I söndags gick vi in i vecka 37 och idag är det 25 dagar kvar tills lillebror är beräknad. När jag kikade i kalendern så insåg jag att jag bara har två "ouppbokade" helger kvar nu innan den 7e vilket verkligen fick mig att inse hur nära det börjar bli. Bebis är ju beräknad till helgen efter påsk och visserligen är jag ju som sagt inställd på att gå över men dagarna runt beräknat datum tar man nog verkligen som de kommer beroende på dagsform. Jag och Tom bestämde oss i alla fall att fösöka hinna gå på bio nu innan påsk vilket ju verkligen är en sån grej som man inte riktigt kan göra med en nyföding.

 

Barnet:

Lillebror närmar sig födelselängd och vikt i raketfart. Enligt tabellen jag utgått från genom graviditeten (ni hittar den HÄR) så beräknas han vara ca 48,5 cm i dagsläget och väga omkring 2,8 kg. Magen känns verkligen helt full av bebis just nu och varenda liten rörelse känns av. För det mesta ligger han och trycker ut sina små fossingar (gissar jag) ut på sidorna och ofta får jag trycka tillbaks dessa sylvassa hälar då han verkar ha noll respekt för att det skulle kunna vara lite obekvämt för hans stackars mamma. Upplever nog också att magen sjunkt lite grann mot förra veckan då trycket neråt ökat en hel del och när han rör sig kan jag få riktiga ilningar i blygdbenet. Trevligt!

 

Jag:

Har faktiskt haft ännu en kanonvecka och särskilt helgen var riktigt magisk. Jag försöker verkligen njuta till tusen av lugnet före stormen. Jag känner mig helt förälskad i livet just nu på något knäppt sätt trots att bara ta sig upp ur sängen på morgonen är ett projekt i sig. Är så tacksam för min sambo som verkligen drar ett stort lass och avlastar mig så gott han kan här hemma med allt jag inte kan göra och för min lilla stora kille som bjuder på så många skratt och är så enormt kärleksfull. Igår vid middagen frågade vi honom vad han tyckte att bebsen skulle heta och efter en liten stunds funderande sa han "Abra!! Det är det bästa namnet jag nånsin hört". Höll på att dö av skratt, min älskade lilla påhittiga kille.

 

Känslorna just nu är en enda soppa. Tanken slog mig häromdagen om jag ens känner mig redo för denna stora förändring? Är jag redo för en förlossning, sömnlösa nätter, känslan av att inte räcka till, syskonavundsjuka, amningsproblem, att inte kunna åka och göra "vad jag vill" utan en massa planering osv? Livet är ju så lätt just nu med bara ett barn. Kommer tvåbarnschocken komma som en käftsmäll eller blir omställningen inte alls lika stor som den var med Vincent? Så många frågor som omöjligt går att svara på förrän lillebror faktiskt är här. Å andra sidan så vill jag ha ut honom NU! Jag är så rackarns nyfiken på hur Vincent kommer bli som storebror, hur livet kommer att vara med två små att älska och att bara få hålla honom i min famn. Dessutom skall det bli UNDERBART att få "tillbaks" min kropp igen så att jag kan gå, andas och få känna mig smidig igen. Som sagt, det pendlar upp och ner från ena minuten till den andra men det finns ju egentligen inget jag kan göra åt det hela mer än att vänta och se. När jag väl får upp honom på mitt bröst så kommer jag att vara redo!