Förlossningsberättelse del 2

Här kommer fortsättningen på min förlossningsberättelse. Min journal är, tack vare den otroligt snabba förlossningen, ganska kortfattad så jag får gå ganska mycket på mitt minne och kan inte ge er alla exakta klockslag eller så men jag försöker att återberätta så gott det går. Här kan du läsa del ett!
 
En undersköterska kommer in och jag säger att jag verkligen inte kan ligga på britsen längre. Det gör för ont i ryggen och värkarna är riktigt jobbiga. Hon går och hämtar vår barnmorska och jag försöker sätta mig upp och det känns verkligen som att jag sitter på hans huvud. En inte alltför härlig känsla. Här är jag fortfarande ordentligt orolig för att jag bara skall vara någon centimeter öppen och bli hemskickad.
 
Barnmorskan vill att vi kommer in i ett förlossningsrum och hämtar en rullstol som jag skall sätta mig i. Det är absolut inte det lättaste kan jag säga med kraftiga värkar och känslan av att ha ett bebishuvud utstickande mellan benen. Jag körs in i vad som kommer att bli vårt förlossningsrum fram tills V föds och får sen hjälp att byta om till sjukhusskjorta och klättra upp i sängen för att bli undersökt. "6 centimeter" säger barnmorskan och både jag och Tom gapar. Inget snack om saken, vi får stanna!
 
 
Vår barnmorska förklarar att hon kommer att sätta en skalpelektrod på bebisens huvud eftersom hans hjärtljud gått ner och de vill kunna hålla extra koll på honom. Under graviditeten hade jag fasat för att behöva göra detta då det verkade rätt brutalt att skruva in en liten skruv på huvudet på en liten bebis men just då kändes det bara helt rätt med tanke på att vi sett hjärtljuden gå ner själva. En liten märklig känsla att ha en sladd mellan benen som då och då kunde vifta till av rörelsena från en bebis i min mage. En infart sätts även i min handrygg här ifall jag skulle behöva läkemedel.
 
 
Nu halvsitter jag i sängen och tar värkar med Tom sittandes bredvid mig på en stol. Både min och Toms uppfattning är att barnmorskan knappt var inne hos oss under värkarbetet. Detta var antagligen för att de hade så mycket att göra just denna kväll. Förlossningen blev strax efter vi kommit in överbelagd (och de hänvisade folk till skövdes förlossning. Hade jag blivit skickad dit hade jag fött i bilen!!!). Det kom in en kvinna och letade efter lite grejer några gånger men annars blev vi mest tilltittade ibland. Jag får direkt prova lustgas men jag hade önskat att jag fick den tidigare för rätt snabbt så var lustgasen för mesig för mina kraftiga värkar.
 
 
Här kommer jag ihåg att jag skriker lite i masken under värkarna och slänger huvudet åt sidorna i de värsta smärtorna och jag har lite smått panik. När barnmorskan kommer in för att kolla till mig undrar hon om jag kanske vill ha ryggbedövning och trots att jag har så ont har jag svårt att tacka ja då jag är lite skraj för hela "sticka gigantonål i ryggraden"-grejen men duktiga Tom bestämmer åt mig att jag vill ha bedövningen.
 
 
Denna bild representerar värkarbetet ganska så jättedåligt men mellan värkarna hade jag faktiskt korta perioder av smärtfrihet vilket var otroligt skönt!
 Narkosläkaren kommer in till oss ganska fort och ber mig lägga mig på sidan. Han börjar tvätta av min rygg och här har jag galet ont och vet inte riktigt hur jag skall kunna ligga still. Jag har inte mycket snällt att säga om denna läkaren trots att han säkert inte var inne hos oss i mer än 10 minuter. När han håller på och tvättar börjar nämligen min kropp att trycka på. Det är nästan helt omöjligt att hålla emot och jag försöker att få ur mig att jag fått krystvärkar. "Jag krystaaaaaaar" halvt skriker, halvt gråter jag men denna fantastiska läkare sitter lugnt kvar och bryr sig inte det allra minsta om att jag för det första vrider och vänder på mig likt en sprattelgubbe och att jag dessutom krystar. 
 
Jag fortsätter att försöka få kontakt med den helt oberörde läkaren. Jag är så smärtpåverkad, snurrig av lustgasen och framförallt arg och rädd att jag inte har någon känsla alls för hur många som är på rummet. Jag försöker helt enkelt bara att få kontakt med någon, vem som helst som kan få denna idiotläkare att sluta försöka sticka in en nål i mig. Just precis då kommer vår barnmorska in (tack gode gud) och undrar om vi kanske inte ska kolla ändå och se hur öppen jag var.
 
"Helt öppen.. ja men då behöver vi inte dig" säger hon till narkosläkaren (från 6 cm till fullt öppen på 50 min) och han packar ihop sitt och lämnar rummet. Krystvärkarna känns precis EXAKT som när man sitter och ska skita och är riktigt hård i magen. Det här med att bajsa ut en fotboll är inte en helt dum liknelse faktiskt. Dessutom blir jag så sjukt förvånad över att kroppen liksom börjar krysta själv med mina muskler, som om kroppen satte på autopilot och körde sitt eget race.
 
 
Såhär blir det när jag ber Tom ta kort under förlossningen haha
Vid midnatt fick jag börja krysta (eller enligt mig då lägga in en extra växel i de redan väldigt befintliga krystningarna) och känner ganska snabbt när jag gör rätt. Barnmorskan säger givetvis de klassiska "sådärja.. fortsätt så.. lite till kan du.." men jag ler lite inombords för jag vet ju exakt när jag ger 80 % och när jag ger 100%. Vid 100 % tar man i allt vad man orkar och lite till och det var verkligen sjukt jobbigt. Tom och barnmorskan pushar mig att hålla ut så länge som möjligt men tillslut släpper man av ren utmattning. Jag vet att jag någon gång bara inte orkade ta i 100 % och kände att jag bara behövde hämta andan lite så då tog jag och andades frenetiskt i lustgasen istället och kände mig jättebusig haha.
 
Det känns som att jag krystar i en evighet och såhär i efterhand är det inte så konstigt eftersom resten av förlossningen gick så snabbt. Tom sitter bredvid mig och är världens bästa hejarklack och barnmorskan guidar mig när jag krystar. Efter ett tag sätter hon på sig ett plastförkläde och i samma veva utbrister jag "han kommer aldriiiig uuuut". Jag är trött och sliten men framförallt ganska otålig och vill bara få ett slut på det hela och få träffa min prins. "Jodå, jag hade inte satt på mig det här förklädet om det inte var dags snart eftersom man blir så varm i det" svarar barnmorskan.
 
Barnmorskan säger att bebisen har hår och även Tom får se men jag fattar inte riktigt att de menar mitt barn (ehm vem annars skulle de prata om liksom?) utan tror att de säger att han kanske skulle kunna ha hår. Jag var ju fullkomligt inställd på en flintis.
 
När bebisen huvud skall ut (ja AJ säger jag bara) så skall jag för en stund inte krysta och det måste ju vara något av det svåraste i världshistorien. Du skall alltså stoppa kroppen från att göra något den gör på automatik = nästintill omöjligt. Tillslut får jag krysta igen och så kommer hans huvud ut. Krystkryst och så åker hans kropp ut som en liten fisk (eller ja en ganska stor fisk faktiskt). Han föds klockan 01.06. Nu försvinner all smärta och alla krystvärkar men inte är det det jag tänker på..
 
 
Mellan mina ben ser jag hur en bebis lyfts upp och detta ögonblickat kommer jag aldrigaldrigaldrig någonsin att glömma. Det känns som om någon har pausat tiden och trots att jag oroat mig så för att det första skriket inte skulle komma är jag nu i någon slags glädje/lättnad/chock-kombo och har faktiskt inget minne av ett tydligt första skrik. Jag håller mina händer för munnen, skrattar, gråter och upprepar gång på gång "åh herregud" medan kroppen fullkomligt skakar.
 
Han läggs upp på mitt bröst och jag håller om min lilla prins för första gången. Hud mot hud känner jag hur varm han är och jag ser på Tom som också är helt tårögd. Jag kollar på hans små, små fingrar och så ser jag att han har hår. "Men han har ju hår" säger jag varpå Tom svarar att "ja men vi sa ju det innan". Jag kan inte se hans ansikte och efter att jag krystat ut moderkakan (easypeasy alltså jämfört med en hel bebis) så hjälps jag att lägga honom i min famn istället. Absolut det vackraste jag någonsin sett!
 
 
Jag fick en lätt grad 2-bristning (i papprena står det grad 1) och får sys med några få stygn vilket inte kändes alls bortsett från den svidande bedövningen. Vi lämnas sedan själva att mysa med vårt mirakel. Efter nån timme kanske (tidsuppfattningen är sämst) får vi in fikabrickan och tillslut efter att jag har gått på toa och vi vägt och mätt lillen så får jag sätta mig i en rullstol och klockan tjugo över fyra skjutsas vi upp till BB-avdelningen.
 
 
 
 
Är det något ni undrar över är det bara att fråga. Jag svarar så gott jag kan. Ursäktar också att det dröjt så länge att få upp andra delen men faktum är att den varit mycket svårare att skriva. Delvis för att jag har mycket svårare att minnas saker från denna tiden men också för att den är ganska jätte känslomässig för mig. Jag är fortfarande rätt skärrad efter vad som hände med narkosläkaren och förlossningen gick så fort att jag känner att jag knappt hann med. Hade nog behövt prata igenom förlossningen med min barnmorska efteråt men eftersom det var överbelagt så var det nog svårt att få till.
 
Hur som helst så hoppas jag att ni kan läsa och förstå vad jag har skrivit med denna amningshjärna. En dag jag kommer att minnas för resten av mitt liv. Födelsen av min son Vincent <3

Postat av: Anna-Karin

Kul att läsa! Och jättegrattis åter igen!!
Med två snabba förlossningar i bagaget förstår jag precis det där med att inte hänga med...
Önskar er all lycka och vet att det kommer gå så bra för er.
Kram

Svar: Åh tack så mycket :) Ja man kan ju hoppas att nästa förlossning ger mig någon timme till men statistiken är ju emot mig på den fronten. Kram!!
Alvert

2014-09-18 @ 21:38:23
Postat av: Maria

Alltså de där mackorna är nog de godaste också... Roligt att läsa. Påminner lite om när jag fick Linnea, även om inte vattnet gick förrän precis innan hon kom ut. 20 minuter var jag på förlossningen, 2,5 timme allt som allt och jag kände mig som om jag blivit överkörd av tåget. "Det måste varit jättehärligt med en snabb förlossning" sa många till mig, men jag kände att jag nog föredrog 16 timmars varianten jag haft med Phrida några år tidigare. Jakob trodde jag att jag skulle få i bilen, men då tog det mer än 12 timmar...ingen logik med andra ord... Hoppas ni har det bra med allt och tack för att du delade din berättelse!

Svar: Kan bara hålla med. Hade gärna velat ha någon timme till så att man liksom skulle hinna bearbeta vad det egentligen var som hände. Har också fått den kommentaren om att "det ju måste varit skönt" men vet inte riktigt om jag håller med. Har ju i och för sig inget att jämföra med men kombon snabbförlossning och överbelagd avdelning är nog inte skoj för någon. Vi får väl helt enkelt bara vänta och se hur det blir nästa gång. Kram på dig!
Alvert

2014-09-18 @ 22:33:57

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: