Jag är nervös. När jag blev inslängd på mitt första underläkarvikariat i februari hann jag inte riktigt oroa mig så mycket men denna gången har jag verkligen hunnit att fundera. Jag har varit så bekväm efter 6,5 månad på stroke- och neurologavdelningen. Jag har blivit duktig på det jag gör och lärt mig enormt mycket. Nu plötsligt slungas jag tillbaks till okänd mark och skall än en gång förvirrat möta upp mina blivande kollegor och bli en del av en klinik som jag inte känner. Det ska bli otroligt kul att få möjlighet att lära mig en massa nya saker och utvecklas men det kommer till priset att vara ny på jobbet igen, en känsla jag inte är särskilt förtjust i.

Mina förhoppningar ä ju såklart att alla är lika trevliga som mina fd kollegor och att det ställs rimliga krav på mig och vad jag förväntas kunna och bidra med. Jag håller även tummarna för att jag kan få behålla en liten uns av det självförtroendet jag byggt upp som underläkare in i min nya titel. Inlärningskurvan lär ju vara minst lika brant som den varit hittills så det gäller nog bara att ta sig igenom de första skrämmande veckorna när allt är nytt och man känner sig ganska så otillräcklig.