Idag har jag för första gången i mitt liv haft kandidatmottagning. Somliga i min klass har haft det långt tidigare under utbildningen och vissa har till och med varit på kandidatavdelning där hela avdelningen drivs av läkarstudenter och sjuksköterskestudenter, men för mig var det i alla fall första gången och det var verkligen skitkul!

 

Jag fick reda på vilken patient jag skulle ha på morgonen när jag kom till neurologmottagningen och fick därefter gå och läsa på inne i undersökningsrummet. Jag gick igenom patientens remiss och tidigare journal och med lite fjärilar i magen gick jag sedan ut i väntrummet och ropade upp min patient, presenterade mig och traskade sedan iväg mot undersökningsrummet noggrant observerandes patientens förflyttningsförmåga i korridoren som vi fått lära oss under konsultationskunskapskursen #exemplariskläkarstudent

 

Därefter följde en timmes anamnes (sjukhistoria) och status (undersökning) och för första gången någonsin så kändes det som att allt flöt på så himla bra. Det kändes verkligen som att jag fick en bra bild av patientens problem och jag kände mig trygg med att utföra alla de olika undersökningsmoment som ingår i ett neurologiskt status. Dessutom är jag lite extra stolt över mig själv eftersom jag lyckades jag knacka fram alla reflexer (det jag, och många med mig, tycker är allra svårast). Det är så svårt att förklara men det var en sån mäktig känsla att vara helt själv inne på rummet med patienten och faktiskt känna att man kan någonting och vet vad man håller på med.

 

Efter att jag pratat färdigt med patienten bad jag hen att sätta sig i väntrummet och gick därefter och pratade med min handledare om vad jag fått fram och om mina tankar. Därefter fick även min handledare träffa patienten innan hen slutligen kunde skickas hem med remiss till vidare undersökning samt ett återbesök om några månder. Fick själv lite feedback och fick mycket nyttiga saker att ta med mig från mitt patientmöte och tillslut var det bara själva dikteringen kvar. Väldigt kul alltså och väldigt lärorikt. Varför får vi inte göra detta oftare?