Förlossningsberättelse del 1

Mest kanske för min egen skull med även för andra nyfikna ögon kommer här min förlossningsberättelse. Med reservation för lite lustgasdimma och andra små missar ;) Har ni några frågor får ni gärna ställa dem här eller skicka ett mejl! Here it goes!

 

Torsdagen den 30 juli börjar som alla andra dagar. Inga förvärkar utan snarare ännu mer hopplöshet och en känsla av att jag nog kommer att vara gravid för alltid. Mitt på dagen tar jag mig en liten nap och vaknar av att jag är kissenödig. Går upp på toa och känner att jag kissar rejält. Ja jag var väl helt enkelt väldigt nödig tänker jag och går ut i hallen där det helt plötsligt rinner till mer. Springer snabbt tillbaks till toaletten och brister ut i gapflabb när jag känner hur det fortsätter att rinna och hasplar fram till Tom som står i hallen att "jag tror nog att det är mitt vatten som går". Klockan var nu kvart i sex på kvällen.

 

Tom blir eld och lågor och undrar om vi skall ringa till förlossningen direkt medan jag fortfarande sitter och skrattar på toaletten. Jag lugnar honom och säger att jag väl åtminstone kan få sätta på mig en binda först och så ringer vi våra föräldrar.

 

Toms mamma tror att vi skojar och min egen mamma som var påväg till landet håller på att köra av vägen. Eftersom jag sagt till mamma att jag ville ha henne som backup till förlossningen om jag kände att jag behövde henne också blev hon självklart superstressad och efter att ha lugnat sig lite sa hon att hon och pappa bara skulle installera vattenfiltret i stugan för att sen åka hem igen.

 

Jag tyckte här att alla var så grymt stressade och förstod inte riktigt varför. Själv var jag fullständigt inställd på en 2-dagars förlossning och jag hade ju inte ens värkar än så jag var coollugn och kände mig bara glad att det äntligen var på gång. Ojojoj om jag bara visste att han bara 7 timmar senare skulle vara ute.

 

Vi ringer förlossningen och de säger åt oss att invänta värkar och komma in på kontroll vid 10 om det inte hänt något och sedan komma in dagen därpå. Hon rekommenderade även att jag rörde på mig så jag och Tom tog oss ut för en promenad till Hemköp. Hela tiden sipprade det vatten som om jag ständigt kissade på mig. Mycket märklig känsla.

 

På hemköp köper vi massa gott att snaska på och vi bunkrar upp med lite färdiga matportioner att ha i frysen. Jag kommer så väl ihåg när jag sen gick upp för den eländiga spiraltrappan upp till lägenheten och tänkte "sista gången.. sista gången som gravid".

 

 

Jag lägger mig i sängen för att vila och äta jordgubbar men hinner inte ligga länge förrän värkarna sätter igång klockan sju. De kommer redan från början med 3-5 minuters mellanrum och håller i sig i 40 sekunder ungefär enligt värkappen jag laddat ner. Jag blir pirrig i magen och kan inte längre ligga still utan börjar att gå omkring och bestämmer mig för att packa om bb-väskan och se till så att vi har med oss allt som skulle i "i sista minuten".

 

 

Jag sätter mig i soffan och ber Tom komma och hålla mig sällskap och kanske kolla på någon serie på tvn. Dock så blundar jag och andas vid varje värk och Tom vill inte alls kolla på tv utan sitter hellre och håller om mig och hjälper mig att klocka värkarna. Jag ber honom hämta vår elektriska värmedyna som jag varvar med att ha över magen och ryggen. Nu känns värkarna som stark mensvärk när de kommer och gör såklart ganska ont men jag klarar mig igenom dem och i värkpauserna är jag helt smärtfri vilket är sååå skönt och jag kan vara mig själv.

 

På sms har jag mamma som undrar hur det går och frågar om hon skall komma till oss direkt. Jag som fortfarande inte riktigt vet om jag skall ha med henne på förlossningen säger att de kan komma och vara här en stund kanske innan vi åker in. När klockan närmar sig 10 har jag dock värkar som nästan håller i en minut och kommer 3-4 st på 10 minuter, allt enligt "modellen", och Tom tycker nog att vi ska åka in och jag är ganska lättövertalad. Sagt och gjort så ringer vi in ännu en gång till förlossningen och jag smsar mamma för att säga att de kan komma och skjutsa in oss direkt.

 

Mamma kommer upp till lägenheten och hjälper Tom att kånka på alla våra grejer medan pappa sitter kvar i bilen där nere och jag fokuserar på att försöka ta mig ner emellan mina värkar. Tur att vi hade så kort sträcka till förlossningen för värkar i bilen var inte alls en hit. Särskilt inte när det var ett massivt vägarbete utanför sjukhuset med en massa vägbulor och gupp lite här och där.

 

 

Det hela känns fortfarande rätt så overkligt trots att jag har ont och eftersom det är kväll känns sjukhuset helt öde. Vi plingar på och får vänta en bra stund på att någon skall komma och öppna för att ta emot oss. De har visst mycket att göra just den kvällen men riktigt hur fullt det faktiskt var får jag inte reda på förrän efter förlossningen.

 

 

 

Inne i undersökningsrummet får jag svara på lite frågor och så lyssnas det på lillens hjärta innan jag kopplas upp till ett ctg och lämnas för registrering. Mamma har följt med upp ifall det skulle vara så att vi blir hemskickade igen men nu bestämmer vi tillsammans att hon kan åka och så får väl vi ringa tillbaks dem om vi behöver skjuts. Jag och Tom skall allt klara detta själva.

 

 

 

 

Vi är ensamma inne i undersökningsrummet i vad jag tycker känns som en evighet. Belysningen är dämpad och vi lyssnar på lillens hjärta genom ctgapparaten. Vi märker att hans hjärtljud går ner en hel del vid varje värk men vi oroar oss inte alltför mycket då vi litar på att barnmorskorna har koll. Jag blir mer och mer otålig och får extremt ont i ryggen av att ligga på den hårda britsen. Värkarna gör mer och mer ont och trots att vi säkert inte ligger där mer än 20 minuter står jag tillslut inte ut mer och utbrister gång på gång till Tom att "jag kan inte ligga här mer" och vi trycker på den röda knappen för att tillkalla personalen.

 

Fortsättning följer ;)

 

Kan fortfarande inte förstå varför Tom och barnmorskan kastade ut mig och låste dörren efter sig. Jag försökte ju bara muntra upp er lite.

När kommer del 2? :)

Men tönt, där kan du ju inte sluta!

haha...inte konstigt jag va förvånad då du o jag komenterat i ett inlägg på facebook om att det ej kunde bli en 31 juli bäbis bara halvtimmen innan Tom ringde det fanns ju inte minsta känning alls då ....men där va ju faktiskt bara dryga timmen i marginal till o ha blivit en juli bäbis nu så här med facit i hand:)

Pussa massor på Vincent från farmor-jag saknar den lille prinsen <3