Visst är det märkligt hur livet aldrig blir som man har tänkt sig? Ibland blir det sämre, ibland blir det bättre och ibland blir det bara.. annorlunda. Jag som så länge varit inställd på att starta min läkarkarriär i maj på Varbergs sjukhus med tre lugna månader som sekreterare fram tills dess står nu helt plötsligt med ett kontrakt för ett underläkarvik på ett helt annat sjukhus med start om en vecka. Vad är det som händer? Det var min kära vän Emelie, som jobbar på SÄS, som hade pratat gott om mig för sin chef. Hen hade i sin tur fört ordet vidare och så i onsdags ringde min telefon och jag blir erbjuden ett tremånaders vick bara sådär, rätt upp och ner. Det bara går ju inte att tacka nej till ett jobb som serveras på silverfat, mitt framför näsan på en?!

 

 

Det var dock med en otroligt stor klump i magen som jag under torsdagen sen lyfte luren för att ringa till min nuvarande chef och säga upp mig. Jag visste hur glada de var över att jag skulle komma och jobba hos dem och att de verkligen såg fram emot att få min hjälp att fylla en av deras sjukluckor. Nä, det kändes verkligen inte kul. När jag lagt på luren igen efter samtalet med min chef ringde jag upp både mamma och Josefin och grät en skvätt och efter det så kändes det väl åtminstone lite bättre. Ibland får man helt enkelt ta beslut som är rätt beslut för en själv men fel för någon annan. Faktiskt var det nog en ganska bra lärdom för mig som är van vid att aldrig sätta mig själv i första rummet.

 

Så, en vecka blev det tillslut som jag jobbar som sekreterare innan det är dags att hoppa ur boet och testa vingarna på riktigt. Jag gjorde min första dag som sekreterare idag och var extremt nervös över hur jag skulle bli bemött av kollegorna men faktiskt var de som jag pratade med väldigt förstående och önskade mig lycka till. Nu skall jag ge järnet denna veckan och skriva så mycket som jag bara hinner så att i alla fall jag kan känna att jag avslutar min 4,5 år långa sekreterarkarriär med ett lite bättre samvete.

 

Är både taggad och supernervös inför starten på sjukhuset i nästa vecka. Det känns faktiskt precis som liknelsen med fågelungarna, jag bara måste hoppa ut och testa. Gör jag inte det så kommer jag aldrig lära mig flyga och jag kommer heller aldrig få känna den härliga känslan av att faktiskt inse att jag kan, men visst är det nervöst och pirrigt att stå där och dingla med benen. Hoppas bara att jag slipper allt för många kraschlandningar, haha!