Jisses vad svårt det är att hålla tyst när det enda man vill är att ropa så alla hör. När alla ens tankar kretsar kring en enda sak men ingen annan vet. När man inte mår så bra men får komma med andra ursäkter för att förklara varför man mår som man gör. När byxorna bara blir tajtare och det ser ut som att man ätit alldeles för mycket bullar fast man själv vet att det beror på något helt annat. I tre långa månader har vi gått och burit på den bästa hemligheten av alla. I april blir vi åter igen föräldrar till ett nytt litet liv, då blir tre nämligen fyra.

Vi är givetvis överlyckliga även fast det är rätt svårt att greppa att det faktiskt ligger en liten i magen. Vincent pussar och klappar redan på magen och pratar om bebisen som kommer när snön har smält och blommorna kommer upp ur jorden. Alldeles ljuvlig är han min goa unge.

Jag tänkte att jag tar och lämnar det hela där och så kan jag berätta lite senare om hur jag mått hittills och sådär. Vilken spännande resa vi har framför oss. Tänk att jag och Tom skall bli tvåbarnsföräldrar och att Vincent skall få bli storebror!