Godmorgon hörni! Tentan igår kändes väl sådär men nu är den i alla fall skriven och det är bara att invänta resultatet. Skall jag vara ärlig så orkar jag faktiskt inte bry mig så mycket. Just nu är mitt främsta fokus på mig, familjen och vår kommande lilla familjemedlem och just den här tiden kommer aldrig tillbaks. Då vägrar jag låta den överskuggas av onödig oro och stress. Omtentor är verkligen inte hela världen.

 

Såå, för att skifta fokus till nått roligare kommer här äntligen graviduppdateringen för vecka 28. Nu är det mindre än 3 månader kvar tills lillebror är beräknad och inte ens en vecka kvar tills vi går in i den tredje och sista trimestern.

 

Barnet:

Lillebror är nu nästan 38 cm lång från huvud till fot och har nu passerat sitt allra första kilo i vikt. Tydligen så kan han drömma nu där inne men frågan är vad det är han drömmer om egentligen? Om han skulle födas nu skulle han med största sannolikhet att överleva vilket känns helt sjukt med tanke på att vi ju ändå har tre månader kvar innan han beräknas komma. Han får gärna ligga kvar och tjocka på sig ett bra tag till.

 

Jag:

Ja förutom att jag just idag känner mig som om jag blivit körd genom en mangel så har veckan varit bra (tentaskrivning i nästan 6 timmar brukar ha den effekten). Den har präglats av en hel del halsbränna som jag försöker tämja med Novalucol. Det har väl fungerat sådär i ärlighetens namn så jag tror att det får bli en trip till apoteket för att inhandla Omeprazol som jag ju vet fungerar kanon.

 

Jag vet att jag skriver det nästan varje vecka men den här ungen ligger då aldrig stilla. Det känns ibland som att ha en enorm enkilos pingpongboll där inne och särskilt mycket aktivitet brukar det vara på kvällarna precis när jag skall sova vilket i princip gör det omöjligt att somna. Förutom att jag pga av detta ibland blir akut kissenödig så kan jag inte klaga för det är bra mysigt att känna sin alldeles egna bebis ligga där inne och brottas med sina egna fötter. Hans rörelser får mig alltid på gott humör om jag känner mig lite nere.

 

Jag försöker så gott jag kan att undvika tunga lyft och att göra saker hemma som innebär att jag behöver arbeta med ryggen väldigt böjd eftersom det oftast tillslut leder till att jag får ont i ryggen. Är jag dock ensam hemma med Vincent så är det lättare sagt än gjort och dessutom har jag extremt svårt för att lämna saker jag vill göra tills senare när Tom kommer hem och kan hjälpa mig. Det är alltid jag som t.ex. lämnar Vincent på förskolan på morgonen och jag gissar att det bara kommer bli bökigare ju större jag blir att hjälpa honom på med skorna eller jaga ifatt honom när han inte vill klä på sig. Än så länge så går det ju ändå rätt bra.

 

Det kan inte vara lätt för Vincent med en mamma som bara blir mindre mobil för varje vecka som går. Det är nu jag är väldigt glad över att Vincent ändå är så pass stor att han faktiskt klarar mycket själv för jag kan bara föreställa mig hur knepigt det hade varit med en liten 1,5 åring hemma istället.

 

Här kommer veckans bilder på kulan som trots att den fortfarande är rätt liten börjar vara i vägen: