När Vincent vaknade igår var han lite snorig och hostig. Trots det var han pigg så han fick vara på förskolan fram till två då Tom åkte och hämtade honom efter jobbet. Mot kvällen fortsatte han att vara täppt i näsan och småhosta och vi förberedde oss på en sjukhelg och en tuff natt med hosta och flera uppvak.

 

Vincent vaknade till några gånger under kvällens gång och hostade och var ledsen, som han så ofta gör när han är förkyld. Vi bestämde oss för att flytta över honom till vår säng och i samband med det tar hostan fart. Han har tidigare fått riktiga hostattacker när han varit sjuk så att han kräkts men det brukar vi lyckas avvärja tillslut genom att lugna och trösta, öppna fönster och erbjuda något gott att dricka. Den här gången var det annorlunda.

 

Vincent grät och hostade om vartannat. Han hade iprincip helt tappat rösten och för att lugna honom fick han följa med in i vardagsrummet och sitta i soffan mellan oss båda. Han ville varken ha nappen eller något att dricka och kräktes några gånger av all hosta. Vi var rätt lugna båda två då vi som sagt haft ett par såna här hostattacker tidigare men jag bad ändå Tom ta av Vincent tröjan så jag kunde titta på när han andades och förklarade för Tom att om det blir värre kanske vi skulle behöva åka in till sjukhuset så han kan få något luftrörsvidgande. Hostan skällde riktigt illa och tillslut kändes det som om Vincent verkligen fick kämpa vid varje andetag och det visslade både i in- och utandning.

 

Helt plötsligt fick vi bråttom. Vi ringde till 1177 och hamnade på plats 15 i kön vilket vi inte kände skulle gå snabbt nog. Vincent var jätteledsen och rädd och grät mellan de vinande andetagen och den skällande hostan och så lugnt och tryggt vi bara kunde packade vi istället ihop oss, satte på oss första bästa kläder vi kunde hitta och sprang ner till bilen.

 

När vi kom in på barnakuten på Östra sjukhuset var klockan strax innan elva och Vincent låg mot min axel, alldeles matt och andades väsande andetag mellan hostningarna. En sköterska som gick förbi utbrast "ojdå, här har vi en rejäl krupp" och vi fick direkt följa med in i ett rum och Vincent fick andas in Adrenalin i två omgångar.

 

Efter adrenalinet och senare även en dos kortison i flytande form samt två hallonisglassar lugnade tillslut både Vincent och hans förfärliga hosta och andning ner sig. Vi fick tillbaks vår glada och busiga lilla son igen och tillslut så sprang han runt i korridorerna och charmade sköterskorna med två mycket trötta föräldrar hack i häl. Kortison är ju, förutom att vara inflammationsdämpande, även ett vakenhetshormon vilket i vanliga fall utsöndras på förmiddagen. Därför blev Vincent rejält speedad och jag och Tom ångrade bittert att vi lämnat vårt godis på soffbordet när vi åkte in.

 

Efter 4 timmar fick vi slutligen träffa läkaren som snabbt och lätt lyssnade på hjärta/lungor och OKade Vincents andning. Kändes väldigt onödigt att sitta på akuten och vänta så länge för en minut med doktorn menmen. Vi var väldigt glada över att få komma hem och Vincent slocknade som tur var direkt.

 

Idag har Vincent varit sig själv igen. Inga tecken på krupphosta (vilket antagligen är kortisonets förtjänst) utan bara snorig precis som han brukar vara när han är sjuk. Han vaknade dock redan kvart i nio imorse så jag och Tom har gått runt som vandrande zombies här hemma idag. Kunde ju glömma att försöka tentaplugga. Snart blir det sänggång för oss båda vilket skall bli AMAZING! Är så glad att allt gick bra och att vi fick ett så fint bemötande på barnakuten från alla sköterskor. Det var även skönt att få höra att vi tagit rätt beslut om att åka in då de inte trodde att hans krupp hade gått över av sig själv. Man skall lita på sin magkänsla som mamma (och läkarstudent)!