Livet på psykiatrin

Nu har jag gjort tre veckor på min psykiatriplacering inom öppenvården efter att jag blev akut omplacerad med tanke på covid-19 (eller med tanke på ORO för covid-19 som var anledningen enligt min arbetsgivare). Jag kan ju inte direkt säga att jag gjort några övermänskliga insatser för den psykiatriska vården i Sverige. Det har verkligen varit ett enormt luftigt schema för min del. Både pga att omflyttandet kom lite hastigt på men jag har också förstått att det rent generellt brukar vara ganska så lugnt för oss AT-läkare under psykiatriplaceringen.
 
 
För min del känns det faktiskt rätt bra än så länge om man tänker just arbetsmiljömässigt. Jag har fått ett eget rum och de patienter som varit bokade till mig har varit telefonbesök hittills. Jag har gått med och träffat en hel del andra patienter på plats dock tillsammans med skötare, arbetsterapeuter och psykologer bland annat men då har jag i alla fall kunnat hålla två meters avstånd och det har faktiskt känts helt okej. Jag delar ju fortfarande lokaler med en hel del andra människor och har redan blivit tvungen att testa mig då en av de anställda testades positiv men som  sagt, jämför man med placering på kirugakuten eller KAVA är detta definitivt tusen gånger bättre. Om två veckor är det dock dags för placering på avdelning och det känns genast inte alls lika kul.
 
 
Som jag skrivit tidigare så räknar jag ju tyvärr bara ner dagarna tills jag får gå på föräldraledighet nu men det är ändå två månader bort. Har verkligen tappat motivationen att jobba sen hela karusellen med riskbedömning osv drog igång och jag vill ju helst av allt kunna isolera mig så mycket jag bara kan för att skydda mig och bebisen. Jag hoppas verkligen att jag kan få komma tillbaks till jobbet efter föräldraledigheten med ny energi och lust för som det känns nu så är det ju inte särskilt roligt att vara AT-läkare trots att jag ju vet att det beror på att jag befinner mig i en väldigt speciell och utsatt situation. Vi är ju alla överlag extremt trötta på denna pandemi och bara tanken på att få återgå till någon form av normalitet känns tyvärr fortfarande så avlägset.
 
Nu skall jag dock försöka njuta av en lugn helg med familjen och försöka koppla bort jobbet så mycket jag bara kan. Då mår jag faktiskt ändå väldigt bra.
 

Postat av: F

Hej,

Jag är ny underläkare (börjar AT i höst) och mår så dåligt av allt ansvar man har och hur stor press som ligger på en. Hur tacklade du detta i början? Hur lämnar man arbetet på arbetet när man åker hem? Börjar tvivla så mycket på yrket om jag ska vara ärlig... Tack för en ärlig och fin bloggg! Kram!

2021-04-19 @ 20:53:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: