Alltså wow! Först vill jag bara börja med att säga stort TACK för alla fina kommentarer som fullkomligt haglat in här på bloggen, instagram och på facebook efter onsdagens inlägg. Blir helt mållös och känner mig så otroligt tacksam över att jag har så fina släktingar, vänner, bekanta, klasskamrater och kollegor som glädjs med oss och vårt lilla mirakel. Tack tack tack, från djupet av mitt hjärta!

 

 

Min tanke är att bloggen från och med nu kommer att inkludera även uppdateringar om graviditeten men för er som inte är så intresserade av att läsa om det så kommer jag givetvis fortsätta att skriva om livet som läkarstudent. 

 

Så för att landa lite på jorden igen så tänkte jag berätta lite om veckan i Borås. Som ni kanske har märkt så har jag varit superduperförkyld i 2 veckor nu och i måndags vaknade jag upp med en sån enorm smärta över vänstra kinden att jag bara ville gråta. Jag har med andra ord inte haft min allra bästa vecka rent måendemässigt den här veckan vilket har varit lite synd eftersom den i övrigt har varit väldigt bra.

 

Jag har på förmiddagarna varit på KAVA (kirurgisk akutvårdsavdelning) vilket varit lite sisådär då jag inte haft något inlogg till datorn och alltså mest suttit och lyssnat på ronden som gått i en väldans fart och inte lärt mig speciellt mycket. På eftermiddagarna däremot har jag varit på akuten och det är ju bara så kul! Jag har gjort min allra första rektalpalpation (och faktiskt förstått vad det var jag kände), jag har för första gången under utbildningen stött på akut sjuka barn vilket varit väldigt intressant (i Göteborg finns det ju en separat barnakut), jag har åter igen tagit egna patienter, skickat röntgenremisser, dikterat anteckningar och druckit x antal koppar te tillsammans med de fantastiskt goa AT-läkarna och ST-läkarna.

 

 

Igår slapp jag KAVA då jag var schemalagd mellan 12-21. Vi hade det relativt lugnt med patienter på akuten men som tur var fick jag och Jagoda, som också varit i Borås i veckan, lite privatundervisning av ST-läkaren när det fanns lite dötid. Jag fick bland annat ta en patient där jag verkligen kände mig helt säker och trygg i bedömningen av diagnos, vilken undersökning jag ville göra och vilken behandling som skulle ges. Patientens anamnes och status stämde så väl med vad vi fått lära oss. Det är en sån otrolig mäktig känsla varje gång det händer och man känner sig verkligen som en läkare på riktigt. Jag tror ni andra läkarstudenter förstår vad jag menar ;)

 

Nu är det fredag och jag sitter hemma och skall försöka plugga en stund innan jag tar helg. Har en sån himla go känsla i kroppen och trots att förkylningen fortfarande biter sig kvar känns livet rätt underbart just nu. Stor fredagskram till er alla!!