I fredags hade vi som sagt temadag i skolan. Det hela handlade om sepsis och tanken var att vi skulle vara väl pålästa när vi kom dit för att kunna rädda dockan Ann, en så kallad flipped classroom-föreläsning. Efter en fullproppad vecka måste jag ärligt säga att jag inte var superduperpåläst men jag kände ändå att jag hade ganska bra koll på patogenes (hur sjukdomen uppstår/utvecklas), symptom och behandling. 

 

När föreläsningen väl drog igång insåg jag snabbt att jag pluggat på helt fel saker. För även om det jag läst på egentligen är mest relevant kliniskt så drillades vi åter igen i de underliggande patologiska mekanismerna med vilka celler som uttrycker vilka adhesionsmolekyler och vilka celler som utsöndrar vilka cytokiner som vi så fint kunde under patologikursens inflammationsseminarie, men som mest var på charterresa i min minnesbank.

 

Det hela blev inte bättre av att vi en och en, slumpmässigt pekades ut att svara på diverse frågor. Alla satt som på nålar i väntan på sin dom och hoppades att de skulle få en fråga de verkligen kunde svara på. Mycket tyckte jag ändå att jag kände igen när vi väl gick igenom det men överlag kändes det som att många andra hade mycket bättre koll än vad jag hade. Kanske berodde det på att de med bäst koll faktiskt räckte upp handen, vad vet jag, men man kände sig oavsett inte så jätteduktig när man efter 3 timmar traskade därifrån. Jag kan förstå den goda tanken bakom konceptet men jag hade önskat att vi fått lite tydligare instruktioner i förväg om vad vi skulle plugga på för att slippa den obekväma stämningen som uppstod bland oss studenter.

 

Därför bestämde jag mig för att stanna kvar lite i skolan och traggla sepsis på en av whiteboardsen i våra grupprum efteråt. Visserligen struntade jag i att gå igenom de olika cytokinerna igen men jag kunde gå hem med en mycket bättre känsla i magen och kan nu sepsis som ett rinnande vatten. Skönt!