Alvert.se

Vecka 32

De senaste dygnen har varit riktigt hemska. Kan verkligen inte rekommendera att vara så sjuk som jag varit i tredje trimestern samtidigt som du har ett litet sjukt barn att ta hand om. Tom har varit iväg på konferens ett dygn dessutom och jag har mest försökt att överleva faktiskt. Nä fy nu hoppas jag att jag snart blir frisk och att det dröjer ett bra tag innan jag blir sjuk nästa gång, gärna typ sådär 3 år eller nått.

Hur som helst, ännu en vecka har gått och vi är ännu en vecka närmre att få träffa vår lilla guldklimp i magen. Här kommer veckans update:

Barnet:

Lillebror är nu dryga 42 cm lång och väger in på 1,7 kg vilket är nästan exakt hälften av vad Vincent vägde när han föddes. Lillen skall alltså dubblera sin vikt (tack och lov inte sin längd för då vete sjutton hur han hade fått plats där inne) på bara 8 veckor vilket är lite skrämmande med tanke på att jag redan börjar känna mig ganska så stor och otymplig. Vart skall detta sluta? Rörelserna fortsätter att vara mer tryckande, rullande och knuffande men ibland får han til en rejäl spark och då kan jag lova att det känns.

Jag:

Okej förutom att jag mått kasst av denna dunderförkylning det aldrig känns som jag skall bli av med så har min magsäck krympt till en pingisboll i storlek. Jag kan varken dricka eller äta några större mängder utan att bli extremt illamående och samtidigt blir jag ju illamående när jag är hungrig så japp, illamåendet är officiellt tillbaks. Jag hoppas verkligen att just detta blir bättre när jag blir frisk och kan röra lite mer på mig igen (så maten kan jobbas ner) för annars vet jag inte hur jag skall överleva de sista 8 veckorna. Skall absolut ta upp detta med min barnmorska på fredag och se om hon har några tips. Att inte ens kunna hälla i sig ett glas vatten när man är törstig är så sjukt frustrerande.

Nu har jag dessutom känt av mina första förvärkar. Efter ett rätt hektiskt januari med MYCKET sammandragningar tycker jag äntligen att det lugnat sig något på den fronten men däremot har jag fått ett par sammandragningar som faktiskt gjort en smula ont vilket jag bara tycker känns kul för det måste ju innebära att det verkligen börjar närma sig. Mina fötter har dessutom börjat svälla en aning men har stödstrumporna på i stort sett varje dag så jag hoppas att jag skall slippa svälla allt för mycket denna graviditeten.

Ja i övrigt är det svårt att avgöra vad som beror på sjukdom och vad som beror på graviditeten just nu. Blir t.ex. extremt andfådd bara av att gå upp för några trappsteg men det blir ju Tom och Vincent också just nu så vi får väl se helt enkelt hur jag mår när jag äntligen blir frisk.

Tyvärr så märkte jag när jag satte mig ner och skulle redigera bilderna på veckans mage att ALLA hamnat ur fokus så idag bjussar jag på en närbild på lille kulan istället (fortfarande inga nya bristningar men mina gamla framträder lite olika tydligt beroende på ljus).

2018-02-05 @ 19:26:00 Graviditeten med lillebror Permalink
Bebis, Blogg, Gravid, Magbild, Mamma, Sjuk, Vecka för Vecka, andra barnet, lillebror, symtom, tredje trimestern, vecka 32,

Postat av: K

Hoppas att du mår bättre och att du fått tillbaka matlusten! Jag undrar lite vad du tycker har varit lättast och svårast på läkarprogrammet. Vilka kurser har du gillat/haft mest lätt för och motsatt? Känns det skönt att få göra ett uppehåll med studierna snart när du ska ägna dig heltid åt lillebror och din familj?

Svar: Sakta men säkert går det att äta lite mer igen men kan fortfarande inte äta lika mycket som tidigare utan att det liksom sätter sig uppe i halsen :( Är fortfarande sjuk men mår milsvis bättre än för bara några dagar sedan.
Jag tycker att kurserna blivit lättare ju mer kliniska de blivit. Jag har svårt för de verkligt teoretiska kurserna som t.ex. biomedicinsk fördjupning där vi sitter och läser vetenskapliga artiklar och beräknar statistik och även medicinsk cellbiologi är en kurs jag haft svårt för. Jag tror det mycket har att göra med vad man själv tycker är roligt och där är vi ju alla olika. Tycker jag något r roligt blir jag automatiskt intresserad och här passar det kliniska arbetet med patienter och undersökningstekniker mig så mycket bättre än mer abstrakta saker som celldelning och cytokinfrisättning. Så för mig går det hand i hand vad jag gillar och vad som har varit lätt. Sjunker intresset blir allt så mycket svårare konstigt nog så iblan får man lura sig själv och fejka ett intresse för att lyckas bättre med pluggandet.

Det skall bli otroligt skönt med ett till uppehåll. Visst jag har inte lång tid kvar nu men läkarprogrammet är tufft och jag känner mig inte helt redo att slängas ut i verkligheten riktigt än även fast det givetvis kliar i fingrarna att faktiskt få bära en skylt där det står läkare och få en fast inkomst varje månad. Dessutom LÄNGTAR jag efter att faktiskt kunna vara hemma och vabba/vara sjuk när det verkligen behövs vilket inte alltid är möjligt som student med obligatoriska moment som inte går att ta igen. Har så mycket att se fram emot nu den närmsta tiden och det skall bli så roligt och spännande! Efter ett halvårs ledighet så kommer jag dessutom förhoppningsvis vara taggad till tusen att riva av den sista delen av programmet och påbörja ett helt nytt kapitel i livet!

Kram och tack för omtanken! <3

Alice Nerén

2018-02-08 @ 10:49:04