Hej hörni! Är inne på andra föreläsningsveckan på OBGYN-kursen nu. Föreläsningarna är intressanta men själva föreläsarna har haft en tendens att inte dyka upp vilket varit rätt så irriterande. Oväntade håltimmar helt enkelt vilket ingen i min klasshalva varit särskilt glad över och jag har valt att plugga hemma en hel del istället. På torsdag kommer jag ha sista föreläsningen på hela läkarprogrammet (!!!!) och sen är det praktik och seminarier resten av terminen fram till examen. Så sjukt ju! Däremot så anordnas det faktiskt varje termin en föreläsningshelg för oss T11or som skall ut på våra första jobb som repeterar viktiga saker från olika specialiteter som vi bör ha i färskt minne vilket jag verkligen tycker är superbra, men det ligger som sagt utanför skoltid och är mest för att damma av gamla kunskaper.

 

Så givetvis skall jag även uppdatera er lite på jobbfronten också. Jag har nu varit på tre jobbintervjuer och har verkligen fått väldigt fin feedback från alla tre med erbjudande om anställning, vilket dock skapade lite av ett "lyxproblem". Ett jobb var bara ett sommarvik och där fick jag tacka nej. Sen fick jag ett erbjudande om ett vikariat med start direkt efter examen men som är ganska dåligt meriterande för framtida AT-ansökningar (både pga fel sjukhus och lite nischad specialitet). Det sista vikariatet var mitt "önske-vikariat". Rätt sjukhus och en bra och bred specialitet som optimerar min chans att få AT just där. Kruxet är bara att anställningen skulle starta först i april-maj och som ni vet så har jag ju precis gift mig och har inte riktigt råd att ta 2-3 månaders obetald semester efter examen (vilket visserligen hade varit grymt skönt). Ja ni ser ju dilemmat här.

 

 

Så.. efter mycket bollande fram och tillbaka med både Tom, mina vänner, mamma och pappa kom jag slutligen fram till att det kändes alldeles för omoraliskt att tacka nej till vikariatet med start i februari för att sedan säga upp mig bara efter någon månad och starta på "önske-vicket". Det finns ju andra sökande som säkert också vill ha en chans att få vick och jag vill inte ta deras "plats" när jag ändå inte tänkt stanna. Därför valde jag att tacka nej till jobbet med start efter examen och ja till "önske-vicket" och så skall jag försöka få jobba som sekreterare i februari-mars i alla fall. Jag pratade med mina chefer idag och det verkade väldigt lovande faktiskt men de skulle kolla med schemaläggarna för att se hur stort behovet är. Eventuellt kanske jag t.o.m. kan få en heltidstjänst där i två månader vilket hade varit toppen.

 

Så för att sammanfatta så ser det i dagsläget ut som att jag jobbar som sekreterare i ett par månader efter examen för att sen i april-maj påbörja min allra första anställning som läkare. Alla datum och detaljer är inte riktigt spikade än men det känns bra och har jag väntat 7,5 år på att bli färdig läkare så kan ju omöjligen två månader till spela särskilt stor roll om det innebär att jag får ett riktigt bra vikariat som ger mig absolut störst chans till AT.

 

Jag vet inte om ni hängde med där för det blev lite rörigt men det har det även varit för mig fram tills för bara några timmar sen så jag klandrar er inte. Nu skall jag ta och plugga vidare om antikonception (preventivmedel) och klimakteriet så vi hörs!

 

 

Det var länge sedan jag var så lugn och avslappnad en helg. Att vara 100% ledig och inte ha plugget hängande över sig (eller bröllopsplanering för den delen) känns väldigt ovant men otroligt skönt. Tänk att det är så här det kommer vara sen när jag börjar jobba? 

 

 

Anledningen till ledigheten (om nu en ledig helg räknas som ledighet) är att jag i fredags skrev barntentan. Det var en enorm tenta verkligen och ärligt talat så vet jag inte riktigt hur det gick. Det kändes liksom varken bra eller dåligt så vi får helt enkelt vänta och se. Jga är så glad att jag läser pediatriken först och gyn sist för gyn examineras med en munta som tydligen skall vara väldigt svår att bli underkänd på så länge man plugat och hängt med under kursen. Kuggar jag pediatriken nu så har jag ju faktiskt två omtentatillfällen på mig att klara den innan examen vilket ändå känns bra.

 

Men en liten uppdatering på jobbsökarfronten då? Efter tentan åkte jag iväg på mitt livs första underläkarjobbsintervju. Visserligen bara för det där sommarvicket men jag fick ett otroligt gott intryck av kliniken och läkarchefen och det verkade som att hen var väldigt intresserad av mig också så det kändes väldigt positivt. Tidigare i veckan fick jag dock napp på ett av alla miljontals mejl jag skickat iväg och fick bokat in en till intervju på tisdag, denna gång för ett vick som tar vid direkt efter examen. Jobbet är på en spännande klinik men tyvärr inte alls på det sjukhuset jag helst vill till. I dagsläget känner jag dock bara att jag vill ha ett jobb, vilket som helst, så att jag slipper gå arbetslös direkt efter examen. Alla meriter är väl bra meriter dessutom.

 

När jag kom ut från tentasalen och slog på telefonen igen så plingade det däremot till ännu en gång i min mejlkorg. Jag skrek nästan rakt ut av glädje när jag läste att de ville erbjuda mig en intervju på ett av de ställen som ligger på min absoluta "vikariat jag väldigt gärna vill ha"-topplista. Så nu, inom loppet av en vecka, så kommer jag att hinna gå på tre olika intervjuer och jag håller verkligen verkligen tummarna för att de andra intervjuerna också går bra så att jag kan få släppa den här jobbsökarångesten som bara blivit större för varje dag som gått.

 

Imorgon väntar läkarprogrammets sista upprop för läkarprogrammets sista kurs. Hur märkligt är inte det? Dessvärre kommer jag nog behöva vabba imorgon då Vincent har fått feber så jag missar denna stora händelse men oavsett så är det verkligen nu som nedräkningen mot den där examen kan börja. Ska bli så spännande att äntligen få läsa obstetrik och gynekologi som jag sett fram emot nästan hela läkarutbildningen. Den som väntar på något gott ;)

Och så var det ju det där med jobbsökandet. Jag hade ju inbillat mig att det inte skulle bli så svårt att få ett underläkarvik. Alla hade ju sagt att det löser sig på ett eller annat sätt. Nu sitter jag i alla fall här och blir mer och mer stressad för varje dag som går över att det ekar tomt i min mejlinkorg. Nu äntligen igår eftermiddag fick jag min första intervju inbokad men tyvärr bara för ett sommarvikariat. Nu efter bröllopet har jag ju definitivt inte råd med att vara arbetslös så jag håller verkligen tummar och tår för att det löser sig. I värsta fall kanske jag får kolla med mina nuvarande chefer och se om jag kan få jobba så många pass som möjligt som sekreterare/personlig assistent samtidigt som jag söker underläkarvik.

 

Nu har jag pratat med lite gamla kursare och fått lite fler kontaktuppgifter så jag skall slänga iväg ett gäng mejl till och sen är det väl bara att ligga på, ringa runt och jaga svar. Hade jag bara inte behövt bo kvar i Göteborg så hade det nog varit betydligt lättare men nu hoppas jag att ni håller tummarna för mig och att jag hittar något vik inom pendlingsavstånd istället. Har ni några tips tar jag tacksamt emot dem!

 

Någon mer som närmar sig examen och börjat fundera kring jobb och sommarjobb? Hur känns det för er?

Och vad har hänt i resten av livet då, kan man ju undra?! Det är såklart väldigt få saker som fått stå på paus bara för att man bestämt sig för att gå och gifta sig så jag har verkligen fått hålla tunga rätt i munn för att få ihop allt.

 

Det går bra i skolan i alla fall och nu har vi barntentan om drygt en vecka. Känner mig inte alls redo för den men nu väntar som sagt några dagars ganska intensivt pluggande och så hoppas jag att det kommer kännas bättre nästa vecka. Ryktet säger att det skall vara väldigt svårt att bli underkänd på tentan så jag hoppas väl ändå att pluggandet till alla miljontals seminarium vi har haft har förberett mig en del inför den.

 

Jag har hunnit träffa en stor variation av sjuka barn nu. Jag har träffat barn med förstoppning, barn med astma, barn med infektioner (både enkla och svåra), barn som är väldigt för tidigt födda, barn med svåra neurologiska handikapp och barn med cancersjukdomar. Min rädsla för att träffa väldigt svårt sjuka barn och själv inte må bra har inte alls infriats faktiskt. Visst har det väckt mycket tankar och känslor, men något jag lärt mig är att det är en sak att läsa i en journal om ett väldigt svårt sjukt barn och en helt annan sak att sitta och prata med barnet och föräldrarna, se deras relationer, höra om deras vardag och se att det finns glädje och mening även fast barnet är sjukt. Det som låter som eländes elände i någons öron är en annan familjs vardag och deras "normaltillstånd" och det är ingen annans rätt än familjen själva att bedömma om det finns livskvalitet i det. Don´t judge a book by it´s cover! Det har varit en väldigt fin insikt att få efter den här kursen tycker jag.

 

 

Jag har den senaste tiden varit placerad en vecka på akuten där vi fick öva på att ta egna patienter och en vecka på vårdavdelning där vi på förmiddagen träffade 1-2 patienter som vi sedan diskuterade med resten av gruppen på eftermiddagen. Jag har dessutom fått vara med och ta emot två nyfödda tvillingar efter ett kejsarsnitt, så otroligt häftigt! På fredagarna har vi haft olika typer av seminarium och även fått hålla en fallpresentation inför resten av klassen om en av de patienter som vi träffat på avdelning resp. på akuten. Vi har också tävlat om godis i frågesporter varje fredag vilket verkligen varit ett roligt inslag på kursen. 

 

I förrgår hade vi utbildning i S-HLR för barn. Först gick vi igenom vad vi gör vid luftvägsstopp, andningsstopp och hjärtstopp och fick öva inblåsningar, buktryck, ryggdunkningar och hjärtkompressioner på dockor i stort och litet format. Efter det fick vi kliva in till olika simulerade scenarion där vi skulle hjälpa att barn som hade problem med några av dessa sakerna. Sist vi hade simuleringsövningar var på kirurgikursen termin 8 och då kändes det inte alls bra.Nu däremot så fick jag min revansch och jag tyckte vi alla lyckades hålla ett bra teamarbete och vara lugna och metodiska rakt igenom, så nu är jag inte lika livrädd för simulering som jag var innan.

 

 

Förutom HLR-utbildning så har vi en massa seminarium denna vecka så nu skall jag sätta mig och plugga lite inför eftermiddagens fall. Nästa vecka är det barnkirurgivecka för mig och min grupp som avslutas med tentan på fredagen. Veckan efter det är det upprop för sista kursen på hela läkarprogrammet. Känns helt surrealistiskt!

Sex dagar... det är SEX DAGAR kvar till bröllopet (!!) och därav tystnaden här inne. Jag lovar er att jag kommer uppdatera er mer om läget i skolan och ge er massa detaljer om bröllopet så fort livet balanserat sig en aning men just nu går all ledig tid till förberedelser och allt annat bröllopsrelaterat. Dessutom söker jag jobb för fullt men som sagt... det kommer fler inlägg om allt detta inom några veckor, så håll ut!

 

Ville bara kika in i alla fall, säga hej och även heja på er alla som också är mitt inne i terminen och kämpar med plugget. Ni är grymma allihopa! Puss och kram!

 

Sitter hemma i vårt lilla kontor och jobbar idag. Just det här rummet är det fulaste rummet i hela huset och gissningsvis ganska nära orginalskick från när vårt hus byggdes. Ända sen vi flyttade in i fjol har rummet använts som förråd och rummet har i princip inte använts alls. För några veckor sedan fick vi ett litet ryck jag och Tom och städade äntligen ur hela rummet. Det är fortfarande extremt fult (tänk plastmatta, strukturtapet som använts som klösbräda av en katt och blått tak) men här inne har vi vårt lilla kontor samt en gästsäng för om någon skulle sova över, vilket händer förvånande ofta.

 

Idag var det dags för första klinikdagen på kursen. För min del innebar det auskultation på lungmottagningen. Eftersom specialistmottagningarna är så otroligt specialiserade på ett så stort barnsjukhus som Drottning Silivas är så kan vi inte ta egna patienter på mottagningen men det var väldigt intressant att få sitta med och lyssna och observera läkarens möte med barnen.

 

 

 

På en specialistmottagning på vuxensidan är det lätt att det blir lite enformigt då man träffar samma typer av patienter hela tiden med liknande sjukdomar. På barn är allt väldigt annorlunda. Din första patient kan vara en 4 månaders bebis med en sjukdom och ha en viss typ av problem medan nästa patient som har samma sjukdom men istället är 13 år där man brottas med en helt annan typ av problematik. Väldigt spännande och kul tycker jag!

 

Efter förmiddagen på lungmottagningen väntade ett seminarium om neonatalogi (nyfödda och för tidigt födda barn) där vi gick igenom olika fall med allt ifrån meningit (hjärnhinneinflammation) till nyföddhetsikterus (gulsot). Vi kommer ha en hel del seminarium de närmsta veckorna nu inom olika områden (tre bara denna veckan) och allt skall vara väl förberett innan man kommer dit så det gäller att ligga i nu och plugga den lediga tid man har mellan de olika placeringarna.

 

Nu på kvällen har jag även varit iväg på AT-mässan som hålls varje termin av läkarförbundet för oss som är i slutet av vår utbildning. Representanter från AT-orter runt om i Sverige ställer upp sina montrar och så får man mingla runt och ställa frågor. Som vanligt var det otroligt mycket folk och både jag och Emelie (min fd klasskompis som tog examen i sommras) var rejält trötta när vi bestämde oss för att bege oss hem men jag kände nog ändå att jag fick flera bra tips om hur man skall tänka när man söker jobb efter examen och fick även en känsla för vilka sjukhus som jag skulle vilja göra min AT på så småningom. 

 

Nu skall jag tillsammans med en kopp te beta av några seminariefrågor innan dte är dags att släcka lampan. Imorgon skall jag få var amed på barnläkarnas BB-rond och undersöka nyfödda bebisar. Det skall bli riktigt roligt!

Helt ärligt så var jag lite avigt ställd till pediatrikkursen innan terminen började. Det kändes knepigt med sjukdomar och skador på små barn som varken kan uttrycka sig ordentligt eller medverka i olika undersökningar och behandlingar. Sen drog föreläsningarna igång och jag har mer och mer sugits in i pediatrikens spännande värld. Jag kommer på mig själv att vilja plugga av ren nyfikenhet på olika saker och en ny dörr har öppnats för massa spännande sjukdomar. Frasen "ett barn är inte en liten vuxen" nämns nog på varenda föreläsning och de olika patientfallen som dras på föreläsningarna fångar verkligen mitt intresse.

 

 

Men så idag blev jag så illa påmind om varför jag tyckt just pediatrik känts lite skavigt. Idag hade vi nämligen en föreläsning om hur man hanterar ett plötsligt dödsfall av barn på akuten. Fallbeskrivningen handlade om en 4 månader gammal pojke som hittats livlös i sängen av sin pappa och som trots HLR och alla möjliga insatser tyvärr inte klarade sig. Obduktionsrapporten fastställde dödsorsaken som plötslig spädbarnsdöd. Föreläsningen handlade sen om läkarens roll i hanteringen av dödsfallet, vad som händer med familjen etc.

 

Det är helt fruktansvärt att ens tänka tanken att detta skulle kunna hända. Att detta faktiskt händer. Att ett till synes helt frisk barn plötsligt bara dör utan orsak. Som mamma till två små barn själv fick jag verkligen fokusera på objektiviteten i fallet och inte snurra iväg i tanken för då skulle jag börjat gråta där och då, mitt i föreläsningssalen. Vet inte om jag ens skulle klara att hålla ihop mig själv om jag var läkaren som skulle dödförklara ett oskyldigt litet barn.

 

 

Nu dör det inte alls många barn så där plötsligt utan de flesta är ändå förväntade dödsfall vilket är nog så hemskt men kanske lite lättare att hantera för läkaren i alla fall. Trots att dödsfallen är få och jag (förhoppningsvis) slipper vara med om det under min korta placering på barnsjukhuset så känns det ändå som att det kommer att bli jobbigt att träffa svårt sjuka barn överlag. Att det kommer vara svårare att hålla distansen liksom. Det återstår helt enkelt att se de kommande veckorna då praktiken drar igång. Kanske bekräftas mina farhågor eller så tar specialiteten mig med storm. Det skall verkligen bli en spännande kurs detta!

Så många gånger jag tänkt att "de där T11orna, de är ju praktiskt taget färdiga läkare, de måste vara superduktiga". Nu är jag där själv och känner mig mer vilsen än någonsin. Det känns som att jag hunnit glömma sååå mycket grejer jag en gång kunde rabbla som flytande vatten och att "alla andra" kan så mycket mer. Att dessutom få komma tillbaks från sommarlovet och höra kursare prata om hur mycket de jobbat under sommaren som underläkare på diverse avdelningar och akutmottagningar gör ju inte självförtroendet bättre för en som bara hängt med sina kids en hel sommar. Nu är det hög tid att sätta sig ock skriva ihop det där CVt i alla fall för jag vill ju verkligen inte gå arbetslös i vår men det tar emot för jag vet liksom inte vad som gör mig unik mot alla andra. Ja ni hör ju.. jag behöver nog peppa till mig lite innan jag börjar söka jobb för visst är det så att jag kan massvis med saker och det kommer med all säkerhet gå strålande även för mig att börja jobba. Varför skulle det inte göra det?

Det är hur som helst ovant att vara tillbaks. Har inte alls kommit in i rutinerna än med två barn som skall lämnas på förskola på morgonen så vi har nog inte kommit i tid till förskolan en enda gång denna veckan, men jag gör mitt bästa. Jag hade glömt hur mosig hjärnan känns efter en hel dag med föreläsningar och helt plötsligt har jag så mycket mindre tid och energi kvar till allt annat. Håller tummarna för att jag kommer in i det nya snabbt och att allt kanske känns lite lugnare efter bröllopet med allt fix och trix som det innebär.

Trots att det känns skrämmande så känner jag verkligen hur klar jag är med att vara student. Nu vill jag komma ut och tjäna egna pengar, göra nytta och kunna vara ledig när jag är ledig. Jag skall bara peppa till mig lite så att jag faktiskt vågar ta tag i det där jobbsökandet också! Någon mer som börjat plugga igen efter sommaren? Hur känns det?

Sitter just nu uppkrupen i soffan med en kopp te och filar på festprogrammet till bröllopet. Det känns som att mer och mer saker börjar falla på plats just nu och det är så himla kul. Längtar verkligen något enormt till vår stora dag, att få fira kärleken med alla personer som vi tycker om och att få bli fru. Det känns helrätt att äntligen ta steget nu efter 10 år tillsammans och hus och två barn på det dessutom.

 

 

 

Soffan jag sitter i är däremot inte hemma hos mig. Jag kom ju på att jag helt glömt att berätta att jag fått ännu ett extrajobb, som personlig assistent, där jag jobbat lite ströpass sedan i våras. Nu kanske ni tror att det enda jag gör är att jobba men så är det ju givetvis inte. Under sommaren har det väl blivit ca 4 pass per månad totalt sett som personlig assistent och sekreterare (några fler nu i augusti dock). Som personlig assistent jobbar jag nästan enbart kvällar och nätter. Nätter är sovande med uppvak för mediciner givetvis och vi får hjälp av mamma och pappa ca 1 timme på morgonen innan jag hinner hem och byter av dem så att de kan åka till jobbet. Föräldraledigheten har verkligen inte gjort gott för vår ekonomi så alla slantar in är som sagt välkomna.

 

Det är väldigt härligt att jag fått testat många olika vårdyrken innan jag börjar jobba som läkare. Jag har hunnit med att vara vårdbiträde både på äldreboende och inom hemtjänsten, jobba som sekreterare och nu som personlig assistent. Jag tror verkligen att det kommer nyansera mitt arbete som läkare väldigt fint och ge mig en större förståelse för andra yrkeskategorier som jag jobbar sida vi sida med. Det är vad jag hoppas i alla fall! Är så trött på den heriarkin som tyvärr fortfarande finns på många vårdinrättningar men jag hoppas att min generation läkare får vara med och bryta mönstret.

 

Nu skall jag sluta svamla och fortsätta jobba med festprogrammen innan det är dags att gå och lägga sig!

Sista dagen är kommen på semestern. Eller ja, min semester tog slut redan i fredags då jag jobbat på akuten både igår och idag. Sitter just nu på rast nere i akutens lunchrum och har precis laddat min termos med lite mer te då ögonlocken börjar bli tunga. Alla småslantar vi kan skrapa ihop nu inför bröllopet är väldigt välkomna och det är rätt roligt att få byta ut familjelivet mot sjukhuslivet en stund och traska runt i mina älskade blå scrubs men just idag så hade det ändå varit lite härligt med en myskväll i soffan med min blivande man innan det är dags att kicka igång vardagen igen.

 

I veckan var vi iväg och köpte Toms kostym till bröllopet. Jag fick vara med till en början men blev ganska så snabbt förpassad till fikahörnet inne på Holmens Herrekipering medan mamma, mammas bästa vän, expediten och Tom fortsatte att tissla och tassla borta vid provrummen. Ni skulle sett smajlet i deras ansikten när de tillslut gick fram till kassan för att betala med vetskapen om att jag inte alls visste vad de hade valt. Kontrollbehovet går lite bananas inom mig av att inte veta men samtidigt är det ju också väldigt fint att han inte sett min klänning och jag inte sett hans kostym innan vår stor dag. Känner på mig att jag kommer börja storböla så fort jag får syn på honom där innan vigseln.

 

Igår kväll var jag hemma hos min gamla klasskompis Emelie och fikade. Hon bjöd på mackor, nybakta kanelbullar och te och sen pratade vi länge och väl, delvis om mitt stundande bröllop men framförallt om hennes första vecka som LÄKARE. Japp, hon tog ju examen tillsammans med min gamla klass nu i juni och efter några veckors välförtjänt ledighet så är hon nu tillbaks på vårdcentralen hon jobbat som läkarassistent i två sommrar men med den stora skillnaden att hon nu får bära en namnskylt där det står läkare. Ursäktar i förväg min entusiasm kring detta men HUR COOLT är inte det?!!

 

Hon har hittills tydligen mest fått introduktion och fått gå bredvid en erfaren kollega men igår hade hon så smått fått börja ta egna patienter på sitt egna läkarrum. Hon har redan byggt upp en signeringskorg med blodprov att signera, skrivit ut recept med hennes signatur och skickat remiss i hennes namn. Nu är det liksom på riktigt. Det förväntas att hon skall fråga om i princip allt vilket gör mig lite lugn då det ju känns som att man kan mindre och mindre ju närmare man kommer examen. Det är ju ganska så logiskt egentligen att man får mjukstarta nästan som en betald läkarstudent för att sen med mer på fötterna sakta bli mer och mer självständig men tyvärr så tror jag inte alla får en lika bra start som hon fått. På sjukhusen är det nog mer så att man slängs in i en redan fungerande verksamhet och snabbt förväntas hitta sin roll. Så roligt för henne i alla fall att hon verkar trivas och fått så bra bemötande på hennes första underläkarvik. Att det istället för ytterligare en månad med studiestöd istället trillar in en full lön i slutet av månaden är ju inte heller så tokigt kan jag tänka mig.

 

 

Hon sa att hon inte riktigt har förstått än att hon inte skall tillbaks till skolan i höst och det är ju klart att det blir så när man slutar så här innan sommaren precis som vanligt. När hösten drar igång och en annan bänkar sig i skolbänken så kommer hon dock vara ute och hjälper sjuka människor må bättre på riktigt. Vilken känsla efter 5,5 års slit!

Så var sista veckan för terminen förbi. Kan inte nog understryka hur otroligt skönt det känns. Rapporten är inlämnad och vi säger tack och hej T10. Nu är det bara en termin mellan mig och mitt examensbevis men först skall det bli riktigt härligt med sommarlov.

 

I tisdags hade vi posterpresentation. Det var inte alls så allvarligt som det kanske låter. Klockan 8 på morgonen var alla som läst kursen på plats i konferenscentrum Wallenberg uppe på berget och satte upp sina posters (en kort sammanfattning av vår vetenskapliga rapport som presenterar vad vi gjort under kursens gång). Under dagen hade vi sedan mingel då vi fick chansen att gå runt och kika på alla spännande projekt samt återförenas med klasskamrater som man inte träffat på ett halvårs tid. Under dagen bjöds det både på fika och lunch och framåt slutet av dagen togs det fram lite vin och chark som följdes av prisutdelning från kursen för bästa poster. En riktigt mysig dag.

 

Medan jag satt och filade på de sista ändringarna i min rapport så tog dessutom min gamla klass examen i fredags. Jag är så otroligt glad för deras skull men också en gnutta avundsjuk för att inte jag fick stå där med alla mina fina vänner och ta emot ett diplom. Den där terminen jag har kvar känns evighetslång och dessutom kommer jag fira examen med en klass som jag inte hunnit lära känna på samma sätt som min gamla. En struntsak egentligen jag vet och jag har ju en liten god ettåring hemma istället som plåster på såren. I januari är det äntligen min tur! Det känns både skrämmande och svinkul. Stort grattis till alla grymma nyblivna läkare. Ut ochrädda världen med er nu! 

Jag saknar bloggandet. Det gör jag verkligen. Det är verkligen fint att få dokumentera tankar och händelser i livet och kunna blicka tillbaks på det om 1, 5 eller 10 år. Det har däremot inte funnits en minut över eller ens en nypa energi kvar till att sätta mig ner och knåpa ihop någonting vettigt här. Hela våren har varit ett enda töcken och nu känns det som att dimman äntligen lättar och jag kan se framåt igen. Det där med att examensarbetsterminen är en glassig termin har ju inte riktigt stämt på mig. Visst att jag har kunnat styra helt och hållet över min egen tid men att gå från att ha föreläsningar och hemstudier till att ge sig ut på helt främmande mark in i forskarvärdden för första gången har inte varit helt enkelt. Jag har absolut fått upp ögonen för forskning och hoppas väl  på något sätt kunna kombinera det med kliniken i framtiden men just nu, med 10 dagar kvar till slutgiltig inlämning, vill jag bara att det skall vara över.

 

 

I förra veckan hade jag min muntliga presentation och opponering. Jag fick presentera hela mitt arbete på engelska med hjälp av en powerpoint inför min forskargrupp, forskningsledaren/överläkaren samt min examinator och min kurskamrat som även skulle opponera på mitt arbete. Jag var så sjukligt nervös kvällen innan att det kändes som att jag aldrig skulle kunna somna och minutrarna innan jag skulle dra igång min presentation kändes det som att mitt hjärta skulle hoppa ur bröstet på mig. Presentationen satt dock som en smäck och efteråt fick jag sån fantastiskt fin feedback att jag blev alldeles rörd. Mitt arbete var tydligen så omfattande och välskrivet att det var svårt att hitta saker att anmärka på och sakta men säkert byttes nervositeten ut mot stolthet. Efter presentationen fick jag en present av en av forskargruppen (en obstetrikbok, perfekt till nästa termin!) och en hel del kramar och fina ord. 

 

Man behöver nog känna sig så där knäsvag för att efteråt känna den där stoltheten tror jag. Min blivande femåring sa så klokt häromdan att "man kan vara rädd fast än man är modig" och det är ju verkligen sant. Nu är det i alla fall ÖVER och i måndags skickade jag även in min poster till tryckeriet så nu är det bara opponering på min kursares arbete kvar, posterpresentation och lite finputsning på rapporten innan den slutgiltigga versionen lämnas in den 9onde juni. Efter det väntar ett välförtjänt sommarlov!

 

 

Ibland kan man ju verkligen förvånas över sin egen dumhet. Plugga 100% med två barn är ju så långt ifrån optimalt man kan komma. Det var dock nödvändigt för att få resten av livet att gå ihop (särskilt ekonomiskt) och nu handlar det ju bara om ca 1 månad till innan jag kan släppa skolan över sommaren. Jag har faktiskt jobbat stenhårt just med målet att kunna gå hemma från mitten av april redan från start men så, av olika omständigheter, har vi stött på en del problem på vägen som jag absolut inte kunnat styra över (kontrollfreaket i mig slår bakut) som lett till att planen inte riktigt hållt hela vägen. Det har varit fel siffror från de som analyserar våra prover i flera omgångar, det har varit oenigheter i forskargruppen om hur resultaten skall analyseras och dessutom åkte min huvudhandledare på en sjukskrivning på 3 veckor mitt i allt..

 

Nu har jag min första deadline om 1 vecka. Då skall ett första utkast av rapporten vara färdigt. Stress!! På fredag nästa vecka skall jag dessutom ha lyckats snickra ihop en poster till vår posterutställning i juni och om 3 veckor skall jag stå och presentera mitt arbete på engelska framför examinator, x antal läkare och hela min forskargrupp vilket får det att vända sig i magen på mig av nervositet. Jag tar några djupa andetag och jobbar på så bra jag kan. Snart är det sommarlov.. åh vad jag längtar!

 

Bjussar på lite bilder på saker som får mig att må bra som kontrast till denna något bittra text:

 

Nu var det allt ett bra tag sen jag skrev ett inlägg här. Anledningen är en mycket hektisk vardag i kombination med lite (eller mycket) härjande virus i familjen. Jag tänkte att jag tar och berättar lite om vad som hänt nu det sista.

 

Förra helgen var vi i Bosared tillsammans med sambons familj och hade det hur got som helst. På söndagen fyllde sen vår lilla bebis ett år. Det känns faktiskt helt galet att det redan hunnit gå ett år. Det känns som tiden bara susat förbi. Älskar att få se hur hans personlighet lyser igenom mer och mer för varje dag och ser så fram emot det kommande året när han förhoppningsvis lär sig kommunicera mer. Bebistiden må vara gosig men vi har en riktigt härlig tid framför oss också.

Nu var det ett tag sen jag skrev ett inlägg här! Kan knappt förstå att det snart är april?! Nu kan jag verkligen inte längta mer till varmare väder och förkylningsfria sommarmånader faktiskt.

 

I söndags fick Vincent ännu ett kruppanfall. Eftersom jag tjatat till mig kortisontabletter att ha hemma så tryckte vi snabbt i honom dem men då hans andning ändå var så pass ansträngd så åkte Tom in med honom till akuten ändå. Efter många timmar med adrenalininhalationer och observation var läkaren fortfarande inte helt nöjd med hans jobbiga andning varför det beslutades att han skulle läggas in för observation under natten.

 

Fy vad jobbigt det var att sitta hemma och vakta den sovande (och också ganska sjuka) lillebrorsan och inte kunna åka raka vägen in till akuten och krama om min stackars sjuka kille. Mammahjärtat höll verkligen på att slitas itu även fast jag logiskt visste att han var i trygga händer med både Tom och personal runt honom. 

 

På morgonen tog jag Charlie direkt efter att han hade vaknat och packade in oss i bilen och körde till sjukhuset. Som väl var var det en mycket piggare kille jag träffade på avdelning 330 och efter en stunds väntande på ronden så blev han utskriven från sjukhuset igen. Det märktes så tydligt att båda pojkarna saknat varandra vilket var väldigt sött att se.

 

 

Nu har vi haft några tuffa dagar med två förkylda barn med feber hemma som sakta men säkert börjar bli bättre nu. Utan svårigheter att andas dock vilket ju är huvudsaken. Själv känner jag mig lite småsnuvig men går som vanligt och hoppas på att det skall vända tillbaks igen.

 

Men, allt är inte bara sjukdom och elände. Projektarbetet rullar på bra och nu har jag börjat skriva på min rapport. Blir rätt seg i huvudet av att sitta dagarna långa och skumma igenom vetenskapliga artiklar på engelska så det går inte så snabbt framåt men jag lär mig mycket under processens gång. Jag och Tom har dessutom kommit igång och börjat träna och äta lite bättre och det är så skönt att kunna vara två med samma mål så att man kan stötta varandra under resans gång. Överlag så känns det som att det händer mycket roligt och spännande runt mig och våra vänner just nu så jag ser verkligen fram emot månaderna framöver på så många olika sätt.

 

Hoppas ni alla får en riktigt härlig och solig fortsättning på den här torsdagen!

 

 

När jag presenterade mig för statistikern och sa att jag var läkarstudent skrattade han lätt för sig själv och sa "då kan du ju i princip ingenting". Jag tog det inte så hårt då jag vet precis vad han syftar på. Vår statistikundervisning på läkarprogrammet är katastrofalt dålig. Vi lär oss ju dock så ofantligt mycket annat med så det är väl ändå rimligt att vi inte hinner lära oss överdrivet mycket statistik men den undervisning som faktiskt finns hade kunnat förbättras en hel del. Under mötets gång så lyckades jag ändå snabbt svara på hans frågor och hänga med i hans förklaringar och det hela slutade med att han lite skämtsamt frågade om jag inte skulle byta bana och bli statistiker istället. HA! Den vändningen liksom *stolt som en tupp och tackar min gode vän youtube för hjälpen*

Åkte sen hem direkt efter "jobbet" och förberedde det sista inför kvällens scoutgång som jag skulle hålla i. Jag hade planerat en fotojakt där jag tagit ca 20 bilder på olika föremål i området som scouterna skulle leta upp och sedan ta en bild på sig själva tillsammans med den saken med sina mobilkameror. I slutet blev det godisutdelning så det hela blev väldigt lyckat. Även de scouter som alltid tycker allt är tråkigt (men ändå kommer varje gång) hade tyckt att det var en bra gång.

Det skall bli rätt härligt att få gå och lägga sig nu efter en lång och krävande men också väldigt självförtroendeboostande dag!

Sitter på bussen in till sjukhuset just nu. Idag bär det av till Sahlgrenska istället för Östra då jag skall till Immunologen, dit vi skickat alla våra blodprover, för att kvalitégranska processen. Det har nämligen uppståtten del frågetecken kring exakt vilka provsvar vi fått ut. Fick imorse rota fram min gamla gymnasieminiräknare och stoppa ner i ryggsäcken. Det var inte igår jag använde den precis men den verkar fungera som den ska. Förhoppningsvis visar det sig att de siffror vi har stämmer med de på Immunologen för det lär ta ett bra tag att gå igenom alla provsvaren.

Vad hittar ni på denna regniga torsdag? Fler som pluggar?