När man väntar barn är det så svårt att föreställa sig tiden efter bebistiden. Under graviditeten gick jag och drömde om bebisgosande och smakportioner men kom liksom inte längre än till att bebisen kanske skulle börja ta sina första steg. Resten var för abstrakt och långt bort för mig. När Vincent väl kom ut var jag så rädd för att tiden verkade gå så rackarns fort och jag beskyllde mig själv för att inte ha njutit ordentligt eftersom både sömn och amning krånglade en del. På något sätt inbillade jag mig att bebistiden var den mest fantastiska tiden och att det senare mest skulle vara jobbigt och stökigt att vara mamma.

 

Jag kunde inte haft mer fel! Det blir faktiskt bara roligare och roligare för varje dag. Det är först nu som man börjar kunna kommunicera på riktigt med Vincent och han blir en egen liten person. Vid 1,5 började han på riktigt komma igång med tvåordsmeningarna och helt plötsligt inser man hur mycket han faktiskt förstår. Varje dag klämmer han ur sig något roligt som bara får en att förälska sig i honom på nytt. I torsdags t.ex. gick vi förbi en liten liten snöhög som fortfarande låg kvar sen snöskottningen och Vincent utbrister "NÖÖ, MYKKE NÖÖÖ!". Sen alla spontana kramar, att han ropar efter en och ber en sitta på mattan och leka (mamma sitta/sitta matta/mamma leka), att han delar med sig av sina kex eller tar ens händer och vill dansa... allt detta är UNDERBART!

 

 

Jämför man hur jag mår nu jämfört med då är det också en solklar förbättring. Nu är det ju svårt att jämföra eftersom vi då levde i en ganska oviss situation ekonomiskt som tog mycket på krafterna men jag trivs helt enkelt så bra med att få vara mamma till denna påhittiga, busiga och mysiga kille. Visst testas det tålamod här hemma också men faktum är att jag tycker inte det är så stor skillnad från när han var mindre, snarare tvärtom. Nu vet man (oftast) varför det gnälls och har lättare att ignorera ett "jag vill ha mer banan"-gnäll och kanske uppmärksamma ett "jag är trött och behöver kramas"-gnäll.

 

Min oro för att han blir äldre har därför minskat ganska markant de senaste månaderna. Jag inser att det finns en möjlighet att jag tycker att det är ännu roligare att vara mamma när han är 4 och då är det ju dumt att gå och ta ut något i förskott. Det har gjort det lättare för mig att njuta av nuet och bli mer harmonisk. Jag njuter av att få ligga och hålla min lilla prins i händerna när han skall somna, trots att det kan ta en bra stund, eftersom jag vet att om bara några månader så vill han kanske helst somna själv.

 

Så till alla er bebismammor där ute, tycker ni att ni har det bra nu så vänta bara.. det blir bara bättre med tiden!