Ringde och pratade med min barnmorska igår om den tilltagande tröttheten jag känt under de senaste veckorna. Hon slängde ett öga på de prover som jag tog i vecka 11 och tyckte nog att det var dags att jag började med järntillskott. Under graviditeten ökar blodvolymen med 40-50% och många gravida brukar i mitten av graviditeten behöva extra järn (en viktig produkt vid tillverkningen av röda blodkroppar). Symtom på blodbrist är bland annat trötthet, andfåddhet och blekhet och visst kan jag ticka av all dessa punkter, även fast jag visserligen i mitt normaltillstånd är blek som ett spöke.

 

Något som är väldigt dåligt att kombinera med extra trötthet är specialveckan i radiologi, vilket givetvis är just den veckan jag har just nu. Inget illa om radiologispecialiteten som sådan egentligen, jag tycker att det är ganska kul att få leka lite detektiv och försöka koppla ihop kliniska symtom med fynd inuti kroppen. Det jag däremot verkligen inte kan förstå är hur man frivilligt, trots att det är strålande sol utanför fönstret, släcker lamporna och drar för mörkläggningsgardinerna och spenderar dagens få soltimmar i totalt mörker.  Detta tillsammans med projektorer och datorer som sakta värmer upp den syrefattiga luften (pga alldeles för många personer i ett alldeles för litet rum) gör vem som helst rätt dåsig.

 

 

Nä hade det inte varit för det att vi har en grym amanuens den här veckan som har hand om oss och att jag känner att jag utvecklats massor på bara ett fåtal dagar när det kommer till att tolka slätröntgen CT, MR, ultraljud m.m. så hade jag nog inte stått ut i mörkret. Jag undrar om det är något man vänjer sig vid som radiolog eller om de bara inte gillar ljus som personer?

 

Nu har jag som sagt köpt hem lite Niferex i alla fall och förhoppningsvis kan jag få tillbaks lite energi. Resten hänger nog tyvärr bara på att jag blir bättre på att varva ner och stressa mindre. Dumt att det inte finns något piller som fixar det!