Ett extra ultraljud
Har varit lite disträ de senaste dagarna med mycket tankar snurrandes i huvudet. Var hos min barnmorska på en extra mätning av magen i torsdags eftersom jag ju legat och pressat på nedersta kurvan och det visade sig att jag låg kvar på samma mått som föregående vecka så min barnmorska tyckte att det var dags att dubbelkolla att lillen växer som han ska med ett tillväxtultraljud.
Nu vet jag ju att ett lågt SF-mått är en väldigt grov uppskattning av bebbelinos tillväxt och att den avplanade tillväxten kan bero på något så enkelt som att han lagt sig tillrätta med huvudet neråt men jag har ju liksom inte kunnat låta bli att oroa mig och googla i jakt på mer kunskap och erfarenheter från människor i samma sits. Är så glad för den mammagrupp jag har på facebook dessutom som i just såna här lägen kan komma med en massa pepp och solskenshistorier.
Så idag fick jag tid för det där ultraljudet på specialmödravården på Östra sjukhuset. Tom är iväg på jobb i Malmö så han kunde tyvärr inte följa med och det innebar dessutom att jag själv fick sitta och vänta i det där väntrummet och oroa mig för vad ultraljudet skulle visa.
Fick träffa en ganska så tystlåten läkare. Hon var inte alls otrevlig eller så men jag fick verkligen känslan av att bara vara ett "rutinbesök" för henne. Helt förståeligt egentligen men själv var jag ju vid det laget extremt orolig och nervös. Allt var dock strålande med lillebror. Han beräknades väga ca 2,2 kg vilket är helt normalt för veckan jag är i och det fanns gott om fostervatten och flödet i navelsträngen var prima. Det var en ENORM tyngd som lyftes från mina axlar när jag satte mig i bilen och körde hem igen och just nu känner jag mig helt slut mentalt. Är så otroligt lättad att allt är som det skall och nu skall jag bara ta en riktigt lugn kväll och sitta och njuta av att känna honom sparka och ha sig där inne. Det är rätt galet ändå hur mycket man kan älska och oroa sig över ett barn som man aldrig har träffat <3 Du är redan så älskad lilla vän!