Barnakuten och kirurgakuten
Jag skrev ju visserligen att det var en kaosvecka som väntade men att veckan i själva verket skulle ta hem priset i Årets kaosvecka 2017 hade jag ingen aning om.
På måndag morgon hade jag precis köpt mig en macka med ost på pressbyrån utanför Östra sjukhuset och kom inknatandes på kirurgkliniken när det började flimra framför ögonen och jag fick vända på klacken igen och sova av mig ännu ett migränanfall. Som vanligt var jag ordentligt trött resten av dagen men lyckades ändå laga middag till familjen och sen ta mig till scouterna på kvällen.
Tisdagen var veckans lugnaste dag (hittills) och trots att tröttheten hängde med från gårdagen lyckades jag ta mig igenom både en förmiddag med mottagning och en eftermiddag på endoskopienheten innan det bar av hemåt.
På onsdag morgon var Vincent lite hostig men var i övrigt pigg så jag lämnade honom som vanligt på förskolan och åkte iväg till skolan för ett seminarie. Strax efter lunch ringer det i min mobil och det är föris som säger att Vincent blivit väldigt hostig och vill att jag kommer och hämtar honom. Skyndar mig snabbt till bussen och en halvtimme senare på förskolan möts jag av en ledsen och krupphostande kille. Vincent brukar få ganska besvärlig hosta när han är sjuk (så pass att han oftast kräks tillslut) och om ni har bra minne kanske ni kommer ihåg att vi faktiskt varit inne med honom på akuten en gång tidigare just på grund av krupp och att han fick svårt med andningen (det inlägget hittar ni HÄR). Jag gick hem med honom i regnet och i den friska luften lugnade sig hostan en aning men så kom den och gick under eftermiddagen och Vincent fick allt jobbigare med andningen trots att vi hade fullt korsdrag här hemma och lockade med dricka samtidigt som vi försökte hålla honom lugn. Tillslut ringde vi ändå 1177 och de tyckte att det hållt på så länge nu att vi borde åka in så att han kunde få medicin.
Sagt och gjort, in i bilen och så spenderade vi resten av kvällen på barnakuten. 4 doser adrenalininhalationer, kortison och så två isglassar fick den lille kämpen innan han av utmattning somnade i min famn och vi kunde tillslut strax efter 10 lämna akuten. Vill verkligen ge en stor ros till personalen på barnakuten som innan vi ens hann ta en nummerlapp fångade upp oss (ni som hört krupphosta vet att det inte går att ta miste på) och såg till att vi fick hjälp direkt.
Något mörbultad vaknade jag (vi fick tack och lov en bra natts sömn) på torsdag morgon med vetskapen om att jag skulle spendera både dagen och kvällen på sjukhuset. Det var kanske inte med värdens entusiasm som jag såg mina klasskamrater gå hem för dagen när jag istället kilade iväg mot kulverten för att byta om inför mitt andra jourpass på kirurgakuten. Tji fick jag för jag fick ett helt fantastiskt spännande, roligt och lärorikt jourpass. Efter att ha svansat läkarna hela förra jourpasset kände jag mig ändå redo att försöka mig på att ta egna patienter, trots att det nog säkert var ett halvår sen jag gjorde det sist "på riktigt". Vilken tur att jag vågade mig på det för vilken enorm självförtroendeboost jag fick. Så nära färdig läkare har jag nog aldrig känt mig och jag kunde faktiskt bidra till arbetet på akuten.
Gick själv in till patienterna, tog anamnes (sjukhistoria) och riktat status (undersökning) som om jag aldrig gjort annat och presenterade sedan kortfattat patienten för min handledare samt föreslog åtgärd. Till min förvåning var det i princip bara medhåll från min handledare och jag fick sedan själv beställa röntgen (i mitt namn!), rapportera till sköterskorna och diktera. Som kronan på verket fick jag mot slutet av kvällen även sy mina allra första stygn på en patient. 5 snygga suturer blev det och jag svävade som på moln trots att ögonen gick i kors när jag tillslut fick gå av mitt pass och cykla iväg hemåt.
Och så slutligen idag då. Idag har jag haft VAB-dag hemma med Vincent. Vi har haft det mysigt men han har såklart varit trött och hängig också vilket såklart bäddar för sura miner. Lyckades i alla fall med konsten att baka pizzabullar som inte vill släppa från bullpappret och sen somnade lillen lite tidigare idag än vanligt vilket innebär att jag haft tid att skriva detta mastodontinlägg.
Nu väntar äntligen helg men för min del har jag en jour kvar på söndag kväll innan veckan är slut. Efter gårdagens egoboost så ser jag dock fram emot att få vara läkare ännu en gång även fast jag kanske helst av allt skulle vilja ha en lugn och ledig helg. Ha en mysig kväll nu hörni! Nu skall jag gå och hämta min chipsskål som står och väntar på mig i köket!