Så var dagen äntligen här! Sista praktikdagen på läkarprogrammet är över och nu kommer jag aldrig mer att presentera mig själv som läkarstudent för en patient. Alltså hur galet är inte det? När jag lämnade sjukhuset efter att jag bytt om en sista gång i det unkna kandisomklädningsrummet i källaren kom en liten lyckotår i ögonvrån och jag fick ett par skumma blickar slängda mot mig när jag gick där med världens största leende på läpparna. Jag kommer nog absolut sakna att vara kandis då och då för det är ett fantastiskt privilegium att få vara med om så mycket och ändå inte ha något ansvar men jag känner mig färdig och redo att ge mig ut i verkligheten nu. Det är dags att ta all kunskap jag samlat på mig och börja bygga upp erfarenheten istället.

 

 

I tisdags fick jag stå sterilklädd på operation i 5 timmar och hjälpa till att assistera genom att hålla i hakar, klippa trådar, hjälpa till att suga och sy några stygn i underhudsfettet. Vi blev serverade saft genom ett sugrör som var inpetat från sidan på våra munskydd och även fast jag var vrålhungrig när jag lämnade operation strax innan 15 så var det en väldigt spännande och lärorik dag. Igår var jag istället med på lite patientsamtal på avdelningen på förmiddagen och ett mindre ingrepp på operation och sen fick jag vara med en av handledarna på mottagningen och träffa och undersöka patienter på eftermiddagen vilket också var väldigt kul.

 

Idag var jag slutligen med på en robotoperation. Det var verkligen SÅ häftigt att få möjligheten att sitta med vid roboten och se buken genom kameran i 3D-vy och det kändes precis så SCI-FI som det låter. Läkaren styr alltså olika redskap som sitter på en bläckfiskliknande maskin med sina händer och fötter i en stor VR-maskin kan man säga och detta möjliggör operation på väldigt känsliga och svåråtkomliga ställen. Jag fick som grädde på moset sluta lite tidigare idag pga en inställd operation så efter en fika med mina handledare önskade vi varandra lycka till, jag fick min sista påskrift på min lilla dagislapp och sen var det alltså dags att åka hem.

 

 

Jag kan fortfarande komma ihåg känslan första gången jag var ute på praktik en månad in i utbildningen (hittade en länk till inlägget om dagen HÄR och fick mig ett gott skratt, herregud vad längesen det var!). Bara att få ta på sig scrubsen var så stort och jag minns hur konstigt det var att presentera sig som läkarstudent för det kändes som att jag var en bedragare. Jag kunde ju verkligen ingenting men patienterna tittade direkt på mig på ett sätt jag inte alls var van vid. Jag brukar ju fortfarande säga att det känns som att jag inte kan någonting men tänker jag tillbaks på den Alice som gjorde sin första dag där på vårdcentralen så inser jag ju hur mycket som faktiskt har hänt sen dess. Det skall bli spännande att se hur det känns om ytterligare 7,5 år!