Jag saknar bloggandet. Det gör jag verkligen. Det är verkligen fint att få dokumentera tankar och händelser i livet och kunna blicka tillbaks på det om 1, 5 eller 10 år. Det har däremot inte funnits en minut över eller ens en nypa energi kvar till att sätta mig ner och knåpa ihop någonting vettigt här. Hela våren har varit ett enda töcken och nu känns det som att dimman äntligen lättar och jag kan se framåt igen. Det där med att examensarbetsterminen är en glassig termin har ju inte riktigt stämt på mig. Visst att jag har kunnat styra helt och hållet över min egen tid men att gå från att ha föreläsningar och hemstudier till att ge sig ut på helt främmande mark in i forskarvärdden för första gången har inte varit helt enkelt. Jag har absolut fått upp ögonen för forskning och hoppas väl  på något sätt kunna kombinera det med kliniken i framtiden men just nu, med 10 dagar kvar till slutgiltig inlämning, vill jag bara att det skall vara över.

 

 

I förra veckan hade jag min muntliga presentation och opponering. Jag fick presentera hela mitt arbete på engelska med hjälp av en powerpoint inför min forskargrupp, forskningsledaren/överläkaren samt min examinator och min kurskamrat som även skulle opponera på mitt arbete. Jag var så sjukligt nervös kvällen innan att det kändes som att jag aldrig skulle kunna somna och minutrarna innan jag skulle dra igång min presentation kändes det som att mitt hjärta skulle hoppa ur bröstet på mig. Presentationen satt dock som en smäck och efteråt fick jag sån fantastiskt fin feedback att jag blev alldeles rörd. Mitt arbete var tydligen så omfattande och välskrivet att det var svårt att hitta saker att anmärka på och sakta men säkert byttes nervositeten ut mot stolthet. Efter presentationen fick jag en present av en av forskargruppen (en obstetrikbok, perfekt till nästa termin!) och en hel del kramar och fina ord. 

 

Man behöver nog känna sig så där knäsvag för att efteråt känna den där stoltheten tror jag. Min blivande femåring sa så klokt häromdan att "man kan vara rädd fast än man är modig" och det är ju verkligen sant. Nu är det i alla fall ÖVER och i måndags skickade jag även in min poster till tryckeriet så nu är det bara opponering på min kursares arbete kvar, posterpresentation och lite finputsning på rapporten innan den slutgiltigga versionen lämnas in den 9onde juni. Efter det väntar ett välförtjänt sommarlov!