Okej, bättre sent än aldrig! Här kommer tredje och sista delen av min förlossningsberättelse:

 

Charlie ligger alldeles varm på mitt bröst och börjar ganska så snabbt att skrika. Känslan att ha sin alldeles nyfödda bebis på bröstet går bara inte att beskriva med ord. Jag är så lycklig över att han äntligen är här och så otroligt lättad över att han äntligen är ute efter de mest smärtsamma minutrarna i hela mitt liv. Trots hela härligheten med en alldeles nyfödd bebis på mitt bröst kan jag inte undgå att lägga märke till hur stressade barnmorskan och undersköterskan är. Jag förstår av det dem säger att det kommit ganska mycket blod och de jobbar snabbt. Jag får Oxytocin både intramuskulärt (detta får alla) och intravenöst eftersom blödningen är så pass stor vilket skall få livmodern att snabbt dra ihop sig. De vill ganska så direkt att jag försöker krysta ut moderkakan (ifall det är den som står och blöder) och 22.39 slinker den obehagligt ut och Felicia konstaterar att moderkakan är hel och livmodern är väl kontraherad. Jag försöker så gott jag kan att bara fokusera på min lilla bebis och att jag trots allt är i trygga händer och som väl är verkar blödningen avta något när moderkakan väl är ute. I journalen står det att jag förlorade 1100 ml blod vilket är 100 ml mer än vad som anses som normal blodförlust vid en förlossning.

 

 

Medan jag och Tom bekantar oss med lilla Charlie skall barnmorskan sy de två bristningar jag fick under förlossningen. Eftersom jag fortfarande blöder tar det lite extra lång tid. Vid förlossningen med Vincent kände jag absolut ingenting när barnmorskan sydde men den här gången gör det betydligt ondare då det är svårt att lägga bedövning. Tillslut får Tom ta Charlie och jag grabbar tag i lustgasen igen och andas mig igenom denna inte särskilt trevliga stund.

 

 

När jag är ihopsydd lämnar de oss själva en liten stund med Charlie för att hämta förlossningsbrickan. Jag känner mig ganska så slutkörd i kroppen och tänker att det nog blir bra med lite påfyllning av energiförråden. Jag får amma lillen för första gången och han får ett riktigt fint tag vilket gör mig väldigt glad då amningen krånglade så mycket med hans storebror. Vi kalasar loss på förlossningsbrickan men jag känner mig bara tröttare och när det är dags för vägning och mätning av lillen känns ögonlocken ordentligt tunga och jag orkar knappt lyssna på vad de säger borta vid skötbordet.

 

 

Sen är det dags för mig att gå upp och kissa. Det är viktigt att komma upp och göra det efter en förlossning då det kan vara svårt och särskilt om man fått ryggbedövning. Felicia säger åt mig att ta det försiktigt då jag känner mig lite yrslig och de hjälper mig att komma upp på sängkanten i sittande. Jag sitter och dinglar med benen ett tag och försöker sen ställa mig upp men inser snabbt att det inte alls går eftersom det känns som jag skall svimma och ber om att få lägga mig ner igen.

 

Vi försöker på nytt en stund senare och nu har Felicia varit och hämtat en rullstol. Jag får hjälp att komma över i den och så körs jag in på toaletten. Så fort jag kommit över till toastolen och börjat kissa känner jag hur kroppen blir alldeles kall och jag blir fruktansvärt illamående. Jag hänger mig över Felicia som sitter på huk framför mig och den enda tanken som går i mitt huvud är att jag inte får spy ner min barnmorska. Alla ljud hörs mer och mer avlägsna och jag hör Felicia upprepa mitt namn gång på gång och hon får något svagt grymtande till svar från mig. Felicia säger att jag måste tillbaks till rullstolen och jag säger att det aldrig kommer att gå, att jag vill lägga mig på golvet. Ytterligare en person kallas in på rummet och med gemensamma krafter (jag vet inte riktigt hur) får de över mig till rullstolen och vidare upp i sängen. 

 

Allt snurrar och jag orkar inte öppna ögonen men märker att de kopplar upp blodtrycksmanchett och mäter min syremättnad på fingret. Jag får dropp och undersköterskan hämtar ett glas stark saft som jag tvingar i mig. Jag får också en blöt handduk på pannan och det känns som att min kropp väger 2 ton. Efter en liten stund när droppet börjat gå in orkar jag i alla fall öppna ögonen och prata och det är dags för mig att bli nedrullad till BB. Felicia berättar att Tom tyvärr inte kan stanna och jag frågar direkt vem som då skall ta hand om min bebis, för jag orkar ju inte ens lyfta mina egna armar.

 

De lägger i alla fall Charlie bredvid mig i sängen och han sover så sött tätt intill mig och sedan rullar de ner hela sängen till mitt BB-rum. Jag får stränga direktiv om att inte försöka ställa mig upp själv utan att ringa på klockan och sen med tårar i ögonen får jag säga hej då till Tom som beger sig hemåt. Jag slocknar ganska så snabbt vilket inte är särskilt konstigt efter nattens händelser och det är som att Charlie känner på sig att hans mamma är så sliten för han är så lugn och snäll hela natten. Mot morgonen ligger jag vaken en stund med Charlie i famnen och det är inte förrän nu, efter att jag återhämtat mig från blodtrycksfallet och blodförlusten en smula, som det slår mig hur mycket jag älskar denna lilla kille. Glädjetårarna bara rinner.