Idag hände det! Den största milstolpen av dem alla känns det ju nästan som. Idag tog Vincent sina allra första steg och inte var det 2-3 stycken inte. Nä 30 steg kunde vi räkna till men han tog betydligt fler när jag och Tom var iväg och jobbade i lägenheten och Vincent var hos sin mormor och traskade från ena änden av huset till den andra.

 

Vincent har ju som ni vet alltid älskat att gå gå gå och på senaste så har det räckt att vi hållt honom i ena handen när han traskat runt. Man har kännt att han lutat sig mot handen fast han egentligen inte behövt då han är både stabil och snabb. Han är helt enkelt lite feg och har lite dåligt självförtroende (oh no hur skall detta sluta??). Idag testade vi helt enkelt att hålla i tröjan och så, när han var i full färd med att traska fram, så släppte vi. Han fortsatte så glatt att traska på helt obekymrat och tog steg efter steg innan vi fick fånga honom när han druttade på ändan.

 

För det är ju det som är kruxet. Han kan varken stå eller ställa sig upp (undantaget i soffan mot ryggstödet). Han har visserligen stått själv i 15-20 sekunder men han vågar inte släppa taget. Släpper vi honom så lutar han sig bakåt och faller pladask, trots att han ju uppenbarligen kan gå. Därför får vi lura honom genom att släppa honom när han redan går och sedan vara nära till hands när (och inte om) han trillar. Lär bli några tuffa dagar/veckor för oss föräldrar innan han lärt sig att stanna på ett säkert sätt och sätta sig på rumpan. Stolt (och livrädd) mamma här hemma såklart! *bokar en "bättre självförtroende för bebisar"-kurs*

 

Detta firas med god chèvresallad och ett glas rött. Till de vuxna i alla fall. Vincent firar med att sova, vilket ju inte hade varit helt fel det heller. Så. Rackarns. Smaskigt. Och ett avsnitt av Morden i Midsummer på det. Kunde ju haft en sämre lördagskväll om man säger så.