Att göra ett psykiatriskt status är banne mig inte lätt. Jag antar att det är som med allt annat och det bara krävs lite övning men ändå. Ett vanligt somatiskt (kroppsligt) status innehåller ju objektiva saker som att auskultationen av hjärtat låter bra utan blåsljud men att hjärtrytmen är oregelbunden. Plättlätt ju! Redan under termin 5 examinerades vi på ett fullständigt somatiskt status och nu för tiden känner jag mig trygg både i själva utförandet (lyssna, titta, känna) och att journalföra det.

 

Ett psykiatriskt status är rena motsatsen. Här handlar det om att subjektivt tolka en persons psykiska mående. Där skall ingå allt ifrån hur patientens kognitiva förmåga är till patientens stämningsläge. Dessutom skall man bedöma om patienten verkar ha sjukdomsinsikt eller inte och göra en suicidbedömning. Allt detta (och mer därtill) skall man få fram genom att bara prata med patienten och observera hur denne fungerar i samtalet, kroppspråk osv. SÅ svårt! 

 

Dessutom gör ju varje läkare sin bedömning utifrån sin referensram. Har man träffat någon med ordentligt "utslätad ansiktsmimik" har man ju något att jämföra med när man sitter där och ska göra sin bedömning. Ja ni förstår ju att det inte är helt lätt när man som jag har 0 personer i den psykiatriska status-databasen. Jag och min kursare har därför slitit vårt hår för att få till de där journalanteckningarna under vår praktik men det går sakta men säkert framåt. Förhoppningsvis kan vi lämna praktiken lite tryggare och med en liten, men ack så viktig, referensram inför framtida patientmöten!