Imorgon är det dags
Som ett barn som skall börja skolan ligger jag här i sängen med fjärilar i magen. I fredags tog jag ett ledsamt farväl av mina fina kollegor på neuro/rehab-kliniken och imorgon är det äntligen dags för första dagen som AT-läkare.
Första dagen som underläkare!
Jag är nervös. När jag blev inslängd på mitt första underläkarvikariat i februari hann jag inte riktigt oroa mig så mycket men denna gången har jag verkligen hunnit att fundera. Jag har varit så bekväm efter 6,5 månad på stroke- och neurologavdelningen. Jag har blivit duktig på det jag gör och lärt mig enormt mycket. Nu plötsligt slungas jag tillbaks till okänd mark och skall än en gång förvirrat möta upp mina blivande kollegor och bli en del av en klinik som jag inte känner. Det ska bli otroligt kul att få möjlighet att lära mig en massa nya saker och utvecklas men det kommer till priset att vara ny på jobbet igen, en känsla jag inte är särskilt förtjust i.
Mina förhoppningar ä ju såklart att alla är lika trevliga som mina fd kollegor och att det ställs rimliga krav på mig och vad jag förväntas kunna och bidra med. Jag håller även tummarna för att jag kan få behålla en liten uns av det självförtroendet jag byggt upp som underläkare in i min nya titel. Inlärningskurvan lär ju vara minst lika brant som den varit hittills så det gäller nog bara att ta sig igenom de första skrämmande veckorna när allt är nytt och man känner sig ganska så otillräcklig.
Jag har i alla fall laddat upp på bästa sätt med en supermysig helg i Bosared tillsammans med våra vänner och deras barn. Både barnen och vi har njutit i fulla drag av ett par dagar ute på landet med bad i badtunna, båttur, lek, god mat och härliga pratstunder med ett glas vin ute på verandan när barnen äntligen somnat. Vädret var inte riktigt på vår sida men bara att få komma ut dit ger mig ro i själen och då gör det ingenting att behöva hålla sig inomhus en helg. Några solglimtar fick vi som synes på bilderna nedan.
Men nu skall jag nog ta och släcka ner här och få mig lite sömn! Imorgon är jag AT-LÄKARE!
Patienter som fastnar
Jag och Matilda hamnade i en så intressant diskussion under lunchen idag. Vi pratade om patienter som berör men också patienter som man knappt kommer ihåg att man har träffat. Hur kommer det sig att vissa patientmöten etsar sig fast så hårt så hårt medan andra livsöden slinker en förbi som om inget hade hänt? Vad är det som gör vissa patienter extra speciella för just oss? Ibland kanske det är namnet på patienten, ibland att situationen påminner om något i ens eget liv men oftast tycker jag bara att man får en speciell kontakt med en patient när man sitter och pratar med hen, utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det är.
I mitt jobb på strokeavdelningen möter jag DAGLIGEN patienter vars liv aldrig mer kommer bli sig likt. Någon förlorar delar av synfältet, någon kan inte längre prata förståeligt, någon behöver hjälp med all personlig vård på grund av en total förlamning av höger kroppshalva medan en annan har en arm som kan röra sig men inte alls gör som patienten vill. Vissa har kommit in efter att ha ramlat och brutit höften eller armen och hos någon har det utvecklats en ful lunginflammation på grund av sväljningssvårigheter. Det är en omtumlande vistelse för många med lång återhämtning och rehabilitering både på sjukhuset och hemma.
När jag började jobba som läkare hade jag (och min mamma hehe) en lätt oro över att jag skulle ha svårt att inte ta med mig jobbet och alla jobbiga livsöden hem. Jag märkte dock relativt fort att det inte var särskilt svårt att släppa jobbet hemma. Bilfärden hem var som en portal mellan mina två världar; familjelivet och sjukhuslivet, och färden genom den gav mig gott om tid att ställa om. På jobbet är jag läkare och hemma måste jag få vara Alice och mamma.
Jag kan dock minnas några patienter som verkligen fastnat hos mig och som berört det lilla extra. Såna patienter som jag fortfarande ibland kan tänka på och undra hur de har det. Tyvärr är en del av dem avlidna idag. En fantastisk herre som sökte för ganska så enkla symtom men där vi tyvärr fann en stor obotlig cancer. En annan dement man som mot alla odds blev helt återställd från sina neurologiska symtom efter snabb och korrekt behandling. En kvinna som svajade mellan liv och död och som jag kämpade för att utreda och som tillslut blev bättre och kunde få åka hem igen och en annan som kom in med en stor stroke och avled utan att några anhöriga fanns i bilden.
Jag är otroligt tacksam för alla mina patientmöten och de dem lärt mig men dessa patienter som av någon anledning fortfarande gör sig påminda i mina tankar berör mig lite extra. Jag har inget svar på varför det är just dem men jag är glad och tacksam för att jag får möjlighet att bära med mig dem och erfarenheterna jag fått av att träffa dem trots många hemska livsöden. Det känns inte jobbigt eller sorgset, det gör mig bara starkare och mer ödmjuk inför livet.
Sista rondjouren
I lördags hade jag min sista rondjour på strokeavdelningen. Med tanke på det fina vädret så tog det emot lite extra att ställa klockan på 6 för att sedan spendera hela förmiddagen inomhus.
Som rondhjälp (vilket vi UL är) är man schemalagd mellan 8-12 medan den ST-läkare eller specialist men jobbar med är schemalagd 8-13. Jag har inte under mina 6 månader på neuro/rehab-kliniken slutat min jour i tid utan det har oftast blivit så att jag jobbat till minst 13 och ibland närmare 14. Inget mig emot egentligen då jag behöver de extra pengarna men det blir ju helt klart svårt att planera in något annat den dagen eftersom man aldrig vet när man kommer hem. Jag och Matilda (min härliga sommarvikareierande underläkarkollega) konstaterade dessutom att vi fortfarande inte lärt oss att man måste ha med sig någon slags lunch/mellis eftersom man efter jouren har ytterligare en timmes bilfärd hem innan det går att få i sig lite mat. Man tror att man skall vara hemma vid 13 men är egentligen hemma först vid 14-14.30.
I lördags hade jag dock den lugnaste jouren jag haft under hela min korta läkarkarriär. Jag satt t.o.m. och pluggade lite i väntan på ett röntgensvar innan det var dags att knalla hem och utstämplingen landade på 11.58!! Det var fantastiskt skönt att få komma iväg i tid och spendera resten av dagen med familjen i det fina vädret men också härligt att få avsluta med en jour där jag kände att allt var under kontroll och att jag fick gjort det jag borde. Jag har ju haft en och annan mer eller mindre kaosig jour med akut dåliga patienter vilket är anledningen till att jag nu för tiden alltid bär med mig min akut internmedicinbok samt pocket-EKG-bok.. just in case.
Nästa gång jag går jour nu kommer det att vara som AT-läkare på akuten. Det skall bli fantastiskt kul och lärorikt och med största sannolikhet är de kaosiga jourerna långt ifrån över. Kanska bäst att bläddra lite mer noggrant i den där boken tills dess!
Sex månader som läkare
Sex månader går så ruskigt fort när man tittar på tiden så här i backspegeln. Jag har redan gjort mitt första halvår som läkare och om 2,5 vecka drar nästa äventyr igång. Minns ju som igår känslan att kliva in genom sjukhusdörrarna som läkare för allra första gången. Jag hade kört vilse på väg till Borås och kom därför med andan i halsen 5 minuter sent. Första dagen var rätt kaosig, egentligen hela första veckan. Jag minns hur frustrerad jag var över att vara färdig läkare och ändå knappt kunna bidra med någonting alls. Min första epikris (slutanteckning som sammanfattar hela vårdtiden) satt jag nog med någon timme innan jag nervöst tryckte på klar och hoppades att sekreterarna skulle vara snälla och jag var otroligt spänd första gången jag skulle lyfta luren och ringa en konsult på sjukhuset men dag för dag så blev det lite lättare. Jag märkte det inte förrän efter någon månad att jag faktiskt började våga, började kunna och började bidra.
Jag fick en sån fin kommentar från en av mina överläkare förra veckan när vi satt och fikade efter gåronden och gick igenom hur vi skulle lägga upp dagens arbetsuppgifter. "Du är så duktig att jag ibland glömmer bort att du inte ens gjort AT än". För mig värmde det otroligt mycket att få höra detta, särskilt eftersom man ju som ny ofta funderar på om man verkligen duger. Att få uppskattning från sina kollegor och särskilt att jag, lilla underläkaren, som inte trodde jag skulle kunna bidra med något nu fyller en viktig plats i vår läkargrupp är så roligt att höra. Hon frågade mig dessutom om det var okej att jag rondade avdelningen själv en dag då hon hade en del administrativt att göra vilket ju innebär att hon litar på mig och för mig är det verkligen stort.
Det är detta som gör mig lite nervös inför ATn. Jag är rädd att det skall kännas som jag tar fem stora kliv tillbaka igen och att jag åter igen känner mig som den där förvirrade nyblivna underläkaren. Josefin var dock så klok idag när jag ventilerade detta med henne och påminde mig om att jag ju egentligen faktiskt tar ett stort kliv framåt. Det ska verkligen bli spännande att se hur det känns om ytterligare sex månader.
När alla har semester
Tillbaks på jobbet och det känns. Började med att köra en monstervecka med sju arbetspass i rad (jour söndagen innan och lördagen efter) och efter endast en ledig dag var det dags för andra arbetsveckan. Nu är det bara tisdag och jag känner mig helt färdig. Vi är extremt få läkare på plats just nu med tanke på alla semestrar. Det arbete som brukar skötas av 6 läkare sköts nu av 3 vilket gör att det både blir fler patienter att hålla reda på och massor mer att göra. Det gäller att vara skärpt för att hålla koll och komma ihåg allt som skall göras under dagen.
Men det är inte bara dåligt att vara få. Jag får ta mycket ansvar för patienterna och utvecklas givetvis mycket av att få göra det. Förra veckan t.ex. jobbade jag och en ST-läkare ihop och fick ringa bakjouren för frågor vilket gjorde att vi verkligen fick försöka lösa det allra mesta själva innan vi lyfte luren. Vi hade jätteroligt ihop och var väldigt nöjda med oss själva att vi (och våra patienter) överlevt dagen när vi gick hem.
Ungefär så här trött var jag när jag lämnade jobbet idag 😅
Nu är det inte många veckor kvar för mig innan ATn drar igång. Är både taggad och rädd. Jag har blivit så otroligt bekväm att kunna det jag gör, känna mina kollegor och ha en kontinuitet på samma arbetsplats. När jag blir AT-läkare kommer det bli flängande mellan olika avdelningar, mottagningar och akuten och jag får en känsla att jag kommer få throwbacks till kandistiden. Det känns dock roligt och helt rätt att äntligen ta nästa steg mot legitimationen nu och även fast jag glömt allt vad EKG, astmabehandling och inflammatorisk tarmsjukdom heter så ska det bli spännande att testa på något nytt. Någon som har tips på hur man kan förbereda sig inför medicinblocket på ATn??
Mina bästa CV-tips
Ja nu har ju alla sommarjobb antagligen redan dragit igång och det är väl inte riktigt läge att börja tänka på AT-ansökningarna än, men kan man egentligen vara ute i för god tid? Jag fick ju som sagt AT relativt fort (i alla fall om man tittar på medel här i VGR) och en stor del av det hänger ju på en bra ansökan som gjorde att jag faktiskt fick möjligheten av flera hundra sökande att bli en av 40 som blev kallade för intervju. Jag tänkte därför lista några av mina bästa tips som jag läst mig till och som de även tipsat om på AT-mässan de år jag gått på den. Alla tips kanske inte passar just dig men detta är i alla fall det som jag hade i huvudet när jag filade på mitt CV. Givetvis går dessa att anpassa även till andra CVn än för en läkartjänst. Då drar vi väl igång!
1. Lägg lite tid på din layout. Ett CV som direkt sticker ut och fångar uppmärksamhet gör rekryteraren intresserad. CV-mallarna som ligger som default i word är ju helt ärligt inte särskilt roliga. Nu gick inte jag så långt att jag skickade CVt med snigelpost med en massa glitterkonfetti i kuvertet men jag la en hel del tid på att kika på CVn på google bildsök som jag tyckte om och sedan gjorde jag en enkel design själv i word. Jag har ersatt texten i bilden nedanför men så här såg mitt CV ut det här året.
2. Ha med en bild och skriv ditt namn klart och tydligt så att rekryteraren snabbt får en bild av dig i sitt huvud. Här är ju smaken lite olika och det beror helt klart vilken tjänst man söker men jag personligen föredrar en bild som inte är allt för stel eftersom jag ju inte är sån som person. Välj en bild som du verkligen tycker speglar DIG och som du känner dig bekväm med. Undvik om möjligt selfies eller bilder med väldigt stökig bakgrund.
3. Ta med RELEVANT information och gå inte för långt bak i tiden om det inte är så att det tillför något. Du behöver inte rada upp alla dina sommarjobb du haft utan det räcker gott och väl med dem som faktiskt gett dig bra erfarenhet inför tjänsten du söker. Jag har uteslutit både mitt sommarjobb som jordgubbssäljare (irrelevant) och mitt sommarjobb inom hemtjänsten (sjukt länge sedan) från mitt CV.
4. Fundera ut vad du har för andra erfarenheter utöver jobb och utbildning som skulle vara relevanta för tjänsten. Har du något som ger dig ledarerfarenhet, samarbetsförmåga, planering, stresstålighet osv så kan SKA du använda det till din fördel. Jag plockade t.ex. fram mitt engagemang i ett doktorandprojekt som jag är med och stöttar samt mitt engagemang inom scouterna och ungdomsrådet i kyrkan.
5. Låt CVt vara så luftigt som möjligt och håll det till en sida. Det blir skönare och enklare att läsa och skulle det vara för mycket text finns det en risk att rekryteraren tappar intresset. Hen läser mååånga ansökningar per dag så det är ditt jobb att göra ditt CV så lättläst som möjligt och ge en så attraktiv bild av dig som arbetstagare och din kompetens som du kan. Lämna långa beskrivningar om vad du fått ut av ditt givande jobb inom äldrevården till ditt personliga brev. Du ska lämna rekryteraren nyfiken att läsa mer om dig.
Och bonustipset, som ni ju kan se att jag nappade på ovan men som verkligen är en smaksak, är att skriva en halvsmörig sammanfattande text precis i början av CVt för att snabbt fånga intresset av rekryteraren och belysa nyckelpunkterna i din kompetens. Återigen, rekryteraren blir nyfiken och vill läsa mer och alla vet ju att upprepning är en av de viktigaste faktorerna för att komma ihåg nya saker.
Nästa inlägg i denna serie kommer bli tips för ditt personliga brev! Vill du läsa om hur jag fick AT så pass snabbt kan ni läsa föregående inlägg HÄR.
Coronarenoverar
Sommarvärmen har äntligen flyttat hit och förhoppningsvis är den här för att stanna. Jag gick med Emelie och hennes kollegor på rehabkliniken ner till grillen på sjukhusområdet vid lunch idag och kunde sitta ute och äta i skuggan av ett stort träd och det var bara så otroligt härligt. Innanför sjukhusets tjocka tegelväggar är det dock fortfarande kallt så västen som jag lämnade i skåpet imorse fick jag snabbt springa tillbaks och hämta när jag kom på mig själv med att sitta och huttra inne på läkarexpeditionen när jag satt och dikterade epikriser (sammanfattande slutanteckingar från ett vårdtillfälle).
Vi har som de flesta andra nu i coronatider varit i full gång med renovering hemma. När man inte kan åka iväg och hitta på en massa blir det ju en hel del tid hemma och man får verkligen en spark i baken att ta tag i saker som vi länge gått och pratat om att göra. Planen för sommaren är att måla om vår fisgula (och ganska så skitiga) husfasad och vi insåg ganska så snabbt att vi inte skulle kunna tvätta och skrapa bort färgresterna från förrådsfasaden utan att få med oss hälften av plankorna på köpet, så det fick helt enkelt bli ett "riva ner och sätta nytt"-projekt som sparkades igång för några veckor sedan.
Vi har verkligen haft roligt jag och Tom medan vi jobbat och vi har fått hjälp lite då och då med barnvakt för att få kunna jobba lite längre ostörda perioder vilket givetvis underlättat massor. Jag som aldrig någonsin isolerat, reglat eller hanterat en spikpistol är många erfarenheter rikare efter detta projekt vill jag lova. Vi är ju inte riktigt klara än men verkligen på god väg. Det är verkligen så härligt att komma hem varje dag och mötas av vårt nya snygga förråd som ju är det första man ser av radhuset från gångvägen. Härnäst väntar målning av förrådet samt tvätt och målning av resten av huset vilket nog kommer att ta sitt lilla tag om vi inte lyckas skaka fram en snäll liten barnvakt igen, så vi håller verkligen tummarna för en riktigt fin och solig sommar.
Hur jag fick AT snabbt
Ja nu kommer det efterlängtade AT-inlägget (eller ett av dem i alla fall, hehe). Titeln är lite missvisande för egentligen tror jag det mer handlat om tur att jag lyckats få AT så pass snabbt men jag tänkte att jag kör en liten miniserie här med inlägg om hela AT processen där jag berättar om hur jag tänkt och gjort samt lite tips till dig som också skall söka AT så småningom.
Som jag skrivit om tidigare så är det nu för tiden inte helt lätt att få AT. Tanken med AT är att det skall vara den första tjänsten man har efter examen då det är ett komplement till grundutbildningen för att man slutligen skall få sin legitimation (har skrivit mer om detta HÄR). Verkligheten ser dock inte ut så tyvärr och bor man i en storstad får man räkna med att få vikariera som underläkare mellan 1-2 år i väntan på en AT-plats. När jag börjar min AT i augusti så kommer jag att ha jobbat i 6 månader vilket ju då kan betraktas som tidigt men jag skall förklara hur allt gick till.
Jag sökte AT redan under termin 11. Eftersom jag inte haft någon tanke på att lämna Göteborg sökte jag endast till sjukhus på pendlingsavstånd. Den gången fick jag inte ens en intervju men det var ganska väntat. Strax efter examen var det dags för ansökningar igen (antagningarna sker två gånger per år). I och med att jag bor 15 min söder om Göteborg och har ca 5-10 min kortare restid till Varberg så trodde jag ju att det skulle vara smartast att söka till Varbergs sjukhus. Jag sökte dock både till Varberg och till Borås och tänkte att jag inte riktigt hade råd att vara så kräsen. Jag hade ju dessutom ett jobb i Borås och skulle börja jobba i Varberg i maj så det kändes lite som att jag hade foten inne på bägge ställen vilket kändes bra.
Ansökningarna stängde och några dagar senare får jag ett mejl att jag blivit kallad till intervju i Borås. Jag hör ingenting alls från Varberg. Själva AT-intervjun har jag ju redan skrivit om HÄR men lite kort så var vi kallade en hel grupp av aspirerande AT-läkare till ett och samma tillfälle där vi först fick en presentation av AT-upplägget, sen bjöds på fika med mingel med AT-läkare, som vi kunde ställa alla möjliga frågor till och slutligen fick vi gå på individuella intervjuer. Min känslan efter intervjun var väl lite sisådär. Jag fick en känsla av att de tyckte att jag hade alldeles för lite erfarenhet eftersom jag bara hunnit jobba en månad vid tillfället för intervjun och mina förhoppningar var därför inte jättestora att jag skulle få det.
Jag åkte iväg till fjällen med familjen och visste att alla som hade blivit erbjudna en plats skulle kontaktas under samma dag. De skulle sedan få en vecka på sig att tacka ja eller nej och efter det, om någon då tackat nej, skulle de kontakta "reserver". När dagen kom ekade min mejlkorg helt tom. Det var en otroligt jobbig väntan verkligen. Fast jag var inställd på att jag inte skulle få någon AT så hade ett litet litet hopp tänts. Mest hoppades jag dock att min gamla kursare Emelie skulle få en plats eftersom hon ju vickat en termin längre ön vad jag gjort. Tillslut fick jag notifikation på mobilen. Det var dock inte från min mejlkorg utan istöället ett meddelande från Emelie som berättade att hon fått AT. Blev glad för hennes skull givetvis och hon försökte trösta mig att jag inte skulle ge upp eftersom någon skulle kunna tacka nej.
Dagarna går och jag hör inget från rekryteringsgruppen. Det blir måndag och jag berättar för mina arbetskamrater att det inte blev någon AT den här gången men att jag inte egentligen hade väntat mig det heller. När vi rondat under förmiddagen och sitter i personalrummet och dricker te/kaffe så får jag ett mejl från AT-rekryterarna. Jag misstänker att det är ett meddelande för att berätta att de tillsatt alla tjänster men när jag öppnar mejlet möts jag av en chock. Jag har blivit erbjudan AT med start i augusti! Snabbt som ögat tackar jag ja och meddelar sen min familj, kollegor och vänner den glada nyheten.
Jag fick alltså en så kallad reservplats. 20 av 40 personer erbjöds AT i första omgången men eftersom någon tackat nej (och antagligen fått AT på en annan ort som hen hellre ville ha) ville de ge mig en plats. Jag tänker att jag har haft lite tur men på något sätt inser jag ju också att de faktiskt satt mig ganska högt upp i reservlistan och att jag dessutom blev erbjuden en intervju från allra första början av flera hundra som sökt känns verkligen roligt.
I nästa AT inlägg tänkte jag berätta lite om mina meriter och mitt CV. Helt enkelt det som jag tryckte extra mycket på och som jag tror ökade mina möjligheter till att få AT! Håll utkik efter det!
För lite tid
Tiden rusar verkligen iväg. Jag har trots att jag nu heltidsarbetat i över tre månader fortfarande inte vant mig vid hur lite tid och energi som faktiskt finns kvar efter en lång arbetsdag. Lite tid och ändå så mycket att göra. Som igår när jag direkt efter att barnen somnat fick ställa mig med sugproppen och rensa avloppet i köket som korkat igen innan jag kunde äte lite middag medan ännu en tvätt tumlade runt i tvättmaskinen, helt färdig. Hade någon liten tanke om att komma ut på en joggingtur också men en snabb kik ut på den grå himlen och på haglet som smattrade på vår altan fick mig istället att dra en filt upp till öronen i soffan och där blev jag sedan kvar resten av kvällen.
Har verkligen börjat landa i jobbet nu på allvar i alla fall och det är verkligen kul att känna att jag är en viktig del i arbetet på avdelningarna. Nu känner jag mig bekväm med att ronda själv på eftermiddagarna och stämmer snabbt av med min överläkare om några frågetecken uppstår som jag inte kan reda ut själv. Överläkarna lyssnar på mina synpunkter och svarar på mina frågor vilket gör att jag lär mig mycket varje dag. Jag har börjat få en riktig härlig relation med flera av sköterskorna på avdelningen och det är kul att se att även dem verkar uppskatta mitt arbete på avdelningen. Vi har roligt när vi jobbar tillsammans och arbetet blir så mycket lättare när ingen av oss är rädda för att fråga saker vi undrar över. Det bidrar verkligen till att jag börjat känna mig mer och mer trygg att vara "enda läkaren på avdelningen/modulen" vilket jag är lite då och då.
Jag skulle kunna babbla på i evigheter om vad jag lärt mig dessa tre månader men det får nog bli i ett annat inlägg. Nu tänkte jag faktiskt lägga mig till rätta i soffan igen, trots att det inte haglar, och riva av några avsnitt av Crazy Ex-girlfriend på Netflix. En dag kvar till helg för min del eftersom jag skall ta ut min första komledighet på fredag. Längtar!
Den konstanta tröttheten
Måndag och som vanligt har jag suttit hela dagen och gäspat på jobbet. Varje fredag har jag som ambition att äntligen vila upp mig inför kommande vecka men så är helgerna lite för korta med alldeles för många projekt på gång och så sitter man där helt plötsligt på måndagsronden och funderar på om det inte är helg snart? Är det bara jag som gör detta misstag om och om igen?
Mina kollegor tycker att jag skall börja dricka kaffe. Jag står dock fortfarande på mig och hävdar med bestämdhet att kaffe är något av det äckligaste som finns på denna jord. Lukten av kaffe kan jag tycka är god men jag får knappt i mig en tesked kaffe om jag så somnar sittandes. Istället dricker jag kopiösa och antagligen ohälsosamma mängder te. Tepåsarna är väl inte de mest fantasirika på sjukhuset heller men det är i alla fall drickbart och jag upplever att jag i alla fall inbillningsvis blir lite piggare.
Alltid min termosmugg fylld med te i bilen på morgonen!
För ett par veckor sedan så fick jag ett par löparskor av min pappa i present. Jag har bara hunnit använda dem ett par gånger men av tidigare erfarenhet vet jag att jag brukar bli mycket piggare av att träna regelbundet så nu skall jag bara få rutin på detta och öva upp flåset. Känns helt klart som ett av de bästa sätten att motionera nu när det både blir varmare och man gärna håller sig ifrån allt vad gym heter även fast jag har en stor förkärlek för styrketräning. Te och lite löpning och så vårsolens härliga strålar. Det får bli mitt recept på antigäspmedicin. Hoppas verkligen det blir bättring snart för det är bra segt att vara konstant trött.
Hur gör ni för att hålla er pigga trots jobb, barn och allt däremellan? Sitter ni på några hemliga knep får ni mer än gärna dela med er.
Från kandis till överläkare
Man inser ganska snabbt när man börjat läsa till läkare att det är en väldigt lång och smått komplicerad väg till att bli den där färdiga specialisten som de flesta av oss har som mål att bli. Ganska så snabbt får man ändå lära sig vad skillnaden mellan en underläkare och en ST-läkare är och att man måste skriva den där AT-tentan för att få sin legitimation men för de allra flesta andra, inklusive annan vårdpersonal, förblir läkarstudentens snåriga väg fram till överläkarpositionen en rörig sörja av olika läkarbenämningar. Jag tänkte därför för er som inte läser på läkarprogrammet eller redan jobbar som läkare köra en liten "Vad är du för en sorts läkare då?"-crash course. Varning för mycket text!
Läkarstudenten
Med iver och nyfikenhet påbörjar läkarstudenten den långa resan. 5,5 års studier där de första 2-2,5 åren mest består av teoretisk undervisning. Under den senare delen av utbildningen varvas teori inom olika ämnesområden så som kirurgi, neurologi, psykiatri och gynekologi mfl med praktik inom respektive verksamhet. Detta innebär att du vid ett universitetssjukhus eller på en vårdcentral som sammarbetar med universiteten kan stöta på en av dessa kandidater som genom att prata och undersöka patienter får komplettera sin teoretiska kunskap. Läkarstudenten har inget eget patientansvar mer än i utbildningssyfte men har tystnadsplikt som all annan vårdpersonal.
Underläkaren
Egentligen ett namn på alla läkare som inte är specialister. När man pratar om underläkare i praktiken menar man dock oftast läkare som jobbar innan AT. Dessa får utöva läkaryrket efter ansökan till socialstyrelsen om så kallat "särskilt förordnande". Man skiljer på underläkare innan och efter examen. Efter nio fullföljda terminer får man lov att jobba som läkare i Sverige. Ofta innebär det ett sommarvick mellan terminerna på en sjukhusavdelning. Det är inte mycket som skiljer underläkare innan och efter examen utan det som framförallt sticker ut är att lönen skiljer sig med ganska många tusenlappar (vilket är under all kritik och något som fackförbundet jobbar hårt med). Man får heller inte jobba som underläkare på vårdcentral innan examen utan då krävs att du har ett examensbevis.
Underläkaren tar sina första stapplande steg ut i sitt yrke och skall omvandla all inhämtad kunskap till handling och beslutsfattande. En underläkare skall alltid (i de bästa av världar) ha handledning av äldre kollegor och i princip fråga om det mesta då dennes erfarenhet är så knapphändig än. Underläkaren har eget ansvar för sina patienter men skall som sagt få mycket stöd. Finns det brister i handledningen av underläkaren och något går fel är det inte i första hand läkaren som får skulden utan verksamheten som inte sett till att underläkaren fått tillräckligt stöd för att handlägga patienterna på ett bra sätt.
AT-läkaren
Allmäntjänstgöring är något som alla läkare behöver göra för att få sin läkarlegitimation (än så länge i alla fall, det kommer blir ändring på detta om några år). Alla söker alltså AT men tyvärr finns det färre AT-platser än vad det utbildas underläkare och därför är söktrycket enormt. Detta gör att man oftast inte kan få AT direkt efter examen och så länge får man vikariera som underläkare där tiden underläkaren vickat sedan blir meriterande när den söker AT. Medelväntetiden mellan examen och AT ligger nu på över 10 månader i hela Sverige. I västra götaland landar den siffran på över ett år och i Stockholm nästan 1,5 år. Det finns alltså de som får AT tidigare än så men lika många har väntat betydligt mycket längre. Även detta är något som fackförbundet jobbar stenhårt med att förändra.
Skillnaden mellan en underläkare och en AT-läkare är att man har en strukturerad utbildningsplan och regelbunden handledning och utbildning. AT-läkaren förväntas precis som underläkaren att fråga om det mesta men målet är att denne successivt skall bli mer och mer självständig. AT består av fyra block: Medicin, kirurgi, psykiatri och allmänmedicin (alltid sista blocket). Den måste även vara minst 18 månader lång. I slutet av allmäntjänstgöringen görs ett digitalt prov som kallas eAT-provet. Blir AT-läkaren godkänd på denna och har alla fyra block godkända får denne sin legitimation.
Legitimerade läkaren
Som legitimerad läkare har man enligt lagen rätt att utöva läkaryrket. Man får t.ex. en egen förskrivarkod och kan skriva ut recept på läkemedel och man får skriva vårdintyg för psykiatrisk tvångsvård. Det finns de som jobbar som leg. läkare ett tag inom en viss specialitet i väntan på att få en ST där men annars är det väldigt få kliniskt verksamma läkare som "stannar" karriären här.
ST-läkare
Nu är det äntligen dags för läkaren att nischa sig. Hittills har denne fått en bra baskunskap i och med grundutbildningen och ATn men nu påbörjas specialiseringen och det är faktiskt dags att välja "vad man vill bli när man blir stor" så att säga. Det är inte ett helt lätt val då det idag finns 44 basspecialiteter att välja mellan. Specialisttjänstgöringen är minst 5 år. Att ha en ST-tjänst innebär, precis som under ATn, att man har rätt till handledning och utbildning och man har även här en utbildningsplan med olika delmål som skall godkännas för att få sitt specialistbevis. Man förväntas ta stort eget ansvar och dessutom handleda sina yngre UL- och AT-kollegor, för att inte glömma alla kandisar. ST-läkaren ansöker efter avklarad tjänstgöring till socialstyrelsen om specialistkompetens. Vissa specialistföreningar anordnar även frivilliga specialistexamenstillfällen där man får testa sin kunskap med en specialisttentamen men detta är alltså inget krav för att få jobba som specialistläkare.
Specialisten
Framme, äntligen! Nu kan läkaren tillräckligt mycket för att utöva läkaryrket självständigt inom en viss specialitet och har i uppgift att handleda alla sina yngre kollegor och sprida sin visdom och mångåriga erfarenhet. Specialistbeviset kommer med olika skyldigheter och rättigheter inom olika specialiteter som inte får göras av "underläkare". En specialistläkare kan efter en tid få titeln överläkare. Överläkaren har mångårig (varierar men kan vara ca 5år) klinisk erfarenhet som specialist och har medicinskt ledningsansvar på sin klinik tillsammans med de andra överläkarna. Det finns även de som väljer att dubbelspecialisera sig vilket alltså innebär att man "börjar om" eller kompletterar med ännu en ST-tjänst.
Som kortast tar alltså vägen från kandis till överläkare ca 17 år men som ni säkert förstår kan denna tid bli betydligt mycket längre. Lägg till 1-3års vick innan AT+ST samt en eller två föräldraledigheter så är man snart uppe i över 20 år. Puhh.. min resa har ju bara börjat.
Långt inlägg men hoppas ni fått i alla fall några frågetecken utredda! Det är verkligen inte lätt det här med karriärsvägar inom olika yrkesgrupper, särskilt om man inte själv jobbar inom branschen.
Vårkänslor
Hur härligt är det inte med vårkänslan som infunnit sig nu den senaste veckan? Det känns verkligen lägligt med lite varmare väder nu mitt i denna coronahysteri. Barnen är fortfarande hemma med lätta förkylningssymtom. Tom har vabbat nästan hela veckan men igår var jag hemma med barnen och vi passade på att vara ute så mycket vi bara kunde eftersom dem verkligen börjat klättra på väggarna här hemma utan tillräcklig stimulans. Dessutom har vi hunnit med att grilla både en och två gånger i veckan vilket ju om något är ett tecken på att sommaren är på väg.
Att barnen och Tom gått hemma hela veckan märks dock ganska tydligt. Vårt hem ser ut som kriget verkligen. Tanken var igår när jag var hemma att jag skulle göra ett ordentligt röj på nedervåningen men eftersom vädret var så fint så slutade det istället med att jag röjde ute i trädgården istället. Idag är det lite kyligare ute så det får väl bli dagens projekt istället. Får se hur mycket jag lyckas få gjort dock då Tom är iväg hela dagen för att hjälpa våra vänner som bygger hus att resa deras husstomme och lär vara borta större delen av dagen.
Veckan på jobbet har varit lugn. Alla mina läkarkollegor som varit sjuka är tillbaks på jobbet igen och än har inte det stora tryck som finns på sjukvården i Stockholm kommit till Borås. Vi räknar väl med att vi ligger efter med ett par veckor och förbereder oss på det värsta men vi får se. Än så länge njuter vi av att ha det lugnt och kunna flexa ut i tid.
Jag tänkte att jag skulle passa på att fråga er om det är något speciellt ni skulle vilja att jag gör ett inlägg om? Vet att jag fått en del nya läsare den senaste tiden vilket verkligen är roligt. Kommentera gärna om det är något som ni hade velat se här och har ni några frågor så kan vi ju samla ihop några såna till en frågestund lite längre fram. Ta hand om er och glöm inte att tvätta händerna, stanna hemma om ni är det minsta sjuka och undvik att besöka era äldre släktingar!
Viktiga lärdomar
Nu har jag knappt halva tiden kvar på neurologen och det känns verkligen ambivalent att jag skall lämna sjukhuset över sommaren för att bege mig till medicin i Varberg och sen komma tillbaks i augusti igen. Jag tror att det blir bra för mig att få lära mig lite medicin inför ATn och att testa på en helt annan klinik men samtidigt känns det också väldigt onödigt att jag nu skall lära mig ett helt nytt journalsystem enbart för 4 månaders jobb. Hursomhelst.. jag har lärt mig en hel del under min första 1,5 månad som underläkare och jag känner mig verkligen som en helt annan person än den rädda underläkaren som klev in genom sjukhusdörrarna i början av februari. Jag tänkte summera några av sakerna som jag lärt mig åt er:
- Det är bäst att ta hissen upp till femte våningen om man är lite sen till morgonmötet för att slippa stå och flåsa medan alla andra står tyst och lyssnar på rapporten
- Västar är något av en lyxvara på sjukhuset och att man får vara snabb om man vill ha en som inte är i storlek XL
- Man skall INTE välja varm choklad i kaffeapparaten i personalrummet om man inte gillar choklad med kaffesmak
- Det går alldeles utmärkt att svara "jag får återkomma om det" på de flesta frågor som sjuksköterskorna ställer för att man inte har en blekaste vad man skall svara
- De flesta konsulter äter inte upp en levande om man ringer för att fråga dumma frågor
- Det finns endast mobiltelefontäckning i ena änden av korridoren på strokeavdelningen
- Det är väldigt lätt att blanda ihop patienterna man har hand om och att det kan vara bra att dubbelkolla vilket rum patienten man skall gå in till ligger INNAN man går in och börjar förklara vilken utredning man skall göra och sedan inser att det inte är rätt patient som man pratar med (yes, I did that!)
- Är man snäll och trevlig mot sjuksköterskor, undersköterskor och sekreterare så blir de inte lika arga när man kommer med jobbiga frågor
- Kvaliteten på ett diktat är direkt korrelerad till 1. Hur många timmar du jobbat, 2. Hur många koppar te du druckit och 3. Om det fanns några kakor i personalrummet
Corona och alla dessa förkylningssymtom
Det går ju inte att driva en vårdinriktad blogg utan att prata om coronaviruset (eller SARS-CoV-2 som det ju egentligen heter #kulpåfest). Innan vi åkte till Idre var det ingen samhällsspridning och vi pratade lite skämtsamt om smittan på jobbet. Under semesterveckan sedan fick vi följa nyhetsuppdateringarna som kom som på löpande band och väl tillbaks på jobbet igen har det varit en helt annan stämning både på sjukhuset och i samhället. Det hela känns faktiskt rätt så overkligt. Särskilt om man tittar på hur de har det i Kina och Italien med höga dödssiffror, utegångsförbud och sjukvård som inte räcker till. Där är vi som tur är inte än och förhoppningen är ju nu med alla insatser att vi kan bromsa smittspridningen en aning så att sjukvården skall hänga med.
På jobbet är det än så länge ganska lugnt. De har mycket att göra på akuten men vi har ovanligt få patienter faktiskt. Ingen vill söka vård i onödan vilket ju är klokt. Det som märks tydligast hos oss är bristen på personal. Eftersom rekommandationerna är så strikta från folkhälsomyndigheten och sjukhusledningen måste folk vabba och stanna hemma vid minsta lilla förkylningssymtom vilket gjorde att vi idag var en tunn skara med läkare som samlades på morgonmötet. Jag har också fått jobba till stor del som ensam läkare på avdelningen under dagen. I och med att vi har så få patienter och att jag hunnit bli betydligt mer varm i kläderna som läkare så har det inte varit några konstigheter men det är ju klart att man blir lite orolig för hur det skall utveckla sig de närmsta veckorna om det är så pass mycket sjukfrånvaro och när troligen antalet patienter som läggs in bara kommer att öka, men det är ett problem som sjukhusledningen jobbar febrilt med att lösa såklart.
Hisselfie från i måndags när jag precis hunnit ta mig en kopp te på strokeavdelningen innan jag blev ombedd att komma över till neurologavdelningen istället då läkaren som skulle vara där blivit hemskickad med halsont och snuva
Men... jag vill ändå tro att vi svenskar har en stor solidaritetskänsla. Det är fint att se alla facebookinlägg om folk som vill hjälpa andra och jag tror stenhårt på att vi tillsammans med gemensam kraft kan bromsa detta tillräckligt för att vi inom vården skall mäkta med. Det kommer vara en stor prövning nu framöver och det kommer vara tufft för väldigt många både ekonomiskt, fysiskt och psykiskt men låt oss ta hand om varandra mitt i allt elände och visa att vi finns här för varandra. Stor kram till er alla där ute. Var rädda om er och håll er uppdaterade på de senaste rekommendationerna från politiker och myndigheter!
Fjällsemester och väntan på AT-beskedet
Nu är vi hemma igen efter en underbar vecka i Idre med familjen. Det har varit helt fantastiskt att bara få åka skidor, luffsa runt i underställ och umgås med familjen en hel vecka. En riktigt härlig och välbehövlig paus och dessutom min allra första betalda semester. Vincent åkte skidor för första gången och för varje dag som gick blev han bara bättre och bättre och från att vara en riktig bambi på hal is som varken kunde svänga eller bromsa åkte han sista dagen själv ner från toppen via skicross-banan. Jag är verkligen helt otroligt stolt över honom. Charlie fick inte åka skidor detta året utan var hemma antingen med mormor eller med Tom men han var lika glad för det och var alldeles till sig av all snö utomhus. Här kommer lite härliga mobilbilder från veckan:
Jag och mamma åkte en dag senare eftersoom jag hade AT-intervju på måndagen (mer om det i slutet av inlägget) och hade en jättemysig biltur tillsammans
"Jag visste inte att Aske fanns på riktigt mamma!" utbrast en överlycklig Vincent när de sista dagen på skidskolan fick träffa Aske ren
Utsikten från vår fina stuga vi bodde i under veckan
Och så var det ju det där med AT-intervjun. I måndags var det så dags. Jag och Emelie hade under söndagen suttit och peppat varandra och förberett oss på olika former av intervjufrågor tillsammans. Det var knappt så att jag kunde somnapå söndagskvällen och hjärtat slog hårt när jag begav mig mot sjukhuset påmåndag morgon. Jag är så glad att jag och Emelie fått intervju samma tid. Det kändes tryggt och aningens lugnare att ha henne vid min sida.
Intervjuprocessen började med att ca 10 stycken nervösa underläkare samlades i huvudentrén för att bli upphämtade och lotsade vidare till ett litet konferensrum där vi fick en presentation om AT-upplägget i Borås. Därefter blev vi fotograferade och fick sedan sätta oss för att mingla med lite kaffe och mackor tillsammans med några AT-läkare som vi kunde ställa frågor till medan vi väntade på att en och en få gå på individuella intervjuer.
Intervjun var ganska så formell. De gick igenom ett papper med olika frågor som jag försökte svara så gott jag kunde på utan att det skulle låta inövat. De jag minns var:
- Berätta lite om dig själv
- Hur är du i en grupp?
- Är du bra på att skapa nya relationer?
- Beskriv en vårdsitation då du gjort något bra
- Beskriv en vårdsituation där du gjort något som du önskat du hanterat annorlunda
- Vilka egenskaper tycker du gör någon till en bra läkare
- Varför vill du göra AT just i Borås?
- Hur är du i en grupp?
- Är du bra på att skapa nya relationer?
- Beskriv en vårdsitation då du gjort något bra
- Beskriv en vårdsituation där du gjort något som du önskat du hanterat annorlunda
- Vilka egenskaper tycker du gör någon till en bra läkare
- Varför vill du göra AT just i Borås?
- Hur tar du kritik?
- Är du bra på att själv ge kritik?
- Är du bra på att själv ge kritik?
- Hur hanterar du stressiga situationer?
De frågade mig säkert 2-3 gånger om jag verkligen inte hade jobbat mer än en månad som underläkare vilket kändes lite märkligt då de ju kallat mig baserat på uppgifterna i mitt CV. Jag hade inte en jättebra känsla när intervjun var klar. Det kändes som att jag babblat på lite för mycket och att de helt enkelt tyckte att jag hade för lite erfarenhet.
Känslan efter intervjun
Veckan gick och nervositeten steg en aning. Jag intalade mig själv och sa till de flesta att jag egentligen inte trodde jag skulle få någon AT denna omgång men innerst inne hade ju ändå ett litet hopp tänts. Torsdagen kom och de 20 av oss 40 som intervjuats som fått erbjudande skulle få sitt besked. Dagen gick och mejlinkorgen ekade tom. Emelie hörde av sig och berättade glatt att hon fått AT och jag blev så otroligt glad för hennes skull. Hon försökte trösta mig med att jag inte skulle ge upp hoppet eftersom det fortfarande fanns en chans att någon skulle tacka nej till sin plats (om de fått AT någon annan stans som de hellre vill ha t.ex.).
Det leder oss fram till idag. Jag hade precis blivit klar med ronden och hade satt mig med mina kollegor i personalrummet när det plingade till i telefonen. Jag tog upp den och såg att jag fått ett nytt mejl. "Du har ett nytt meddelande från västra götalandsregionen, klicka här för att läsa". Med en puls på säkert 100 klickade jag på länken. Var det nu jag skulle få mitt slutgiltiga besked, att jag inte fått AT denna omgång? Nä, i mejlet möttes jag av texten " Hej Alice! Vi vill erbjuda dig anställning som AT-läkare". Jag skrek rätt ut. JAG HAR FÅTT AT!! WAAH!!!
Resten av dagen har jag svävat på moln. Jag kan inte fatta att jag sitter här bara två månader efter examen med en AT-anställning som väntar på mig i augusti. Jag har redan lovat några av er att jag skall skriva ett inlägg om mina bästa AT-sökartips så det kommer så småningom, även fast jag inte är helt säker på att jag gjort något alldeles extra för att förtjäna detta. Nä, jag är så otroligt tacksam, glad och stolt så det känns som jag skall spricka! Nu är det dags för mig att fira med en god natts sömn, det bästa som finns för en heltidsarbetande småbarnsförälder. Champagnen ligger på kylning till en kväll när jag orkar hålla ögonen öppna längre än till klockan 21.
Semester vs arbetsintervju
Ibland blir jag lite trött på mig själv. Varje år har alla AT-orter sina intervjuer samlade till en vecka på hösten och en vecka på våren. Jag var fullt medveten om detta. Ändå var jag dum nog att inte kolla upp exakt vilken vecka det var innan vi bokade vår skidresa till Idre med familjen. När Emelie så snällt påpekade att det faktiskt var just vecka 11 för en månad sen fick jag lite lätt panik men lugnade mig sedan och tänkte att det nog ändå inte spelade någon roll eftersom jag nog inte skulle få AT denna omgång ändå. Medelväntetiden för AT på de ställen jag sökt är ungefär ett år.
Charlie hjälpte mig att inventera bland skidutrustningen i förra veckan
Nu idag plingade det dock till i min mejlkorg och där var det, erbjudandet om en AT-intervju i nästa vecka i Borås (där jag jobbar nu). Med både glädje, panik och ångest ringde jag mamma och meddelade de både bra och dåliga nyheterna. Planen har varit att vi skall åka upp till fjällen på söndag nämligen och min intervju ligger på måndag förmiddag. Mamma lugnade mig en smula och nu försöker vi hitta en lösning så att jag kan åka upp en dag senare. Det lutar åt att jag och mamma åker själva och att pappa, brorsan, Tom och barnen åker redan på söndagen. Åh jag blir så trött på mig själv!
Jag är såklart fantastiskt glad att jag faktiskt fått en AT-intervju och att de vill träffa just mig av flera hundra sökande. Nu är det ju inte alls säkert att jag får tjänsten men jag kan ju givetvis inte heller tacka nej till att gå på intervjun. Förutom glädje är jag också FRUKTANSVÄRT nervös. Intervjuer är verkligen inte min grej (är det någons grej ens?) och en allt för stor del av mig vill bara springa och krypa in under sängen och gömma mig. Jag och Emelie, som också fått intervju i Borås, skall dock försöka sitta tillsammans och köra lite intervjufrågor med varandra i helgen för att preppa, om det nu går. Ni får väldigt väldigt gärna hålla tummarna för mig på måndag förmiddag i alla fall! Någon som sitter på riktigt bra intervjutips?
Firar första lönen
I helgen hade vi mycket att fira. Första lönen efter examen ramlade ju in för en vecka sen och sen fyllde Tom år i söndags. Planen var egentligen att fira med en middag på tu man hand under lördagen men då vi inte lyckades få barnvakt tog vi istället med oss barnen och lunchade på en kinabuffé i Kungsbacka med efterföljande glass. Det är alltid lite av en chansning att ta med barn på resturang måste jag säga men vi hade en mysig stund tillsammans och så får vi planera in en date night en annan helg helt enkelt.
För mig är det så otroligt viktigt att ta tillvara på tiden med barnen nu i och med att jag är borta så länge på vardagarna. Jag försöker vara så närvarande som möjligt den korta tiden vi har på kvällarna och på helgerna vill jag gärna få ladda med massa mys för att orka med en hel arbetsvecka, så det är roligt att få åka och hitta på saker med hela familjen tillsammans såhär. På söndagen sen så överraskade vi Tom med en famijebrunch hemma innan våra familjer kom för en födelsedagsfika under eftermiddagen. En väldigt härlig helg helt enkelt och en bra uppladdning inför veckan! Sista veckan innan semestern!
En kopp te
Det är en otrolig omställning att gå från att ha varit student (och mammaledig) på heltid i över sju år till att börja heltidsarbeta. Jag har varit så fruktansvärt trött efter jobbet varenda dag av alla nya intryck och av de tidiga mornarna att jag gärna stupat i säng redan vid nio. Äntligen har jag förstått den riktiga innebörden av fredagsfeeling, alltså känslan av att vara helt slutkörd och veta att det väntar två lediga dagar att vila upp sig på innan det är dags för en ny vecka. Vilken lycka!
Jag börjar dock mer och mer komma in i jobbet nu. Jag har bra koll på arbetsrutinerna på avdelningen och börjar bygga upp relation med både sekreterare och sköterskor även på strokeavdelningen. Tur är väl det för när jag slängde ett öga på schemat fram till maj så ser det ut som att jag skall vara kvar på stroken fram tills jag slutar. Jag börjar så sakteligen bli varm i kläderna när det kommer till det här att faktiskt vara läkare också. Tycker fortfarande det känns lite skumt att presentera mig som läkare för patienterna eftersom jag känner mig lite utav en bluff men jag tänker att fake it til you make it passar ganska så bra in här.
Jag har i alla fall fått väldigt trevliga och stöttande kollegor. Det är ju verkligen A och O när man är underläkare att känna att man har någon att fråga utan att skämmas. För visst kommer det många, säkert för andra helt uppenbara frågor från mig flera gånger varje arbetspass. Idag blev jag lite extra glad när en av överläkarna var och hämtade kaffe till alla kollegor som satt och lunchade i matsalen (som jag brukar tacka nej till eftersom jag ju inte dricker kaffe) och hen ställer fram en kopp te till mig utan att jag behövt be om det. Det kanske låter banalt men jag tyckte det var himla fint av hen att ha lagt det på minnet!
Nu är jag lite nyfiken.. hur har ni känt det när ni börjat på ett nytt jobb? Kan ni känna igen er i det jag skriver eller är det bara jag som gärna hade skippat de första 6 veckorna och varit mer självgående redan från start?
Strokeavdelningen
Till neurologikliniken där jag jobbar hör två avdelningar, neurologiavdelningen och strokeavdelningen. Mina två första veckor har jag som sagt varit placerad på neurologen och jag hade precis börjat komma in i lite rutiner och lärt mig namnen på flera av sjuksköterskorna och undersköterskorna när det var dags för mig att byta avdelning.
Denna veckan har jag då alltså varit på stroken istället. Efter bara en vecka där vågar jag mig kanske inte riktigt på att dra några enorma slutsatser men det verkar ändå som att tempot är BETYDLIGT mycket lugnare där än vad det varit på neurologen. Jag har hunnit sitta och prata en del med mina kollegor, hunnit ta en lugn kopp te i personalrummet och inte jobbat över en enda dag. Det har varit ganska så passande i och med att jag inte alls mått hundra under veckan. Har känt mig otroligt trött och frusen hela veckan och det hela har inte riktigt velat släppa förrän nu i fredags då jag äntligen började känna mig som mig själv. Jag har under veckan bland annat fått eftermiddagsronda själv med sköterskan vilket var både kul och lite läskigt men det gick galant och det jag inte kunde svara på fick jag helt enkelt bara be om att få återkomma om efter att jag pratat med min överläkare. Inte svårare än så.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte sitter med lite söndagsångest just nu. Det är långa och tuffa veckor jag har just nu med att vänja mig vid den långa pendlingen och allt nytt på jobbet. Det blir lite lättare för varje dag som går men det kommer nog ta betydligt längre tid än dessa tre veckor att vänja mig vid mitt nya liv som arbetande. Om två veckor väntar dock första betalda semesterveckan någonsin (!!). Då blir det en vecka i fjällen med familjen.. DET ska bli underbart!!
Första sjukdagen
Kände mig ovanligt trött igår på jobbet. När klockan närmade sig 16 började jag känna mig frusen och hade lite ont i kroppen. Jag fyllde min termos med te innan jag packade ihop mina grejer och stämplade ut för dagen. Väl hemma tog jag en Naproxen för att orka med kvällsbestyren hemma och efter barnen somnat kröp jag upp under en filt i soffan och satt och pratade med Josefin resten av kvällen som var på besök. Tog tillslut tempen som dessvärre låg på 38,4 (trots febernedsättande) och när kvällen började närma sig sitt slut var tempen uppe på 39 grader. Tog två Alvedon och gick sen och la mig.
Natten har varit svettig, bokstavligt talat. Vaknade tidigt imorse för att försöka sjukanmäla mig vilket var lättare sagt än gjort då både administratören och min chef är iväg på semester. Fick tillslut tag på min överläkare och passade även på att lämna över en rapport om en patient jag pysslat lite med igår (det här med att inte ta med jobbet hem är lättare sagt än gjort när man får vara ensam läkare på avdelningen).
Har varit feberfri än så länge idag och har egentligen inga andra symtom vilket är lite skumt. Ligger och hoppas för allt i världen att jag inte smittats av influensan som gått på avdelningen i veckan men börjar tro mer på att jag fått en släng av den oklara febern som bägge barnen haft nattetid förra veckan där dom varit som vanligt dagtid. Just nu är jag mest trött och tänker försöka maxa vilan idag medan barnen är på förskolan.
Blir jag hemma imorgon också kommer jag dessutom för första gången någonsin få sjukpenning. Kan knappt beskriva hur skönt det känns att faktiskt få kunna vara hemma och vara sjuk/vabba utan att behöva oroa mig för när eller om jag kommer kunna ta igen det jag missar. En av många saker jag inte saknar ett dugg med att vara student även fast det innebär en kortare rapport till överläkaren nerbäddad i sängen.