Nu var det ett bra tag sen sist! Har varit mycket i livet det senaste och dessutom har jag haft två veckor på akuten som varit minst sagt intensiva. Tänkte att jag skulle berätta lite om dem.

 

Efter att ha hoppat runt en del första månaden med placering både på HIA, infektion och hematologi/onkologiavdelningen så var det åter dags att byta och gå ner för två veckor på akuten. Måste ärligt erkänna att jag var rätt nervös inför mitt första pass. Det är en stor skillnad att vara på akuten jämfört med att vara AT-läkare på en avdelning. Ansvaret på dig som läkare är MYCKET större på akuten där man har ansvar för både flöde och för att rätt beslut tas för varje patient. De flesta av mina patienter är det ingen annan läkare än jag som träffar.

 

Jag och min AT-kollega för veckan mötte upp en av de mest rutinerade läkarna på akuten under måndagen för en snabb introduktion och han försäkrade oss om att det viktiga var inte hur många patienter vi tog utan att det blev rätt handläggning. Klen tröst kanske för en färsk AT-läkare som kännar att man glömt av precis allt vad behandlingar av akut astma och proppar i underbenen heter. På SÄS har de som krav att vi måste stämma av varenda patient vi handlägger med en senior kollega vilket jag tycker är jättebra och högst rimligt. Man känner sig inte "störig" när man vet att man faktiskt MÅSTE fråga för att kunna komma vidare i handläggningen. Jag upplevde däremot att jag i alla fall i början av veckan hade minst lika många frågor om smågrejer som vart man hittar reflexhammare, vad skrivaren har för nummer, hur jag vet vilken patient jag skall ta först i akutliggaren (digital väntelista efter prioritering på akuten) och hur man skriver ut etiketter för att ta en blodgas (blodprov från artären i handleden). Det blev MÅNGA frågor.

 

Jag tog i snitt 2 patienter per dagpass min första vecka. Det kändes futtigt men precis som läkaren sa där i början av veckan så behövde jag å andra sidan inte gå hem med en klump i magen funderandes på om jag hade gjort rätt som skickade hem patienten som sökt med bröstsmärta men där min bedömning efter alla prover och utredningar var att det troligen var muskelvärk.

 

Tanken var också att jag skulle ta en larmpatient med kollega som stöd i bakgrunden under min dagvecka på akuten. Larmpatienter är de som kommer in med ambulans till akuten som behöver omedelbar bedömning av läkare av olika anledningar. Patienterna faller ut på något sätt på ambulansens triageringsblad och är mer eller mindre "instabila" eller riskerar att bli det inom snar framtid om man inte vidtar åtgärder. Dessa situationer har vi simulerat på olika sätt under utbildningen (ni kan läsa om det HÄR). Tyvärr fick jag inte möjlighet till det då det aldrig riktigt passade, när larmpatienterna kom in var jag oftast inne hos någon patient eller på lunch.

 

Så veckan därpå var det dags för min första nattvecka på akuten. Nu var jag nervös på riktigt. På natten är vi två läkare på hela medicinakuten och en bakjour på huset som tar hand om alla inneliggande patienter. Det är en otrolig skillnad mot hur det är dagtid då huset kryllar av läkare och vi är otroligt välbemannade även på akuten. Jag som aldrig har jobbat mer än någon enstaka natt i mitt liv och ett par nätter på förlossningen som student visste inte riktigt hur hjärnan skulle fungera utan att sova på hela natten och hur jag på bästa sätt skulle återhämta mig mellan passen. Under en vecka har vi 3 nattpass på 11,5 timme var, dessa ligger som regel varannan natt och för mig passade det upplägget nog bättre än att köra tre nätter i rad. Hjärnan hann återhämta sig lite.

 

Mina tre nätter var allt annat än roliga.. eller de var ju roliga på det sättet att jag verkligen lärde mig otroligt mycket och att det var kul med utmaningen att få stå själv som läkare med ansvar, men själva nattdelen av det hela var hemsk. Hade en fantastisk nattkollega dock och vi kämpade på tillsammans och hade det väldigt trevligt.

 

De första två nätterna jobbade jag och kollegan konstant i 11,5 timma utan en enda rast. Någon kopp te blev det i farten och mot slutet ville man bryta ihop lite i väntan på att dagpersonalen skulle ta över. Sista natten var mycket lugnare. Efter kl 5 hade vi inte en enda patient på akuten. Då satt jag på en kontorsstol med fötterna på en annan, invirad i en filt och slumrade till och från. Tiden sniglade sig verkligen fram och det var en otrolig lättnad att äntligen få komma hemåt vid 8.

 

 

Jag fick dock chansen att ta mitt första larm själv med min kollega i bakgrunden (hanns inte med de första nätterna då vi hade så mycket så hon tog alla larm). Det var en ganska stabil patient med infektion som hade lite snabb andningsfrekvens men var stabil i övrigt och det enda jag gjorde var att undersöka, ordinera antibiotika och planera för inlägging och vidare undersökningar. Kändes skönt att få ett så pass "lätt" fall att ha att luta mig på självförtroendemässigt inför mitt nästa larm.

 

Allt som allt alltså: Lärorikt och utmanande men mycket slitsamt. Nu är jag tillbaks till dagtid igen och det känns fantastiskt skönt! Inför nästa nattvecka måste jag försöka hitta en bättre strategi kring sömnen mellan passen så jag inte går under! I övrigt känner jag mig som en riktig supermänniska som faktiskt överlevde veckan och gjorde att bra jobb (lite skryt måste man väl få slänga sig med?).