Omplacering... igen

Vilken vecka jag haft! Avslutade min placering i öppenvårdspsykiatrin för 1,5 vecka sedan med att bjussa på en av mina absoluta favoritkakor, Silviakaka. Vinkade glatt hej då till mina trevliga kollegor på mottagningen och önskade dem en trevlig sommar. Första etappen avklarad av min psykiatriplacering. Trodde jag i alla fall...
 
 
Jag hann inte mer än vara en dag på psykiatriavdelningen innan det återigen togs beslut om att jag akut skulle omplaceras. Nu togs beslutet av klinikchefen att jag inte längre skulle ha någon fysisk patientkontakt alls och jag fick därför dagen därpå återigen kliva in genom dörrarna på den nu mera välkända öppenvården. Eftersom den mottagning jag varit på dock inte jobbar så mycket med digitala vårdmöten och jag gärna vill slippa sitta och rulla tummarna 8 timmar om dagen i 5 veckor så pratades det om att jag skulle förflyttas till en annan mottagning i sjukhusets upptagningsområde. Efter lite fixande och trixande av min AT-studierektor så fick jag idag slutligen besked om min nya placering som startar från och med onsdag. Vilken röra!
 
 
Jag blir bara så trött. Visst är jag otroligt tacksam att jag nu har möjlighet att helt coronasäkert arbeta mina 5 sista veckor innan jag går på föräldraledighet. Jag som dock kämpat för att få gå hem på graviditetspennning sen 10 veckor tillbaka och bara stött på så mycket motstånd känner att jag inte har någon arbetsmotivation kvar. Hela den här karusellen har verkligen sugit musten ur mig och det gör mig faktiskt både ledsen och arg att jag inte kunnat njuta av min sista graviditet på det sättet jag hade föreställt mig att jag skulle göra. Jag börjar dessutom känna mig stor och tung när jag nu närmar mig slutspurten av graviditeten och det enda jag vill är att dra ner på tempot en smula och försöka hinna landa lite och njuta av tiden som är kvar innan lillasyster är här. Jag önskar också att jag hade varit smartare och tänkt på att planera in att trappa ned arbetsmängden lite mot slutet när jag ansökte om min föräldraledighet där i början av året. Det är lätt att vara efterklok.
 
Jag försöker att behålla den lilla smula optimism jag har kvar och tänka att det säkert kommer att bli jättebra med den nya placeringen. Det känns inte kalaskul att ännu en gång börja på nytt ställe med nya kollegor och arbetsuppgifter men jag kommer säkert in i det efter någon vecka. Min fina vän Josefin har peppat mig och vi har tillsamman kommit fram till att försöka ses en gång i veckan nu så att jag har något att se fram emot varje vecka och så att jag kan känna att veckorna går lite snabbare. Om exakt en månad jobbar jag mitt sista arbetspass på nästan ett år och det skall faktiskt bli HELT magiskt! När jag kommer tillbaks till jobbet 2022 är det förhoppningsvis utan både munskydd och coronapandemi.