Vill bara börja med att tacka så hemskt mycket för alla gratulationer och lyckönskningar som vi överösts med de senaste dagarna. Är verkligen helt överväldigad och så otroligt tacksam! Vi börjar så sakta att landa här hemma i allt det nya. Vardagen rullar ju liksom på på ett helt annat sätt när man redan har barn och lillebror har mycket snabbare än vad jag upplevde med Vincent blivit en sån självklar del av livet. Vi njuter verkligen här hemma av varje sekund i denna bubbla och att få ha ett litet sovande knyte på bröstet. Det är nästan så att jag och Tom slåss om vem som skall hålla i honom just nu eftersom vi ju båda är så mycket mer medvetna denna gång om hur snabbt tiden går när man har en liten nyföding.

 

 

Bebbisbubblan kommer ju dock med mycket saker som är mindre trevligt också och det skall inte stickas under stolen med. Att vara nyförlöst är ingen dans på rosor och det talas det ju extremt lite om överlag tycker jag. Mjölkstas, såriga bröstvårtor, eftervärkar, svag och ömmande rygg, degmage, svullet underliv.. ja man kanske inte är på tiptop rent kroppsligt än även fast det verkligen går åt rätt håll. Den enorma hormonomställningen som slår till efter ca 3 dagar har inte heller varit helt lätt med mycket känslor, både total lycka och överväldigande kärlek men också känsla av ensamhet och otillräcklighet. Jag har dessutom svullnat upp något extremt och får deja vu från graviditeten med Vincent med korvfingrar och strumpränder på anklarna.

 

 

Allt går dock åt rätt håll och sakta men säkert återhämtar sig ju kroppen. Det är helt fantastiskt vad kvinnokroppen kan klara av egentligen. Som tur är har jag världens bästa distraktion från de saker som är lite kämpiga i form av en 4 kilos guldklimp. Nu känns det ju inte riktigt som man skall ropa hej än när han inte ens är en vecka gammal men än så länge har vi hand om en väldigt lugn och extremt sömnig bebis som endast gör väsen av sig när han måste vara naken eller om det kniper till lite i magen. Det känns som att man kan sitta och bara titta på honom i all evighet och att se hur snabbt Vincent tagit sig an sin roll som storebror får hjärtat att nästan spricka av kärlek. Vilken vinstlott jag dragit i livet att ha fått bli mamma till dessa två killar alltså!

 

Nu skall jag ta och borsta tänderna och krypa ner i sängen, utan halsbränna och liggandes på rygg ÄNTLIGEN! Det ni!