar svullna lite grann såhär mot slutet och det är dessutom omöjligt att hitta kläder som passar på morgonen pga av den enorma kulan på magen. Nä nu längtar jag efter den ickegravida kroppen även fast det känns lite vemodigt att detta är de sista skälvande dagarna som jag kanske är gravid för alltid. Det skall ändå bli spännande att se hur kroppen återhämtar sig den här gången jämfört med sist med tanke på att jag nu bara gått upp 13 kg till skillnad från mina 30+ kg med Vincent och jag varit så pass igång under hela graviditeten, mycket tack vare min livliga 3,5åring. 

 

God morgon hörni! Vaknade upp till en riktigt gråmulen lördag idag och jag är fortfarande lite småsnorig och hängig. Hade väl egentligen tänkt ha mer storslagna planer för helgen men nu blir det nog mest hemmamys vilket egentligen passar oss alla tre ganska bra om man tänker efter. Både jag och Tom har sovit som krattor hela veckan (jag för att jag är gravid och T för att han nog börjar få lite förlossningsnerver han med) och vem vet, detta kanske är sista helgen som vi faktiskt får chansen att vila ut innan vi har en liten bebis här som väcker oss varannan timme dygnet runt. 14 dagar kvar idag så nu kan han verkligen komma när som helst (inte för att jag har några som helst känningar).

 

Vi ska dock lämna huset en liten stund idag i alla fall. Vincents farmor kommer hit vid lunch och jag och T skall ta bilen in till stan och gå på bio, en alldeles lagom aktivitet för två trötta småbarnsföräldrar. Nästa helg åker vi alla till Bosared och där kommer det vara fullt med folk så känns skönt att passa på att på tu man hand göra något utan barn nu den sista tiden.

 

Annars njuter jag ganska mycket bara över att få ge Vincent min fulla uppmärksamhet nu det sista. Känner på mig att det dåliga samvetet kommer krypa på mig ganska snabbt när väl bebis är ute och jag inte alls har energi eller tid som jag brukar till honom.

 

 

På tal om Vincent så sa han bara för en liten stund sen "Mammaaaaa, vet du vad jag skall bli när jag blir stor? Jag skall bli storebror!!". Alltså!!! Sååå himla gulligt va?! #gravidhormoner

 

Nu skall jag hoppa in i duschen och fräscha till mig lite grann innan jag försöker ta mig an det värsta av kaoset här hemma. Ha en riktigt trevlig lördag!!

I söndags gick vi in i vecka 37 och idag är det 25 dagar kvar tills lillebror är beräknad. När jag kikade i kalendern så insåg jag att jag bara har två "ouppbokade" helger kvar nu innan den 7e vilket verkligen fick mig att inse hur nära det börjar bli. Bebis är ju beräknad till helgen efter påsk och visserligen är jag ju som sagt inställd på att gå över men dagarna runt beräknat datum tar man nog verkligen som de kommer beroende på dagsform. Jag och Tom bestämde oss i alla fall att fösöka hinna gå på bio nu innan påsk vilket ju verkligen är en sån grej som man inte riktigt kan göra med en nyföding.

 

Barnet:

Lillebror närmar sig födelselängd och vikt i raketfart. Enligt tabellen jag utgått från genom graviditeten (ni hittar den HÄR) så beräknas han vara ca 48,5 cm i dagsläget och väga omkring 2,8 kg. Magen känns verkligen helt full av bebis just nu och varenda liten rörelse känns av. För det mesta ligger han och trycker ut sina små fossingar (gissar jag) ut på sidorna och ofta får jag trycka tillbaks dessa sylvassa hälar då han verkar ha noll respekt för att det skulle kunna vara lite obekvämt för hans stackars mamma. Upplever nog också att magen sjunkt lite grann mot förra veckan då trycket neråt ökat en hel del och när han rör sig kan jag få riktiga ilningar i blygdbenet. Trevligt!

 

Jag:

Har faktiskt haft ännu en kanonvecka och särskilt helgen var riktigt magisk. Jag försöker verkligen njuta till tusen av lugnet före stormen. Jag känner mig helt förälskad i livet just nu på något knäppt sätt trots att bara ta sig upp ur sängen på morgonen är ett projekt i sig. Är så tacksam för min sambo som verkligen drar ett stort lass och avlastar mig så gott han kan här hemma med allt jag inte kan göra och för min lilla stora kille som bjuder på så många skratt och är så enormt kärleksfull. Igår vid middagen frågade vi honom vad han tyckte att bebsen skulle heta och efter en liten stunds funderande sa han "Abra!! Det är det bästa namnet jag nånsin hört". Höll på att dö av skratt, min älskade lilla påhittiga kille.

 

Känslorna just nu är en enda soppa. Tanken slog mig häromdagen om jag ens känner mig redo för denna stora förändring? Är jag redo för en förlossning, sömnlösa nätter, känslan av att inte räcka till, syskonavundsjuka, amningsproblem, att inte kunna åka och göra "vad jag vill" utan en massa planering osv? Livet är ju så lätt just nu med bara ett barn. Kommer tvåbarnschocken komma som en käftsmäll eller blir omställningen inte alls lika stor som den var med Vincent? Så många frågor som omöjligt går att svara på förrän lillebror faktiskt är här. Å andra sidan så vill jag ha ut honom NU! Jag är så rackarns nyfiken på hur Vincent kommer bli som storebror, hur livet kommer att vara med två små att älska och att bara få hålla honom i min famn. Dessutom skall det bli UNDERBART att få "tillbaks" min kropp igen så att jag kan gå, andas och få känna mig smidig igen. Som sagt, det pendlar upp och ner från ena minuten till den andra men det finns ju egentligen inget jag kan göra åt det hela mer än att vänta och se. När jag väl får upp honom på mitt bröst så kommer jag att vara redo!

 

6 timmar. Det var så lång tid det tog från första värken tills det att Vincent låg på mitt bröst. En timme innan första värken kom hade vattnet gått men inte hade vi någon aning om att det skulle gå så fort.

 

Inför förlossningen med Vincent försökte jag ha inställningen att "vad som helst kan hända". Jag var öppen för all sorts smärtlindring om det skulle behövas och jag litade på att jag skulle vara i goda händer på förlossningen. MEN jag hade väl någonstans en bild av hur en "standardförlossnig" går till. Värkarna drar igång och man vankar runt hemma, vilar, tar någon alvedon och kolhydratsladdar för att efter några timmar få komma in till förlossningen där ytterligare timmar väntar studsandes på en pilatesboll, vankandes av och an i korridoren, kanske ta ett bad, få hjälp med smärtlindring och efter mycket svett och tårar äntligen få krysta ut den lilla goa ungen.

 

Min förlossning blev ju inte alls så. Jag kom in 6 cm öppen och öppnade mig de sista 4 centimetrarna på 50 minuter. Någon annan smärtlindring än lustgas hanns inte med. Jag lämnade inte sängen en enda gång under värkarbetet och dessutom kände jag mig väldigt utlämnad, ensam och överrumplad av det snabba förloppet. Inte var det heller många minuter som barnmorskan eller någon annan var inne och kollade till mig förrän krystvärkarna var ett faktum. Antagligen för att jag var förstföderska och det inte förväntades gå så pass fort som det gjorde.

 

Smidigt och snabbt tycker många (inklusive sambon) medan jag själv flera månader efter förlossningen kunde känna mig otroligt ledsen och snuvad på hela upplevelsen. För mig blev förlossningen en traumatisk upplevelse och det tog ett bra tag för chocken att lägga sig. Jag hann liksom aldrig ens reflektera över vad som höll på att hända förrän det var dags att krysta och förlossningen var som ni kanske förstår väldigt intensiv och smärtsam från första stund.

 

I början av den här graviditeten var jag väldigt rädd och ville inte riktigt tänka på förlossningen som väntade i andra änden, men allt eftersom veckorna har gått så har rädslan sakta men säkert runnit av mig. "Tänk om vi inte hinner in till förlossningen?" Visst har tanken slagit mig, men det är snarare en nervositet och stress i nuläget än en rädsla. Det är inget som jag överhuvudtaget kan styra över ändå och jag måste lita på att jag och min kropp grejar detta oavsett.

 

Det var mycket med min förlossning och tiden på BB som inte blev särskilt bra men istället för att visualisera framför mig hur historien upprepar sig själv så har jag valt att använde det hela som en morot. Ett verktyg att få en bättre upplevelse än sist. En möjlighet att få ta revansch. Nu ser jag faktiskt fram emot förlossningen och håler alla tummar och tår för att allt skall klicka när dagen väl kommer vad gäller barnvakt osv. Det sägs ju att andra förlossningen tar halva tiden vilket skulle innebära lite drygt 3 timmar.. tur att vi bara bor 15 minuter från förlossningen.

 

Om en vecka skall jag till barnmorskan och då skall vi sammanfatta min graviditet i journalen samt sammanfatta viktiga punkter inför förlossningen. Den här gången vill jag känna att jag blir tagen på allvar direkt, att jag och Tom får den stöttning vi behöver, att jag om det mot förmodan blir lika omtumlande igen får prata igenom förloppet innan jag går hem och att jag absolut inte vill gå hem förrän jag känner mig trygg att på egen hand fortsätta med amningen på hemmaplan. Det känns bra att vara förberedd på ett helt annat sätt än jag var sist och att även Tom är mer med på noterna den här gången. Kan knappt fatta att jag om ca 1 månad får träffa mitt andra barn! Inget i hela världen slår känslan av att få sitt lilla barn på sitt bröst för allra första gången. Nä, nu är jag peppad på förlossning!