De flesta förknippar nog akuten med långa väntetider. Det är tid i väntrummet med kölapp, det är väntan på att få träffa en läkare och det är väntan på att få provsvar och behandling. Även de allra flesta som inkommer med ambulans till sjukhuset får ligga och vänta i ett så kallat liggande väntrum. Då och då kommer det ju dock in kritiskt sjuka patienter som inte kan vänta och dessa hamnar på akutrummet. Här bedöms patienterna direkt enligt ABCDE. Akut omhändertagande enligt ABCDE är en metod som är utformad så att man snabbt skall kunna identifiera akuta åkommor och stabilisera en patient inför vidare utredning (är ni nyfikna mer specifikt på vad som ingår kan ni läsa vidare HÄR). 

 

Idag har jag varit på simulatorcentrum som ligger på Östra sjukhuset och övat på akut omhändertagande. Jag och mina 3 kursare fick turas om att antingen vara läkare, sköterska eller åskådare och vi fick sedan testa på olika scenarion där patienter kommer in med ambulans till akuten och är kritiskt dåliga.

 

Själva simuleringsrummet såg nästan precis ut som ett vanligt akutrum bortsett från att ena väggen bestod av en stor spegel a la kriminalfilm med ett bakomliggande kontrollrum. Patienten var en docka som både kunde andas, blinka och prata (en person med mikrofon i kontrollrummet). Det fanns även finesser så som pulsar, hjärt- och lungljud och att tungan kunde svullna. Patienten kunde kopplas upp för att följa andningsfrekvens, puls, blodtryck m.m. och det gick både att defibrillera och ge patienten läkemedel. Just att dockan kunde blinka och höja och sänka bröstkorgen gjorde det på något sätt lite mer verkligt än om dockan bara legat stilla och jag tror vi alla fyra var ordentligt nervösa inför att första fallet skulle dra igång.

 

 

Vi fick turas om att vara läkare och som läkare skulle vi styra över allt som hände i rummet. I vanliga fall är ju sköterskor och undersköterskor superduktiga och gör saker på ren automatik men för övningens skull fick sköterskorna agera nya på jobbet så att den som var läkare verkligen fick tänka till. Det var riktigt svårt att verkligen inte ha någon att bolla sina funderingar med men behövde vi hjälp fick vi snällt "ringa växeln" och be om att få bli kopplade till bakjour/narkos/infektionsjour osv. precis som i verkliga livet (kan för övrigt inte säga det sista utan att tänka på WoW-jocke/Björn Gustavsson #90skid).

 

 

Sist på tur var jag. Eftersom det råder sekretess kring fallen (så att de skall kunna återanvändas till kommande kurser) så kan jag inte berätta så mycket om min patient men är man sist ut så känner man ju lite extra press. Hjärtat slog hårt i väntan på att vår handledare skulle komma in i rummet och ge oss "ambulansrapporten" men väl när patientens öde vilade i mina händer var jag ändå förvånansvärt lugn. Det var givetvis några småsaker som jag glömde men inom 15-20 minuter hade jag fastställt trolig diagnos, stabiliserat patienten och skickat vidare för vidare (och förhoppningsvis livräddande) utredning och behandling och jag kände mig bara så tokstolt över mig själv. Givetvis blir man superstressad om patienten nästan slutar andas, har ett blodtryck som är ruskigt lågt eller som rentav är medvetslös men vi grejade det alldeles utmärkt och vilken otrolig rush det var. Varför får vi inte göra sånt här oftare? Idag har jag (simulerings)räddat liv!