Det fallet jag hade var verkligen svårt. Här pratar vi inte om lite klurigt utan ruggigt svårt. Så svårt att jag i fredags satt i tre timmar utan att komma fram till ett skvatt. Kan säga att det inte var en glad Alice som traskade hem mot fredagsmyset då.

 

Under helgen letade jag och min klasskompis frebilt igenom varenda litet hörn av internetet och trots att jag tillslut hittade en diagnos som skulle kunna stämma in (ganska ovanlig dock) så var det lite svårt att somna igår kväll med den där stora klumpen i magen och vetskapen om att jag kanske skulle presentera helt fel sjukdom. Jag går ju bara termin 4 liksom, jag är inte en färdig läkare än på långa vägar.

 

Som tur är gick presentationen bra och det var rätt diagnos (YES! SCORE! JAG ÄR TYP KUNG!!!) och nu känns ordningen återställd. Blev verkligen så glad att det blev rätt tillslut och är rätt nöjd att jag kunde svara på en del av examinatorns frågor. Det slog mig dock att detta är långt ifrån sista gången jag känner så här. Att ligga hemma efter ett långt jourpass på akuten och oroa sig för att man missat något eller skickat hem en sjuk patient hör nog tyvärr till vardagen för nyblivna läkare. Då är jag ganska glad att jag bara hade ett seminarie att oroa mig för!