Idag var det dags för Tom att gå tillbaks till jobbet efter 2,5 vecka hemma med mig och barnen. Hur är det ens möjligt att tiden kan gå så fort egentligen? Charlie föddes väl typ igår? Vet hur som helst inte vem som hade mest "söndagsångest" över slutet på pappadagarna igår kväll, Tom för att han nu kommer vara så många timmar borta från kidsen eller jag över att ha fulla ansvaret för 2 barn på hemmaplan?

 

Startade första dagen ensam med barnen på bästa sätt med Charlies första vakennatt. Mellan 2 och 5 var jag vaken med en stackars kille som var lite täppt i näsan och inte kunde komma till ro och somna. Tillslut letade jag upp Näsfridan (snorsug för er icke-föräldrar) och tack och lov så hjälpte det honom att andas lite bättre så att jag tillslut kunde få ett par timmars sömn innan det var dags att gå upp med Vincent.

 

Dagen har knallat på i bättre takt än vad jag trott och förutom en liten cirkus vid lunchen som slutade med att jag fick gå runt och amma bebis samtidigt som jag lagade mat och tröstade 3,5åring som ramlat och slagit i armbågen och några små känslostormar under dagen från min stora kille som verkligen testar på tålamodet när man inte sovit ordentligt så måste jag väl ändå säga att vi haft en rätt mysig dag.

 

 

Kom till och med ut en sväng på förmiddagen och gick en promenad till affären för att inhandla lite frukt inför morgondagens förskoleutflykt. Japp, imorgon skall jag för första gången lämna och hämta på förskolan med Charlie på armen. Vet inte riktigt hur jag skall lyckas med bedriften att komma i tid till förskolan med två glada, påklädda och matade barn men på något sätt så kommer det väl att gå. Får ställa klockan med god marginal så kanske jag själv hinner hoppa i något annat än myskläder men det ser jag nog bara som en bonus i så fall.