Spenderade hela kvällen efter jobbet hemma hos mamma och pappa igår och idag har vi haft besök av Johannes och hans nya tjej Alice (ja jag vet, det är rätt krångligt med två Alice i vänskapskretsen) så det är först nu egentligen som jag kunnat sätta mig ner vid datorn och göra ett inlägg.

 

Lovade ju er att berätta lite om hur det gått på jobbet och jag kan bara säga som så att det har varit så rackarns kul. Trivs verkligen som fisken i vattnet i mina blå kläder och det känns faktiskt lite tråkigt att jag inte skall tillbaks dit förrän om tre veckor nu.

 

 

Första dagen fick vi som sagt inget larm alls men andra dagen, strax innan lunch, pep det till i sökaren. Det var ett oranget traumalarm med en patient som misstänktes ha flera frakturer. Vi sprang snabbt upp till traumarummet och var först på plats så att vi i lugn och ro kunde börja registrera patienten i datorns olika program och skriva ut labbetiketter, patientarmband och beställa labbprover. Vid orangea larm är det inte så farligt mycket folk i rummet och trots att patienten såklart hade mycket ont och var upprörd och blåslagen var det ingen livshotande situation (stabil i vitalparametrar som hjärtfrekvens, syresättning, blodtryck osv.) och läkarna kunde lugnt och metodiskt gå igenom ABCDE innan patienten skickades vidare till röntgen.

 

Jag försökte hänga med så gott det gick och observera allt vad min kollega gjorde. Det var mycket som skulle göras på kort tid men det kändes ändå inte omöjligt att lära sig med lite träning. Det var fullt fokus på jobbet helt enkelt och pulsen gick upp en del vill jag lova. Hon kryssade och antecknade på akutjournalen genom att lyssna på det som sas vid sjukhusbritsen och när vi väl var klara faxades journalen till röntgen. Alla övriga papper samlades ihop i en mapp som fick följa med patienten och vi kunde återgå till vårt kontor nere i källaren.

 

 

Tredje dagen var jag lite otålig. Jag hade ju bara två dagar kvar på Sahlgrenska den veckan och jag ville så gärna lära mig så mycket det bara gick. Precis när jag tänkt gå på lunch så pep det i sökaren. Rött larm. Denna gång gick det betydigt snabbare och det var massor med folk i rummet och dessutom en mycket erfaren kirurg som traumaledare som stod och överblickade det hela och upprepade de olika fynd som gjordes vilket var guld för oss som sekreterare. Det gavs mediciner och intravenös vätska men patienten var ändå så pass stabil att hen klarade sig igenom ABCDE innan det snabbt bar av till röntgen.

 

Vi hann inte mer än sätta oss vid datorerna på kontoret denna gång innan det pep i sökaren igen. Ett till rött larm. Det var bara att vända på klackarna och springa upp för trapporna igen och börja skriva in den nya patienten. Totalt den dagen hade vi 4 larm. Det var intensivt vill jag lova men jag hade en grym kollega (en annan läkarstudent faktiskt) som såg till att jag lärde mig massor. Redan andra larmet bad han mig att hålla i pennan så att jag fick fylla i journalen medan han stod och sa vad jag skulle skriva vilket givetvis var läskigt men också superbra.

 

 

Sista dagen fick vi också ett larm precis innan lunch. Jag började själv skriva in patienten i datorn med endast några få frågetecken till min kollega och plötsligt piper sökaren igen. Ett till larm på ingång. Jag fick då ansvar för att anteckna för den första patienten och min kollega för den andra och det gick faktiskt jättebra. Jag känner mig givetvis väldigt grön och är absolut inte redo att gå själv på larm men jag fick en enorm självförtroendeboost av att både fått förtroendet att sköta patienten själv och att sen faktiskt klara det alldeles utmärkt.

 

 

Det här med att vara sekreterare på traumalarm var alltså inte alls så svårt som jag trott, dessutom så var det ju väldigt intressant och lärorikt. Jag trodde också att jag skulle bli mer påverkad av att se de skadade patienterna men den biten tyckte jag faktiskt inte alls var jobbig. Man avskärmar sig så totalt och går in i det jobb man skall utföra, patienten är omringad av vårdpersonal och hen ligger dessutom med huvudet bort från oss. Jag tror i och för sig att det kan bli annorlunda med patienter med mer livshotande skador eller vid ex. ett hjärtstopp. Trots att vi fick gå på några röda larm så upplevde jag ju aldrig att de var i närheten av att gå bort vilket jag givetvis tror kan påverka en mer. Vi får se hur det går i sommar. Skall som tur är jobba en hel del där vilket jag verkligen ser fram emot. Det är härligt att kombinera lugnt skrivande och lite snickesnack med kollegan med adrenalinpump och toltalt fokus tillsammans med traumateamet för att rädda liv. Passar mig perfekt!